Lagutskottets Utlåtande N:o 46 (Utlåtande 1894:LU46 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

F:o 46.

Ank. till Riksd. kansli den 10 april 1894, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 17 kap
JO § handelsbalken.

Sedan i 17 kap. handelsbalken 2—9 §§ uppräknats åtskilliga
klasser af förmånsrätter, meddelas i 10 § af nämnda kapitel, sådant sistnämnda
lagrum lyder enligt förordningen den 8 oktober 1861, följande
stadgande: ,

»Sedan tages omyndigs fordran bos föräldrar eller förmyndare ut,
äro förmynderskap flera; ege de omyndige sig emellan lika rätt».

I skrifvelse till Kongl. Magt den 13 maj 1891 framhöll Riksdagen,
att i 17 kap. 10 § handelsbalken föreskrift saknades, huru länge förmånsrätten
för omyndigs fordran skulle ega bestånd efter förmynderskapets
upphörande. Ifrågavarande lagrum torde nemligen närmast afse
det förhållande, att förmyndaren råkat i konkurs under förmynderskapets
utöfning, och i 23 kap. 4 § ärfdabalken funnes endast bestämmelse
om den tid, inom hvilken lemnad redovisning finge af myndling klandras.
Praxis hade emellertid utvecklat sig derhän, att förmånsrätten åtföljde
myndlingens fordran, så länge denna hölles vid lif. En dylik praxis
vore emellertid betänklig för den allmänna krediten och egnad att föranleda
missbruk af hvarjehanda slag. Särskildt hade fall förekommit,
då förmyndare begagnat myndlings medel i egen rörelse samt affärsvänner
till den förre, okunnige om detta förhållande, föranlåtits att bevilja
honom kredit i allt för stor utsträckning. Hänsyn borde emellertid
tagas jemväl till det fall, att förmynderskapet öfverftyttades från en
Bill. till Riksd. Vrot. 1894. 7 Sami. 26 Höft. (N:o 46).

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

till annan person, som hade att i förhållande till sin företrädare bevaka
myndlingens rätt. Under åberopande af hvad sålunda anförts, hemstälde
Riksdagen, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan lagbestämmelse, hvarigenom den i 17 kap.
10 § handelsbalken stadgade förmånsrätt för omyndigs fordran begränsades
till viss tid, efter det förmynderskapet upphört.

I anledning af denna skrifvelse framlade Kongl. Maj:t, som funnit -sig icke böra biträda Riksdagens i skrifvelsen uttalade mening, för 1893
års Riksdag följande förslag till ändring i ifrågavarande lagrum.

»Sedan tages omyndigs fordran hos föräldrar eller förmyndare ut.
Aro förmynderskap flera, ege de omyndige sig emellan lika rätt. Har
den, som myndig blifvit, låtit sin fordran innestå längre tid än tre år
sedan den genom godkänd eller oklandrad redogörelse eller genom laga
kraft egande dom blifvit bestämd, upphöre den förmånsrätt, som nu
sagd är. Lag samma vare, der ej tillträdande förmyndare eller målsman,
inom lika tid, utsökt den omyndiges fordran hos den, som iörut förmyndare
varit.

Lagutskottet vid 1893 års Riksdag afstyrkte emellertid förslaget
och anförde till stöd derför följande:

Den företrädesrätt vid konkurs, som enligt nu gällande lag tillkommer
myndling under förmynderskapet, bör enligt utskottets åsigt
följa honom i hans fordringsrätt endast så lång tid, efter det förmynderskapet
upphört, som skäligen kan vara erforderlig för medlens uttagande
bos den förre förmyndaren. Enligt hvad bär ofvan blifvit antyda
måste det nemligen anses såsom ej väl öfverensstämmande med
de öfrige borgenärernas rätt, att den myndigblifne eller den omyndiges
nye målsman, ehuru han är fullkomligt berättigad att af förre förmyndaren
utkräfva de hos denne innestående medlen och sjelf är i besittning
af alla de egenskaper, som göra det för honom möjligt att iakttaga
sin rätt, skall, sedan b an en längre tid låtit dem stå inne, och
derigenom tydligen byggt sin rätt på blott personlig tillit till förre förmyndaren,
få emot andra personer begagna sig af det företräde, som
tillerkänts den omyndige just på grund af hans omyndighetstillstånd.
Frågan gäller således endast det sätt, på hvilket en begränsning af
förmånsrättens fortvaro står att ernå. Riksdagen har i sin ofvan omförmälda
skrifvelse för vinnande af en sådan begränsning anvisat den
utväg, att gränsen för förmånsrättens fortvaro bestämmes till viss tid,
räknad från förmynderskapets upphörande. Kongl. Maj:ts förslag har
emellertid sökt uppnå det åsyftade målet på ett annat sätt genom föreskriften,
att tidsfristen skall räknas från det den omyndiges fordran

