Lagutskottets Utlåtande N:o 47 (Utlåtande 1892:LU47 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

N:o 47.

Ank. till Riksd. kansli den 25 april 1892, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad
lagstiftning rörande äkta makars egendomsförhållanden.

Med anledning af gjorda framställningar om vidtagandet af lagstiftningsåtgärder
i syfte att bättre än dittills skett tillgodose den gifta
qvinnans rätt och bästa albit, som bekant, 1884 års Riksdag den 7 maj
samma år till Kong!. Maj:t en skrifvelse, deri Riksdagen förmälde sig
efter sorgfällig pröfning af dit hörande förhållanden hafva kommit till den
åsigt, att lagstiftningen rörande äkta makars inbördes egendomsförhållanden
borde bringas till öfverensstämmelse med följande, af Riksdagen
i enlighet med lagutskottets utlåtande i ämnet, n:o 49, i berörda skrifvelse
angifna grunder:

l:o) I den fasta egendom i stad, eller å stadens mark, som hustru
före eller under äktenskapet ärft, eller förut förvärft, må mannen ej
eg a giftorätt, hvadan sådan rätt icke heller bör tillkomma hustrun i
mannens lika beskaffade egendom, dock att all årlig ränta och afrad af
dylik egendom varder under lösören räknad.

2:o) Gift qvinna bör berättigas att sjelf förvalta den egendom,
som är henne enskildt tillhörig, utan att behöfva genom äktenskapsförord
förbehålla sig sådan rätt.

3:o) Mannen må icke hafva magt att utan hustruns samtycke bortskilja,
förpanta eller sälja boets fasta egendom å landet eller jord och
hus i staden.

4:o) Hustrun bör ej vara skyldig att med sin enskilda egendom
svara för gäld, som mannen under äktenskapet åsamkat boet, derest hon
icke sig dertill uttryckligen förbundit.

Bill. till lliksd. Vrot. 1892. 7 Sami. 2ö lläft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

5:o) Derest under äktenskapet mannen i andra fall, än det i 11
kap. 5 § gifterinålsbalken omförmälda, till nytta ensamt för sig sjelf
användt makarnes gemensamma egendom i boet, skall jemväl sådant
vid delning eller arfskifte å hans lott räknas; börande motsvarande lagbestämmelse
gälla för hustru, som under äktenskapet med dylik egendom
guldit'' sin enskilda gäld eller eljest obehörigen beredt sig enskild
fördel.

Genom kongl. bref den 30 augusti 1884 anbefaldes nya lagberedningen
att afgifva förslag till de förändrade bestämmelser angående äkta makars
inbördes egendomsförhållanden, hvartill Riksdagens berörda skrifvelse
kunde föranleda, och beredningen öfverlemnade den 1 juli 1886 de lagförslag
i ämnet, som beredningen på grundvalen af berörda skrifvelse
och i hufvudsaklig öfverensstämmelse med dennas ofvan angifna innebörd
utarbetat.

Vid förslagens granskning inom högsta domstolen fann af de
fem ledamöter, som deltogo i ärendets slutbehandling, allenast en ledamot
förslagens hufvudgrunder innebära rigtiga utgångspunkter för ett
fortsatt lagstiftningsarbete på förevarande område. Härvid erinrade likväl
bemälde ledamot, hurusom, då en lagstiftning, byggd på grundsatsen
om egendomsgemenskap, men tillika syftande att åt hvardera maken i
vissa afseenden bereda enskild egande- och förvaltningsrätt, städse måste
blifva synnerligen invecklad, det följaktligen vore af nöden att åt den
tilltänkta lagen gifva en yttre form, som genom reda och klarhet samt
systematiskt ordnade lagbud bidroge att underlätta en rigtig uppfattning
af lagstiftarens mening, men att beredningens förslag i sådant afseende,
särskildt beträffande uppställningen och ämnenas fördelning icke syntes
vara fullt tillfredsställande.

Domstolens öfrige ledamöter funno sig deremot, på anförda skäl,
förhindrade tillstyrka att samma förslag i befintligt skick lades till grund
för ny lagstiftning i ämnet.

Då ärendet derefter å nyo föredrogs inför Kongl. Maj:t den 31
december 1891, fann icke heller Kongl. Maj:t det sålunda verkstälda lagstiftningsarbetet
böra läggas till grund för någon framställning till Riksdagen,
utan uppdrog åt lagberedningen att utarbeta de förslag till ändring
i gällande bestämmelser angående boskilnad och dermed sammanhängande
lagstadganden, som kunde finnas erforderliga i syfte att dels
lättare tillfälle till vinnande af boskilnad måtte beredas hustru, dels
hustrus eller enkas betalningsansvarighet för gäld, som mannen ensam
ådragit det gemensamma boet, måtte inskränkas eller undanrödjas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Frågan om en förändrad äktenskapslagstiftning har nu å nyo bragts
å bane inom Riksdagen genom tre särskilda i Andra Kammaren väckta
motioner n:is 43, 93 och 94, hvilka afgifvits, n:o 43 af herr grefve H.
E. G. Hamilton, n:o 93 af herr Magnus Höjer, med hvilken herrar friherre
A. E. Nordenskiöld, Christian Lovén, Curt Wallis och Olof Olsson
förklarat sig instämma, samt n:o 94 af herr Nils Hanson i Berga.

Samtliga dessa motioner hafva af kammaren blifvit till utskottet
hänvisade.

I först omförmälda motion, n:o 43, lemnas till en början redogörelse
för innehållet af Riksdagens ofvan berörda skrifvelse och de i anledning
deraf från regeringens sida vidtagna åtgärder och omnämnes tillika, hurusom,
på sätt redan anförts, regeringen funnit nya lagberedningens på
grundvalen af samma skrifvelse utarbetade förslag till ändrad lagstiftning
i fråga om äkta makars inbördes egendomsförhållanden icke böra göras
till föremål för någon framställning till Riksdagen, utan i stället lemnat
beredningen i uppdrag att afgifva förslag till lagbestämmelser, hvarigenom
gift q vinnas ställning inom äktenskapet må kunna på ett i viss
mån annat sätt, än Riksdagen och nya lagberedningen föreslagit, vinna
ökad trygghet mot följderna af mannens målsmanskap.

