Lagutskottets Utlåtande N:o 46 (Utlåtande 1889:LU46 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

N:o 46.

Ank. till Riksd. kansli den 17 april 1889, kl. 11 f. in.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt ''motion om ändrad
lydelse af § 49 i förordningen angående fattigvården
den 9 juni 1871.

Från Första Kammaren har lagutskottet fått emottaga en inom nämnda
kammare af herr H. Claeson afgifven motion, så lydande:

»Ofvertygad om vigten att högsta domstolen ej, såsom de senare åren
varit händelsen, är så öfverhopad af mål, att en del af dessa måste länge
qvarligga derstädes, eller ock vigtiga lagfrågor, i hvilka högsta domstolens
yttrande erfordras, få undanskjutas för att förhindra allt för stor balans af
mål, tog jag mig friheten att under sistlidne riksdag väcka motion, n:o 75,
deri jag hemstälde, att Riksdagen måtte i underdånig skrifvelse anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, huru vida ej den i 49 § af
kongl. förordningen den 9 juni 1871 angående fattigvården förekommande
bestämmelse, att ändring i kongl. kammarrättens beslut i fattigvårdsmål
må sökas hos Kongl. Maj:t, kunde varda upphäfd, samt, om sådant funnes
vara händelsen, så skyndsamt ske kunde derom gå i författning.

Denna min motion tillstyrktes utan meningsskiljaktighet af det Första
Kammarens tillfälliga utskott, till hvilket den hänvisats, och bifölls af Första
Kammaren, utan att en enda röst höjdes deremot, men afslogs af Andra
Kammaren, hvilket dock, att döma af den derstädes förda öfverläggning,
torde hafva skett, emedan man der önskat, att motionen blifvit framstäld i
sådan tid och ordning, att den underkastats granskning af lagutskottet.

Bih. till Riksd. Prof. 1889. 7 Sami. 26 llåft. 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Emot bifall till min motion anfördes äfven af en rättslärd ledamot i
Andra Kammaren, att det ej kunde anses vara i sin ordning att låta kammarrätten,
som är en förvaltningsinstans, utan appell afgöra rättsfrågor af
sådan beskaffenhet, som fattigvårdsmålen innebära, men detta inkast synes
mig sakna betydelse, då, såsom samme ledamot ock upplyste, kammarrätten
jemväl är att betrakta såsom domstol, samt man, enligt min mening, bör
hos kammarrättens ledamöter tryggt kunna förutsätta förmåga af den rättstolkning,
som de, juridiskt sedt, temligen enkla och enformiga fattigvårdsmålen
erbjuda.

Under ofvan anmärkta förhållanden, och enär de olägenheter, hvilka
föranledt mig att påkalla en lagändring, ej minskats utan ökats, i ty att
under år 1888 balansen af mål och ärenden i högsta domstolen stigit från
840 till 1,003, samt till de af mig förut anförda skäl torde kunna läggas,
att det är så önskligt, att tvister, kommuner emellan, rörande fattiges hemortsrätt,
skyndsamt afgöras, att vinsten deraf att tredskande parter ej kunna
utan allt fog fördröja målens afgörande så lång tid, som med nu befintliga
balans i högsta domstolen kan ske, medelst målens dragande under Kong!.
Maj:t, mer än väl uppväger saknaden af förmånen att kunna få kammarrättens
beslut i de till sitt innehåll jemförelsevis mindre betydande fattigvårdsmålen
pröfvade och någon gång ändrade af högsta domstolsinstansen,
har jag ansett det vara min pligt att nu återkomma med min motion i den
förändrade form, hvartill öfverläggningen inom Andra Kammaren gifvit
anledning, och får jag för ty vördsamt föreslå, att Riksdagen behagade för sin
del besluta följande ändrade l}7delse af 49 § i ofvan nämnda kongl. förordning:

Kammarrättens beslut i mål, hvarom i denna förordning sägs, må ej
hos Konungen öfverklagas.»

