Lagutskottets Utlåtande N:o 46 (Utlåtande 1904:LU46 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

N:o 46.

Ank. till itiksd. kansli deri 2G april 1904, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar
i gällande vattenrättslagstiftning.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått emottaga tre
särskilda, vid innevarande riksdag afgifna motioner, åyftande ändringar
i gällande vattenrättslagstiftning.

I en af dessa motioner, n:o 32 inom Första Kammaren, har herr
Ekströmer anfört:

»Vid anläggning af verk för järnhandteringen är af särdeles vikt
att kunna få använda vattenkraft för deras drifvande. Det synes också
all anledning att antaga, att lättare tillgång till sådan drifkraft skall
främja denna handtering och sålunda äfven blifva till gagn för landet.

Med fästadt afseende härå och å den stora betydelse, som användandet
af vattenfall såsom drifkraft äfven vid andra industriella anläggningar
numera tillvunnit sig, borde inom landet anläggning af vattenverk
möjligast underlättas, men de i detta hänseende för riket nu gällande
lagbestämmelser äro af den beskaffenhet, att snarare kunde antagas,
att lagstiftaren med dem afsett hindra vattenverks tillkomst.

Uti 6 § af kungl. förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å
hans grund den 30 december 1880 stadgas nämligen, att ej ma i vattendrag
så byggas, att genom uppdämning eller annorledes men tillskyndas
någon, som ofvan eller nedan äger jord, vattenverk, fiske eller annan
egendom, dock medgifves, att, om skada tillskyndas jord genom uppBih.
till Jliksd. Prot. 1904. 7 Sami. 98 Höft. (N:o 46) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

dämning och skadan finnes vara ringa emot nyttan af byggnaden,
denna kan få verkställas emot ersättning för skada till falla värdet och
hälften därutöfver. Sistberörda bestämmelse om skada å jord har därefter
utsträckts äfven till fiske.

Enligt hvad sålunda finnes stadgadt, får således, där vid vattenverks
byggande kan å annan egendom än jord eller fiske orsakas skada
till några kronors värde, byggnaden icke, äfven om verkens värde skulle
kunna beräknas till millioner, verkställas emot bestridande af den, som
lider sådan skada. Nyss angifna lagbestämmelse måste förefalla så
mycket mera egendomlig, då man härmed jämför den vid fråga om
sjösänkningar medgifna rätt att till och med inlösa vattenverk, som
utgör hinder för företaget.

Då det ansetts lämpligt att genom lagstiftning medgifva, att åtgärder
för jordbrukets främjande, äfven om de medföra afsevärd skada
för annan, få vidtagas emot ersättning, torde det jämväl vara billigt,
att rikets andra hufvudnäring, järnhandteringen, tillgodoses i enahanda
riktning mera än hittills.

Jag tillåter mig därför härmed vördsamt föreslå, att Riksdagen
måtte hos Kungl. Maj:t göra underdånig framställan, att Kungl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana
ändringar i ofvan omnämnda kungl. förordning, att rätt till byggande
af vattenverk, om därvid ifrågakommer skada å annans egendom, varder,
emot. skyldighet att ersätta skadan, medgifven i vidsträcktare mån, än
härutinnan nu gällande lag bestämmer.»

De båda öfriga motionerna hafva afgifvits inom Andra Kammaren,
under n:o 28 af herr H. A. Segerdahl och under n:o 48 af herr E. Nilsson
i Kattleberg, och äro af följande lydelse:

No 28:

»Under senare tider, i synnerhet sedan elektrotekniken allt mer utbildats,
har frågan om möjligheten att kunna tillgodogöra sig den oerhörda
kraftkälla, som vattenfallen i vårt land erbjuda, för hela landet
och dess ekonomiska utveckling fått en vikt och betydelse, som väl
knappast kunde förutses, när nu gällande lagbestämmelser för vattenfalls
tillgodogörande för industriella behof tillkommo.

Såsom bekant, återfinnas bestämmelserna för vattenkraftens användning
för industriella ändamål eller stadgandena angående den s. k.
lukrativa vattenrätten i kungl. förordningen om jordägares rätt öfver
vattnet å hans grund den 30 december 1880.

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Emellertid torde denna förordning, såsom ock af motiven till densamma
framgår, icke kunna betraktas annat än såsom en sammanfattning
och kodifiering af förut inom denna del af vattenrätten gällande bestämmelser,
liksom ock förhandlingarna inom Riksdagen vid denna lags tillkomst
med all tydlighet utvisa, att redan då från de håll, som voro
intresserade af vattenkraftens tillgodogörande för industrien, framställdes
önskningsmål, som vid lagens affattning, enligt hvad erfarenheten nu
tillräckligt visat, icke vunno nödigt beaktande.

Det torde därför med allt fog kunna påstås, att denna lag icke
står i öfverensstämmelse med industriens nuvarande behof och kraf på
att för sina ändamål på lämpligaste sätt kunna använda landets rika tillgångar
af vattenkraft, hvilket äfven bestyrkes af de gång på gång
med allt mer ökad styrka framställda yrkandena på förändringar i
denna förordning.

Visserligen hafva genom lagarne den 27 juni 1896 och den 20
oktober 1899 förändringar vidtagits i ofvan berörda förordning, men om
man frånser bestämmelserna i lagen den 27 juni 1896, hvarigenom skada,
som genom dammbyggnad tillskyndas fiske, underkastats samma bestämmelser,
som förut gällt beträffande genom uppdämning förorsakad skada
å jord, äro dessa förändringar af den beskaffenhet, att de långt ifrån
att underlätta tillgodogörandet af vattenkraften i dess ställe snarare
uppställt nya hinder därför.

Detta framhålles också i det betänkande, som den 17 mars 1903
afgifvits af den för utredning beträffande vissa staten tillhöriga vattenfall
af Kung!. Maj:t tillsatta kommitté, den s. k. vattenfallskommittén,
hvilken såsom sin åsikt uttalar, att nu gällande vattenlag »i flera hänseenden
företer luckor och bristfälligheter af sådan art, att den icke
längre kan anses motsvara de kraf, som den nutida hydrotekniska
industrien för sin utveckling ställer på en dylik lag».

Hänvisande för öfrigt. till den utredning, som nämnda kommittés
utlåtande i sådant afseende innehåller (sid. 117—121), vill jag söka
lämna eu framställning af de bestämmelser i vår nu gällande vattenlag,
som företrädesvis synas behöfva förändras för att komma i öfverensstämmelse
med nutidens behof, samt de vår vattenrättslagstiftning i
öfrigt vidlådande bristfälligheter, hvilka torde böra afhjälpas, för att
den billiga och i vårt land så rikt tillgängliga vattenkraften må kunna
i så vidsträckt utsträckning som möjligt, utan skada för andra intressen,
komma till användning i industriens tjänst.

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

I sådant afseende synes då till en början böra komma i betraktande
de nu gällande bestämmelserna angående kungsådra.

I 7 § af 1880 års vattenrättsförordning, sådan den lyder enligt
lagen den 20 oktober 1899, stadgas: »Där kungsådra af ålder varit,

skall den fortfarande lämnas öppen för allmän samfärdsel, för flottning
och för fiskens gång eller annat ändamål, så ock till bevarande af
enskild rätt, som af ådran är beroende. Kungsådra skall, så framt
den ej är annorledes bestämd, anses framgå i djupaste vattnet och
beräknas till en tredjedel af vattendragets bredd vid vanligast förekommande
lågt vattenstånd».

Genom nyss berörda lag af den 20 oktober 1899 har i 8 § af nämnda
förordning införts den bestämmelse, att »för tillgodogörande åt vattenfall
eller fors må, utan hinder af hvad i 7 § är stadgadt, i kungsådra
byggas, dock ej annorledes än enligt 2, 3, 5 och 6 §§ är medgifvet,
ej heller utan att Konungen därtill lämnat tillstånd», hvarjämte i en
särskild kungl. kungörelse af den 20 oktober 1899 lämnats utförliga
föreskrifter angående hvad iakttagas skall, då någon vill förvärfva tillstånd
af Konungen till byggande i kungsådra.

Söker man finna grunden till bestämmelserna om kungsådra, sådana
de i nu gällande vattenrättslagstiftning sålunda föreligga, torde densamma
icke, såsom man någon gång sett framkastas, vara att söka i en sträfvan
att för kronan skapa någon äganderätt till den vattenmängd, som i
kungsådran framflyter, utan måste dessa bestämmelser anses utgöra eu
till skydd för allmän och enskild rätt generellt lagstadgad inskränkning
i en strandägares rätt att förfoga öfver vattnet å hans grund, hvilken
väl i enlighet med stadganden i 12 kap. 4 § jordabalken i allmänhet
måste anses sträcka sig ända ut till vattendragets midt.

Nu är det emellertid uppenbart, att, med den stora utsträckning
och de växlande naturförhållanden vårt land äger, det icke kan vara
lämpligt att stadga en sådan generell bestämmelse för öppenhållande af
kungsådra, enligt hvilken i de flesta fall, då kungsådran skulle upptaga
en tredjedel af vattendragets bredd och framgå i det djupaste vattnet,
långt mer än en tredjedel af den i vattendraget framflytande
vattenmängden måste tagas i anspråk för kungsådran samt det kan inträffa,
att, därest vattendraget är djupast invid den ena stranden,
ägaren af densamma blir urståndsatt att kunna tillgodogöra sig vattenkraften
därstädes.

