Lagutskottets Utlåtande N:o 46 (Utlåtande 1902:LU46 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

N:o 46.

Ånk. till Riksd. kansli den 22 april 1902, kl. 1 e, m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i dels
vissa §§ af lagen om hemmansklyfning, egostyckning och
j or dafsöndring den 27 juni 1896, dels 6 § af förordningen
om lagfart å fång till fast egendom den 16
juni 1875.

Uti en inom Andra Kammaren afgifven, till behandling af lagutskottet
hänvisad motion, n:o 30, har herr J. Johnsson i Bollnäs hemstält,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att §§ 20, 21, 22, 28
och 29 i lagen angående hemmansklyfning, egostyckning och jordafsöndring
den 27 juni 1896 skola erhålla följande förändrade lydelse:

§ 20.

1 mom. Egare af hemman, hvilket får klyfvas, hafve rätt att af
hemmanets egovälde för alltid eller på viss tid afsöndra jord i en eller
flera delar, dock, i fråga om upplåtelse på viss tid, med iakttagande af
hvad angående tiden för nyttjanderättsaftals bestånd är i lag stadgadt.

2 mom. Afsöndring från de under stadgad åborätt upplåtna
hemman vare jemväl tillåten, dock ej med annan rätt, än författningarna
för besittningen af stamhemmanet föreskrifva.

3 mom. ,* Afsöndring från jord af fideikommissegenskap må icke
annorlunda gälla, än så vidt med lag och fideikommissbref öfverensstämma.

Bih. till Riksd. Prof. 1902. 7 Sami. 1 Afd. 38 Höft. (N:o 46).

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

4 mom. Afsöndring må icke ske från njlicmman eller nybyggen
å kronans mark, så länge frihetsår derför åtnjutas eller desamma icke
erhållit bestämda områden i skog och mark.

§ 21.

Afhandling rörande jordafsöndring för alltid skall innehålla så
noggrann beskrifning å den afsöndrade jordens storlek och läge, att
någon osäkerhet derom ej kan uppstå.

§ 22.

1 mom. År af jord, som till afsöndring tillåten är, större andel
än som svarar mot en femtedel af hemmanets egovidd för alltid afsöndrad,
och vill hemmanets eller lägenhetens egare, att mantal och
ränta må lägenheten åsättas, hafve dertill rätt.

2 mom. I sådant fall skall å afsöndringen mantal bestämmas och
detsamma från stamhemmanets mantal afräknas.

3 mom. Förslag härutinnan bör, efter derom hos Konungens
befallningshafvande gjord anmälan, upprättas af landtmätare och gode
män, med ledning af stamhemmanets och den afsöndrade delens kända
innehåll i fullgod jord, och varde området å karta utmärkt.

4 mom. I fråga om förrättningens afslutande och utlemnande af
handlingar samt angående pröfning och fastställelse deraf, länder till
efterrättelse i tillämpliga delar hvad i 19 § om egostyckning är stadgadt.

§ 28.

Tvister angående afsöndring af lägenhet----angående dylika

afsöndringar från frälse- och skattehemman.

§ 29.

Hvad i denna lag är stadgadt —--af lägenhetens allmänna

utskylder och besvär.

I fråga om jordafsöndring skall hvad om hemman är sagdt jemväl
tillämpas å för alltid afsöndrad lägenhet.

Vidare har samme motionär uti en inom nämnda kammare väckt,
till lagutskottet äfvenledes öfverlemnad motion, n:o 31, föreslagit, att
Riksdagen måtte besluta, att 6 § i förordningen angående lagfart å

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

fång till fast egendom den 16 juni 1875, sådant detta lagrum lyder
enligt lag den 27 juni 1896, skall erhålla följande förändrade lydelse:

6 §•

År lagfart sökt på grund af testamente, dom eller annan handling,
som ej vunnit laga kraft, må ansökningen icke bifallas förrän det visas,
att handlingen blifvit ståndande.

