Lagutskottets Utlåtande N:o 47 (Utlåtande 1896:LU47 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

N:o 47.

Ank. till Rikscl. kansli den 23 mars 1890, kl. 3 e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om åvägabringande af
rättsordning beträffande personnamn.

Uti en inom Första Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 6, har herr Wieselgren föreslagit Riksdagen att i skrifvelse hos
Ivongl. Maj:t anhålla om åtgärder för åvägabringande af en tillfredsställande
rättsordning i fråga om personnamn.

Till en början erinrar motionären, hurusom bruket af namn, motsvarande
hvad vi nu kalla förnamn, varit allmänt allt sedan urminnes tider,
och huruledes under tidernas lopp af nödvändigheten att jemväl kunna
sins emellan särskilja de större eller mindre flockar af enskilde, hvilka på
grund af gemensam upprinnelse och deraf härledt blodsband bildat sammanslutningar
af betydelse för samhället, uppstått slägt- eller familjenamn,
samt att dessa senare namn numera, om än efter skilda modeller, förekomma
öfver allt — ett förhållande, hvartill i de stora kulturländerna lagstiftningen
synnerligen kraftigt bidragit, i det den funnit, i samhällsordningens
intresse, nödvändigt att bestämma dels beträffande de enskilda
samhällsmedlemmarnes rätt och pligt att ega namn, dels ock beträffande
vilkoren för deras rätt att ändra de namn, som de redan bära, och fortsätter:
Såsom mera grundväsentliga drag inom ifrågavarande lagar funne
man vanligen stadgadt, att äkta barn ärfde faderns familjenamn, att oäkta
födt barn ärfde sin moders familjenamn, att hustru vid äktenskap förvärfvade
mannens familjenamn, samt att detta skulle bäras jemväl af frånskild
hustru — ehuru inom olika länder smärre skiftningar i dessa och andra
hithörande bestämmelser förekomme. Hvad åter beträffade rätten att

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

ändra sitt namn, rådde i detta stycke skiljaktigheter, antagligen beroende
på olika uppfattning af personnamnrättens natur.

Ur den redogörelse för utvecklingen af lagstiftningen på ifrågavarande
område i åtskilliga europeiska länder, till hvilken motionären derefter
öfvergår och till hvilken utskottet för öfrig! hänvisar, vill utskottet
här endast anteckna: att i Preussen ingen eger använda ett namn, som ej
tillkommer honom, vid påföljd af böter från 5 till 10 thaler eller motsvarande
fängelsestraff, samt att för ändring af slägt- eller familjenamn fordras
tillstånd af vederbörande myndigheter; att i Baden den, som vill antaga
ett nytt familjenamn eller förena ett sådant med det, häri redan bär, har
att derom göra ansökan hos justitieministeriet, och att ansökningen, om
den ej anses böra genast afslås, kungöres i allmänna tidningar med föreläggande
för dem, som vilja bestrida densamma, att inom viss tid till
ministeriet inkomma med sina påståenden derom, hvarefter frågan slutligen
pröfvas; att i somliga tyska stater, t. ex. Bayern, pröfningen af dessa frågor
är förlagd till regeringen, under det att de i andra stater afgöras af något
ministerium eller af andra administrativa myndigheter, såsom t. ex. i Elsass;
att i Österrike förändring af familjenamn utan särskild! tillstånd är medgifven
blott vid öfvergång till kristna religionen och vid upphöjelse i adligt
stånd, under det att i andra fall ansökan om tillstånd till sådan ändring
skall göras hos och pröfvas af ett regeringsdepartement, samt att i
regeringens ännu ej slutbehandlade förslag till ny strafflag för riket stadgas
böter, intill 100 floriner, för den, som icke har något bestämdt familjenamn
och, i trots af vederbörande myndighets uppfordran, vägrar antaga
sådant, likasom ock för deri, som förändrar sitt eget, sina barns, fosterbarns
eller myndlingars familjenamn; att i Frankrike Unnas bestämmelser
derom, att i födelseregistren blott kunna införas sådana förnamn, som
lin nas i de olika kalendrarne eller som burits af personer i den gamla
historien, och att ansökan om förändring af familjenamn skall göras hos
regeringen, som pröfvar densamma och afgör den genom beslut, hvilket
dock, om det innefattar bifall till ansökningen, icke träder i kraft förr än
efter loppet af ett år efter dess kungörande, under hvilket år en hvar, som
liar någon anmärkning att göra mot den ifrågasatta namnförändringen, eger
att till regeringen ingifva sin gensaga deremot, hvilken, om den finnes befogad,
leder till beslutets återkallande, samt att såsom obestridd rättspraxis
gäller, att, om någon antager eu annan existerande familjs namn, hvarje
enskild medlem af denna familj kan anhängiggöra talan för att få vederbörande
frånkänd rätten att begagna de! ursurperade namnet, och att den,
som efter eu sådan dom fortfar att begagna samma namn, derför kan ådömas
straff ; att i Danmark är stadgadt, att hvarje barn vid dopet skall nämnas

