Lagutskottets Utlåtande N:o 46 (Utlåtande 1903:LU46 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

N:o 46.

Ant. till Riksd. kansli den 27 mars 1903, kl. 3 6. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrade bestämmelser
om sammanträffande af brott m. m.

Lagutskottet har till behandling förehaft eu inom Andra Kammaren
väckt och till utskottet hänvisad motion, n:o 118, i hvilken herr
K. A. Staaff anfört följande:

»Den svenska allmänna strafflagen med datum af 1864 är i väsentliga
afseenden föråldrad. De senaste årtiondena hafva varit rika på
nya uppslag inom straffrättsvetenskapen, och bland dessa uppslag finnas
åtskilliga, som segrande genomgått meningsbrytningarnes skärseld och
nu kunna betecknas såsom vunna resultat, färdiga att införlifvas med
samhällenas lagstiftningar. Inom ej alltför aflägsen framtid torde också
tidpunkten vara inne att underkasta den svenska strafflagen i dess helhet
en genomgripande revision. Med en sådan uppfattning kan dock ej
vara oförenligt att redan nu utbryta en eller annan del af strafflagen,
hvilken är mera fristående, och underkasta den en väl behöflig omarbetning.

En sådan fristående del synas mig de i strafflagens fjärde kapitel
innehållna reglerna om sammanträffande af brott och om förening eller
förändring af straff utgöra. Dessa regler stå ej i det samband med
strafflagen i öfrigt, att lagens system behöfver rubbas genom en revision
af dem. Att åter själfva dessa regler äro i behof af en ganska ingående
omgestaltning lärer knappast från sakkunnigt håll möta invändning.
Jag skall här söka angifva de hufvudsakliga bristerna i den närvarande
ordningen och antyda de önskemål i fråga om en omarbetning,
som torde böra uppställas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

För behandlingen af de fall, då flera brott sammanträffa, d. v. s.
dä en person skall dömas för flera brott, gifver vår strafflags fjärde
kapitel tre hufvudregler. Den första återfinnes i 1 § och stadgar, att
om eu handling innefattar flera brott och straffet å ettdera är svårare
än å annat, skall det svårare straffet ådömas; är hvartdera brottet belagxlt
med samma straff, varde det straff ådömdt. I båda dessa fall
skall brott, för hvilket särskildt straff ej ådömes, betraktas såsom försvårande
omständighet. Den andra hnfvudregeln ( 2 §) bestämmer, att
om någon föröfvat flera brottsliga handlingar och de ej till hvarandra
stå i det sammanhang, att de innefatta fortsättning af en och samma
förbrytelse, utan hvar för sig äro att hänföra till särskilda brott, skall,
ändå att brotten af samma slag äro, domstolen utsätta de särskilda straff,
som bort följa å hvarje brott, och därefter, i händelse någon förändring
af straffen efter hvad i 4, 5, 6 eller 7 §§ sägs skall äga rum, därom
meddela erforderliga bestämmelser. De 4, 5, 6 och 7 §§ innehålla: att
dom å dödsstraff skall anses inbegripa jämväl böter eller frihetsstraff,
hvartill den dömde kan hafva gjort sig skyldig; att med straffarbete på
lifstid ej heller må förenas annat frihetsstraff eller böter; att, om någon
för särskilda brott är förfallen till straffarbete på viss tid, vid förening
åt straffen tiden för det längsta eller, om tiden för straffen är lika
lång, den tiden ej må öfverskridas med mera än två år; att detsamma
skall gälla, om någon för särskilda brott har förskyllt fängelse; att om
den, som gjort sig skyldig till straffarbete på viss tid, tillika begått
brott, som är belagdt med fängelse, fängelsestraffet skall öfvergå till
straffarbete, därvid mot två månaders fängelse svarar en månads straffarbete
och så vidare; att, om vid sådan öfvergång af straff brutet månadstal
eller brutet dagatal uppkommer, viss angifven utjämning skall ske;
att det sålunda till straffarbete öfvergångna fängelsestraffet skall förenas
med det öfriga straffarbetet efter förut stadgad grund; samt att, om
någon, som gjort sig skyldig till fängelse eller straffarbete på viss tid,
tillika är förfallen till böter, det emot böterna enligt 2 kap. 11 § svarande
fängelsestraff under iakttagande af nyss återgifna bestämmelser skall
förenas med det öfriga straffet. Den tredje hnfvudregeln (3 §) slutligen
bestämmer, att, om flera brottsliga handlingar utgöra fortsättning af
ett och samma brott, sådant vid straffets bestämmande skall anses såsom
försvårande omständighet.

