Lagutskottets Utlåtande N:o 47 (Utlåtande 1900:LU47 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

N:0 47,

Ank. till Kiksd. kansli den 4 maj 1900, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kongl. Maj:ts proposition med
förslag till lag, innefattande tillägg till förordningen
den 14 april 1866 angående jords eller lägenhets afstående
för allmänt behof, samt till lag om ändrad
lydelse af 19 kap. 13, 14 och 21 §§ strafflagen, dels
Kongl. Maj ds proposition med förslag till lag med vissa
bestämmelser om elektriska ledningar, dels ock en i
anledning af nämnda propositioner väckt motion.

Grenom proposition, n:o 22, af den 22 december nästlidet år, hvilken
af båda kamrarne blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kongl. Maj:t, under
åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga följande förslag till
l:o)

Lag,

innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866 angående jords
eller lägenhets afstående för allmänt behof.

Härigenom stadgas såsom tillägg till förordningen den 14 april 1860
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof:

Bill. till Rilcsd. Prot 1900. 7 Sand. OS Höft. (N:o 47)

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

1 §•

Har Konungen, för någon orts förseende med belysning eller drifkraft
eller för dylikt allmänt behof, pröfvat nödigt, att jord eller lägenhet, som
tillhör enskild man, menighet eller inrättning, användes till utläggande af
elektrisk ledning, skall hvad för ändamålet erfordras, emot ersättning för
skadan, af stås eller upplåtas.

2 §.

År vattenledning anlagd för någon orts förseende med dess behof af
vatten och har, i följd af belägenheten, genom lofligt bruk af fast egendom,
som tillhör enskild man, menighet eller inrättning, uppstått fara för
vattenledningens förorenande, eger Konungen föreskrifva sådana förändringar
i egendomens bruk, som pröfvas erforderliga till farans undanrödjande; dock
njute den, som deraf lider men, ersättning såsom för intrång i nyttjanderätten.

Vill egaren, hellre än att tåla föreskrifven förändring, hvarom i denna
§ förmärs, afstå hela egendomen eller sådan del deraf, som föreskriften
angår, skall den egendom lösas.

3 §•

I fall, som i denna lag afses, skola de angående jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof gifna föreskrifter ega motsvarande tilllämpning.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1901.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

2: o)

* Lag

om ändrad lydelse af 19 kap. 13, 14 och 21 §§ strafflagen.

Härigenom förordnas, att 19 kap. 13, 14 och 21 §§ strafflagen skola
erhålla följande ändrade lydelse:

13 §.

Hvar som uppsåtligen förstörer eller skadar statens elektriska ledning
för belysning, för uppvärmning eller för öfverföring af drifkraft, statens
telegraf- eller telefoninrättning eller någon ledningens eller inrättningens
beståndsdel eller tillhörighet, eller dermed vidtager åtgärder, hvarigenom
fara för menniskor eller egendom uppkommer ■ eller ledningens eller inrättningens
begagnande hindras eller störes; do mes till fängelse i högst sex
månader eller straffarbete i högst två år. Yar skadan ringa och kom ej
deraf fara för menniskor eller egendom eller hinder i ledningens eller inrättningens
begagnande; må till böter dömas.

14 §.

Hvad i 11, 12 och 13 §§ om statens kanal- eller slussverk, annan
sådan vattenbyggnad, jernväg, elektrisk ledning för belysning, för uppvärmning
eller för öfverföring af drifkraft, telegraf- eller telefoninrättning är
stadgadt, må ock å dylik, af enskilde personer, menigheter eller bolag inrättad
anläggning tillämpas, om Konungen förordnat, att sådan anläggning
skall lika skydd, som statens, njuta.

21 §.

Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse,
är vållande till eldskada å annans egendom eller till förödelse derå

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

efter ty i 6 § sägs, eller till skeppsbrott, eller till sådan skada eller öfversvämning,
som i 11 § nämnd är, eller dertill att fara uppstått för begagnande
af verk, byggnad eller anläggning, som i sist sagda § omförmäles,
straffes med fängelse i högst sex månader eller böter. •

År någon, på sätt nu sagdt är, vållande till skada å fyr- eller känningsbåk
eller annat sådant tecken, som i 10 § nämndt är; straffes med
böter. För dylikt vållande till skada, hinder, uppehåll eller fara, som i 12
eller 13 § omförmäles, eller till skada, som i 15 § sägs, vare bot högst
tvåhundra riksdaler.

Hvad i denna § om statens kanal- eller slussverk, annan sådan vattenbyggnad,
jernväg, elektrisk ledning för belysning, för uppvärmning eller
för öfverföring af drifkraft, telegraf- eller telefoninrättning är stadgadt, må
ock å dylik, af enskilde personer, menigheter eller bolag inrättad anläggning
tillämpas, om Konungen förordnat, att sådan anläggning skall lika
skydd, som statens, njuta.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1901.

Såsom af denna proposition framgår, berör densamma tvenne skilda områden,
hvilka med hvarandra stå i sammanhang endast så till vida, som en
utvidgning af gällande bestämmelser angående rätt till expropriation på båda
dessa områden ansetts erforderlig. Under det att § 1 af förslaget om tillägg
till expropriationslagen och samtliga i det senare lagförslaget ifrågasatta
ändringar i vissa strafflagsparagrafer hafva till syfte att befrämja och betrygga
utsträckt användning af elektrisk kraft, föreslås i § 2 af det förra
lagförslaget bestämmelser till undanrödjande af den fara för förorenande af
vattenledning, som stundom kan uppstå genom lofligt bruk af fast egendom.

Enligt hvad i propositionen upplyses, är anledningen till det förslag,
som återfinnes i sistnämnda §, att söka i en af Stockholms stadsfullmägtige
hos Kongl. Maj:t gjord framställning om behöfligheten af stadganden i angifna
syfte. Paragrafens innehåll och affattning hafva icke gifvit utskottet
skäl till någon erinran.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47. 5

Vidkommande åter den Kongl. propositionen, i hvad densamma handlar
om elektriska ledningar, har förslaget i denna del föranledts af Riksdagen,
som i skrifvelse den 13 maj 1896, med anledning af enskild motionärs
framställning, anhöll, att Kongl. Maj:t täcktes låta utreda, huruvida och i
sådant fall under hvilka vilkor och inskränkningar det kunde anses lämpligt
och nyttigt, att den, som ville anlägga elektrisk ledning för belysning eller
kraftöfverföring, måtte berättigas att, äfven der godvillig ''uppgörelse icke
kunde träffas, ej mindre draga sådan ledning öfver annans område, än äfven
erhålla säkerhet för ledningens ostörda framtida begagnande, samt, derest
utredningen skulle dertill föranleda, för Riksdagen framlägga förslag till sådana
lagbestämmelser, som för ändamålet funnes erforderliga.