Lagutskottets Utlåtande N:o 4 7.

icke blott med förnamn, utan ock med det familje- eller slägtnamn, som
det för framtiden bör bära, och att bestämmandet af detta efternamn, der
familjen ännu saknar sådant namn, tillkommer fadern, ehuru honom ej är
medgifvet att, utan särskilt tillstånd dertill efter ansökan, gifva de yngre
barnen annat efternamn än det han redan för deras äldre syskon bestämt ;
äfvensom att i Norge den praxis utvecklat sig, att man hos regeringen
ansöker om rätt att ändra innehafvande familjenamn, dervid det namn,
som sökanden önskar antaga, icke bör genom sin mindre vanlighet häntyda
på någon särskild familj, hvars intresse af att utan intrång af obehöriga
få ensam ega sitt namn skulle kränkas genom dess upptagande af andra,
att tillstånd att anlägga det önskade namnet är förknippadt med vilkor
om dess kungörande i allmän tidning och vid vederbörande underrätt, att
af flera domar under senare är synes framgå, att den norska lagskipningen
icke godkänner uppfattningen om hvar mans frihet att, äfven utan vederbörligt
tillstånd, antaga hvilket familjenamn som helst, i det att, då medlem
af familj, hvars namn pa detta sätt tillgripits, mot vederbörande anhängiggjort
talan med påstående om förbud för denne att vidare begagna det,
sådan talan i regeln bifallits, samt att i det af riksadvokaten Get.z år 1893
framlagda utkast till allmän borgerlig strafflag föreslagits bestämmelser om
straff för den, hvilken antager och begagnar ett namn, som ej tillkommer
honom, hvilket sistnämnda faktum synes motionären vara ett kraftigt bevis
derför, att man äfven i Norge insett nödvändigheten af att regel binda
namnrätten.

Härefter lemnar motionären eu kort redogörelse för utvecklingen här
i riket af bruket af familjenamn och uppgifver åren 1620—1650 såsom
den period, då man hos oss först började att i större skala antaga sådana
namn. Ofrälse officerare, civila embetsman och prester antogo då i de
flesta fall verkliga efternamn, och namnen på son blefvo inom denna samhällsklass
rätt sällsynta. Men, fortsätter motionären, om än detta förhållande
till en tid bibehållit sig och ännu under 1700-talet förblifvit förherskande
inom de bildade samhällsklasserna, så hade en tydlig förändring
härutinnan inträdt under innevarande sekel; och då derjemte de djupare
samhällslagren, med bibehållande af gammal sed, öfver hufvud taget underlåtit
att förse sig med andra efternamn än sådana, som bildats af fadersnamnet
med tillagdt »son» eller »dotter», torde det vara en obestridlig sanning,
att, såsom forskare i detta ämne utan skiljaktighet påstode, det vida
öfvervägande antalet af vårt folk ännu alltid vore i saknad af verkliga
familjenamn.

