Lagutskottets Utlåtande N:o 45 (Utlåtande 1906:LU45 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

N:o 45.

Ank. till Riksd. kansli den 23 april 1906 kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af dels Kungl. Maj:ts proposition med
förslag till lag angående förbud i vissa fall för bolag
och förening att förvärfva fast egendom samt till lag om
ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring, dels
ock en i anledning af denna proposition afgifven motion.

Genom proposition, n:o 62, af den 7 nästlidne mars, hvilken af båda
kamrarna blifvit till lagutskottet hänvisad, har Kungl. Maj:t, under åberopande
af propositionen bilagda i statsrådet och högsta domstolen förda
protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan intagna förslag till

1) lag angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva
fast egendom och

2) lag om ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om
hemmansklyfning, ägostyckning och jordafsöndring.

I sammanhang med denna proposition har lagutskottet till behandling
förehaft en inom Andra Kammaren väckt, till utskottet hänvisad
motion, n:o 150, i hvilken herrar C. A. Lindhagen, D. Persson i Tällberg,
J. Ström, B. P. Ersson, O. A. Ericsson i Ofvanmyra, S. L. Olsson i Älfda]
såsen, ./. Ericsson i Valista, M. Sundström, K. M. Lindh i Gäfle, P.
Olsson i Fläsbro, O. Olsson i See, IL. Eriksson i Elgered, E. A. Leksell,
J. E. Nordin, K. R. Karlsson i Fjäl, A. A. Eriksson i Rödsta, S. H.
Kvarnzelius, P. Hörnsten, C. J. Öberg, A. J. Hagström, J. Bromée i Billsta,
E. Sundin, V. H. Wickström, S. J. Enander, K. Karlsson i Mo, J. Anders Bih.

till Riksd. Prot. 1906. 7 Sami. 39 Häft. (N:o 45). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

son i Baggböle, G. A. Ahlstrand, C. G. Scedén, A. Jonsson i Lycksele, A.
L. Lundström, F. Berglund och L. J. Carlsson i Malmberget anfört:

»I Kungl. Maj:ts proposition n:o 62 har framlagts förslag till lag om
förbud för bolag och förening att, därest ej Konungen lämnar tillstånd,
förvärfva List egendom å landet inom Norrland och Dalarne, hvarifrån
förslaget dock medgifver en hel del undantag.

Bland dessa undantag är i förslagets 3 § upptaget medgifvande för
bolag och förening att fortfarande förvärfva den del af ett hemmans afrösningsjord
med impedimenter, som ej är att, på sätt i paragrafen närmare
bestämmes, hänföra till stödskog och odlingsområde. En dylik lag
skulle i allt fall verka såsom totalförbud i en del orter särskilt i kustbygderna
och storsjöbygden, men i öfriga trakter skulle från lh och ända
till 5/6 af de återstående bondehemmanens skogsmarker få fortfarande
öfvergå till sågverksindustrien.

Detta förslag är framfördt af en majoritet inom nordandskommittén
såsom ett förmedlingsförslag, afseende att angifva det mått af jord, som,
enligt hvad alla borde vara ense om, måste inom vissa vidsträckta delar
af vårt land allra minst bevaras åt ett fritt bondestånd och den öfriga
befolkningen. Kommittén säger sig därigenom också gifvit de tidigare
förslagen »en väsentligen reducerad form» samt framhåller, att med dess
förslag »i skogsbygderna ännu ansenliga skogsområden komme att stå trävarurörelsen
till buds».

Den, som i bolagens omåttliga jordförvärf ser en stor samhällsfara,
kan emellertid icke vidgå, att ett dylikt opportunitetsförslag gör till fyllest.
Bolagens jordförvärf måste ju redan nu anses mer än tillräckligt stora,
och genom att få förvärfva ytterligare fastigheter skulle deras ekonomiska,
sociala och politiska öfvermakt ytterligare stärkas på bekostnad af bondeståndet
och den öfriga befolkningen. Det framstår ju äfven såsom en
egendomlig åtgärd, att sedan staten medelst afvittringarne velat gynna
bondeståndet genom stora skogsanslag och nybyggesupplåtelser »för landets
uppodling och bebyggande», så är staten nu beredd att stifta en lag, som
uttryckligen angifver sig vilja befrämja, att ytterligare stora delar af dessa
skogsmarker, utöfver de för sitt ändamål redan förlorade, må »stå trävarurörelsen
till buds». I själfva verket är detta endast ett upprepande, ehuru
i mindre omfattning, af samma statsklokhet, som i sin tid anfördes för nu
gällande ägostyckningslags uppgift att i de norrländska bygderna skilja
inägorna från skogsmarken och därigenom bereda hemmansägaren tillfälle
att, såsom det hette, »efter skogens försäljning» kunna kvarsitta med äganderätt
å gärden.

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Förslagets bestämmelse att i Dalarne prisgifva just de s. k. utskogarne
kan ock vara betänklig. Därigenom äfventyras, att staten kommer att
särskild! uppmuntra och underlätta till att afhända befolkningen dessa
utskogar, som på många ställen utgöra den värdefullaste egendomen och
därför äro för befolkningens utkomst väl behöfliga.

Tidigare ha också önskningarna samlat sig kring ett totalförbud.
Andra Kammaren antog åren 1901 och 1903 en provisorisk lag i detta syfte.
Norrlandskoinmitténs underdåniga hemställan af år 1901 gick i samma
riktning. De talrika kommunalstämmobeslut, mötesresolutioner och petitioner,
som år 1901 och äfven sedermera i orterna kommit till stånd,
förordade, ofta i de kraftigaste ordalag, ett totalförbud. Och samma hemställan
framfördes till regeringen förra året af den stora daladeputationen,
bestående af ombud, som för ändamålet utsetts af kommunalstämmorna i
tolf socknar inom öfre Dalarne.

I sina afgifna yttranden öfver norrlandskoinmitténs betänkande tillstyrka
visserligen länsstyrelserna i Kopparbergs, Västerbottens och Norrbottens
län ifrågavarande förmedlingsförslag. Detsamma kan i själfva
verket länsstyrelsen i Gäfleborgs län också sägas hafva gjort, om än
indirekt, i det att länsstyrelsen väl förordar obegränsad rätt för bolag att
fortfarande köpa hemman, men på samma gång tillstyrker, att, sedan detta
väl är gjordt, staten skall från bolagen expropriera tillbaka ungefär just
så mycket, som enligt den nu framlagda propositionen skulle inbegripas
under förbudet. Länsstyrelsen i Jämtlands län åter hemställer om totalförbud.
Den finner, att den ifrågasatta inskränkningen i förbudet skulle
»i hög grad försvaga förbudets verkan», i det att, om det tillätes bolag och
föreningar att fortfarande förvärfva all den inrösningsjord, som ej bör betraktas
såsom stödskog eller odlingsområde, den jordbrukande befolkningens
ställning skulle komma att alltmer försvagas genom försäljning till trävarubolagen
af den öfriga jorden.

Äfven två reservanter'' inom norrlandskornmittén hafva i afgifna
reservationer stått fast vid yrkandet på totalförbud, detta dock endast
alternativt, i händelse ej ett annat af dem framställdt förmedlingsförslag
kunde vinna afseende.

