Lagutskottets Utlåtande N':o 45 (Utlåtande 1894:LU45 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N'':o 45.

Jf:« 45.

Ank. till Riksd. kansli den 10 april 1894, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring dels
i 22 kap. 1 § ärfdabalken och dels i lagen angående
tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom
den 18 april 1881.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 28, anför herr Zotterman, med hvilken herr Oscar
Larsson instämt, hufvudsakligen följande:

I kap. 22 ärfdabalken bestämmes, hvad som är en förmyndares pligt
och skyldighet. Genom § 1 ålägges han noga underrätta sig om den
omyndiges arf i löst och fast; genom § 8 förbjudes han bortsälja omyndiga
barns jord och fasta gods, utan i nöd och trångmål, äfvensom att
dem skifta, utan till barnens nytta, och han ålägges taga närmaste fränders
råd och domarens samtycke till det köpet eller skiftet,-allt på sätt som
i jordabalken sägs; och genom § 4 föreskrifves, huru den omyndiges lösören
och redbara penningar skola af förmyndaren handhafvas. Denna §
är af följande lydelse: »De lösören, som omyndig ej sjelf behöfver, böra
till hans nytta föryttras, och hans redbara penningar skall förmyndaren
så förränta och förkofra, som bäst och säkrast pröfvas. Men ej må förBih.
till Riksd. Prof. 1894. 7 Sami. 25 Häft. (N:o 45). 1

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

myndaren sjelf handla till sig något af den omyndiges gods, löst eller
fast.»

Af dessa bestämmelser finner man en betydlig skilnad i frihet för
förmyndaren, meddelad honom genom § 4, än genom § 3.

Onekligen är uppdraget att vara andras förmyndare ett ganska grannlaga
och inagtpåliggande förtroendeuppdrag. Om det också under vissa
omständigheter kan vara kinkigt nog att finna en lämplig förmyndare, så
lyckas man dock i vanliga fall att erhålla personer, som till detta uppdrag
äro fullt qvalificerade. Men det händer icke så sällan, att förmynderskapet
eftersträfvas af egoistiska bevekelsegrunder.

Om någon är i behof af lagens skydd mot öfvergrepp, så är det
visserligen den omyndige. Lagstiftaren har också visat sig vara angelägen
att hägna om den omyndiges rätt, Men huru väl man än sökt
hägna, har alltid något kryphål funnits, genom hvilket man sökt draga
sig till godo fördelar på den omyndiges bekostnad.

Ett sådant kryphål har man funnit uti nyss citerade •§ 4, i den bestämmelsen
nemligen, att den omyndiges »redbara penningar skall förmyndaren
så förränta och förkofra, som bäst och säkrast pröfvas». Det
har nemligen visat sig, att då den ene förmyndaren ansett sin myndlings
penningar bäst och säkrast förräntas och förkofras, om de utlånades mot
första inteckning i jordbruksfastighet, så har hans efterträdare ansett sig
böra säga upp dessa medel och sedan låna ut dem åt en af sina mycket
skuldsatta vänner, och det mot vanlig revers och en persons borgen.

Måhända vill man, med åberopande af lagen angående tillsyn å förmyndares
förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884, framhålla,
att omyndigs egendom genom denna lag skyddats i den mån sådant
skydd genom lag kan ges. För min del erkänner jag värdet af
denna lag, men erfarenheten lägger i dagen, att denna lag ensam ej kan
lemna tillräckligt skydd i det fall, hvarom nu är fråga.

Förmyndaremedel böra, synes det mig, på inga vilkor få utlånas mot
vanlig revers eller af förmyndaren personligen disponeras, utan bör förmyndare
vara skyldig att i den omyndiges namn utlåna sådana mot
första inteckning i fastighet eller ock att deponera medlen i säker bankinrättning.

Genom en sådan åtgärd skulle man, utom den trygghet man derigenom
beredde den omyndige, betaga förmyndaren många obehag och
ledsamheter likasom i betydlig mån inskränka jagten efter förmynderskap
för penningarnes skull.

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Jag tillåter inig derför härmed hemställa,

att Riksdagen för sin del behagade bestämma, att § 4 kap. 22 ärfdabalken
måtte få följande förändrade lydelse:

De lösören, som omyndig ej sjelf behöfver, böra till hans nytta
föryttras, och hans redbara penningar skall förmyndaren i den omyndiges
namn antingen genom utlåning mot första inteckning i fastighet eller genom
deposition i säker hankinrättning så förränta och förkofra, som bäst och
säkrast ske Jean. Men ej må förmyndaren sjelf handla till sig något af
den omyndiges gods, löst eller fast.