Såsom förklaring af detta förhållande, hvilket lätt kunde fattas såsom
bevis på en fördröjd utveckling och en underlig brist på familjekänsla,

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

torde med allt skäl kunna påpekas den länge rätt obetydliga rörligheten
bland de djupare folklagren och särskildt den åkerbrukande befolkningens
stora lätthet att med anlitande af namnen på sina gårdar eller torp åstadkomma
all nödig beteckning af de enskilda personligheterna.

Men det kunde ej undgå uppmärksamheten, att våra nutida erfarenheter
pekade åt helt annat håll än förr. Samfärdseln inom landet vore
ganska uppdrifven; befolkningen hade i anmärkningsvärd grad dragit sig
från landsbygden in till städerna, och en allt mera utbredd bildning höjde
nya lager af folket till den ståndpunkt, å hvilken möjligheten af att särskilja
individerna för att kunna följa dem blefve af största vigt för både
statsintresset och det samhällslif, som i skilda rigtningar i handel och
vandel allt mera utvecklade sig. Likasom staten i alla grenar af sin omfattande
förvaltning måste vara synnerligen betjent med, att de enskilda
samhällsmedlemmar, med livilka den på olika sätt trädde i förbindelse, i
möjligaste mån kunde identifieras, måste ock samma intresse göra sig gällande
inom affärs- och yrkesverksamheten likasom inom hvarje gren af den
medborgerliga samfärdseln i landet, Men sådan identifiering läte sig blott
med svårighet åstadkomma, så länge ännu största antalet af värt folk saknade
verkliga familjenamn.

Till belysning af detta förhållande meddelar motionären några iakttagelser,
gjorda vid genomseende af polisunderrättelsernas register för åren
1878—1884. Bland der förtecknade personer bure 1,712 namnet Andersson,
af 18 stafvadt Andersen, och 122 Andersdotter, hvilket dock såsom namn vanligen
ansåges liktydigt med namnet Andersson, hvarmed det ofta utbyttes.
Att i handlingar och rullor särskilja dessa mer än 1,800 personer sins emellan
vore redan i och för sig eu ganska vansklig sak, som blefve än svara!e i
de fall, då äfven förnamnen vore lika, hvilket, såsom motionären med exempel,
hemtade ur samma register, visar, inträffade långt ifrån sällan. Af de
i registret upptagna personer bure omkring 500 namnet Larsson eller Larsdotter,
ungefär lika många namnet Persson, inemot 000 hette Svensson,
750 Nilsson, lika många Olsson och 900 Pettersson. Om man härvid påminde
sig, att dessa alla utgjort föremål för polismyndigheternas åtgärder,
så kunde man med skäl häpna öfver de anspråk, som från samhällets sida
stäldes på dessa myndigheter, så länge som lagstiftningen underläte att
lätta deras arbete ens dermed, att den ålade samhällets hundratusental att
skaffa sig verkliga efternamn.

Men det vore ej blott med denna brist, vår lagstiftning vore behäftad.
Den vore lika outvecklad, der det gälde att begränsa och regelbinda
friheten att antaga familjenamn. Det vore brukligt, att äkta barn
antoge sin faders liksom hustru sin mans familjenamn, att frånskild hustru