Till samfäld behandling med förslaget i sistberörda del har utskottet
förehaft en äfvenledes till utskottet hänskjuten Kongl. proposition, n:o 46,
af den 2 sistlidne mars, deri Kongl. Maj:t, under åberopande af propositionen
bilagda, i statsrådet och högsta domstolen förda protokoll, föreslagit
Riksdagen att antaga följande

Lag

med vissa bestämmelser om elektriska ledningar.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vill någon anlägga elektrisk ledning, der största spänningen öfverstiger
tvåhundrafemtio volt, och skall ej ledningen till hela sin längd framgå
under jordytan eller inom byggnad eller inhägnad gård, söke Konungens
tillstånd till företaget.

Meddelas det sökta tillståndet, föreskrifver Konungen, under förbehåll
af enskild rätt, på hvilket sätt och under hvilka vilkor ledningen må anläggas
och nyttjas.

2 §•

Hvar som utan tillstånd eller i strid emot de vid meddelande af tillstånd
gifna föreskrifter anlägger eller nyttjar ledning, som i 1 § afses,

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

straffes med böter från och med tjugufem till och med ett tusen kronor,
der ej å öfverträdelsen straff är i allmänna strafflagen utsatt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1901.

En af herr Lindhagen inom Andra Kammaren väckt och till utskottet
öfverlemnad motion, n:o 167, hvilken afgifvits i anledning af förberörda
kongl. propositioner, har jemväl i samband med dem behandlats. Denna
motion är af följande lydelse:

I anledning af Kongl. Maj:ts propositioner n:o 22 och 46 rörande expropriation
och koncession för elektriska starkströmledningar ber jag att få
väcka följande motion:

Vid sidan om de näringar, af hvilka Sveriges befolkning bereder sig
eu nödtorftig bergning, är landet hänvisadt att söka sitt nationella välstånd
framför allt i den rikliga tillgången på malmer, skogar och vattenfall.

Det nästan fullbordade besittningstagandet af malmerna och skogarne
har ej i allo försiggått på lyckligaste sätt. Stora missförhållanden och
missräkningar hafva redan instält sig eller äro att ytterligare vänta bland
annat på grund af statens försummelse att ej i tid tillvarataga sin jordeganderätt
i malmfyndigheter å kronomark samt att ej vid afvittringarne i
Norrland afsätta all den hufvudsakliga skogsmarken i oförytterliga sockenoch
byaallmänningar samt kronoparker, hvarigenom i alla händelser skogsprodukternas
förädling lemnats öppen för den enskilda företagsamheten.

Dessa erfarenheter böra emellertid tjena staten till varning att åtminstone
se sig bättre före vid ordnandet af vattenkraftens exploatering, hvilken
nu står för dörren i och genom de nya möjligheterna och det ökade behofvet
att distribuera kraften på långa afstånd genom elektriska starkströmledningar.
Det är naturligtvis en angelägenhet af den allra största vigt, att denna betydelsefulla
sak redan från första början genom lagstiftningen ordnas så, att
man har framtiden i sin hand, samt industriens, det allmännas och den
enskildes verkliga intressen på bästa möjliga sätt lika tillvaratagas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Industriens kraf.

Det är uppenbarligen en stor fördel för industrien och dermed äfven
för landet, att den förra beredes tillfälle i största möjliga utsträckning
begagna elektrisk drifkraft. . Derigenom kan driften ske billigare och mer
rationel! samt tjena ändamål, som förr ej varit möjliga tillgodose. För
länder utan afsevärda egna stenkolstillgångar blir det dessutom allt mer
ett lifsintresse att för sin industri och sina samfärdsmedel vara oberoende
af utländsk koltillförsel, och i synnerhet gör sig detta behof nu gällande
på grund af de uppdrifna stenkolsprisen.

För möjlighet att framdraga elektriska starkströmledningar har man
emellertid hos oss liksom i utlandet hitintills i allmänhet varit hänvisad
till enskilda överenskommelser med egarne till den mark, hvaröfver ledningarne
måste föras. Men på grund af dessa ledningars farlighet och
anläggningarnes större omfattning måste, såsom ock erfarenheten visat, här
möta vida större svårighet att komma till en uppgörelse än vid utläggning
af svagströmledningar, såsom telegraf- och telefonledningar. Äfven anläggningens
bestånd äfventyras lätt genom ett enskildt aftal. Och ofta tvingas
industriidkaren att gå fram med si*n ledning i krokiga omvägar, hvilket
synnerligen försvårar anläggningen och underhållet, minskar effekten och
ökar farligheten.

Derför har från industriens sida på senare tider framkommit en allt
starkare fordran, att sådan expropriationsrätt, som hittills medgifvits hufvudsakligen
för samfärdseln och dylikt allmänt behof, måtte inrymmas äfven
industrien för framdragande af kraftledningar, och detta jemväl till förmån
för enskilde industriidkare. I Italien har detta anspråk i hela dess vidd
temligen fullständigt tillgodosetts genom lagen af den 16 juni 1894. Enligt
en norsk lag af den 23 juli 1894 kan åter expropriationsrätt erhållas för
elektriska kraftledningar, när derigenom befordras intressen af allmän betydelse.
Ett franskt lagförslag af år 1898 kräfver för rätt till expropriation,
att anläggningen förklarats tjena det allmänna bästa; och kan i vissa fall
äfven erhållas monopol inom visst område, dock ej för längre tid än 15 år.
I Schweiz har hitintills i enstaka fall kantonerna plägat meddela kommuner
såväl som enskilde expropriationsrätt i sammanhang med koncession ä anläggningen.
I ett fall beviljade sålunda nyligen kantonen Solothuru ett
bolag expropriationsrätt mot trettiosex jordegare för eu tid af 15 år (bolaget
hade begärt 30 år). Enligt ett i schweiziska förbundsförsamlingen år 1899

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

framlagdt vidlyftigt lagförslag om elektriska svag- och starkströmsanläggi)
in gar medgifves expropriation för alltid eller på viss tid mot ersättning,
som kan erläggas på eu gång eller med årliga afbetalningar.