Har egare af hemman såsom egostyckning upplåtit viss del deraf,
må lagfart å sådan upplåtelse ej beviljas förrän egostyckning å hemmanet
blifvit faststäld.

Lagfart å upplåtelse, hvarigenom jord eller annat från hemman
afsöndrats, må ej beviljas, der upplåtelsen ej är med lag öfverensstämmande;
skolande vid lagfarts beviljande namn och nummer genom
domstolens försorg afsöndringen åsättas.

Till stöd för dessa förslag har motionären anfört följande.

»Om det är obestridligt, att den drifkraft, som våra vattenfall —
använda i industriens tjenst — representera, är af stor betydelse för
landets utveckling, så lärer det äfven vara lika obestridligt, att tillgodogörandet
af dessa vattenfall för den enskilde försvåras om icke omöjliggöres
genom gällande lagfarts- och jordafsöndringsförordningar, som
uppställa stora, ja, ofta oöfverstigliga hinder för vinnande af lagfart å
förvärf af vattenfall och för dessas användning nödigt vattenområde.
Ofta höra vi af utländingar och jemväl i vår tidningspress uttalas förvåning
öfver, att de resurser och den häfstång för utvecklingsmöjligheter
i flera rigtningar, vårt lands vattenfall erbjuda, blifva i så ringa
grad använda och att, om andra land skulle vara i besittning af den
rikedom på drifkraft, som dessa, som det synes, lätt åtkomliga vattenfall
erbjuda, så skulle för visso dessa land blifva satta i en undantagsställning
som stälde dem utom täflan, särskild! på det industriella området.

Gör man emellertid ett försök att tillgodogöra sig någon ringa
del af denna obegagnade vattenkraft, så framträda oöfvervinneliga
svårigheter, enär med nu gällande bestämmelser för jordafsöndring den
trygghet i eganderätten, som beviljad lagfart medför, icke kan vinnas
i fråga om vissa vattenfall och jemväl andra jordafsöndringar.

Vid de skiftesförrättningar, som öfvergått byar och hemman inom
en stor del af vårt land, hafva de fleste inom skifteslaget befintliga
vattenfall undantagits för gemensamt behof och nödigt utmål af oskiftad
mark dertill utlagts. Vattenfallet jemte denna mark utgör sålunda en

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

till skifteslaget hörande samfällighet. Om nu den, som för industriel
ändamål vill göra bruk af ett sådant vattenfall, af samtlige skiftesdelegare
förvärfvar eganderätt till vattenfallet med nödig mark af
stranden samt derå söker lagfart, så afvisar domstolen ansökningen
med åberopande af stadgandet i 6 § kongl. förordningen om lagfart
å fång till fast egendom den 16 juni 1875, sådan denna lyder enligt
lag den 27 juni 1896, att å upplåtelse, hvarigenom jord eller annat
från hemman eller lägenhet afsöndrats, må lagfart ej beviljas förr än
fastställelse å afsöndringen meddelats. Den, som förmenar, att befäst
eganderätt till ett vattenfall väl borde, då vederbörlig upplåtelse deraf
egt rum, kunna utverkas, och ingifver till Konungens befallningshafvande
ansökan om fastställelse å afsöndringen, erinrar sistnämnda
myndighet om innehållet af lag angående hemmansklyfning, egostyckning
och jordafsöndring den 27 juni 1896, som stadgar, att lägenheten
först skall skiftas emellan de hemmansdelar, som deruti ega del, på det
att omfånget af hvarje hemmansdels område må blifva kändt, innan
fastställelse å afsöndringen kan meddelas; och då skifte af ett vattenfall
emellan 30 å 40, ja, ofta än flere hemmansdelar, hvaraf ett skifteslag
kan bestå, gifvetvis icke låter sig så verkställas, att hvarje hemmansdel
får sin behöriga andel, så måste man öfvergifva hoppet att kunna
förverkliga en närd tanke att tillgodogöra sig "obegagnad vattenkraft,
enär det är uppenbart, att vattenkraft icke kan tagas i anspråk för industrielt
behof, derest icke lagfart å vattenfallet med nödigt jordområde
kan erhållas.

