Lagutskottets Utlåtande N:o 47 (Utlåtande 1893:LU47 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

N:o 47.

Ank. till llikad. kansli den 17 april 1893, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om lagstiftning
angående invallning.

I det förslag till förordning angående torrläggning af jord, som
den 20 december 1877 afgafs af nja lagberedningen, funnos i §§ 14—21,
32 och 82 inrymda bestämmelser om invallning, hvarmed såsom bekant
förstås ett företag, som afser att bereda jordförbättring genom uppförande
vid sjö eller annat vattendrag eller vid hafvet af vall eller annan
byggnad till skydd mot vattnet.

Enligt beredningens förslag skulle jordegare, som äskade invallning,
emot andra jordegare hafva väsentligen enahanda rätt, som jordegare,
hvilken ville åvägabringa sjösänkning eller annan vattenafledning, dock
med vissa af företagets särskilda beskaffenhet betingade olikheter. För
det fall nemligen, att nytta af invallningen ej vunnes med mindre vattenuppfordringsverk
eller annan dylik anstalt användes, och företagets
framtida bestånd sålunda vore beroende deraf, att nämnda anstalter behörigen
underhölles, meddelades särskilda föreskrifter om skyldighet för
jordegare, som ej ville taga del i företaget, att för en tid af tjugu år
— ej, såsom vid sjösänkning, för beständigt — upplåta af den förbättrade
jorden så mycket som emot båtnaden svarade; om åliggande för
den, som invallningen hålla bort, men sådant försummat, att gälda skadeersättning;
om förnyad pröfning af invallningsfrågan hvart tionde år,
der frivillig öfverenskommelse om invallningens fortfarande vidmagthållande
ej kunde träffas, o. s. v.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Då beredningens omförmälda författningsförslag granskades i högsta
domstolen, påyrkade domstolens fleste ledamöter uteslutande ur förslaget
af bestämmelserna om invallning. De skäl, som mot dessa bestämmelser
anfördes, voro väsentligen, att en utsträckning af tvångsrätt i fråga
om torrläggningsföretagen, till fördel för enskilda intressen, utöfver hvad
gällande lag medgåfve, icke syntes hvarken ur synpunkten af jordbrukets
befrämjande behöflig eller från rättslig synpunkt antaglig. Hvad särskilt
anginge invallningsföretagen, vore ock dessa företags framgång i
hög grad beroende på det omsorgsfulla och noggranna verkställandet
och underhållet af alla de anstalter, som för vattnets afhållande och
bortledande vore af nöden, hvadan det med allt skäl borde lemnas åt
den frivilliga öfverenskommelsen att bringa dylika gemensamma företag
till stånd. Icke heller syntes det för jordbrukets utveckling i allmänhet
inom vårt land vara af någon vigt, att invallningsföretag skulle kunna
genom tvång åvägabringas, då dessa företag endast på ett mera inskränkt
antal ställen läte sig genomföras.

Då ärendet den 24 januari 1879 föredrogs i statsrådet, anförde
chefen för justitiedepartementet, att han, i fråga om invallningsföretagen,
tvekade att för dem utan ett trängande behof, som han trodde i detta
fall icke vara fullt ådagalagdt, tillstyrka medgifvandet af dittills för vår
lagstiftning främmande tvångsrätter, hvarför han, med åberopande af
hvad derom inom högsta domstolen vid förslagets granskning blifvit anfördt,
ansåg stadgandena angående invallning böra ur förslaget uteslutas.
I öfverensstämmelse härmed upptogos omförmälda stadganden icke i det
förslag till lag om dikning och annan afledning af vatten, om hvars antagande
proposition till Riksdagen nyssnämnda dag beslöts, likasom desamma
ej heller förekomma i den författning i ämnet, som den 20 juni
samma år utfärdades.

Frågan om en lagstiftning rörande invallning har vid innevarande
riksdag å nyo bragts å bane, i det att till lagutskottet af vederbörande
kammare hänvisats två särskilda motioner i ämnet, hvilka afgifvits, inom
Första Kammaren, n:o 8, af herr grefve Wachtmeister, och inom Andra
Kammaren, n:o 126, af herr Arnoldsson.