Det är klart, att man äfven i Sverige hvarken kan eller bör motsätta
sig dessa strömningar, utom för så vidt industrien med sitt ifrågavarande
kraf fordrar uppoffrandet af andra lika vigtiga intressen.

Del allmännas intresse.

Sedan gammalt har hänsynen till det allmännas intresse gjort sig
synnerligen gällande i lagstiftningen rörande förfogandet öfver landets förnämligare
vattentillgångar. Sitt kraftigaste uttryck erhöll denna hänsyn
uti kronans särskildt under 1500-talet framträdande anspråk på eganderätt
till de större vattendragen, hvilka derför ock i författningarne kallades
kronans strömar. Ehuru något sådant vattenregal numera ej förefinnes,
afspeglar sig dock i lagstiftningen fortfarande i många afseenden den gamla
uppfattningen om det allmännas rätt. Och då nu nya betydelsefulla framtidsutsigter
för vattenkraftens tillgodogörande yppas, kan denna uppfattning
ej annat än på nytt vinna i styrka. ''

En lagstiftning om elektriska ledningar måste sålunda äfven hafva till
ögonmärke, att den rikedom, som ligger i landets vattenkraft, kommer till
största möjliga allmänna gagn. Det gäller i detta afseende tillse, att ej
staten och hela orter blifva för sina oafvisligaste behof alldeles beroende af
ett enskildt privatintresses godtycke samt att den oerhörda värdeförhöjning
af vattenfallen, som med visshet kan under tidernas lopp emotses och genom
en lagstadgad expropriationsrätt befrämjas, skall till afsevärd del blifva
en samhällets egendom.

Genom en dylik hänsyn till det allmänna bästa trädes ej för nära
någon de enskilde vattenegarnes välförvärfvade rättighet. Ty desse kunna
ej åberopa något privaträttsligt anspråk att genom lagstiftningsåtgärder få
sin egendoms värde och säljbarhet förökad, och de samhälliga framtidsutsigter,
som komma att gifva vattenkraften en så stor betydelse, äro icke
heller deras uteslutande tillhörighet. Industriens berättigade anspråk på
expropriationsrätt innebär sålunda ej, såsom ofta genom begreppsförvexling
antages, någon motsvarande personlig rättighet för de enskilde innehafvarne
af vattenkraft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47. 9

Ett tillgodoseende af det allmännas förenämnda intresse klöfver till
en början, såvidtjag förstår, att det föreslagna stadgandet, om att mark utan
vidare skall »afstås eller upplåtas», kvilket innebär eganderätt eller nyttjanderätt
för all framtid, endast vinner tillämpning i afseende å staten och
kommuner. Ensamt dessa representera på ett varaktigt sätt det allmänna
intresset och lemna erforderliga garantier för dess behöriga tillgodoseende
under alla förhållanden. När en elektrisk ledning på sådant sätt kommer
under det allmännas omedelbara kontroll, är det sedan af mera underordnad
betydelse, huruvida staten eller kommunen utarrenderar sina rättigheter eller
utöfvar dem sjelf för egen räkning eller till enskildes tjenst.

Deremot förefaller det mig vara ett svårt missgrepp att bereda enskilda
personer eller bolag för tillgodogörande af deras vattenkraft en evärdelig
nyttjanderätt till andras fasta egendom. Upplåtelsen bör i detta fall
alltid inskränkas till viss tid, exempelvis högst den tid af tjugu år, under
hvilken enligt lagen den 29 april 1889 upplåtelse af rätt till afverkning
af skog eger bestånd. Saken synes bäst ordnas så, att den enskilde, som
vill anlägga en starkströmledning öfver annans mark, skall i regeln söka
statens koncession, som då tills vidare beviljas endast för viss tid med rätt
för sökanden att expropriationsvis för koncessionstiden bereda sig väg för
ledningen, dervid det dock naturligtvis står vederbörande öppet att antingen
efter öfverenskommelse eller i laga ordning bestämma ersättningen för intrånget.
Genom en dylik anordning har man framtiden i sin hand och
kan inrätta sig efter ändrade förhållanden. Att koncessioner åt enskilde
på elektriska starkströmledningar böra inskränkas till viss tid synes ej vara
främmande för den utländska lagstiftningen, och förebilder härtill ega vi
äfven exempelvis i städernas koncessioner för enskilda spårvägsanläggningar.

Vid beviljandet af koncession för enskilde bör, enligt min öfvertygelse,
jemväl fasthållas eu viss koncessionsafgift att årligen utgå under koncessionstiden
med viss procent af ledningsföretagets bruttoafkastning eller visst belopp
per bruttohästkraft eller efter annan lämpligare grund. Denna afgift,
som kan sättas hur låg som helst i de fall, der den eljest blefve betungande,
skall dock alltid verka som en nyttig påminnelse, att äfven andra
intressen än industriidkarens hafva något att säga i företaget. Men genom
en dylik afgäld, hvilken hufvudsakligen bör tillfalla staten och kommunen,
beredes dessutom och framför allt ett verksamt medel att till det allmänna
börda en del af den ofvan omnämnda framtida ökningen i vattenkraftens
värde samt att bevara åt det allmänna möjligheten att i händelse af trängande
behof kunna inlösa vattenfallet för ett rimligt och öfverkomligt pris.

Bih. till Riksd. Prot. 11)00. 7 Sami. 38 Raft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Ett annat statsintresse är öfvervakandet af ifrågavarande anläggningar
på grund af deras stora farlighet, hvilken tekniken hitintills ej blifvit i
stånd att till fullo förebygga. Äfven af denna hänsyn böra de vara underkastade
tvångskoncession. Bestämmelser i förenämnda syfte meddelas vid
de koncessioner, som redan nu understundom utfärdas med anledning af
kongl. kungörelsen den 20 april 1883, hvilken blifvit tillämpad jemväl på
starkströmledningar. I denna kungörelse förordnas nemligen, att å kronans
mark eller inom området för allmän landsväg, statens eller sådan enskild
jernväg, som åtnjuter förbindelse med statens telegrafnät, icke må af enskild
person eller bolag uppsättas telegraf, telefon eller likartad förbindelse,
så framt Konungen ej dertill lemnat tillstånd.