Häraf framgår, att våra jord- och vattenafsöndringsförordningar
äro så affattade, att de visserligen icke förbjuda afsöndring af vattenfall,
som gemensamt tillhöra flere hemman eller skifteslag, men deremot
stadga sådana former för eganderättens öfvergång, att dessa lägga
oöfverstigliga hinder i vägen för vinnande af stadgad besittningsrätt
till öfverlåtelsen.

År det således en trängande nödvändighet, att i gällande bestämmelser
angående lagfart sådana förändringar varda vidtagna, att jordafsöndringar
i allmänhet, hvilka till större delen bestå af mindre lägenheter,
och i fråga om afsöndring af vattenfall i synnerhet underlättas
och kostnaderna för vinnande af lagfart derå nedbringas, så lärer detta
endast kunna vinnas genom sådan ändring af 6 § kongl. förordningen
om lagfart den 16 juni 1875, att lagfarten icke göres beroende af
Konungens befallningshafvandes fastställelse, och att det åligger häradsrätten
att pröfva upplåtelseafhandlingens giltighet.

I äldre jordafsöndringsförordningar hafva särskilda bestämmelser

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

införts för de olika ändamål, som man afsett att främja, nemligen å ena
sidan bestämmelserna om lagfart å köp af fast egendom, och å den
andra föreskrifter rörande hemmansklyfning och jordafsöndring, hvilka
lagstiftningsbestämmelser ansetts vara af så olikartad natur, att stadgande^
i båda dessa ämnen icke borde utan synnerligen tvingande skäl
sättas i beroende af hvarandra. Den pröfning, som föregått godkännandet
af en skedd afsöndring, har afsett att trygga statens rätt att af
stamhemmanet utfå föreskrifna skattebidrag. Således ett rent administrativt
ändamål; och 1889 års lagutskott förklarade, på derom gjord
framställning af justitieombudsmannen, att det icke kunde vara lämpligt
att åt domstolen, som har att genom lagfarten gifva offentlig bekräftelse
å lagfartssökandens fång, uppdraga öfvervakandet deraf, att administrativa
föreskrifter efterlefvas.

Af detta skäl har lagstiftaren icke ansett giltig anledning föreligga,
att i kongl. förordningarne af den 6 augusti 1864 och den 6
augusti 1881 å nyo införa det genom kongl. förordningen den 15 juli
1853 införda, men redan den 12 november 1858 åter upphäfda förbudet
för domstol att, innan afsöndring visats vara af vederbörligen tillsatt
nämnd pröfvad och godk&nd, derå meddela lagfart; och genom sistnämnda
förordning stadgades, att, med upphäfvande af 1853 års förordning,
kongl. förordningen af den 19 december 1827 jemte kongl.
kungörelserna den 14 november 1829 och den 29 januari 1831 skulle
tjena till efterrättelse.

Vi finna häraf, att under tider, då det icke ansågs vara med
landets fördel förenligt, att afsöndring af jord på evärdelig besittning
finge ega rum till mindre areal än sex tunland, nödig hänsyn dock
tagits till de kostnader och den olägenhet, som är förenad med eu
obligatorisk pröfning af jordafsöndringar, samt att, enligt omförmälda
förordningar af åren 1864 och 1881, det finge bero på vederbörande
att göra ansökan, om och när frågan borde af Konungens befallningshafvande
pröfvas.

