Lagutskottets Utlåtande N:o 46 (Utlåtande 1907:LU46 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

N:o 46.

Ant. till Riksd. kansli den 23 april 1907, kl. 3,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af Rungl. Maj ds proposition med förslag
till lag om enskilda vägar på landet.

Uti en den 8 nästlidne mars dagtecknad proposition, n:o 88, hvilken
af båda kamrarne till lagutskottet hänvisats, har Kungi. Maj:t under
åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta domstolen
förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan införda förslag
till lag om enskilda vägar på landet.

Medan det allmänna väghållningsbesväret på landet genom lagen
den 23 oktober 1891 erhållit en mera tidsenlig reglering, kvarstår såsom
ännu olöst frågan om ett bättre ordnande af besväret med byggande
och underhåll af enskilda vägar på landet. För denna fråga har emellertid
sedan länge, gång efter annan, inom Riksdagen genom enskilda
motionärer påkallats uppmärksamhet. På grund af tvenne motioner vid
1894 års riksdag anhöll Riksdagen i skrifvelse den 2 maj samma år,
att Kungl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag
till lag om byggande och underhåll af utfarts- och byvägar. Riksdagen
hade nämligen funnit de i ämnet gällande föreskrifter vara hvarken
nog omfattande eller tillräckligt bestämda för ordnande af skyldigheten
att bygga och underhålla sådana vägar. De gåfve sålunda icke
Bill. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 42 Höft. (N:o 46J. 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

någon säker ledning vid bestämmande af den grund, enligt hvilken
vägdelning mellan väghållningsskyldige skulle ske, likasom de ej heller
lämnade bestämdt svar på frågan, huru verkställd vägdelning skulle
kunna vinna laga kraft; och bristen på tydliga föreskrifter i ämnet
vore desto mera kännbar, som ifrågavarande väg ar numera med vår
tids höjda anspråk på bekväma och lätta kommunikationsmedel måste
anses vara af större betydelse, än då de nu gällande stadgandena tillkommo.
Riksdagen funne det sålunda vara af behofvet påkalladt, att
förbättrad lagstiftning uti förevarande hänseende snarast möjligt komme
till stånd.

Att i frågans dåvarande skede och innan den utredning, som
Kungl. Maj:t kunde åstadkomma, föregått, närmare uttala sig om de
grunder, på hvilka ett blifvande lagförslag borde byggas, syntes Riksdagen
emellertid icke lämpligt. Dock ansåge sig Riksdagen böra redan
då uttala som sin åsikt, att skyldigheten att underhålla utfarts- och
byvägarne borde fortfarande såsom dittills åligga dem, som af vägarna
betjänade sig.

Öfver denna Riksdagens framställning anbefallde Kungl. Maj:t
befallningshafvandena i rikets samtliga län att efter inhämtande af landstingens
yttranden afgifva utlåtanden. Sedan sålunda infordrade yttranden
och utlåtanden inkommit, utarbetades inom lagbyrån ett förslag till lag i
ämnet, som anmäldes i statsråd den 28 april 1899. Öfver förslaget
inhämtades härefter i grundlagsenlig ordning högsta domstolens yttrande.
Med afseende å anmärkningar, hvilka högsta domstolen hade
att framställa mot förslaget ej mindre i fråga om dess grunder än beträffande
dess uppställning och affattning, fann högsta domstolen sig
hora hemställa, att förslaget ej måtte göras till föremål för framställning
till Riksdagen. Sådan framställning har icke heller skett.

Nytt förslag i ämnet, utgörande i hufvudsak en omarbetning af
lagbyråns förutnämnda förslag med iakttagande af de inom högsta domstolen
mot detsamma framställda anmärkningar, har sedermera inom
jordbruksdepartementet blifvit utarbetadt, och har detta förslag utöfver
det föregående, i öfverensstämmelse med högsta domstolens därom förut
uttalade uppfattning, kommit att afse äfven sådana enskilda vägar, som
erfordras för s. k. hemkörslor. Sedan förslaget anmälts i statsråd den
26 sistlidne oktober, har högsta domstolens yttrande däröfver inhämtats,
och hafva inom domstolen emot detsamma framställda anmärkningar
föranledt en genomgripande omarbetning däraf, innan det genom förevarande
proposition framlagts till antagande af Riksdagen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

I samband med ifrågavarande proposition bar utskottet till behandling
förehaft två särskilda med anledning af densamma inom Andra
Kammaren väckta motioner, afgifna den ena under n:o 230 af herr
O. Olsson i See och den andra under n:o 246 af herr J. Bengtsson i
Bjärnalt.

Herr Olsson anför i sin motion:

»I proposition n:o 88 till innevarande års lagtima riksdag föreslår
Kungl. Maj:t till antagande en lag angående enskilda vägar å
landet, hvilken lag nog i många fall kommer att ordna förhållandena
beträffande dessa väg ar bättre hädanefter än hittills, men i ett afseende
fyller den ej ett mångenstädes kändt och erkändt behof, nämligen
att i någon ringa mån utjämna bördorna för dem, som drabbas
af underhållet af dylika vägar.