Dessa ledamöter framhålla i sistnämnda afseende, att det, trots allt,
likväl gåfves ett skäl att ej taga helt afstånd från tanken på en tudelning
af skogsanslaget. Man vore ju nämligen tämligen ense om, att det icke
varit gagneligt för bönderna, att de fått så stora skogsanslag till fri disposition,
utan att en väsentlig del bort afsättas till allmänningar. Här
skulle nu ett icke oviktigt steg kunna tagas för att godtgöra denna försummelse.
Äfven kommittén framhåller, att det vore lyckligast, om den

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

öfverloppsmark, som kommittén undantagit från förvärfsförbudet, kunde
komma att fylla sin naturliga bestämmelse genom att ombildas till allmänningar.
Därför hemställes af dessa två ledamöter, att viss efter undersökning
bestämd skogsmark skulle få undantagas från förbudet, dock under
villkor, att staten eller kommunen berättigades inlösa marken för den betingade
köpeskillingen. Kommunen skulle hafva företrädesrätt att öfvertaga
köpet, och detta helst underlättas genom låneunderstöd af statsmedel.
Vill kommunen eller staten icke förvärfva marken, så öfvergår den definitivt
till köparen.

Det kan ock med fog ifrågasättas att såsom en följd af nu angifna
grundsatser stadga totalförbud jämväl för socknar, där vid afvittringen en
af sevärd del af hemmanens skogsanslag t. ex. minst XU redan afsatts till skogsallmänning.
Dessa socknar äro inom Norrbottens län de sex lappmarkssocknarna
jämte Pajala, Muonionalusta och Tärendö socknar samt inom
Kopparbergs län Svärdsjö, Envikens, Lima, Transtrands, Orsa och Alfdalens
socknar samt Särna socken med Idre kapellag.

Beträffande särskildt Västerbottens och Norrbottens lappmarker synas
viktiga skäl tala för, att under hvarje förhållande ett totalförbud bör
utfärdas för dessa trakter. Detta är också förordadt af de två förenämnda
reservanterna inom kommittén. De erinra om hvilken sorglig historia
lappmarksskogarnes afvittring vore. Landshöfding Widmark d. ä. framhöll
i en underdånig berättelse af år 1860, »att det vore af stor och djup
betydelse för orten och det allmänna, det skogen inom lappmarkernas
vidsträckta skogsland framgent blefve kronans egendom». Men statsmakterna
skulle gå en medelväg och bestämde år 1873 i sammanhang med
beslut om lappmarksskogarnes afvittring, att den skog, som utskiftades
utöfver husbehofvet, endast fick tillgodonjutas efter utstämpling. Därigenom
trodde man sig ha vunnit å ena sidan, »att bonden skulle af
skogsbruket hafva en nödig befunnen biförtjänst, då hans jordbruk
slog fel», och å andra sidan, »att skogen ej skulle sköflas och bonden ej
blifva prisgifven åt skogsköpare». Det gick dock icke så, utan tvärtom,
säga reservanterna. Genom att kronan afhände sig sin äganderätt, blefvo
egendomarna prisgifna åt skogsköpare, som af bönderna förvärfvade utstämplingsrätterna
och äfven hemmanen. På detta sätt äro i de flesta
lappmarkssocknarna, utom större delen af utstämplingsrättigheterna, redan
inemot hälften eller därutöfver af själfva hemmanen i trävarubolagens ägo.
Och hvad angår det förmenta skyddet mot skogens sköfling, som skulle
vinnas genom utstämplingstvånget, så har den stora politiken efter afvittringarnas
afslutande i lappmarkssocknarna kännetecknats af skogsköparnes
ständiga anlopp för att erhålla den största möjliga utstämpling, oafsedt

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

hvad skogarne tålde i afverkning. Sin öfvertygelse, att ett toalförbud bör
utfärdas för lappmarkerna, motivera reservanterna härefter i annat sammanhang
sålunda:

»Lappland är ett land för sig, det märkes snart, när man rest där
något med öppna ögon. Man känner, att det är ett ungt, ännu icke
exploateradt land, där äfven de bästa bosättningsmöjligheterna icke hunnit
tagas i anspråk. Däraf förklaras befolkningens synnerliga ifver för nya
bosättningar, deras framträdande fiendskap mot bolagens jordförvärf och
deras alldeles särskilda intresse för norrlandsfrågans lösning. Folkökningen
är ock mycket stark i Lappland i följd af det synnerligen stora antal barn,
som födas i familjerna. Detta folks enda framtidsförhoppningar grusas
genom bolagsförvärfven. Härtill kommer, att i lappmarkerna såsom den
nordligaste och mest aflägsna landsändan folket otvifvelaktigt mer än
annorstädes behöfver ett stöd af skogen i tider af felslagna skördar och
att bland annat för detta ändamål där införts ett särskildt skogshushållningssätt,
nämligen utstäinplingstvång. Det var bolagens arrendatorer och
de bönder, som afhändt sig sina utstämplingar, hvilka behöfde bistås af
det öfriga landet i följd af 1902 års missväxt. Man bör ock komma ihåg,
att, såsom utredningen ofvan visar, lappmarksskogarne ostridigt varit i sin
helhet kronans egendom och att det öfvervägande antalet hemman därstädes
bevisligen uppkommit af nybyggen, som kronan upplåtit under en
jämförelsevis sen tidsperiod. Slutligen har staten helt nyligen låtit afvittra
lappmarksskogarne, och detta i den bestämdt uttalade afsikten att
stärka bondeståndet och hindra att bönderna folie offer för skogsköpare.
Det vore under alla dessa omständigheter och med hänsyn till, att bolagen
redan med äganderätt förvärfvat inemot hälften af hemmanen, mer än
underligt, om staten nu skulle genom sin lagstiftning uttryckligen förklara,
att en stor del äfven af de återstående bondeskogarne borde få stå
trävaruindustrien till buds.»

I afseende på lagens omfattning har den kungliga propositionen i
öfverensstämmelse med norrlandskommitténs förslag gjort öfven den inskränkningen,
att af Gäfleborgs län inbegripits under förbudet endast Ofvanåkers,
Voxna, Los, Färila, Ramsjö och Hassela socknar samt Hamra kapelllag.
Detta motiveras af kommittén därmed, att dessa socknar skulle »förete
den typiska norrländska karaktären» och att förhållandena inom länet i
öfrigt skulle vara så pass stadgade, att någon egentlig fara för bondeståndets
framtid icke kan anses föreligga. Tre reservanter inom kommittén
anse däremot, att lagen bör, i öfverensstämmelse med de äldre förslagen,
omfatta hela Gäfleborgs län. Bolagsförvärfven, mena de, ha inom
detta län gått lika långt som inom de öfriga länen. Och icke heller kan

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

ur kommitténs statistik hämtas något fog för dess åtskillnad. Den visar
nämligen, att förvärfven stadigt fortgå äfven i många socknar, som ej
skulle inbegripas under lagen. Inom t. ex. Ljusdals socken hade trävaruindustriens,
till hufvudsaklig del aktiebolags, jordförvärf under tiden 1885—
1900 ökats från 12,2 till 41,i procent af hela mantalet. Detta kan knappast
kallas för stadgade förhållanden. I sitt utlåtande öfver kommittébetänkandet
har länsstyrelsen äfven förklarat sig icke kunna instämma i
kommitténs åsikt, att endast i dessa uppräknade socknar af länet bolagens
jordförvärf skulle behöfva motarbetas, ity att detta förvisso vore önskligt
äfven inom andra delar af länet, såsom den af kommittén framlagda utredningen
nogsamt ådagalade.