Härefter anför motionären:

»Hvilken åsigt man nu än må hysa om ändamålsenligheten af
detta Kong!. Maj:ts beslut, synes det dock icke kunna leda till något
i praktiskt hänseende önskvärdt resultat, derest man för närvarande
skulle påyrka ett uttalande från Riksdagens sida rörande de delar af
lagstiftningen, hvilka direkt beröras af lagberedningens nya uppdrag,
utan torde dermed under alla förhållanden böra anstå, till dess frukterna
af detta lagstiftningsarbete föreligga. Ett annat förhållande synes
deremot ega rum i fråga om de två punkter i 1884 års riksdagsskrivelse,
hvilka beröra helt andra områden än det, inom hvilket lagberedningen
nu fått sig förelagdt att arbeta, nemligen yrkandena att giftorätt i stadsfastighet
i vissa fall icke vidare skall eg a rum, samt att mannen ej må
eg a rätt att utan hustruns särskilda medgifvande föryttra eller förpanta
boets fasta egendom. Bestämmelser härom kunna uppenbarligen meddelas,
utan afseende å hvad Riksdagen en gång kommer att besluta
med anledning af lagberedningens blifvande förslag. Emellertid kan
det icke ifrågasättas, att Riksdagen nu utan vidare skulle för sin del
antaga det förslag till ändrad lydelse af de nuvarande stadgandena i
giftermålsbalkens 10 kap. 2 § och 11 kap. 1 §, hvilka återfinnas i lagberedningens
utlåtande af den 1 juli 1886, enär ett genomförande af

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

dessa båda förslag uppenbarligen påkallar åtskilliga ändringar af andra
delar af sistnämnda kapitel, kvilka delar dock på det närmaste beröras
af det lagstiftningsarbete, som nu anförtrotts åt lagberedningen. Å
andra sidan synes det, just med hänsyn till sistberörda omständighet,
vara mindre ändamålsenligt, att lagberedningen nu utarbetar ett förslag
till ändring af 11 kapitlets stadganden, utan att dervid taga hänsyn
till Riksdagens år 1884 aflåtna skrifvelse, i vidare män än som
kan föranledas af föreskriften, att lagberedningens förslag skall innehålla
bestämmelser, hvarigenom hustrus eller enkas betalningsansvarighet
för gäld, som mannen ensam ådragit det gemensamma boet, inskränkes
eller undanrödjes. Ty häraf kan uppenbarligen följa, att,
äfven om Riksdagen i öfrigt anser det på lagberedningens arbete grundade
förslaget ändamålsenligt, Riksdagen likväl finner sig förhindrad
att godkänna detsamma förr än det ännu en tredje gång af lagberedningen
omarbetats med tagen hänsyn till Riksdagens uttalade önskan
i fråga om giftorätten i stadsfastighet och mannens befogenhet att föryttra
eller förpanta egendom, hvari hustrun eger giftorätt. På grund
häraf har jag, under förutsättning att Riksdagen fortfarande vidblifver
sin en gång, efter omsorgsfull pröfning, angifna ståndpunkt, trott det
ur flere synpunkter vara ändamålsenligt att ifrågasätta en utsträckning
af det uppdrag, som nu lemnats lagberedningen, jemväl till utarbetandet
af förslag i ofvan angifna syfte.»

Sedan motionären härefter anfört de skäl, hvilka, hemtade från
lagutskottets förenämnda, vid 1884 års riksdag afgifna utlåtande i ämnet,
i Riksdagens skrifvelse åberopas till stöd för de båda af motionären nu
återupptagna ändringsförslag samt tillika erinrat, att de anmärkningar mot
ifrågavarande förslag — sådana de förelågo i nya lagberedningens betänkande
— som framstäldes inom högsta domstolen, syntes, der de
icke utgått från en från Riksdagens principielt afvikande uppfattning
om lämpligaste sättet att ordna egendomsförhållandena inom äktenskapet,
mera afse förslagens formulering än deras innebörd, och derför vid en
förnyad omarbetning torde kunna undvikas, derest de befunnes befogade,
särskildt om lagberedningen erhölle full frihet att ur förslagen
draga alla nödiga konseqvenser, fortsätter motionären: »Till äfventyrs
skulle, mot hvad jag sålunda ansett mig böra föreslå, kunna invändas,
att äfven om lagberedningens uppdrag utvidgas på nu angifna sätt,
lagstiftningsarbetet likväl lemnar åtskilliga bland de mest öfverklagade
missförhållandena oberörda; och att det på grund häraf kunde sättas i
fråga, om man ej, i stället för att syssla med partiella reformer, borde
i ett sammanhang underkasta hela vår lagstiftning om egendomsförhål -

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

landeri» inom äktenskapet och hvad dermed står i samband en grundlig
revision. Härtill vill jag endast anmärka, att en sådan mera omfattande
revision åtminstone tillsvidare undanskjutits genom Kongl.
Maj:ts den 31 december 1891 fattade beslut, samt att det, särskilt
under sådana förhållanden, dock ingalunda kan anses ovigtig!, derest i
lagstiftningen inrymmas stadgande!!, hvilka, såsom de nu ifrågasatta,
innebära ett erkännande af två så vigtig» grundsatser, som att äktenskapet
icke bör onödigtvis rubba förut bestående eganderättsförhållanden,
och att hustrun bör ega ett ord med i lägel, då det gäller förmögenhetstransaktioner,
hvilka kunna sätta familjens hela ekonomiska
existens på spel.»

På grund af hvad han sålunda anfört, hemställer motionären:

»att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj^anhålla, att Kongl.
Maj:t ville, i sammanhang med det förslag till ändring af boskilnadsförordningen
m. m., om hvars utarbetande Kongl. Maj:t fattat beslut
den 31 december 1891, låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till sådan ändring af lagstiftningen rörande äkta makars inbördes
egendomsförhållanden, att, på sätt Riksdagen uti skrifvelse i ämnet den
7 maj 1884 ifrågasatt, giftorätt icke må ega rum i den fasta egendom
i stad eller å stadens mark, som den ena maken före eller under äktenskapet
ärft eller förut förvärft, samt att mannen icke må hafva magt
att utan hustruns samtycke bortskifta, förpanta eller sälja boets fasta
egendom å landet eller jord och hus i staden, äfvensom till de ändringar
af lagstiftningen i öfrigt, hvilka häraf finnas påkallade.»

