Lagutskottets Utlåtande N:o 46 (Utlåtande 1906:LU46 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

N:o 46.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1906, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående dels revision
af konkurslagen m. m., dels ock tillägg till 73 § i
samma lag.

Lagutskottet kar till behandling i ett sammanhang förehaft tvenne
särskilda, till utskottet hänvisade motioner, väckta inom Andra Kammaren
under n:o 90 af herr C. J. F. Ljunggren och under n:o 33 af herr J.

Ericsson i Yallsta.

I förstnämnda motion anföres:

»Vid sistlidna års lagtima riksdag väckte jag motion (n:o 53) om Hcrr LJun9-skrifvelse till Kungl. Maj:t angående revision af konkurslagen m. in. lJ''em motwnäfvensom
rörande utredning om lämpligheten af ett nytt rättsinstitut,
»ackordsförhandling utan konkurs».

Lagutskottets utlåtande är anmärkningsvärdt i det hänseendet, att
majoritetens hemställan föranledt icke mindre än nio af utskottets ledamöter
att reservera sig mot olika delar af utlåtandet, hvarjämte fyra
medlemmar afgifvit en reservation i nära öfverensstämmelse med motionens
syfte och dessutom två medlemmar reserverat sig »in blanco».

Utskottets hemställan var af följande lydelse:

att Riksdagen, med anledning af förevarande motion, ville i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t taga under
Bih. till Biksd. Prof. 1906. 7 Sami. 40 Höft. (N:o 46). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 46-

ompröfning, dels huruvida icke ändringar böra ske i gällande konkursbestämmelser
i syfte att insolvent person må kunna tidigare än nu kan
ske försättas i konkurs, att s. k. fattigkonkurser må undvikas, att konkursutredningen
må förkortas och att en lämpligare konkursförvaltning
må äga rum, dels ock huruvida icke stadganden om s. k. ackordsförhandling
utan konkurs böra införlifvas med vår rätt, samt för Riksdagen
framlägga det förslag, hvartill utredningen må anses - gifva anledning,

De fyra reservanternas hemställan lydde sålunda:

att Riksdagen i anledning af förevarande motion måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes Kung], Maj:t föranstalta om
revision af konkurslagen med dithörande författningar, hvarvid äfven
frågan om ackordsförhandling utan konkurs synes böra tagas under
ompröfning, samt därefter för Riksdagen framlägga det förslag, till
hvilket nämnda revision kan gifva anledning.

Alldenstund motionen förekom till behandling i Riksdagen så sent
som den 15 maj, tillät tiden knappast en ingående debatt i frågan,
hvadan jag, ehuruväl motionär, fann mig föranlåten att biträda ett
yrkande om afslag å motionen under förhoppning att, då densamma
åter väcktes utsikter, kunde förefinnas att ernå något med motionens
syfte öfverensstämmande beslut.

Jag vågar därför återupptaga min motion redan nu, därtill föranledd
af öfvertygelsen, att frågan om en allmän eller i allt fall mycket
omfattande revision af konkurslagen blifvit så aktuell, att dröjsmål
härutinnan verkligen kan föranleda både ekonomisk förlust och allvarlig
misströstan hos ett stort flertal af landets köpmän, hvilka hittills rönt
olägenheter till följd af den föråldrade konkurslagstiftningen och hos
hvilka därför krafvet på dess revision varit ofta och kraftigt spordt.

Man kunde ju tycka, att de år från år vidtagna ändringar och
förbättringar i konkurslagen skulle kunnat tillfredsställa dessa allmänna
kraf, men så är långt ifrån förhållandet, så länge ej själfva grunden
omändrats.

På de partiella reformernas väg lär man sannerligen icke vinna
hvad som önskas, nämligen enldare, billigare och snabbare konkursutredning
än som med nu gällande lag i allmänhet kan åstadkommas,
Detta torde knappast låta sig göra utan en genomgående omgestaltning
af själfva grundprinciperna för konkursväsendet; och synes mig
därför, att ett revisionsarbete bör verkställas på ett härutaf betingadt
vidsträckt program. Till stöd för min åsikt härutinnan tillåter jag mig
anföra det väsentligaste af hvad jag yttrade i min förra motion.

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

l:o. Erfarenheten har visat, att det stundom kan vara förenadt
med stor svårighet att få en gäldenär att afstå sina tillgångar till
konkurs.

En insolvent gäldenär kan sålunda i förhoppning om förbättrade
konjunkturer uppehålla sin affär långt utöfver den tidpunkt, då han
för länge sedan hade bort till borgenärernas förnöjande afstå sina tillgångar.
Genom detta tillvägagångssätt skadar han såväl sig själf som
fordringsägarna och kan dessutom åsamka sig ansvar. I rättens och
den allmänna moralens intresse torde därför vara nödvändigt, att
ändring i antydd riktning åstadkommes.

2:o. Erfarenheten har visat, att man genom verkställighetsproceduren
enligt utsökningslagen i många fall icke vinner något, då
tillgångarna först komma fram under trycket af gäldenärseden i konkurs,
men gäldenären med nu gällande lagstiftning genom öfverklagande af
domen rörande fordringsanspråket länge kan förhindra konkurs.

3:o. Erfarenheten har både ofta och tydligt ådagalagt, att långsamheten
vid afvecklingen af en konkurs, de med utredningen i regel
förknippade oproportionerligt höga omkostnaderna samt de understundom
mindre köpmansmässigt ledda realisationerna af konkursmassans tillgångar
åsamkat fordringsägarna afsevärda förluster och andra olägenheter,
som hade kunnat förebyggas, om annan ordning för konkursutredningen
hade förefunnits.

Hvad härvidlag genom lagstiftning kan åtgöras, skulle verka
synnerligen godt för både gäldenär och borgenärer, och tillfredsställelsen
skulle i våra köpmanskretsar blifva allmän, om Riksdagen ville beakta
sådana reformer i konkursväsendet, som kunde medföra förbättringar i
här antydd riktning.

Ifrågasättas kan, huruvida icke ombudsmannainstitutionen borde
utbytas mot en ändamålsenligare kontrollanordning eller, om den nuvarande
anses böra bestå, i allt fall undergå sådan omgestaltning, att
ändamålet med den i lagen afsedda »sakförståndiga» kontrollen från
rättens sida vunnes, utan att kostnaderna härför, såsom nu oftast är
fallet, blefve oskäligt betungande för borgenärerna.

4:o. Erfarenheten har visat, att behof förefinnes för omarbetning
af lagstiftningen rörande konkursförbrytelser i syfte att ohederliga och
vårdslösa gäldenärer må träffas af lagens straff. Såsom det nu är, gå
ofta vårdslösa gäldenärer fria från åtal, enär åtalsrätten tillkommer
enskild borgenär, och man vet ju, huru motbjudande det är att sätta
i gång ett dylikt personligt åtal, på hvilket kan följa frihetsstraff.
Därför borde helt visst tillses, om icke åtalsrätten i dylika fall lämpligen

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

borde lämnas — utom åt den enskilde borgenären — jämväl åt konkursförvaltningen
såsom sådan eller åt offentlig myndighet.