Uppenbarligen är förslaget i detta afseende icke tillfredsställande,
och önskligt vore ju om åtminstone vissa särskilt hotade socknar, såsom
Ljusdal och Bjuråker, ytterligare medtogos under förbudet.

Med stöd af hvad sålunda anförts, få vi hemställa, att Riksdagen
måtte besluta följande ändringar i det genom den kungl. propositionen
n:o 62 framlagda lagförslag, nämligen:

l:o) att antingen från förvärfsförbudet undantag enligt 3 § ej medgifves,
eller ock stadgas, att förvärf, som jämlikt nämnda paragraf medelst
gällande afhandling kommit till stånd, skall hembjudas stat och kommun
till inlösen med företrädesrätt för kommunen;

2:o) att under alla förhållanden undantag enligt 3 § ej medgifves
för Västerbottens och Norrbottens lappmarker eller för ofvannämnda socknar,
där vid afvittringen en afsevärd del af skogsanslagen afsatts till allmänningar;
samt

3:o) att lagen måtte vinna tillämpning ej blott inom de i förslaget
uppräknade socknarna af Gäfleborgs län, utan äfven inom andra delar af
länet och i all synnerhet inom Ljusdals och Bjuråkers socknar.

Därest motionen vinner afseende, torde erforderliga formuleringar
föreslås af lagutskottet, i hvilket afseende hänvisas till förslagen å sid.
399 i norrlandskommitténs betänkande.»

I motionens syfte hafva herrar A. Wiklund och G. A. E. Kronlund
instämt.

Den nu framlagda kungl. propositionen utgör en del af det förslag,
som framlagts af den s. k. norrlandskommittén i syfte att råda bot på de
missförhållanden, som uppkommit genom trävaruindustriens omfattande
jordförvärf i Norrland och Dalarne.

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Frågan på hvad sätt och med hvilken rätt jorden besittes måste
gifvetvis vara ett djupt ingripande spörsmål, då det ju är jorden och hvad
den alstrar, som ytterst utgör grunden för all mänsklig tillvaro och fortkomst.
Jordfördelningens problem har ock redan på samhällets tidigare
utvecklingsstadier visat sig vara af stor vikt att rätt lösa, men hur meningarna
därvid än skiftat och hur olika intressen än fått göra sig gällande,
har dock som den säkra slutsatsen alltid framgått, att särskildt ett
själfägande bondestånd är af stor betydelse för samhället i socialt,
politiskt och ekonomiskt hänseende. En närmare utveckling af detta ämne
torde här icke vara erforderlig. Historiens erfarenheter i vårt eget land
såväl som i andra länder lämna härom ojäfaktiga vittnesbörd. Och hvad
särskildt angår farorna af bondeståndets försvinnande eller försvagande i
våra nordligare landsdelar, så har norrlandskommittén därom gifvit en utförlig
framställning, till hvilken utskottet tillåter sig hänvisa. Här må
blott särskildt framhållas, hurusom för ett lands ekonomiska själfständighet
det knappast torde kunna betecknas såsom lyckligt, att inom
detsamma eller en hufvudsaklig del däraf jordbruket åsidosättes, för att
man må blifva i tillfälle att uteslutande eller företrädesvis söka gifva uppblomstring
åt industrien, hvilken, hur stora förvärfsmöjligheter den än kan
skapa, dock genom sitt beroende af råmaterial och afsättningsmöjligheter
icke ensam för ett land kan bereda den ekonomiska själfständighet, som
tillika utgör en borgen för dess lugna ekonomiska utveckling.

När vid midten af förra århundradet nya fördelaktiga konjunkturer
för trävarurörelsen yppade sig på världsmarknaden, medförde detta en
hastig och dittills oanad utveckling af trävaruindustrien i vårt land. Redan
förut hade industrien gynnats med stora skogsförläningar från kronan i
form af s. k. rekognitionsskogar och stockfångstprivilegier. Genom de
s. k. afvittringarna, som i synnerhet från början af förra århundradet
blefvo med kraft från kronans sida fullföljda, kommo de stora skogsmarkerna
i rikets norra del i öfrigt till större delen i bondeståndets besittning.
1 följd häraf blef industrien, lockad af förenämnda konjunkturer,
i tillfälle att äfven förvärfva bondeskogar, af hvilket tillfälle den ock
begagnade sig genom att förvärfva såväl långvariga afverkningsrätter som
äfven själfva hemmanen. Dessa förvärf hafva till stor del på grund af
statens förut tillämpade skogspolitik i Norrland och Dalarne skett till ytterst
fördelaktiga villkor, och den vinst, trävaruindustrien äfven därå skördat,
kan sägas vara enorm, ett förhållande, som torde vara så allmänt kändt
och erkändt, att utskottet icke här behöfver närmare angifva exempel därpå.

Följden af denna utveckling har blifvit, att af den i enskild ägo
varande jorden i Norrland och Dalarne, hvilken år 1900 utgjorde 15,723,034

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

hektar, 5,394,837 hektar eller 34,3 procent, motsvarande Malmöhus, Kristianstads,
Hallands, Blekinge, Kalmar, Kronobergs och Jönköpings län
sammanlagda, tillhörde trävaruindustrien. Uti de 261 socknar, som finnas i
Norrland och Dalarne, utgjorde trävaruindustriens fastigheter af all
enskild jord högst 10 procent i 57 socknar, öfver 10 procent till och
med 30 procent i 82 socknar, öfver 30 procent till och med 50 procent
i 71 socknar, öfver 50 procent till och med 70 procent i 42 socknar
och öfver 70 procent i 9 socknar. I 51 socknar ägde således industrien
öfver hälften af all enskild jord. Antalet bolag, som år 1900
ägde jordbruksfastigheter till taxeringsvärde af minst en half million
kronor, var 52. Bland dessa funnos bolag, som besutto fastigheter i
40 socknar och därutöfver, och vissa bolag ägde hvart för sig jordegendom
till större areal än Blekinge län. Af ifrågavarande jord hade
åren 1885—1900 förvärfvats mer än en tredjedel, och af dessa förvärf
hade hälften skett under de sista fem åren. Äfven efter år 1900
hafva bolagens fastighetsköp på de flesta håll fortgått med stor liflighet.
Enligt en uppgift skulle exempelvis under åren 1901—1903 ensamt i en
domsaga i Västerbottens läns lappmark af bolagen inköpts 13 mantal, fördelade
på omkring ett 100-tal bondgårdar. Trävaruindustriens fastighetsförvärf
äro således i närvarande ögonblick afsevärdt större än ofvan angifvits. Till
dessa förvärf sluter sig den högst betydliga areal, trävaruindustrien med
långvarig afverkningsrätt innehar i Norrland och Dalarne. År 1900 innehade
sålunda enligt de uppgifter, som kunnat erhållas, trävaruindustrien
sådan afverkning till skogsmark om 1,129,368 hektar eller ett område
något större än Östergötlands län; men i verkligheten äro dessa afverkningsrätter
af betydligt större omfattning.

