Lagutskottets Utlåtande N:o 44 (Utlåtande 1906:LU44 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 44

N:o 44.

Ank. till Riksd. kansli den 20 april 1906 kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändringar i sjölagen
i fråga om upptagande af sjöförklaring m. m.

Lagutskottet har till förberedande behandling fått mottaga en inom
Andra Kammaren af herrar B. Broström och E. B. W. Martin väckt
motion, n:o 25, af följande lydelse:

»Ehuruväl vår nu gällande sjölag ej är af äldre datum än den 12
juni 1891 ha likväl under de senaste åren allt flera röster höjts för att
genom hel eller delvis omarbetning få den lämpad efter de nya kraf och
ansvarsförpliktelser, som rättsmedvetandet numera ställer på sjöfartens
kikare och utöfvare.

Lyckligast torde måhända varit, om den unifikation af nordisk sjölagstiftning,
af hvilken vår nu gällande sjölag är ett uttryck, hade kunnat
genom samverkan mellan de tre nordiska länderna vid en eventuell revision
af sjölagen få ånyo vinna tillämpning. Då emellertid en motion
vid sistlidne lagtima riksdag om tillsättande af en gemensam nordisk sjölagskommitté
ej vann Riksdagens bifall, torde de sedan dess förändrade
politiska förhållandena knappast ge anledning antaga, att ett likartadt förslag
nu skulle vinna tillslutning från Riksdagens sida.

Bill. till Riksd, Prot. 1906. 7 Samt. 38 Raft. (N:o 44.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Eu fullständig omarbetning af vår sjölag är därjämte ett arbete af
betydande omfång. Oafsedt de ansenliga kostnader den skulle föranleda,
komme med all sannolikhet flera år att åtgå, innan den nya lagen blefve
utarbetad och finge gällande kraft. Det erinras härvid, att den kommitté,
som af Kung!. Maj:t fick i uppdrag att afgifva förslag till vår nuvarande
sjölag, utnämndes den 8 september 1882 samt att lagen utfärdades den
12 juni 1891 eller nära nio år därefter.

Ifrågasättas kan likväl, om svårigheterna att åstadkomma eu fullständig
revision af sjölagen få stå hindrande i vägen för lagens omarbetning
i den eller de delar, uti hvilka allt för uppenbara brister visa sig. Emot
partiella ändringar uti sjölagen skulle kunna anmärkas, att de kunde
verka förryckande på det organiska sammanhanget emellan sjölagens bestämmelser
i dess nuvarande form. Man skulle därjämte kunna anmärka,
att ett påbörjande af förändringar uti viktigare delar af sjölagen skulle
föranleda, att dylika förändringar ofta, allt för ofta, kunde återkomma.
Därigenom uppstode ett osäkerketstillstånd om lagens innebörd, som komme
att verka irriterande ej allenast på sjöfartsidkarne, som ha att efterlefva
lagen, utan äfven på domarne, som ha att tillämpa den.

Vår nu gällande sjölag är till sin allmänna byggnad uppdelad uti
tretton kapitel, där uti hvarje kapitel sammanförts bestämmelser berörande
likartade förhållanden. Visserligen kunna bestämmelserna uti ett kapitel
hänvisa till en paragraf uti ett annat, men detta bör icke nödvändigtvis
föranleda, att vid eu eventuell ändring uti lagen man ej skall kunna
upprätthålla det nödiga sammanhanget genom lämplig modifikation af de
bestämmelser, som stå i intimare samband med den till ändring föreslagna
paragrafen.

Hvad nu ett allt för ofta återkommande ändringsarbete med sjölagens
bestämmelser beträffar, så har ju Riksdagen makt att pröfva, om
förändringen verkligen är af behofvet påkallad eller ej. Men är den
nödvändig och rättvis, då få ej bekvämlighetsskäl eller liknande anledningar
stå hindrande i vägen för reformens genomförande.

En af de mest framträdande svagheterna uti vår nuvarande sjölagstiftning
är bristen på effektiva stadganden i afsikt att erhålla en fullständig
och sakkunnig utredning öfver inträffad sjöolycka, af den art
som § 317 sjölagen omförmäler.

Redan uti de första paragraferna uti vår sjölag möta oss bestämmelser
om redarens ansvarighet. Uti det andra kapitlet äro angifna bestäm -

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

melser om befälets ansvarighet. Och längre fram möta oss bestämmelser
om besättningens förpliktelser.