Efter att, på sätt bär ofvan omförmälts, hafva angifvit innebörden
äfvensom utgången af det lagstiftningsarbete, som på förevarande område
sedan vant nedlagdt, och dervid tillika lemnat en detaljerad framställning
af nya lagberedningens i ämnet afgifna förslag, anför sålunda
grefve Wachtmeister vidare:

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

»Obestridligt är, att rätten för en eller flere jordegare att tvinga
andra dylika att antingen deltaga i ett tilltänkt torrläggningsföretag eller
ock i annat fall afstå en del af den jord, som genom företaget vinner
förbättring, innefattar ett temligen våldsamt ingrepp i eganderätten. Då
nu emellertid, trots de betänkligheter, som mot medgifvandet af eu sådan
tvångsrätt kunna anföras, omsorgen om landets uppodling föranledt
lagstiftaren att i ganska vidsträckt omfång medgifva dylik rätt, då fråga
är om afledning af vatten ur kärr, mosse eller annan dylik vattendränkt
mark eller om sänkning eller uttappning af sjö eller upprensning, fördjupning,
utvidgning eller rätning af eif, å eller annat vattendrag, förmår
jag för min del icke inse, att ur principielt rättslig synpunkt hinder
skulle möta för tvångsrättens tillämpning i fråga om invallningsföretagen.
Såsom ofvan blifvit nämndt, skulle nemligen i de fall, der vattenuppfordringsverk
beböfde användas, jordegare, som icke ville deltaga i företaget,
afstå mark, ej för alltid, utan för viss tid.

Tyngdpunkten i de skäl, som anförts mot den ifrågasatta lagstiftningen
om invallning, synes ock hafva varit den, att något större behof
af en dylik lagstiftning icke skulle hafva gjort sig kändt. Syftemålet
med denna min framställning är emellertid att påkalla Riksdagens
uppmärksamt derför, att ett sådant behof åtminstone inom en del af vårt
land verkligen gjort sig i afsevärd mån gällande.

Innanför den skärgård, som omgifver den blekingska kusten, tränga
mångenstädes smala hafsvikar ganska djupt in i landet. De inre delarne
af dessa vikar äro ofta helt grunda, i det att vattnet i dem icke är mer
än en eller ett par fot djupt — stundom är detta fallet med viken i dess
helhet. Dessa vikar äro i sjelfva verket stadda i begrepp att öfvergå
till fast land. Det är vetenskapligt konstateradt, att det blekingska
landet är stadt i oaflåtlig höjning, och äfven ett ytligt betraktande
gifver otvetydigt vid handen, att många invid kusten befintliga nu odlade
sänkningar i en kanske icke synnerligen aflägsen förtid varit hafsbotten.
Mångenstädes skulle utan allt för stora kostnader denna naturens
långsamma utvecklingsprocess kunna genom lämpliga invallningsåtgärder
fortskyndas, så att den grunda hafsviken blefve förvandlad till
odlingsbar jord. Då emellertid antalet strandegare vid dessa vikar ofta
är betydligt, inses lätt att, med den obenägenhet för nyheter, som stundom
förekommer hos landtbefolkningen, ett tilltänkt invallningsföretag
lätteligen skall stöta på motstånd hos en eller annan strandegare, hvilken
med den nuvarande lagstiftningen, är tillräckligt att hindra företaget
att komma till stånd. För mig är kändt ett fall, der ett planlagdt ininvallningsföretag,
genom hvilket något öfver 500 tunnland skulle torrläg -

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

gas, måst förfalla på grund af motstånd från en strandegare, som i företaget
skulle ingått med 20 tunnland. Naturligtvis är det önskvärdast,
att ett dylikt företag må komma till stånd genom frivillig öfverenskommelse
mellan samtliga delegare, men då detta i lika män gäller om de
vattenafledningsföretag, vid hvilka tvångsrätt är medgifven, har jag svårt
att inse, hvarför icke lagstiftaren skulle kunna bereda äfven jordegare,
som äro i tillfälle att torrlägga jord genom invallning, utväg dertill.