I detta sammanhang kan det vara af intresse anföra ett exempel, hur
man i Schweiz söker i förevarande afseende gagna det allmänna. I kantonen
Zurich, der sedan äldsta tider vattenkraften i regeln betraktats såsom
ett regale, har af regeringen år 1897 framlagts ett ännu ej slutbehandladt
förslag till lag om vattenkraftens tillgodogörande genom staten. Enligt
detta lagförslag eger staten att uppföra eller inköpa samt för statens räkning
drifva för berörda ändamål erforderliga verk och kraftanläggningar.
Men om staten icke tager en vattenkraft i anspråk för sin räkning, så skall
denna ställas till förfogande i första rummet för kommuner till allmänna
ändamål och i andra rummet för enskilde. I öfverensstämmelse med dessa
grundsatser har kantonen, med afslag å koncessionsansökningar från såväl
staden Zurich som enskilde, beslutit, att staten genom en storartad anläggning
skall sjelf tillgodogöra vattenkraften från Eehn för de kringliggande
orternas behof. Deremot har kantonen i ett annat fall meddelat koncession
för ett elektricitetsbolag, med bestämmelse bland annat, att anläggningen
blifver bolagets oinskränkta egendom under 25 år eller till år 1920 samt
att staten derefter eger rätt att när som helst inlösa anläggningen mot erläggande
af, under 1921—1930 80 X, 1931 —1940 00 %, 1941—-1950
40 %, 1951—1960 20 % och derefter 10 % af anläggningskostnaden.

Jordegarens rätt.

Medan expropriationsrätt bereder egaren af vattenkraften en fördel,
innebär den deremot ett intrång i jordegarens rätt och kan derför ej tilllåtas
annat än under vissa förutsättningar ocli garantier.

Lagutskottets Utlåtande N\o 47.

.Redan nu bör det ej möta någon betänklighet medgifva staten och
kommuner sådan befogenhet, då detta endast innebår tillämpning af den
sedan länge antagna och tillämpade rättsgrundsatsen, att expropriation får
ske för ett allmänt ändamål.

Annorlunda ställer sig saken, när det gäller tillåta expropriation till
förmån för enskild person eller bolag. Förebilder härtill ega vi i de enskilda
jernvägarnes koncessioner. En liknande förman innefattas också i
rätt för grufegare till väg från utmål, rätt att begagna stränder för flottningsändamål,
rätt att för diknings- eller annat vattenafledningsföretag å
nedanför liggande jord bereda aflopp för vattnet samt rättighet å ena sidan
för jordegare att för vattenafledning under vissa förutsättningar få utrifva
vattenverk och å andra sidan för vattenverksegare att dämma upp på ofvanliggande
jord, när skadan pröfvas vara ringa mot nyttan af uppdämningen.

Men dessa senare medgifvanden liksom de enskilda jernvägarnes koncessioner
äro till innebörden uppenbarligen ej jemförliga med den rätt, som
nu ifrågasättes för enskilde industriidkare. Det gifves derför, synes mig,
synnerligen giltiga skäl att, såsom Kongl. Maj:t föreslagit, för närvarande
inskränka expropriationsrätten för desse till de fall, då anläggningen tillkommer
för någon orts förseende med belysning eller drifkraft ellei för
dylikt allmänt behof. Det är nog också hufvudsakligen endast för dessa
händelser något större behof kan anses redan nu föreligga.

Visar det sig åter framdeles särdeles angeläget att i industriens
intresse ytterligare utsträcka expropriationsrätten, så bör ett sådant önskemål
kunna vinna beaktande, ifall vid koncessionerna tillämpas den principen,
att jordegaren, utom ersättning för skadan, äfven tillerkännes en viss andel
af koncessionsafgiften och derigenom göres intresserad i sjelfva företaget.
Då en viss nyttjanderätt till annans mark utgör eu af företagets faktiska
förutsättningar, så låter det nemligen mycket väl säga sig, att äfven egaren
till marken bör i mån af detta sitt tillskott blifva delaktig i föietagets
vinst. Och om så sker, synas betänkligheterna mot någon vidare utvidgning
af expropriationsrätten måhända kunna bortfalla. Äfven enligt gällande
lag kan till exempel en jordegare tvingas att med sin jord ingå i ett utdikningsföretag
för att sjelf vinna fördel af detsamma.

I hvarje fall erfordras, att civillagen innehåller åtskilliga närmare
bestämmelser i afseende å rättsförhållandet mellan jorgegaren och koncessionsinnehafvaren,
hvarom dock i de nu framlagda lagförslagen saknas all föreskrift.

Sålunda kan det ifrågasättas, huruvida lagen ej för tydlighetens skull

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

bör angifva, att expropriationen äfven innefattar rätt till anläggning af
transformationsstationer äfvensom anordningar för ledningarues öfvervakande.

Vidare påkallas stadganden om godtgörelse för skada, som kan uppkomma
genom ifrågavarande farliga anläggningars begagnande. Den allmänna
lagens bestämmelser räcka nemligen här icke till, enär olyckshändelserna
ofta blifva af den beskaffenhet, att vållande från industriidkarens
sida ej föreligger, eller åtminstone ej kan bevisas. Af enahanda anledning
har äfven stiftats en särskild lag om ersättning för skada i följd af jernvägsdrift.

Det intrång, som ofta måste föranledas genom tillsyn samt underhåll
och reparation af ledningarne, synes ock böra föranleda föreskrifter om
ersättningens bestämmande. Förebilder härtill erbjudas i förordningen om
allmän flottled samt i grufvestadgan.

Det är äfven uppenbart, att civillagen bör skydda jordegaren mot
att ledningarne framdragas på ett sådant sätt, att derigenom beredes honom
särskild olägenhet och vantrefnad. Till jemförelse härmed må erinras,
hurusom grufvestadgan föreskrifver, att inmutning ej är tillåten bland annat
på mindre afstånd än tvåhundra meter från boningshus, annan vid gård
uppförd åbyggnad, tomtplats eller trädgård. Alldeles särskild hänsyn måste
här också tagas till förhållandena inom städernas planlagda områden och
dermed jemförlig mark.