Uti sjölagens tolfte kapitel äro närmare angifna straffpåföljderna för
begångna förseelser.

Hvad är då anledningen till att, ehuruväl sjölagen äger ingående
stadganden såväl rörande straffet och ersättningsskyldigheten för begångna
fel och försummelser, rättsmedvetandet är allt annat än tillfredsställ dt
med den utredning och behandling, som ägnas inträffad sjöolycka vid dess
första handläggning inför rådstufvurätten?

Yår nuvarande sjölag skiljer sig i så måtto från den af 1864, att,
i afsikt att skaffa rådstufvurätten sakkunnigt biträde vid sjöförklaringars
upptagande, uti § 314 mom. 1 införts bestämmelsen om, att två i sjöväsendet
erfarna och kunniga män skulle därvid vara tillstädes för att
gå rätten tillhanda.

Afsikten därmed var uppenbarligen, att de sjökunniga genom sina
insikter uti rent maritima detaljer skulle bidraga till att förhöret blefve
icke allenast fullt sakkunnigt utan äfven fullt uttömmande rörande den
inträffade händelsen.

Man torde efter 14 års erfarenhet af denna institution knappast
kunna påstå, att den fyllt sin uppgift.

Anledningen därtill torde vara, dels att vid många rådstufvurätter
ordföranden anser, att de sakkunniga ej få ingripa i förhöret oftare än
då de af ordföranden tillspörjas, dels emedan de sakkunniga ej äro edsvurna
och därför af eget initiativ ej kunnat ingripa uti förhandlingarna.
Det är tydligt, att känslan af bristande inflytande äfven måste verka förslappande
på deras ansvarskänsla.

Ehuruväl befälet å vår handelsflotta rättvisligen bör tillerkännas att
äga stor duglighet och ådagalägga stor vaksamhet vid fartygens navigering
och ehuruväl sträfvan hos vår redarekår är att skaffa allt bättre
och solidare fartyg, kan det, som naturligt är genom sjöfartens egen natur,
ej undvikas att hvarje år inträffa sjöolyckor, som i större eller mindre
grad är beroende på fel eller försummelse från dennes eller andres sida.

Nu är äfven förhållandet, särskild! genom i utlandet afkunnade
domar, att ersättningsskyldigheten för den skada, som uppstått genom inträffad
sjöolycka, på senaste åren betydligt utsträckts såväl beträffande
egendom som lif. Hvad som förstås med ett fartygs sjövärdighet har
blifvit ett mycket vidsträckt begrepp. Ett fartyg är ej att anses som
icke sjövärdigt enbart på grund af uppenbara brister uti dess maskineri

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

eller skrof. Ett ringa fel uti exempelvis dess ljussignaler, ja, t. o. m.
det förhållandet att fartygets navigation skötes efter ett sjökort, som ej
äger alla rättelser uti den farled, fartyget gått fram, kan döma fartyget
som icke sj ovärdigt och göra redare och befälhafvare ansvariga för den
skada, som vållats människor och egendom.

Yid kollisionsfall blifva dessa förhållanden ännu mera invecklade,
enär stridande uppgifter om förloppet af den inträffade händelsen alltid
förekomma från de olika parterna.

Ehuruväl sjöolyckor äfven af svårare natur allt oftare förekomma
inom vår handelsflotta och på grund af den starka tillväxten af ångfartyg
ej kunna väntas nedgå utan snarare komma att växa i antal, är det emellertid
till ytterlighet sällan, som redare eller befälhafvare dömas till ansvar.

Ett värdefullt fartyg går förloradt genom sammanstötning eller grundstötning,
befälhafvaren aflägger sin sjöförklaring, och därmed är i regel
allt väl beställdt. Men samme befälhafvare bär knappt återkommit till
sin hemort, förr än redaren, som kanske haft fartyget fördelaktigt försäkradt
och därför genom dess bortgång gjort en fördelaktig affär, insätter
samme befälhafvare att föra befäl å ett annat måhända bättre och större
fartyg, utan att det blifvit i ringaste grad utredt, om mannen i fråga
haft skuld uti den skedda förlusten eller ej. Liknande händelser ha förekommit
så många gånger, och befälskåren har naturligen sett, huru det
fått passera, att fartyg efter fartyg gått förloradt eller det ena stora hafveriet
inträffat efter det andra, utan att något uttalande gjorts; om skadan vållats
genom fel och försummelse från befälets sida, har ännu mindre någon
straffpåföljd varit ifrågasatt.

