Lagutskottets Utlåtande N:o 45 (Utlåtande 1899:LU45 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

N:o 45.

Ank. till Riksd. kansli den 7 april 1899, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om rätt för enskild part att
mot embetsman anhängiggöra talan för fel i embetet.

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 45, hemställer herr D. Holmgren i Värnhem, att Riksdagen
måtte för sin del besluta att antaga en lag af ungefär följande lydelse:
»Med upphäfvande af det i punkt 40 af kongl. förklaringen den 23 mars
1807 stadgade förbud för enskild part att uttaga stämning å domare för att
tilltala honom för fel eller brott i embetet förordnas härmed, att eu hvar,
som menar sig vara genom fel eller brott i embetet af domare eller annan
embets- eller tjensteman, statsrådets och högsta domstolens ledamöter dock
undantagna, i sin rätt kränkt, skall ega att, om han så för godt finner,
utan anlitande af allmän åklagare vid vederbörlig domstol efter befogenhet
anhängiggöra och utföra talan om ansvar och skadestånd.»

Under erinran derom, att han vid nästlidet års riksdag väckte motion
om rätt för enskild man att under alla förhållanden föra målsegaretalan
mot embetsman på grund af fel i embetet, samt att denna motion, hvilken
af lagutskottet afstyrktes, i Andra Kammaren fann understöd af en afsevärd
minoritet, anför herr Holmgren till stöd för förslaget i hufvudsak följande.

Förevarande fråga hörde till dem, som icke kunde falla. Det vore
nemligen icke en fråga om eröfrande! åt den enskilde statsborgaren af en
förmån, hvartill rättsgrunden kunde synas tvifvelaktig, utan fråga vore om
återvinnandet af en sjelfkär medborgerlig rätt, som aldrig lagligen frånhändts
den enskilde medborgaren, men från hvars utöfvande han uteslutits

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

dels genom ett administrativt, af domaremagten omvärnadt Övergrepp, dels
och hufvudsakligen genom en vrång lagtolkning.

Enskild målsegandes befogenhet att sjelf anhängiggöra och fullfölja
ansvars- och ersättningstalan mot en hvar, af hvilken han ansåge sin rätt i
något afseende kränkt, vore urgammal i vårt land. Dylik befogenhet erkändes
fortfarande vara allmän regel. Ett undantag från den »allmänna regeln»
gåfves i fråga om de höga statsfunktionärer, hvilka för sina embetsåtgärder
icke kunde åtalas inför annat forum än riksrätt. Detta undantag hade sitt
stöd i gällande lag. I öfrigt gåfves icke något gällande lagstadgande, som
inskränkte åtalsrätten, i fall man icke såsom sådant betraktade kongl. förklaringen
den 23 mars 1807, punkt 40, hvilken innehölle förbud för enskild
part att för fel eller brott i embetet föra talan mot domare. Då emellertid
denna författning icke tillkommit i den ordning, hvari allmän lag måste stiftas,
nemligen genom samverkan af Konung och Riksdag, utan utfärdats ensamt
af Konungen, kunde den icke tillerkännas egenskapen af gällande lag.
Emellertid hade denna förordning genom snart hundraårig praxis blifvit af
lagens handhafvare i vårt land upphöjd till rang af gällande lag och åberopades
af våra rättslärare såsom stöd för deras sats, att för ett af domare
i embetet begånget fel eller brott, hvarigenom enskild part blifvit i sin rätt
kränkt, ingen upprättelse, intet skadestånd stode att vinna, derest icke justitiekanslern,
justitieombudsmannen eller vederbörande advokatfiskal stälde den
felande eller brottslige till ansvar.

Emellertid hade man icke nöjt sig med detta. Statsrättslärare funnes,
som drefve den satsen, att ej blott domare, utan embetsman i allmänhet
icke kunde åtalas af enskild målsegande, och medgåfve undantag endast i
fråga om vissa embetsfel (vid utmätning och uppbörd in. m.), begångna af
länsman, kronofogde eller uppbördsman, detta emedan en i rättegångsbalkens
10 kap. 27 § i fråga om åtal för dylika embetsfel meddelad anvisning om
forum genom sin affattning visade sig förutsätta, att åtalsrätten tillkomme
den förorättade sjelf.

Att statstjenare, öfver hvilkas embetsbrott underrätterna egde att döma,
kunde af målsegande åtalas, medgåfves dock åtminstone å vissa håll, men
allmänt frånkände man den enskilde all rätt att föra talan för fel eller brott
i embetet mot alla de funktionärer, hvilkas embetsförseelser skulle åtalas
inför högre rätt. Mot en sådan finge man hvarken föra ansvars- eller skadeståndstalan
eller ens väcka rekonventionstalan, om han å embetets vägnar
falskeligen åtalat en. Man vore fullständigt rättslös. Och om man hos
vederbörande myndighet angifvit honom för embetsbrott och derför af honom
åtalades för falsk angifvelse, egde man icke mot honom den rätt, som annars

Lagutskottets Utlåtande N:o 45. 9

i dylika mål tillkopme svaranden att för att styrka sin angifvelse väcka åtal
för det angifna brottet.