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

åt er loge sin faders familjenamn, der hon icke föredrogo afl behålla den
frånskilde mannens, samt möjligen oek att oäkta barn ant oge sin moders
familjenamn, men några lagstadganden härom förefunnes icke. I kyrkolagens
3 kap. 12 § föreskrefves väl, att presten skall uti kyrkoboken
anteckna, bland annat, det döpta barnets och dess föräldrars namn, liksom
ock denna bestämmelse förekomme i kongl. förordningen angående anmälningar
af födda barn den 11 februari 1887, men om med »namn» menades
annat än deras dopnamn, utsädes icke; något åläggande för vederbörande
att äfven ega och uppgifva familjenamn kunde icke vara häri
inneslutet. I de kongl. förordningen angående kyrkoböckers förande den
fi augusti 1894 bifogade regler till församlingsboken föreskrefves, att personernas
för- och tillnamn, skulle fullständigt och utan förkortningar utskrifvas;
men att härmed icke gifvits något förständigande i fråga om att
verkligen ega ett tillnamn, vore så mycket tydligare, som det strax derefter
hette, att då anmälan om antagande eller ändring af tillnamn skedde,
skulle jemte detta det fadersnamn eller tillnamn, personen förut haft, utsättas
inom parentes. Och det i reglerna till födelse- och dopboken meddelade
förbudet mot namns ändrande gälde blott dopnamn. Namnpligten
i vårt land vore inskränkt till dopnamnet; med undantag af längre fram
anmärkta särskilda fall förekomme begränsning af friheten att ändra eller
antaga namn hos oss blott i fråga om dopnamn.

Motionären »förbisago härvid ej det från i(i26 års riddarhusordning
allt jemt bibehållna förbudet mot adlig ätts upptagande af annan ätts
nummer, namn eller vapen; men detta rörde blott förhållandet inom riddarhuset.
Ännu några andra specialstadgan den uti ifrågavarande ämne funnes
meddelade. Så ålades genom eu förordning af deri 1 ti oktober 1705
hofrätterna att anbefalla vederbörande domstolar att noga tillse »det ingen
delinqvent blifver annorledes nämnd än dess eget och faders namn är, och
att de, som icke komma att undergå lifsstraff^, förbjudas vidare att bruka
något annat, hvilket ett adeligt namn likt vara må, och det vid straff tillgörandes»,
ett verkligt förbud således för ofrälse missdådare icke blott
att bära antaget efternamn, som innehades af någon adlig slägt eller till
och med endast liknade sådant, utan att bära hvarje efternamn, då såsom
sådant icke räknades angifvandet af hvilkens son den dömde vore. — Genom
ett kongl. bref den 29 april 1752 stadgades förbud för gemene man vid
bär och flotta att använda adliga slägters namn, och detta förbud upprepades
i ett. kongl. bref den 28 juli 1762. Den 29 maj 1867 ingick
riddarhusdirektionen till regeringen med hemställan, det Kongl. Maj:t måtte
genom allmänt påbud förbjuda ofrälse, vid ansenligt vite, att bära och
bruka adliga tillnamn, men, ehuru genom kongl. brefvet till direktionen

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

den 14 juli 18(17 härå meddelades det svar, att Kongl. Maj:t velat härtill
samtycka, hade, såvidt motionären funnit, aldrig det utlofvade påbudet
kommit till stånd eller det »ansenliga vitet» faststälts, förmodligen derför,
att man insett den svårighet att åt samtycket förskaffa någon kraft och
verkan, som haft sin grund deri, att redan vid denna tid ett stort antal
ofrälse vid sitt inregistrerande på riddarhuset vare sig bibehållit förut
egande efternamn af fullkomligt borgerlig klang eller antagit nya, hvilka
i intet afseende afstucko från den stora mängdens. Häraf förklarades
också, att de kongl. besluten af 1752 och 1764, ehuru, såvidt motionären
visste, aldrig upphäfda, lika litet kunnat någonsin vinna fullständig tilllämpning.
Numera iakttoges dock sagda föreskrifter icke ens i de fall,
der deras åtlydnad vore synnerligen lätt, I tjenstgöringsreglementet, för
armén vore föreskrifvet, att i rullor öfver personal en gång införda namn
ej finge ändras utan behörigt tillstånd till namnförändringen, ett tillstånd
som meddelades åt officerare och civilmilitära personer af motsvarande rang
af Konungen, åt underofficerare och civilmilitära af underofficerares
rang af fördelningschefen och åt manskap af regementschefen. Men
oaktadt sålunda här en verklig pröfning af namnförändring vore föreskrifven,
inträffade dock ofta, såsom motionären visar med exempel af
i Post- och Inrikes Tidningar förekommande annonser om namnförändringar,
att gemene man utbytte sina ofrälse namn mot adliga, hvilket
tillräckligt intygade, att den profvande myndigheten antingen icke kände
till de förberörda kongl. blefven eller icke tillerkände dem fortfarande
giltighet,