De byar och hemman, hvilka ha att bygga och underhålla mer
eller mindre långa enskilda vägar, få deltaga till lika stor del med
underhållet af de allmänna vägarne som de, hvilka hafva sina gårdar
vid dessa senare, och sålunda ej hafva några enskilda vägar att underhålla.
När så är förhållandet, synes det vara med rättvisa och billighet
öfverensstämmande, att det ordnas så, att hvarje kommun inom
sig finge befogenhet att ordna dessa angelägenheter och besluta därom
å allmän kommunalstämma, men då det i vissa fall torde blifva svårt
att ordna underhållsskyldigheten så, att naturaunderhållet delades upp
på alla kommunens hemman, anser jag, att naturaunderhållet så vinter
som sommar bör åligga dem, som äro mest intresserade och beroende
af vägen, men att dessa då erhölle af kommunalmedel — utdebiterade
på vägfyrk — ersättning till tio procent af uppskattad kostnad. Däremot
synes det ej möta allt för störa svårigheter, att i vissa fall åtminstone
alla inom en kommun efter enskilda vägar från by till allmän
väg befintliga broar öfver å eller älf, öfver 2 meter lång efter vägtal indelas
på alla kommunens vägbyggnadsskyldige, till byggande och underhåll,
eller på annat lämpligt sätt gemensamt bekostades, ty det kan ej förnekas,
att det kan i vissa fall drabba några gårdar eller två å tre
byar afsevärda kostnader, om de råka hafva sitt läge på andra sidan
eu å eller älf, och det vore behöfligt att dylikt utjämnades.

Hvad beträffar särskildt byvägars förbättring, nyanläggning eller
omläggning, borde kommun äga befogenhet att bidraga därtill med
intill en fjärdedel af kostnaden.

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Å de vägar, som sålunda erhålla kommunalbidrag, torde det
vara nödigt, att syn årligen hålles af synemän, utsedda af kommunalnämnden
samt å broarna likaledes. För öfrig! vill jag hänvisa till
hvad en del landsting och åtskilliga af Konungens befallningshafvande
yttrat i saken å sid. 37, 38 och 39 i kungl. propositionen härom.

På grund af hvad jag sålunda anfört, anhålles vördsamt om
följande tillägg till lagen i fråga:

§ io.

Byggande och underhållande af broar med öfver två meters längd
som ligga efter väg, som leder från by till allmän väg, skola efter
vägtal indelas på alla, som inom kommunen äro skyldiga till naturaunderhåll
af allmän väg, eller på annat lämpligt sätt af kommunen
gemensamt underhållas.

Ersättning till tio procent af underhållskostnaden för både sommaroch
vinterunderhållet erhålles af kommunalmedel för underhåll af väg,
som leder från by till allmän väg, samt högst en fjärdedel af kostnaden
för nybyggnad, förbättring och omläggning af dylik väg.

§ 14.

Kostnaden för underhåll af väg, för hvilken kommunalbidrag
erhålles, uppskattas af förrättningsmannen med biträde af två gode
män, hvaraf underhållsskyldige tillsätta en och kommunen en.

§ 29.

Syn skall årligen hållas å lämplig tid på de vägar, som erhålla
kommunalbidrag, af två ojäfvige män, utsedda af kommunalnämnden
bland dem här ofvan om synemän sagdt är.»

Herr Bengtsson anför i sin motion:

»Kungl. Maj:t har i till Riksdagen aflämnad proposition n:o 88
framställt förslag till lag om enskilda vägar på landet, och genom
detta torde enligt min åsikt i det stora hela denna fråga, som åtskilliga
gånger förut varit framlagd inf ör Riksdagen, på ett lyckligt sätt
kunna lösas.

Emellertid synes det mig, som om några ytterligare bestämmelser
borde kunna i denna lag inflyta angående u nderhållet och tillsynen å

Lagutskottets Utlåtande N:o 46. 5

väg i närmast möjlig öfverensstämmelse med de stadganden, som återfinnas
i §§ 24, 31 och 33 i lagen af den 23 oktober 1891 angående
väghållningsbesvärets utgörande på landet.

l:o) Lagförslaget förutsätter, att väghållningsskyldig i många fall
kommer att vid delning af väg få underhålla vägsträcka, som ligger
utanför hans egen mark, och det bör därför icke vara mer än rättvist,
att samma stadganden, som gälla angående de allmänna vägarne, att
jordägare kan tvingas att borthugga träd och buskar, som försvåra
underhållet, äfven komma att gälla med afseende å de enskilda.

2:o) Vidare synas också bestämmelser angående reglerande af
rätten att hafva grindar, hvilka angående de allmänna vägarne återfinnas
i § 31, åtminstone i modifierad form bort i lagförslaget influtit.
Visserligen är det klart, att man icke kan gå så långt, att det skulle
helt förbjudas jordägare att uppställa grindar öfver enskild väg, men
han borde vid förrättning kunna tvingas att borttaga öfverflödiga sådana
och förflytta sådana som uppsatts på för vägfarande synnerligen
olämpliga ställen.