Behofvet af den del af ett vattendrag, som måste lämnas fri från
byggnad, måste nämligen bedömas med hänsyn till hvarje vattendrags

Lagutskottets Utlåtande N:o 46. 5

säregna beskaffenhet och till- eller frånvaron i hvarje särskildt fall af
de olika intressen, som kungsådran är afsedd att skydda.

Det torde därför icke vara något tvifvel underkastadt, att det mest
ändamålsenliga vore, att, med upphäfvande af de allmänna bestämmelserna
om kongsådra, det i hvarje särskildt fall, efter en under
betryggande former verkställd noggrann utredning, finge bestämmas,
om och under hvilka villkor ett vattendrag finge öfverbyggas.

Denna uppfattning har ock kommit till uttryck i det utlåtande
n:o 62, som lagutskottet vid 1896 års riksdag afgaf i anledning af då
i ämnet väckta motioner.

Skulle emellertid en förändring i vår vattenrättslagstiftning af nu
antydd art anses vara af för vidtgående beskaffenhet, skulle dock åtminstone
någon förbättring i nu gällande bestämmelser kunna vinnas
därigenom, att stadgande infördes därom, att i strömfall kongsådra
icke må upptaga mera än en tredjedel af den i vattendraget framflytande
vattenkvantiteten.

I detta afseende torde särskildt böra framhållas, att i den »lag
om vattenrätten», som den 23 juli 1902 för Finland stadfästs, införts
följande bestämmelse: »Såsom kongsådra vare hållen en tredjedel af
vattnets bredd vid medel vattenstånd och där djupast är; dock må i
strömfall till kongsådra ej räknas större bredd än att en tredjedel af
strömfallets vattenmängd där framgår.»

Såsom redan förut framhållits, kunna de genom lagen den 20 oktober
1899 införda nya bestämmelserna i vår vattenrättslagstiftning icke
anses motsvara de kraf, som nu böra ställas på en sådan lagstiftning,
och då den s. k. vattenfallskommittén i sitt ofvan anförda betänkande
framhåller, att den omständliga och invecklade metod för den formella
behandlingen af frågor om tillgodogörande af vattenkraft, som 1899 års
lagstiftning infört, måste medföra stor tidsutdräkt och delvis onödiga
kostnader "för sökanden samt att det enligt kommitténs uppfattning är
af synnerlig vikt, att åtgärder för afhjälpande af dessa missförhållanden
med det snaraste vidtagas, är det en kritik af denna lagstiftning,
hvaråt måste tillerkännas den största betydelse.

Beträffande de brister, som vidlåda 1899 års lag i detta ämne,
torde uppmärksamheten särskildt böra hänledas därpa, att bestämmelser
angående kungsådras tillvaro och läge i våra vattendrag torde saknas
i långt större antal fall, äfven beträffande våra större vattendrag, iin
man vid antagandet af denna lag synes hafva förutsatt, samt att den
omständigheten, att bestämmelser finnas beträffande kungsådras befint -

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

lighet i en del af ett vattendrag, icke ovillkorligen föranleder därtill,
att sådan ådra äfven skall finnas i andra delar af vattendraget.

Belysande i detta hänseende är, att först genom af Kungl. Maj:t
den 30 december 1899 och den 15 maj 1903 meddelade domar bestämts,
att och hvar kungsådra vid Trollhättan och Lilla Edet skall finnas i
Göta älf, som dock är vårt betydligaste vattendrag.

I den händelse, att vid ansökning om anläggning af en dammbyggnad
tvist uppkommer om kungsådras tillvaro eller läge i vattendraget,
kan det sålunda inträffa, att, då denna tvist jämlikt 9 § i 1880
års vattenrättsförordning ankommer på domstols pröfning, frågan härom
först måste dragas under alla instansernas pröfning, innan den i 2 §
af kungl. kungörelsen den 20 oktober 1899 föreskrifna fullständiga
undersökning vid domstolen jämlikt 10 § vattenrättsförordningen kan
äga rum och domstolen hänvisa sökanden att till Konungens befallningshafvande
ingifva sin till Konungen ställda ansökan om tillstånd
till byggande i kungsådran. Sedan det sålunda blifvit bestämdt, om
och hvar kungsådra finnes i vattendraget, samt domstolen lämnat
sökanden sådan hänvisning, skall därefter den i 3 § af nämnda kungörelse
omförmälda vidlyftiga utredning af Konungens befallningshafvande
verkställas, hvarefter handlingarna i ärendet skola öfverlämnas
till civildepartementet, där, att döma af dåvarande chefens för justitiedepartementet
yttrande vid lagförslagets föredragning i statsrådet,
ytterligare utlåtanden skola infordras från de centrala myndigheter,
hvilka representera den speciella sakkunskapen med afseende å jordbruk
och fiske samt i dithörande tekniska frågor.

Etter det Konungens beslut i anledning af ansökningen om tillstånd
till byggnad i kungsådran meddelats, vidtager därefter ånyo handläggningen
af målet vid underdomstolen, hvars utslag åter därefter i vanlig
ordning kan dragas under öfverdomstolarnes pröfning.

Det ligger i öppen dag, hvilken oerhörd tidsutdräkt kan vållas
genom ett sådant inveckladt förfarande.

Förut fanns intet hinder för att tvist i fråga om kungsådras tillvaro
och läge, som uppkommit vid handläggningen af ett jämlikt 10 §
vattenrättsförordningen anhängiggjordt mål angående anläggning af en
dammbyggnad, behandlades och afdömdes i sammanhang med frågor
om själfva dammanläggningen; och att ändock ett sådant måls afgörande
kunnat taga sin rundliga tid i anspråk framgår däraf, att förut
anmärkta mål angående kungsådras tillvaro och läge i Göta älf vid
Lilla Edet och om uppförande af dammbyggnader därstädes anhängig -

Lagutskottets Utlåtande N:o 46. 7

gjordes i april 1893 och af Kungi. Maj:t afdömdes först den 15 maj
1903.

Bristen i 1899 års lagstiftning'' ligger sålunda däri, att man, utgående
från det oriktiga antagandet, att tvister om kungsådras tillvaro
och läge i allmänhet icke vidare skulle kunna förekomma, stadgat en
omständlig och tidsödande procedur för förvärfvandet af tillstånd att
bygga i kungsådra, sedan den till läge och storlek till äfventyrs först
efter långvarig särskild rättegång blifvit bestämd, i stället för att införa
bestämmelse därom, att för vattenkrafts tillgodogörande byggnad
får verkställas i vattendrag efter en i hvarje fall verkställd utredning,
hvilken ju, om den lämpligen anordnas, kan blifva lika noggrann och
betryggande som den undersökning, hvilken stadgats för byggnad i
kungsådra, utan att därför behöfver kräfvas den omgång och dubbla
procedur, som för sådan byggnad genom 1899 års lag stadgats.

Till säkerhet och skydd för de intressen, som skulle kunna kränkas
genom dammbyggnad i ett vattendrag, finnes ju heller intet hinder för
att stadga stränga ansvarspåföljder, ifall de vid tillståndet för en dammbyggnads
utförande gifna föreskrifter icke iakttagas, samt införa en
noggrann kontroll från statens sida, att sådana föreskrifter verkligen
efterlefvas.

I närmaste sammanhang med frågan om kungsådran står spörsmålet
om den rätt till tillgodogörandet af vattnet i ett vattendrag, som
tillkommer hvardera strandägaren därinvid.

Såsom ett hufvudstadgande bestämmer 1 § i 1880 års vattenrättsförordning,
att eu hvar äger tillgodogöra sig det vatten, som finnes å
hans grund.

I enlighet med hvad förut antydts, torde man såsom regel kunna
antaga, att hvardera strandägarens grund i vattendraget sträcker sig
till vattendragets midtellinje samt att sålunda hvardera strandägaren
skulle äga, med den inskränkning, som kan föranledas af kungsådras
tillvaro, tillgodogöra sig det vatten, som framflyter öfver den del af
vattendragets bäcken, som sträcker sig från hans strand till vattendragets
midt.

Häraf följer åter i sin ordning, att, därest vattendraget är djupare
invid den ena stranden än invid den andra, den ene strandägaren äger
att tillgodogöra sig en större andel af vattenmassan än den andre.

För att i enlighet med lagens bestämmelser kunna fördela den

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

framflytande vattenmängden i ett strömfall emellan de bägge strandägare
erfordras därför en noggrann kännedom om vattendragets bottenformation,
hvilken naturligen kan växla, så att det största djupet befinnes
än i midten, än vid den ena stranden och än vid den andra
stranden af vattendraget, hvartill kommer, att strömhastigheten kan
variera, beroende på strömmens riktning och styrka samt strandlinjernas
form.

Erfarenheten har ock ådagalagt, att det i praktiken visat sig snart
sagdt omöjligt att kunna beräkna den vattenkvantitet, som i stora och
starka strömfall framflyter öfver hvardera strandägarens grund.

Följden häraf har också blifvit, att denna lagens bestämmelse angående
vattenmassans fördelning emellan de olika strandägarne enligt
vattenbäckenets form endast förblifva en död bokstaf, samt att, såvidt
upplysningar härom stått att vinna, våra teknici med förbigående af
nämnda bestämmelse, när fråga om fördelning af vattenmassan emellan
olika strandägare uppstått, fördelat den vattenmängd, som icke upptages
af kungsådran, till hälften hvardera mellan de bägge strandägarne.

