Lagutskottets Utlåtande N;o 46 (Utlåtande 1892:LU46 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N;o 46.

N:o 46.

Ank. till Riksd. kansli den 25 april 1892, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändrad
lydelse af 60 och 65 §§ utsökning slag en den 10 augusti
1877.

60 § utsökningslagen har för närvarande följande lydelse:

»Underrättelse, hvarom i 59 § sägs, skali, för att anses giltig,
meddelas gäldenären genom utmätningsman. Har underrättelsen, af utmätningsmannen
skriftligen utfärdad, bevisligen kommit gäldenären
annorledes tillhanda eller oek, om han, i sitt hemvist sökt, ej kunnat
der anträffas, blifvit sist dagen före utmätningen meddelad hans hustru
eller husfolk eller, om de ej anträffas, anslagen å hans husdörr; vare
det ock gill.

Skall utmätning ske å gäldenären tillhörig egendom, som finnes å
annan ort, än der han har sitt hemvist, och ej blifvit af gäldenären till
utmätning uppgifven, bör underrättelse, hvarom nu är sagd!, jemte uppgift
å förrät tningsstället meddelas så tidigt, att gäldenären kan sin rätt
vid utmätningen bevaka; njute dock ej för sådant ändamål längre rådrum
än åtta (lagar.

Har gäldenären ej stadigt hemvist i riket och ej heller kändt ombud
i orten, der utmätning skall ske; vare underrättelse, som nu sagd
är, ej af nöden.»

Ändring i ofvan anförda lagrum har vid innevarande riksdag blifvit
ifrågasatt uli eu inom Andra Kammaren af herr L. P. Mallmin väckt
motion n:o 40, hvilken blifvit till lagutskottet hänvisad.

Bill. till Likså. Prot. 1892. 7 Smil 25 Höft. (Näs 46—48.)

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Herr Mai!min anmärker att föreskriften om gäldenärs underrättande
om en förestående utmätning otvifvelaktigt är välbetänkt, men att då
underrättelsen skall delgifvas genom utmätningsman, deraf ofta föranledas
onödiga och oskäligt dryga kostnader för gäldenären.

Sålunda hade sig motionären särskild!, bekant, att i ett grannlän
kronofogden vid resor till taxeringsförrättningar eller dylika tjensteresor
till delar af fögderiet, som vore aflägset belägna från hans hem, sjelf
plägade meddela gäldenärer, hos Indika utmätning sökts, den ifrågavarande
underrättelsen, hvarvid gäldenären fatt vidkännas kostnaden för
kronofogdens resa för underrättelsens delgifvande från hans bostad till
den aflägsnare platsen. Kostnaderna blefve på sådant sätt för den betalningsskyldige
väsentligt fördyrade och dennes knappa tillgångar blefve
stundom redan derigenom så medtagna, att intet funnes till gäldande" åt
den utsökta fordran.

Då det väl icke kunde anses ligga någon vigt uppå att underrättelse
om sökt utmätning delgåfves gäldenären genom utmätningsmannen
personligen, hvilket ock framginge af den fortsatta lydelsen af 60:de
paragrafen, syntes ett lagstadgande, i syfte att förhindra, det gäldenären
i anledning af ofvan omförmälda stadganden belastades med obehöfliga
och ofta ganska dryga kostnader, vara af beliofvet påkalladt, helst då
nu gällande stadgande syntes kunna betänkligt missbrukas till att bereda
tjensteman fördelar på ett fåtals, ofta de mest obemedlades, bekostnad.

Den underrättelse, hvarom fråga vore, borde Titan skada lika väl
kunna tillställas gäldenären genom fjerdingsman eller stämningsman som
genom utmätningsmannen, och eu lagstiftning i sådant syfte torde af
omnämnda anledning vara af behofvet påkallad och kunna ske med bibehållande
af all erforderlig trygghet och reda i hithörande förhållanden.

