Lagutskottets Utlåtande N:o 45

Utlåtande 1891:LU45

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

N:o 45.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1891, kl. 7 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 1 § i förordningen om landsting den 21
mars 1862.

1 § i förordningen om landsting den 21 mars 1862 har för närvarande
följande lydelse:

»I hvarje län skall finnas ett landsting, sammansatt af valda ombud
från länets städer och härader eller tingslag; dock att detta stadgande, äfvensom
hvad här nedan vidare föreskrifves, icke egen tillämpning å stad, som
har mera än 25,000 innevånare. Landstingsmännen äro i utöfningen af sitt
uppdrag icke bundne af valmäns föreskrifter.»

Uti en inom Andra Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 85, föreslår nu herr Olof Jonsson i Hof, »att Riksdagen måtte
för sin del antaga följande

Förordning

angående förändrad lydelse af 1 § i kongl. förordningen om landsting af
den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att 1 § i kongl. förordningen om landsting af
den 21 mars 1862 skall erhålla följande förändrade lydelse:

I hvarje län skall finnas ett landsting, sammansatt af valda ombud
från länets städer och härader eller tingslag; dock att detta stadgande,
äfvensom hvad här nedan vidare föreskrifves, icke må ega tillämpning å

Lagutskottets Utlåtande K:o 45. 7

stad, som har mera än 35,000 innevånare. Landstingsmannen äro i utöfningen
af sitt uppdrag icke bundna af valmäns föreskrifter.»

Till stöd för sitt förslag att sålunda höja den folkmängdssiffra för stad,
som ansetts böra föranleda till stads utträde ur landstinget, har motionären
hufvudsakligen anfört, att om än nyssnämnda siffra vid landstingsinstitutionens
uppkomst betecknade en lämplig gräns för den kommunala betydelse,
som fordrade skilsmessa emellan staden och landet, så hade sedan dess redan
genom folkmängdens ökning, men kanske ännu mera genom sjukvårdens utveckling
i landet, denna gränssiffra blifvit för låg.

Vidare erinrar motionären om de rubbningar i ekonomiskt hänseende,
som en dylik skilsmessa icke kunde undgå att medföra, och huru densamma
för öfrigt skulle bidraga att underhålla den i det hela origtiga föreställningen,
att stad och land hafva sina skilda intressen att bevaka.

Till sist yttrar motionären: »Skulle slutligen det nu hvilande ändringsförslaget
af den 13 § i riksdagsordningen eller något annat likartadt blifva
antaget under den närmaste tiden, så synes mig att äfven detta utgör ett
skäl för siffrans höjande, på det att folkmängden i en sådan valkrets må
mera närma sig den qvot, som för öfrigt blir bestämmande för val till Första
Kammaren. Med fästadt afseende derpå, att denna qvot snart, om ej genast,
vid tillämpningen af en sådan grundlagsändring torde komma att röra sig
omkring siffrorna 35,000, har jag, ehuru de af mig här ofvan anförda gemensamma
sjukvårdsintressen nog erfordrade en högre siffra, likväl ansett mig
böra stanna dervid. Då eu sådan förändring naturligtvis ej bör verka retroaktivt,
så beröres ej den stad deraf, som med mindre folkmängd än den nu
föreslagna för närvarande utser egen representant till Första Kammaren.»

De skäl, motionären sålunda anfört, hafva icke varit egnade att öfvertyga
utskottet om nödvändigheten af den föreslagna förändringen. Det är
väl sant, att till följd af folkmängdens i städerna snabbare tillväxt förhållandet
emellan folkmängden i stad och på landet för närvarande är ett annat
än vid landstingsförordningens tillkomst, men enligt utskottets åsigt är det
icke det inbördes förhållandet emellan, å ena sidan, städernas och, å den
andra, landsbygdens sammanlagda folkmängd, som bör vara bestämmande uti
ifrågavarande hänseende. Den nu gällande bestämmelsen hvilar på den
otvifvelaktigt rigtiga förutsättningen, att, när en stad uppnått en högre grad
af utveckling, betecknad af, bland annat, en relativt hög folkmängdssiffra,
det är med stadens bästa mest förenligt, att staden sjelf får beslutanderätt i
frågor, som det tillkommer landstinget att för länet i öfrigt afhandla; och

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

då en folkmängdssiffra af 25,000 hittills funnits beteckna den gräns, då en så
beskaffad utveckling blifvit uppnådd, förefinnes intet tvingande skäl, hvarför
denna siffra numera skulle anses för låg. Hvad motionären anfört i detta
hänseende synes ej heller egentligen ådagalägga behofvet af en viss höjning
i nämnda siffra, utan mera åsyfta att för framtiden förebygga all vidare
utsöndring ur de nu bestämda landstingsområdena. En sådan rubbning af
den uti ifrågavarande lagrum uttalade grundsats kan icke gerna förordas
och synes icke, såsom motionären förmenar, mera påkallad af det »finansiella
och administrativa» förhållande, som uppkommit genom uppförande af lasarett.sbyggnader
och upptagande af län för landstings räkning, enär, om reglering
af detta förhållande finnes vara af behof påkallad, sådan reglering bör kunna
genomföras lika väl hädanefter som hittills.

Hvad slutligen angår det åberopade skälet, att ett bifall till motionen
skulle bringa föreskrifterna i förevarande paragraf i närmare öfverensstämmelse
med de föreskrifter i fråga om val till Första Kammaren, som innehållas
i det från 1890 års riksdag hvilande, af Riksdagen numera för dess
del antagna förslaget om ändring af 6 och 13 §§ af riksdagsordningen, torde
derå åtminstone för närvarande icke kunna fästas afseende, då berörda
förslag ännu icke blifvit af Kongl. Maj:t godkändt.

På grund af hvad sålunda är vordet anfördt, föranlåtes utskottet
hemställa,

att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 5 maj 1891.

På lagutskottets vägnar:

0. A. SJÖCRONA.

Reservationer:

af herrar Lilienberg, F. Andersson, Ii. Andersson, J. Andersson och
Näslund.