3:o) Dessutom synes det mig vara synnerligen viktigt, att bestämmelse
i likhet med § 33 i 1891 års lag måtte i lagen inflyta, så att
det blifver för de vägliållningsskyldige möjligt att för ett moderat pris
skaffa sig väglagningsämnen från närmast möjliga håll. Denna bestämmelse
i § 33 angående de allmänna vägarne har visat sig praktisk, och
blifver det med säkerhet en stor brist i den nya lagen, om ett dylikt
stadgande ej kommer att återfinnas där.

På de af mig nu anförda skäl tillåter jag mig därför vördsamt
hemställa, att Riksdagen ville besluta, att det af Kungl. Maj:t framlagda
förslaget angående lag om enskilda vägar på landet måtte undergå
de ändringar och tillägg, hvartill det af mig ofvan andragna må gifva
anledning.»

Vid granskning af det lagförslag, som genom förevarande proposition
underställts Riksdagens pröfning, har utskottet i väsentliga delar
icke funnit anledning till anmärkning mot detsamma, utan har utskottet
godkänt de grunder, hvarpå förslaget hufvudsakligen hvilar.

Med hänsyn härtill har utskottet gifvetvis icke kunnat biträda
det af herr Olsson framställda förslag, i hvad det afser läggande af
skyldighet att bygga och underhålla väg på kommunen eller samtliga

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

väghållningsskyldige inom densamma. En sådan anordning skulle väsentligen
rubba den af utskottet godkända princip, hvarpå förslaget, i enlighet
med Riksdagens år 1894 därom uttalade uppfattning, i detta
afseende hvilar, nämligen att berörda skyldighet bör åligga endast
dem, som af vägen i fråga betjäna sig. Då emellertid särskilda förhållanden
kunna göra det önskligt, särskildt i Norrland, att kommun
må kunna lämna bidrag till byggande och underhåll af utfartsvägar
från någon del af socknen ut till allmän väg eller af å sådan väg befintlig
bro, hvars byggande och underhåll eljest blefve för intressenterna
alltför betungande, har utskottet ansett ett stadgande härom
böra i lagen intagas; och har fördenskull tillsatts en ytterligare paragraf
under n:o 35.

Icke heller den af herr Bengtsson väckta motionen har utskottet
kunnat godkänna. Äfven denna synes nämligen hvila på en uppfattning
af ifrågavarande väghållningstunga, som väsentligen utgår från de i
den allmänna väglagen uppställda grunder och principiellt afviker från
ifrågavarande förslag. Att för de i motionen omförmälta fall införa
några tvångsrättigheter i en eller annan form till förmån för de väghållningsskyldige,
helst om de skulle riktas mot personer, som stå utanför
dem, som begagna sig af vägen, synes icke vara förenligt med dessa
vägars natur af enskilda; utan böra dessa förhållanden ordnas på
öfverenskommelsens väg.

För de ändringar eller särskilda uttalanden beträffande lagförslagets
detaljer, som utskottet funnit påkallade, gär utskottet härefter att
lämna redogörelse.

Enligt denna paragraf i förslaget skall skyldigheten att bygga
och underhålla väg fördelas mellan de fastigheter, som skyldigheten
åligger, med hänsyn till den omfattning, hvari de beräknas komma
att begagna sig af vägen. Tvånget att sålunda deltaga i kostnaderna
för byggande och underhåll af enskild väg torde genom denna bestämmelse
kunna gå längre än hvad med billighet öfverensstämmer. En
väg kan nämligen komma att på yrkande af en eller flere sakägare
anläggas eller underhållas på vida kostbarare sätt, än behofvet kräfver
för andra sakägare, ehuru de senare måhända komma att befara vägen
lika ofta eller oftare än de förre. Sådant förslaget nu är affattadt,
skulle äfven för sådant fall en enskild kunna mot sitt bestridande

Lagutskottets Utlåtande N:o 46. 7

åläggas väghållningsskyldighet i den mån lian kan beräknas komma
att begagna sig af vägen i jämförelse med öfriga väghållningsskyldige.
Till förekommande af berörda obillighet synes ändring böra vidtagas,
och torde, såsom ock inom högsta domstolen blifvit antyd t, ett stadgande
i öfverensstämmelse med hvad uti ifrågavarande hänseende sägs
rörande dikning i 2 § af dikningslagen vara till fyllest. Ett sådant
tillägg till paragrafen har utskottet ock ansett sig böra föreslå.