Motionären hemställer följaktligen att Riksdagen för sin del måtte
besluta, att 60 § i ofvan åberopade lag måtte erhålla följande förändrade
lydelse:

Underrättelse, hvarom i 59 § sägs, skall för att, anses giltig meddelas
gäldenären genom utmätningsman, dock att, derest sådant med
mindre kostnad för gäldenären kan ske, underrättelsen, af utmätningsmannen
skriftligen utfärdad, bör delgifvas gäldenären genom denne närmast
boende fjerdings- eller stämningsman, hvilken det i så fall åligger
att ofördröjligen till utmätningsmannen om underrättelsens delgifvande
insända bevis.

Utskottet vill till en början erinra, att enligt förordningen angående
ersättning till förrättningsmän för utmätning i enskilda, mål samt

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

till stämningsmål! m. m. den 12 juli 1878 utmätningsman för verkställande
af sådan förrättning, som i motionen afses, är berättigad att
för sig och vittne uppbära ersättning för resa till förrättningsstället,
hvilken ersättning för hvardera utgår såsom för skjuts efter en häst,
dock att, när flera förrättningar verkställas under samma resa eller på
samma dag, skjutsersättningen skall fördelas mellan samtliga förrättningarne
i förhållande till förrättningsställenas afstånd från förrättningsmannens
och vittnets hemvist. Af dessa stadganden, jemförda med de
beräkningsgrunder i afseende å resekostnadsersättning, som finnas angifna
i resereglemente! den 11 februari 1881 och kungörelsen samma
dag angående kostnadsersättning, bland annat, till landsstatstjenstemän
för vissa resor inom tjenstgöringsdistrikten framgår uppenbart, att det af
motionären anmärkta förfarande är fullkomligt obehörigt. Det lärer, enligt
utskottets åsigt, icke kunna annorlunda anses än såsom ett tjenstefel
och bör såsom sådant jemväl beifras. Vid sådant förhållande torde
emellertid någon lagstiftningsåtgärd i den af motionären föreslagna retning
ur denna synpunkt icke finnas erforderlig, så mycket hellre som
det anmärkta fallet, såvidt utskottet har sig bekant, är timligen enstaka;

Hvad motionären i öfrigt anfört till stöd för sin framställning,
eller önskvärdheten af att utsökningskostnaderna så mycket som möjligt
minskas till fromma för såväl gäldenär som borgenär, har visserligen
synts utskottet behjertansvärdt, men torde icke innefatta tillräckligt skäl
för att bifalla nämnda framställning. På sätt motionären sjelf erinrat,
föranleda bestämmelserna i 60 § utsökningslagen ingalunda dertill, att
underrättelse om förestående utmätning städse skall meddelas af utmätningsmannen
personligen; fast hellre angifvas i paragrafen tre särskilda
sätt, hvarpå skriftlig underrättelse kan med laga verkan meddelas. Dessa
former för gäldenärs underrättande torde icke sällan användas, och vid
sådant förhållande lärer det icke kunna ifrågasättas att, på sätt motionären
synes vilja göra, låta dessa förmer bortfalla och ersätta dem med
ett i regel kostsammare förfarande, hvars användande för öfrigt skulle
komma att bero af vederbörande utmätningsmans ompröfning.

I afgifvet utlåtande öfver en vid 1882 års riksmöte väckt framställning
om sådan ändring af ifrågavarande lagrum, att underrättelse
städse skulle meddelas genom närmast boende ojäfvig stämningsman,
erinrade samma års lagutskott, hurusom ett bifall till berörda förslag
skulle föranleda till allehanda svårigheter och förvecklingar vid tillämpningen,
beroende bland annat dels deraf, att utmätningsman icke hade
skyldighet att tillika vara stämningsman och att ingen säkerhet funnes
derför att den, som i vissa fall sattes i utmätningsmans ställe, tillika

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

vore stämningsmål!, dels äfven åt bestämmelsen att alltid den stämningsmål!,
som vore närmast boende, skulle anlitas.

Enahanda betänkligheter torde, om ock ej i samma grad, kunna
göras gällande mot det nu föreliggande förslaget, äfven om dess nyss
antydda bristfälligheter afhjelptes; och utskottet föranlåtes följaktligen
att hemställa,

l:o) att herr Mallmins motion icke må af Riksdagen
bifallas.