I ofvan åberopade »Lag om vattenrätten» för Finland den 23 juli
1902 har också i 3 § införts följande bestämmelse: »I strömfall till komme

hvardera sidans ägare lika stor del i den där nedgående vattenmängden.
»

När nu vattenkraften allt mer tages i anspråk, är det naturligen
vid anläggning af vattenverk och inköp af vattenfall af största vikt
att känna, huru stor vattenkvantitet och däraf i sin ordning bestämd
vattenkraft verkligen tillkommer hvardera strandägaren. Då detta med
nu gällande stadganden icke kan bestämmas utan långvariga rättegångar,
hvilkas utgång är beroende på en teknisk utredning, som svårligen kan
verkställas, är det därför angeläget, att äfven i vår lagstiftning införas
sådana säkra och lätt tillämpliga bestämmelser angående vattenfördelningen
emellan de olika strandägarne, som i nämnda nya finska lag,
hvilken är så mycket mera anmärkningsvärd, som den afser ett land,
hvars naturliga förhållanden och föregående lagstiftning i detta afseende
så nära öfverensstämma med vårt lands.

Icke utan intresse är att i detta afseende erinra därom, att redan
den år 1863 tillsatta kommittén för utarbetande af förslag till ny lag
angående vattenrätten i sitt den 15 juni 1865 afgifna förslag till lag
angående vattenrätten grundade bestämmelserna i fråga om vattenfördelningen
på denna princip om vattnets lika fördelning mellan de bägge
strandägarne.

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Vid eu förändring i detta afseende i vår nu gällande lagstiftning
torde det dock vara gifvet, att, såsom ock nämnda kommitté i sitt betänkande
framhållit, en sådan förändring icke kan få retroaktiv kraft så
till vida, att därigenom minskning sker i den rätt, som förut är efter
annan grund i laga ordning bestämd.

I den mån vattenkraften vunnit ökad användning, har det äfven
ofta visat sig nödvändigt att genom reglering af de ofvanför ett strömfall,
ofta på långt afstånd därifrån, belägna sjöar eller vattensamlingar
förvandla dessa till magasin eller reservoarer, hvilkas vatten vid behof
kan kvarhållas eller aftappas för att därigenom bereda verken, för
hvilka vattenkraften skall användas, en jämn och konstant vattentillgång.

Enär ett sådant företag, därest flera större fall finnas i ett vattendrag,
som ligger nedanför en dylik sjö, som lämpar sig för reglering
till vattenmagasin, länder ägarne af alla dessa strömfall till nytta samt
ett dylikt företag vanligtvis därjämte förutsätter betydligare kostnader,
har behof uppstått att lagligen kunna ålägga alla de ägare af strömfall
vid vattendraget, hvilka hafva nytta af företaget, att däri taga del.

I detta afseende hänvisar jag till en vid 1903 års riksdag af herr
E. Nilsson i Kattleberg inom Andra Kammaren väckt motion och det
af lagutskottet i anledning däraf afgifna utlåtande, hvari hemställdes
om skrifvelse till Kungl. Maj:t i ämnet.

Äfven vattenfallskommittén har i sitt betänkande upptagit denna
fråga till behandling och hemställt därom, att 1880 års vattenrättsförordning
måtte ändras i den riktning, »att, om innehafvare af vattenrättighet
vilja för vattenkraftens bättre tillgodogörande medelst anordnande
af vattenreservoarer eller annorledes reglera det vattendrag, hvari
de hafva rättigheter, en hvar annan vattenrättsinnehafvare, som af
regleringen tillskyndas nytta, skall vara skyldig att i kostnaderna för
företaget taga del, i den mån han af förslaget får gagn».

Under framhållande af önskvärdheten däraf, att för vår vattenkrafts
rationella användning bestämmelser i nu antydd riktning måtte införas
i vår vattenrättslagstiftning, vågar jag äfven i sammanhang härmed
fästa uppmärksamheten på en annan i samband med denna fråga stående
brist i lagstiftningen i detta ämne.

Från den i 6 § af 1880 års vattenrättsförordning stadgade allmänna
bestämmelsen, att i vattendrag ej må så byggas, att genom uppdämning
eller anorledes men tillskyndas någon, som ofvan eller nedan äger jord,
vattenverk eller annan egendom, meddelas i samma lagrum det undantag,
att om jord, som kan genom uppdämning sättas under vatten eller
Bih. till Riksd. Prof. 1904. 7 Sami. 38 Höft. ''2

10 Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

däraf skadas, är af den beskaffenhet, att den genom uppdämningen
därå skeende skada pröfvas vara ringa mot den nytta, som af uppdämningen
vinnes, må dock uppdämning kunna ske mot ersättning,
motsvarande fulla värdet och hälften därutöfver, hvilka bestämmelser
sedermera utsträckts att gälla äfven beträffande fiske.

Vid sådan reglering af sjö, hvarom här nu är fråga, har det emellertid
inträffat, att för ernåendet af det därmed afsedda syftet vattenståndet
borde kunna icke blott höjas öfver det förutvarande högvattenståndet,
utan äfven sänkas under förut vanligt lågvattenstånd för att
medföra hela den nytta, som genom regleringen skulle kunna vinnas.

Det torde icke lida något tvifvel, att ofvan berörda lagstadgande
på däri angifna villkor inrymmer rätt att verkställa uppdämning af sjöns
vattenstånd, men däremot har på grund af nämnda lagrums formulering
tvekan uppstått, om lagligen en sänkning af vattenståndet kan tillåtas,
då därigenom skada uppstår.

Någon rationell grund, hvarför skada, förorsakad genom sänkning
af vattenståndet, icke skulle likställas med skada föranledd genom uppdämning
torde icke kunna förefinnas, och ett supplerande af lagens
bestämmelser torde därför i detta afseende vara erforderligt.

Likaså har, då i berörda lagrum endast talas om jord, som genom
uppdämning sättes under vatten eller skadas, hvarmed fiske sedan likställts,
ovisshet uppstått, huruvida, då uthus eller annan byggnad skulle
skadas genom en för reglering af sjö i nu omhandlade syfte ifrågasatt
uppdämning, sådan uppdämning lagligen kunde tillåtas, eller om hela
företaget, som föranledde betydande skadeersättningar för jord, till
följd af en sådan helt obetydlig skada å annan egendom än jord och
fiske måste öfvergifvas.

Vidare torde det vara nödvändigt, att, då i många fall, för att
regleringar af nu ifrågavarande art skola kunna genomföras, i vattendrag
måste verkställas fördjupningar och gräfningar, som icke äro att
hänföra till sådana rensningar, hvarom i 15 § vattenrättsförordningen
stadgas, tydliga bestämmelser meddelas, om och under hvilka villkor
sådana arbeten i ett vattendrag må utföras.

Vid tillgodogörandet af strömfall, i synnerhet sådant, som är af någon
långsträckt beskaffenhet, inträffar ofta, att medan den hufvudsakliga
delen af fallet tillhör en person, som vill tillgodogöra sig fallet, där
ofvanför finnes en mindre del af strömfallet eller fors, som kanske blott

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

till hälften äges af en annan strandägare, men hvilken fors, som icke
kan ekonomiskt på ett själfständigt sätt af dess ägare användas, för att
rationellt tillgodogörande af hela strömfallet skulle kunna ske, borde
uppdämmas, så att hela fallhöjden i strömfallet genom en enda dammbyggnad
kunde tillgodogöras.

Såsom redan framhållits, göres i 6 § af 1880 års vattenrättsförordning
från den allmänna regeln, att i vattendrag ej må byggas så, att
genom uppdämning eller annorledes men tillskyndas annan, endast undantag
beträffande jord och fiske, och är det sålunda endast sådan annan
person tillhörig egendom, som genom dylik byggnad må skadas mot
ersättning, som i nämnda lagrum närmare bestämmes.

Ägaren af en sådan fors eller mindre andel i ett strömfall, som
ofvan nämnts, kan sålunda lagligen lägga hinder för, att hela strömfallet
på ett rationellt sätt kommer till användning, ehuru hans andel
däri för honom själf icke representerar något större värde samt kostnaderna
för dammbyggnaden och anläggningen i sin helhet icke i afsevärd
mån skulle höjas, om äfven hans del i fallet genom samma anläggning
finge komma till användning.

Det ligger i öppen dag, att härigenom alstras ett rent slöseri med
kraft samt att här föreligger ett missförhållande, som, äfven från nationalekonomisk
synpunkt sedt, kräfver att afhjälpas.

Vattenfallskommittén har i sitt betänkande äfven fästat uppmärksamheten
på detta missförhållande samt föreslagit, att för dess undanröjande
bestämmelserna i 5 § af vattenrättsförordningen angående sättet
och villkoren för tillgodogörande af oskift vatten skulle utsträckas sålunda,
att de komme att gälla hvarje del af ett vattendrag, som med
ekonomisk fördel kan tillgodogöras genom en enda vattenkraftsanläggning
och i hvilken flera vattenrättsägare, enskilda personer eller samt
fälligheter, hafva del.

Med hänsyn till att kraft på elektrisk väg numera utan svårighekan
på ett icke alltför stort afstånd öfverföras, torde vid bestämmelsers
affattande i hithörande afseende böra öfvervägas, huruvida icke ersättning
i form af kraft, öfverförd på elektrisk väg, må kunna beredas
dem, som sålunda icke skulle komma att deltaga i själfva vattenverksanläggningen,
men för densamma skulle tillsläppa eu dem tillhörig
fallhöjd.

/ I detta sammanhang torde äfven böra beröras ett annat missför hållande,

som, om det strängt taget icke faller under vättenrättslagstiftningens
område, dock synes i samband med förändringar däri böra
afhjälpas för att underlätta tillgodogörandet af vattenkraften.