Att grundsatsen om den enskildes oinskränkta befogenhet att efter
eget skön föra ansvars- och ersättningstalan mot statstjenare, som genom fel
eller försummelse i embetet kränkt hans rätt, innebure ett kraftigt skydd för
de rättigheter, som det vore en statens uppgift att värna, förnekades väl ej
af någon. Men lika visst vore det, att ett fullständigt genomförande af
denna grundsats vore nödvändigt, för att nämnda skydd skulle kunna fullt
vinnas. Huru väl staten än sörjt för kontrollen öfver sina embetsmän och
huru mänga och väl qvalificerade organ den än egde för utöfvandet af tillsyn
öfver dem och för upptagandet af enskildes klagomål öfver rättskränkningar
och beifrandet af sådana, så kunde dock inga sådana anordningar, inga
sådana organ fullt ersätta den enskildes eget utöfvande af hans naturliga
rätt att med laga medel söka skaffa sig upprättelse för lidna rättskränkningar.
Denna rätt borde derför icke i något fall vara honom förmenad. Det
funnes inga befogade intressen, som kräfde någon inskränkning i denna rätt.
Missbrukas kunde den väl i enstaka fäll, liksom hvarje annan rätt, men mot
ett allmännare missbruk erbjöde lagen fullt verksamma korrektiv.

Blotta möjligheten, att i ett enda fall den förorättade i följd af vederbörande
åklagaremyndighets underlåtenhet att väcka åtal ginge miste om den
upprättelse, som han, derest han sjelf fått anhängiggöra talan, skulle hafva
erhållit, utgjorde tillräcklig grund att fråntaga de ifrågavarande statsorganen
deras uteslutande rätt att pröfva, om åtal skulle väckas, och göra målsegaren
delaktig af denna rätt och det dermed förenade dryga ansvar. Denna myndigheternas
pröfningsrätt innebure dessutom den svåra oegentligheten, att sjelfva
rättsfrågan, d. v. s. frågan, om rättskränkning förelåge eller icke, i stället
för att pröfvas af de dömande myndigheterna, blefve på förhand afgjord af
åklagaremagtens representanter, som sålunda trädde i domarens ställe.

Man hörde från deras sida, som förfäktade det nuvarande tillståndet,
talas om det »skydd mot obehöriga angrepp af enskilde samhällsmedlemmar»,
som detsamma skänkte embetsmannen och som, om målsegarens åtalsrätt
blefve fri, skulle försvinna. Det vore emellertid obestridligt, att endast i det
fall, att statens embetsmän hade behof af ett vidsträcktare och effektivare
skydd i nämnda afseende än det mycket kraftiga, som strafflagens stränga
bestämmelser för falskt åtal och falsk angifvelse medförde, embetsmännen
hade rätt till sådant extra skydd. Något dylikt behof förefunnes icke. Att
bland de till justitieombudsmannen årligen inkommande anmälningar om embetsförbrytelser
en hel del icke föranledde något åtal, utgjorde intet bevis,
vare sig derför, att alla dessa anmälningar vore obefogade, enär justitieBih.
till Biksd. Prof. 1899. 7 Sami. US Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

ombudsmannen ofta funne sig föranlåten att af formella skäl eller på grund
af bristande utredning lemna en i sig befogad anmälan utan afseende, ej
heller att, der en anmälan verkligen vore obehörig, den, som ingifvit den,
skulle, om han egt åtalsrätt, hafva begagnat denna för att trakassera den
anmälde.

Att något behof af det skydd, som inskränkningen af den enskildes
åtalsrätt medförde, icke förefunnes, bevisades för öfrig! direkt af det förhållandet,
att aldrig någon klagan försports öfver missbruk af den åtalsrätt
mot embetsman, som verkligen i praxis existerade.

Utskottet, som vid nästlidet års Riksdag hade att afgifva utlåtande
rörande motionärens då framlagda förslag i samma rigtning som det nu förevarande,
vidhåller i hufvudsak den uppfattning i ämnet, som utskottet dä
uttalade.