Förra årets Riksdag har i ett annat afseende beslutat åtalsrättens
öfverflyttande till allmän åklagare, då brottet af målsäganden till åtal
angifvits, i anledning hvaraf liknande förfarande äfven kan väntas beträffande
åtal af vårdslös gäldenär.

5:o. Erfarenheten har äfven ådagalagt behofvet af en sådan omgestaltning
af formerna för afveckling af gäldbundet bo. Ett ackordsinstitut
under lagens skydd måtte kunna bereda möjlighet för gäldenär
att utan konkurs få sina affärer afvecklade till borgenärernas fromma.

Redan 1902 års lagutskott yttrade med anledning af då väckt
motion härom, att det skulle ställa sig svårt att inpassa nämnda ackordsinstitut
till nu gällande konkurslag och lagstiftning i öfrigt, men saken
ställer sig helt annorlunda, då nu frågan om en mera allmän revision
af konkurslagen uppställes, vid hvilket förhållande det således kan
förefalla enklare att åstadkomma en för det nya ändamålet afpassad
lagstiftning, än om densamma skulle, såsom föregående framställningar
afsett, lämpas efter gällande lagar.

I betraktande af de beaktansvärda fördelar, som det ifrågasatta
ackordsinstitutet skulle kunna gifva, lär man hafva anledning förvänta,
att landets handels- och industriidkare med tacksamhet skola behjärta
Riksdagens eventuella bifall till framställnigen om utredningen härutinnan.

Att fördelarna af den antydda ackordsförliandlingen utan konkurs
verkligen kunna vara synnerligen förtjänta af Riksdagens uppmärksamhet
torde framgå däraf, att man med denna anordning kunde vinna
dels en angenämare, snabbare och billigare afvecklingsform än
konkurs för den hederlige, men af motgångar drabbade gäldenären,

dels en sakförståndig realisation af boet, som på samma gång
gåfve större utbyte för borgenärerna och verkade mindre störande för
andra köpmän å platsen.

Med hänvisning till hvad förra årets lagutskott och reservanter
anfört såsom stöd för en del af mina då framställda önskemål och med
åberopande af de af mig här ofvan antydda hufvudpunkter, tillåter jag
mig uttala den förhoppning, att vid en revision af konkurslagen uppmärksamheten
bland annat ägnas däråt,

att en riktig affattning gifves åt konkursorsakerna,
att institutionen med rättens ombudsman på lämpligaste sätt reformeras,

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

att konkursförvaltningen ordnas i mindre byråkratiska, men mera
praktiska former än som nu finnas,

att utvägar sökas för ernående af större garanti för hastigare och
fördelaktigare resultat af konkursutredningar,

att ålägganden stadgas för konkursförvaltningen att oafsedt gifna
fullmakter städse underrätta borgenärerna om för dem betydelsefulla
data och fakta, såsom anmärkningar mot bevakning, tid för utdelning
m. m., samt

att stadgande möjligen ernås rörande obligatorisk revision af konkursutredning,
åtminstone i konkurser af någon större omfattning.

Med stöd af hvad jag sålunda anfört, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t föranstalta om revision af konkurslagen med dithörande
författningar i den omfattning, som kan pröfvas erforderlig, hvarvid
äfven frågan om ackordsförhandling utan konkurs synes böra tagas
under ompröfning, samt därefter för Riksdagen framlägga förslag i
ämnet.»

I denna motions syfte hafva herrar S. H. Kvarnzelius, K. G.
Karlsson i Göteborg, F. E. Neess, E. O. V. Wavrinsky i Stockholm,
C. H. P. af Buren, E. A. Nilson i Örebro, J. Jeansson i Kalmar och
F. O. Berg i Göteborg instämt.

Herr Ericssons motion är af följande lydelse:

»Uti konkurslagen § 71 föreskrifves, i hvilken ordning anmärkning
kan göras mot borgenärs bevakade fordran uti konkursbo, och i
de närmast efter följande paragraferna bestämmes, hur vidare skall förfaras,
där anmärkning mot fordran blifvit gjord, men det synes mig,
som skulle ett tillägg till § 73 böra göras i syfte att bättre än som
skett skydda fordringsägares rätt.

Det förhåller sig ju ofta så, att borgenär och gäldenär äro bosatta
på vidt skilda orter och att borgenären vid sådant fall pr post insänder
sin bevakningsinlaga. I förvissning om att bevakningen är riktig och i
förhoppning således om att någon anmärkning mot densamma icke rimligtvis
kan göras, lefver borgenären i den tron, att han skall få sin
utdelning, när konkursen väl en gång blir utredd. Men när så konkursen
— kanske efter åratals förlopp — kan afslutas, så finner han,
att anmärkning, kanske af någon formell anledning, blifvit gjord mot
hans bevakning och att densamma på grund däraf utaf rätten under -

Herr Ericssons
motion.

Yttrande af
Stockholms
köpmannaförenings

handelskammare.

6 Lagsutskottets Utlåtande N:o 46.

känts ocli att detta måhända icke behöft ske, därest han varit närvarande
och försvarat sin sak.

Att förebygga en sådan eventualitet vore enligt mitt förmenande
synnerligen lätt genom att i slutet af § 73 införa ett stadgande om att
rättens ombudsman skulle vara skyldig att underrätta den borgenär,
mot hvars bevakning anmärkning blifvit gjord, såväl om anmärkningen
som ock om dag för förlikningssamm an trädet.

På grund af hvad jag sålunda i korthet anfört, får jag vördsamt
föreslå, att Riksdagen ville till § 73 konkurslagen foga ett ytterligare
moment af följande innehåll:

Rättens ombudsman åligge att ofördröjligen därefter till borgenär,
mot livilkens bevakning jäf gjordt är, med allmänna posten afsända
skriftlig underrättelse om jäfvet samt om den dag, som för parternas
sammankomst inför ombudsmannen blifvit jämlikt 71 § utsatt.

Skulle lagutskottet, till hvilket min motion torde hänvisas, finna
motionens syfte beaktansvärdt men det af mig framställda förslaget i
något afseende olämpligt, så anhålles, det utskottet ville däruti göra
de förändringar, som utskottet kan finna skäligt.»

Med anledning af herr Ljunggrens förevarande motion hafva till
lagutskottet ingifvits särskilda skrifvelser från Göteborgs börssällskap,
Handelsföreningens i Göteborg fullmäktige, Skånes handels-, industrioch
sjöfartskammares arbetsutskott, Stockholms köpmannaförenings
handelskammare och Sveriges allmänna handelsförening. I skrifvelserna
från de tre förstnämnda korporationerna uttalas endast i mera allmänna
ordalag anslutning till herr Ljunggrens motion och vitsordas behofvet
af en allmän revision af konkurslagen. I de två sistnämnda korporationernas
skrifvelser lämnas åter en närmare framställning om de olika
punkter, i hvilka gällande konkurslag ur affärslifvets synpunkt anses
böra undergå förändring, och finner utskottet därför, att desamma må
såsom en komplettering af motionen här ordagrant inflyta:

»Till Lagutskottet.