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Åtminstone i södra och mellersta Sverige förekommer särdeles ofta,
att de betydligare vattenfallen jämte utmål vid laga skiftesförrättningar
afsatts till gemensamt behof för ett eller flera hemman, samt att sålunda
alla hemmansägarne, hvilka, då jorden styckats i små lotter,
kunna uppgå till ett betydligt antal, hvar efter sitt hemmantal äga en
ideell andel i fallet med utmål.

För tillgodogörande af sådana fall och för att i möjligaste måtto
samla äganderätten till fallet på en hand, har då inköp skett af den
på hvarje särskild hemmansdel belöpande andel i fallet med utmål.

Förut har varit vanligt, att domstolarne beviljat lagfart på sådana
fång af en viss hemmansdels andel i en dylik för gemensamt behof
afsatt samfällighet, men genom en af Kungl. Maj:t den 6 juni 1898
gifven dom, som finnes refererad i Holms Nytt Juridiskt arkiv 1898,
sid. 241, har ändring ej gjorts i underrätternas utslag, hvarigenom ansökan
om lagfart på en sådan samfällighetsandel afslagits.

Det ligger i sakens natur, att, därest lagfart ej kan erhållas på
sådana andelar, tillgodogörandet af dylika vattenfall, hvarom här är
fråga, måste snart sagdt omöjliggöras, redan af det skäl, att, då vid
industriella anläggningar det i allmänhet är nödvändigt att anlita
fastighetskrediten, inteckning, då lagfart ej meddelas, ej heller kan
erhållas.

Men därjämte bör också tagas i betraktande, att, äfven om, som
förut skett, lagfart skulle kunna erhållas på sådana andelar, svårigheter
för tillgodogörande af dylika vattenfall i allt fall skulle föreligga.

Erfarenheten har nämligen visat, att det ofta är rent af omöjligt
att förvärfva alla andelar i ett sådant för gemensamt behof afsatt vattenfall,
antingen på grund däraf att en ägare af eu till äfventyra helt
ringa del däri ej vill sälja sin andel eller till följd däraf att någon delägare
i hemman, som har andel i fallet, såsom ofta är händelsen, befinner
sig på utrikes ort.

Såsom ofvan antydts, innehåller 5 § i 1880 års förordning bestämmelser
angående sättet för tillgodogörandet af oskift vattenfall, och stadgas
däri, att därest vattnet ej kan utan delägares förfång skiftas och
någon af dem kvarn eller vattenverk bygga vill, han skall bjuda de
öfriga att däri taga del, hvarefter rätten, om de ej vilja taga del i
företaget och det pröfvas kunna ske utan synnerlig skada för dem,
skall förelägga honom på hvad sätt, villkor och tid han verket bygga
och nyttja må.

Äfven om på sådant sätt möjlighet öppnas för den, som äger den
största andelen i ett för gemensamt behof afsatt vattenfall, att kunna få

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

använda de öfriga delägarnes andelar däri, torde det dock vara uppenbart,
att den rätt härtill, som sålunda skulle kunna förvärfvas, icke är
af den orubbliga och betryggande beskaffenhet, som erfordras, för att
arbete och kapital skall kunna nedläggas på vattenfallets tillgodogörande
för industriella ändamål, helst någon möjlighet icke torde förefinnas att
kunna använda den sålunda förvärfvade nyttjanderätten till säkerhet för
lån samt, äfven för den händelse lagfart skulle kunna erhållas på de
återstående andelarne i fallet med utmål, svårigheter gifvetvis måste möta
jämväl för desammas belånande, då endast en viss ideell andelsrätt finnes
till fallet och utmålet, hvarå anläggningarna skulle utföras.

Praktiskt sedt torde därför dessa bestämmelser för tillgodogörandet
af oskiftade för gemensamt behof afsätta vattenfall vara af föga värde;
och fråga torde därför vara, om det icke förefinnes skäl att taga under
öfvervägande, om ej lagbestämmelser äfven böra införas i syfte att underlätta
tillgodogörandet af sådana för gemensamt behof afsätta vattenfall
i industriens tjänst.

Vid den lifligare omflyttning af äganderätten till vattenverk och
vattenfall, som under senare tider ägt rum, har ofta visat sig svårighet
att kunna med säkerhet utröna, hvilken rätt till uppdämning samt rättigheter
och skyldigheter i öfrigt, som äro förenade med ett vattenverk.

Vanligtvis grunda sig desamma på en för långa tider sedan hållen
syn eller afgjord rättegång, och så framt handlingarna till desamma
icke varit tillgängliga, har det icke funnits annan utväg än att verkställa
besvärliga och långvariga undersökningar i häradsrätternas domböcker
för att därigenom söka vinna upplysning i saken.

Sådana svårigheter skulle undanröjas, därest bestämmelser infördes
angående förandet af så kallad »vattenbok» eller vattenregister, hvari
intoges en förteckning å de vattenverksanläggningar och dammbyggnader,
som funnes i hvarje särskildt vattendrag, med uppgift å den dämningsrätt
samt rättigheter och skyldigheter i öfrigt, som tillkommer ett
hvart af dem.

För sådant ändamål torde därför, såsom framhållits i eu af Tekniska
samfundet i Göteborg i hithörande ämnen verkställd utredning, lagstiftningsåtgärder
böra vidtagas, åsyftande att ålägga hvarje vattenverksägare
att, så snart laga kraft ägande utslag angående en tillämnad vattenverksanläggning
eller förändring i en äldre sådan föreligger, ingifva en bestyrkt
afskrift af utslaget jämte kopior af saken rörande ritningar till

Lagutskottets Utlåtande N:o 4C.

någon central myndighet, förslagsvis kungl. väg- och vattenbyggnadsstyrelsen,
för att där förvaras och inregistreras i en för hvarje särskildt
vattendrag förd förteckning.

På så sätt skulle det för en hvar blifva lätt att bereda sig kännedom
om de rättigheter och skyldigheter, som äro förenade med hvarje
vattenverk, liksom det äfven torde vara uppenbart, att, om de anteckningar,
som skulle införas i registret, gjordes tillräckligt utförliga och
noggranna, därigenom skulle främjas en ur teknisk synpunkt enhetlig
och planmässig behandling af alla frågor rörande vattenverksanläggningar
i samma vattendrag, då man därigenom skulle kunna erhålla
upplysning om de beräkningar angående vattendragets vattenmängd
och öfriga förhållanden, som lagts till grund för de utslag, hvarigenom
tillstånd till byggnader i vattendraget förut meddelats.

Till sist torde det icke vara ur vägen hänleda uppmärksamheten
på, att enligt nu gällande lagstiftning helt olika bestämmelser synas
vara gällande för det fall, att en dammbyggnad skall anläggas för
åstadkommande af drifkraft för industriella ändamål, och för det fall,
att en sådan byggnad afser att bereda högre vattenstånd i syfte att
förbättra farled.

Under det nämligen anläggningen af en dammbyggnad i industriellt
syfte måste ske med iakttagande af de former, som stadgas i kungl.
förordningen om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund den 30 december
1880, samt sådan fråga efter föreskrifven undersökning skall pröfvas
af domstol, synes däremot på grund af stadgandena i 23 § i nämnda
förordning samt 3 § i kungl. förordningen om allmän farled den 30
december 1880 fråga om uppförande af en dammbyggnad, som afser
farleds utvidgande eller förbättrande, skola upptagas till behandling af
Konungens befallningshafvande samt handläggas i den ordning, som
kungl. kungörelsen angående särskilda föreskrifter för handläggning af
frågor om farled den 30 december 1880 stadgar.

För skada, som vållas genom en för förbättring af farled tillkommen
dammbyggnad, skall i enlighet härmed ersättning till högsta skäliga
belopp, hvartill skadan skattas må, enligt rättens bepröfvande gifvas,
under det att däremot skada, som uppkommer genom en dammbyggnad
för industriellt syfte, skall ersättas med fulla värdet samt hälften därutöfver,
hvarjämte i sistnämnda fall skada får tillfogas endast jord och fiske,
under det att någon sådan begränsning till viss bestämd egendom icke

Lagutskottets Utlåtande N.-o 46.

finnes stadgad beträffande skada, som tillfogas annan genom dammbyggnad
eller annan åtgärd i syfte att förbättra farled.

I enlighet med den uppfattning, som nu uttalats, har också Konungens
befallningshafvande i Värmlands län nyligen upptagit till behandling
frågan om uppförande af en damm vid Seffle för att åstadkomma större
djup i den allmänna farled, som finnes i sjöarne ofvanför kanalen vid
Seffle.

Någon tillräcklig grund, hvarför frågor om uppförande af dammbyggnader
för olika ändamål, men hvaraf verkningarna dock äro lika,
skola behandlas på så skilda sätt, torde väl knappast förefinnas, och då
ovisshet råder därom, huruvida tillstånd för anläggning af dammar för
farleds förbättrande verkligen kan förvärfvas i den ordning, som ofvan
nämnts, torde, därest förändringar i vår vattenrättslagstiftning vidtagas,
fullt tydliga bestämmelser i sådant afseende böra meddelas, liksom ock
beträffande det sätt, hvarpå tillstånd skall kunna erhållas att för uppförande
af broar i vattendrag anlägga brokar och brofästen, hvilka väl
svårligen kunna hänföras till sådana inrättningar till vattens nyttjande,
som omförmälas i 13 § af 1880 års förordning, men hvilka ofta i hög
grad förorsaka uppdämning af vattenståndet och bidraga att förändra
riktningen af vattnets lopp och därigenom kunna förorsaka skada af
fullt samma beskaffenhet som den, som tillfogas annan genom dammbyggnad.