På senare tiden deremot har riksdagen, som aflåtit flera skrivelser
till Kongl. Maj:t med underdånig anhållan om vidtagande af
åtgärder för underlättande af förvärf af jordlägenheter, hvilka skrivelser
föranledt vidlyftiga kornitéutredningar, biträdt lagändringar, som
dels i hög grad försvåra, dels omöjliggöra upplåtelse al lägenheter.
Vilja t. ex. egarne till soldattorp, som åtminstone i vissa orter äro vid
storskifte eller laga skifte af oskift mark undantagna och således tillhöra
skifteslaget, sälja dessa torp, hvilka numera icke erfordras för
det med dem afsedda ändamålet, till den uttjente soldaten eller annan

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

person, så kan detta icke ske, förrän dessa lägenheter, om än endast
innehållande 2 å 3 tunnland i areal, först blifvit skiftade emellan de
hemmansdelar, som deruti hafva del, och sedan denna procedur, som
gifvetvis kostar flerdubbelt mer, än hvad lägenheten är värd, försiggått,
så äro svårigheterna icke dermed undanröjda, enär köparen, för att
kunna vinna lagfart, måste ingifva särskild ansökning till Konungens
befallningshafvande för hvarje af de hemmansdelar, som i samfälliglieten
haft del, och dervid foga fullständiga areal uträkningar, hvilka
för att anses giltiga skola vara upprättade af vederbörlig landtmätare.
Läggas nu härtill kostnaderna, dels för ombud hos Konungens befallningshafvande,
dels för lagfarten, samt tages i beräkning den risk
köparen äfventyra!'' genom att under den tid af åratal, frågan kan vara
på de administrativa myndigheternas pröfning beroende, säljaren kan
belasta lägenheten med gravationer till köparens förfång, så lärer häraf
vara uppenbart, att de obemedlade och mindre bemedlade icke kunna
bestrida de kostnader eller äfventyra den risk, som är förenad med
förvärf af jordlägenhet.

År det således förenadt med stora kostnader och tidsutdrägt att,
enligt nu gällande jordafsöndringsförordning, vinna stadgad eganderätt
till afsöndrad lägenhet från hemman, som undergått skifte, eller upplåtelse
af mark, som vid skifte såsom samfällighet undantagits, så är
det förenadt med än större svårighet att afsöndra jord eller lägenhet
ifrån hemman, som icke undergått laga skifte, äfven om hemmanets
egor äro genom erkända häfdelinier skilda ifrån andra hemmans egor;
och att egare af hemman skulle underkasta sig ett skifte, med h vilket
dryga kostnader äro förenade, endast för att vinna rätt att afsöndra
jord i mindre omfattning, kan icke gerna ifrågasättas, och jordområden,
som kunde göras fruktbärande, få således i anledning af de otidsenliga
jordafsöndringsbestämmelserna ligga obegagnade.

Att den föreskrifna administrativa pröfningen af afsöndringen
skall lända till reda i fråga om eganderätten är svårt att inse, då vid
häradsrätterna föras de fastighetsböcker, hvilka äro grundläggande
beträffande eganderättens öfvergång i fråga om fast egendom, samt
domstolen, oberoende af innehållet af Konungens befallningshafvandes
resolution, har till åliggande att pröfva, såväl att afhandling angående
lägenhet innehåller tydliga bestämmelser i fråga om läge och gränser
för det försålda området, som ock att upplåtelsen egt rum från sådant
hemman, hvarifrån afsöndring får ega rum. Uppgift å jordafsöndringar
för anteckning i jordeböckerna lärer, på sätt som eger rum beträffande
hemmans klyfning eller egostyckning, kunna ingifvas af vederbörande

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

domare, som tillika må hafva till åliggande att föra särskild bilaga
till fastighetsboken, deruti jordafsöndringar varda särskildt inregistrerade.