Till en början torde frågan böra reduceras till sin rätta omfattning.
Motionären sjelf har icke med bestämdhet påstått annat förhållande, än att
de statstjenare, öfver hvilkas embetsbrott underrätterna ega att döma, få af
enskilde målsegande åtalas; och så vidt utskottet har sig bekant, torde det
vara den forskande åsigten inom både doktrin och praxis, att enskild målsegandes
åtalsrätt i fråga om dylika embets- och tjensteman icke är underkastad
någon särskild inskränkning. Den stora mängden lägre embets- och
tjensteman har sitt forum i underrätt; och torde alltså af den del af vår
embetsmannacorps, med hvilken allmänheten oftast och mest direkt kommer i
beröring, motionärens förslag träffa endast domarena, hvilka, liksom i allmänhet
högre embetsman, i mål rörande förseelse i embete! kunna ställas under
åtal endast inför öfverrätt. Endast beträffande domare och de öfriga embetsman,
för hvilka öfverrätt är forum, gäller sålunda den af motionären klandrade
regeln, att enskild åtalsrätt för embetsbrott icke eger rum. och är denna
regel, hvad beträffar domare, faststäld genom den af motionären åberopade
författning samt i öfrigt beroende af en alltjemt vidhållen och stadgad rättspraxis.

Tillser man, huruledes den anordning af åtalsrätten för embetsfel,
hvilken enligt vår rätt är gällande, faktiskt verkat och huruvida den kan
anses på ett tillfredsställande sätt tillgodose den enskildes anspråk på rättsskydd,
lärer man med fog kunna biträda den åsigt, som af fjolårets lagutskott
uttalades derom, att densamma visat sig på ett tillfredsställande
sätt tillgodose å ena sidan statens intresse af att vidmagthålla behörigt
skydd för dess organ och å den andra sidan den enskilde samhälls -

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

medlemmens rättmätiga anspråk på skydd mot öfvergrepp eller annan
oförrätt från statsfunktionärernas sida, i kvilket hänseende särskildt framhölls,
hurusom erfarenheten icke gifvit stöd för den farhågan, att de myndigheter,
i hvilkas händer åtalsrätten blifvit lagd, skulle för något fall uraktlåta
att, der skäl till åtal mot domare eller embetsman förelåge, derom föranstalta.
På detta område bekräftar sig hvad som i många andra fall träder
en till mötes, nemligen att rättsinstitut, som för den teoretiska granskningen
synas gifva fog för anmärkningar, faktiskt visa sig verka på ett tillfredsställande
sätt.

Vore en ändring af den nu gällande lagstiftningen i fråga om
åtalsrätt mot embets- och tjensteman verkligen behöflig, blefve det enligt
utskottets förmenande i allt fall tvifvelaktigt, huruvida den väg, som
motionären anvisar, verkligen är den rätta. Motionären vill göra den enskilde,
som anser sig i sin rätt kränkt genom någon embetsåtgärd, berättigad
att i hvarje tall sjelf, utan att behöfva anlita åklagare, vid vederbörlig
domstol efter befogenhet anhängiggöra och utföra talan om ansvar och
skadestånd. Den utvidgning af den privata åtalsrätten, hvilken motionären
sålunda påyrkar, synes icke stå rätt väl tillsammans med den utvecklingsgång,
som inom skilda rättssystem frågan om åtalsrättens ordnande visat sig
genomlöpa. Från den ursprungliga ståndpunkten, då all talan å brott var
den enskildes sak, framträder med samfundsförhållandenas och rättsordningens
utveckling i allt högre grad såsom ett önskemål, att öfverträdelse!'' och brott
måtte komma att i största möjliga omfattning varda till laga påföljd åtalade
af statens särskildt dertill förordnade funktionärer, af de offentliga åtalsmyndigheterna.
I enlighet härmed har inom den moderna utländska lagstiftningen
i regeln den enskilde målseganden, der han ej helt och hållet uteslutits
från att göra ansvarstalan gällande, tillerkänts endast subsidiär åtalsrätt.
Utvecklingen har alltså der visat sig gå i en retning, motsatt den af motionären
påyrkade. Den ordning, som sålunda inom den utländska lagstiftningen utbildats,
har man ansett påkallad, bland annat, af det intresse, som staten
i sin egenskap af rättsordningens vidmagthållare onekligen har derutaf,
att, när åtal för eu lagöfverträdelse sker, detta åtal måtte blifva utfördt på
bästa möjliga sätt och med så mycken saklig och juridisk insigt, att åtalets
syftemål — brottets konstaterande och den brottsliges fällande — måtte varda i
största möjliga mån betryggadt. Detta statens intresse framträder starkare
i samma mån den lagöfverträdelse, som är i fråga, innebär någon större fara
lör rättsordningen eller eljest kan sägas vara af någon större betydelse för
denna; och till sådant slags lagöfverträdelse må ju med fog brott af embetsed]
tjensteman kunna räknas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Med stöd af det nu anförda föranlåtes utskottet hemställa,

att förevarande motion icke må af Riksdagen bifallas.
Stockholm den 7 april 1899.

På lagutskottets vägnar:

K. S. HUSBERG.

Stockholm, K. B. Boströms Boktryckeri, 1899.