Af vigt i såväl koncessions- som skadeståndsafseende är förhållandet
mellan äldre och ny ledning samt mellan svag- och starkströmledningar.
Då dessa svåra rättsfrågor dock sannolikt sakna större betydelse här i
landet med dess glest befolkade bygder, torde några bestämmelser derom
kunna undvaras, tills erfarenhet vunnits, att behof deraf förefinnes.

Ifrågavarande civillagstiftning bör sålunda, enligt min mening, vara i
hufvudsak byggd på följande grunder:

A) . För anläggning af elektrisk starkströmledning fordras, i de fall
lagen närmare bestämmer, statens koncession, med hvilken äfven följer expropriationsrätt.

B) . Staten eller kommun kan förvärfva eganderätt eller nyttjanderätt
för all framtid till den för anläggningen erforderliga mark, i följd hvaraf
sålunda koncession för kommun kan meddelas utan inskränkning till tiden.

C) . Enskild person eller bolag kan erhålla koncession endast för viss

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

tid i sänder samt skall betala eu årlig koncessionsafgift, som tillfaller staten
samt eventuel äfven kommunen och jordegaren.

I)). I civillagen kan dessutom upptagas föreskrift om koncessionstvång,
som allenast ur den allmänna säkerhetens synpunkt må erfordras i
sådana fall, då expropriationsrätt ej medgifves, eller ledningen anlägges på
egen mark. Det kan dock ifrågasättas, om ej bestämmelserna om detta
slag af koncession för vinnande af reda lämpligen böra i öfverensstämmelse
med nu gällande bestämmelser utfärdas i administrativ väg.

De nu föreliggande lagförslagen, som visserligen medgifva expropriation
för staten och kommun, afvika deremot alldeles från förenämnda grunder
i afseende å koncession för enskilde. Desses rätt utsträckes nemligen redan
från början att gälla all framtid, på samma gång de likaledes för all framtid
äro fria från koucessionsafgifter. Lagens hufvudsakliga verkan synes
derför möjligen endast blifva den att skapa mägtiga bolag med oinskränkt
välde öfver våra bäst belägna och värdefullaste vattenfall, från hvilka hela
orter i framtiden blifva uteslutande hänvisade att erhålla sitt behof af
belysning och drifkraft.

Lagförslagen sakna dessutom åtskilliga bestämmelser, som, på sätt
ofvan utvecklats, synas erforderliga, särskild! till tryggande af jordegarens rätt.

Slutligen splittras af förslagen ämnet utan tillräckliga skäl i två skilda
civillagar, af hvilka den ena skall endast utgöra ett tillägg till gällande
expropriationsförfattning. Bestämmelserna om elektriska starkströmledningar
synas i stället böra sammanfattas i en särskild lag. I sådan händelse blifva
erforderliga föreskrifter om expropriation och koncession af elektriska svagströmledningar
att söka i expropriationsförordningen och 1883 års kungörelse,
hvilka författningar ock närmast afsett sådana ledningar och äfven visat sig
fylla behofvet af lagbestämmelser på detta område.

Med hänsyn till hvad sålunda anförts, synes det mig, att man ej bör
förhasta sig med en lagstiftning i förevarande ämne, utan behöfver rådrum
för att tänka något närmare öfver dessa nya frågor, inför hvilka vi här
liksom i utlandet ännu stå temligen famlande. Men å andra sidan är saken
af den stora vigt och eger den aktualitet, att den ej får undanskjutas.

Jag hemställer derför vördsamt, att Riksdagen, med afslag å Kong!
Maj:ts propositioner n:is 22 och 46, så vidt de afse elektriska starkströmledningar,
ville i .skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t
täcktes snarast möjligt låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till särskild lag om dylika ledningar, byggd i hufvudsak på ofvan angifna
grunder och upptagande i öfrigt erforderliga närmare bestämmelser.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Deu framställning, som innehölls i Riksdagens ofvan om förmälda skrifvelse
af den 13 maj 1896, grundades på den uppfattning, att lagstiftningen
icke kan undgå att taga hänsyn till den storartade utveckling af industrien,
som kan förväntas uppstå, derest möjlighet beredes att med elektricitetens
hjelp begagna de väldiga naturkrafter, som vårt land i så rikt mått
eger, och uttalades i skrifvelsen, att inskränkningar i enskild eganderätt
visserligen principielt icke borde af lagen påbjudas till förmån för andra
endast enskilda intressen, men att denna regel, liksom hvarje annan, medgåfve
undantag; att ett till sin hufvudsakliga natur enskildt intresse i sig
kunde innefatta jemväl ett allmänt intresse af ej ringa vigt; samt att det
syntes Riksdagen, som om just beredande af möjlighet för en storartad
utveckling af landets industri vore icke blott för den enskilde utan äfven
från det allmännas synpunkt af synnerlig betydelse.

Hvad Riksdagen i sin skrifvelse framstäf har emellertid icke i allo
vunnit Kongl. Maj:ts bifall. Såsom vederbörande departementschef vid ärendets
föredragning i statsrådet anfört, har det nemligen icke funnits tillrådligt
att för ifrågavarande ändamål införa större inskränkningar i eganderätten,
än som kunna anses stå tillsammans med den redan af lagkomité!!
angifna grunden för expropriationsrätten — det allmännas behof — utan
har det ansetts fortfarande böra fasthållas, att endast, för såvidt det allmännas
behof klöfver, expropriation kan genomföras, samt att jordegare
följaktligen icke kan förpligta att afstå eller upplåta mark annat än i den
mån sådant pröfvas erforderligt för ett speciel^ ändamål af allmännyttig
beskaffenhet. I öfverensstämmelse härmed innehåller 1 § af det nu framlagda
förslaget till lag, innefattande tillägg till expropriationsförordningen,
den bestämmelsen, att expropriation af jord eller lägenhet för utläggande
af elektrisk ledning skall kunna ske endast, der Konungen pröfvat sådant
nödigt för någon orts förseende med belysning eller drifkraft eller för dylikt
allmänt behof.

