Lagutskottets Utlåtande N:o 45 (Utlåtande 1897:LU45 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

N:o 45.

Ank. till Riksd. kansli den 1 april 1897, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändringar i kongl.förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16
juni 1875 m. m.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 87, anför herr Kronlund:

»Vid flere föregående riksdagar har förslag framstälts om ordnande
af frågan rörande lösen för gravationsbevis och i sammanhang dermed berörts
sättet för ett sådant bevis’ utfärdande. Som bekant är, förfares dervid
på flera olika sätt och uppbäres olika lösen derför, beroende på de grunder
hvarefter den debiterats.

Sålunda plägar enligt i justitieombudsmannens berättelse för år
1895 lemnade uppgifter en och annan domare för gravationsbevis, omfattande
tiden från och med 1876 års början till och med nuvarande
tid, ej taga högre lösen etc. än för vanliga gravationsbevis, omfattande
10 år, enär bestämmelserna i förordningen angående expeditionslösen synas
afse endast gravationsbevis för 10 år eller derunder. Enahanda praxis
följes i Stockholms rådstufvurätt. Andra domare pläga på en i allmänhet
framstäld begäran om gravationsbevis expediera sådant för 10 år, men,
i fall uttryckligen anhålles att få gravationsbevis för längre tid än 10 år,
utfärda ett gravationsbevis för de 10 sista åren mot vanlig lösen enligt
tariff a i förordningen om expeditionslösen och derjemte ett särskildt,
på fastighetsboken grundadt bevis för den öfriga tiden från 1876 års
början, hvilket senare bevis några domare teckna å det hufvudsakliga
gravationsbeviset, andra å särskildt papper.

I båda fallen beräknas lösen för det senare beviset till 1 krona,

Lagutskottets Utlåtande N:o 45. 5

och åberopas såsom stöd härför bestämmelsen under tariff b i samma
förordning.

Några häradshöfdingar pläga, i likhet med de sistnämnde, utfärda
två bevis, men för det bevis, livilket afser tiden från ingången af år
1876 till tioårsperiodens början, beräknas lösen till 50 öre, då beviset
tecknats å det egentliga gravationsbeviset, och till 75 öre, då det expedieras
såsom särskild handling. För detta förfarande åberopas de i
förordningen angående expeditionslösen förekommande allmänna bestämmelser
rörande lösen för bevis.

Andra domare förfara sålunda, att de utfärda ett gemensamt gravationsbevis,
hvilket afser tiden ända från den 1 januari 1876, och
beräkna lösen härför på det sätt, att de, utom vanlig lösen för ett 10
års gravationsbevis, taga Vio af denna lösen för hvarje Överskjutande år.

Efter sistnämnda beräkningsgrund skulle lösen för ett gravationsbevis,
omfattande ett hemman, bemmansdel eller lägenhet och tidrymden
från och med 1876 intill nuvarande tid uppgå, inberäknadt stämpel,
till 3 kronor 80 öre. Att vacklande praxis och en högt uppdrifven
lösen i fråga om en i allmänna lifvet så vanlig och så ytterst vigtig
offentlig handling är synnerligt menlig, torde ligga i öppen dag. Särskilt
för den mindre jordbrukaren och lägenbetsinnehafvaren är den höga
lösen ytterst känbar. Säkert är att mången sådan för bevisets dyrhet
drager sig för att lösa ett sådant vid eu fastighetsförsäljning och tillhandlar
sig eu fastighet utan någon annan kunskap om dess gravationer
än säljarens egna uppgifter, ett förfaringssätt, som ofta gifver anledning
till rättegångar och förluster för köparen.

Genom de i sammanhang med intecknings- och lagfartslagarnes
antagande införda fastighetsböckerna har utfärdandet af gravationsbevis
i väsentlig grad underlättats och förenklats. I fastighetsböckerna har
domaren en öfverskådlig bild af en fastighets eganderättsförhållanden
och gravationer.