Att en af domstol, med kännedom om de lokala förhållandena i
hvarje särskildt fall, utöfvad pröfning angående afhandlingens innehåll
skulle vara mindre tillförlitlig än den af Konungens befallningshafvande
företagna granskning med ledning endast af äldre affattade kartor,
hvilka i allmänhet icke upptaga de föremål å marken, som kunna utgöra
gräns för lägenheten, lärer ingen kunna med fog påstå, likasom att
jordafsöndringar, som lagfaren utan att hafva pröfvats af Konungens
befallningshafvande, med afseende å otydlighet angående den afsöndrade
jordens läge, storlek och gränser skulle hafva föranledt flere tvister
emellan lägenhetens och stamhemmanets egare än de afsöndringar, som
blifvit i nu stadgad ordning af Konungens befallninghafvande pröfvade;
och lärer således denna pröfning, såsom varande endast en formalitet
och utan saklig innebörd, men för sökanden kostsam och medförande
tidsutdrägt, böra upphöra och öfverflyttas på vederbörande domstol.))

Enligt gällande lagstiftning får afsöndring för alltid af jord från
hemmans egovälde omfatta till och med en femtedel af egovidden i en
eller flere delar, dock att, om hemmans innehafvare åstundar att för
alltid afsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med hvad redan
kan vara från hemmanet för alltid afsöndradt, utgör mera än en femtedel
af dess egoområde, Konungens befallningshafvande må, der omständigheterna
dertill föranleda, sådant tillåta. Från hemman, hvarifrån
jordafsöndring må ske, må ock afsöndras vattenfall eller annan
dylik lägenhet, och gäller om sådan afsöndring i tillämpliga delar hvad
i fråga om jordafsöndring är föreskrifvet. Afhandling rörande jordafsöndring
för alltid, hvilken handling skall innehålla så noggrann
beskrifning å afsöndringens storlek, läge och gränser, att någon osäkerhet
derom ej kan uppstå, skall ingifvas till Konungens befallningshafvande,
som har att, derest afhandlingen såväl med hänsyn till afsöndringens
storlek som ock i öfriga afseenden är med lag öfverensstämmande,
meddela fastställelse å afsöndringen samt åsätta lägenheten
särskildt namn och nummer. Lagfart å upplåtelse, hvarigenom jord
eller annat afsöndrats, får ej beviljas, förrän fastställelse å afsöndringen
meddelats.

Genom antagande af de i förevarande motioner framlagda lag -

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

förslag skulle härutinnan åstadkommas förändringar hufvudsakligen i
två hänseenden. Dels skulle nemligen den begränsningen, att afsöndring
för alltid icke må, ensam eller tillsammans med förut verkstälda
afsöndringar, omfatta mera än en femtedel af hemmanets egovidd,
upphöra, och dels skulle fastställelse af Konungens befallningshafvande
icke längre erfordras, utan vederbörande häradsrätt ega att
i samband med lagfartsansökning pröfva, huruvida upplåtelsen vore
med lag öfverensstämmande, och, om lagfarten beviljades, åsätta afsöndringen
namn och nummer.

Hvad motionären sålunda föreslagit kan utskottet icke tillstyrka.
Förenämnda begränsning utaf afsöndrings egovidd i förhållande till
hemmanets har som bekant sin grund i hänsynen dertill, att man icke
må genom alltför långt drifven afsöndring sätta stamhemmanet ur stånd
att fullgöra de efter mantalet utgående allmänna bördor, i hvilka afsöndringarna
icke taga någon del. Visserligen har i följd af åtskilliga
under senare år vidtagna ändringar i vårt skatteväsende och särskilt
genom besluten om grundskatternas samt rustnings- och roteringsbesvärens
afskrifning betydelsen af mantalet såsom beskattningsgrund
högst väsentligt inskränkts, men så länge i allt fall fortfarande en del
allmänna bördor utgöras efter mantal, synes det icke vara tillrådligt
att såsom regel lemna afsöndringsrätten obegränsad. . Ifrågavarande
begränsning är emellertid, såsom ofvan nämnts, icke ovilkorlig, utan
egen Konungens befallningshafvande att, der omständigheterna sådant
föranleda, medgifva afsöndring till större del af hemmans egovidd.
Det torde derför kunna antagas, att, då skälig anledning till dylik afsöndring
förefinnes och densamma icke är förenad med alltför stora
olägenheter, tillstånd dertill skall stå att erhålla.