Med afseende å den vid nästlidet års lagtima riksdag väckta
motion om revision af konkurslagstiftningen och därmed i samband
stående lagrum tillät sig Stockholms köpmannaförenings handelskammare
att med skrifvelse den 31 mars 1905 till lagutskottet öfverlämna

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

en promemoria angående anmärkningar, livilka särskild! från köpmanssynpunkt
syntes vara att göra mot gällande konkurslagstiftning.

Då motion i enahanda ämne jämväl nu föreligger till utskottets
behandling, har handelskammaren ansett sig böra härigenom uttala sin
billiga anslutning till motionens syfte och tillika här nedan å ny o framhålla
en del önskemål, som i afseende å en blifvande revision af konkurslagstiftningen
synas handelskammaren vara särskild! beaktansvärda.

l:o). Bestämmelserna i 1 kap. konkurslagen beträffande förutsättningarna
för, att en gäldenär skall kunna försättas i konkurs, verka
i flere punkter otillfredsställande. Då domstolarne — på grund af såväl
praxis som gällande bevisteori — synas ställa för stora anspråk på
bevisningen, äro stadgandena i 2 §, 3 §, första punkten, och 4 §, första
stycket, icke af den verkan, som lagstiftaren torde hafva tänkt sig.
Att detta skall vara af stort men, inses lätt, om man tänker på betydelsen
däraf, att en gäldenär under kritiska omständigheter varder i rätt
tid försatt i konkurs.

Beträffande 4 §, andra stycket, anmärkes särskilda dels att orden
))i vittnens närvaro» gifvit anledning till den tolkningen, att borgenär
eller särskild representant för honom skall vara vid kraf tillstädes,
hvarför kraf genom två stämningsmän ej ansetts till fyllest, dels att
protesterad växel icke i annat fall ger befogenhet till konkursansökan
efter en vecka, än då gäldenären vid protesten anträffats. Sådan ändring
af lagen, att konkurs efter en vecka kunde sökas å protesterad växel,
antingen köpmannen vid protesten träffats eller ej, vore önsklig.

2:o). Tydlig lag, att utländing kan här i riket sättas i konkurs,
äfvensom att hustru, som i eget namn idkar näring, må kunna utan
mannens hörande sättas i konkurs, kräfves, då mycken osäkerhet råder
på grund af bristfälliga bestämmelser härutinnan.

3:o). Bestämmelsen i 5 §, andra stycket, borde ej äga tillämpning
på köpman. På grund af bevisskyldigheten, som utan pantens
realisation är nästan omöjlig att fullgöra, synes här föreligga en alltför
långt gående inskränkning i den eljest gällande rätten till konkursansökning.

4:o). Lagens bestämmelser angående rymning torde vara alltför
milda. Önskligt vore, att borgenärerna tillerkändes rätt att anlita allmänna
åklagarens hjälp för gäldenärens återhämtande och åtalande
äfven på ett tidigare stadium, än i 23 kap., 5 § strafflagen sägs.

5:o). Fråga torde vara, huruvida ej reglerna för återvinning skulle
utan väsentligt men för rättssäkerheten kunna något utvidgas till konkursboets
förmån. I hvarje fall torde gäldenärs afhändande af tillgång

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

böra bekämpas genom mer effektiva straffbestämmelser i 23 kap. strafflagen.

6:o). Enligt en allmänt utbredd uppfattning fungerar rättens
ombudsmansinstitutionen mindre tillfredsställande, och. den kontroll
öfver konkursförfarandet, som med densamma åsyftats, vinnes ofta nog
icke. Det är en allmän klagan, att rättens ombudsman nedlägger alltför
ringa intresse på uppdragets fullgörande. Arfvodet torde böra bestämmas
i enahanda ordning som godemansarfvodet och likasom detta
vinna laga kraft endast i sammanhang med slutredovisningen.

7:o). Olika meningar hafva yppat sig angående rättsförhållandet
mellan inteckningshafvare och oprioriterade borgenärer beträffande afkomst
af fastighet, äfvensom emellan förlagsinteckningshafvare och
oprioriterade beträffande fördelningen af kostnaderna mellan dem. Tydliga
lagbestämmelser härutinnan skulle vara af gagn.

8:o). Fråga torde vara, huruvida ej straffbestämmelser böra införas
mot dem, som genom att uppenbart vilseleda rätten skaffa sig
rösträtt vid godemansval. Gentemot sådant förfarande, som ingalunda
är sällsynt, står lagen nu maktlös.

9:o). Angående rätta tolkningen af 88 § hafva olika meningar
yppats, i det tvifvel råder, om fordringsrätten för framtiden kvarstår i
det fall, att borgenär underlåter gå eden, och rätten genom dom lämnar
bevakningen utan afseende.

10:o). Enligt gällande lag pröfvar rätten för ackord ställd säkerhet
endast i det fall, att ackordet sist en vecka förut blifvit af borgenär
bestridt. Önskligt vore, att lagen ålade rätten att ex officio pröfva
ackordet jämväl beträffande säkerheten. Det är nämligen förenadt med
svårighet för borgenärerna att så påpassa konkursförfarandet, att de
iakttaga att i rätt tid bestrida ackordet.

ll:o). Till gagn vore eu bestämmelse därom, att utdelning i
konkurs, som ej inom viss tid lyftats, skulle till det allmänna aflämnas,
t. ex. insättas i allmänt ränteri.

12:o). Borgenärernas trygghet torde kräfva, att sysslomän, som
icke genom borgenärsbeslut delat förvaltningen, svara solidariskt för
konkursboets medel. Den delade ansvarigheten vid uppdrag af denna
beskaffenhet synes ej förenlig med modern rättsuppfattning, och konkursarfvodena
äro i regel så rundligt tilltagna, att d}dikt ansvar utan
orättvisa torde kunna af konkursförvaltarne utkräfvas.

13:o). Begreppet köpman i 139 § torde kräfva förtydligande,
hvilket bäst vinnes genom en omarbetning af bestämmelserna i förordningen
om handelsböcker. Dessa förefalla äfven i öfrigt åtskilligt för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

åldrade och tarfva i liög grad en genomgripande revision. I detta afseende
tiliåter sig handelskammaren härhos bifoga afskrift af sin underdåniga
framställning i ämnet den 7 juli 1905.