Endast uti några få fall, då till ytterlighet graverande omständigheter
förelegat, har vederbörande genom allmänne åklagaren åtalats inför
domstol och blifvit bestraffad.

Äfven har inträffat att försäkringsgifvaren, som nödgats utgifva ersättning
till redaren, stämt befälhafvaren i afsikt att af honom återfå
hvad som sålunda utbetalts och genom dylik rättstvist påvisat, att befälhafvaren
haft skuld uti den skedda händelsen.

Ännu värre är, att fartygs försäkringsgifvare i flera kända fall, då
sjöolycka inträffat, som enligt deras uppfattning berott på försummelse
från någon af befälets sida, utöfvat en privat domsrätt och nekat att under
viss tid till försäkring antaga fartyg, hvarpå personen i fråga kunde
anställas. Genom solidaritetskänslan hos våra försäkringsbolag, enär så
godt som alla i utrikes fart gående fartyg äro försäkrade, har denna

Lagutskottets Utlåtande N:o 44. 5

åtgärd vant liktydig med att beröfva mannen rätt att föra befäl för viss
tid. Äfven om man får antaga, att vederbörande försäkringsgifvare
utdelar dylika disciplinärstraff först efter grundlig och opartisk pröfning,
måste ju detta förfarande likväl betraktas såsom godtyckligt, och det är
icke uteslutet, att ett orättvist straff kan utdelas.

Den sålunda bestraffade står ofta rättslös, ty omsorgen om sin existens
afkåller honom från att vid domstol söka erhålla upprättelse, enär
han ej vill komma i konflikt med vare sig försäkringsgifvare eller redare.

Märkligt är, att ehuru vår sjölag innehåller likartade bestämmelser
med den danska och norska lagen till förekommande och inskränkande
af olyckor till sjöss äfvensom rörande ansvarigheten för fartygs sjöduglighet,
skiljer den sig likväl i fråga om sättet för upptagande af sjöförklaringar.
Uti Norge och Danmark äro för detta ändamål inrättade särskilda
sjörätter, bestående af en jurist som ordförande och två sakkunniga
bisittare. Den svenska kommittén hade föreslagit upprättande af s. k.
»sjönämnder» med likartad sammansättning. På grund af anmärkning
nti högsta domstolen vann kommitténs förslag ej Kungl. Maj:ts bifall,
utan infördes uti kungl. propositionen eu bestämmelse om tillkallande
af tvenne sakkunniga vid sjöförklaringars upptagande, eller hvad nu
är stadgadt uti redan åberopade § 314 mom. 1.

Ivändt är, huru såväl i Tyskland som England genom rättsförkandling
vid »Seeamt» och »Board of Trade» hvarje inträffad sjöolycka
underkastas den mest detaljerade och noggranna undersökning samt att
dessa domstolar efter en ingående motivering göra ett uttalande om
orsakerna till den skedda olyckan, hvilka ofta utmynna uti straffpåföljd
för den eller dem, som kunna ha befunnits vållande till den uppkomna
skadan.

Tära statsmyndigheter ha under de senare åren visat stort intresse
för vår sjöfarts utveckling, och må här särskild! erinras om borttagandet
af konsulatafgifterna samt upprättandet af lånefonden för rederinäringens
understödjande. Vi ha för närvarande kommittéer tillsatta, hvaraf eu
har att utarbeta förslag till nya bestämmelser om skeppsmätning, en
annan förslag till omorganisation af våra navigationsskolor och nya
bestämmelser för rätten att föra befäl å svenska handelsfartyg, eu tredje
förslag till omorganisation af vår diplomati och konsulatväsen.

Nu senast har tillkommit ett sakkunnigt biträde hos kungl. kommerskollegium
med uppgift att bidraga till större ordning och kontroll

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

beträffande sjöförklaringars afgifvande och angående hvad därvid förekommer.

Det finns ingen anledning antaga, hvarför statsmyndigheterna ej
vidare skola fortgå på den inslagna vägen att främja sjöfartsnäringen.

Men det vore säkerligen till skada, om omsorgen för sjöfartens
ekonomiska och administrativa intressen skulle undantränga ett rättskänslan
tillfredsställande ordnande af det juridiska ansvar, som påhvilar sjöfartsnäringens
utöfvare.

Yårt folks läggning är sådan, att vi icke med känsla af att få en
fullt opartisk behandling vilja lägga slitandet af rättstvister i andra händer
än våra domstolars. Det är därför som de på ett par platser i landet
upprättade permanenta skiljenämnderna för biläggande af tvister rörande
bärgningsersättning och tvister rörande s. k. månadscertepartier vunnit eu
alldeles ofantligt liten anslutning från näringsidkarnes sida.