Den omkastning af besittningsförhållandena till jorden i Norrland
och Dalarne, dessa betydande bolagsförvärf innebära, hafva helt naturligt
icke varit utan kännbara verkningar för bondeståndet i dessa delar af
landet. Och med den tendens, dessa bolagsförvärf visa att fortgå, torde
faran för bondeståndets tillbakagång och i vissa trakter fullkomliga försvinnande
få anses öfverhängande. Vådorna af hvad som redan skett äro
betydande.

Det var ock i öfvertygelsen om nödvändigheten att skyndsamma åtgärder
oundgängligen måste vidtagas för afvärjandet af dessa vådor, som
Riksdagen i skrifvelse den 1 juni 1901 hos Kungl. Maj:t anhöll, att Kungl.
Maj:t täcktes låta utreda, huruledes genom lagstiftnings- eller andra särskilda
åtgärder den själfägande jordbrukande befolkningens ställning i
Norrland och Dalarne kunde vidmakthållas och stärkas och jordbrukets utveckling
i nämnda landsdelar befrämjas, samt så snart ske kunde för

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Riksdagen framlägga de förslag, hvartill förhållandena kunde anses föranleda.
Norrlandskommittén, hvilken tillsattes för att verkställa berörda
utredning, har i sitt betänkande framlagt åtskilliga lagförslag och andra
framställningar, för hvilka i korthet här redogörelse följer.

Främst sättes det för Riksdagen nu framlagda förslaget om förbud för
bolag och förening att, med vissa i förslaget angifna undantag, förvärfva
fast egendom inom ifrågavarande landsdelar. Beträffande åter hemman,
som redan förvärfvats af trävaruindustrien, föreslås dels nya bestämmelser
om ägostyckning, åsyftande att förhindra de ur jordbrukssynpunkt vådligaste
följderna af det nuvarande institutets tillämpning, äfvensom provisoriskt
förbud mot ägostyckning i vissa fall — förslag i sistberörda syfte
blef af 1905 års lagtima Riksdag antaget —, dels en arrendelag i ändamål
att stärka arrendatorernas ställning å trävaruindustriens hemman, dels
vissa ändringar i stadgande^ om jordafsöndring i syfte att bereda effektivitet
åt den föreslagna ägostyckningslagen, dels en lag innefattande bestämmelser
till förekommande af dessa hemmans vanhäfd och dels en lag,
afseende att bereda jordbrukare lämpliga jordbrukslägenheter å ifrågavarande
hemman, för hvilket ändamål under vissa förutsättningar ifrågasattes
ett expropriationsförfarande. Vidare har kommittén gjort framställningar
om upplåtelse af odlingslägenheter å kronomark, angående vissa
lättnader i afseende å väghållningsbesväret, nya grunder för skogsbeskattningen,
vissa ändringar i flottningsstadgan, vissa lättnader vid verkställandet
af laga skiften, lagstiftning för att befrämja bildandet af gemensamhetsskogar
och skogsmedelsfonder, anslag och låneunderstöd för dikning
och nyodling, undervisning i jordbruk genom kringresande konsulenter och
slutligen angående vissa särskilda norrländska önskemål, såsom förbättrade
kommunikationer, fraktlindringar och kooperation mellan jordbrukare.

Kommittén har jämväl föreslagit nya grunder för den ännu ej fullbordade
afvittringen beträffande trakterna ofvan odlingsgränsen inom Västerbottens
läns lappmark, enligt hvilka grunder bland annat all den hemmanen
tilldelade saluskogen skulle afsättas till allmänning; och detta förslag
blef ock antaget vid 1905 års lagtima riksdag.

Utöfver dessa af kommittén framställda förslag hafva ytterligare delvis
ganska ingripande hemställanden gjorts af reservanter inom kommittén.

Såsom ofvan framhållits, hafva trävaruindustriens fastighetsförvärf i
Norrland och Dalarne på senare tider fortgått i den omfattning, att ett
snart ingripande däremot är af nöden för att åt den jordbrukande befolkningen
bevara åtminstone någon jordbruksmark jämte nödigt område i
skog. Insikten härom föranledde ock norrlandskommittén att redan
1901 hos Kungl. Maj:t anhålla om framläggande för Riksdagen af ett

Bill. till Rilcsd. Prot. 1906. 7 Sami. 39 Håft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

förslag om provisoriskt förbud, och åren 1901 och 1903 antog Andra
Kammaren för sin del sådana af enskilde motionärer framburna förslag af
betydligt mera omfattande innebörd än det genom propositionen framlagda.

Det är uppenbart, att den enda möjliga åtgärd, som kan i första
rummet tillgripas för att på ett någorlunda verksamt sätt undan bolagens
förvärf rädda den återstående bondejorden, måste vara en lag, som förbjuder
desamma. Den uppgift, en sådan lag äger, uppväges ingalunda af
de åtgärder, som blifvit ifrågasatta med afseende på trävaruindustriens
redan förvärfvade hemman. Där gäller det att på sin höjd kunna återvinna
åt bondeståndet så mycket af hvarje sådant hemman, att nätt och
jämt en familj kan därpå vara i lyckligaste fall besuten. Dessa nybildade
små hemmansbruk kunna därför, såsom norrlandskoinmittén också
uttryckligen förklarar, i allmänhet knappast tåla vidare delning. För
att bibehålla ett utvecklingskraftigt bondestånd måste man i möjligaste
mån bevara de större resurser, som ligga i dess ännu bibehållna egna
jord. Häri ligger enligt utskottets mening förbudslagens nödvändighet.

Till förmån för en sådan lagstiftning förefinnes också, såsom jämväl
norrlandskoinmittén konstaterat, bland ifrågavarande landsdelars befolkning
en så godt som enstämmig opinion, som på olika sätt gifvit sig
till känna. Ett uttryck för tillvaron af denna allmänna mening innefattas
ock i det förord för en sådan lagstiftning, som tillförne och äfven
vid innevarande riksdag gifvits af det öfvervägande flertalet bland denna
befolknings representanter i Andra Kammaren, hvilka dessutom påyrka ett
ännu längre gående förbud än nu ifrågasatts.

Gentemot den tvingande nödvändigheten att börja ett ingripande på
det nu föreslagna sättet finner utskottet de invändningar, som särskildt
från representanter för trävaruindustrien merendels framhållas häremot,
icke kunna tillerkännas betydelse.