14:o). Lagstiftningen bör inskärpa skyldigheten för en person,
som icke kan göra alla rätt, att ofördröjligen själf begära sig i konkurs.
Äfvenledes böra straffbestämmelserna skärpas särskildt för gäklenärer,
som trots obestånd fortsätta sin rörelse. Bestämmelserna angående ansvar
för vårdslöshet mot borgenärer böra grundligt omarbetas, så att
med straff beläggas jämväl alla de förfaranden, som, ehuru något olika
med brottstyperna i 23 kap. 3 § strafflagen, ändock äro till resultatet
med dem likartade. Det skulle äfven vara till gagn för det allmänna,
om borgenärerna kunde tillerkännas rätt att till allmänt åtal angifva
vårdslös gäldenär. För närvarande måste det allmänna rättsmedvetandet
ofta nog känna sig kränkt, då till och med ganska påtagliga fall af
vårdslöshet mot borgenärer lämnas obeifrade.

15:o). Såsom allmän anmärkning mot samtliga delgifningsförfaranden
i konkurslagen gäller, att desamma fungera mindre tillfredsställande.
Onskningsmålet är, att alla delgifningar skola ske genom
rättens försorg och bestämmas af regler, som göra, att resultatet under
inga omständigheter riskeras.

16:o). Skyldigheten för konkursbo att lösa rättens protokoll är
särskildt för små konkursbon betungande och leder till utskrift af en
mängd onödiga handlingar. Denna lösenskyldighet har karaktären af
en skatt och torde såsom sådan knappt äga berättigande.

Stockholm den 20 februari 1906.

För Stockholms köpmannaförenings handelskammare:

Oscar Almgren.

Fredr. Grönwall.»

»Till Lagutskottet vid 1906 års lagtima riksdag.

Sedan af ledamoten af Riksdagens Andra Kammare konsul C. J.
F. Ljunggren från Kristianstad väckts motion om revision af gällande
konkurslag, får Sveriges allmänna handelsförening härmed uttala sin
anslutning i motionens syfte.

Bih. till Likså. Prat. 1906. 7 Sami. 40 Höft.

Yttrande af
Sveriges allmänna
handelsförening.

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

De hänseenden, i hvilka vår nu gällande konkurslagstiftning företer
bristfälligheter, äro enligt den inom föreningen vunna erfarenhet hufvudsakligen
följande.

För det första erinras, att möjligheterna för en fordringsägare
att få insolvent gäldenär försatt i konkurs äro alltför snäft tillmätta.
I stället för att, såsom vår lag gör, speciellt angifva en massa konkursanledningar,
vore det utan tvifvel mera praktiskt att i enlighet med
den tyska konkursordningen föreskrifva öppnandet af konkursförfarande,
då efter ansökan af borgenär gäldenärens oförmåga att göra rätt
för sig gjorts sannolik för domstolen. Fn dylik anordning förutsätter
emellertid fri bevispröfning för domstolen och torde därför hos oss få
anstå, till dess våra bevisningsregler blifvit ändrade; men en förändring
i lagstiftningen, hvilken man med skäl kan påfordra, det är, att man
för att få tillgodogöra sig de konkursanledningar, hvilka omförmälas i
§ 3 i konkurslagen, icke skall, såsom nu i praxis fordras, behöfva
förete laga kraftvunnen dom på sin fordran. Ifrågavarande konkursanledningar
äro de, som oftast åberopas, men har man råkat ut för en
tredskande gäldenär, kan man under två å tre års tid intet uträtta för
att uttaga sin fordran, emedan gäldenären går till högre rätt och
eventuellt till Kungl. Maj:t med själfva krafmålet och under tiden förklarar
sig sakna utmätningsbara tillgångar. Olägenheten härutaf är
så mycket större, som man tyvärr på många håll har den erfarenheten,
att själfva utsökningsväsendet handhafves alltför slappt, att intyg om
saknad af utmätningsbara tillgångar ofta nog lämnas på gäldenärens
blotta uppgift härom och att enda medlet för fordringsägaren att få ut
sin rätt sålunda är att kunna genom ansökan om konkurs och genom
den därvid i förgrunden trädande gäldenärseden få fram tillgångar.
Med hänsyn till hvad nu är anför dt, synes det vara att förorda, att,
i likhet med hvad som gäller enligt den tyska konkursordningen,
borgenär, som vill söka gäldenären i konkurs, endast behöfver göra
sin fordran sannolik. Med en sådan föreskrift vore åtminstone så
mycket vunnet, att en fordringsägare, som fått underrätts dom på sin
fordran, icke behöfde vänta med inledandet af konkursförfarande, till
dess efter klagan af den tredskande gäldenären domen blifvit fastställd
af Kungl. Magt.

För öfrigt vill på tal om inledande af konkursförfarande föreningen
erinra, att konkursens uppgift är att afveckla en insolvent gäldenär
affärer, så att alla fordringsägare, i den mån de icke äro skyddade
genom laga förmånsrätter, erhålla lika rätt, men att konkursinstitutets
uppgift egentligen icke är att utgöra ett medel för enskild fordrings -

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

ägare att tvinga fram betalning för sin fordran. På grund af bristerna
i vårt utsökning^väsende har konkurs hos oss i praxis användts äfven
för denna sista uppgift, och häruti torde lämpligen icke böra göras
någon ändring, förrän utsökningsväsendet blifvit reformeradt; men
denna omständighet bör icke få bortskymma synen på konkursens
egentliga uppgift och den därutaf betingade fordran, att konkursanledningarne
böra formuleras sålunda, att fordringsägarne i gemen hafva
någon utsikt att få insolvent gäldenär i konkurs, medan han ännu har
några tillgångar kvar, så att dessa icke få användas till full betalning
åt dem, som framför de öfriga haft turen hinna så långt, att de fått
klara papper för inledande af konkurs.

Tydliga föreskrifter synas kräfvas därom, att såväl utlänning som
gift kvinna, som drifver näring, kunna försättas i konkurs. Praxis är
vacklande i dessa hänseenden.

| Beträffande de förhållanden, för hvilka lagstiftas i tredje kapitlet
af nufgällande konkurslag, synes bästa rättelsen vara att vinna genom
en förbättrad lagstiftning rörande konkursförbrytelser. Särskild! synes
vara att erinra, att på samma gång lagens bestämmelser i 23 kap.
strafflagen mången gång kunna synas väl hårda, såtillvida som den
minsta afvikelse från det i lag föreskrifna sätt att föra handelsböcker
kan medföra ansvar för vårdslöshet, det ofta händer, att gäldenärer, som
ådagalagt verklig vårdslöshet mot sina borgenärer, gå fria från allt
åtal och straff, enär åtalsrätten tillkommer enskild borgenär, och man
ju vet, huru motbjudande det är att sätta i gång ett dylikt personligt
åtal, på hvilket kan följa frihetsstraff. Därför borde tillses, huruvida
icke åtalsrätten i dylika fall lämpligen bör lämnas — utom åt den
enskilde borgenären — jämväl åt konkursförvaltningen såsom sådan
eller åt offentlig myndighet.

