Lagutskottets Utlåtande N:o 45 (Utlåtande 1890:LU45 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

N:o 45.

Ank. till ltiksd. kansli den 17 april 1890 kl. 1 e. in,

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 15 kap. 1 § rättegångsbalken.

1 § i 15 kap. rättegångsbalken har enligt förordningen den 30
oktober 1866, följande lydelse:

»I brottmål, der efter lag straffarbete å brottet följa kan, svare den
sjelf, som anklagad är. Pröfvar domaren, att han hjelp i rättegången
tarfvar, då tillätes honom fullmägtig med sig hafva. Mannen må ock
hustrun och målsman den omyndiga i ty fall bistånd göra. I ringare
brottmål och tvistemål må man genom laga ombudsman kära och
svara; och skall hufvudman ändock för rätta komma, när domaren
det fordrar.»

Uti en inom Andra Kammaren afgifven och af nämnda kammare
till lagutskottet hänvisad motion, n:o 52, anför herr J. Andersson i
Ör storp.

»Det lärer ej kunna förnekas att det i 15 kap. 1 § rättegångsbalken,
enligt detta lagrums både ursprungliga och nuvarande lydelse,
förekommande och sålunda mer än ett och ett hälft sekel gamla stadgande,
som tillerkänner domaren rätt att i brottmål, der efter lag straffarbete
å brottet följa kan, pröfva huru vida den, som anklagad är, må
åtnjuta hjelp i rättegången eller ej, står i föga öfverensstämmelse med
vår tids rättsuppfattning.

Bill. till Riksd. Prof. 1890. 7 Sami. 27 Häft.

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Då det just är i brottmål af ifrågavarande art, som medborgarnes
vigtigaste rättigheter stå på spel, synes den anklagade, som företrädesvis
i sådana mål tarfvar hjelp, böra i alla brottmål utan särskild tilllåtelse
af domaren få jemväl inför underrätten begagna såsom sitt biträde
någon person, till hvilken han hyser förtroende, och som är af rätten
godkänd att vara fullmägtig i civila mål. I det allmänna rättsmedvetandet
torde nemligen nu hafva ingått den åsigten, att brottmålsprocessen
har att eftersträfva icke blott att för staten skydda möjligheten
af förverkligandet af statens straffmagt utan äfven att mer än som
hittills varit fallet erbjuda medborgare nödvändigt skydd emot de
möjliga Övergrepp eller misstag, som kunna vara med utöfvandet af
statens straffmagt förbundna.

Under innevarande århundrade hafva, såsom bekant är, om icke
alla, så åtminstone de större kulturfolken ej mindre i sina lagar för
brottmålsprocessen medgifvit alla för hvad slags brott som helst anklagade
personer rätt att äfven vid underdomstolen under rättegången
använda rättskunnig försvarare än äfven genom införandet af advokatstånd
sörjt för att sådane försvarare finnas att tillgå. Om det nu än
med hänsyn till vissa faktiska förhållanden i vårt land är — hvilken
mening jag ingalunda delar — för närvarande förenadt med oöfverstigliga
svårigheter att i sistnämnda afseende följa de större kulturfolkens
föredöme, så synes dock sann humanitet fordra, att äfven hos oss
domaren i underrätten ej längre må ega den godtyckliga och okontrollerade
magten att kunna förbjuda en anklagad rätt att åtnjuta hjelp
af ett af honom sjelf anskaffadt rättegångsbiträde. Inför denna magt,
om den användes i syfte att derigenom lättare bringa den anklagades
brottslighet i dagen, nedsjunker ju den anklagade till att vara endast
ett objekt för undersökningen. Men medborgaren i en fri stat torde
ej böra efter ett på ganska ogrundade misstankar mot honom anstäldt
åtal kunna tvingas att låta inför underrätten bruka sig såsom undersökningsmedel
mot sig sjelf, synnerligast som, efter hvad rättsskipningen
hos de större kulturfolken ovedersägligen ådagalägger, förverkligandet
af statens straffmagt härförutan bör vara möjligt. Man bör
härvid alltid erinra sig, att icke hvarje anklagad, huru mycket han än
må hafva skenet emot sig, nödvändigt måste vara en förbrytare. För
öfrigt torde det skickligaste rättegångsbiträde i regeln blott förmå att
från straff skydda den oskyldige, men icke den skyldige. Denne senare
lärer ett sådant rättegångsbiträde kunna gagna endast genom medverkan
till, att hans brott ej blir belagdt med ett för högt och följaktligen
orättvist straff.