Hvad sålunda angår den invändningen, att utfärdandet af ett dylikt
förbud skulle strida mot allmänt gällande rättsgrundsatser, så saknar
den enligt utskottets mening berättigande; den har ock flerfaldiga gånger
och senast i den nu framlagda propositionen blifvit bemött. Det förtjänar
i detta sammanhang att omnämnas, hurusom lagberedningen i sitt
1847 afgifna förslag till jordabalk i 1 kap. 8 § ifrågasatte bestämmelse
om att äganderätt till fast egendom ej må öfverlåtas till from stiftelse
eller annan allmän eller enskild inrättning eller till aktiebolag, utan att
Konungen därtill lof gifvit.

Det har vidare framhållits, att industrien genom förslaget skulle
beröfvas utvecklingsmöjligheter. Häremot må först erinras, att enligt
förslagets 2 § industrien får fritt förvärfva all erforderlig tomtmark jämte

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

vattenfall med flera dylika lägenheter. Beträffande åter industriens behof
af skogsmark, så har, såsom ofvan visats, industrien redan kommit i besittning
af högst betydande områden och natuidigen aldrig kunnat påräkna
för sin fortsatta utveckling obegränsade skogskapital. Tillfälle att genom
afverkningsrätter eller omedelbart inköp af redan afverkadt virke erhålla
råvara står naturligtvis fortfarande öppet. Men dessutom bereder det nu
ifrågavarande förslaget genom undantaget i 3 § industrien tillfälle att utöfver
sitt nuvarande stora skogsinnehaf ytterligare förvärfva högst betydande
skogsmarker. Och därtill kommer, att Konungen kan för i öfrigt
erforderliga fall meddela dispens från förbudet. Slutligen må äfven erinras,
att enligt 7 § bolagens nuvarande skogsmarker kunna helt eller delvis
genom försäljning öfverflyttas till nybildade industriföretag.

Ytterligare har man velat göra gällande, att förbudslagen genom
att utestänga de köpstarkaste spekulanterna skulle nedbringa priset å
jordbruksfastigheter och därigenom just för bönderna själfva, i den mån
de äro nödsakade att sälja, framkalla förluster. Äfven om en sådan påföljd
skulle till äfventyrs vara att förvänta, så får ingalunda fastslås såsom en
afsevärd olycka, om priset på jordbruksegendom något reduceras. I
hvarje fall bör här bemärkas, att befolkningen i de med förbudet afsedda
trakter, såsom ofvan framhållits, allmänt påfordrar detsamma. Ur
det allmännas synpunkt ställer sig saken för öfrigt så, att hufvudändamålet
är att för kommande tider bevara ett själfständigt bondestånd inom
ifrågavarande trakter, och det kan då ingalunda försvaras att, för beredande
åt den nuvarande generationen af höga köpeskillingar för jorden, åsidosätta
förenämnda ändamål. Vill man målet, måste man ock vilja medlet.

Slutligen invändes, att ifrågavarande lag kan kringgås. Detta anmärkta
förhållande, som äger tillämplighet på de flesta lagar, får dock
enligt utskottets mening ej utgöra hinder för vidtagande af en åtgärd,
som under nuvarande förhållanden är den enda möjliga för ett verkligt ingripande
mot den pågående utvecklingen. Det är visserligen sannt, att lagen
lämnar öppet för enskilde skogsspekulanter att fortfarande förvärfva
hemman. Klart är dock, att, såsom norrlandskommittén ock framhållit, dessa
förvärf icke kunna antagas erhålla närmelsevis den omfattning som bolagsförvärfven.
Nämnda kommittés utredning visar, att af trävaruindustriens
jordförvärf år 1900 högst 2,85 procent utgjort enskildes ägoinnehaf,
under det hela återstoden fallit på bolag. Kommittén yttrar ock, att tiderna
i hvarje fall vore förbi för att bilda nya framgångsrika trävaruaffärer,
och att det icke torde ställa sig alldeles så lätt att utan bolagsbildning
uppbringa det kapital, som erfordras för att jorduppköp skola
kunna ske i en sådan skala, att de kunna anses medföra sociala vådor.

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Hvad angår den äfven framhållna möjligheten att enskilda personer
skulle låta bruka sig såsom redskap för bolags fastighetsförvärv så framhåller
kommittén, att ett dylikt kringgående alltid är förenadt, med
kostnader och besvär och åtskillig risk samt att, om erfarenheten skulle
visa, att ett dylikt förfarande i afsevärd mån ägde rum, man finge ytterligare
se till hvad som borde göras häremot, men att för blotta möjligheten
af missbruk alldeles underlåta att begagna sig af ifrågavarande utväg
syntes vara föga framtidsklokt. De enskildes jordförvärf äro för öfrigt,
såsom kommittén jämväl erinrar, underkastade inflytande af arfslagarne
och kunna därför ej på samma sätt som bolagsförvärfven leda till att jorden
på ett varaktigt sätt alldeles undandrages jordbruket. Icke heller kan
enskild utländsk undersåte förvärfva jord, hvaremot i regeln intet hinder
förefinnes för utlänning att förvärfva aktier i ett bolag.

Af hvad sålunda anförts framgår, att utskottet finner den kungliga
propositionen böra i hufvudsak af Riksdagen antagas. Däraf följer ock,
att utskottet anser förslaget utgöra den gräns, vid hvilken man för närvarande
bör stanna. De skäl, som i den väckta motionen anföras för ett
ytterligare gående förbud, hafva icke för utskottet varit öfvertygande,
liksom utskottet, i likhet med Kungl. Maj:t och flertalet af de i ärendet hörde
Konungens befallningshafvande, funnit det lämpligare att vid förslagets
genomförande i väsentliga delar stanna vid hvad norrlandskommittén efter
moget öfvervägande föreslagit.

Emot detalj bestämmelserna i propositionen har utskottet icke funnit
anledning till erinran annat än vid 6 §. Motsvarande § i norrlandskommitténs
förslag hade följande lydelse: »Bolag eller förening för ekonomisk
verksamhet må ock utan särskildt tillstånd å exekutiv auktion inropa
fastighet, där sådant erfordras för skyddande af någon bolagets eller föreningens
fordran eller rättighet, hvarför egendomen på grund af inteckning
eller jämlikt 11 kapitlet 2 § jordabalken häftar. Sålunda inropad fastighet
skall åter afyttras inom två år, efter det auktionen vunnit laga kraft.
Försittes denna tid, varde fastigheten genom Konungens befallningshafvandes
försorg försåld å auktion, därvid i tilllämpliga delar skall gälla
till efterrättelse hvad om försäljning af utmätt fast egendom finnes stadgadt.
Ej må vid sådan ny auktion bolaget eller föreningen åter inropa
fastigheten.» Denna bestämmelse upptogs af kommittén för att förekomma
de rättsförluster, som vid dylika auktioner eljest möjligen skulle komma
att drabba bolag eller förening. Innan förslaget för utlåtande öfverlämnades
till högsta domstolen, undergick detsamma emellertid i denna del
en omarbetning för att förebygga den oegentligheten, att bolag och
föreningar, som ej vore inteckningshafvare, icke skulle kunna äfven å exe -