Erfarenheten har visat, att långsamheten vid afvecklingen af en
konkurs, de med utredningen i regel förknippade oproportionerligt höga
omkostnaderna samt de ofta mindre köpmansmässigt ledda realisationerna
åsamka fordringsägarne förluster och andra olägenheter. Hvad härvidlag
genom lagstiftning kan åtgöras skulle verka synnerligen godt för
både gäldenär och borgenärer. Ifrågasättas kan, huruvida icke ombudsmannainstitutionen
borde utbytas mot en ändamålsenligare kontrollanordning
eller, om den anses böra bestå, i allt fall undergå sådan omgestaltning,
att ändamålet med kontrollen från rättens sida vunnes,
utan att kostnaderna härför blefve oskäligt betungande för borgenärerna.
Möjligen kunde ifrågasättas, att, såsom blifvit antydt af ett par reservanter
i lagutskottet vid 1905 års lagtima riksdag, konkursförvaltningen

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

under tiden till inställelsedagen kunde omhänderhafvas af en af rätten
eller domaren förordnad person samt efter nämnda dag af samma person
jämte en af borgenärerna på inställelsedagen utsedd syssloman, därest
borgenärerna ansåge sådant val erforderligt. Härigenom skulle man,
såsom reservanterna i fråga anföra, undgå den understundom växlande
förvaltningen, ocli man skulle blifva befriad ifrån en ofta af ett fåtal
borgenärer, bvilkas fordringar äro af tvifvelaktig beskaffenhet, utsedd
godemansförvaltning, liksom man hindrade framgången af det värfvande
af borgenärsröster, som vissa personer använda för att af gode- och
sysslomannabefattningen i konkurs skapa ett för dem inbringande men
för borgenärernas intressen likgiltigt yrke.

Beträffande förvaltningen af konkursboets egendom, synes lämpligt,
att i lagen införes föreskrift om skyldighet för förvaltarne att göra
penningemedel räntebärande genom deras insättande i bankinrättning.

På tal om förvaltningen af konkursbo och förvaltarnes åligganden
förtjänar än ytterligare framhållas lämpligheten utaf att utredningsmännen
åläggas meddela borgenärerna upplysning om vissa för dem
betydelsefulla data och fakta under konkursen, såsom om jäf mot gjorda
bevakningar, dagen för förlikningssammanträde, dagen för första behandling
af jäfsanmärkningar i rätten, dagen för utdelningar o. s. v. Het
är visserligen sant, att borgenärerna kunna i nu angifna hänseenden
tillvarataga sina intressen genom att meddela godemännen och sysslomännen
instruktion om underrättelseplikt m. in., men då erfarenheten
visar, att den teoretiska möjlighet, hvilken sålunda förefinnes, icke
omsättes i verklighet, synes skäl föreligga för lagstiftningens reglerande
ingripande. Ett ytterligare skäl härför är, att, därest en konkursförvaltning
skulle åsidosätta af borgenärerna uti ifrågavarande hänseenden
meddelad instruktion, några fullt klara lagbestämda påföljder med vår
nuvarande lagstiftning ej gifvas. Särskildt vill föreningen erinra om
behofvet utaf att meddelande om efterbevakningar i konkurs lämnas
till de borgenärer, som förut bevakat, äfvensom till make, som begärt
undansättande. Exempel hafva gifvits på fall, då borgenär, som bevakat
på inställelsedagen och fått sin fordran jäfvad, återtagit sin
bevakning för att sedermera upprepa den i form af efterbevakning vid
en tidpunkt, då öfriga borgenärer icke haft någon tanke på att tillvarataga
sina intressen gentemot ett ohemult fordringsanspråk. För
behörigt skydd i dylika fall är det icke tillräckligt med den annons
om förekommande efterbevakningar, som af rätten införes i de offentliga
tidningarne, eller med det meddelande, som af rätten lämnas till sysslomännen
i konkursen. I betraktande af bestämmelsen, att make, som

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

vill nndanskifta egendom i konkurs, skall göra anmälan härom gentemot
hvarje bevakning som göres, vare sig på inställelsedagen eller
därefter, kunna till följd af bristande kännedom om efterbevakningar
synnerligen svåra rättskränkningar tillfogas en make, hvars egendom
rätteligen icke skall svara för betalning af fordran, som efterbevakas.

I sammanhang med frågan, om konkursförvaltningen synes böra
påpekas en obillighet mot konkursgäldenären, hvilken med vår nuvarande
lagstiftning icke förebygges och hvilken består däri, att, om konkursboets
förvaltare förskingra de till utdelning bland borgenärerna afsedda
medel, gäldenären likväl för framtiden är ansvarig för fulla gälden.
Denna uppfattning, hvilken blifvit fastslagen genom Kungl. Maj:ts i
dom den 18 december 1878 gifna tolkning af 32 § konkurslagen, måste
framträda såsom synnerligen obillig, då man betänker, att konkursgäldenären
själf icke har någon makt vid valet af konkursförvaltare.
Därför bör i rättvisans namn en lagändring ske, hvarigenom gäldenären
för framtiden fritages från så stor del af sin gäld, som skulle hafva
guldits i konkursen, därest de till utdelning disponibla medel blifvit
för sådant ändamål använda.

Vidkommande frågan om borgenärernas beslutanderätt vid val af
konkursförvaltningen samt i öfriga på deras afgörande beroende frågor
i konkursen, synas jämväl närmare lagföreskrifter vara erforderliga i
syfte, dels att röstning icke må tillåtas för uppenbart obehöriga fordringsanspråk,
och dels att rösträtten må för olika slag af fordringsägare
begränsas till de frågor, af hvilka de hafva intresse i konkursen. Som
det nu är, blir, särskild! vid godemansval, utgången ofta beroende på
röster för fordringar, hvilka till sin existens och uppgifna omfattning
äro mer än tvifvelaktiga, och exempel gifvas i massa på fall, då hela
konkursförvaltningen behärskas af en fordringsägare, som för sin fordran
har full säkerhet i inteckning i gäldenärens fasta egendom. De korrektiv,
som i nu angifna hänseenden ligga i bestämmelserna i § 60 1 mom.
konkurslagen, äro ingalunda tillfyllestgörande, då de dels äro för
otydliga och dels gifva alltför ringa makt åt den stora massan af
fordringsägare, hvilka för sina fordringar icke hafva pant eller annan
säkerhet. Fråga kan vara, huruvida icke den rätta lösningen af dessa
spörsmål gifves därigenom, att maktens tyngdpunkt förlägges till den
af rätten utsedde deltagaren i konkursförvaltningen, för hvilken de
bland borgenärerna vid sammanträde yppade meningar finge tjänstgöra
enbart som ledning.