Vid behandling af det Kongl.- förslaget i denna del har utskottet icke
kunnat undgå att känna sig ganska tveksamt, huruvida det åsyftade ändamålet
att till industriens och landets fromma bereda möjlighet för vidsträckt
tillgodogörande af de rika kraftkällor, som innehållas särskild! i vårt lands
vattenfall, verkligen skall kunna nås med stöd af så inskränkt expropriationsrätt
som den af Kongl. Maj:t föreslagna. Expropriationsrättens begränsning till
sådana anläggningar, som direkt gå ut på tillgodoseendet af ett allmänt
behof, måste otvifvelaktigt i ett väsentligt antal fall föranleda dertill, att
industriella företag af stor ekonomisk betydelse antingen alldeles icke eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

åtminstone med stor svårighet skola kunna komma till stånd. Men oaktadt
den relativt ringa omfattning förslaget alltså gifver berörda rätt, hyser utskottet
den åsigt, att detsammas bestämmelser i denna del förtjena Riksdagens
godkännande. Redan den expropriationsrätt, som nu bjudes, torde
nemligen innebära möjlighet för tillgodogöraude af ett ej ringa antal
bland vårt lands vattenfall. Huru stort intresse man än kan ega för
industriens utveckling, bar utskottet i allt fall funnit goda skäl tala för
att tillsvidare stanna vid den begränsning af nämnda rätt, som förslaget
innehåller. Stadganden derom, att egendom skall tvångsvis afstås eller upplåtas,
innebära alltid ett i och för sig föga tilltalande ingrepp i den enskildes
rätt, egnadt att hos lagstiftaren väcka betänksamhet samt bland allmänheten
en viss ovilja, och dessa känslor måste göra sig ännu iner gällande, då,
såsom nu är fallet, expropriationsrätt begäres till förmån för anläggningar,
hvilka till sin natur ännu äro jemförelsevis opröfvade. Den elektriska kraftens
öfverförande i den utsträckning, hvarom fråga är, utgör någonting för
vårt land hittills nytt, och ingen säker erfarenhet förefinnes vare sig rörande
omfattningen af det ingrepp i den enskilda eganderätten, som påkallas för
ledningarnes framdragande, eller de faror för person och egendom, som med
, dessa ledningar kunna vara förbundna. Med hänsyn till dessa förhållanden
lära de lagstiftande myndigheterna ega anledning att på förevarande område
gå varsamt till väga. I samma mån framtiden kan komma att jäfva de
farhågor, som för närvarande hysas, torde man kunna antaga, att större
medgifvanden till industriens befrämjande skola stå att erhålla.

Förslaget till lag med vissa bestämmelser om elektriska ledningar innehåller
de stadganden, som ansetts erforderliga på grund af den särskilda
farligheten hos sådana ledningar, der största spänningen öfverstiger 250
volt. Att, såsom förslagets 1 § föreskrifver, för dylik anläggning i regel
skall kräfvas Konungens tillstånd, synes utskottet välbetänkt, och har utskottet
ansett detta koncessionstvång böra utsträckas jemväl till sådana ledningar,
som till hela sin längd framgå under jordytan. Bland elektroteknici
lära nemligen hysas ganska olika meningar angående den större eller
mindre farligheten hos underjordiska ledningar, och torde vid sådant förhållande
försigtigheten påkalla, att äfven dessa göras beroende af Kongl.
Maj:ts tillstånd. Inom utskottet har emellertid härutöfver den uppfattning
gjort sig gällande, att bestämmelserna i nämnda § böra i vissa afseenden
skärpas och fullständigas. Fn del bland de intressen, hvilka genom framdragande
af dylika elektriska ledningar skulle kunna utsättas för fara eller
olägenhet, äro nemligen af den synnerliga vigt, att skydd mot kränkning

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

af desamma synts utskottet böra i lag stadgas, hvarjemte utskottet ansett
bestämmelser böra meddelas angående den utredning, som skall erfordras
för erhållande af tillstånd att framdraga ledningar af ifrågavarande beskaffenhet.
I sistberörda afseende har utskottet velat föreslå intagande i paragrafen
af bestämmelse, att ansökning i förevarande syfte skall vara åtföljd
af handlingar och uppgifter, motsvarande dem, som enligt Kongl. kungörelsen
angående vissa föreskrifter i anledning af hvad om jords eller lägenhets
afstående för allmänt behof är vordet förordnadt den 27 november
1845 skola åtfölja ansökning om rätt till expropriation samt derjemte af
utlåtanden från de kommuner, som af den föreslagna anläggningen beröras.
Vidare har utskottet hållit före, att, i hufvudsaklig öfverensstämmelse med
hvad i grufvestadgan skett beträffande inmutning, stadgande bör meddelas
för att bereda fastighetsegare å landet trygghet, att elektrisk ledning icke
annat än undantagsvis må utan hans samtycke kuuna framdragas i allt för
nära grannskap till hans gård, tomtplats eller trädgård. Någon dylik bestämmelse
för bevarande af fastighetsegarues rätt kan af naturliga skäl icke
ifrågasättas rörande städerna med deras tätt intill hvarandra liggande tomter
och boningshus och torde ej heller derstädes vara erforderlig, då städerna
ega möjlighet, att på sätt flerestädes redan skett, genom utfärdande af ordningsföreskrifter
reglera ledningars anläggning på sådant sätt, att fastighetsegarnes
intressen blifva behörigen skyddade. Enligt hvad till utskottets
kännedom kommit, lära för öfrigt inom finansdepartementet vara under utarbetning
förslag till administrativa bestämmelser och föreskrifter gällande
för hela landet och afsedda att bereda skydd för person och egendom vid
elektriska ledningar. Vidkommande ledningar, genom hvilka intrång skulle
ske å gata, torg, allmän plats eller vattendrag inom område, för hvilket
byggnadsstadgan för rikets städer eger tillämpning, äfvensom inom faststäldt
hamnområde, håller utskottet före, att desamma icke böra få anläggas, med
mindre vederbörande kommun dertill lemnat medgifvande. I anslutning till
hvad ofvan anförts har utskottet vidtagit den omredigering af paragrafen,
som utskottets förslag utvisar.

Beträffande öfriga bestämmelser i de framlagda lagförslagen har utskottet
icke funnit sig föranlåtet att föreslå några förändringar.