Särskild! torde sistberörda fråga vara af betydelse vid uppförandet
af broar för järnvägar.

Af hvad sålunda anförts torde framgå, att vår nu gällande lagstiftning
angående vattenkraftens tillgodogörande för industriella ändamål
icke kan anses fylla de kraf, som de nutida förhållandena med sina
rika utvecklingsmöjligheter ställa på en dylik lagstiftning, hvars ändamål
bör vara att, såvidt sådant låter sig göra utan kränkning af andra däremot
stridande intressen, bereda utväg för att, utan onödigt betungande
former, den rika vattenkraft, som finnes i vårt land, i största möjliga
utsträckning må kunna komma till användning.

Ernåendet af detta mål synes emellertid icke kunna vinnas därigenom,
att blott partiella ändringar vidtagas i vår vattenrättslagstiftning,
utan torde det härför vara erforderligt att med begagnande af
den erfarenhet om bristerna i 1880 års lagstifning, som under tiden vunnits,
samt med beaktande af de på våra förhållanden tillämpliga bestämmelser,
som andra länders moderna lagstiftning i hithörande ämnen
kan erbjuda, underkasta 1880 års förordning om jordägares rätt öfver

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

vattnet å hans grund och därmed i samband stående författningar en
genomgripande omarbetning.

I anledning häraf vågar jag vördsamt hemställa, att Riksdagen
måtte, i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes
taga i öfvervägande, huruvida icke de bestämmelser, som innehållas i
kungl. förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt öfver
vattnet å hans grund och därmed i samband stående författningar, böra
förändras och omarbetas, så att de komma att bättre motsvara de kraf,
som nutida förhållanden ställa på en dylik lagstiftning, samt därefter
för Riksdagen framlägga de förslag härutinnan, hvartill förhållandena
anses föranleda.»

Motionen n:o 48 lyder sålunda:

»Under sistlidet års riksdag väckte jag motion angående skrifvelse
till Kungl. Maj:t med hemställan om lagförslag angående åläggande för
ägare af vattenfall att deltaga i kostnader för desammas reglering.
Motionen tillstyrktes af lagutskottet och bifölls i Andra Kammaren,
men blef i Första Kammaren, där motionen förordades af flere framstående
medlemmar, med knapp majoritet afslagen.

Då jag sedermera trott mig finna, att frågans fall i Första Kammaren
berott på en tolkning af motionens syfte, som icke öfverensstämt
med dess innebörd samt därjämte omständigheter tillkommit, som böra
anses yttermera stärka mitt förslag, har jag dristat mig redan nu förnya
detsamma.

Då det för industrien är af stor betydelse, att intet försummas,
som kan bidraga till befintliga naturkrafters tillgodogörande, och mångenstädes
reglering af vattenkraft i en ström svårligen kan komma till
stånd utan att i möjligaste mån alla de, som däraf kunna hafva nytta,
sammansluta sig till företagets utförande, vore det önskligt, att en utväg
funnes, genom hvilken vattenfallsägarne kunde i viss mån åläggas
att deltaga däri, i den mån de däraf skörda vinst. I annat fall skulle
det inträffa att, där ej samtliga ägare kunnat ena sig om deltagandet
i kostnaden, några skörda vinst af regleringen utan att själfva hafva
haft några utgifter därför, hvaraf följer, att några personers egendom
skulle stiga i värde på andras bekostnad.

Uppenbart är, att, om en reglering verkställes, densamma, där
flera vattenfall finnas efter hvarandra i samma ström, kommer att vara
till nytta för samtliga dessa vattenfall.

Det torde näppeligen behöfva påpekas, att för ett ekonomiskt tillgodogörande
af kraften i ett vattendrag, fordras en dylik reglering,

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

ledande därhän att, såvidt möjligt är, vattentillgången blir jämn hela
året om eller att åtminstone det kan fastslås en viss minimikvantitet
efter hvilken anläggningen rättas. I synnerhet i de mindre vattendragen
är det härvid af vikt att få denna vattenkvantitet så nära som
möjligt medeltalet af den under året framrinnande vattenmassan.

Vår lagstiftning är alldeles icke främmande för tvångsdeltagande i
vattenregleringar. Som bekant innehåller nämligen lagen om dikning
och annan afledning af vatten den 20 juni 1879 åtskilliga bestämmelser
i denna riktning. Så t. ex. stadgar 11 §: »Vill man för sin jords
odling eller förbättring afleda vatten ur kärr, mosse eller annan dylik
vattendränkt mark; då hafve den vitsord, som vattenafledningen äskar,
och vare en hvar, som af vattenafledningen för sin jord tillskyndas
nytta, skyldig att i mån däraf taga del i företaget.»

Åberopade lagrum tillgodoser enbart jordbruksintresset och vid
tiden för sagda lags tillkomst var föga tanke på, att äfven industrien
borde inrymts bland de faktorer, hvarmed lagstiftarne hade att räkna.
Sedan dess bär industrien arbetat sig fram till en högst betydande
ståndpunkt, och utvecklingen torde nu fordra, att vår vattenrättslagstiftning
kompletteras med bestämmelser, som möjliggöra användningen
af storartade naturkrafter, hvilka i följd af nu rådande bristfälliga lagstiftning
måste ligga obegagnade.

I vårt broderland Norge har sedan öfver sexton år tillbaka en lag
i detta syfte varit i tillämpning, som jag hört uppgifvas till allmän
belåtenhet, nämligen »Lov om Vasdragenes Benyttelse» af den 1 juli
1887. Jag tillåter mig härur påpeka följande bestämmelser:

»§ 25. Kongen kan meddele Tilladelse til Sinkning eller Udtapning
af Indsöer og Myrstrmkninger, Udvidelse eller Regulering af Fosse og
Strömme, saavelsom Kanal- og Dasmningsaulasg, Forbyguinger eller andre
Arbeider i Vasdragene, i Hensigt åt indvinde, forbedre eller betrygga
Jordsmon eller andre Herligheder, åt nyttiggjöre Vandet i Industriens
Tjeneste eller åt fremme Försel eller Flödning, — naar Interesse!''af almen
Betydning derved kan antages åt ville befordres. Naar saadan Tilladelse
er meddelt, pligter enhver mod Erstatning saavel åt afsina den
fornödne Grund, bebygget eller ubebygget, eller taale Eiendomsbyrder paalagte
denne, som åt Ande sig i den Skade eller Ulempe, som Foretagendet
maatte »nedföre for Eiendom, Fiskeri eller andre Herligheder.

§ 26. Arbeider i Vasdraget, sigtende till åt indvinde, forbedre eller
betrygge Jordsmon eller andre Herligheder eller åt nyttiggjöre Vandet i
Industriens Tjeneste, kunne tillädes foretagne, om end icke alla de Grundeiere
eller Ilettighedshavere, hvis Jord eller andre Herligheder derved
Bih. till Riksd. Prot. 1904. 1 Sami. 38 Häft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

antages åt ville udvides, forbedres eller betrygges, forenes om åt udföre
Arbeidet för feelles Regning, naar Fleidieden, beregnet efter Vasrdien af
den Fordel, Foretagendet for enhver Grundeier eller Rettighedshaver vil
nedföre, deri er enig og derhos Foretagendet i sig selv skjönnes åt ville
vsere af overveiende Nytte. Enhver, som ikke har villet deltage i Foretagendet,
er forpligtet til, naar dette er udfört, og det har vist sig, åt
Fordel for barn derved er vundet, efter eget Valg enten åt utrede sin
beregnede Andel af samtlige medgaaende Omkostninger eller den Sum,
hvortill den for hans Vedkommende vundne Fordel ved Skjön ansaettes,
eller åt afstaa den forbedrede Sträckning eller Herlighed mod Erstatning
for dens \ erdi i dens tidligere Tilstand. Erstatning for Jord kan i dette
Tilfaelde gives i Jord, naar den skjönnes for Eieren åt vaere af lige Brugbarhed
og Vasrdi med den, han afstaar. For disse gjensidige Forpligtelser
hefte i ethvert Tilfselde de forbedrede Eiendomme efter Fradrag
af deres Vaerdi for Forbedringen.

I Omkostningerne ved den fremtidige Vcdligeholdelse af de utförte
Arbeider ere vedkommende Eiere eller Rettighedshavere, forsaavidt ikke
anderledes er vedtaget, pligtige til åt deltage efter detsamme Forhold,
hvori de have deltaget i det förste Anlseg.»

Då man genomläser denna lag och från skilda håll hör upplysningar
om dess goda verkningar till såväl allmänt som enskildt gagn, kan man
förvåna sig öfver, att det behöft dröja hela sexton år, innan fråga uppstått
om införande i vårt land af liknande lagbestämmelser, hvilka lämpa sig
lika väl för våra som norska förhållanden.

På grund af hvad sålunda anförts, får jag vördsamt hemställa, att
Riksdagen ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t
täcktes taga i öfvervägande, huruvida icke lämpligen, då strandägare
vill vidtaga reglering af vattentillgången i strömdrag i och för vattenkraftens
tillgodogörande, och andra strandägare vid samma strömdrag
hafva nytta däraf, dessa böra kunna åläggas att deltaga i omkostnaderna,
i den mån de af regleringen tillskyndas nytta, och att Kungl. Maj:t
ville efter verkställd utredning till Riksdagen inkomma med de förslag,
som däraf kunna föranledas.»