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

Ett uppmärksamt aktgifvande på rättsskipningen i gröfre brottmål
i vårt land torde gifva vid handen, dels huru som vid ransakningar
inför underrätt med för brott af samma slag tilltalade personer, somliga
af dessa anklagade tillåtas att hafva rättegångsbiträde, under det
andra förvägras denna förmån, dels ock huru som anklagade ur de s. k.
bättre klasserna nästan allmänt få inför samma rätt begagna sig af
juridiskt bildade biträden, under det de anklagade ur de lägre klasserna
''i regeln der få hjelpa sig sjelfva. Dessa för rättskänslan mindre, tilltalande
förhållanden synas icke vittna fördelaktigt, om en följdrigtig
tillämpning om jemnlikhet inför rätten och torde lör den skull ej böra
få fortfara. Ej heller synes det ligga .konseqvens deri, att en anklagad,
som redan vid underdomstolen blifvit dömd, är enligt 29 punkten i
kongl. förklaringen den 23 mars 1807 ovilkorligen berättigad att erhålla
biträde vid författandet af besvär öfver underdomstolens, dom,
efter det att han vid underdomstolen kunnat, innan ännu bevis om
hans brottslighet förebragts, förvägras att hafva hjelp af tillstädeskommen
fullmägtig.

Derjemte torde böra påpekas det nogsamt kända förhållandet,
huru som'' det ofta inträffar att en anklagad, som blifvit vid underdomstolen
dömd till mångårigt, ja lifstidsstraffarbete, i högre domstol rent
af frikännes eller får sitt straff nedsatt till några månaders fängelse
eller straffarbete. I dylika fall ligger det nära till hands att antaga,
det den klagandes biträde vid författandet af besvären till öfverdomstolen
förstått att ordentligt framhålla de omständigheter, som, då öfverdomstolens
dom varit fullt frikännande, visat den anklagades oskuld,
eller som, då straffet endast blifvit nedsatt, förringat den anklagades
brottslighet. Men den anklagade har dock alltid i sådana fall genom
den orättvisa domen tillfogats lidanden, som träffa jemväl den .allmänna
rättskänslan och som han måhända kunnat undgå, om det varit honom
tillåtet att vid underdomstolen betjena sig af ett lämpligt rättegångsbiträde.

Äfven om för framtiden hos oss praxis inom brottmålsprocessen
skulle utan den lagförändring, som jag nu går att föreslå, komma att
gå i den rigtningen, att domaren kommer att äfven i gröfre brottmål
medgifva alla anklagade rätt att vid underdomstolen använda rättegångsbiträde,
så bör man i så fall icke förbise olägenheten deraf, att de, som
då läte bruka sig som rättegångsbiträden i dylika brottmål, vore medvetna
om, att det vore domarens gunst och nåd och icke lagens magt
som gåfve dem rätt att uttala sig till klienternas fördel. Ett rättegångsbiträde,
som vet, att han, så snart han ej längre faller domaren i små -

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

ken, kan i hvilket ögonblick som helst utan något angifvet skäl af domaren
från domstolen afvisas, lärer sannolikt ej i sin verksamhet för
klienten under undersökningen uppträda med erforderlig frimodighet
och energi.

I följd af hvad jag nu anfört och då den, som i gröfre brottmål
anklagad är, uppenbarligen sjelf bättre än domaren kan pröfva, om han
hjelp i rättegången tarfvar, vågar jag vördsamt yrka, att Riksdagen
ville för sin del besluta att 1 § af 15 kap. rättegångsbalken, sådant
detta lagrum lyder i kongl. förordningen den 30 oktober 1866, måtte
erhålla följande ändrade lydelse:

I brottmål, der efter lag straffarbete å brottet följa kan, svare den
sjelf, som anklagad är. Finner han, att han hjelp i rättegången tarfvar,
då tillätes honom fullmägtig med sig hafva. Mannen må ock hustrun
och målsman den omyndige i ty fall bistånd göra. I ringare brottmål
och tvistemål må man genom laga ombudsman kära och svara; och skall
hufvudman ändock för rätta komma, när domaren det fordrar.»

Lagutskottet föreställer sig visserligen icke, att den nuvarande
bestämmelsen, som lägger i domarens hand att afgöra, huru vida den
tilltalade i gröfre brottmål må begagna sig af rättegångsbiträde eller
ej, medfört några för rättssäkerheten menliga följder. Enligt grunderna
för vår nu gällande rättegångsordning i brottmål har nemligen domaren
både rätt och pligt att under ransakningen söka bringa i dagen icke
blott hvad som kan lända till den anklagades fällande, utan ock hvad
som talar till hans förmån; och der den tilltalade önskar använda ett
rättegångsbiträde, hvilket pröfvas kunna och vilja bidraga till målets
utredning, torde sådant i allmänhet icke förvägras.

Emellertid synes det utskottet oförnekligt, att eu sådan ändring,
som motionären föreslagit, står i öfverensstämmelse med de grundsatser,
hvilka i nyare tider gjort sig gällande inom processlagstiftningen.
Redan lagkomitén tillerkände i sitt förslag till rättegångsbalk den tilltalade
ovilkorlig rätt att nyttja biträde i rättegången, dock med skyldighet
för den tilltalade att sjelf svara på de frågor, som brottet angå.
Nya lagberedningen yttrar i sitt betänkande angående rättegångsväsendets
ombildning (första delen, sid. 262—264) i detta ämne följande.