Lika litet syntes domstolarne i landet såsom ännu gällande uppfatta
1705 års förbud mot att missdådare finge tillegna sig eller benämnas med
adliga namn, ehuru sagda förbud ej heller torde vara upphäfdt, Antagligen
hade ifrågavarande »oskick och missbruk» aldrig varit öfvadt i så
stor utsträckning som just nu. Ej sällan torde de, som af en eller annan
anledning genomsåga förteckningar eller rullor öfver häktade eller dömde
förbrytare eller lösdrifvare, hafva funnit anledning att med någon undran
dröja vid der förekommande adliga familjenamn; man leddes med eller
mot sin vilja till den slutsatsen, att den svenska adeln måste hafva råkat
i ett betänkligt förfall. Men en närmare undersökning af förhållandet visade,
att blott eu ringa del — icke tio procent •— af de adliga namnen
verkligen ock bures af riddarhusmedlemmar. De öfrigas bärare tillhörde ej
de slägter, hvilkas namn de använde, utan hade blott nrsurperat dem.
Samma förhållande egde ock rum med en mängd af de särskilda slägtnamn,
hvilka mera bekanta ofrälse slägter bore. Här, om någonstädes, rådde
obegränsad socialism.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Till belysning häraf meddelar motionären ur polisregistren för åren
1878 94 en förteckning på de adliga namn, som der förekomma och som,

såvidt motionären kunnat utröna, burits af personer, hvilka icke tillhört den
likbenämnda adliga slägten. Friheten att antaga namn inskränkte sig
emellertid icke till att antaga namn en gång; ingenting hindrade, att man
allt fortfarande begagnade sig af denna sin rätt. Man gjorde det desto
hellre, om man fläckat det först burna, det först antagna, och följden af
ifrågavarande frihetsutöfning vore i ögonen fallande, då man granskade
polisregistren, domstolarnes brottmålsprotokoll eller fängelsernas fångrullor.
Gränsen för denna frihet att byta namn vore nog vid för att icke kunna
då och då åstadkomma verkliga oefterrättligheter. Motionären lemnar
exempel på dylika fall och påpekar, hurusom ej sällan kända och aktade
familjenamn anläggas för att bereda innehafvaren ett förtroende med deraf
följande förmåner, hvilka icke annars skulle kommit honom till del, utan
att dock företaget derför kan anses falla under strafflagen.

Härefter fortsätter motionären: Rent af instinktivt tycktes dock

allmänheten uppfatta antagande eller utbytande af namn såsom en allt för
vigtig åtgärd för att icke böra vara förbunden med någon laga form.
Härifrån torde vara att härleda den rätt allmänt praktiserade vanan att i
Post- och Inrikes Tidningar tillkännagifva dylika namnbyten; man ansåge
sig dermed hafva beredt dem någon större laglighet, än om man blott i
någon »vanlig», om än vida mer spridd tidning kungjorde dem. Men dessa
tillkännagifvanden vitsordade ganska ofta, huru obetänkt vederbörande begagnade
sin ifrågavarande rätt; och ett studium af dem lemnade icke
mycket hopp öfrigt, att man på det fria namnbytets väg skulle hinna till
den ståndpunkt, som för både allmänt och enskildt intresse måste synas
önskvärd. Det vore icke för tidigt att söka äfven å detta område bringa
ordning och reda till stånd. Och ville man verkligen tänka sig en allmän
ålderdomsförsäkring lagstadgad inom vårt land, torde såsom en oundviklig
förutsättning derför vara att fatta ordnandet af våra namnförhållanden så,
att lagligen stadgades dels om skyldighet att ega verkligt efternamn, dels
ock om viss ordning, i hvilken tillstånd att antaga eller utbyta sådant
namn borde sökas. I hvad fall som helst torde ock böra beredas utväg
för dem, som innehade bestämdt slägtnamn, att värna sitt intresse i att
icke detta obehörigen tillgrepes. Ty hvarken för dessa slägter eller för
det allmänna kunde det vara likgiltigt, om genom en äfven utan alla lagstadganden
fortgående namnbildning fullt bestämda familjenamn hänsynslöst
blefve prisgifna åt hvem som helst, som af ena eller andra anledningen
kunde vilja tillegna sig dem. Äfven i vårt land visste man lyckligtvis att
sätta värde på »ett aktadt namn»; någon möjlighet borde väl då ock här