I sistnämnda motion hafva herrar O. H. Svensson, J. Johanson, J.
J/. Johansson, Oskär Nyländer och Herman Andersson instämt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 46. 19

Såsom af jämförelse mellan motionerna framgår, innefattas de af
herrar Ekströmer och Nilsson framställda förslag om ändring i särskilda
hänseenden af gällande vattenrättslagstiftning i den motivering, herr
Segerdahl förebragt till stöd för sin hemställan om allmän revision af
förordningen den 30 december 1880 om jordägares rätt öfver vattnet
å hans grund och därmed i samband stående författningar. Med hänsyn
till det samband, motionerna sålunda sinsemellan äga, har utskottet funnit
sig böra öfver desamma afgifva ett gemensamt utlåtande; och utskottet
har tillika för vinnande af största möjliga reda i framställningen angående
de många olikartade spörsmål, som i motionerna beröras, ansett
lämpligast att upptaga spörsmålen i ämnet till behandling i den ordning,
hvari desamma förekomma i den af herr Segerdahl atgifna motiveringen.

Innan emellertid utskottet inlåter sig på de särskilda detaljerna,
vill utskottet såsom allmänt omdöme uttala sin anslutning till den i motionerna
framhållna uppfattningen om den stora vikt för samhället i
dess helhet, som hvilar därå, att de rika kraftkällor, våra vattenfall
erbjuda, blifva för industrien tillgängliga i den mån hänsyn till andra
intressen skäligen kan anses medgifva. Med den storartade utveckling,
elektrotekniken i våra dagar vunnit, och med de ökade möjligheter,
som äfven i öfrigt uppstått att för industriella ändamål använda vattenkraft,
har frågan om vattenfallens tillgodogörande fått en förut knappast
anad betydelse, och det är därför ur nationalekonomisk synpunkt eu
högeligen viktig angelägenhet'' att tillse, att ej lagstiftningen lägger
onödiga hinder emot vattenfallens ändamålsenliga utnyttjande.

Hvad 1880 års förordning om jordägares rätt öfver vattnet å hans
grund i detta hänseende vidkommer, har herr Segerdahl emot densamma
i främsta rummet riktat den anmärkningen, att bestämmelserna
angående kungsådra innebära en alltför stor inskränkning i den
fria förfoganderätten öfver vattenkraften^ och medföra oskäligt stora
svårigheter för vattenkraftens rationella användning i industriens tjänst.
Såsom medel att undanrödja denna brist i lagstiftningen bär herr
Segerdahl i första hand föreslagit, att alla bestämmelser om kungsådra
skulle ur lagstiftningen utgå och ersättas med föreskrifter om
skyldighet att vid vattenverksanläggningar i hvarje särskildt fall undersöka,
huruvida och under hvilka villkor, med hänsyn till de intressen,
kungsådran varit afsedd att skydda, vattendrag kunde få öfverbyggas.

En så vidtgående förändring af gällande lagstiftning kan utskottet
ej tillråda. Oafsedt huruvida bestämmelserna om kungsådra grunda
någon själfständig äganderätt för staten till den i kungsådran fram -

Utskottett

utlåtande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

rinnande vattenmängden eller, såsom herr Segerdahl velat göra gällande,
äro att anse allenast såsom inskränkningar i strandägarnes rätt att förfoga
ölver vattnet, komme en dylik förändring faktiskt att innebära
en ökning af strandägarnes vattenrätt, utan att därigenom i och för
sig bereddes ökad garanti, att vattenkraften komme att mera eller bättre
än nu kan ske tillgodogöras för industriella ändamål. Den omständigheten,
att äganderätten till den i kungsådran framflytande vattenmängden
undandrages de enskilda strandägarne, behöfver nämligen ej medföra,
att vattnet i kungsådran ej kan komma att i industriens tjänst utnyttjas.
Genom den förändring af 8 § i 1880 års förordning, som infördes
genom lagen den 20 oktober 1899, har tvärtom uttryckligen
fastslagits, att äfven kungsådran kan, efter Konungens tillstånd, få för
vattenverksanläggning öfverbyggas. För möjliggörande af kungsådras
användning för industriella ändamål är det således ej erforderligt, att
staten till enskildes förmån afstår från sin af ålder stadgade rätt till
kungsådra. Det torde ej heller kunna bestridas, att de intressen —
jordbrukets, samfärdselns, flottningens och fiskets intressen — som
kungsådran närmast afser att skydda, säkrare tillgodoses på grundvalen
af kungsådrans bibehållande under statens herravälde än fallet skulle
blifva, därest strandägarne tillerkändes en låt vara begränsad äganderätt
jämväl till kungsådrans vattenmängd. Särskildt fiskets intressen kräfva
mycken varsamhet, då det gäller utvidgning af rätten till vattenverksanläggningar.
Dylika anläggningar hafva nämligen visat sig medföra stor fara för
fiskets bestånd, och detta förhållande har, jämte andra omständigheter, till
ocu med föranledt 1902 ars riksdag att uti skrifvelse till Kungl. Mapt anhålla
om utredning och förslag angående särskilda åtgärder till fiskets
främjande och upphjälpande.

Såsom ett andra alternativ till lösning af de med nuvarande bestämmelser
angående kungsådra förenade olägenheter har herr Segerdahl
föreslagit att, i fråga om strömfall, förändra reglerna angående
kungsådras läge och storlek och i sådant afseende, i stället för den nu
gällande föreskriften, enligt hvilken kungsådra framgår i det djupaste
vattnet och beräknas till en tredjedel af vattendragets bredd vid vanligast
förekommande lågt vattenstånd, stadga, att kungsådra skall utgöra eu
tredjedel af den i strömfallet framrinnande vattenmängden. Hvad detta
förslag angår, är utskottet ense med motionären därom, att det i fråga
om strömtall är särskildt angeläget, att rätten till utnyttjande af
vattenkraften icke af kungsådran begx-änsas i vidare mån än hänsyn
till andra intressen pakallar, och utskottet delar motionärens uppfattning,
att ett öppenhållande af kungsådran till dess nu lagstadgade

Lagutskottets Utlåtande N:o 46. 21

bredd, hvad åtskilliga strömfall beträffar, föranleder ett onyttigt förslösande
af vattenkraft. Frågan, huruvida och på hvad sätt ändring af
gällande lagbestämmelser må för undanröjande af detta missförhållande
lämpligen åvägabringas, är emellertid ett mycket svårlöst spörsmål.
Inom utskottet hafva ock gjort sig gällande skilda meningar härutinnan.
Å ena sidan har framhållits, att redan nuvarande lagstiftning
genom sitt medgifvande till kungs ådras öfverbyggande under vissa
villkor innefattar en lämplig utväg att för industriella ändamål utnyttja
den i kungsådran framflytande vattenmängden, i den mån
sådant kan ske utan att träda andra intressen för nära; å andra
sidan, bland dem, som ansett den rådande förefintliga möjligheten till
kungsådras öfverbyggande otillräcklig att under alla förhållanden
förebygga förslösande af vattenkraften i strömfall, hafva skiljaktiga
åsikter uttalats om lämpligaste sättet att reglera kungsådra i strömfall,
i det somliga förordat att, såsom i finska lagen skett, med bibehållande
af bestämmelsen om kungsådras framgående i djupaste vattnet, föreskrifva,
att kungsådran i strömfall skulle utgöra en tredjedel af vattenkvantiteten,
medan andra ansett lämpligast vara att utan närmare angifvande
af kungsådrans läge fastställa dess storlek på sist omförmälda
sätt. Utskottet har i frågans nuvarande läge icke ansett sig böra ingå
på närmare bedömande, hvilken af förenämnda åsikter kan anses innebära
den riktigaste lösningen; utskottet vill allenast såsom sin uppfattning
betona, att frågan om kungsådras läge och storlek utgör ett af de viktigaste
spörsmålen inom den lukrativa vattenrättens område, som sålunda
bör, då en allmän revision af hithörande lagstiftning ifrågakommer,
underkastas sorgfällig undersökning och pröfning.

Hvad herr Segerdahl anfört beträffande den tidsutdräkt och de
kostnader, som äro förenade med den nu lagstadgade proceduren för
anläggning af vattenverk i kungsådra, äger efter utskottets uppfattning
sitt fidla berättigande. Utskottet är således i denna del ense med
motionären därom, att en förenkling härutinnan är af verkligt behof
påkallad och detta alldeles oafsedt hvilka bestämmelser angående kungsådras
storlek och läge än gifvas. Efter utskottets förmenande skulle
syftet kunna vinnas därigenom, att till ett enhetligt förfarande förenades
de nu äfven till tiden skilda undersökningar, som dels af domstol,
dels ock af administrativa myndigheter måste verkställas, därest fråga
uppstår att för vattonverksanläggning öfverbygga kungsådra.

I nära samband med ordnande af förhållandena angående kungsådra
står den af herr Segerdahl jämväl berörda frågan om fördelning emellan
strandägarne af rätten att tillgodogöra sig vattenkraften i ett vattendrag.
Såsom herr Segerdahl framhållit, är det förenadt med ofta oölverstig -

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

liga svårigheter att praktiskt tillämpa den nu lagstadgade regeln, enligt
hvilken strandägare har rätt att tillgodogöra sig vattnet å sin
egen grund, och särskildt är detta förhållandet i fråga om strömfall.
Det föreligger alltså från denna synpunkt fullgiltig anledning att taga
under öfvervägande, huruvida ej annan grund för fördelningen af vattenkraften
strandägarne emellan lämpligen borde fastställas, och det kan i
detta sammanhang erinras, att den finska rätten härutinnan stadgar, att
strandägarne i strömfall äga hälften af den, oberäknadt kungsådra, i
strömfallet framrinnande vattenmängd.