»Enligt 15 kap. 1 § rättegångsbalken är det endast domaren, som
har rättighet att pröfva om en i brottmål tilltalad person tarfvar hjelp

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

i rättegången. Detta stadgande, som stundom föranleder dertill, att
den tilltalades begäran om sådant biträde afvisas, synes dock innefatta
en onödig och med nutidens humanare åskådningssätt ej öfverensstämmande
hårdhet. Ingen kan bättre än den tilltalade sjelf bedöma behofvet
i detta hänseende, och de principer hvarå rättegångsordningen
i brottmål bör, enligt beredningens åsigt, grundas, fordra med nödvändighet,
att den tilltalade får till sitt försvar använda det biträde han
finner af nöden. Domstolens uppgift bör endast vara att söka förekomma,
att denna förmån ej af den tilltalade missbrukas till sanningens
döljande eller rättegångens invecklande eller fördröjande. Det ligger
derför i dylika fall ännu större vigt än eljest deruppå, att den till
biträde anlitade är genom redbarhet och skicklighet lämplig för uppdraget,
och enligt förslaget förbehålles derför domstolen en speciel
pröfningsrätt derutinnan. I olikhet med förhållandena i utlandet har i
vårt land varit och är ännu i viss mån rådande den fördom, att det
vore, om icke vanhedrande, åtminstone mindre hederligt att uppträda
såsom fullmägtig eller rättegångsbiträde åt den tilltalade i gröfre brottmål.
Denna fördom har åter haft till följd att sakförare med större
anseende i allmänhet ej gerna velat sysselsätta sig med dylika mål,
hvilka derför oftast fallit i händerna på personer, som för uppdraget
varit allt annat än lämpliga. Ändamålet med rättegångsbiträde i brottmål
är dock uppenbarligen icke, att detta skall skydda brottet utan
oskulden och i sin mån medverka till sanningens upplysning och skipandet
af lag och rättvisa. Så uppfattadt och på ett rättskaffens sätt
utöfvadt är detta kall i hög grad aktningsvärd!.

Beredningen har derför icke tvekat att föreslå, att det alltid
skall vara den tilltalade tillåtet att begagna rättegångsbiträde samt att
i vissa fall sakförare åt den tilltalade skall af offentlig myndighet anskaffas.
Dessa bestämmelser böra utan tvifvel medverka dertill, att
ofvan antydda föreställningssätt om det mindre hedrande i dylikt fullmägtigskap
kommer att helt och hållet upphöra samt att redbara och
skickliga sakförare icke vidare skola undandraga sig en sådan verksamhet.
»

Ehuru nya lagberedningen framstält sitt förslag i ämnet i samband
med öfriga förslag rörande rättegångsväsendets och särskild!
sakförareverksamhetens ordnande, torde den nu föreliggande frågan
dock kunna lösas äfven utan ett sådant samband. Den enda betänklighet,
som deremot kan framställas, synes vara den, att man icke
eger någon säkerhet för att den tilltalade ej till biträde utväljer någon,
som, långt ifrån att bidraga till målets utredning, söker att försvåra

Lagutskottets Utlåtande N:o 45.

densamma. Härvid bör dock ihågkommas, dels att den tilltalade otvifvelaktigt,
äfven om honom tillätes att nyttja rättegångsbiträde, är
skyldig att sjelf svara på de frågor, som af domaren framställas till
honom, och dels att domstolen kan vägra godkänna ett biträde, som
visar sig vilja lägga hinder i vägen för målets utredning eller eljest
uppenbarligen är för uppdraget olämplig.

Utskottet, som funnit motionärens förslag böra undergå någon
jemkning i afseende på redaktionen, får på sålunda anförda skäl hemställa,

att Riksdagen ville, med hufvudsakligt bifall till
herr J. Anderssons motion, för sin del antaga följande

Lag

angående ändrad lydelse af 15 kap. 1 § rättegångsbalken.

Härigenom förordnas, att 15 kap. 1 § rättegångsbalken,
sådant detta lagrum lyder enligt förordningen
den 30 oktober 1866, skall erhålla följande ändrade
lydelse:

I brottmål, der efter lag straffarbete å obrottet
följa kan, svare den sjelf, som anklagad är. Åstundan
han hjelp i rättegången, då tillätes honom fullmägtig
med sig hafva. Mannen må ock hustrun och målsman
den omyndiga i ty fall bistånd göra. I ringare
brottmål och tvistemål må man genom laga ombudsman
kära och svara; och skall hufvudman ändock för
rätta komma, när domaren det fordrar.

Stockholm den 17 april 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

STOCKHOLM, P. A. NYMANS EFTERTRÄDARE, 1890.