Medan sålunda nyss bemälde motionär med sin framställning velat
å nyo för lagstiftning draga under ompröfning tvenne frågor, rörande
hvilka Riksdagen redan uttalat sig i enahanda rigtning som motionären,
har deremot herr Höjer i sin motion helt och hållet lemnat den modifierade
ståndpunkt i fråga om mannens målsmanskap och omfattningen
af makarnes egendomsgemenskap, som Riksdagen i sin mera nämnda
skrifvelse funnit sig böra intaga. Enligt hans och hans meningsfränders
uppfattning kan en fullt tillfredsställande lösning af det problem, lagstiftaren
på ifrågavarande område har sig förelagdt, vinnas allenast
genom ett fullständigt upphäfvande af så väl mannens målsmanskap
som egendomsgemensamheten inom äktenskapet, och motionären hemställer
följaktligen:

»att Riksdagen nu ville taga den på dagordningen stående frågan
om gift qvinnas myndighetsförklarande i förnyadt öfvervägande samt
dervid besluta,

LagutslcQttets Utlåtande N:o 47.

att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:ts täcktes
till en kommande Riksdag aflåta förslag till sådan ändring i gällande
lagstiftning, att, med upphäfvande af mannens målsmansrätt och egendomsgemenskapen
mellan makar, gift qvinna må, likasom man och
ogift qvinna, blifva berättigad att såsom myndig sjelf råda öfver sig
och sin egendom».

Till stöd för denna sin framställning, hvilken jemväl inledes med
en kortfattad redogörelse för Riksdagens skrifvelse af år 1884 och deraf
föranledda regeringsåtgärder, anför motionären: »Det ligger i sakens
natur, att det ej kan blifva något godt och varaktigt lagstiftningsarbete,
om man på grundvalen af den underordnade ställning, som 1734
års lagstiftare anvisat gift qvinna, söker bygga föreskrifter, syftande
att förverkliga en nyare tids motsatta kraf på hennes fullständiga
myndighetsförklaring. Den som tagit del af nya lagberedningens förslag
jemte den kritik deraf, som innefattas i afgifna reservationer och
högsta domstolens utlåtande, finner också snart, hvilka svårigheter mott
att inom de genom Riksdagens skrivelse uppdragna gränser åstadkomma
en någorlunda dräglig lagstiftning. Kongl. Maj:t har derför utan tvifvel
haft goda grunder för sin uppfattning, att beredningens förslag ej
vore lämpadt att upphöjas till lag.

Den sålunda vunna erfarenheten torde emellertid å andra sidan
göra det klart, att genomförandet af den gifta qvinnans myndighetsförklaring
icke vidare lämpligen kan fördröjas genom ett fortsatt inslående
på de partiella reformernas väg, utan att steget nu bör tagas
fullt ut till detta mål på sätt redan skett i England, der sedan nära
tio år tillbaka den gifta qvinnan är i tryggad besittning af den fullmyndiga
ställning, som en hvar nog inser, att hon förr eller senare
äfven här i landet måste tillvinna sig.

Äfven i Norge har man hunnit ett godt stycke före oss genom
en den 29 juni 1888 utfärdad lag om förmögenhetsförhållandet mellan
makar, hvars 11 § lyder: »Gift Kvinde har samme Myndighed som den
ugifte og raader sit Gods med de Begraendsninger, som indeholdes i
naervaerende Lov.» Dessa begränsningar afse närmast stadganden, som
påkallats deraf, att egendomsgemenskapen mellan makar blifvit, genom
nämnde lag delvis bibehållen.

Att mannens sjelfskrifna och oansvariga förmynderskap öfver
hustrun skulle utgöra en betingelse för ett sant äktenskap, torde icke
vidare med framgång kunna göras gällande. Vår nuvarande lagstiftning
har också redan brutit med denna åskådning, då den genom stadgandena
om äktenskapsförord möjliggjort äktenskap, der mannens för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 47. 15

valtningsrätt öfver hustruns egendom och egendomsgemenskapen äro
helt och hållet häfda.

Icke heller kan det, såsom mången invänder, anses såsom ett så
synnerligt djerft språng i nödig historisk utveckling att på en gång
borttaga det enda återstående undantaget från den redan genomförda,
mer genomgripande reformen, enligt hvilken qvinna berättigats att i
juridiskt afseende vara lika myndig som man, och detta desto mindre
som lagstiftningen redan gjort början till nämnda följdrigtiga steg, derigenom,
att den medgifvit gift qvinna rätt att råda öfver hvad hon
genom eget arbete förvärfvat, äfvensom beredt henne tillfälle att medelst
förord vinna sjelfständig förvaltningsrätt öfver sin enskilda egendom.
Samma anmärkning gäller om den lagändring, som nära och
följdenligt ansluter sig till ett stadgande om att gift qvinna skall vara
myndig, nemligen upphäfvandet af egendomsgemenskapen mellan makar,
hvilken ju redan enligt gällande lag ej existerar i fråga om viss egendom
och dessutom kan genom förord alldeles häfvas. I hvarje händelse
torde det med skäl kunna ifrågasättas, hvad gagn man kan hafva
af ett historiskt sammanhang, som skall förmedlas genom lagar, hvilka,
såsom byggda på två stridiga principer, måste föranleda oreda och slitningar
i flere afseenden.

De lagförändringar, hvartill nya lagberedningen nu fått uppdrag
att utarbeta förslag, torde väl blifva egnade att i en del fall mildra
yppade missbruk af mannens målsmansrätt, men syfta icke att i någon
mån föra sjelfva reformfrågan framåt.

Vid sådant förhållande, och då något annat initiativ icke torde
vara att förvänta från Kong], Maj:t, är det ändamålslöst att ytterligare
förlänga det långa uppskofvet med sakens behandling genom att afvakta
den ovissa tidpunkt, då nämnda lagförslag till äfventyrs kan
blifva framlagdt. för Riksdagen.»