Hvad sedermera vidkommer det i såväl herr Segerdahls som herr
Nilssons motion framställda förslaget om lagbestämd skyldighet för
vattenrättsägare i vattendrag att deltaga i kostnaden för reglering af
vattentillgången därstädes, i den mån han af regleringen har nytta,
finner utskottet, i likhet med 1903 års lagutskott, som hade att yttra
sig öfver en liknande framställning, syftet med nämnda förslag vara
förtjänt af beaktande. På sätt 1903 års lagutskott anförde, finnes en
liknande princip med den af motionärerna sålunda förordade uttryckt
i 11 § af lagen om dikning och annan afledning af vatten den 20
juni 1879. Enhvar, som af ett vattenafledningsföretag tillskyndas
nytta för sin jord, är enligt berörda lag pliktig att, då någon intressent
så fordrar, bidraga till gäldande af kostnaderna för företaget, antingen
så att han deltager i detsamma eller ock genom afstående af jord,
som motsvarar den förbättring, hans fastighet genom vattenafledningen
vunnit. På sådant sätt underlättas utförandet af vattenafledningsföretag,
som öfverstiga den enskildes förmåga, utan att någon jordägare
kan anses lida orätt genom det bidrag, som af honom utkräfves. Ett
tillämpande af samma princip på den lukrativa vattenrätten och särskildt
på de fall, som i nu föreliggande förslag afses, skulle leda till
det resultat, att en strandägare, om och i den mån han hade eu faktisk
fördel af en reglering af vattentillgången i ett strömdrag, kunde
åläggas att antingen deltaga i kostnaden för regleringen eller ock afstå
från begagnandet af den ökade vattenkraft, som komme på hans
lott. Om sålunda eu strandägare, som icke deltagit i kostnaderna för
en reglering, därefter ville begagna sig af den ökade vattenkraft, som
för honom uppkommit, borde han vara skyldig att i mån af denna
ökning ersätta kostnaderna för anläggningen. 1880 års förordning om
jordägares rätt öfver vattnet å hans grund har i fråga om dammbyggnad
uppställt en sådan regel som den nu senast nämnda.

Att utsträcka de grundsatser, som sålunda kommit till uttryck beträffande
vattenafledningsföretag och dammbyggnad, som uppföres för
omedelbart tillgodogörande af vattenkraft, till att gälla äfven för bygg -

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

nåd eller anläggning, som afser eu reglering af vattentillgången i och
för ett bättre tillgodogörande af vattenkraften, synes utskottet icke behöfva
möta några särskilda betänkligheter från principiell synpunkt. Praktiskt
sedt äroi emellertid förhållandena vid vattenreglering väsentligt olika
emot dem, som uppstå vid vattenafledningsföretag och dammbyggnad i
strömfall. Vid de senare företagens utförande låter det sig utan svårighet
göra att bestämma och värdera den nytta anläg’gningen medför
för jordägaren eller strandägaren och sålunda finna en tillförlitlig grund,
efter hvilken denne, därest han vill begagna sig af företagets fördelar,
bör i kostnaderna för detsamma taga del. Helt annorlunda ställer sig
saken i fråga om vattenregleringsföretag. Den egentliga nyttan af
dylika företag består i beredande åt de vattenverk, som däraf beröras,
af en jämnare och mera konstant vattentillgång. Det säger sig själft,
att det skall vara förenad t med synnerligen stora vanskligheter att i
värde uppskatta den fördel, ett visst vattenverk har af en sådan reglering.
En mängd omständigheter, som ej stå i samband med själfva
regleringsföretaget, t. ex. vattenverkets storlek, tiden, under hvilken
det med fördel kan hållas i gång, spela härvid in såsom medbestämmande
faktorer. Med hänsyn till de stora svårigheter, som sålunda
möta emot en tillförlitlig uppskattning af den nytta, ett vattenverk har
af ett regleringsföretag, skulle det efter utskottets uppfattning vara
betänkligt att lägga en sådan uppskattning till norm för en vattenverksägares
skyldighet att, emot sin vilja, deltaga i kostnaderna för
ett regleringsföretag. Först om han vidtager positiva åtgärder, t. ex.
genom nybyggnad eller förändring af vattenverket, i syfte att tillgodogöra
sig den ökade vattenkraft, regleringsföretaget tillfört hans
vattenverk, har man efter utskottets mening fått en tillräckligt fast utgångspunkt
för bedömandet, att och i hvad mån regleringsföretaget för
honom varit till nytta. Den begränsning af vattenverksägarens ifrågavarande
skyldighet, utskottet sålunda förordat, torde vara desto mera
lämplig, som en mera utsträckt skyldighet i de flesta fall icke skulle
medföra någon verklig fördel för öfriga intressenter i vattenregleringsföretaget.
Merendels skulle det nämligen vara omöjligt för dessa att
tillgodogöra sig den ökade vattenkraft vattenverlcsägaren, därest han
ej ville ingå i regleringsföretaget, vore pliktig afstå. Följden skulle
således allenast blifva, att denna vattenkraft komme att lämnas obegagnad.

I sammanhang med nyss omhandlade ämne har herr Segerdahl
ifrågasatt sådan ändring af 6 § i 1880 års vattenrättsförordning, att
hvad i nämnda lagrum stadgas om rätt till uppdämning äfven i sådana
fall, då uppdämningen medför skada å jord eller fiske, må äga tillämpning
jämväl i flaga om sådan sänkning al vattenståndet, som vid regie -

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

ringsföretag kan befinnas erforderlig. Detta förslag synes utskottet
välgrundad^ ocli utskottet vill sålunda derutinnan ansluta sig till herr
Segerdahls framställning.

Detsamma gäller om det för herr Segerdahl och herr Ekströmer
gemensamma förslaget att medgifva rätt till uppdämning jämväl för
sådana fall, då därigenom förorsakas skada å annan egendom än jord
eller fiske, för så vidt nämligen skadan pröfvas vara ringa emot den
nytta, som af uppdämningen vinnes. Detta förslag synes utskottet innebära
en konsekvens af den redan genomförda principen, att vid vattenverksanläggningar
ett mindre intresse får vika för ett större, som af
anläggningen främjas.

Utskottet har ej heller något att erinra mot herr Segerdahls framställning,
i hvad densamma afser införande af lagbestämmelser, om och
under hvilka villkor fördjupningar och gräfningar, som, utan att vara
till rensningar hänförliga, i sammanhang med regleringsföretag erfordras,
må komma till utförande.

Enligt hvad herr Segerdahl i sin motivering påvisat, kan efter
gällande lagstiftning ett rationellt tillgodogörande af strömfall förhindras
därigenom, att ägaren af en mindre del däri motsätter sig den härför
erforderliga anläggningens utförande. Lika med motionären finner utskottet
detta innebära ett missförhållande, som kräfver rättelse, och utskottet
delar motionärens uppfattning om lämpligheten att åstadkomma
sådan rättelse genom att utsträcka tillämpningen af bestämmelserna
i 5 § vattenrättsförordningen angående sättet och villkoren för tillgodogörande
af oskift vatten till att gälla hvarje del af ett vattendrag, som
med ekonomisk fördel kan tillgodogöras genom eu enda vattenkraftsanläggning
och i hvilken flere vattenrättsägare hafva del. Likaledes
finner utskottet beaktansvärd den af herr Segerdahl anvisade utvägen
att i form af kraft bereda ersättning åt dem, som med tillämpning af
ofvanberörda bestämmelser tvingades att för valtenverksanläggning
tillsläppa en dem tillhörig fallhöjd.

Hvad därefter angår herr Segerdahls förslag om ändring af gällande
lagstiftning i syfte att underlätta tillgodogörandet i industriens
tjänst af vattenfall, som vid skiftesförrättningar afsatts till gemensamt
behof, finner utskottet delta förslag vara förtjänt af beaktande. Såsom
herr Segerdahl framhållit, är det för utvecklingen af industrien ganska
hinderlig^ att förvärf af stadgad äganderätt till dylika vattenfall jämte
lämpligt utmål ofta är förbundet med nästan oöfvervinneliga svårigheter.
Utskottet anser alltså det böra tagas under öfvervägande, huruvida och
i hvad män undantagsbestämmelser från gällande lagstiftning rörande

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

jordafsöndring lämpligen kunna meddelas i syfte att bereda möjlighet
att erhålla fastställelse å afsöndringar af dylika vattenfall.

Att införande af vattenbok eller vattenregister skulle lända till
fördel, har herr Segerdahl efter utskottets uppfattning tydligen ådagalagt.
Med åberopande af den af honom härutinnan afgifna motiveringen
anser sig utskottet alltså böra tillstyrka, att det må tagas under
öfvervägande, om och i hvad män vattenböcker, såsom i utlandet skett,
må äfven här i landet komma till stånd.

Utskottet har slutligen att yttra sig öfver herr Segerdahls framställning,
i hvad densamma afser att likställa bestämmelserna angående
dammbyggnad för industriella ändamål med bestämmelserna om dammbyggnad
i syfte att förbättra farled. Herr Segerdahl hav i sådant afseende
riktat uppmärksamheten dels därå, att själfva proceduren för
behandlingen af frågor om dammbyggnad är olika, då dammbyggnaden
skall ske i industriellt syfte och då densamma åsyftar farleds förbättrande,
dels ock därå, att ersättning för skada, som af dammbyggnaden
förorsakas, utgår efter olika grunder i de olika fallen.