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

beredas bärare af sådana vare sig ärfda eller förvärfda namn att, i sitt
sträfvande för dess bibehållande vid sådant värde, ej paralyseras åt främmande,
hvilka utan känsla för familjens traditioner eller namnets för
pligtelser anlade och måhända rätt snart besudlade det. Fall torde under
stundom inträffa, der visst familjenamn antoges blott for att kränka dess
verklige egare; i andra fall toges det blott »på höft» — men någon särskild
afsigt att hedra det torde under dylika förhållanden knappast före
finnas. Det kunde ej vara likgiltigt, om ett lands lagstiftning lemnade
detta vigtiga område utan rättsskydd. Äfven hos oss torde en »mdividual
rätt» af ofvan antydd omfattning böra både erkännas och fastställas.

Betänkligheter kunde möjligen göra sig gällande i_ fråga om familje
namnspligt i ett land, der en talrik klass af mindre jordegare i sa hög
oråd soin hos oss försummat att anlägga sådana. Men da denna klass i
Fandets nordligare landskap redan brutit med denna sed och i allt fall var
landtbefolknings ökade bildning samt stegrade betydelse i både socialt och
politiskt hänseende måste kräfva dess inordnande under samma regler, soin
redan länge gjort sig gällande bland öfnga kulturfolk, kunde motionären
icke tillmäta dessa betänkligheter något synnerligt afseende. .

Utan allt öfvervägande torde heller icke böra lemnas fragan om viss
begränsning af föräldrarnes rätt att gifva sina barn hvilka dopnamn som
helst. Denna rätt borde ej utesluta barnens skyddande från att undei hela
sitt lif dragas med dopnamn, hvilka gjorde dem til föremal för gäckeri
och åtlöje, och hvilka i och för sig kunde vara verkliga vidunderligheter.
Våra kyrkböcker visade, att föräldrar såsom förnamn åt sina barn anvande
ej blott efternamn, utan ock namn på orter samt, nästan än värre, de
orimligaste nybildningar eller förvndnmgar. Döpelseaktens helgd torde
ock kräfva någon hänsyn. Det syntes motionären derför vara val vårdt att
tillse huruvida icke, i likhet med hvad i Frankrike och Danmark egde
rum,’ någon gräns af lagstiftningen borde uppdragas för föräldrarnes ratt

att bestämma dopnamnen för sina barn.

På grund af hvad motionären anfört föreslår han,
att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t
måtte vidtaga de åtgärder, som erfordras för att bringa till stånd en tillfredsställande
rättsordning i fråga om personnamn, samt i de delai deraf,
som befinnas ingå under Riksdagens lagstiftningsrätt, förelägga Riksdagen
förslag till de bestämmelser, som för ändamålets vinnande aro nödiga.

Bih. till Kiksd. Prot. 18%''. 7 Sami. ''27 Höft.

