Lagutskottets Utlåtande N:o 45 (Utlåtande 1893:LU45 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

N:o 4t5.

Ank. till Eiksd. kansli den 17 april 1893, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning åt Kongl. Maj:ts proposition
angående ändring af gällande bestämmelser om utbetalande
af belöning för dödande af björn och varg.

Genom en den 24 nästlidne februari till Riksdagen aflåten proposition,
n:o 40, hvilken af båda kamrarne hänvisats till lagutskottet, har
Kong!. Maj:t, under åberopande af ett propositionen bilagdt utdrag af
protokollet öfver finansärenden, förklarat sig vilja inhemta Riksdagens
yttrande öfver ett i nämnda protokoll omförmäldt förslag, att belöning
för dödande af björn ej vidare må af statsmedel utbetalas och att den
i § 20 af gällande jagtstadga utfästa belöning för dödande af varg må
höjas från tjugufem till femtio kronor.

Såsom af statsrådsprotokollet inhemtas, är ifrågavarande förslag
föranledt af en framställning i ämnet af Konungens befallningshafvande
i Norrbottens län, hvars medverkan för åstadkommande af ändring i
jagtstadgans bestämmelser i ofvan angifven rigtning påkallats af styrelsen
för svenska jägareförbundets afdelning i nämnda län.

Berörda styrelse hade till stöd för sin hemställan anföi’t hufvudsakligen
följande:

Hvad först björnen beträffade, vore allmänt kändt, att jagten på
detta djur vore ett eftersökt nöje för den sportmessigt utbildade jägaren.
Att tillräcklig lockelse till dylik jagt skulle qvarstå, äfven om

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

skottpenningarne bortfölle, vore sålunda mer än sannolikt och framginge
för öfrigt deraf, att årligen så betydande summor betalades för björnringar
och att sådana anstalter och kostnader för den egentliga jagten
gjordes af enskilda sällskap och jagtvänner, att ensamt villebrådets
penningevärde, inberäknadt skottpenningarne, visst icke annat än i ovanliga
fall kunde sägas närmelsevis utgöra en ersättning derför. Men äfven
om här och der, såsom i aflägsnare trakter, sportsmannen icke alltid
funnes till hands att öfvertaga rätten till dessa björnringar, vore sjelfva
bytet, huden och köttet, dock alltid så värdefullt, att det äfven materielt
ersatte de ansträngningar och den uppoffring af tid, som den enskilde
skogsbon nedlade på inringningen och sjelfva jagten. De allmogemän,
som härmed plägade sysselsätta sig, vore för öfrigt icke heller alldeles
okänslige för det nöje och den retelse, som en björnjagt kunde hafva
med sig. Någon större ökning af detta djurslag och dermed följande
större skadegörelse vore sålunda icke att frukta såsom en följd af skottpenningarnes
borttagande.

Det framginge för öfrigt icke af de statistiska uppgifterna för de
senaste åren, att tillgången på björn vore så synnerligen stor, liksom
ej heller att han bland de större tamdjur, som plägade vara utsatta för
hans roflystnad, anstälde någon svårare förödelse. Enligt den föreställning,
man inom Norrbottens län i allmänhet gjorde sig, vore björnen
numera nästan oskadlig för hästkreatur, och den tribut, han toge af nötboskapen
och fårhjordarne, vore icke heller allt för betydande. För renen
vore han väl i det hela ofarlig; om vintern, då renarne dragit sig ned
från de högre fjellen och norska kusten och ströfvade omkring i våra
skogsmarker, hade björnen för öfrigt sin hvilotid.

Med vargen åter vore förhållandet ett helt annat. Förföljelsen af
detta rofdjur innebure icke någon lockelse för den egentlige jägaren.
Det vore lappen, hvars hela egendom hotades med ödeläggelse, som i
de flesta fall finge upptaga striden med denne fruktansvärde fiende.
Fn oerhörd uthållighet, en otrolig förmåga af umbäranden och dessutom
gynsamma snö- och väderleksförhållanden erfordrades såsom förutsättningar
för att en dylik jagt, såsom den vanligen bedrefves, skulle lyckas.
Ehuru statistiken för åren 1888 och 1889 uppgåfve antalet dödade vargar
inom riket till respektive 24 och 22 samt björnar till 38 och 19,
berättigade dessa siffror ingalunda till den slutsatsen, att vargen icke
förekomme talrikare än björnen. De utgjorde i stället, rätt fattade, ett
vältaligt bevis på de oerhörda svårigheter, som, i jemförelse med björnjägarens
vida beqvämare uppgift, vore förenade med vargjägarens; och,
innan man komme till början af jagten, vore i vanliga fall redan så

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

stor skada skedd, att den godtgörelse, de nu gällande skottpenningarne
kunde ställa i utsigt, föga betydde. En högre premie skulle utan tvifvel
locka till flitigare förföljande af vargarne, under det att man nu i
många fall funne sin räkning vid att, så godt sig göra läte, helt passivt
skydda hvar och en sin renhjord för de objudna gästernas påhelsningar.
Utom premien vore det också endast djurets hud, som hade värde.

Toge man å andra sidan i betraktande den skada, som af detta
rofdjur förorsakades, så mötte häpnadsväckande siffror. Antalet under
år 1889 af rofdjur dödade renar uppgåfves till 4,000, hvaraf endast
inom Norrbottens län 2,566. Det vore visserligen sant, att äfven järfven
hade sin andel i denna förstörelse, men som detta djur vore ojemförligt
mycket mera lättjagadt, kunde dess andel antagas åtminstone
vara den mindre. Något vidare ordande om vargens allmänt kända
förderflighet för renhjordarne syntes ej vara af nöden, men framhållas
borde, att disproportionen mellan den skada, han förorsakade, och det
pris, som af staten utbetalades för hans dödande, vore allt för stor samt
att denna disproportion vid jemförelse med de tal, som gälde björnen,
rent af blefve skärande. En ändring, sådan som den föreslagna, skulle
utan tvifvel kraftigare verka till vargens utrotande. Genom densamma
skulle vidare den rikligare skottpenningen i de flesta fall komma dem
till del, som mest vore utsatta för förluster genom detta rofdjurs härjningar,
och skulle i allmänhet utgöra en välbehöflig lindring och hjelp
i de vidrigheter af alla slag, med hvilka den vanlottade nomaden hade
att kämpa.

Utskottet, som tillåter sig hänvisa till den redogörelse för innehållet
af öfriga i ämnet afgifna utlåtanden, hvilken lemnas i det propositionen
bilagda statsrådsprotokollet, anser den föreslagna åtgärden
välbetänkt, och hemställer följaktligen,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t
anmäla, att Riksdagen funnit Kongl. Maj:ts ifrågavarande
framställning icke föranleda till någon erinran
från Riksdagens sida.

Stockholm den 17 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Herrar J. Anderson, Näslund och F. Andersson hafva begärt få
här antecknadt, att de på grund af åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen
icke deltagit i utskottets behandling af ifrågavarande ärende.

Herr Hasselrot har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
detta ärendes behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARES TRYCKERI, 1893.