65 § i utsökningslagen lyder för närvarande:

»Från utmätning skola undantagas nödiga gång- och sängkläder
för gäldenären, hans hustru och oförsörjda barn. Saknas utväg till
nödtorftigt uppehälle; då skall af det förråd, som i huset finnes, undantagas
hvad till underhåll för en månad tarfvas, så ock nödiga arbetsredskap
eller andra lösören, dock ej öfver ett värde af sjuttiofem kronor.
Lös pant må ej undantagas från utmätning för den gäld, hvarför pantsättningen
skett.»

Ändring i denna § föreslås af herr Olof Olsson uti eu likaledes inom
Andra Kammaren väckt och till lagutskottet öfverlemnad motion n:o 108.

Herr Olof Olsson, i syftet af hvilkens motion herrar Fridtjuv Berg,
Edvard Wavrinsky och Magnus Höjer förklarat sig instämma, finner
visserligen ofvan anförda 65 § tillförsäkra gäldenär ett A7isst skydd mot
den godtyckliga hårdhet, hvarmed enligt förut gällande ofullständiga
stadgande!! utmätningar kunde verkställas och alltför ofta äfven verkstäldes,
men förmenar, att erfarenheten från nya ut sökningslagens
tillämpning visat att det skydd, som innebures i ifrågavarande lagrum,
dels vore af den art, att en stor del af dem, å hvilka stadgandet skulle
tillämpas, icke hade något gagn deraf, dels och icke vore tillräckligt.

Detta ådagalades bäst, om man toge i betraktande bestämmelsen
att, der utväg saknas till nödtorftigt uppehälle, skall af det förråd, som
i huset finnes, undantagas hvad till underhåll för en månad tarfvas.

Detta stadgande, så lugnande det för en sann menniskovän än
ljöde, kunde dock endast vinna tillämpning på en ringa del af de för
utmätning utsatte gäldenärer, och sådant af det skäl, att dessa, bär afsedda
gäldenärer icke alls hafva något »förråd i huset», hvaraf till uppehälle
skulle kunna undanskiftas. Detta vore en så känd sak, att man
derå knappt behöfde spilla flera ord än som innefattades i sjelfva anmärkningen.
Men motionären ville likväl påpeka, att städernas invånare,

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

i synnerhet med all säkerhet de större städernas, i allmänhet icke hade
något förråd af födoämnen inne för längre tid, än det dagliga behofvet
kräfde — ja, det vore till och med numera allmän sed att inköpa sina
födoämnen för dagen, i synnerhet de vigtigaste såsom bröd, kött, fisk etc.

Det torde jemväl vara bekant, att små torpare, andra jordarbetare
och handtverkare på landet icke hade tillgång att förse sig med sådant
förråd af födoämnen, att, vid inträffande utmätning hos dessa och vederlikar,
utmätningsmannen finner ett dylikt förråd inne, hvaraf han kunde
till uppehälle för familjen under en månad eller ens kortare tid undanskifta.

Det kunde nästan betvifias, att just af det anförda skälet ifrågavarande
undantagsstadgande ännu någonsin kunnat tillämpas i städerna.

Till hvad sålunda blifvit anfördt torde man få lägga det sakförhållande,
att penningen numera icke hade så mycket värde som på den
tid, utsökningslagen utarbetades; och ville man derjemte fästa sig vid
den stora arbetslöshet och deraf följande nöd, hvilken gradvis insmugit
sig bland den arbetande befolkningen, som mest hemsöktes af utmätningar,
och hvilken i vårt land numera nått en oroväckande höjd; så
funnes tillräckligt talande skäl för påståendet, att det i 65 § utsökningslagen
stadgade skyddet mot hårdt förfarande vid utmätning icke i vår
tid vore tillräckligt.

I allmänhet kunde man säga, att vid utmätning hos stadsinvånare
samt arbetare och handtverkare på landet det numera vore svårt att
uppfylla lagbudet att tilldela gäldenären nödiga arbetsredskap, enär
dessas värde säkerligen öfverstege det belopp af 75 kronor, som finge
undantagas.