Visserligen har, såsom redan blifvit nämndt, emot medgifvande af
tvångsrätt vid invallningsföretag anförts, att dessa företags framgång
vore i så väsentlig mån beroende på det omsorgsfulla och noggranna
verkställandet och underhållet af de erforderliga arbetena, att dessas bringande
till stånd med allt skäl borde lemnas åt den frivilliga överenskommelser!.
Härvid bör likväl, hvad först sjelfva verkställandet af invallningen
angår, erinras, att, sedan detta yttrande afgafs, kunskapen om
nederbörds- och afdunstningsförhållandena gjort betydliga framsteg och
att tillgång numera icke saknas på landtbruksingeniörer, bos hvilka de
för utförandet af dylika företag erforderliga kunskaper kunna förutsättas;
och hvad beträffar underhållet af invallningsarbetena, kan, der företaget
väl blifvit bragt till lyckligt genomförande, förväntas, att intresset för
deras vidmagthållande bör hos delegarne vara tillräckligt stort, att de
hvar i sin mån öfvervaka, att invallningen hålles i behörigt stånd. Försummar
den, som invallningen hålla bort, sina åligganden, upphör, enligt
nya lagberedningens förslag, skyldigheten för annan jordegare att
taga del i företaget eller upplåta jord, och rätt till ersättning för all
skada inträder för honom.»

På sålunda anförda skäl och då det vore otvifvelaktigt, att genom
en lagstiftning i ämnet möjlighet skidle öppnas att, särskildt i Blekinge,
men antagligen äfven i andra delar af vårt land göra nu så godt som
värdelösa arealer inkomstbringande och derigenom bereda ett icke oväsentligt
tillskott i arealen af odlad jord inom landet, föreslår motionären,
att Riksdagen ville, vare sig under formen af tillägg till lagen om
dikning och annan afledning af vatten den 20 juni 1879 eller såsom
särskild författning, för sin del antaga bestämmelsen om invallning i
hufvudsaklig öfverensstämmelse med det i nya lagberedningens ofvan omförmälda
betänkande af den 20 december 1877 innefattade förslag i
ämnet.

Jemväl herr Arnoldsson vitsordar behofvet af en lagstiftning i ämnet
och tillägger, att detta behof framträder allt starkare i den mån
vårt lands jordbrukare mera allmänt lära sig inse betydelsen och för -

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

delen af den odlade eller odlingsbara markens fullständiga torrläggning.

På grund häraf och i väsentlig anslutning till de af medmotionären
i öfrigt anförda motiv hemställer sålunda herr Arnoldsson, att Riksdagen
ville för sin del antaga följande

Lag angående invallning.

§ 1.

Vill man vid sjö eller annat vattendrag eller vid hafvet göra vall
eller annan byggnad till skydd emot vattnet, bygge så, att annan ej
deraf har men, söke ock tillstånd från det allmännas sida i fall, der
sådant är stadgadt.;

§ 2.

Kan jord, som vid vattendrag belägen är, genom invallning förbättras
eller göras odlingsbar med mindre kostnad och rubbning af
vattendraget, än som nödig vore, der sådan åtgärd, som i § 12 af
dikningslagen den 20 juni 1879 sägs, skulle för ändamålet vidtagas;
eller kan genom invallning vid hafvet dylik jordförbättring vinnas, då
hafve under enahanda vilkor, som i fråga om sjösänkning gällande äro,
jordegare, hvilken invallning äskar, emot annan jordegare den rätt, här
nedan och i åberopade dikningslag skils.

§ 3.

År för invallningens bestånd eller ändamålsenliga inrättning nödigt,
att vallen fortsättes eller fäste derför göres å mark, hvars egare ej vill
i företaget ingå; vare han pligtig att emot ersättning efter ty i § 6
af gällande dikningslag sägs, af den mark upplåta hvad för byggnaden
jemte dertill hörande graf för vattnets samlande åtgår.

§ 4.

Ega två eller flera del i jord, som genom invallningen skyddas,
och är läget sådant, att för jordens odling hinderligt vatten kan genom

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

dikning afledas, utan att uppfordringsverk eller dylik anstalt för vattnets
upphemtande är af nöden; vare då den, som sålunda för sin jord
har nytta af företaget, skyldig att deri taga del enligt enahanda grunder,
som i fråga om dikning äro i lagen derom stadgade.

§ 5.