Frågan om, att pröfningen af en afsöndrings laglighet skulle ske
i samband med handläggning af lagfartsärendet genom vederbörande
häradsrätt, har förut varit föremål för Riksdagens behandling såväl vid
antagande af nuvarande lagstiftning i ämnet som ock sedermera, utan
att denna fråga dock, hvad landet i dess helhet vidkommer, föranledt
någon Riksdagens åtgärd. Det nuvarande förfarandet härutinnan torde
ock ega afsevärda företräden från både allmän och enskild synpunkt.
Pröfningen af en jordafsöndrings lagenlighet och åsättandet af namn
och nummer afse mindre den enskilde sökandens rätt och förmån än
det allmännas intresse af stamhemmanets förmåga såsom skatteobjekt
samt reda och ordning i eganderättsförhållandena beträffande jordupplåtelser.
Då dessa åtgärder alltså äro af hufvudsakligen administrativ
natur, torde det ock vara principielt rigtigast, att de äro uppdragna åt

Lagutskottets Utlåtande N:o 46. 9

administrativ myndighet. Äfven med hänsyn till jordeboksväsendet
torde den nuvarande anordningen vara att föredraga. Det åligger
Konungens befallningshafvande att, då jord eller lägenhet för alltid
afsöndrats, icke allenast föranstalta, att anteckning härom sker i de å
lands- och häradsskrifvarekontoren förvarade exemplaren af kronans
jordebok, utan äfven inberätta förhållandet till kammarkollegium. Om
pröfningen skulle uppdragas åt domstol, måste bestämmelse meddelas
om skyldighet för domstolen att fullgöra hvad härutinnan nu åligger
Konungens befallningshafvande. Den ökade omgång, som häraf blefve
en följd, skulle otvifvelaktigt i viss mån försvåra handhafvandet af det
redan förut ganska invecklade jordeboksväsendet.

Afsöndringsegarnes intressen torde likaledes vara ganska väl tillgodosedda
genom dylika ärendens handläggning hos Konungens befallningshafvande.
Som bekant, har på framställning af Riksdagen
genom kongl. cirkulär den 27 juni 1896 förordnats, att, när vid handläggning
af fråga om fastställelse af jordafsöndring erfordras upplysning
eller yttrande från annan embetsmyndighet, Konungens befallningshafvande
har att å embetets vägnar infordra dylika upplysningar eller
yttranden, hvilka det i följd häraf åligger vederbörande myndighet att
utan lösen tillhandahålla. I samma syfte är föreskrifvet, att frihet från
stämpel eger rum i mål angående fastställelse å afsöndring af jord, vattenfall,
fiske eller annan lägenhet. Kostnaderna för att erhålla Konungens
befallningshafvandes fastställelse å afsöndring äro alltså mycket begränsade,
och äfven i öfrigt är denna angelägenhet för sökanden underlättad,
derigenom att Konungens befallningshafvande å embetets vägnar ombesörjer
införskaffande från vederbörande myndigheter af upplysningar,
som äro behöfliga för sådana ärendens afgörande. Arbetssättet hos
Konungens befallningshafvande innebär dessutom en fördel, i det att,
om något brister i ansökningshandlingarne, sökanden kan när som
helst. utan vidare tidsförlust få fullständiga desamma. Skulle deremot
pröfningen utaf afsöndringen ske vid häradsrätten i sammanhang med
lagfartsansökning, torde sådant i många fall komma att för sökanden
medföra såväl större utgifter som äfven andra olägenheter. Då nemligen
häradsrätten i fråga om tillsyn derå, att afsöndringen vore med
lag öfverensstämmande samt till läge och gränser noggrant angifven,
skulle hafva samma skyldighet som Konungens befallningshafvande,
komme det att åligga sökanden att tillhandahålla antingen kartor och
landtmäterihandlingar rörande hemmanet, hvilka han ofta icke skulle
kunna utan kostnad och svårighet anskaffa, eller ock särskild!, af landtBih.
till Likså. Prof. 1902. 7 Sami. 1 Afd. 38 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