Den s. k. anslagstiden, hvarunder borgenärer äga att inkomma
med sina bevakningar, synes med nutidens utvecklade kommunikationer

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

och postgång’ vara alltför lång och torde kunna förkortas med en månad.
Den nuvarande långa anslagstiden leder stundom till afsevärda olägenheter
därigenom, att jämlikt 48 § konkurslagen lös egendom icke må
annat än i de i nämnda § angifna undantagsfall säljas före inställelsedagen.
Ofta förekomma fall, då redan före denna tidpunkt yppa sig
tillfällen till en fördelaktig realisation af konkursboets egendom, hvilka
nu måste lämnas obegagnade, och ofta utsättas konkursbon för onödiga
omkostnader genom det af lagens ifrågavarande bestämmelser föranledda
nödtvång att behålla förhyrda affärslokaler och förvaringsrum längre
tid än som med möjlighet till en snabbare realisation vore nödigt.

Vidkommande själfva proceduren för granskning af bevakade
fordringar, synes föreningen, att det i 70 § af gällande konkurslag
såsom undantag föreskrifna anstånd med granskningen bör blifva obligatoriskt,
hvarifrån undantag bör gifvas endast för det fall, att alla bevakade
fordringar äro på inställelsedagen representerade och alla vederbörande
ena sig om granskningens omedelbara verkställande. Anståndsförfarandet
har nu nämligen i praxis blifvit det vanliga, hvadan jämväl
lagstifningen bör ändras till konsekvens härmed. Detta är så mycket
nödvändigare som just med hänsyn till den nu rådande praxis de på
inställelsedagen närvarande borgenärer ofta nog äro rätt få och denna
omständighet i enskilda fall skulle kunna begagnas af de närvarande
till att genom underlåten begäran om granskning insmyga fordringar
af tvifvelaktig beskaffenhet.

I många hänseenden är vår nu gällande konkurslag otydlig och
den till ledning för tolkningen utvecklade praxis sväfvande. Så hafva
olika meningar yppat sig angående rättsförhållandet mellan inteckningshafvare
och oprioriterade fordringsägare beträffande afkomst af fastighet
äfvensom angående fördelningen af konkurskostnaderna mellan förlagsinteckningshafvare
och oprioriterade. Icke heller råder full klarhet,
huru långt verkningarne af utan anmärkning lämnad bevakning i
konkurs samt af konkursdom, särskilt sådan, hvars innehåll motiveras
med bristande åt förelagd borgenärsed, sträcka sig utom konkursen.

Mot samtliga delgifningsförfaranden enligt konkurslagen torde
kunna anmärkas, att de fungera mindre tillfredsställande. Ett önskemål
är, att delgifningarne må ske genom rättens försorg och att sådana
regler därför uppställas, att det med dem afsedda resultatet ickejriskeras.

Hvad angår frågan om införande af ett ackordsförhandlingsinstitut
utan konkurs synas skäl tala både för och emot. Hvad som synes
föreningen särskildt önskvärdt, det är, att man kunde finna former,
hvarigenom undvikes, att, när en insolvent köpmans affär ställes under

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

afveckling, de personer, Indika sakna möjlighet att under en kortare
tidrymd afveckla sina förbindelser med honom, ovillkorligen skola dragas
med i fallet, fastän de, om afvecklingen ej beliöfde gå så brådstörtadt
och förefintliga förbindelser finge under någon tid omsättas, godt skulle
kunna hålla sin egen ställning uppe och göra rätt för sig. Möjligen
skulle i sådant syfte några fördelar vara att vinna af ett administrationseller
ackordsinstitut utan konkurs.

Hvad här ofvan blifvit anfördt synes föreningen innefatta talande
skäl för eu omarbetning af vår konkurslagstiftning, och synas bristerna
i nu gällande lag vara så många, beröra så många afdelningar af konkursrätten
och delvis afse så väsentliga områden af densamma, att bot
icke torde stå att råda utan en genomgående granskning och omarbetning
af hela lagstiftningen ifråga. Föreningen vill därför förorda bifall
till den af herr Ljunggren väckta motionen.

Stockholm den 7 april 1906.

För Sveriges allmänna handelsförening
Styrelsens förvaltningsutskott:

Henrik Axelson.

Theoclor Åström.''»

Af förevarande båda motioner afser herr Ljunggrens en allsidig
revision af konkurslagen m. m., hvaremot herr Ericssons motion endast
berör en specialfråga inom konkursrätten, hvilken i herr Ljunggrens
motion är vidrörd.

Såsom herr Ljunggren i sin motion omförmäler, väckte han vid
nästlidet års lagtima riksdag en motion af enahanda innebörd som den
nu ifrågavarande. I båda dessa motioner har som ett hufvudsakligt
framträdande skäl för en allmän revision af konkurslagen framhållits
det missnöje med lagen, hvilket skulle förefinnas inom affärsvärlden.
Att ett sådant missnöje i viss mån föreligger, kan ej förnekas. De utskottet
tillhandakomna, här ofvan omnämnda skrivelser bära därom
vittne. Utskottet kan emellertid icke underlåta att uttala som sin mening.

Utskottets

yttrande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

att ifrågavarande missbelåtenhet till stor del beror af omständigheter,
som icke framkallas genom konkurslagens bestämmelser.

Det lärer sålunda ej kunna förnekas, att det i vårt land härskande
kreditsystemet lämnar åtskilligt öfrigt att önska. Utan närmare undersökning
om en persons betalningsförmåga lämnas honom kredit, ofta
till betydande belopp, och förlust måste ju ofta häraf blifva en följd.
Mången betalningsinställelse med ty åtföljande förluster för fordringsägarne
skulle undvikits, om vederbörande med större försiktighet lämnat
kredit. Det torde därför med fog kunna sägas, att om själfva grunden,
kreditsystemet, vore annorlunda ordnad, skulle ock i mycket förhållandena
uti nu ifrågavarande afseende vara annorlunda, och därigenom undvikits
de förluster vid inträffade konkurser, man nu vill tillskrifva konkurslagens
förmenta brister.

Då vidare konkursinstitutet i vårt land är så ordnadt, att borgenärerna
själfva öfvertaga förvaltningen af konkursboet, utse förtroendemän
samt bestämma grunderna för konkursboets afveckling och arfvode
åt förtroendemännen, så måste utgången af konkursafveeklingen i mycket
bero af det sätt, hvarpå borgenärerna i dessa afseenden tillvarataga
sina intressen. Det är emellertid en allmän erfarenhet, att härvid
åtskilligt af dem försummas såväl på grund af den ofta inom affärsvärlden
rådande obekantskap med konkurslagens bestämmelser som
genom liknöjdhet och brist på erforderlig påpasslighet. Det blir under
sådana förhållanden ej lagens, utan de intresserades eget fel, att konkursförvaltningen
ofta ej är tillfredsställande, konkursutredningen alltför långvarig
och kostsam och utdelningen mindre, än man väntat. Motionären
själf har lämnat ett bevis härför genom det i hans förra året väckta
motion återgifna yttrande vid Sveriges allmänna handelsförenings årsmöte
1904, så lydande: »Det är nog sant, att fordringsägarne, om de
hafva fullständig kännedom om bestämmelsen i § 44 konkurslagen samt
passa på och äro närvarande vid sammanträdena, kunna göra sådana
föreskrifter, som äro gagneliga för borgenärerna och hindra mindre
samvetsgranna gode män och sysslomän att illa förfara med konkursboets
medel, men då erfarenheten visat, att fordringsägarne bruka sakna
fullständig kännedom om konkurslagen och icke alltid kunna vara närvarande
vid sammanträdena för att bevaka sina intressen, är nog särdeles
önskvärd! att snarast få förbättrade bestämmelser införda.»