9 §■

Här föreslås bland annat ett stadgande därom, att ingen må
betungas med byggande och underhåll af enskild väg till större bredd
än 3,6 meter, oberäknadt diken. Denna bredd har utskottet ansett
böra ökas till 4 meter. Erfarenheten har nämligen visat, att en sådan
bredd å vägen erfordras, för att körande med större lass utan svårighet
skola kunna passera förbi hvarandra. Den af Kungl. Maj:t föreslagna
siffran är visserligen hämtad från den för bygdevägs bredd i
allmänna väglagen föreskrifna, och utskottet väntar sig därför mot sitt
förslag den invändningen, att bredden å enskild väg sålunda skulle
öfverstiga den å allmän bygdeväg och strängare bestämmelser alltså
här uppställas än beträffande allmän väg. Utskottet vill emellertid
härvid framhålla, att den i allmänna väglagen till 3,6 meter bestämda
bredden å bygdeväg ingalunda är den högsta, som skall förekomma.
Konungens befallningshafvande äger nämligen, att där för särskilda
vägsträckor förhållandena sådant påkalla, när ny väg anlägges eller
gammal väg omlägges, förordna om utläggande af vägen till större
bredd, hvarjämte där redan anlagd väg är bredare, den så skall vidmakthållas,
därest icke Konungens befallningshafvande pröfvar densamma
kunna utan olägenhet till bredden inskränkas. Bestämmelsen
i allmänna väglagen är således att betrakta allenast som en föreskrift
om den minsta bredd, som i allmänhet får förekomma. Den af utskottet
nu föreslagna ändring i förevarande paragraf afser åter att bestämma
den högsta bredd, som i angifna hänseendet skall förekomma,

16 §.

Den här meddelade bestämmelse om att eu hvar sakägare skall
medelst skriftlig kallelse, som mot bevis honom tillställes om förrättning,
som i 11 § föreskrifves, särskild! underrättas, kan uppenbarligen

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

blifva mycket betungande samt i vissa fall medföra stora svårigheter
och betydande tidsutdrägt, och utskottet har ansett, att denna bestämmelse
kan utgå utan att rättssäkerheten därigenom äfventyras. Enligt
de bestämmelser i B kap. skiftesstadgan, hvartill paragrafen hänvisar,
skall ju i allt fall offentlig kungörelse om dagen och stället för förrättningen
minst 14 dagar förut tillkännagifvas från predikstolen i den
eller de socknar, som af företaget beröras, och enligt samma bestämmelser
skola äfven sådana sakägare, som hafva sitt hemvist utom den
eller de socknar, där förrättningen sålunda skall kungöras, särskildt
genom skriftliga kallelser bevisligen därom underrättas.

27 §.

Då den uti denna paragraf omförmälda förening i fråga om vägs
underhåll gifvetvis icke kan vara bindande, med mindre samtliga sakägare
däri deltagit, men landbo eller arrendator icke kan anses vara
sakägare beträffande skyldighet, som skall fullgöras efter hans besittningstid,
måste således, därest föreningen afser längre tid, ägaren däri
deltaga, om föreningen för sådan tid skall blifva gällande. Inom utskottet
har ifrågasatts, huruvida icke denna tankegång kunnat i förevarande
paragraf uttryckas fullständigare än som skett. Men utskottet
har icke ansett nödigt att föreslå någon ändring i berörda hänseende.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att Riksdagen, med afslag å herr Bengtssons
förevarande motion, måtte, under förklarande, att
Kung!. Maj:ts ifrågavarande proposition icke kunnat
i oförändradt skick godkännas, i anledning af propositionen
och herr Olssons motion för sin del antaga
följande

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

Lag om enskilda vägar på landet.

Med upphäfvande af hvad lag eller författning innehåller häremot
stridande förordnas som följer:

1 §•

Denna lag afser enskild väg å landet, som för en eller flera
fastigheter är till stadigvarande nytta såsom farväg, vare sig för hemkörslor
eller för utfart eller eljest.

2 §•

År för fastighets ändamålsenliga brukande af synnerlig vikt, att
väg för den fastighet bygges öfver annan fastighets område, och kan ej
sådant lända till märkligt men för den senare fastigheten, skall därifrån
upplåtas den mark, som till vägen åtgår.

3 §•

Pröfvas väg, som är anlagd öfver en fastighets område, vara af
synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande af annan fastighet, skall vägen
upplåtas till begagnande jämväl för denna fastighet, där ej sådant skulle
lända någon, som förut äger nyttja vägen, till märkligt men; och vare
om underhåll af väg, som sålunda upplåtes, lag som i 6 § sägs.

4 §.

År väg, som någon vill bygga för sin fastighets behof, tillika af
synnerlig vikt för ändamålsenligt brukande af annan fastighet, skall
denna fastighet deltaga i vägens byggande; vare ock ägaren skyldig
upplåta mark, som af fastighetens område till vägen tarfvas.

Såsom byggande af väg anses i denna lag jämväl omläggning
eller väsentlig förbättring af väg.

5 §.