En sådan lagändring som den af motionären ifrågasatta skulle, enligt
utskottets mening, icke vara välbetänkt. Med afseende å den låga
ränta, som i allmänhet erhålles å penningar, hvilka insättas på deposition
i bankinrättningar, äfvensom å första klassens inteckningar, skulle det
nemligen icke vara till de omyndiges fördel, om i lagen infördes ett stadgande,
hvarigenom förmyndaren hindrades att »som bäst och säkrast pröfvas»
förränta och förkofra myndlingens medel. Hvad särskildt angår den
af motionären föreslagna bestämmelsen, att förmyndare icke skulle ega
utlåna sin myndlings penningar annorledes än mot »första» inteckning,
hvarmed motionären torde förstå en sådan inteckning, som gäller med
främsta rätt, kan en dylik bestämmelse vid tillämpningen leda till orimligheter.
Om två fastigheter, värda den ena 20,000 kronor och den andra
30,000 kronor, intecknats, den förra på en gång för ett belopp af
10,000 kronor och den senare först för ett belopp af 1,000 kronor och
derefter för 10,000 kronor, skulle förmyndaren icke ega utlåna sin myndlings
penningar mot den senare inteckningen i sistnämnda fastighet, oaktadt
denoerbjöde större säkerhet än inteckningen i den förstnämnda fastigheten.
A andra sidan skulle ifrågavarande bestämmelse ingalunda trygga
myndlingen mot en lättsinnig förvaltning af hans medel, enär ju en
»första» inteckning kan lyda å belopp vida öfverstigande fastighetens verkliga
värde.

Till sist vill utskottet erinra derom, att det på icke få orter skulle
vara för det ekonomiska lifvet, ofördelaktigt, om alla de medel, som tillhörde
omyndige, undandroges lånebehöfvande inom orten, hvilkas redbar -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

het och vederhäftighet förmyndaren, om han är derstädes bosatt, lätt bör
kunna pröfva.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

l:o) att herr Zottermans ifrågavarande motion icke
må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

I sammanhang härmed har utskottet till behandling förehaft en af
herr ''Waldenström inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 18, hvari
hemställes,

att Riksdagen må i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t måtte låta utarbeta samt för en kommande Riksdag så snart som

möjligt framlägga förslag till sådan ändring i Lag angående tillsyn å för myndares

förvaltning af omyndigs egendom den 18 april 1884,

a) att förmyndares förvaltning underkastas en obligatorisk årlig revision,

b) att förmyndare förpligtigas att ställa godkänd säkerhet för omyndigs
medel, som han till förvaltning mottager, samt att denna säkerhet
sättes icke i hans egen utan i annan hand enligt de närmare bestämmelser,
som kunna finnas för ändamålets vinnande lämpliga.

Till stöd härför anföres följande:

Med lagen angående tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs
egendom den 18 april 1884 afsågs att bereda de omyndiga större trygghet
mot förlust af sin egendom, än de förut haft. Att ock lagen verkat

åtskilligt godt i nämnda syfte, torde ej med skäl kunna förnekas. Men
att den icke verkat allt hvad man af en sådan lag haft rätt att vänta,
derom kan svårligen vara mer än en mening. Att det ock är af stor
vigt, att den göres så effektiv som möjligt, hoppas jag, att hvar man erkänner.
Skall lagstiftningen med all sin kraft skydda någons rätt, så bör
det väl vara deras, som icke kunna skydda sig sjelfva, och hvilkas ekonomiska
välfärd lagen sjelf lägger i annans hand.

I § 6 af nämnda lag föreskrifves, att förmyndare skall hvarje år
inför gode män redovisa för sin förvaltning af omyndigs medel samt
dervid »uppgifva den säkerhet, mot hvilken den omyndiges reda penningar
äro utsatta». Detta är nu godt och väl. Men att den uppgifna »säker -

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

heten» verkligen finnes till, det behöfver han icke styrka, derest icke gode
männen »finna nödigt att taga kännedom af omyndigs värdehandlingar» (§ 10).
Denna vigtiga sak är alltså helt och hållet beroende på deras godtycke.
Men om den uppgifna säkerheten verkligen finnes till och förevisas i dag,
så finnes ingenting, som hindrar förmyndaren att i morgon använda densamma
för annat ändamål.

Nu är sant, att omyndigs medel i händelse af förmyndares konkurs
utgå med förmånsrätt, men före denna ligga så många andras förmånsrätter,
att, sedan dessa fått ut sitt, i alltför många fall ingenting återstår
för den värnlöse omyndige att taga. Ingen är, som icke känner, huru
det ofta går till. Sålunda varda många omyndiga totalt utblottade, trots
det att omtänksamma föräldrar genom träget arbete och stor sparsamhet,
för att ej säga försakelse, vinnlagt sig om och äfven lyckats att åt dem
lemna, hvad de kunnat behöfva för sin uppfostran och sitt underhåll, tills
de förmådde att reda sig sjelfva.

Det synes derför nödvändigt, att en ändring sker i det syfte, att förmyndares
förvaltning underkastas en obligatorisk revision, och att den
säkerhet, som skall finnas för den omyndiges penningar, icke lägges i
förmyndarens egen hand utan i en annans, helst en offentlig myndighets.