Jemväl herr Nils Hanson har till utgångspunkt för sin framställning
tagit regeringens åtgärd, att för närvarande låta nya lagberedningens,
i anledning af 1884 års riksdagsskrivelse utarbetade, lagförslag
i förevarande ämne hvila, och i stället söka att på en i viss mån annan
väg främja syftet med berörda skrifvelse, men har med denna utgångspunkt
framslält ett förslag, hvars rigtning är alldeles motsatt den, som
utmärker de båda andre motionäremes förslag. Herr Nils Hanson har
nemligen återupptagit sin vid 1889 års riksdag väckta motion med
syfte att vidga området för egendomsgemensamheten inom äktenskapet,
genom att göra jemväl ärfd eller före äktenskapet förvärfvad fastighet

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

å landet till samfäld egendom. Efter det motionären erinrat derom, att
det skäl nu mera förfallit, hvarpå lagutskottet vid sist nämnda riksdag
grundade sitt af Riksdagen bifallna afstyrkande utlåtande, nemligen att
nya lagberedningens på grundvalen af 1884 års riksdagsskrivelse utarbetade
förslag, hvilket likaledes afsåge att i förevarande afseende
åstadkomma likhet i bestämmelserna rörande fast egendom å landet
och i stad, men i alldeles motsatt rigtning mot den af motionären föreslagna,
då ännu icke blifvit slutligen pröfvadt, har nemligen motionären
å nyo hemstält:

»att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i 10 kap.
2 § giftermålsbalken, att hvad om makars ömsesidiga giftorätt i fast
egendom redan gäller för stad, måtte blifva gällande äfven för landet.»

Lagutskottet, som med hänsyn till det inre sammanhang, hvilket
förefinnes emellan de föreliggande motionerna, ansett lämpligt att afgifva
ett gemensamt utlåtande öfver desamma, får i sådant hänseende,
beträffande först herr Nils Hansons motion, erinra derom, att vid alla
de tillfällen, så väl under ståndsriksdagarnes tid som efter det nya representationsskickets
genomförande, då framställningar i enahanda syfte
som ifrågavarande motion förelegat till behandling, dylika framställningar
blifvit i enlighet med lagutskottets hemställan af representationen
afslagna. Så fann lagutskottet vid 1862—63 årens riksdag giftorättens
utsträckning till ärfd eller före äktenskapet förvärfvad fastighet å
landet innebära, icke ett steg framåt, utan fast hellre ett steg tillbaka
i utvecklingen, på samma gång utskottet trodde sig kunna förutsäga,
att framtida reformer i fråga om ordnande af makars inbördes
egendomsförhållanden skulle komma att gå i en rigtning, alldeles
motsatt den, som af motionären i ämnet förordats. Vidare anförde
utskottet, att egendomssamfällighet emellan makar icke kunde
betraktas såsom ett väsentligt moment i äktenskapet och att det etiska
sambandet emellan makarne ingalunda syntes kunna stärkas genom den
föreslagna åtgärden. Icke heller lagkomité!! hade hyllat principen af
en dylik utsträckning, utan tvärt om, med bibehållande af gällande inskränkning
i fråga om giftorätt i fastighet å landet, från giftorätt undantagit
ärfd eller före äktenskapet förvärfvad fastighet i stad. Komitén
hade till stöd för detta förslag anfört: »Ehuru lagen förordnat, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

giftorätt icke skall eg a rum i ärfd jord å landet, eller i den som endera
maken före giftermålet der förvärfvat, har den likväl medgifvit
giftorätt i all både ärfd och förvärfd fastighet i stad, utan åtskilnad
om förvärfvandet skett före eller efter giftermålet. Lagstiftaren har
utan tvifvel utgått från den synpunkt, att hus och tomt i städerna icke
i allmänhet utgjorde borgarens redbaraste förmögenhet, men att deremot
å landet, der näringssätt egentligen bestode i jordbruk, fastigheten
eller jorden vore brukarens förnämsta egendom, som således åt
honom eller hans slägt borde förvaras. I fråga om giftorätt emellan
makar har dock komitén, vid ämnets närmare granskning, icke kunnat
godkänna denna skilnad. När bolaget emellan makarne uppkommer,
är det icke egentligen sjelfva de ömsesidiga insatserna, som böra
sammanblandas, utan det är förkofringen eller hvad under äktenskapet
förvärfvas, som skall utgöra det samfälda boet. Man skulle kunna
lämpa detta förhållande äfven till penningar eller annan lös egendom,
som hvardera sidan vid äktenskapets början medförde, om det gåfves
en möjlighet att med säkerhet urskilja beloppet deraf; men hvad angår
fast egendom, vare sig å landet eller i stad, så kan för detta urskiljande
ingen svårighet möta. Då man följaktligen måste låta ankomma
på de bestämda formaliteter, under hvilka förord ega rum, huruvida
hvad af hvardera maken enskildt i lös egendom införes må kunna från
samfälligheten afsöndras, är man deremot oförhindrad att bibehålla det
ursprungliga förhållandet makarne emellan i afseende på fastighet.
Genom det, att man undantager viss egendom från samfälligheten, afskär
man alla anspråk af ena makens skyldeman på sådan egendom,
tillhörig den andra. Utan att misskänna makarnas egen böjelse att
med hvarandra dela sin förmögenhet eller att gemensamt bibehålla
den åt sina barn, bör man likväl betänka, att de svårligen med likgiltighet
skulle kunna föreställa sig möjligheten, att deras egendom
kunde omedelbarligen frångå dem sjelfva, för att öfverflyttas till personer
i eu annan slägt.

Då de nu anförda skäl gälla lika för fast egendom i stad och
på landet, har komitén med afseende derå stadgat ett lika förhållande
samt ansett tillräckligt utrymme vara lemnadt åt makarnas inbördes
välvilja, när dem blifvit tillåtet att, efter eget behag, medelst förord
eller testamente, gifva hvarannan del i all deras egendom, och att för
åtnjutande deraf sjelfve utstaka vilkoren.»

Utskottet, som förklarade sig i allo dela lagkomiténs sålunda
uttalade uppfattning, erinrade derjemte, hurusom äfven i främmande
Jlih. till Riksd. Vrot. 1892. 7 Sami. 25 Raft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

länders lagstiftning ärfd eller före äktenskapet förvärfvad fastighet
voro undantagen från den egendomssamfälligket, som eljest, enligt lag,
vore för makar bestämd. Så t. ex. innehölle code civil (art. 1,404) i
afseende å äktenskap, ingångna under förutsättning af egendomsgemensamhet
(régime en communauté), enahanda stadgauden, som lagkomitén
föreslagit.