1877 års Riksdag, som hade att yttra sig öfver Kongl. Maj:ts förslag
till ny utsökningslag, anförde i sin underdåniga skrifvelse angående
förevarande ämne, att med den stadiga tendens, som penningen redan
då hade att sjunka i värde, prisen på arbetsredskap naturligtvis alltjemt
måste stiga; och att denna förutsägelse blifvit verklighet, vore allmänt
bekant. Betecknande nog ansåg redan nämnda Riksdag det af Kongl.
Maj:t föreslagna värdebeloppet för lågt och att jemväl det högre belopp,
som nya utsökningslagen kom att bestämma var för lågt, vore bevisadt
genom hvad här ofvan utredts om att större delen af gäldenärer icke
hade något gagn af stadgandet om undansättande af matförråd till en
månads underhåll; men då under dessa 16 år prisen stadigt stegrats,
torde det vara uppenbart, att, om värdet af eu månads underhåll ''för en
medelstor familj sammansloges med det värde, som nu förefunnes å
nödiga arbetsredskap för ett handtverks bedrifvande, man måste komma
till ett, resultat af långt mer än 75 kronor.

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Sådant förhållandet nu vore, funnes det emellertid ingen likställighet
mellan gäldenarer i förevarande fråga, ehuru det så borde vara.
Motionären hade derför tänkt sig, att denna brist kunde afhjelpas genom
att borttaga ofvan citerade stadgande i paragrafen och i stället utsträcka
det värdebelopp, hvartill gäldenär vid utmätning egde undantaga nödiga
arbetsredskap eller andra lösören, till 150 kronor.

Genom en sådan förändring kunde man äfven i ej så få fall förebygga
de många s. k. hyreskontrakt å lösegendom och lösöreköp, hvilka
nu, i synnerhet i de större städerna, till en för rättrådigheten oroväckande
mängd, mötte utmätningsmannen vid dennes förrättningar;
likaså skulle för visso den rådande konsumtionskrediten derigenom betydligt
inskränkas — att icke förtiga den förhoppning man skäligen
kunde hysa, att den ohejdade stormlöpning mot fattigvård och andra
välgörenhetsinrättningar, som nu påginge och befarades tilltaga, skulle
förminskas.

Motionären förutsåge en anmärkning derom, att, som det syntes
vara ett visst sammanhang mellan stadgandena uti 65 § utsökningslagen
och 30 § konkurslagen, det hade varit nödigt att samtidigt med denna
motion föreslå en förhöjning i det värdebelopp, hvartill konkursgäldenär
eger undanskifta nödiga arbetsredskap eller andra lösören. Men som
dels det underhåll, hvilket kunde tillerkännas en sådan gäldenär, faststälts
att gälla för dubbelt så lång tid som motionen afsåge, och jemväl
kunde i visst tall utsträckas till än längre tid, och dels det i hvarje särskildt
fall berodde af borgenärerne i konkursen att, med hänsyn till flera
angifna omständigheter, bereda gäldenären anständigt uppehälle under
konkurstiden, så, och då eu sådan gäldenär dessutom hade sig tillförsäkrad
rätt att vädja till domstolen om han funne sig missbelåten med borgenärernes
beslut, förefunnes enligt motionärens åsigt intet sådant sammanhang
mellan dessa tvenne lagrum, att en ändring i 65 § utsökningslagen
nödvändiggjorde en ändring i 30 § konkurslagen.

Motionären föreslår alltså:

att Riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring i 65 § utsökningslagen,
att densammas lydelse blefve följande:

Från utmätning skola undantagas nödiga gång- och sängkläder för
gäldenären, hans hustru och oförsörjda barn, så ock af det förråd, som
i huset finnes, hvad till underhåll för en månad tarfvas, jemte nödiga
arbetsredskap eller andra lösören, allt dock ej öfver ett värde af etthundrafemtio
kronor. Lös pant må ej undantagas från utmätning för
den gäld, hvarför pantsättningen skett.

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Utskottet har väl behjertat motionens menniskovänliga syfte, men
i allt fall funnit sig förhindradt att skänka densamma sitt understöd.

Till en början tillåter sig utskottet sålunda erinra, att med den
affattning motionären gifvit sin hemställan, det lärer kunna ifrågasättas,
huruvida icke motionärens förslag från gäldenärens synpunkt snarare
måste anses innebära en skärpning än en lindring i gällande lagbestämmelse
om hvad från utmätning skall undantagas.