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

kutiv auktion inropa fastigheter, som de ägde full rätt att förvärfva genom
privat aftal, eller nödgas, om de finge inropa dem, åter afyttra dem
inom viss tid. Enklast ansågs denna ändring kunna ske genom medgifvande
äfven åt bolag eller förening, som icke vore inteckningshafvare, att
på exekutiv auktion inropa fastighet af hvad slag den än månde vara. I fråga
om denna sålunda omarbetade § anmärktes af en ledamot af högsta domstolen,
att stadgandet om förpliktelse för bolag eller förening, som å exekutiv auktion
inropat fastighet, att åter försälja densamma inom två år, sedan auktionen
vunnit laga kraft, innebure alltför stor stränghet i de fall, då auktionsinropet
skett för skyddande af någon bolagets eller föreningens fordran
eller rättighet, hvarför fastigheten på grund af inteckning eller jämlikt
11 kap. 2 § jordabalken häftade, och att stadgandet därför syntes böra
så till vida modifieras, att i nämnda fall skyldigheten att åter afyttra
fastigheten inskränktes till att äga rum, så snart det kunde ske utan förlust,
på sätt för likartadt fall funnes föreskrifvet i gällande lagar angående
bankbolag. Häremot invändes af föredragande departementschefen vid
ärendets förnyade anmälan i statsrådet den 7 mars 1906, att om ock
beträffande bankernas fastighetsförvärf strängare föreskrifter icke visat sig
nödiga, ett stadgande i nämnda riktning genom sin sväfvande affattning
och kontrollens svårighet knappast skulle visa sig tillfyllestgörande i förevarande
fall. Anmärkningen ansågs därför böra föranleda allenast, att tiden
för återförsäljningsskyldigheten utsträcktes till tre år.

Det skäl, som sålunda ursprungligen legat till grund för tillkomsten
af denna §, hade dock enligt utskottets förmenande bort vinna mer afseende
vid §:ns affattning, än som nu skett, i syfte att eventuellt mot förlust
skydda bolag eller förening, som nödgats till bevarande af någon sin
fordran eller rättighet å exekutiv auktion inropa fastighet. Ifrågavarande
stadgande synes därför lämpligen böra för sådant ändamål modifieras.

Till förebyggande af missförstånd hvilken tid i 2:dra punkten af
2:dra stycket i 6 § afses, har utskottet funnit skäligt utbyta orden »nämnda
tid» mot »sistnämnda tid».

Mot den af förslaget till lag om förvärfsförbud föranledda ändring
i 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning, ägostyckning och
jordafsöndring, hvarom förslag i propositionen jämväl innefattas, har utskottet
icke funnit något att erinra.

Med stöd af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

l:o) att Riksdagen, under förklarande, att det i
propositionen innefattade förslag till lag angående förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärfva

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

fast egendom icke kunnat i oförändradt skick antagas,
ville, i anledning af propositionen, med afslag å herr
Lindhagens med fleres förevarande motion, för sin del
antaga följande

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

Lag

angående förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast

egendom.

Härigenom förordnas som följer:

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärfva
fast egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller
Väster-Dals fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken i Kopparbergs län
eller inom Ofvanåkers, Voxna, Los, Färila, Ramsjö eller LIassela socken
eller Hamra kapellag i Gäfleborgs län eller inom Västernorrlands, Jämtlands,
yästerbottens eller Norrbottens län.

A fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.

2 §•

Bolag eller förening må förvärfva fastighet, som i den ordning 5 §
stadgar pröfvas äga sitt hufvudsakliga värde i åbyggnaden eller hufvudsakligen
vara afsedd till tomt, upplagsplats eller dylikt eller utgöra stenbrott,
grus- eller lertag, torfmosse, vattenfall, fiske eller annan dylik lägenhet.

3 §•

Bolag: eller förening: må förvärfva den del af ett hemmans afrösningsjord
med impedimenter, hvilken i den ordning 5 § stadgar pröfvas
ej vara att hänföra till stödskog eller odlingsområde enligt hvad nedan
sägs; skolande hvad sålunda förvärfvas från hemmanet afskiljas genom
jordafsöndring.

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Kungi. Maj.is förslag: Utskottets förslag:

Till stödskog skall hänföras:

a) inom de norrländska länen så mycken till skogsbörd duglig och i
förhållande till inägorna bekvämt belägen mark, som på hemmanet belöper
efter en areal för helt mantal af:

1,500 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
ofvan odlingsgränsen samt inom Frostvikens, Hotagens, Offerdals, Kalls,
Are, Undersåkers, Storsjö, Tännäs, Hede, Vemdalens, Klöfsjö, Linsells och
Lillherdals socknar i Jämtlands län;

1,200 hektar inom Norrbottens och Västerbottens läns lappmarker
nedom odlingsgränsen samt inom Muonionalusta, Pajala, Tärendö och Korpilombolo
socknar i förstnämnda län; samt

1,000 hektar inom de Ofri ga delarna af Norrbottens, Västerbottens
och Jämtlands län äfvensom inom Västernorrlands län och de i 1 § omförmälda
delar af Gäfleborgs län;

skolande, då fråga är om hemman, hvars skattetal understiger ett
åttondels mantal, den sålunda bestämda arealen höjas med en fjärdedel,
dock ej till mera än hvad på ett åttondels mantal belöper;

b) inom de i 1 § nämnda delar af Kopparbergs län hvad vid verkställdt
storskifte betecknats såsom hemskog och fäbodskog1.

dill odlingsområde skola hänföras till odling tjänliga myrmarker och
andra odlingslägenheter, som i anseende till läge, omfattning och jordens
beskaffenhet ägna sig för upptagande af själfständiga jordbruk eller lämpligen
kunna sammanläggas med förutvarande jordbruk.

4 §•

Pröfvas i något fall på grund af särskilda omständigheter bolag eller
förening böra medgifvas rätt att förvärfva fastighet af annan beskaffenhet
än i 2 § eller 3 § första stycket sägs, äger Konungen gifva tillstånd därtill.

5 §•

Den för bestämmande af fastighets beskaffenhet i 2 och 3 §§ stadgade
pröfning åligge Konungens befallningshafvande i det län, där fastigheten
är belägen. Åskas sådan pröfning, eller vill bolag eller förening söka
Konungens tillstånd att förvärfva fastighet, skall skriftlig ansökan jämte
fångeshandlingen ingifvas till Konungens befallningshafvande inom ett år
från det fånget skedde. Försittes den tid; eller pröfvas fastigheten icke

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

vara sådan, som i 2 § eller 3 § första stycket sägs, och varder ej heller,
där Konungens tillstånd sökes, sådant beviljadt, vare fånget ogillt.

Sökes Konungens tillstånd, åligge Konungens befallningshafvande,
såframt ej förvärfvet godkännes enligt 2 eller 3 §, att insända handlingarna
jämte eget utlåtande till Konungen.

Öfver Konungens befallningshafvandes beslut i ärende, som nu sagts,
må klagan föras i den ordning, som för ekonomimål i allmänhet är stadgad.

Närmare föreskrifter rörande den utredning, som må erfordras för
Konungens befallningshafvandes pröfning i ärende, som nu sagts, meddelas
af Konungen.

Sedan fastighet förklarats vara af den beskaffenhet, att bolag eller
förening enligt 2 eller 3 § må förvärfva den, vare det gällande äfven vid
framtida öfverlåtelser af fastigheten eller del däraf.