Sedermera har motionären, till fullständigande af sin ofvan intagna
framställning, skriftligen meddelat följande upplysningar:

»För att med noggranna siffror kunna bestyrka min till stöd för min
motion om upphäfvande af rätten att draga kammarrättens beslut i fattigvårdsmål
under Kongl. Maj:ts pröfning lemnade uppgift, att det ej vore
regel utan undantag, att ändring i sådana beslut vunnes hos högsta domstolen,
har jag granskat huru de fattigvårdsmål, som under åren 1883—
1887 förevarit till behandling af högsta domstolen, blifvit derstädes afgjorda
samt dervid funnit, att högsta domstolen under nämnda tid på grund af
besvär öfver kammarrättens beslut före haft till behandling 556 fattigvårdsmål,
eller något mer än 111 i medeltal under året, och ett år (1885) ej
mindre än 154 stycken, att i 453 mål högsta domstolen förklarat sig ej
finna skäl till ändring i kammarrättens beslut, att i 42 mål besvären ej
upptagits till pröfning samt att endast i 61 mål, eller mindre än hvart

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

nionde mål, ändring vunnits; att i 6 af dessa mål ändringen bestått deri,
att på grund af åberopad ny utredning målen visats åter till vederbörande
konungens befallningshafvande, så att ovisst är, om ändring i hufvudsak
slutligen egt rum eller om ej eu der af dessa mål inräknats i återstående
55 mål, i hvilka ändring skett; att äfven i sistnämnda mål ändringen
understundom berott pa ny bevisning, som kunnat och bort företes hos
konungens befallningshafvande eller kammarrätten, samt att i nära hälften
(28) af de mål, i hvilka kammarrättens beslut ej blifvit beståndande, det
öfverklagade beslutet godkänts af en, två eller, såsom i åtta fall inträffat,
tre af högsta domstolens ledamöter.»

På sätt motionären genom sin framställning ådagalagt, har mängden
af de till högsta domstolen inkomna, ej afgjorda mål på senare tiden så
ökats, att, om denna ökning fortgår, en förstärkning af domstolens ledamotsantal
synes inom kort blifva en oundviklig nödvändighet. Då det emellertid
ligger i det allmännas intresse, särskildt ur ekonomisk synpunkt, att,
så, länge det utan skada för lagskipningens och lagstiftningens jemna fortgång
kan ske, söka förekomma inträdandet af denna nödvändighet, torde
man böra tillse, huru vida icke något medel att lätta högsta domstolens
arbetsbörda kan utfinnas, utan att något berättigadt intresse derigenom
sättes på spel. Ett sådant medel har, enligt utskottets förmenande, herr
Claeson i förevarande motion anvisat.

Lagutskottet är visserligen af den mening, att de fattigvårdsmål,
hvilka eldigt 1871 års förordning kunna fullföljas hos Kongl. Maj:t i högsta
domstolen, till sin beskaffenhet äro verkliga domstolsfrågor, som icke böra
i administrativ väg slutligen afgöras. Häraf lärer emellertid icke följa, att
dessa mål ovilkorligen måste kunna dragas under högsta domstolens pröfning.
I åtskilliga fall finnes ju föreskrifvet, att hofrätts beslut icke får
öfverklagas; och någon betänklighet synes utskottet icke möta mot meddelande
af en dylik föreskrift i fråga om kammarrättens utslag i fattigvårdsmål.
. Kammarrätten är nemligen, enligt utskottets uppfattning, hvad benämningen
också antyder, en verklig domstol, hvadan ock både lagkomitén
och den äldre lagberedningen i sina förslag till rättegångsbalk upptagit
kammarrätten bland öfverrätter, äfvensom lagkomitén för densamma föreslagit
benämningen »hofrätt i kammarmål». Det förhållande, att åtskilliga
af de mål, som tillhöra kammarrättens handläggning, härflyta ur den administrativa
rätten, lärer icke kunna betaga den dess egenskap af domstol;
och de ifrågavarande målen skulle följaktligen icke förlora sin egenskap af
domstolsfrågor, om deras slutliga afgörande öfverlemnades åt kammarrätten.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Utan att vilja förneka, att de ifrågavarande fattigvårdsmålen kunna
vara för vederbörande parter af vigt, antager utskottet likväl, att deras
betydelse och de belopp, om hvilka tvistas, i allmänhet äro ganska ringa.
De rättsregler, som vid desammas behandling vinna tillämpning, torde ock
vara enkla och tillhöra ett begränsadt lagstiftningsområde. Således synes
äfven ur denna synpunkt hinder ej möta att låta dessa mål stanna i den
nuvarande andra instansen. Ett nära liggande exempel på ett dylikt stadgande
erbjuder 192 § utsökningslagen, hvarest förklaras, att hofrätts utslag
i mål rörande lagsökning för gäld ej må hos Konungen öfverklagas; och
någon olägenhet af detta stadgande har icke försports. Af den nu ifrågasatta
bestämmelsen synes ännu mindre någon olägenhet kunna befaras, då
man tager i betraktande, att kammarrätten, ehuru för närvarande endast
eu mellaninstans, dock eger att upptaga mål från alla delar af riket, under
det att hofrätterna hafva sina särskilda lagskipningsområden, hvilken sistnämnda
omständighet kan medföra olika praxis i likartade mål.