Emellertid torde den ifrågasatta lagstiftningen kräfva ytterligare fullständigande
särskilt i ett afseende. Huru planmessigt och omsorgsfullt
elektriska ledningar än må anläggas och hvilka försigtighetsmått med desamma
än må vidtagas, lärer det nemligen icke kunna undvikas, att större
fara för lif och egendom blir förbunden med dylika ledningar än med indu -

Lagutskottets Utlåtande N:o 47. 17

striella anläggningar i allmänhet. Eljest gällande skadeståndsregler torde
derför ej heller kunna anses innebära tillräcklig trygghet att utfå ersättning
för den skada, som genom sådana ledningar vållas, utan lära särskilda bestämmelser
i sådant afseende vara erforderliga, likaväl härutinnan som beträffande
skada genom jernvägsdrift, hvarom särskilda stadganden redan äro
utfärdade. Att något förslag härom icke nu föreligger synes dock icke
utskottet utgöra något hinder att antaga de framlagda förslagen, då man
torde kunna hysa förvissning om, att Regeringen icke skall underlåta att
i en snar framtid förelägga Riksdagen förslag till lagstadganden i angifvet
syfte.

Herr Lindhagen, hvilken i sin motion stält sig på en i vissa stycken
från de kongl. förslagen principielt afvikande ståndpunkt, har ansett blifvande
lagstiftning i ämnet böra byggas bland annat på den grund, att
koncession å anläggning af ifrågavarande beskaffenhet icke skall kunna meddelas
enskild person eller bolag för all framtid, utan endast för viss tid i
sänder. Någon sådan tidsbegränsning för beviljande af koncession kan
emellertid utskottet icke tillstyrka såsom allmän regel, då enligt utskottets
öfvertygelse syftet med den föreslagna lagstiftningen skulle derigenom i hög
grad förfelas. Det torde nemligen icke gerna kunna förutsättas, att personer
eller bolag alltid skulle vara villiga att vedervåga de stora kapital, som
för anläggningar af förevarande beskaffenhet i allmänhet komme att erfordras,
derest de skulle vara utsatta för risken att efter viss tid kanhända nödgas
antingen upphöra med anläggningen eller ock underkasta sig ovissa uppoffringar
för att utverka rätt till densammas fortbestånd. Enligt de nu föreslagna
lagbestämmelserna torde för öfrigt icke finnas något hinder för Kongl.
Maj :t att, derest så skulle anses lämpligt, i särskilda fall inskränka koncession
till viss tid. Kongl. Maj:t lärer jemväl hafva anledning att taga i
öfvervägande, huruvida, på sätt herr Lindhagen ifragasatt, viss koncessionsafgift
bör fastställas, att vare sig tillfalla staten eller på annat sätt användas
och fördelas, samt i sådant fall vid koncessions meddelande derom
göra det förbehåll, som för en dylik afgifts utgående kan vara erforderligt.
Likaledes torde Kongl. Maj:t, der tillstånd sökts att anlägga elektrisk
ledning för något allmännyttigt ändamål, kunna, om så pröfvas nödigt, i
samband med tillståndets meddelande stadga viss taxa till förekommande
deraf, att oskäliga utgifter kunde komma att affordras allmänheten
för tillgodonjutande af de förmåner, med hänsyn till hvilka tillståndet
beviljats.

Bill. till Riksdagens Prof. IDOG. 7 Barn/. 38 Höft. -5

Lagutskottets Utlåtande N-.o 47.

Utskottet, som ansett Kongl. Maj:ts proposition n:o 46 hora före de
i Kongl. Maj:ts proposition n:o 22 innefattade lagförslagen till afgörande
företagas, föranlåtes alltså hemställa,

''att Riksdagen, med afslag å herr Lindhagens förevarande
motion, ville

dels under förklarande, att Kongl. Maj:ts proposition
n:o 46 icke kan i oförändradt skick godkännas, för
sin del antaga följande
l:o)

Lag

med vissa bestämmelser om elektriska ledningar.
Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Vill någon anlägga elektrisk ledning, der största
spänningen öfverstiger tvåhundrafemtio volt, och skall
ej ledningen i sin helhet anordnas inom byggnad eller
inhägnad gård, söke Konungens tillstånd till företaget.

Sådan ansökning skall vara åtföljd af fullständig
plan för det tillämnade företaget med kostnadsförslag,
affattning på karta af den föreslagna ledningens
sträckning och af den mark, som för ledningen erfordras,
bestyrkt förteckning på eg are och innehafvare
af den eller de fastigheter, hvaröfver ledningen skall
framföras, uppgift på de överenskommelser, som blifva
träffade, eller hinder, som deremot mött, utlåtande
från den eller de kommuner, inom hvilka berörda
fastigheter äro belägna, med de liera handlingar, som
för ärendets bedömande kunna erfordras.

Vid pröfning af dylik ansökning må ej tillåtas att
inom område, för hvilket byggnadsstadgan för rikets

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

städer eger tillämpning, eller inom faststäldt hamnområde
ledning framdrages å gata, torg, allmän plats
eller vattendrag, utan att‘ vederbörande kommun eller
municipalsamhälle dertill lemnat medgifvande. Ej heller
må tillåtas, att inom andra områden ledning emot
egares bestridande framdrages på mindre afstånd än
tvåhundra meter från hans boningshus eller annan
byggnad, der den är uppförd vid gård, eller från
tomtplats eller trädgård, utan sä är, att annan sträckning
för ledningen visas ej kunna utan synnerlig
olägenhet användas.

Gifves begärdt tillstånd till ledningens anläggning,
meddelar Konungen, under förbehåll af enskild rätt,
rörande det sätt och under hvilka vilkor ledningen
må användas och nyttjas, de föreskrifter, som må
finnas erforderliga, utöfver förut utfärdade ordningsföreskrifter
eller andra gällande bestämmelser för
framdragande af elektriska ledningar å ort, der företaget
skall utföras.

2 §•

Hvar som utan tillstånd eller i strid emot de vid
meddelande af tillstånd gifna föreskrifter anlägger eller
nyttjar ledning, som i 1 § afses, straffes med böter
från och med tjugufem till och med ett tusen kronor,
der ej å öfverträdelsen straff är i allmänna strafflagen
utsatt.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1901.

dels ock bifalla de i Kongl. Maj:ts proposition n:o 22
framlagda förslag till

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

2:o)

Lag,

innefattande tillägg till förordningen den 14 april
1866 angående jords eller lägenhets afstående för
allmänt behof,

och 3: o)

Lag

om ändrad lydelse af 19 kap. 13, 14 och 21 ss
strafflagen.