Inteckningslagen stadgar i afseende på dessa senare, att inteckningsboken
skall så föras, att deraf lätteligen kan ses beskaffenheten af en fastighet
graverande inteckningar, när dessa blifvit sökta, beviljade eller undergått
annan förändring äfvensom om utmätning ågått fastigheten m. m.
I fastighetsböckerna har domaren sålunda i de flesta fall en uttömmande
ledning för upprättande af ett gravationsbevis, utan att för sådant ändamål
behöfva gå tillbaka till inteckningsprotokollen.

Enligt eu nu allt mer och mer utbredd praxis bland Sveriges

Lagutskottets Utlåtande N:o d5.

underdoinarecorps angifves gravationsbeviset äfven varu utfärdadt efter
inteckning,sboken, och äfven der beviset ej så formuleras, utan inteckning,sprotokollet
uttryckligen nämnes såsom källan derför, torde säkerligen de
allra flesta domare äfven i detta fall i verkligheten låta inteckningsboken
tjena såsom ledning vid bevisets upprättande, i b vilket fall de naturligtvis
fullkomligt lita på inteckningsbokens öfverensstämmelse med protokollen
och äfven ikläda sig juridiskt ansvar derför.

Då derjemte inteckningsboken i vissa fall är genom positiva lagbestämmelser
erkänd såsom en officiel urkund i fråga om inteckningar,
beviljade för öfver 10 år sedan, torde man med allt skäl kunna taga
steget fullt ut och utsträcka dess egenskap af urkund till hela den tid
ett gravationsbevis afser. Det synes orimligt att i vissa fall tillerkänna
inteckningsboken fullt vitsord och i andra fall åter blott egenskap af ett
slags register till enskild beqvämlighet och nytta, då boken i sin helhet
är omhägnad af och inrättad i enlighet med i lag gifna föreskrifter.

De betänkligheter, som resa sig deremot, synas mig ligga i farhågan
för inteckningsbokens bristande öfverensstämmelse med inteckningsprotokollen
och i frånvaron af fullständiga, fullt betryggande bestämmelser
för de förras förande.

Den långa erfarenhet deri, som numera vunnits, och den stadgade
praxis, som fått insteg, bör väl till eu stor del hafva käft dessa betänkligheter.
Att samfärdseln och allmänna lifvet äfven äro förberedda på
en förändring i denna rigtning tyckes mig framgå deraf, att såväl hypoteksföreningar
som bankinstitut utan anmärkning mottaga gravationsbevis,
utfärdade enligt inteckningsboken.

För att emellertid än vidare undanrödja omförmälda betänkligheter
vore önskligt, att närmare bestämmelser och föreskrifter, åsyftande större
noggrannhet och om möjligt äfven kontroll vid fastighet,sböckernas förande,
meddelades.

Bestämmelser derutinnan borde efter mitt förmenande gå ut på
ett närmare återgifvande af inteckningens beskaffenhet, såsom, i fråga
om ett intecknadt skuldebref, utom dess utgifningsdag, utfästäde kapital
och ränta, äfven afbetalningstider och andra vilkor, skuldebrefvets utfärdare
m. m., samt t. ex. i fråga om de vanligen förekommande undantagskontrakten
till hvilka och huru länge undantagen skola utgå, beskaffenheten
af desamma, om några kontanta belopp deri ingå in. in.

Huru en verksam kontroll skall kunna åvägabringas, är svårare
att angifva,

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Ett sätt vore att till de renoverade exemplar af intecknings-med
derå protokoll, som till hofrätterna ingå, foga afskrift af anteckningar i
fastighetsböckerna från dessa protokoll ocli derefter låta vederbörande
tjensteman granska dessa anteckningar; ett annat, om också indirekt sätt
åter, att göra vederbörande utfärdare af gravationsbevis ansvarige för
fastighetsböckernas öfverensstämmelse med protokollen.

Blefve ändamåsenliga bestämmelser derutinnan gifna, torde utan
någon svårighet fastighetsböckerna kunna antagas såsom urkund till ledning
för gravationsbevis’ utfärdande.