I mycket beror det därför äfven på borgenärerna själfve, att
personer, som ej äro i besittning af nödig sakkunskap eller sakna
intresse för annat än konkursarfvodet, lyckas att genom anskaffande
af fullmakter i tillräcklig mängd förskaffa sig uppdrag att vara gode

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

män och syssloman. I detta afseende bör särskilt påpekas, att köpmannaföreningarnes
ombud ofta väljas till syssloman i konkurser, äfven
där boet är aflägset från ombudets vistelseort och möjlighet att tillvarataga
boets bästa därför icke i allmänhet är att förutsätta, äfvensom att
dylikt val mången gång äger rum kanske mera för att bereda ombudet
aflöning för dess ombudskap än på grund af förmåga eller intresse att
tillgodose borgenärernas bästa.

Oafsedt hvad sålunda anförts, vill utskottet dock icke förneka, att
åtskilliga brister förefinnas i konkurslagen. Det ligger också i sakens
natur, att med affärslifvets snabba utveckling en så pass gammal lag
som konkurslagen kan tarfva vissa förändringar. Och om äfven, på
sätt ofvan framhållits, de ofta återkommande krafven på reformer icke
i allo kunna anses välgrundade, så häntyda de dock otvifvelaktigt på
förefintlighet af missförhållanden, som till äfventyrs böra kunna i någon
mån af hjälpas äfven genom förändringar i gällande lagstiftning.

I detta afseende måste man erkänna, att fog förefinnes för klagomålen
öfver svårigheterna att i tillräckligt god tid få gäldenären försatt
i konkurs. Ett sådant fall föreligger däri, att enligt gällande rätt fordran,
som grundar sig på dom, ej kan som konkurslagen fordrar anses för
»klar och förfallen», förrän domen vunnit laga kraft. Därigenom kan en
gäldenär, som af underrätt ådömts betalningsskyldighet, genom att
utan skäl fullfölja talan i högre rätter hindra borgenären att genom
hans försättande i konkurs göra sin rätt gällande. Det synes därför
kunna ifrågasättas, huruvida ej i analogi med 39 § utsökningslagen
borgenär, som genom underrätts dom fått gäldenär ålagd betalningsskyldighet,
borde äga rätt att, oafsedt att domen ej vunnit laga kraft,
påkalla tillämpning af 3 § konkurslagen. Möjlig tvekan om befogenheten
af en sådan lagändring bör försvinna, ifall man därmed anser
sig kunna förbinda någon garanti, såsom exempel hvarpå inom utskottet
ifrågasatts ett stadgande om skyldighet för borgenär, som vill begagna
sig af en sådan rätt, att ställa pant eller borgen för den skada, som
härigenom kunde gäldenären tillskyndas, för den händelse högre rätt
funne honom ej vara betalningsskyldig.

Beträffande härefter konkursförvaltningen, så påyrkas lagstiftningens
medverkan till att kontrollen blir effektivare, förvaltningen sakkunnigare
samt kostnaden för kontrollen och förvaltningen billigare. Såsom ofvan
framhållits, skulle i dessa afseenden många klagomål förfalla, om borgenärerna
själfva bättre än för närvarande tillvaratoge sina intressen. Klart
är emellertid, att mycket här beror äfven på hur lagstiftningen ordnar
Bill. till Eiksd. Prof. 1906. 7 Sami. 40 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N;o 46.

förhållandena, men vanskligare är att gifva någon anvisning, huruledes
gällande bestämmelser, vid hvilkas tillkomst man sträfvat att tillgodose
just förenämnda önskemål, böra kunna ytterligare förändras, för att man
må komma till ett bättre sakernas tillstånd. Något bestämdt och öfvertygande
uppslag i detta afseende har icke blifvit af motionären eller i
ofvan intagna skrivelser framlagdt. Och utskottet är heller icke i
tillfälle att framlägga något slutgiltigt förslag. Emellertid anser utskottet
frågan vara af den vikt, att den bör göras till föremål för en
närmare undersökning.

Såsom en tänkbar utväg vill utskottet därvid framhålla, att den
i 40 § konkurslagen rätten eller domaren tillagda befogenhet att för vissa
fall utse gode män kunde lämpligen utsträckas att innefatta äfven andra
fall än de där omförmälda, särskildt i syfte att förekomma det öfverklagade
förhållandet, att borgenärer med tvifvelaktiga fordringar Unge
på godemansvalet och därmed ofta äfven på sysslomannavalet ett obehörigt
inflytande. Det kunde i sammanhang därmed vidare förtjäna att
tagas i öfvervägande, huruvida ej någon af rätten eller domaren nämnd
person borde jämte den eller de af borgenärerna valda gode männen
eller sysslomännen öfvertaga den egentliga förvaltningen.

Hvad härefter angår rättens ombudsman, skulle möjligen till den
ofvan föreslagna anordningen kunna anknytas den af mången förordade
fullständiga indragningen af nämnda befattning på det sätt, att den
från rättens sida utsedde gode mannen eller sysslomannen äfven finge i
uppdrag att fullgöra det väsentligaste af den nuvarande ombudsmannens
befogenheter. Men häremot reser sig den viktiga invändningen, att
kontroll och förvaltningsuppdrag på detta sätt skulle blifva anförtrodda
åt samma person.

Rörande de år 1890 genomförda ändrade föreskrifterna i fråga
om bestämmandet af konlcursarfvoden har åtminstone på många håll
gjorts den erfarenheten, att dessa föreskrifter ingalunda, såsom syftet
varit, visat sig kunna motverka oskäliga arfvoden, men väl däremot ställt
ombudsmannen i en mera beroende ställning till borgenärerna än förut
genom att göra hans arfvode beroende af desses förslag, ehuruväl man
äfven (Härutinnan väntat sig en motsatt verkan af lagändringen. En
förändring i detta missförhållande borde därföre ske i syfte att öka ombudsmannens
sjelfständighet och därmed äfven kontrollen.