För upplåtelse af mark till väg, så ock för annat intrång, som
orsakas af vägs byggande eller begagnande, skall ersättning gäldas
Bill. till Riksd. Prof. 1907. 7 Sami. 42 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

{Kungl. Maj:ts förslag:) {Utskottets förslag:)

eller, där ersättningstagaren själf är väghållningsskyldig, honom vid
väghållningsskyldighetens fördelning till godo räknas.

6 §•

Väg, som pröfvas vara till stadigvarande nytta för två eller flera
fastigheter, skall af dem gemensamt underhållas.

Hvad i denna lag stadgas om underhåll af väg galle ej allenast
underhållet den tid mark är bär, utan ock vägs öppenhållande vintertiden
vid snöfall; dock att, i fråga om vinterväghållet och dess fördelning,
afseende göres endast å vägens begagnande såsom vinterväg.

7 §•

Skyldigheten att bygga eller
underhålla väg skall mellan de
fastigheter, som skyldigheten åligger,
fördelas med hänsyn till den
omfattning, hvari de beräknas
komma att begagna sig af vägen.

Skyldigheten att bygga eller
underhålla väg skall mellan de
fastigheter, som skyldigheten åligger,
fördelas med hänsyn till den
omfattning, hvari de beräknas
komma att begagna sig af vägen,
dock att den, som icke fordrat vägen,
icke må åläggas större andel än som
svarar mot den nytta, hans fastighet
genom vägen beredes.

8 §•

I afseende å vägbyggnadsskyldigheten svare för fastighet, som
tillhör kronan eller allmän inrättning, innehafvaren och för annan
fastighet dess ägare; dock svare ej ny innehafvare eller ägare för bidrag,
som förfallit till betalning, innan han blef innehafvare eller ägare.

Fastighets vägunderhåll ligge å den, som fastigheten äger eller
brukar. Är fastighet upplåten åt landbo eller arrendator, åligge vägunderhållet
denne.

9 §•

Väg skall byggas och underhållas
så, som dess ändamål fordrar.

Till väg räknas å ömse sidor
diken, i den mån sådana tarfvas.

9 §•

Väg skall byggas och underhållas
så, som dess ändamål fordrar.

Till väg räknas å ömse sidor
diken, i den mån sådana tarfvas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

Ej må någon betungas med Ej må någon betungas med
byggande eller underhåll af väg byggande eller underhåll af väg
till större bredd än 3.6 meter, obe- till större bredd än 4 meter, oberäknadt
diken. räknadt diken.

10 §.

Delaktigheten i vägs byggande och underhåll skall, där ej de
väghållningsskyldige annorledes åsämjas, genom vägdelning så bestämmas,
att en hvar af dem står i ansvar för viss sträckning å marken. I
fråga om bro, hvars byggande eller underhåll finnes kräfva sådan
kostnad, att den ej skäligen kan åläggas en väghållningsskyldig ensam,
skall dock besväret indelas till utgörande gemensamt af två eller
flera väghållningsskyldige efter ty skäligt pröfvas.

Vid vägdelning, hvarom nu är sagdt, skall, allt efter som fråga
är om vägs byggande, dess underhåll den tid mark är bar eller dess
öppenhållande vintertiden vid snöfall, hänsyn tagas till sådana omständigheter,
som inverka på kostnaden i motsvarande afseende, så att, där
större svårighet möter, skälig minskning i väglott däremot beräknas.

I följd häraf skall, i den mån anledning därtill förekommer, delning
af väg verkställas särskildt för byggandet, särskildt för underhållet
den tid mark är bar och särskildt för vinterväghållet.

11 §•

Kan ej öfverenskommelse träffas om rätt att för fastighet bygga
eller begagna väg öfver annan fastighets område eller om fastighets
skyldighet att deltaga i vägs byggande eller underhåll; då skall saken
företagas till pröfning vid förrättning på stället i den ordning nedan
stadgas.

12 §.

Plätt att påkalla förrättning, som i denna lag afses, så ock att
därvid föra talan tillkomme för fastighet, som saken förmenas angå,
dess ägare. År enligt 8 § annan än ägaren pliktig svara för fastighets
vägunderhåll, äge ock han äska förrättning för bestämmande
af detta underhåll äfvensom föra talan vid hvarje förrättning, där
fråga är om underhållet.

Är fastighet, öfver hvars område väg skall byggas, upplåten under
nyttjanderätt, vare jämväl nyttjanderättshafvaren berättigad att föra
talan vid förrättning angående vägens byggande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

(.Kungl■ Maj;ts förslag:)

(Utskottets förslag:)

13 §.

Till företagande af förrättning enligt denna lag skall Konungens
befallningshafvande på ansökning förordna landtmätare, kronobetjänt
eller annan person, åt hvilken uppdraget finnes kunna anförtros.
I ansökningen bör fullständigt uppgifvas ärendets omfattning och
beskaffenhet, de fastigheter, saken förmenas angå, samt vederbörande
ägares och innehafvares namn och hemvist. Har sökanden någon
till förrättningsman föreslagit, och finnes ej förslaget godkändt af
öfriga uppgifna sakägare, förelägge Konungens befallningshafvande
dem genom kungörelse, som uppläses i kyrkan för den eller de församlingar,
där nämnda fastigheter äro belägna, att inom viss tid, vid
förlust af rättighet att öfver förslaget höras, inkomma med yttrande,
huruvida de hafva något emot den föreslagne att erinra. Yppas ej
stridighet, varde den föreslagne förordnad, där han finnes lämplig, och
laga hinder ej möter; i motsatt fall, äfvensom då icke någon blifvit
föreslagen, förordne Konungens befallningshafvande som skäligt pröfvas.