Såsom ett ytterligare stöd för nödvändigheten af eu sådan tillåter
jag mig framhålla det från så många håll framhållna önskemålet om
upphörandet af skyldigheten att förnya penningeinteckniugar. Skulle
detta önskemål vinna statsmagternas bifall, blefve gravationsbevis’ utfärdande
efter protokollen snart eu praktisk omöjlighet.

Angående lösen för gravationsbevis vill jag erinra, att det för
sådant bevis, omfattande ett hemman, hemmansdel eller lägenhet och en
tidrymd af 10 år, faststälda belopp kr. 1.50 måste auses vara eu fullt
tillräcklig ersättning för det dermed förenade besvär, om detsamma
grundas å inteckningsboken.

Som det emellertid kan finnas fall, då ett utförligare gravationsbevis
erfordras, än som kan meddelas efter inteckningsboken, bör genom
bestämmelser i nu angifna afseenden naturligtvis ej den rättsökande afskäras
möjlighet att, der han så önskar, erhålla ett på inteckningsprotokollet
grundadt gravationsbevis, för hvilket i så fall lösen finge
bestämmas efter annan, i förhållande till den tidsperiod beviset omfattar,
modifierad grund.»

På grund af hvad sålunda anförts hemställer motionären,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kong!. Maj:t anhålla, dels
att Kongl. Maj:t ville utarbeta förslag till ändring af kong]. förordningen
angående inteckning i fast egendom den 16 juni 1875 och kongl. kungörelsen,
huru lagfarts- och inteckningsböcker skola inrättas och föras,
den 14 september 1875 derhän, att närmare bestämmelser och föreskrifter
meddelas, åsyftande större noggrannhet och, om möjligt, kontroll vid fastighetsböckernas
förande, och dels att i sammanhang dermed i förordningen
angående expeditionslösen måtte införas bestämmelser, att lösen
för gravationsbevis, oafsedt den tidrymd beviset omfattar, måtte bibehållas
vid det belopp, som för närvarande utgår för eu tidrymd af 10 år, dock

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

att, derest på särskild begäran gravationsbevis grundas på inteckningsprotokollet,
skälig lösen derför måtte utgå efter närmare angifna grunder.

Utskottet delar ej motionärens åsigt om möjligheten af att under
nuvarande förhållanden gifva inteckningsboken laga vitsord. Så länge
inteckningsprotokoll föres, bör protokollet såsom hufvudurkunden, på
grund af hvars innehåll boken föres, tillerkännas vitsord, och att sådant
skulle tillerkännas såväl boken som protokollet, lärer ej rimligen kunna
sättas i fråga.

Utskottet anser således, att ett gravationsbevis, utfärdadt endast
efter inteckningsboken, icke utgör ett tillförlitligt intyg om de gravationer,
som besvära en fastighet, och har sådant bevis af bank eller annan inrättning
såsom fullgodt mottagits, lärer detta berott på förbiseende eller
bristande kunskap om hvad lag härutinnan stadgar.

Förhållandet härutinnan skulle, enligt utskottets mening, ingalunda
blifva bättre hvarken genom meddelande af de bestämmelser om inteckningsbokens
förande, som motionären ifrågasatt, af hvilka bestämmelser
för öfrigt flertalet och alla de vigtigare redan äro stadgade till efterrättelse,
eller genom de skäligen otillfredsställande kontrollåtgärder, hvarom
motionären framstält förslag.

Hufvudsyftet med motionärens framställning, ordnandet af den
tvistiga frågan om lösen för gravationsbevis, lärer för öfrigt inom kort
vinnas, enär, enligt hvad utskottet har sig bekant, stadgande härom efter
förslag af j ustitiekansleren är under utarbetande inom civildepartementet.

På grund af hvad utskottet sålunda anfört, föranlåtes utskottet
hemställa,

att motionen icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 apiil 1897.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. IIASSELROT.

Herr F. Andersson har begärt få anteckuadt, att han icke deltagit
i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, tryckt hos Nya Tryckeri-Aktiebolaget, 1897.