Sedan justitieombudsmannen i sin till 1881 års riksdag afgifna embetsberättelse
väckt förslag om förändrade föreskrifter rörande förvaltningen
af omyndiges medel och dervid förordat, att den svenska förmynderskapslagstiftningen
borde ordnas efter förebild af den norska, enligt hvilken
de omyndiges egendom är stäld under omedelbar förvaltning af offentlig
myndighet, förklarade Riksdagen sig icke kunna biträda justitieombudsmannens
sålunda gjorda framställning, men tillkännagaf emellertid, att
vissa af Riksdagen anmärkta bristfälligheter i förordningen den 24 september
18G1 borde föranleda utarbetande på samma förordnings grundval
af bestämmelser, som kunde bereda nöjaktig trygghet för förvaltningen af
omyndiges medel. Vid föredragning af detta ärende i statsrådet anförde
föredragande departementschefen, att han funnit det i första rummet böra
tagas i öfvervägande, huruvida en förändring af grunderna för den gällande
lagstiftningen om förvaltning af omyndiges medel vore af behof
påkallad och möjlig att genomföra. Om det än icke kunde förnekas, att
ur synpunkten af de omyndiges säkerhet vigtiga skäl talade för en an -

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

ordning, hvarigenom hos oss, liksom i flere främmande länder och särskilt
Norge, de omyndiges egendom stäldes under omedelbar förvaltning
af offentlig myndighet, betviflade dock föredraganden möjligheten att
genomföra en sådan lagstiftning. Man hade i Sverige hittills nöjt sig med
en af domstolarne och kommunala förtroendemän utöfvad kontroll å förmyndarnes
förvaltning; och detta system hade en så fast rot i folkets
vanor, likasom ock resultatet af dess tillämpning i allmänhet ansetts så
tillfredsställande, att de röster, som höjts för en systemförändring, icke
lyckats göra sig gällande inom Riksdagen. I ett ämne, som berörde så
många och ömtåliga intressen, torde man derför, enligt föredragandens
mening, åtminstone för närvarande ej kunna komma längre än till en
revision af förordningen den 24 september 1861.

I enlighet med denna åsigt utarbetades sedermera det lagförslag angående
tillsyn å förmyndares förvaltning af omyndigs egendom, som framlades
för 1884 års Riksdag och den 18 april samma år upphöjdes till lag.

Att Riksdagen, då någon allmännare önskan om förändring af de
grunder, på hvilka sagda lag är byggd, icke yppats, skulle frånträda den
ståndpunkt i ämnet, som af 1881 och 1884 årens Riksdagar sålunda häfdats,
synes utskottet icke antagligt.

Såsom motionären sjelf erinrat, stadgas i 6 § af ifrågavarande lag,
att förmyndare skall hvarje år inför gode män redovisa för sin förvaltning
af omyndigs medel samt dervid uppgifva den säkerhet, mot hvilken den
omyndiges reda penningar äro utsatta, hvarjemte i 10 § föreskrifves, att,
derest gode männen för granskning af förmyndareräkningar finna nödigt
att taga kännedom af omyndigs värdehandlingar, förmyndaren är pligtig
att hålla dem gode männen till hända.

En årlig granskning af förmyndares förvaltning finnes sålunda i
gällande lag stadgad, och om det än icke kan förnekas, att omyndige
vid några tillfällen gjort förluster genom bristande betalningsförmåga hos
förmyndare, torde dock ofvan angifna bestämmelser tillika med öfriga i
förenämnda lag upptagna stadganden i allmänhet visat sig vara i stånd
att på ett tillfredsställande sätt skydda myndlingars egendom. Den utsträckning
af gode männens granskningsskyldighet, hvarom motionären
hemstält, torde i öfrigt icke lämpligen kunna åläggas dem, utan att dem
beredes en mot det ökade arbetet svarande ersättning. En sådan ersättning,
hvilken skulle komma att utgå af de omyndiges medel, synes
emellertid icke utan tvingande nödvändighet böra föreskrifvas.

Då en hvar, som ej har laga ursäkt, kan förpligtas öfvertaga för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

mynderskap, utgör detta förhållande ett hinder för antagande af en lagbestämmelse
om ovilkorlig skyldighet för förmyndare att ställa godkänd
säkerhet för omyndigs medel, enär det icke alltid torde vara förmyndaren
möjligt att anskaffa dylik säkerhet, och det föreslagna stadgandet, att den
af förmyndaren stälda säkerheten skulle ställas i annans hand, förutsätter
en anordning, mot hvilken, på sätt ofvan blifvit anfördt, Riksdagen såväl
år 1881 som år 1884 uttalat sig.

Utskottet får alltså hemställa,

2:o) att herr Waldenströms motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 10 april 1894.

På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.