På enahanda skäl afstyrkte lagutskottet vid 1867, 1872, 1873 och
1874 årens riksdagar de framställningar i samma rigtning, som vid
dessa riksdagar förelågo, och erinrade tillika, att om, såsom ofta varit
anmärkt, vår äktenskapslagstiftning icke vore nog verksam att skydda
hustrus egendom mot ödeläggelse genom missbruk af mannens målsmansrätt,
syntes deraf kunna hemtas ett ytterligare skäl att bibehålla
ett stadgande, hvarigenom åtminstone förekommes, att den fastighet å
landet, som hustrun före äktenskapet egt eller derefter ärft, gåfves
till spillo.

Den ståndpunkt, utskottet så väl som Riksdagen under en följd af
år och senast vid 1884 års riksdag troget häfdat, har icke i någon
mån kunnat af motionärens framställning rubbas, och utskottet hemställer
följaktligen,

1) att herr Nils Hansons motion icke må vinna
Riksdagens bifall.

Hvad härefter angår, herr Höjers förslag att fullständigt upphäfva
så väl mannens målsmanskap som äkta makars egendomssamfällighet,
hafva väl liknande förslag förut varit inom Riksdagen väckta, men
dessa hafva af utskottet städse afstyrkts och icke heller lyckats tillvinna
sig Riksdagens bifall.

Lagutskottet vid 1870, 1873 och 1877 årens riksdagar har —
utgående från den synpunkt, att äktenskapets idé klöfver samverkan
mellan makarne utan skilda intressen samt enhet i ordnandet af makarnes
angelägenheter och med erinran tillika, att naturen sjelf syntes
hafva hänvisat hustruns verksamhet företrädesvis till de inre husliga
bestyren, då mannens deremot vore rigtad mera utåt, hvadan, derest
hustrun i fråga om förvaltningen stäldes alldeles oberoende af mannen,
det vore fara värdt, att hennes håg och krafter droges från utöfvandet
af de pligter, som ålåge henne såsom maka och moder, — förklarat

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

sig finna målsmanskapets fullständiga borttagande och ett i sammanhang
dermed genomfördt upphäfvande af all egendomsgemenskap allt
för mycket strida mot allmänna föreställningssättet hos oss i fråga om
den innerliga förening och gemensamhet, som genom äktenskapet inträder
och hvarur, då den ena af makarne borde vara den styrande,
mannens målsmanskap för hustrun framginge såsom en otvungen följd.

Såsom framgår af ofvan lemnade redogörelse för innehållet af
1884 års Riksdags skrifvelse, har Riksdagen också funnit de berättigade
krafven på ett ökadt ekonomiskt oberoende för den gifta qvinnan och
hennes betryggande mot missbruk af målsmansrätten kunna tillgodoses
— bland annat, derigenom att, på samma gång omfånget af den
legala giftorätten minskades, mannens målsmanskap så till vida underkastades
en ytterligare begränsning, att hustruns förvaltningsrätt öfver
sin enskilda egendom blefve regel från att, på sätt i 1874 års förordning
förutsattes, vara undantag.

Nya lagberedningen, som i sitt förslag till ändring af 9 kap. 1 §
giftermålsbalken och i den föreslagna nya 4 § i 10 kapitlet samma balk
i allt väsentligt stält sig på samma ståndpunkt, som 1884 års Riksdag
sålunda intog, har i sina motiv på ett enligt utskottets uppfattning
öfvertygande sätt ådagalagt ohållbarheten af de ytterlighetssträfvanden,
för hvilka motionären i sin framställning gjort sig till målsman.
Efter att (se sidan 36 i beredningens betänkande) hafva erinrat, hurusom
hustrus rätt att, på sätt beredningen föreslagit, råda icke blott
öfver sin enskilda egendom, utan äfven öfver sådan samfäld, som utgöres
antingen af den enskilda egendomens afkastning eller ock af
hustruns egen arbetsförtjenst, innebure en ny, för lagens orubbade
delar ursprungligen främmande princip, hvars införande återverkade
på makarnes förhållande både sins emellan och till borgenärer samt
att i följd häraf de af Riksdagen i dess skrifvelse förordade bestämmelserna
måste föranleda till ändring af lagen äfven i åtskilliga andra
hänseenden, anför sålunda beredningen vidare:

»Emellertid ligger enligt beredningens tanke icke liten vigt deruppå,
att de nya stadganden, som antagas, helst i ett ämne af så djup
betydelse för samhället som det förevarande, icke innebära större och
mera väsentliga ändringar i det bestående, än att de kunna betraktas
såsom moment i den naturliga utveckling, lagen efter hand och i jembredd
med allmänna rättsmedvetandet bör undergå. Ur denna synpunkt
kan det icke anses önskvärdt, att en ny grundsats varder på en gång
med strängaste konseqvens genomförd i alla de hänseenden, der tillämpning
deraf må kunna ifrågakomma. Ej heller lärer det kunna för fler -

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

talet af gifta qvinnor i vår tid anses eftersträfvansvärdt att genom ernående
af full likställighet med mannen i ekonomiskt hänseende gå
miste om det skydd och de förmåner, hvilka under vanliga och naturliga
förhållanden äro hustrun beredda genom mannens målsmanskap
och dermed följande förpligtelser. Det bör för öfrigt fasthålla», att lagstiftningen
till upprätthållande af eu institution sådan som äktenskapet
ej får grundas uteslutande på en princip såsom t, ex hustruns sjelfständighet,
mannens målsmanskap o. s. v. Fastmera kräfves ett jemnt
och skäligt afvägande mellan de skilda intressen eller faktiskt gifna
förhållanden, på hvilka berörda lagstiftning eger återverkan. Om således
qvinnans af nutiden erkända anspråk på en fri och sjelfständig
utöfning af hennes rättigheter i personligt och ekonomiskt hänseende
ej inom äktenskapet lärer kunna i sin fullständigaste omfattning förverkligas
utan att inkräkta på den enhet och sammanhållning, som tillhör
äktenskapets natur, så följer häraf, beträffande den gifta qvinnan,
att nämnda anspråk måste lida någon inskränkning, på det att i allt
fall tyngdpunkten af den gemensamma förvaltning, hvilken tillkommer
makarne såsom enhet, måtte kunna läggas i en hand. Denna grundsats
skall, enligt beredningens öfvertygelse, ej kunna lemnas å sido,
utan att derigenom åstadkommes en högst väsentlig rubbning af äktenskaps-
och familjeförhållandena inom vårt land, — en rubbning till
hvars genomförande det upplysta tänkesättet inom landet, åtminstone
för närvarande, ingalunda torde finnas benäget.»