14 §.

Förrättningsmannen skall, om någon af sakägarne det äskar, vid
förrättningen biträdas af två gode män, hvilka af sakägarne eller, om
dessa ej åsämjas, af förrättningsmannen utses bland dem, som äro
valda till nämndemän eller till ledamöter i ägodelningsrätt eller till
gode män vid landtmäteriförrättningar.

Bestämmes under förrättningens fortgång, att gode män skola
tillkallas, må det ej verka rubbning af åtgärd, som därförinnan vidtagits.

Stanna förrättningsmannen och gode männen i olika meningar,
gälle hvad de flesta säga. Har hvar sin särskilda mening, gälle förrättningsmannens.

15 §.

För förrättningen njute förrättningsmannen och gode männen
ersättning, den förre i likhet med hvad för landtmätare och de senare
i enlighet med hvad för gode män vid landtmäteriförrättningar är eller
varder stadgadt. Den ersättning, så ock kostnad för kallelser eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

(Kung}. Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

annat, som för förrättningen är af nöden, skall af sökanden genast
förskjutas. Blifva . vid förrättningen flera till väghållningsskyldighet
bundna, skall den ersättning och kostnad fördelas efter ty skäligt pröfvas.

16 §.

I fråga om förrättningen skola
bestämmelserna i 3 kap. skiftesstadgan,
i hvad de afse annan landtmäteriförrättning
än laga skifte, så
ock hvad i 17 kap. samma stadga
föreskrifves angående protokoll vid
landtmäteriförrättning i tillämpliga
delar lända till efterrättelse, dock
med iakttagande att en hvar sakägare
skall medelst skriftlig kallelse, som
mot bevis honom tillställes, om förrättningen
särskilt underrättas; och
skall hvad enligt skiftesstadgan i
anförda delar gäller om landtmätare
i afseende å förrättning, hvarom i
denna lag stadgas, lämpas till förrättningsman.

Är landtmätare förrättningsman,
må däraf ej föranledas vidsträcktare
tillämpning af skiftesstadgan
än nu är sagdt.

16 §.

I fråga om förrättningen skola
bestämmelserna i 3 kap. skiftesstadgan,
i hvad de afse annan landtmäteriförrättning
än laga skifte, så
ock hvad i 17 kap. samma stadga
föreskrifves angående protokoll vid
landtmäteriförrättning i tillämpliga
delar lända till efterrättelse; och
skall hvad enligt skiftesstadgan i
anförda delar gäller om landtmätare
i afseende å förrättning, hvarom i
denna lag stadgas, lämpas till förrättningsman.

Är landtmätare förrättningsman,
må däraf ej föranledas vidsträcktare
tillämpning af skiftesstadgan
än nu är sagdt.

17 §■

Vid förrättning skall efter omständigheterna tillses:

huruvida väg öfver fastighets område må för annan fastighet
byggas eller begagnas;

huru väg bör byggas till läge, sträckning, bredd och anordning
i öfrigt;

huruvida ersättning bör gäldas för intrång, i hvilket fall den
skall uppskattas till visst belopp i penningar att utgå för en gång,
där ej sakägarne annorledes åsämjas;

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag)

hvilka fastigheter skola vara pliktiga att deltaga i vägs byggande
eller underhåll sommar- eller vintertiden, och huru stör andel i
skyldigheten skall en hvar fastighet åligga;

huru, för det fall att icke hvarje väghållningsskyldig skall stå i
ansvar för viss sträckning å marken, byggande eller underhåll af väg
skall besörjas samt i hvad mån och å hvilken tid bidrag in natura
eller i penningar skall af en hvar för ändamålet utgöras;

hvilken väglott i annat fall skall åt hvarje väghållningsskyldig utläggas;
samt

huru utgift för förrättningen och annan de väghållningsskyldiges
gemensamma kostnad skall mellan dem fördelas.

18 §.

Förrättningsmannen skall söka att såvidt möjligt mellan samtliga
sakägare åstadkomma förening; och varde, där sådan förening sker,
särskild afhandling därom upprättad, af sakägarne underskrifven samt
medelst förrättningsmannens och närvarande gode mäns påskrift vitsordad.

Rörer förening kronans eller allmän anstalts rätt, skall, ändå att
dess ombud därå ingått, föreningen i afseende å sådan rätt ej gälla
med mindre den varder af vederbörande myndighet godkänd.

19 §.