Nu vinnes ej nytta af invallnmgen med mindre vattenuppfordringsverk
eller dylik anstalt användes; varder sådan anstalt hållen af den,
som invallningen gjort, och bortskaffas derigenom vatten från jord,
som hörer annan till; då vare denne pligtig att antingen i så måtto
deltaga i företaget, att han skall under tjugu år, räknadt från slutet
af det kalenderår, under hvilket invallningen fullbordades, gälda vid
hvarje års slut en tjugondedel af den andel i anläggningskostnaden,
som i mån af nyttan å hans jord belöper, och dertill sin anpart i driftkostnad
och underhåll, eller ock, om han hellre vill, såsom här nedan
sägs i 8 §, för lika lång tid utan afgäld upplåta af den förbättrade
jorden så mycket, som emot båtnaden svarar. Försummar han, som
invallningen gjort, att hålla den vid magt under de tjugu åren, och
följer ej rättelse, sedan erinran derom skett; då skall för tid, som återstår,
skyldigheten för annan jordegare att, på sätt nämndt är, taga del
i företaget eller upplåta jord, upphöra och för all skada ersättning till
honom gäldas af den, som invallningen hålla bort.

Kunna ej jordegare enas om invallningens vidmagthållande efter
de tjugu åren, ege den, som invallningen hålla vill, att utan lösen
öfvertaga vallen med tillhörande graf; och ankomme på ny pröfning i
den ordning, som i 4 kap. af gällande dikningslag föreskrifves, om
och i hvad mån annan jordegare må förpligtas att under viss tid, för
hvar gång ej öfverstigande tio år, antingen årligen gälda sin anpart i
driftkostnad och underhåll eller ock upplåta jord, allt i öfverensstämmelse
med här ofvan i denna § stadgade grunder.

§ 6.

Jord, sten eller grus, som till invallning erfordras, må tagas å det
område, som af invallningen skyddas, dock emot ersättning enligt § 6
i dikningslagen.

Dih. till lli/csd. Prat. 1893. 7 Sami. 21 Haft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

§ 7.

Vallar och grafvar, som till jords skyddande anlagda äro, må ej
till annat ändamål användas utan samtycke af den, som råder öfver
invallningen.

§ 8.

.Vill någon för att vinna befrielse från skyldighet att gälda bidrag
till inväfning, hvarom här framför i § 5 skils, i stället på viss tid
upplåta mot båtnaden svarande del af den förbättrade jorden, göre
anmälan derom inom tid och i den ordning, som i § 76 af gällande
dikningslag föreskrifna äro; gälle ock för bestämmande af den jordvidd,
som bör upplåtas, de i samma § stadgade grunder. Åskas redan
vid syneförrättningen synemännens åtgärd för jordens utstakande, vare
de, ändå att anmälan, hvarom nyss är nämndt,, ännu ej skett, pligtige
att sådan åtgärd meddela.

§ 9.

Har ej jordägare, efter ty ofvan är sagdt, vunnit befrielse från
skyldigheten att i företaget deltaga, häfte samma skyldighet vid jorden,
ändå att den kommer i annans hand.

§ io.

Försummar den, som är skyldig att vall och hvad dertill hör underhålla,
hvad honom derutinnan åligger, svare för all skada, som genom
försummelsen tillskyndas annan, hvars rätt är beroende deraf att
anläggningen hålles vid magt. Bättrar ej den försumlige skyndsamt
bristen, då han derom tillsagd varder, och vill den, som af försummelsen
men lider, bristen sjelf bota, kalle då två ojäfvige män att syn
hålla och ege, sedan bristen af dem vitsordad är, att arbetet på den
försumliges bekostnad verkställa.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

§ 11-

I allt öfrigt, hvarom här ej är stadgadt, gälle i tillämpliga delar
om invallning hvad i dikningslagen af den 20 juni 1879 om dikning
stadgadt är.

Af en jemförelse mellan ofvan intagna förslag och nya lagberedningens,
af grefve Wachtmeister till antagande förordade, framgår, att
de båda förslagen, oafsedt smärre jemkningar i redaktionen, öfverensstämma
med hvarandra i allt hufvudsakligt.

Utan att vilja i någon mån underskatta betydelsen af de skäl, som,
på sätt motionärerna erinrat, på sin tid föranledde förkastande af nya
lagberedningens förslag till lagbestämmelser rörande invallning, finner
sig utskottet likväl icke kunna tillmäta dessa skäl den afgörande betydelse,
att på grund af desamma de förslag till ett återupptagande åt
lagstiftningsarbetet på ifrågavarande område, hvilka nu föreligga till
pröfning, böra afvisas.