Är i enlighet med hvad ofvan sagts frågan om bolags eller förenings
rätt att förvärfva fastighet ännu ej afgjord, skall i afseende å lagfart anses
möta sådant hinder, som afses i 10 § förordningen om lagfart å fång
till fast egendom den 16 juni 1875.

6 §•

Medelst inrop å exekutiv auktion
äger bolag eller förening förvärfva
fastighet utan afseende å dess beskaffenhet.

Har bolag eller förening inropat
fastighet å exekutiv auktion, skall,
där ej bolaget eller föreningen vinner
godkännande af förvärfvet i den
ordning 5 § stadgar, fastigheten åter
afyttras inom sådan tid, att lagfart
å fånget kan sökas förr än tre år förflutit
från det auktionen vunnit laga
kraft. Har nämnda tid tilländagått,
och framgår ej af vederbörande domstols
lagfartsprotokoll, att fastigheten
är afyttrad, förordne Konungens befallningshafvande,
att fastigheten skall
säljas å offentlig auktion efter ty

Medelst inrop å exekutiv auktion
äger bolag eller förening förvärfva
fastighet utan afseende å dess beskaffenhet.

Har bolag eller förening inropat
fastighet å exekutiv auktion, skall,
där ej bolaget eller föreningen vinner
godkännande af förvärfvet i den ordning
5 § stadgar, fastigheten åter afyttras
inom sådan tid, att lagfart å
fånget kan sökas förr än tre år förflutit
från det auktionen vunnit laga
kraft. Har sistnämnda tid tilländagått,
och framgår ej af vederbörande domstols
lagfartsprotokoll, att fastigheten
är afytti-ad, förordne Konungens befallningshafvande,
att fastigheten skall
säljas å offentlig auktion efter ty

Lagutskottets Utlåtande N:o 45. 17

Kungl. Majds förslag: Utskottets förslag:

nedan sägs. Å sådan auktion må
fastigheten ej åter inropas af samma
bolag eller förening. Om hvad sålunda
stadgats skall erinran införas
i det köpebref, som i anledning af
den exekutiva auktionen utfärdas.

Har Konungens befallningshafvande
meddelat förordnande, som ofvan
förmäles, vare det gällande, ändå
att fastigheten finnes hafva varit af
bolaget eller föreningen afyttrad eller
sedermera afyttras; och skall i öfrigt
så anses samt med ärendet i
tillämpliga delar så förfaras, som hade
förordnande om egendomens försäljning
meddelats enligt 28 § utsökningslagen,
dock att försäljningen ej
må uppskjutas på grund af öfverenskommelse,
som i 108 § samma
lag förmäles. Hvad i fråga om fastighets
försäljning och köpeskillingens
fördelning nämnda lag stadgar beträffande
gäldenären, skall i ärende,
som nu sägs, lämpas till fastighetens
ägare, och skall denne vara pliktig
att betala kostnad, som ej kan i enlighet
med 164 § utsökningslagen
gäldas ur den försålda fastigheten.

Har Konungens befallningshafvande
meddelat förordnande, som ofvan
förmäles, vare det gällande, ändå att
fastigheten finnes hafva varit af bolaget
eller föreningen afyttrad eller
sedermera afyttras; och skall i öfrigt
så anses samt med ärendet i tillämpliga
delar så förfaras, som hade förordnande
om egendomens försäljning
meddelats enligt 28 § utsökningslagen,
dock att försäljningen ej må
uppskjutas på grund af öfverenskommelse,
som i 108 § samma lag
förmäles. Hvild i fråga om fastighets
försäljning och köpeskillingens
fördelning nämnda lag stadgar beträffande
gäldenären, skall i ärende,
som nu sägs, lämpas till fastighetens
ägare, och skall denne vara pliktig
att betala kostnad, som ej kan i enlighet
med 164 § utsökningslagen
gäldas ur den försålda fastigheten.

Har inrop, hvarom i denna § sägs,
skett för skyddande af någon bolagets
eller föreningens fordran eller
rättighet, hvarför fastigheten på grund
af inteckning eller jämlikt 11 kapitlet
2 § jordabalken häftar; och visas
sannolika skäl, att fastigheten ej kunnat
af bolaget eller föreningen utan
förlust afyttras, äge Konungen på
därom gjord ansökan medgifva an -

Bih. till Riksd. Prot. 1906. 7 Sami. 39 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Kungl. Maj:ts förslag: Utskottets förslag:

stånd med fastighetens afyttrande efter
ty skäligt pröfvas. Sådan ansökan
skall sist inom tre år från det
auktionen vunnit laga kraft ingifvas
till Konungens befallningshafvande,
som därefter med eget utlåtande öfverlämnar
den till Konungen; och skall
med förordnande, som enligt denna §
ankommer på Konungens befallningshafvande,
anstå till dess ansökningen
af Konungen pröfvats.

7 §•

Hvad ofvan i denna lag stadgas om inskränkning i bolags eller förenings
rätt att förvärfva eller besitta fast egendom äger icke tillämpning
beträffande fastighet, som vid denna lags trädande i kraft ägdes af bolag
eller förening och sedermera alltjämt tillhört dylik samfällighet.

8 §■

Med bolag afses i denna lag icke enkelt bolag eller bolag, som
drifver bank- eller annan penningrörelse eller försäkringsrörelse.

Med förening afses i denna lag allenast förening för ekonomisk
verksamhet, hvilken icke drifver rörelse, som nyss sagts.

De tilra lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

och

2:o) att Riksdagen måtte bifalla följande i propositionen
innefattade förslag till

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Lagom
ändrad lydelse af 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring.

Härigenom förordnas, att 22 § i lagen den 27 juni 1896 om hemmansklyfning,
ägostyckning och jordafsöndring skall erhålla följande ändrade
lydelse:

22 §.

Åstundar innehafvare af hemman, hvarifrån afsöndring får ske, att
därifrån för alltid afsöndra mark, som, ensam eller tillsammans med hvad
redan kan vara från hemmanet för alltid afsöndradt, utgör mera än en
femtedel af dess ägoområde, ankomme på Konungens befallningshafvande
att, där omständigheterna därtill föranleda, sådant tillåta.

Tillstånd, som nu sagts, må ej vägras i fråga om afsöndring af
sådant område, som omförmäles i 3 § första stycket i lagen angående förbud
i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom.

Denna lag träder i kraft genast efter utfärdandet.

Stockholm den 23 april 1906.

På lagutskottets vägnar:
C. A. SJÖGRÖN A.

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Reservationer:

af herr Lillieshöld, med hvilken herrar Sjöcrona, Lindman, Cederberg
och grefve Lewenhaupt instämt:

»Någon tvekan torde numera knappast förefinnas därom, att jordbruket
är en nödvändig faktor för Norrlands och Dalarnes ekonomiska bestånd
och utveckling, samt att en själfständig jordbrukande befolkning
därstädes bör upprätthållas. Och efter den utredning, som förebragts,
lärer ej heller kunna förnekas, att genom bolagens fastighetsförvärf inom
dessa landsdelar de själfägande jordbrukarnes antal, synnerligen i skogsbygderna,
minskats och minskas, så att denna klass, om bolagens jordförvärf
få obehindradt fortgå, kan löpa fara att till stor del försvinna.