Den bör här ej förbigås, att vår lag själ!'' gör ett undantag af
ofantligt stor praktisk betydelse från sina egna regler om brottskonkurrens,
då den i 20 kap. 9 § bestämmer, att å särskilda tider och ställen
föröfvad stöld skall anses såsom fortsatt förbrytelse.

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Mot det system, som sålunda till sina lmfvuddrag skildrats,
kunna viktiga anmärkningar göras. Den praktiskt minst betydelsefulla
är väl den, som dock med något principiellt berättigande kan riktas
mot den första hufvudregeln. Den består däri, att, om vid bedömande
af en handling, som innefattar derå brott, det svåraste straffet skall
ådömas och de öfriga brotten betraktas såsom försvårande omständigheter,
det ju kunde inträffa, att latituden för det svåraste brottet
icke medgåfve den straffhöjning, som borde äga rum med hänsyn
till de andra brotten. Tv denna latitud kan svårligen hafva bestämts
med uppmärksammande af alla de möjligheter, som förefinnas, att jämväl
andra helt olikartade brott finnas begångna genom en och samma
handling. Vida svårare är dock den anmärkning, hvartill de andra och
tredje hufvudreglerna gifva anledning. För det första har strafflagen ej
definierat, hvad som menas med fortsatt brott, ty uttrycket, att flere brottsliga
handlingar utgöra fortsättning af ett och samma brott, är tydligen ej
någon definition utan endast en omskrifning. Det har då varit åt doktrinen
öfverlämnadt att fylla denna lucka. Men erfarenheten visar nogsamt, att
den ej lyckats därmed. Och det torde i själfva verket ej vara möjligt att
under en begreppsmässigt giltig formel inbegripa de olika former, hvarunder
det fortsatta brottet kan förekomma. Med andra ord, skillnaden
mellan de fall, då sammanläggning af straff enligt 2 §, och de fall, då
endast ett straff enligt 3 § skall ådömas, är och förblir ytterst sväfvande
— ett påstående, som bekräftas af domstolarnes ej sällan mycket skiftande
domslut i hithörande fall.

För det andra — och här kommer jag till den praktiskt väsentligaste
punkten — i de händelser, då man trott sig finna en fast gränslinje
emellan den andra paragrafens tillämplighet och den tredjes, visar sig
mycket ofta en obehörig skillnad i bedömandet af brottsliga gärningar,
Indika till sin natur ingalunda torde föranleda en dylik skillnad. — Sä
t. ex. har man ansett, att i de fall, då flera brottsliga handlingar äro
riktade mot särskilda personer, 2 § gifvetvis skall tillämpas. Härutaf
följer, att om i ett slagsmål två eller flere förena sig mot en, då skola
straffen för de slag, denne till äfventyrs kan gifva sina motståndare,
ovillkorligen sammanläggas, under det att det naturligaste utan tvifvel
vore, att hvad han låtit komma sig till last finge betraktas och bedömas
såsom ett helt och beläggas med ett totalitetsstraff. Hvar och en af
de andra, de må hafva tilldelat honom huru många slag som helst,
skola däremot beläggas med ett straff, ty annat än fortsatta förbrytelser
kunna deras handlingar såsom riktade mot ett och samma föremål ej
blifva.

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Ett särskild! praktiskt skäl att förändra vår lags bestämmelser om
brottskonkurrensens behandling linnes också däruti, att dessa bestämmelser,
att döma efter mångfalden af anmärkningar för fel i ämbetet på grund
af oriktig sammanläggning af straff, synas vara i praktiken mycket
svår tillämpliga.