I de speciella motiven till beredningens förslag till ändring i 9
kap. 1 § giftermålsbalkeu, yttrar beredningen i fråga särskildt om
mannens målmanskap vidare, hurusom den utvidgade rätt och befogenhet
i fråga om egendom i boet, som enligt förslagets bestämmelser
skulle tillkomma hustrun, icke syntes beredningen gifva giltig anledning
till någon inskränkning af mannens målsmansrätt inom äktenskapet
utöfver den redan genom 1874 års förordning vidtagna. För
upprätthållandet af den äktenskapliga enheten och för familjens skydd
mot fara af splittring genom uppkomna stridiga meningar mellan rnakarne
om hvad familjens rätt och intresse i särskilda fall kräfde, erfordrades
nemligen med nödvändighet att vid sådan olikhet i meningar
ena maken tillädes det afgörande ordet. Ty att för detta ändamål påkalla
en tredje person eller ett ingripande af offentlig myndighet vore
uppenbarligen lika litet egnadt att åstadkomma ett rätt afgörande af
den uppkomna skiljaktigheten, som att för framtiden bevara den nödiga
enheten och öfverensstämmelsen mellan makarne.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

I nu angifna förhållande läge grunden för målsmanskapet, och detta
förutsatte sålunda ingalunda ett betraktelsesätt af hustruns ställning
inom familjen, hvilket skulle stå i strid med hustruns berättigade
anspråk på personlig frihet och sjelfständighet. Äfven med målsmansrättens
bibehållande kunde hustrun erkännas såsom myndig, och den
uppfattning, enligt hvilken berörda rätt komme i strid med den hustrun
skäligen tillkommande sjelfbestämuingsrätt, syntes innebära ett misskännande
af hvad som utgjorde det väsentliga i målsmansrätten. Innebure
nemligen denna rätt icke någon annan inskränkning i hustruns
frihet än den, som utgjorde den nödvändiga förutsättningen för äktenskapet,
och afsåge samma rätt familjens angelägenheter, så kunde den
icke betraktas annorlunda än såsom den nödvändiga begränsning i den
ogifta qvinuans frihet, som inträdet i äktenskapet och grundläggandet
af familjen förde med sig. För familjens lika väl som för samhällets
uppkomst och bestånd måste dess medlemmar underkastas en viss
inskränkning i den individuella sjelfbestämningsrätten.

Då målsmanskapets betydelse och innehåll icke blefve uttömdt
genom den derur härflytande befogenhet att råda öfver egendom i boet
och att för egendomen tala och svara, syntes i dess begrepp icke ligga
något hinder att från denna befogenhet undantaga viss egendom i boet.
Vid sådant förhållande torde man ej heller med fog kunna påstå, att
den liustrnn tillagda vidsträcktare rätt att råda öfver egendom i boet
skulle stå i motsägelse med målsmanskapet.

Rigtigheten af hvad beredningen sålunda anfört synes utskottet
icke kunna jäfvas, och då dertill, hvad angår mannens målsmanskap
kommer i betraktande, att de vådor för hustruns ekonomiska oberoende,
som detta visat sig kunna medföra, säkerligen komma att än ytterligare
minskas genom frukterna af det fortsatta lagstiftningsarbete på förevarande
område, som, på sätt ofvan blifvit omförmäldt, nyligen uppdragits
åt nya lagberedningen, anser sig utskottet kunna med allt fog hemställa,

2) att icke heller herr Höjers motion må vinna
Riksdagens bifall.

Hvad slutligen beträffar den af herr grefve Hamilton väckta framställning,
afser denna, såsom redan framhållits, ett förnyadt uttalande
från Riksdagens sida om önskvärdheten af eu lagstiftning, hvarigenom
dels med bibehållande af egendoinsgemenskap i fråga om lös egendom

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

och under äktenskapet gemensamt förvärfvad fastighet såsom regel,
äkta makars förmögenhetsförhållanden i öfrig! så ordnades, att äktenskapsförbindelsen,
så vidt möjligt vore, icke åstadkomme rubbning i
någondera makens före äktenskapet bestående eller genom fastighetsarf
under äktenskapet uppkomna eganderätt, dels och mannen förklarades
obehörig att utan hustruns samtycke förfoga öfver boets fasta egendom
å landet eller i staden.

Beträffande nu förra delen af motionärens framställning har utskottet
härofvan vid behandlingen af herr Nils Hansons motion haft
tillfälle att erinra, hurusom utskottet fortfarande, på de af lagkomitéu
anförda och af Riksdagen i dess ofta berörda skrifvelse den 7 maj 1884
åberopade skäl, anser önskligt, att de i afseende å makars giftorät
iör fastighet å landet gällande bestämmelser vinna tillämpning jemväl
i fråga om fastighet i stad. Lika med motionären finner jemväl utskottet
förevarande fråga vara af beskaffenhet att kunna lösas utan
sammanhang med de frågor, som falla inom eller beröras af området
för den lagstiftning, till hvars utarbetande nya lagberedningen nyligen
erhållit uppdrag. Men utskottet måste finna det mindre lämpligt att,
då regeringen så nyss uttalat en från Riksdagens åsigt afvikande mening
i frågan, i det att regeringen funnit eu reform af vår äktenskapslagstiftning
böra gå i eu annan rigtning än den Riksdagen förordat, ånyo
aflåta en skrifvelse i förevarande ämne.

Enahanda anmärkning kan i fråga om den andra delen af motionärens
framställning med så mycket större skäl göras gällande, som
det ämne framställningen i denua del afser ingalunda torde sakna
ett visst inre samband med de ämnen, hvilka af det lagberedningen
lemnade nya uppdrag beröras. Det synes nemligen kunna med allt
fog ifrågasättas, huruvida icke, derest mannen utan hustruns samtycke
förfogade öfver gemensam fast egendom, påföljden borde blifva,
att hustrun kunde med laga verkan begära boskilnad. Vid sådant
förhållande torde det också vara att förvänta, att den förevarande
frågan kommer att ur nyss angifna synpunkt skärskådas under det
lagstiftningsarbete, hvarom regeringen nyligen föranstaltat, och jemväl
af denna omständighet ser sig utskottet förhindradt att skänka sitt
understöd åt motionärens ifrågavarande framställning. Utskottet vill för
öfrigt icke dölja, att de anmärkningar, som vid högsta domstolens
granskning af lagberedningens förslag i förevarande ämne rigtades
emot samma förslag, hvilket, på sätt Riksdagen förordat, afsåg förbud
för manneu att utan hustruns samtycke förfoga öfver boets gemensamma