18 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Hvad först beträffar motionärens förslag att genom lagstiftning inskränka
föräldrars rätt att för sina barn välja dop- eller förnamn, anser
sig utskottet icke kunna tillstyrka detta. Det är visserligen visadt, att
denna rätt i vissa fall kan anses vara missbrukad, men sådant lärer dock,
om man ser på förhållandet i stort, höra till undantagen; och då derigenom
ej någon verklig skada, om också ett visst obehag kan anses följa
för dem, som erhållit mindre lämpliga förnamn, hvilka för öfrigt i dagligt
tal i allmänhet förändras till mindre stötande former, synes berörda förhållande
ej utgöra tillräckligt skäl för en inskränkning i denna föräldrarnas
rätt.

Beaktansvärda svårigheter torde väl också möta att på ett lämpligt
sätt meddela stadganden om den kontroll härutinnan, som skulle utöfvas.
Att, på sätt i Frankrike lärer vara föreskrifvet, man endast skulle få använda
vissa på förhand angifna namn, anser utskottet ingalunda kunna
förordas, och att åt pastor eller annan myndighet uppdraga pröfningen uti
ifrågavarande hänseende synes utskottet jemväl betänkligt. Man torde för
öfrigt hafva allt skäl att antaga, att det öfverklagade missbruket härutinnan
i man af stigande folkupplysning skall allt mera aftaga, äfven utan något
ingripande i lagstiftningen på denna del af privatlifvets område.

Hvad derefter angår motionen, så vidt den afser lagbestämmelser
mot den. obegränsade rätten att antaga och ändra familjenamn, kan utskottet
ej förneka och underkänner icke betydenheten af de utaf motionären
framhållna missbruk och olägenheter, som äro eller kunna blifva en
öljd af den rådande friheten på detta område; och utskottet fäster sig
härvid särskildt vid de svårigheter, som häraf vållas för domstolar och
polismyndigheter vid utöfvandet af deras verksamhet gent emot förbrytare.

Sedan emellertid genom kongl. förordningen angående kyrkoböckers
förande den 6 augusti 1894 blifvit stadgadt, att i församlingsbo^ jemte ett
till äfventyra antaget nytt namn, städse skall utsättas vederbörandes förra
tillnamn, och detta sålunda alltid kommer att inflyta i betyg, som på grund
af nämnda bok utfärdas, torde berörda svårigheter i betydlig mån minskas.
Att hindra kringstrykande personer att på olika orter begagna för tillfället
antagna namn lärer för öfrigt icke genom lagstiftning kunna hindras. Sker
sadant i. bedrägligt syfte, är detta redan i lag belagdt med straff.

Villigt, medgifver emellertid utskottet, att det i många afseenden
skulle vara särdeles förmånligt, om hvarje familj i landet hade sitt särskilda
tillnamn, men ett sådant resultat lärer icke genom någon lagstiftning kunna
uppnås.. För att vinna ordning och reda uti ifrågavarande hänseende är det
in'' eJ no8 aH lagstifta. Kontrollen måste också vara väl ordnad

och effektiv, och att svårigheten härutinnan torde vara betydande, framgår

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

af den omständighet, att äfven i de länder, der man lagstiftat i ämnet,
ordningen beträffande familjenamn icke lärer vara stort bättre än hos oss.

Så länge en mycket stor del af landets befolkning vidhåller seden
att ej antaga något egentligt familjenamn, utan såsom sådant begagnar
faderns förnamn med tillägg af »son», samt dessa namn på »son» äro lika
med dem, som af många andra användas såsom verkliga familjenamn, lärer
en sådan rättsordning beträffande familjenamn, som motionären afsett, i
allt fall icke kunna åvägabringas, och att genom ett lagbud våldsamt bryta
denna sed kan utskottet icke tillstyrka.

På grund häraf hemställer utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 23 mars 1896.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar C. F. Pettersson, Lundström, Rudebeck, G. Andersson och
Sörens son.

Herrar Öländer och P. G. Petersson hafva begärt få antecknadt, att
de inom utskottet icke deltagit i behandlingen af detta ärende.