Hvad som skall göras i afsikt att vid inträffad sjöolycka ernå en fullt
tillfredsställande utredning rörande orsakerna och bestämmande af straffpåföljd,
om skadan vållats genom fel eller försummelse, det torde icke nås
genom upprättande af något nytt rättsinstitut.

Det bör framför allt så ordnas, att den, som är delaktig i den inträffade
sjöolyckan, skall känna, att han står inför eu domstol, som icke
allenast är i möjligaste måtto kompetent, utan där han känner respekt för
dess utslag, vare sig det går i friande eller fällande riktning.

Här sjölagskommittens förslag om sjönämnders upprättande ej vann
vare sig högsta domstolens eller Kring!. Maj:ts bifall, torde det väl till
stor del ha berott därpå, att dess sammansättning var sådan, att det juridiska
elementet var i minoritet, de specifikt sjökunniga, men juridiskt
oskolade, nti majoritet.

TJti vårt land. torde eu domstol af denna sammansättning aldrig ha
tillfredsställt rättsmedvetandet.

A andra sidan visar den från i år gällande lagen om bisittare uti
handelsmål, att vid slitande af rättstvister rörande handel, sjöfart och industri
domstolens juridiska element behöfver kompletteras med de erfarenheter
och insikter, som näringsidkarnes representanter äga.

Äfven om det inflytande, som de sakkunniga uti rådstufvurätterna
vid upptagande af sjöförklaring hitintills utöfvat, ej kunnat sägas ha varit
fullt tillfredsställande, så bör detta icke vara ett hinder för att grundligt
pröfva, om ej en omorganisation af rådhusrätternas sammansättning vid
behandling af sjöförklaring skulle kunna verka tillfyllestgörande. Man

Lagutskottets Utlåtande No 44.

kan dels tänka sig, att antalet sjöknnniga ökas från två till tre, dels att
de sjöknnniga bli eds varna och därigenom få sin ansvarskänsla ökad, dels
att de sjöknnniga få ej allenast rätt till, utan uttrycklig i lag dem ålagd
förpliktelse att i behörig ordning framställa alla de frågor och verkställa
all den sjötekniska utredning i fråga om orsakerna till olyckan och hvem
som därtill må anses vållande, som kan erfordras.

De för ändamålet behöfliga ändringar uti vår sjölagstiftning torde
emellertid kräfva en grundlig utredning.

På grund af hvad ofvan anförts, hemställes därför, att Riksdagen
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla om utredning och förslag till
sådana ändringar uti vår nu gällande sjölag, att vid inträffad sjöolycka
upptagandet af sjöförklaring skall ske inför en domstol så sammansatt,
att en så vidt möjligt uttömmande och fullt sakkunnig utredning ernås
samt med åläggande för de sjötekniska hisittarne att öfver orsakerna till
olyckan och därom, huruvida den kan anses vållad genom fel eller försummelse,
gifva sitt utlåtande.»

Såsom i förevarande motion anföres, är eu tillförlitlig utredning af
orsakerna till sjöolyckor af synnerlig vikt ej blott för den enskilde utan
äfven för det allmänna. Det måste anses såsom en statens angelägenhet,
att den, som på straffbart sätt vållat olyckan, befordras till straff,
och att i hvarje fall anledningen till olyckshändelsen må upptäckas och
faran för dess upprepande därigenom möjligen kunna förebyggas. Och
den enskilde sakägaren bör såvidt möjligt beredas utväg att verksamt
göra gällande sina med anledning af olyckan uppkomna civilrättsliga anspråk
af olika slag. Ofta är den af befälhafvaren afgifna sjöförklaringen
den enda källa, ur hvilken upplysning angående tim ad sjöolycka kan
hämtas. Uppenbarligen är det således ett erkännansvärdt sträfvande att
så anordna förfarandet vid upptagande af sjöförklaring, att det därmed
afsedda ändamålet må i möjligaste mån ernås.

Enligt 40 § sjölagen är befälhafvaren pliktig afgifva sjöförklaring,
då å lastnings- eller lossningsort eller under resa inträffat händelse, som
medfört eller skäligen kan antagas medföra skada å fartyg eller last,
äfvensom då genom olyckshändelse någon ombord ljutit döden samt då
till följd af sammanstötning med annat fartyg å detta timat sådan skada
eller olycka, som nyss är sagd. Sjöförklaring skall inom riket afgifvas

Lagutskottets Utlåtande N:o 44

inför rådstufvurätt i stapelstad, och det åligger befälhafvaren att, när sådan
händelse, hvarom sjöförklaring skall afgifvas, inträffat, hos rättens ordförande
anmäla sig till förklarings afgifvande.