mätare utfärdadt bevis, som det knappast skulle kunna åläggas nämnde
tjenstemän att utan lösen meddela. Ofta nog skulle säkerligen den utredning
i ämnet, som vid ansökningen förebragtes, icke befinnas så
tillfyllestgörande, att frågan kunde, liksom lagfartsärenden i allmänhet,
afgöras vid ett rättegångstillfälle, och då uppskof sålunda blefve erforderligt,
skulle häraf föranledas tidsutdrägt samt ökade kostnader för
protokollslösen, inställelse vid rätten m. in.

Utskottet, som alltså icke kan förorda bifall till de af motionären
framlagda lagförslag, har emellertid funnit syftet af hans framställning
ganska behjertansvärdt, fastän detsamma icke kan vinnas på den väg
lian föreslagit, Af berörda framställning synes nemligen framgå, att
motionären hufvudsakligen åsyftar att bidraga till undanrödjande af de
svårigheter, som enligt nuvarande bestämmelser äro förenade med att
erhålla medelst lagfart bekräftad eganderätt till afsöndringar, hvilka
afse antingen hemman, som icke undergått laga skifte, eller lägenheter,
som vid skifte blifvit för gemensamt behof afsätta, Det låter sig icke förneka,
att gällande bestämmelser om jordafsöndring mången gång lägga
hinder i vägen för betryggad upplåtelse afjord eller andra lägenheter under
förhållanden, då det vore önskvärdt, att sådan upplåtelse kunde komma
till stånd. Odlingens utbredande torde härigenom icke sällan försvåras,
och särskildt är det, såsom motionären framhållit, för utvecklingen af
vårt lands industri ganska hinderligt, att förvärf af stadgad eganderätt
till vattenfall jemte lämpligt utmål ofta är förbundet med nästan oöfvervinneliga
svårigheter. Anledning torde derför icke saknas att för de
fall, då gällande bestämmelser i ämnet af ofvan angifna skäl medföra
olägenheter i tillämpningen, ifrågasätta meddelandet af särskilda föreskrifter,
genom hvilka såväl allmänna som enskilda intressen blefve
bättre tillgodosedda. En sådan lagstiftning skulle i synnerhet för de
nordligare delarne af vårt land, der stora trakter ännu icke undergått
skifte och sannolikt ej heller under en lång framtid torde blifva föremål
för sådan åtgärd, blifva af stort värde, men torde äfven för mellersta
och södra Sverige icke komma att sakna betydelse.

Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

Do) att förenämnda motion n:o 30 icke må föranleda
till annan Riksdagens åtgärd, än att Riksdagen
i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller, att Kongl. Maj:t
täcktes taga under öfvervägande, huruvida och i hvad
mån undantagsbestämmelser från gällande lagstifining

Lagutskottets Utlåtande N;o 46.

rörande jordafsöndring lämpligen kunna meddelas i
syfte att bereda möjlighet att erhålla fastställelse
på afsöndringar, dels i fråga om hemman, som, utan
att hafva varit föremål för laga skifte, hafva egor
gemensamma med annat hemman, och dels beträffande
sådana lägenheter, i synnerhet vattenfall jemte tillhörande
utmål, som vid skifte blifvit afsätta för skiftesdelegarnes
gemensamma behof, samt derefter förelägga
Riksdagen förslag till de lagbestämmelser, hvartill förhållandena
kunna föranleda; och

2:o) att motionen n:o 31 icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 22 april 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herrar Almgren och F. Andersson hafva begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.