Utskottet håller sålunda till en början före, att då de åtgärder i
och för inskränkning eller begränsning af de naturliga vattendragens
öfversvämningsområden, som innebäras i ett invallningsföretag, icke
väsentligen skilja sig från andra företag med syfte att till jordbrukets
fromma åstadkomma en för jordens odling tjenlig grad af torrläggning,
invallningsföretagen redan af detta skäl synas påkalla tillämpning af
väsentligen enahanda rättsregler, som gälla beträffande dessa andra
företag.

Om man vidare vid den tid, då nya lagberedningens ofvan omförmälda
förslag undergick granskning, med fog kunde göra gällande, att
invallningsföretagen vore af den vanskliga beskaffenhet, att det icke
syntes vara med rättvisa öfverensstämmande att tvinga en motvillig
eller tveksam granne att i sådant företag deltaga, torde numera denna
betänklighet i icke oväsentlig grad hafva förlorat i betydelse. Med
skäl hafva nemligen motionärerna erinrat, att de tekniska förutsättningarna
för ett ändamålsenligt planläggande och genomförande af ifrågavarande
företag numera kunna anses lika betryggande 30m de, hvilka

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

föreligga vid andra torrläggningsföretag; och någon svårighet synes
utskottet ej heller möta att medelst lämpliga anordningar betrygga
jemväl vidtmagthållandet af en verkstäld invallning.

Utskottet kan vidare för sin del icke medgifva, att den ifrågasatta
reformen ej skulle vara af verkligt behof påkallad. Visserligen äro de
båda motionärerna närmast att anse såsom målsmän för önskningar,
som i förevarande afseende göra sig gällande i en landsdel, hvars natur
torde i framstående grad påkalla anlitandet af den utväg till torrläggning
af mark, som en invallning erbjuder. Uppenbart torde emellertid vara,
att äfven på andra ställen i vårt land med dess långgrunda kuststräckor
och talrikt inskjutande hafsvikar liknande behof skall förefinnas, helst
man i öfvervägande antalet fall plägat vid laga skiften lemna jemväl
mindre vattenområden oskiftade mellan vederbörande strandegare.

Utskottet, som på grund af hvad sålunda blifvit anfördt, finner en
lagstiftning i förevarande ämne af behof påkallad, anser, lika med motionärerna,
ett förnyadt lagstiftningsarbete på detta område böra ske på
grundvalen af nya lagberedningens ofvan omförmälda förslag; men då
nämnda förslag till sina detaljbestämmelser torde tarfva någon jemkning
och utredningen häraf kräfver ett grundligare lagstiftningsarbete än
lämpligen kan påläggas utskottet, anser utskottet sig ej böra framlägga
ett formuleradt lagförslag i detta vigtiga och grannlaga ämne, utan
hemställer,

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag rörande invallning i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med de stadganden i ämnet, som finnas
meddelade i nya lagberedningens den 20 december
1877 afgifna förslag till förordning angående torrläggning
af jord.

Stockholm den 17 april 1893.

På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Reservation

af herr Annerstedt, hvilken yttrat:

Under åberopande af de skäl, som af högsta domstolens flesta
ledamöter, blifvit den 24 januari 1879 anförda vid granskningen af nya
lagberedningens förslag angående bland annat det ämne, hvarom nu är
fråga, och då enligt min uppfattning erfarenheten jemväl under den tid,
som förflutit sedan nämnda granskning egt rum, ådagalagt, att framgången
af invallningsföretag är så osäker och i så hög grad beroende
på noggrannheten vid arbetets utförande och underhåll, att det med allt
skäl torde böra lemnas åt den frivilliga öfverenskommelsen att bringa
dylika gemensamma företag till stånd, anser jag, att utskottet bort afstyrka
bifall till motionerna;

samt af herrar L. O. Larsson, Öländer, Roman och Lindgren, hvilka
instämt i den af herr Annerstedt afgifna reservation.

Herrar Lundin, C. H. Lundström, Fröberg, J. Anderson, Näslund,
Wester och F. Andersson hafva begärt få här antecknadt, att de på grund
af åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i utskottets
behandling af ifrågavarande ärende.

Bill. till Riksd. Prot. 1893. 7 Sami. 21 Haft.