Afhjälpande af detta missförhållande synes därför vara önskvärdt.

I sådant afseende har genom föreliggande lagförslag såsom skyddsåtgärd
ifrågasatts förbud för bolag och föreningar att med vissa i förslaget
angifva undantag förvärfva fast egendom.

Detta förbud är visserligen riktadt emot bolag och föreningar till
inskränkande af deras rätt att förvärfva fast egendom, men till sin innebörd
är det lika mycket riktadt emot och trätfar i själfva verket jordägarne,
hvilka skulle förhindras att öfver sina hemman förfoga såsom dem
bäst synes.

Härigenom skulle således ej mindre den fria förvärfsrätten afsevärdt
inskränkas än äfven ett våldsamt ingrepp ske i den fria äganderätten.

Att ett dylikt lagförslag, som i sig innefattar en från hittills
tillämpad rättsuppfattning afvikande princip, icke kan ur juridisk synpunkt
försvaras, ligger i öppen dag och torde, äfven om man anser frågan
vara af den vikt, att enskild rätt måste vika och allmänna rättsgrundsatser
suspenderas, endast under den bestämda förutsättning kunna tillstyrkas,
att något annat medel till missförhållandenas afhjälpande icke kan
påvisas, samt förvissning tillika förefinnes, att detsamma kommer att medföra
den verkan, som därmed afses.

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Huruvida nu missförhållandena kunna på annat sätt af hjälpas, anser
jag mig icke i stånd att afgöra, men det synes, som om åtskilliga af de
öfriga af norrlandskommittén i ämnet afgifna förslag och framställningar
äro af beskaffenhet att i väsentlig grad kunna främja frågans lösning,
hvarförutom jag tillåter mig erinra, att Kungl. Maj:ts befallningshafvande
i Gäfleborgs län i sitt utlåtande öfver kommitténs förslag angifvit, huru
frågan enligt befallningshafvandens åsikt möjligen skulle kunna lösas.

Hvad åter verkningarna af den ifrågasatta lagen beträffar, hyser jag
den öfvertygelsen, att lagen ingalunda kommer att leda till det åsyftade
målet. Den lämnar nämligen öppet rum för kringgående, och det lider
intet tvifvel, att försök därtill komma att med framgång göras.

Då det icke är förvägradt enskilda bolagsmän och föreningsmedlemmar
att förvärfva sådan jord, som förbudet afser, kunna en eller flera af
dessa inköpa dylik jord och sedermera till bolaget eller föreningen upplåta
nyttjanderätten till densamma. Likaså kan bolaget eller föreningen
tillhandahålla penningar åt en person, som för dessa i sitt namn inköper
den fastighet, bolaget eller föreningen önskar disponera, och därefter till
bolaget eller föreningen dels öfverlämnar inteckningar i fastigheten till
dess fulla värde, dels ock under en eller annan form upplåter rätten att
tillgodogöra sig densammas afkastning.

Ännu andra sätt att kringgå lagen kunna lätteligen tänkas, men
frånsedt detta — äfven om man antager, att lagen verkligen kommer att
efterlefvas — torde föga förhoppning finnas, att den s. k. stödskogen, hvilken
anses för jordbrukets bestånd oumbärlig, kommer att åt jordbruket bevaras.

Först och främst kvarstår möjligheten för bolag eller föreningar att
förvärfva afverkningsrätt till densamma. Men härtill kommer — hvilket
är långt betänkligare — att hemmansägarne, hvilkas skogsförsäljningar
med all sannolikhet i trots |af lagen komma att fortgå i ungefär samma
omfattning som före lagens trädande i kraft, otvifvelaktigt skola råka i
händerna på enskilda spekulanter, hvilka för att på kortaste tid kunna
ur skogen uttaga den största möjliga vinst snabbast möjligt kalhugga
densamma.

Skulle så ske, varder ej blott lagens syfte förfeladt, utan ställningen
kan förväntas blifva ur skogsvårdssynpunkt afgjordt försämrad, då
man med visshet torde kunna antaga, att de enskilda skogsköparne icke
skola ägna skogens återväxt samma intresse som de stora bolagen, hvilkas
tillvaro är beräknad på skogens utnyttjande under en obegränsad framtid.

Jämte det principiella betänkligheter möta, skulle således i många
fall kanske skada komma att tillskyndas staten; och torde redan på denna
grund lagförslaget icke böra tillstyrkas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Men härtill bör ytterligare erinras, att genom förbud för bolagen att
förvärfva jord ej mindre hemmansvärdet minskas än äfven den jordbrukande
befolkningen beröfvas en betydande del af de biinkomster, hvilka
anses nödvändiga för dess existens, och sålunda äfven den klass, man
genom lagen velat skydda, tillskyndas en afsevärd ekonomisk förlust;
hvarförutom ej heller må förbises, att genom den föreslagna lagen, om
den blefve effektiv, Norrlands viktigaste näringsgren, trävaruindustrien,
hvars stora inflytande på Norrlands utveckling i alla riktningar ej kan
bestridas, kommer att, om ej helt och hållet omöjliggöras, så dock i hög
grad hämmas.

Med stöd af hvad sålunda anförts hemställer jag,

att förevarande proposition icke må af Riksdagen
bifallas.*

af herr Andersson, som ansett, att 6 § i förslaget till lag angående
förbud i vissa fall för bolag och förening att förvärfva fast egendom bort
erhålla följande lydelse:

6 §•

Bolag eller förening må utan särskildt tillstånd å exekutiv auktion
inropa fastighet, där sådant erfordras för skyddande af någon bolagets
eller föreningens fordran eller rättighet, hvarför egendomen på grund af inteckning
eller jämlikt 11 kapitlet 2 § jordabalken häftar.

af herrar Lindhagen och Nordin:

»På de i motionen anförda skäl anse vi, att motionärernas hemställanden
bort af utskottet beaktas. Då detta ej i någon mån skett, finna
vi oss ej föranlåtna att framföra något medlingsförslag, utan framställa
nu motionärerernas längst gående yrkanden, som i sig innefatta äfven de
öfriga. Vi hemställa alltså med anledning af ifrågavarande motion:

l:o) att 1 § i lagförslaget måtte erhålla följande
förändrade lydelse:

1 §•

Bolag eller förening må ej i andra fall än nedan stadgas förvärfva
fast egendom å landet inom Nedan-Siljans, Ofvan-Siljans eller Väster-Dals

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

2‘6

fögderi eller Envikens eller Svärdsjö socken i Kopparbergs län eller inom
Gäfleborgs, Västernorrlands, Jämtlands, Västerbottens eller Norrbottens län.

A. fastighet i köping eller å annan ort, där den för städerna gällande
ordning för bebyggande skall iakttagas, äger denna lag ej tillämpning.

2:o) att 3 § i förslaget måtte utgå.

Därest yrkandet under 2:o) bifalles, erfordras någon jämkning i
redigeringen af lagförslagets följande §§, samt förfaller det i andra
punkten af utskottets hemställan omförmälda lagförslag.»