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

fastighet., hos utskottet framkallat tvifvelsmål angående lämpligheten
af ett dylikt förbud. Sålunda erinrades utaf en af domstolens ledamöter,
bland annat, hurusom det, i fall förbudet blefve öfverträdt, svårligen
läte sig göra att medgifva hustrun rätt till återvinning vare sig
mot eller utan lösen. Åtminstone skulle det icke vara lämpligt att
låta hustrun för mannens räkning återbörda dennes andel i hvad han
sjelf frivilligt sålt, i följd hvaraf det sålunda blefve nödvändigt att
inskränka hustruns återvinningsrätt till hennes giftorättsandel i den
sålda fastigheten. Härigenom skulle åter den oegentlighet inträffa, att
hustrun, om hon af tredje man återvunne sin andel i den sålda fastigheten,
komme i samegendom med honom eller i nödvändighet att
underkasta sig laga skifte eller annan delning af fastigheten. Den af
hustrun återvunna fastighetsdelen skulle antagligen derefter betraktas
såsom hennes enskilda egendom, deri mannen ej hade giftorätt och
öfver hvilken hustrun egde råda. En sådan öfvergång af egendomens
natur från gemensam till enskild har man hittills icke tänkt sig annorledes
än i förening med boskilnad, och derom skulle naturligtvis erfordras
ett särskildt stadgande. Huruledes och under hvilka förutsättningar
hustrun skulle kunna beredas rätt att få en utan hennes samtycke
i boets gemensamma fastighet meddelad inteckning upphäfd,
vore jemväl svårt att tänka sig.

Då förbudet för mannen att förfoga öfver gemensam fastighet
således icke kunde afse att göra en af honom gjord försäljning ogill med
påföljd af köpets återgång, syntes uppenbart, att förbudet icke borde
qvarstå i ändamål att å köpet hindra lagfart, då härigenom skulle föranledas
den oegentlighet, att lagfart komme att vägras å köp, som
lagligen icke borde återgå.

Att bibehålla det föreslagna stadgandet såsom ett vackert erkännande
af qvinnans sjelfständighet, tillfredsstälde icke dem, som önskade
att lagen måtte upptaga allenast sådana stadgande!!, hvilka vore af
juridisk betydelse och således af beskaffenhet att medföra laga verkan.

Samme ledamot erinrade slutligen, hurusom det enda tänkbara
korrektivet mot ett obehörigt förfogande af ifrågavarande art syntes
vara att, på sätt utskottet ofvan antydt, låta ett dylikt förfogande
för hustru blifva en anledning till boskilnad, i hvilket hänseende
tillika kunde stadgas, att dylika aftal, slutna inom viss kort tid före
det ansökan om boskilnad gjordes, skulle, på hustruns talan, återgå.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, föranlåtes utskottet
hemställa,

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

3) att icke heller herr grefve Hamiltons ifrågavarande
motion må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 25 april 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Reservationer:

dels af herr Lilienberg emot vissa delar af motiveringen;

dels af herr Claeson, hvilken yttrat: »Vid pröfning af de genom tre
särskilda motioner väckta förslagen om upphäfvande af, inskränkning i
eller utvidgande af egendomsgemenskapen äkta makar emellan, torde man
böra fasthålla i minnet, att egendomsgemenskapen är en förmån, som
vårt samhälle efter sitt utträde ur barbariets tidehvarf, manadt af känslan
för rättvisa och billighet, skänkt den ursprungligen egendomslösa qvinnan.
Denna egendomsgemenskap var på det sätt ofullständig och orättvis,
att qvinnan blott egde t af det gemensamma boet, intill dess man år
1845 i det hänseendet tog steget fullt ut och tillerkände qvinnan i
giftorätt hälften af den del af boet, hvilken betraktades som samfäld
egendom. Visserligen är det sant, att man ej kunde gifva qvinnan
giftorätt i mannens egendom, utan att äfven lemna mannen sådan i
qvinnans och att nu för tiden qvinnan mången gång inför mera egendom
i boet än mannen, men såsom regel lär väl ännu gälla, att qvinnan
i försörjningsförmåga är mannen underlägsen och att således, om egendomsgemenskapen
upphäfves eller inskränkes samt i följd deraf oftare
än hittills inträffar, att förmögen person vid sin död lemnar sin efterlefvande
maka egendomslös eller i åtminstone jemförelsevis torftiga
omständigheter, detta i regeln skall i ekonomiskt afseende hårdare
drabba qvinnan, som under sitt äktenskap svårligen kunnat hafva något
inbringande yrke eller embete, än mannen, som vanligen har ett sådant,
och för samhället lär det ej vara någon vinst, att sålunda antalet
af egendomslösa eller fattiga enkor ökas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

Af hvad nu är sagdt emot upphäfvande af eller inskränkning i
egendomsgemenskapen framgår äfven, att jag anser fullständig egendomsgemenskap
äkta makar emellan vara ur synpunkten af skydd åt
qvinnan i regeln önskvärd. Jag finner ock, att detta bäst öfverensstämmer
med den vackra tanken, att genom äktenskapet man och
qvinna skola så mycket som möjligt sammanslutas tilPett helt med
gemensamma intressen samt att, så framt man ej vill alldeles upphäfva
egendomsgemenskapen och sannolikt medelbart derigenom, äfven eu
stor del af den öfriga gemenskapen makar emellan, fullständig egendomsgemenskap
såsom regel är den enda möjlighet att få en följdrigtig
och fullt rättvis lagstiftning på detta område.