Det sätt, hvarpå den nyare straffrättsvetenskapen vill hafva det nu
ifrågavarande ämnet ordnadt, är ett helt annat. Den vill utplåna den
konstlade skillnaden antingen emellan samtliga de fall, som vår lag behandlar
under de ofvan återgifna hufvudreglerna, eller åtminstone mellan
det, då flera brottsliga handlingar föreligga utan att anses som fortsättning
af ett och samma brott, och det, då de så skola anses. Den
vill i alla händelser med ett totalitetsstraff belägga äfven den i olika
yttringar manifesterade brottsligheten. Och detta totalitetsstraff åter
vill den finna inom en latitud, vidgad utöfver de särskilda förbrytelsernas
latituder efter vissa i lagen bestämda grunder. Sålunda menar man
— och helt visst med rätta — uppnås en mycket större möjlighet att
med erforderlig smidighet sätta straffet efter hvad brottslingen verkligen
förskyllt. Den brottsliga viljan är ju alltid eu. Det är denna som skall
tuktas, och detta sker rättvisare och naturligare genom att sammanföra
dess yttringar under ett, gemensamt bedömande än genom att först belägga
den ena yttringen med ett straffbelopp, så den andra med ett
annat och därefter addera.

Frågar man nu: leda sådana regler i praktiken till en lindrigare
eller en strängare straffutmätning, måste svaret därpå blifva, att straffet
kan blifva lindrigare, men att det också kan blifva strängare än efter
vår lags regler. Med andra ord: det är icke vare sig en större mildhet
eller en större stränghet, som är ändamålet med och resultatet af eu
ändring i nu ifrågasatt riktning, utan det är eu större rättvisa för
hvarje särskild! fall.

På sätt ofvan antydts, hafva de modernare sträffiagarne i allmänhet
tillägnat sig den från vår lag afvikande uppfattning i afseende på
bedömandet af brottskonkurrens, för hvilken ofvan redogjorts. Utförandet
kan dock visserligen vara rätt olika. Så har den tyska strafflagen eu
med vår lag liknande regel i fråga om bedömandet af det fall, då en
handling innefattar två eller flera förbrytelser, men sammanslår de båda
andra fallen under eu gemensam regel. Därmed synes den italienska
strafflagen närmast öfverensstämma. Den norska åter sammanslår alla
tre fallen. Reglerna för den straftörhöjning, som kan inträda vid bestämmande
af ett totalitetsstraff, äro äfvenså rätt växlande. Den italienska
lagen har en mångfald särskilda bestämmelser för olika fall, den tyska

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

föreskrifver, att totalitetsstraffets belopp ej får uppgå till de förskyllda
separatstraffens summa och ej öfverstiga visst mått af frihetsstraff.
Den norska åter låter totalitetsstraffet bestämmas efter en latitud, hvars
minimum ej får understiga det strängaste minimum, som för något af
brotten är bestämdt och ej öfverstiga det strängaste straff, som för
något af dem finnes bestämdt, med mera än hälften.

Att här ingå på ett försök till bedömande af hvilken utväg som
bör väljas vid en eventuell omarbetning af den svenska strafflagens
hithörande bestämmelser kan ej ifrågakomma. Detta bör fastmera blifva
föremål för en omsorgsfull utredning, hvilken naturligtvis jämväl bör
sträcka sig till frågan om hvilka lagrum som stå i sådant ovillkorligt
sammanhang med de här behandlade hufvudreglerna för brottskonkurrensen,
att de jämväl böra göras till föremål för revision. Bland dessa äro
naturligtvis i första rummet att märka de jämväl i fjärde kapitlet strafflagen
intagna bestämmelserna om huru fall af konkurrens böra bedömas,
när brotten ej från början varit föremål för en gemensam lagföring.