I den mån ej enligt 18 § förening mellan sakägarne kan åstadkommas,
varde saken af förrättningsmannen med gode männen, där
han af sådana biträdes, pröfvad jämlikt de i denna lag stadgade
grunder; och skola de, sedan alla vid förrättningen förekommande
frågor blifvit genom förening afgjorda eller behörigen utredda, på grund
af hvad sålunda förekommit för sakägarne framlägga skriftligt utlåtande
i saken. Härefter förklaras förrättningen afslutad med tillkännagifvande,
att den därmed missnöjde äger att, på sätt 21 § innehåller, fullfölja
sin talan.

20 §.

Afskrift af förrättningsprotokollet, det i 19 § omförmälda utlåtande
och de vid förrättningen ingångna föreningar skall af förrätt -

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

ningsmannen inom trettio dagar efter förrättningens afsilande öfverlämnas
till någon i orten boende pålitlig person, som af sakägarne utses
att emottaga samma handlingar; och vare handlingarna hos honom
tillgängliga för en hvar, som åstundar att dem granska eller afskrifva.

21 §.

År sakägare missnöjd med förrättning, skall han vid talans förlust
inom nittio dagar efter förrättningens afslutande instämma samtliga
öfriga sakägare till domstol.

Äro svarandena flera än tio, skall i afseende å stämningens delgifning
hvad i 11 kap. 12 och 25 §§ rättegångsbalken stadgas om
stämning å helt byalag äga motsvarande tillämpning.

22 §.

Klandras ej förrättning så som i 21 § sägs, gånge det därvid
meddelade utlåtande, i hvad det afser annan fråga än i 29 § omförmäles,
i verkställighet såsom laga kraft ägande dom.

23 §.

När stämning, hvarom i 21 § förmäles, är utfärdad, skall domaren
därom genast underrätta förrättningsmannen, hvilken har att till domstolen
insända det vid förrättningen förda protokoll och öfriga handlingar,
som saken röra. Efter målets slutliga handläggning skola handlingarna
från rätten insändas till länets landtmäterikontor för att där
förvaras.

Föres ej talan mot förrättningen, åligge förrättningsmannen att
inom ett år efter dess afslutande insända protokoll och öfriga handlingar
till landtmäterikontoret.

24 §.

Yppas tvist mellan ägare, innehafvare af nyttjanderätt eller andra
om bättre rätt till hvad såsom ersättning enligt 5 § skall utgå, skall
den tvist hänvisas till särskildt utförande.

16 Lagutskottets Utlåtande Ko 46.

(Kungl, Maj ds förslag:) (Utskottets förslag:)

25 §.

Har, efter ty i 24 § sägs, tvist yppats om bättre rätt till hvad såsom
ersättning för intrång skall utgå, varde beloppet nedsatt i länets ränteri
och stånde sedan i afbidan på tvistens slutliga afgörande i kvarstad.

Är ersättningen bestämd att utgå på en gång, må ej arbete å
annans mark eller eljest till förfång för annan verkställas, innan >
ersättningen blifvit till ersättningstagaren gulden eller, efter ty nyss
är sagdt, i ränteriet nedsatt. Varder ej ersättningen gulden eller nedsatt
inom tid, som genom förening eller eljest i laga ordning blifvit
bestämd, eller, om sådan bestämmelse saknas, inom fem år efter det
ersättningens belopp fastställdes, vare den väckta frågan förfallen.

26 §.

Är genom förrättning eller dom bestämdt om byggande eller
underhåll af väg, hafve en hvar fastighet, som, efter ty bestämdt är, har
att deltaga i kostnaden för vägen, äfven mot ny ägare af fastighet,
öfver hvars område vägen är lagd, rätt att begagna densamma.

27 §.

Träffas annorledes än vid förrättning, hvarom ofvan stadgas,
förening i fråga om vägs underhåll, äge, sedan tio år förflutit från det
föreningen ingicks, en hvar sakägare, ända att föreningen är sluten
för längre tid, påkalla ny fördelning af underhållet, dock skall i ty
fall föreningen tillämpas intill dess den nya fördelningen vunnit laga
kraft.

Är förening, som i denna paragraf afses, skriftligen upprättad
och af vittnen styrkt, äge en hvar af dem, som däri deltagit, låta
intaga föreningen i domboken hos häradsrätten i ort, där fastighet, som
föreningen angår, är belägen. Sedan vare föreningen gällande äfven emot
framtida ägare eller innehafvare af den fastighet, så ock, där intagandet
i domboken ägt rum sist vid det ting, som infallit näst efter två månader
sedan föreningen ingicks, mot den, som efter föreningens träffande men
före dess intagande i domboken blifvit ägare eller innehafvare. Förening,
som slutits för boställe eller sådan, på viss tid upplåten fastighet, som

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

tillhör kronan eller allmän inrättning, hafve dock ej verkan sigt
senare innehafvare, med mindre föreningen blifvit af vederbörande
myndighet godkänd.

28 §.