Den nu gällande undantagsbestämmelsen, att den ena maken ej
erhåller giftorätt i den andras ärfda eller före äktenskapet, förvärfda
fasta egendom å landet torde hafva sin hufvudsakliga förklaringsgrund
i gångna tiders åskådningssätt, att de stora jordagodsen, hvilka förr
utgjorde en vida större del af jordegendomen i landet än nu, vore att
betrakta såsom tillhöi’ande en viss familj, åt hvilken de skulle .med
alla till buds stående medel bevaras. Detta åskådningssätt, hvilket
äfven fann sitt uttryck i rätten och den en tid mycket utbredda lusten
att skapa fideikommiss, i större arfsrätt åt son än dotter, i bördsrätten
och mera sådant, har så småningom undanträngts af en annan
uppfattning, der hvarje individs rätt mera än förut gjort sig gällande
och der rättvisans kraf stälts högre än beräkningar af ofvannämn.da
slag, och jag tror tiden nu vara inne att borttaga den sista, orättvisa
och oegentligheter vållande qvarlefvan af ett i öfrigt utdöd.t system.
Man är nu äfven mera än förr pligtig att taga hänsyn till ej blott de
stora jordagodsen utan ock den oändliga mängden af små jordalotter,
och i fråga om dessa har en långvarig erfarenhet lärt mig, att den till
sin princip orättvisa lagen, att den, som har jordegendom, får giftorätt
i den andra makans lika värderika egendom af annan art, utan att
lemna denna motsvarande förmån i sin jordfastighet, hufvudsakligen
medför olägenheter och understundom origtigt uppgjorda arfskiften.

I de fall der man eller qvinna finner önskligt att från egendomsgemenskapen
undantaga sitt jordagods eller annan, fast eller lös egendom,
är i lagen full rätt dertill gifven genom rätten att göra äktenskapsförord;
men sådana fall, hvilka i förhållande till antalet äktenskap
inom riket lära utgöra ett rent försvinnande fåtal, böra, på sätt som
skett, regleras genom undantagslag och ej föranleda till en lagstiftning,
som, sedd i dess allmännelighet, ej låter sig väl försvara.

Bih till Riksd. Prot. 1892. 7 Sami. 25 Häft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

På grund af hvad jag sålunda anfört, anser jag, att utskottet bort
tillstyrka bifall till herr Nils Hansons i Berga i ämnet afgifna motion.

Hvad åter angår framställningen om upphäfvande af eller inskränkning
i mannens målsmansrätt öfver hustrun och hans derpå grundade
förvaltningsrätt af egendomen i boet, kan måhända framvisas ett i sig
sjelft ej obetydligt antal fall af äktenskap, der på grund af nämnda
bestämmelser missförhållanden ega rum, så att dels hustruns rätt till
andel i egendomen blifver i verkligheten obehörigen inskränkt, dels ock
en njutningslysten man lättsinnigt och samvetslöst förstör hustruns i
boet införda förmögenhet; men, utom det att ett upphäfvande eller
verksamt inskränkande af mannens målsmanna- och förvaltningsrätt
såsom regel skulle medföra stora praktiska olägenheter och en betänklig
rubbning i vårt kreditväsen, lära väl äfven de fall af äktenskap,
der de nämnda oegentligheterna i någon framstående grad förefiunas,
vara i förhållande till hela antalet äktenskap så ringa, att olägenheterna
böra afhjelpas medelst undantagslagar om äktenskapsförord och boskilnad
i vissa fall, och, om den omständighet, att rätten att genom
äktenskapsförord undantaga egendom, vare sig från egendomsgemenskapen
eller mannens förvaltningsrätt, så ytterst sällan begagnas, ej
får anses uteslutande utgöra bevis, att en dylik inskränkning anses
olämplig, utan i många fall beror på en falsk undfallenhet, så är denna
undfallenhet en fördom, hvilken väl, såsom så många andra sådana,
småningom viker för det praktiska lifvets kraf.

På dessa skäl instämmer jag i det slut, hvartill utskottet i detta
hänseende kommit»;

dels af herrar ./. Anderson och Näslund, hvilka ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till herr N. Hansons motion, herr Näslund på de
af herr Claeson anförda skäl;

dels af herrar F. Andersson och O. Erickson, som ansett, att utskottet
bort tillstyrka bifall till herr grefve Hamiltons motion; samt

dels af herr Mankell, som yttrat: »Under den tid, som förflutit

sedan 1884 års Riksdags skrifvelse om gift qvinnas eganderätt, har lagstiftningen
i detta ämne, så vidt mig är bekant, ej vidare blifvit utvecklad.
Men under samma tid har dock öfvertygelsen om nödvändigheten
af de rättigheters utvidgande, gift qvinna derförinnan erhållit,
till full myndighet öfver hennes särskilda egendom vunnit allt flere
anhängare.

Emellertid hafva de förhoppningar, som i det hänseendet kunnat
hysas, blifvit gäckade genom Kongl. Maj:ts underkännande af det förslag,
som nya lagberedningen och högsta domstolen med anledning af

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

1884 års skrifvelse nyligen afgifvit, äfvensom genom Kongl. Maj:ts
uppdrag till samma lagberedning att endast utarbeta förslag till lättad
boskilnad.

Från regeringens sida torde sålunda tills vidare i denna fråga
föga vara att förvänta utan blott ytterligare tidsutdrägt kunna befaras.
Och lagutskottets afstyrkande af herr Hamiltons motion om utvidgande
af nya lagberedningens uppdrag till några angifna punkter i 1884 års
skrifvelse synes bekräfta denna farhåga.

Å andra sidan hafva likväl hos jurister och andra i ämnet kunniga
personer allt flera röster höjts för den åsigten, att det nuvarande
vacklandet i lagstiftningen mellan mannens förmynderskap och qvinnans
myndighet i praktiken måste leda till ständiga slitningar, och att föga
eller intet står att vinna på de partiella förändringarnas väg, samt att
derför alla för reformen intresserade böra förena sig om yrkandet på
en fullständig lösning af frågan, så att gift qvinnas rätt att råda öfver
sin medförda, ärfda eller förvända egendom blir otvifvelaktig.

För denna öfvertygelse har herr Höjer i sin motion gjort sig
till språkrör. Äfven inom lagberedningen hafva för samma utväg flere
jurister i mer eller mindre mån uttalat sig. Och att eu sådan lagstiftning
både kunnat genomföras och redan med framgång blifvit tillämpad,
ådagalägges genom förhållandet i flera andra länder, såsom England,
åtskilliga bland Nord-Amerikas förenta stater, Norge o. s. v., der den
i sin helhet eller delvis blifvit tillämpad.

Då jag efter åhörandet af lagutskottets förhandlingar, och sedan
jag så vidt möjligt försökt sätta mig in i frågan, kommit till samma
öfvertygelse, har jag derigenom känt mig uppfordrad att tillstyrka
bifall till herr Höjers motion.»

Herr H. Andersson har begärt få anteckuadt, att han på grund
af åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i ärendets
behandling inom utskottet.