Stockholm den 4 maj 1900.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Lagut-skottels Utlåtande N:o 47.

Reservation

af herrar N. Nilsson, Zetterstrand, F. Andersson, Jansson, Jönsson, Sjöberg
och Lindhagen, hvilka anfört:

I likhet med utskottet anse vi, att Riksdagen bör nu antaga dels förslaget
till »lag, innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof», för så vidt
densamma innefattar föreskrifter beträffande vattenledning, och dels förslaget
till »lag om ändrad lydelse af 19 kap. 13, 14 och 21 §§ strafflagen
».

Beträffande åter de föreliggande lagförslagen, så vidt de afse expropriationsrätt
och koncession för elektriska starkströmledningar, finna vi oss
deremot förhindrade att i ärendets nu befintliga skick biträda desamma.

Visserligen anse äfven vi, att det för vår industri likasom för landet
i dess helhet är af synnerlig vigt, att man, så snart ske kan, bereder ökad
möjlighet för tillvaratagande på elektrisk väg af de betydande drif krafter,
som ligga förborgade i råra vattenfall, samt att för sadant ändamål expropriationsrätt
för framdragande af ledningar bör tillerkännas icke blott staten
och kommuner, utan äfven sådana enskilda anläggningar, hvilka åsyfta
tillgodoseende af ett allmänt behof. Likaledes synes det oss uppenbart, att
särskildt med hänsyn till starkströmledningarnes stora farlighet koncessionstvång
är af nöden.

Men en så ny och afsevärd utvidgning af expropriationsrätten likasom
lagförslagens allmänna uppgift att ordna och befrämja exploiterandet af den
för landet så betydelsefulla vattenkraften kräfva med nödvändighet, att vid
den ifrågasatta lagstiftningen ej blott tages noggrann hänsyn till de närvarande
förhållandenas kraf, utan äfven bibehålies möjlighet att i framtiden
inrätta sig efter vunna erfarenheter och ändrade förhållanden. Och i detta

22 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

afseende bära, enligt vår uppfattning, hvarken de föreliggande lagförslagen
eller den motivering, hvarpå desamma stödja sig, vittne om den fullständighet
i utredningen eller den grundlighet i öfvervägandet, som ämnets
svårlösta och vigtiga beskaffenhet synes kräfva.

Sålunda innehålla lagförslagen ej någon bestämmelse om reglerande af
rättsförhållandet mellan koncessionsinneliafvaren och j or degaren, i hvilket
afseende lagen exempelvis synes oeftergifligen böra innehålla dels föreskrift,
att ledningarne ej få framdragas öfver jordegarens gård och åbyggnader
eller eljest på sådant sätt, att derigenom för honom uppkommer särskild
olägenhet, dels bestämmelser, specielt lämpade å förhållandena inom städernas
planlagda områden jemte deras närmaste omgifningar och annan dermed
jemförlig mark, och dels uttrycklig ansvarspligt för koncessionsinnehafvaren
i afseende å viss skada, som utan hans särskilda förvållande genom
ledningarna förorsakas.

Då vidare lagförslagen afse meddelande af koncession och expropriationsrätt
äfven åt enskilde, torde med fullt fog kunna ifrågasättas, huruvida
för sådant fall tillstånd och rättigheter böra gälla för all framtid eller
om icke, för att man må ega framtiden i sin hand, desamma fasthellre
böra i lagen begränsas till viss tid. I sammanhang härmed lärer man
äfven böra närmare utreda och öfverväga, huruvida, i hvilka fall och på
hvad sätt en koncessionsafgift tilläfventyrs bör bestämmas för framdragande
af elektriska starkströmledningar.

För vinnande af reda och organiskt sammanhang i denna lagstiftning
finna vi det vidare vara af vigt, att alla civil rättsliga bestämmelser i ämnet
sammanföras i en särskild lag. I all synnerhet torde skäl dertill föreligga,
när, på sätt utskottet ifrågasatt och äfven vi anse rigtigt, koncessionens
ändamål skall vara att ej blott, såsom Kong!. Maj:ts förslag åsyftar, bereda
skydd mot den fara, ledningarne medföra, utan äfven tillgodose andra allmänna
eller enskilda intressen af ekonomisk eller rättslig natur.

Slutligen torde det under alla förhållanden med fog kunna ifrågasättas,
att Riksdagen, innan den går att besluta i ärendet, bör lemnas tillfälle att
taga kännedom om de allmänna koncessionsvilkor, som, enligt hvad oss
blifvit meddeladt, Kongl. Maj:t har för afsigt att fastställa, men hvilka
ännu ej ens lära vara utarbetade.

Vidkommande härefter utskottets ändringsförslag beträffande koncessionslagen,
så har utskottet väl sökt att i åtskilliga delar afhjelpa regeringsförslagets
ofullständigheter, men vi hålla dock före, att jemväl utskottets

Lagutskottets Utlåtande N-.o 47.

förslag, enligt sakens natur och särskilda med hänsyn till hvad vi här ofvan
anfört, ingalunda kan anses tillfredsställande.

Då nu de af oss gjorda erinringar likasom de öfriga frågor, som i
detta nya och omfattande ämne kunna framställa sig, äro af den beskaffenhet,
att enligt vårt förmenande en någorlunda tillfredsställande och betryggande
lagstiftning på förevarande område ej vid innevarande års riksdag
kan åvägabringas, anse vi önskvärdt, att Kongl. Maj:t tager frågan i förnyadt
öfvervägande, på det att densamma snarast möjligt efter närmare utredning
å nyo måtte föreläggas Riksdagen.

Yi anse sålunda, att utskottet bort hemställa,

att Riksdagen, med afslag dels å 1 § i förslaget till lag,
innefattande tillägg till förordningen den 14 april 1866
angående jords eller lägenhets afstående för allmänt behof,
och dels å förslaget till lag med vissa bestämmelser
om elektriska ledningar, måtte, med anledning af den
i ämnet väckta motionen, i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t efter förnyadt öfvervägande
af frågorna rörande koncession och expropriationsrätt
för elektriska starkströmledningar snarast möjligt
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga nytt
förslag till lagstiftning i ämnet.