På grund af hvad jag sålunda anfört, får jag härmed hemställa,
att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kung! Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t efter nödig utredning för Riksdagen framlägga förslag
till ändrade bestämmelser i den allmänna strafflagen i fråga om sammanträffande
af brott och hvad därmed äger omedelbart sammanhang.»

Såsom motionären omförmält, afvika den svenska strafflagens bestämmelser
om sammanträffande af brott och hvad därmed äger samband
i flera hänseenden från de regler, som vunnit erkännande af den nutida
straffrättsvetenskapen och blifvit upptagna i flertalet bland de nyare
strafflagarna.

Motionären har bland annat erinrat om de tyska och norska bestämmelserna
i ämnet.

Strafflagen för det tyska riket den 15 maj 1871 föreskrifver i
73 §, att om en handling innefattar öfverträdelse af flera straffbestämmelser,
tillämpas blott den bestämmelse, enligt hvilken det strängaste
straffet kan ådömas, och, om straffarterna äro olika, den bestämmelse,
enligt hvilken den strängaste straffarten kan ådömas. I 74 § stadgas
vidare, att om någon genom flera själfständiga handlingar begått flera
brott eller samma brott flera gånger och därigenom gjort sig förfallen

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

till liera frihetsstraff på viss tid, lian skall dömas till ett gemensamt
straff, som består i förhöjning af det strängaste bland de straff, hvartill
han är förfallen. Det gemensamma straffet får icke uppgå till summan
af de särskilda straffen eller öfverstiga vissa närmare bestämda straffmått.
Beträffande penningstraff föreskrifves i 78 §, att, om någon genom
liera straffbara handlingar gjort sig förfallen till sådana straff, enbart
eller tillsammans med frihetsstraff, de särskilda penningstraffen skola
sammanläggas, utan att något afdrag sker från den summa, som sålunda
uppstår.

Enligt 62 § i den norska allmänna borgerliga strafflagen den 22
maj 1902 skall, om någon i en eller flera handlingar föröfvat flera brott,
som skola medföra frihetsstraff, ett gemensamt straff ådömas, hvithet
skall vara strängare än det högsta minimistraffet för något af de särskilda
brotten, men icke får med mera än hälften öfverstiga det högsta
straff, som är i lagen bestämdt för något bland dem. 63 § innehåller,
att om någon i eu eller flera handlingar föröfvat flera brott, hvilka
skola medföra bötesstraff, ett gemensamt bötesstraff ådömes, som skall
vara strängare än det, något särskildt af brotten skulle hafva medfört.
Om några af brotten skulle hafva medfört frihetsstraff och andra böter,
kan rätten, i stället för att ådöma böter, betrakta de brott, för hvilka
sådant straff är stadgadt, såsom försvårande omständigheter.

1 likhet med motionären finner utskottet tydligt, att dessa bestämmelser,
bland hvilka särskildt de norska utmärka sig för sin enkelhet,
hafva afgjorda företräden framför de svenska stadgandena i ämnet.
De anmärkningar, motionären framställt mot sistnämnda stadganden,
äro af erfarenheten många gånger bekräftade samt äga i utskottets tanke
full giltighet, och äfven utskottet anser därför en revision af desamma
höra företagas i det syfte motionen utvisar.

Under åberopande af de skäl, som i motionen blifvit anförda, får
utskottet alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj it anhålla, att Kungi.
Maj:t efter verkställd undersökning, på hvad sätt allmänna
strafflagens stadganden om sammanträffande
af brott och hvad därmed ägor omedelbart samband
lämpligen böra ändras i syfte att vinna större enkelhet
och ökadt tillfälle att afpassa straffet efter brottsligheten
i det särskilda fallet, täcktes låta utarbeta och

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

förelägga Riksdagen förslag till de lagbestämmelser,
hvartill förhållandena kunna föranleda.

Stockholm den 27 mars 1903.

På lagutskottets vägnar:

T. ZETTERSTRAND.

Herrar Almgren, grefve Lewenhaupt, F. Andersson och A. Olsson
hafva begärt få antecknadt, att de icke deltagit i detta ärendes handläggning
inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1903.