Lagutskottets Utlåtande N:o 47 (Utlåtande 1890:LU47 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

N:o 47,

Ant till Eiksd. kansli den 22 april 1890, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af kamrarnes återremiss af
utskottets utlåtande n:o 11 öfver justitieombudsmannens
förslag om ändrade bestämmelser angående lösen för
gravationsbevis.

I utlåtande, n:o 11, i anledning af justitieombudsmannens förslag
om ändrade bestämmelser angående lösen för gravationsbevis, hemstälde
lagutskottet, att Riksdagen ville, med anledning af justitieombudsmannens
förevarande framställning, i skrifvelse till Konungen anhålla, att i 3 §
af förordningen angående expeditionslösen den 7 december 1883 matte
införas bestämmelser om lösen för gravationsbevis, omfattande längre
tid än tio år, efter sådan grund, att, beträffande gravationsbevis för
hemman, hemmansdel eller lägenhet på landet, den i hvarje särskildt
fall i 2:dra afdelningen litt. a) för sådant bevis bestämda lösen förhöjes
med en tiondedel för hvarje år utöfver tio, hvilket beviset omfattar,
äfvensom att i förhållande härtill de i lista afdelningen litt. a) såsom
lösen för gravationsbevis angående fastighet i stad faststälda särskilda
belopp jemväl varda förhöjda.

Enligt utskottet tillhandakomna protokollsutdrag har utlåtandet af
båda kamrarne återförvisats till utskottet.

De i ämnet förda diskussionerna gifva vid handen, att återremissen
föranledts af den uppfattning, att lösen för gravationsbevis, omfattande
längre tid än tio år, skulle enligt utskottets förslag blifva allt för hög,

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 47,

hvarför förslaget borde undergå lämplig förändring till förekommande
af antydda olägenhet.

Justitieombudsmannen utgick, såsom utskottet i det återförvisade
utlåtandet anmärkte, från den förutsättning att domaren för den tid,
som läge bortom de nästförflutna tio åren, skulle ega att grunda beviset
på inteckningsboken, utan att inteckningsprotokollet för denna tid behöfde
genomses; och denna åsigt delades af flere bland de talare, som
under diskussionerna i kamrarne yttrade sig i ämnet. Under sådan förutsättning
lärer också den af justitieombudsmannen föreslagna lösen för
gravationsbevis, omfattande mera än tio år, kunna anses lämplig.

På sätt utskottet i sitt förra utlåtande anfört och under ofvan åberopade
diskussioner jemväl framhållits, torde emellertid goda skäl förefinnas
äfven för den. mening, att fullt säker upplysning om befintliga
inteckningar i en fastighet endast kan vinnas af det laga vitsord egande
inteckningsprotokollet; och det kan, under sådant förhållande, antagas
att, om också man i allmänhet kommer att åtnöjas med gravationsbevis,
grundande sig för de sist. förflutna tio åren på inteckningsprotokollet
och för tiden der förut på inteckningsboken, gravationsbevis likväl, fortfarande
som hittills, kunna äskas, hvilka för hela tiden i fråga grunda
sig på inteckningsprotokollet. Utskottet föreställer sig derför, att bestämmelse
i förordningen bör finnas jemväl för sistnämnda fall, der
domarens besvär tydligen blir vida större än om blott inteckningsboken
behöfver användas för en del af tiden; och torde lagutskottets förut
framstälda förslag om lösen för dylikt bevis kunna godkännas, om derjemte
bestämmes, att denna lösen ej får öfverstiga 3 kronor.

Utskottet anser sig följaktligen i anledning af återremissen böra
hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen anhålla,
att förordningen angående expeditionslösen den
7 december 1883 måtte ändras dels sålunda, att lösen
för gravationsbevis rörande inteckningar i fast egendom
på landet för hvarje hemman, hemmansdel eller
lägenhet till och med tre bestämmes — när beviset
omfattar så väl de tio näst före bevisets utfärdande
förflutna åren som ock, hvad beträffar upplysning
enligt inteckningsboken angående de deri införda inteckningar
för nyttjanderätt, rätt till afkomst eller
annan förmån af fast egendom samt för servitut, tid
bortom berörda tio år till 1876 års början — till två
kronor 25 öre, samt — när beviset på uttrycklig be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

gäran derom utfärdas på grund af inteckningsprotokollet
jemväl för tid bortom de sist förflutna tio åren
— till 15 öre för hvarje år, dock att i detta fall lösen
ej må öfverstiga tre kronor; dels ock sålunda, att i
förhållande härtill jemkning i öfrigt eger rum af de
belopp, hvilka i § 3 af nämnda förordning äro i första
och andra afdelningarna bestämda såsom lösen för
gravationsbevis.

Stockholm den 22 april 1890.

På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.

Reservation

af herrar Lilienberg, Smedberg, Hans Andersson och Carl Persson:

»Då enligt vår åsigt gravationsbevis, beträffande inteckningar för
nyttjanderätt, rätt till afkomst eller annan förmån af fast egendom samt
för servitut, för tiden från början af år 1876 till de tio år, som förflutit
näst före bevisets utfärdande, lagligen grundas på inteckningsboken,
hvarför domaren följaktligen vid utfärdande af sådant bevis icke
för nämnda tid behöfver genomse inteckningsprotokollen, och då det i
allt fall måste anses olämpligt att i expeditionstaxan införa bestämmelse
om två slag af samma handling, af hvilka det ena skulle innebära större
trygghet än det andra, hafva vi, med hufvudsaklig anslutning till det
af justitieombudsmannen i ämnet väckta förslag, ansett oss böra hemställa,

att Riksdagen ville till Kongl. Maj:t aflåta skrifvelse
med anhållan, dels att kongl. förordningen anJlili.
till Riksd. Prof. 1890. 7 Sami. 1 Afd. 28 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 47.

gående expeditionslösen den 7 december 1883 måtte
ändras sålunda, att lösen för gravationsbevis rörande
inteckningar i fast egendom på landet för hvarje hemman,
hemmansdel eller lägenhet till och med tre bestämmes,
då beviset omfattar de tio år, som förflutit
näst före det beviset utfärdas, och derutöfver beträffande
inteckningar för nyttjanderätt, rätt till afkomst
eller annan förmån af fast egendom samt för
servitut, tiden från början af år 1876, till 2 kronor
25 öre samt, då beviset afser kortare tid, till 15 öre
för hvarje år, dock att i detta fall lösen ej må öfverstiga
2 kronor 25 öre, men ej heller understiga 1
krona, dels ock att i förhållande härtill jemkning i
öfrigt eger rum af de belopp, hvilka i § 3 af nämnda
kongl. förordning äro i första och andra afdelningarna
bestämda såsom lösen för gravationsbevis.»

Herrar Fröberg och Bedelius hafva begärt få här antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets slutliga behandling inom utskottet.