Lagutskottets Utlåtande, N:o 46. 3 >

genom godkänd eller oklandrad redogörelse eller genom laga kraft
egande dom blifvit bestämd. På sätt högsta domstolen vid granskningen
af det inom justitiedepartementet i ämnet uppgjorda förslag, hvilket
öfverensstämmer med det nu föreliggande, anmärkt, anser utskottet, att den
åtskilnad i fråga om förmånsrätten, hvilken skulle blifva beroende deraf,
huruvida förmyndareredogörelse aflemnats eller icke, saknar inre berättigande
och gifver lätteligen anledning till betydande praktiska olägenheter.
Med hänsyn till hvad utskottet här ofvan anfört till stöd för en
begränsning af förmånsrättens fortvaro, måste det, från nämnda synpunkt
sedt, anses vara fullkomligt utan betydelse, huruvida förmyndareredogörelse
aflemnats eller icke. Men enligt det nu framlagda förslaget,
skulle, om redogörelse afgifves, förmånsrätten upphöra efter viss
tid; om åter redogörelse ej afgifves, inträder samma förhållande som
enligt nu tillämpad praxis, det vill säga att förmånsrätten följer med
fordringen huru länge som helst efter förmynderskapets upphörande.
Men häraf blifver åter en följd, såsom i högsta domstolen jemväl anmärkts,
att det kommer att ligga i vederbörandes egen magt att undandraga
sig tillämpligheten af lagstadgandet. Dertill fordras blott, att
den redovisningsskyldige efter uttrycklig eller tyst öfverenskommelse
med den, som har att fordra redovisning, underlåter att afgifva sådan,
och så länge detta förhållande fortfar, är derigenom all verkan af lagbestämmelsen
tillintetgjord. Har redovisning verkligen aflemnats, kan
fordringsegaren utan synnerlig svårighet genom fördöljande af detta
förhållande bevara den förmånsrätt, han borde vara förlustig. Utan
tvifvel skulle stadgandet ofta nog gifva anledning till tvist, huruvida
vederbörlig förmyndaredogörelse afgifvits eller icke, och om tiden när
den aflemnats.

Denna utskottets hemställan blef af båda kamrarne bifallen.

Uti en vid innevarande riksdag inom Andra Kammaren väckt,
till lagutskottets behandling hänvisad motion n:o 47 hemställer herr
A. P. Gustafsson med erinran om Riksdagens omförmälda skrifvelse
samt under hänvisning till den utredning, som vid frågans föregående
behandling inom Riksdagen lemnats, att Riksdagen för sin del måtte
besluta, att 17 kap. 10 § handelsbalken skall erhålla följande förändrade
lydelse:

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Sedan tages omyndigas fordran tios föräldrar eller förmyndare ut.
Åro förmynderskap flera, hafva de omyndiga sig emellan lika rätt. Härden,
som myndig blifvit, utan visadt laga förfall låtit sin fordran outsökt
innestå längre tid än tre år sedan förmynderskapet upphört, vare
han den förmånsrätt förlustig, som ofvan sagd är.

Lag samma vare, der icke tillträdande förmyndare inom lika tid
utsökt omyndigas fordran hos den, som förut förmyndare varit.

Utskottet, hvilket intager samma ställning till förevarande fråga,
som af 1891 och 1893 årens Riksdagar häfdats, och alltså anser eu lagändring
i motionens syfte vara önskvärd, finner emellertid, då Kongl.
Maj:t så nyligen som vid 1893 års riksdag förklarat sig icke kunna
godkänna ett förslag uti ifrågavarande rigtning, sig icke böra tillstyrka
Riksdagen att vidtaga någon åtgärd i anledning af motionen; och får
utskottet följaktligen hemställa,

att motionen icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 10 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation:

af herrar Erickson och J. Anderson;
samt af herr Annerstedt beträffande utskottets motivering.

STOCKHOLM* P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1894.