Enligt 65 §, sådan denna för närvarande lyder, skola nemligen,
utan afseende ä värdet, från utmätning undantagas dels, ovilkorligen,
nödiga gång- och sängkläder för gäldenären, hans hustru och oförsörjda
barn, dels ock, der utväg till nödtorftigt uppehälle saknas, af det förråd,
som i huset finnes, hvad till underhåll för en månad tarfvas. Härutöfver
få, under sist angifna förutsättning, undantagas nödiga arbetsredskap
eller andra lösören till ett värde af högst 75 kronor.

Motionären åter har visserligen uteslutit sistberörda förutsättning,
men på samma gång under det af honom föreslagna värdebeloppet 150
kronor inberäknat värdet jemväl af nödiga gång- och sängkläder samt af
det förråd, som i huset finnes.

Af den motivering, som motionären förutskickat, vill det emellertid
synas, som om motionären afsett, att under sistnämnda belopp skulle
inberäknas allenast värdet af nödiga arbetsredskap eller andra lösören.

Huru härmed än förhåller sig, saknas enligt utskottets åsigt giltig
anledning till någon förändring i gällande föreskrifter i detta ämne.

Af förhandlingarna vid 1877 års riksdag framgår, att ifrågavarande
65 § erhållit sin nuvarande lydelse i enlighet med ett af det särskilda
utskott, som hade den förberedande behandlingen af den kongl. propositionen
i ämnet sig anförtrodd, framstäldt sammanjemkningsförslag. Vid
behandlingen af särskilda utskottets ursprungliga förslag hade kamrarne
nemligen stannat i olika beslut, i det att Första Kammaren dels lika
med Kongl. Maj:t bestämt maximivärdet af egendom, som förutom
nödiga gång- och sängkläder samt i huset befintligt förråd finge undantagas,
till allenast 50 kronor, dels ock till dylik egendom hänfört endast
nödiga arbetsredskap och husgeråd, medan deremot Andra Kammaren i
förra hänseendet bestämt sig för ett belopp af 100 kronor och i det senare
ansett nödvändiga lösören af hvilket. slag som helst böra vara fredade
från utmätning.

Enligt utskottets uppfattning bör lagstiftningen på förevarande område
i främsta rummet afse att med billighet mot gäldenären förena full
rättvisa mot borgenären, så att den förre icke gynnas på den senares bekostnad,
och utskottet liar icke kunnat undgå att finna, att i det stad -

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

gande, deri ändring nu blifvit ifrågasatt, berörda uppgift blifvit löst på
ett i det hela tillfredsställande sätt. Utskottet inser val, att hvarje siffra
för det värdebelopp, som må från utmätning undantagas, måste lida af
en viss godtycklighet och föranleda en viss ojemnhet i tillämpningen,
och utskottet vill icke heller förneka, att hvad motionären anfört kan
tala för någon höjning af det maximibelopp, som för närvarande finnes
stadgadt uti ifrågavarande afseende, men utskottet vågar på samma gångantaga,
att gäldenärs skäliga anspråk på undseende ännu så länge med
gällande stadganden är nöjaktigt tillgodosedt, och att sålunda den föreslagna
höjningen icke är af verkligt behof påkallad. Särskild! gäller
detta i fråga om förhållandena på landsbygden.

Hvad motionären anfört rörande stadgandet om rätt för gäldenär
att från utmätning af de i huset befintliga lifsförnödenheter undantaga
hvad till underhåll för en månad tarfvas, eger nog i många fäll sin rigtighet,
särskilt hvad förhållandena i de större städerna angår, men tillvaron
af en dylik rätt kan lika ofta för gäldenären eg a verklig betydelse.
Motionären har också ansett sig icke böra undvara ifrågavarande stadgande
i det förslag till ändrad lydelse af 05 § utsökningslagen, han i
sin motion framstält.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

2:o) att icke heller herr Olof Olssons motion må
vinna Riksdagens bifall.

Stockholm den 25 april 1892.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Herr Hans Andersson har velat tillkännagifva, att han på grund
af åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i behandlingen
inom utskottet af herr Olof Olssons motion.