Inträda, sedan fråga om rätt att för fastighet bygga eller begagna
väg öfver annan fastighets område eller om skyldighet att deltaga i
vägs byggande eller underhåll blifvit genom förening eller eljest i laga
ordning afgjord, sådana förändrade förhållanden, som på frågan i
synnerlig mån inverka, äge en hvar sakägare påkalla frågans återupptagande.

29 §.

Försummar väghållningsskyldig att den tid mark är bar underhålla
sin väglott i laggillt skick, och bättrar han ej ofördröjligen efter
tillsägelse, må annan underhållsskyldig genom två ojäfvige män, af
hvilka den ene skall vara kronofogde, länsman, nämndeman, ledamot
i ägodelningsrätt eller god man vid landtmäteriförrättningar, hålla
syn, hvartill den försumlige i god tid kallas. Varder bristen därvid
vitsordad, förelägge synemännen den försumlige viss tid, ej kortare
än åtta dagar, inom hvilken han skall hafva botat bristen vid äfventyr,
att densamma eljest må afhjälpas af den, som synen påkallat. Därefter
njute denne hos den försumlige utmätning ej mindre för synekostnaden
än äfven för verkställd väglagning med det belopp, hvartill arbetet af
synemännen uppskattats. Nöjes ej den andre däråt, instämme sitt
klander till domstol inom tre månader efter utmätningen eller vare
sin talan kvitt.

Eftersätter väghållare sin skyldighet att vintertiden öppenhålla
väglott, och varder ej bristen ofördröjligen efter tillsägelse afhjälpt,
äge annan underhållsskyldig bota bristen och njute sedan af den försumlige
betalning för hvad han visar arbetet skäligen hafva kostat.

30 §.

Vilja de väghållningsskyldige förena sig att för öfver vakande af
vägs underhåll anställa särskild tillsyningsman, stånde sådant dem fritt.

Kan ej förening träffas, skall likväl tillsyningsman utses, där minst
fem väghållningsskyldige det fordra. Blifva de väghållningsskyldige ej
Bih. till Likså. Prof. 1907. 7 Sami. 42 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:) (Utskottets förslag:)

om valet ense, skall Konungens befallningshafvande på anmälan utse
tillsyningsman; bestämme ock, där så påkallas, hvad arfvode bör honom
tillkomma och huru det bör mellan de väghållningsskyldige till utgörande
fördelas, allt efter ty skäligt pröfvas.

Tillsyningsman entledigas af de väghållningsskyldige, såvida de
därom äro ense. I annat fall må frågan af en hvar underställas pröfning
af Konungens befallningshafvande, som efter omständigheterna förordnar.

Där till följd af hvad sålunda är stadgadt tillsyn å vägs underhåll
utöfvas af särskild person, skall hvad i fråga om åtgärder mot
försumlig väghållare enligt 29 § gäller om annan underhållsskyldig i
stället äga tillämpning å bemälde tillsyningsman.

31 §.

Mål, som i denna lag afses, skall upptagas vid häradsrätten i
den ort, där vägen, hvarom fråga är, eller största delen däraf är
belägen.

I afseende å Konungens befallningshafvandes behörighet i frågor
enligt 13 och 30 §§ skall hvad nu är sagdt äga motsvarande tillämpning.

32 §.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i frågor, som i 13
och 30 §§ omförmälas, må klagan hos Konungen i vederbörande statsdepartement
föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är
stadgad.

33 §.

Hvad i denna lag stadgas angående fastighet gälle ock i tilllämpliga
delar beträffande grufva, bergverk, vattenverk, fabrik eller
med fabrik jämförlig inrättning, ändå att sådan egendom icke är att
till fast egendom hänföra.

34 §.

Om byggande af väg i anledning af laga skifte så ock om
inmutares och grufägares rätt till väg är särskild! stadgadt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

(Kungl. Maj:ts förslag:) {Utskottets förslag:)

35 §.

Hvad i denna lag om väghållnings -skyldighetens fördelning stadgas må
ej innefatta hinder för kommun att
lämna bidrag till byggande och underhåll
af enskild väg eller bro.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1908.

År vid denna tid skyldigheten att underhålla väg genom dom
eller eljest mellan två eller flera egendomar fördelad, göres i fråga
om sådan fördelnings giltighet ej genom denna lag ändring; dock att
i hvarje fall efter tio år från lagens ikraftträdande en hvar sakägare
må i enlighet med denna lag påkalla ny fördelning, och skall
därvid den äldre fördelningen upphöra att gälla, när den nya vunnit
laga kraft.

I afseende å äldre fördelning, som här afses, skola stadgandena i
29—32 §§ äga motsvarande tillämpning.

Stockholm den 23 april 1907.

På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖCRONA.

Reservation:

af herrar C. P. Jansson i Edsbäcken och Widén, som ansett att
i fråga om 9 § Kungl. Maj:ts proposition bort bifallas oförändrad.

Herr Lindhagen har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i detta ärendes behandling inom utskottet.