Såvidt utskottet kan finna, föreligger emellertid fullgiltig anledning
till de skiljaktigheter, som sålunda förefinnas.

Uppmärksammas bör nämligen, att farled betecknar ett allmänt
intresse, medan frågor om dammbyggnad för industriella ändamål innefatta
ett afgörande emellan intressen af enskild art. För sistnämnda
frågors behandling är sålunda utredningen inför domstol i öfverensstämmelse
med den form, som i allmänhet gäller för reglering af enskildes
rättsförhållanden, medan å andra sidan anledning saknas, att från
de administrativa myndigheter, som nu hafva sig anförtrodt tillgodoseende
af samfärdselns behof i allmänhet, skilja befattningen med dithörande
frågor i ett speciellt fall; och hvad angår ersättningsgrunderna för
skada, är det en i vår lagstiftning tillämpad princip, att ersättningen
utgår efter strängare norm, då det gäller tillgodoseende af ett enskildt
intresse, än då skadan förorsakas af en i allmänt intresse vidtagen
åtgärd.

Utskottet finner sig sålunda böra afstyrka motionärens framställning
i denna del.

Enligt hvad ofvan anförts, är gällande vattenrättslagstiftning i
väsentliga hänseenden i behof af omarbetning. Lika med herr Segerdahl
anser emellertid utskottet det ej vara lämpligt att på de partiella reformernas
väg åstadkomma erforderliga ändringar. Flera af de ändringsBih.
till Riksd. Vrot. 1904. 1 Sami. SH Haft. 4

2(5

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

förslag, utskottet enligt hvad ofvan sagts ansett sig böra förorda, beröra
nämligen själfva grundprinciperna för den gällande lagstiftningen
i ämnet, och vid sådant förhållande torde allenast en allmän revision
af hithörande författningar vara ägnad att på ett tillfredsställande sätt
lösa uppgiften att bringa vår vattenrättslagstiftning i öfverensstämmelse
med de kraf, nutida förhållanden i detta afseende uppställa.

Under åberopande af det anförda får utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t
anhålla, att Kungl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande,
huruvida icke de bestämmelser, som innehållas i förordningen
den 30 december 1880 om jordägares rätt
öfver vattnet å hans grund och därmed i samband
stående författningar, böra förändras och omarbetas,
så att de komma att bättre motsvara de kraf, som
nutida förhållanden ställa på en dylik lagstiftning,
samt därefter för Riksdagen framlägga de förslag
härutinnan, hvartill förhållandena anses föranleda.

Stockholm den 26 april 1904.

På lagutskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Reservation

i afseende å vissa delar af motiveringen af herr Lindhagen, med hvilken
herrar Zetterstrand, A. Olsson och Staajf instämt:

»Den möjlighet att bygga i kungsådra, som bereddes genom 1899
års lag och hvilken det nu är meningen att ytterligare underlätta, leder
uppmärksamheten på angelägenheten, att dylika upplåtelser ske
endast genom ett modernt koncessionsferfarande. Å ena sidan beredes
härigenom koncessionsinnehafvaren trygghet för en afsevärd tid i sin
nyttjanderätt, under det å andra sidan staten fortfarande har förhållandena
i sin hand och kan i det allmännas intresse uti framtiden modifiera
villkoren efter ändrade förhållanden och billighetens fordringar.

Konungen äger visserligen redan nu att vid utöfningen af sin rätt
att lämna tillstånd till byggande i kungsådra tillämpa sådana grundsatser.

Lagutskottets Utlutande N:o 40. 27

Men detta har i de hitintills gifna tillståndsresolutionerna för det
första icke iakttagits i det viktigaste afseendet, ity att upplåtelsen af
vattenkraften i kungsådra i själfva verket sker på evärdelig tid och
därjämte utan all ersättning. Vid begge de tillfällen, då kungl. propositioner
framlades med förslag till lag om elektriska anläggningar, ville
Konungen åt sig förbehålla rätt att meddela koncession för alltid.
Riksdagen bestämde dock slutligen, att konsessionen ej fick öfverstiga
40 år. Och då Kungl. Maj:t sedan vidare föreslog Riksdagen att upplåta
en afse värd del af Trollhättans vattenkraft till ett enskild^ bolag
för all framtid, blefvo båda kamrarne eniga därom, att den ifrågasätta
upplåtelsen ej borde ifrågakomma för längre tid än högst 40 år i sänder.
Samma skäl, som talade för dessa beslut, borde äfven föranleda till,
att det allmänna ej för all framtid afhänder sig förfoganderätten öfver
vattenkraften i kungsådra och att äfven möjlighet hålles öppen, att
utarrenderingen kan ske mot upptagande af en viss afgäld. Staten har
väl ej i detta fall anledning att fullständigt skänka strandägare en
värdefull vattenkraft för att sedan kanske åter vid behof nödgas^ för
allmänt ändamål återköpa gåfvan med det belopp, hvartill en upplåten
evärdelig äganderätt kan uppskattas. Staten har förr ofta förfarit med
allmän egendom på enahanda sätt, men trots de sorgliga erfarenheterna
söka vi om möjligt fortgå på samma vägar.

Vid de medgifvanden att bygga i kungsådra, som ^äga rum, bör
det vidare ligga i sakens natur, att för upplåtelsen lästes åtminstone det
allmänna villkor, att vederbörande få finna sig i de framtida inskränkningar,
som till äfventyra kunna föranledas för tillgodoseende åt kungsådrans
särskilda uppgift att hållas öppen »för allmän samfärdsel, för
flottning och för fiskens gång eller annat allmänt ändamål». Detta synes
i tillståndsresolutionerna såsom regel iakttagas endast om fisket,
hvaremot samfärdsel, flottning och andra allmänna behof ofta tillgodoses
blott i den mån de redan förefinnas eller redan nu kunna med
sannolikhet antagas komma att göra sig gällande. I sådana fall töreskrifves
t. ex., att, därest farled medelst slussar framdeles komme att
anordnas, »af vattentillgången i kungsådran skall utan ersättning afstås»
hvad som för farleden kan erfordras. .

Jag har ansett, att utskottet i sin motivering bort fästa uppmärksamheten
på förenämnda viktiga förhållanden till öfvervägande både vid
den af utskottet förordade allmänna revisionen af vår vattenrättslagstiftning
och vid de medgifvanden att bygga i kungsådra, som hädanefter
och tills en ny lagstiftning kommer till stånd kunna äga rum.

Hvad fisket angår, så påkallar detta enligt min uppfattning ett sär -

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

skildt beaktande. Det må visserligen vara riktigt att, såsom utskottet
förordat, tillse, att inga onödiga hinder läggas för tillgodogörande i industriellt
syfte af vattenkraften i kungsådra. Men å andra sidan bör det
noga tillses, att man härvid ej går för långt i ensidigt nit till förfång
för den för befolkningen så synnerligen viktiga fiskerinäringen. Redan
nu klagas på många håll öfver fiskets tillbakagång bland annat genom de
industriella anläggningarne. Turbinerna uppgifvas sålunda förstöra fiskyngel
i stora mängder. Laxtrappor och dylika föreskrifna anläggningar
anses på många orter i verkligheten icke alls befrämja fiskens framkomst,
enär det visar sig, att fisken ej kan eller vill begagna sig däraf.
Affallsämnens utsläppande i vattendragen utödar ock fisket mångenstädes.

För hela den befolkning, som bor efter ett vattendrag, är det emellertid
af stor betydelse, att ej genom minskning i fisket beröfvas en
viktig utväg till uppehälle och utkomst. De förluster och olägenheter,
som häraf kunna uppstå, äro i många fall och ur olika synpunkter vida
mer afsevärda än den industriella vinst, som kan uppstå genom en för
vattenkraftens tillgodogörande i möjligaste mån verkställd afstängning
af kungsådran. Genom det nödtorftiga iakttagandet af fiskets rätt,
hvartill gällande lags allmänna bestämmelser hittills gifvit anledning,
har med all sannolikhet denna angelägenhet ej kommit till det fulla
beaktande den förtjänar. Och detta gäller ej blott byggande i vattendrag,
hvarest kungsådra finnes, utan äfven i alla andra vattendrag, där
genom bestämmelserna i fiskeriförfattningarne om den s. k. lilla kungsådran
fiskets bästa skall vid byggnader i vattendraget tillgodoses.

Ehuru utskottet i anledning af mitt yrkande intagit i sin motivering
nagra ord om denna sista sak, har jag dock ansett mig böra på sätt nu
skett något utförligare utveckla äfven min uppfattning, att en revision
af författningarne rörande rätt att bygga i vattendrag måste förenas
med ett lika uppmärksamt iakttagande jämväl af hvad fiskerinäringens
framtida utveckling kräfver. Och då Riksdagen år 1902 aflät en skrifvelse
till Kungl. Maj:t rörande åtgärder för upphjälpandet af bland annat
sötvattensfisket, så bör följaktligen den utredning, hvartill nämnda
skrifvelse må föranleda, i erforderliga delar ställas i samband med ett
öfvervägande af det nu ifrågasatta skrifvelseförslaget.»

Herr Hedenstierna har begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i ärendets slutliga behandling inom utskottet.

Stockholm, K. L. Beckmans Boktr., 1904.