Motionären har med siffror visat, att kammarrättens utslag i fattigvårdsmål
jemförelsevis sällan blifvit af högsta domstolen ändrade. Det bör
ej heller förbises, att de beslut i dylika mål, som af högsta domstolen meddelats
under den tid, som förflutit från det nu gällande förordning angående
fattigvården trädde i kraft, böra, derest sådant kan anses erforderligt,
för kammarrätten utgöra en värdefull ledning vid bedömandet af dessa
mål, helst man lärer kunna antaga, att de flesta principiella frågor om
tolkningen af förordningens bestämmelser under denna tid varit föremål
för högsta domstolens pröfning.

Då lagutskottet således för sin de! finner en minskning i antalet af
de mål, som må i högsta domstolen fullföljas, önskvärd och nödig, och
någon olägenhet, enligt utskottets uppfattning, icke kan följa af en föreskrift,
att kammarrättens utslag i fattigvårdsmål icke må i högsta domstolen
öfverklagas, får utskottet — som anser frågan härom lämpligast
böra genom en skrifvelse dragas under Kongl. Majrts pröfning — hemställa,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, huru vida ändring i
gällande bestämmelser borde vidtagas i syfte att kammarrättens
beslut i fattigvårdsmål ej finge hos Konungen
öfverklagas.

Stockholm den 18 april 1889.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Lagutskottets Utlåtande N:o 46.

Reservationer

af herr Lilienberg: »Obetingadter känner jag det angelägna deri, att åtgärder
vidtagas för åstadkommande af en snabbare rättsskipning i högsta
instansen, och jag är likaledes af den mening, att den enda utväg, som
med nuvarande rättegångsordning kan vidtagas för uppnående af detta mål,
är att i vissa fall begränsa rättigheten till fullföljd af talan till andra instansen,
såsom redan skett med afseende å vissa utsökningsmål och såsom
i rättegångsbalken af 1734 års lag är stadgadt rörande brottmål, i hvilka
enligt gällande lag talan icke får fullföljas hos kongl. maj:t af åklagare
eller målsegande. Att utan våda sådan inskränkning i rättigheten att fullfölja
talan kunde stadgas beträffande fattigvårdsmålen, ånger jag vara antagligt
och jag skulle derför icke hyst betänklighet vid att tillstyrka bifall
till den ifrågavarande motionen, så framt jag icke ansett, att den deri afhandlade
frågan, väsentligen en organisationsfråga, är af beskaffenhet att
böra bero på initiativ från Kongl. Maj:t, som i allt fall bäst är i tillfälle
att låta frågan erhålla den omfattande utredning, den utan tvifvel klöfver»,
samt

af herrar Smedberg, H. Andersson i Nöbbelöf, A. Göransson, C. Persson
i Stallerhult och Wendt, hvilka ansett, att utskottet bort hemställa, att förevarande
motion icke måtte till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Herr Fröberg har begärt få. här anteeknadt, att lian på grund åt
ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i ärendets behandling inom
utskottet.

Tlili. till 1’iksrl. Prof,. 1881). 7 Sand. 28 Höft.