Att arfvodena till gode männen och sysslomännen ofta blifva
oskäliga, är obestridligt. Det var just för att i ytterligare män söka
råda bot på detta missförhållande, som år 1899 stadgades, att gode män

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

och syssloman ej sjkifva skulle få för egen del eller såsom ombud för
annan deltaga i borgenärernas beslut om arfvodena. Denna lagändring
lärer ej haft synnerligen stor verkan i åsyftad riktning, enär det nu
ofta tillgår så, att sysslomännen för det tillfälle, då beslut om arfvode
skall fattas, öfverlåta sina innehafvande borgenärsfullmakter på andra
personer. Här föreligger sålunda fortfarande fullt fog att söka ingripa
genom en ändring i gällande föreskrifter. Visserligen äga nu borgenärerna
rätt att klaga öfver beslutet om arfvodet, men i många fall
kan denna rätt sägas faktiskt vara dem betagen, då de äro aflägset
boende och ej kunna närmare följa förvaltningen samt dessutom svårigheter
alltid yppas att förebringa erforderlig utredning till kullkastande
af ett i laga ordning fattadt beslut. En utväg i detta afseende vore
föreskrift om att beslutet skall, oafsedt om besvär anföras eller icke,
alltid underställas rätten, såvida man ej vill gå så långt, att rätten
skall utan föregående beslut af borgenärerna eller eventuellt efter förslag
af rättens ombudsman bestämma arfvodet.

En enligt utskottets uppfattning befogad anmärkning är, att den så
kallade anslagstiden måste under nuvarande förhållanden anses onödigt
lång. Förkortning af densamma skulle befordra möjligheterna af eu
fördelaktig realisation af konkursboets egendom samt påskynda konkursens
utslutning. Äfven andra i konkurslagen uppställda tidsbestämmelser
torde sannolikt vid närmare granskning jämväl visa sig kunna med
fördel förkortas.

Ett berättigadt kraf från borgenärernas sida synes äfven vara, att de
genom konkursförvaltningens försorg erhålla underrättelse om vissa för
dem betydelsefulla data och fakta under konkursen. Sålunda synes böra
förordas det i herr Erikssons motion framställda yrkandet, att borgenär,
mot hvilkens bevakning framställts jäf, bör underrättas såväl om anmärkningen
som om dagen för förlikningssammanträdet. Vidare synes
vara förtjänt af öfvervägande, huruvida ej meddelande bör lämnas äfven
om dagen för utdelningar eller åtminstone för slututdelningen, möjligen
äfven om efterbevakning eller i ännu något ytterligare fall.

Utvidgad rätt för allmän åklagare att efter angifvelse af målsägande
åtala äfven gäldenärs vårdslöshet i konkurs påyrkas ofta och
torde äfven vara af förhållandena påkallad. Ett särskilt skäl därtill
föreligger ock i den omständigheten, att de olika slagen af konkursförbrytelser
så ingå i hvarandra, att det ofta måste inträffa, att sedan
eu åklagare, såsom det synes med fog, åtalat en gäldenär för bedrägeri
eller oredlighet i konkursen, så befinnes efter eu mödosam utredningförbrytelsen
ej kunna lagligen hänföras till annat än vårdslöshet, hvar -

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

vid hela saken måste förfalla. Ett annat ofta framtördt önskemål, som
jämväl förtjänar tagas i öfvervägande, är befogenhet för gode män och
syssloman att i denna deras egenskap såsom målsägande åtala eller till
åtal angifva konkursförbrytelser.

Ett mycket och med fog öfverklagadt förhållande, som ofta leder
till rättsförluster, är saknaden af föreskrift om rätt för sysslomännen
att i denna deras egenskap fullfölja talan mot beslut rörande tvistefrågor
i konkurs.

De nu anförda exemplen på vissa delar af konkurslagstiftningen,
som kunna tarfva förbättring, utgöra enligt utskottets uppfattning
tillräcklig anledning att tillstyrka en skrifvelse till Kung!. Maj:t i
motionernas syfte. Helt visst gifves äfven åtskilligt annat inom konkurslagstiftningens
område, som torde kunna och böra förändras, hvithet
dock bäst kommer att framgå vid en närmare utredning af ämnet.
Däremot anser sig utskottet böra framhålla, att, såvidt utskottet kunnat
finna, tillräckliga anledningar och förutsättningar saknas för att nu,
såsom det synes föresväfvat herr Ljunggren, söka genomföra en mera
fullständig omskapning af vårt konkursförfarande genom att i väsentliga
delar bygga det på nya grunder.

Vid en blifvande utredning torde ock böra tagas i öfvervägande
lämpligheten och behofvet att i vår rätt införa bestämmelser om ackordsförhandling
utan konkurs. Detta institut är exempelvis infördt i vårt
närmaste grannland Norge. Lagutskottet vid 1902 års riksdag, hvilket
ställde sig afvisande gentemot då väckt yrkande om dess införande hos
oss, ville dock ej förneka, att en lagstiftning i sådant syfte stundom
skulle medföra icke oväsentliga fördelar. Visserligen behöfde efter de
år 1885 tillkomna förändringarna i konkurslagen tillämpningen af denna
lag icke ovillkorligen medföra, att konkursgäldenärens rörelse måste
afstanna och boets egendom oförtöfvadt realiseras, äfven om sådant
uppenbarligen vore för både borgenärerna och gäldenären ofördelaktigt.
Men otvifvelaktigt kvarstår såsom ett kännbart missförhållande, att afveckling
under hand eller s. k. ackordsförvaltning utan konkurs icke
kan lagligen åvägabringas. I de talrika fall, då tillfälliga omständigheter
tvingat en person att inställa sina betalningar, men där förbättrade
konjunkturer antagas kunna inom en kortare tid kanske upphjälpa
hans ställning, öppnar ackordsförhandlingen utan konkurs möjlighet
för honom att icke behöfva nedlägga eu rörelse, som han sedan
till egen och fordringsägares skada ej vidare kan återupptaga. Ett
sådant nedläggande af en rörelse kan äfven lända till stor skada för
en mängd underhafvande och andra personer, livilka för sitt uppehälle

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

varit beroende af verksamhetens fortgång. Möjligheten för en enda
borgenär att antingen genom bestridande hindra ackordsförhandling
eller mot afstående af eventuellt bestridande tilltvinga sig full betalning
har emellertid ofta utgjort bestämdt hinder mot en sådan afveckling.
Och de svårigheter, hvarmed förvaltningen haft att kämpa, då för
rättsligt representerande erfordras hvarje intressents fullmakt, hafva i
sin mån bidragit till att hindra en på frivillighetens väg påbörjad
afvecklings fortgång och afsittande. Utskottet anser sig därföre i
likhet med 1905 års lagutskott böra förorda utredning om de förutsättningar,
under hvilka detta institut kunde komma till stånd.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer utskottet:

att Riksdagen, i anledning af förevarande motioner,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kung!. Maj: t taga i öfvervägande, i hvilka afseenden
gällande konkurslag tarfvar en omarbetning, därvid
äfven frågan om införande af ackordsförhandling utan
konkurs synes böra tagas under ompröfning, samt
för Riksdagen framlägga det förslag, hvartill detta
öfvervägande kan gifva anledning.

Stockholm den 26 april 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Bih. till Riksd. Prof. 1906. 7 Samt. 40 Höft.