I vissa fall skall enligt 817 § sjölagen rätten i sammanhang med
sjöförklaringens upptagande söka åstadkomma fullständig utredning angående
orsakerna till olyckan. Detta gäller, dels när fartyg förolyckats,
af besättningen öfvergifvits i sjön eller råkat på grund, så att det icke
utan ovanliga åtgärder, såsom kapning af mast eller kastning af last,
kunnat åter blifva flott, dels då skada uppstått därigenom att fartyget
stött tillsammans med annat fartyg, dels ock då fartyget drabbats af
olycka, hvarmed förlust af människolif varit förenad. Enligt 318 § åligger
det rättens ordförande, när anmälan skett om sådan sjöolycka, som omförmäles
i 317 §, att om tiden för den däraf föranledda undersökningen
underrätta vederbörande åklagare; och, när sjöförklaringen och undersökningen
ägt rum, skall i dessa fall rätten ofördröjligen insända protokollet
till kommerskollegium. Sistnämnda föreskrift innehålles i 321 § sjölagen.

Före tillkomsten af nu gällande sjölag utgjorde sjöförklaringen ingenting
annat än en af befälhafvaren uppsatt skriftlig berättelse om händelsen,
hvilken berättelse därefter af honom själf jämte några af besättningen
— utsedde af befälhafvaren — inför domstolen edligen bekräftades. Något
ingripande från domstolens sida till utredningens fullständigande förekom
i allmänhet icke. För att åstadkomma förbättring i hithörande förhållanden
föreslog den kommitté, som utarbetade förslaget till den nya sjölagen,
upprättande af en särskild sakkunnig myndighet, en så kallad
sjönämnd, sammansatt af tre ledamöter, som skulle finnas endast på de
större hamnplatserna, där man kunde beräkna att hafva tillgång till full
sakkunskap. Dessa nämnder skulle upptaga sjöförklaringarna och söka
åstadkomma utredning. Protokollet häröfver skulle sedan insändas till kommerskollegium,
som skulle hafva högsta uppsikten öfver dessa förhållanden.
Vid sidan häraf förutsatte man, att personer med sakkunskap, med nautisk
bildning, skulle såsom åklagare öfvervara sjöförklaringarnas upptagande
och på grund däraf framställa de yrkanden, till hvilka anledning kunde
förekomma.

Hvad kommittén sålunda föreslagit blef — såsom i förevarande
motion anföres — vid sjölagens antagande till väsentlig del ickegilladt.
Bestyret med sjöförklarings upptagande blef fortfarande en domstolsangelägenhet.
Emellertid stadgas i 314 § 1 mom. sjölagen att, när
sjöförklaring af rätten upptages, två i sjöväsendet kunniga och erfarna

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

män skola vara tillstädes för att såsom sakkunnige gå rätten till banda.
Eehofvet af särskild sakkunskap vid upptagande af dessa förklaringar
bär således i allt fall icke kunnat underkännas och genom berörda stadganden
blifvit i viss mån tillgodosedt. Af de sakkunniges ställning såsom
biträden åt rätten har ansetts följa, att de borde utses af rätten,
och i nyssberörda lagrum föreskrifves, att dessa sakkunniga och två
suppleanter för dem skola utses af rätten före utgången af hvarje år att
under det följande tjänstgöra.

Att den utredning angående sjöolyckor, som vinnes genom sjöförklaringen,
sådan den för närvarande är hos oss anordnad, icke är fullständig
och tillräcklig, har vid liera tillfällen blifvit framhållet. Så t. ex.
anförde den senast tillsatta s. k. handels- och sjöfartskommittén, i sitt
den 11 december 1900 afgifna utlåtande, hurusom vid timade sjöolyckor
sakkunnigeinstitutionen icke enligt kommitténs åsikt motsvarat förväntningarna.
Ofta saknade åtminstone protokollsutdragen hvarje antydan
om det inlägg, som från de sakkunniges sida gjorts för sanningens utletande,
och dock vore det denna institution man hänvisat på såsom ett
surrogat för särskilda sjörätter med sakkunnige ledamöter. Kommittén
ansåge sig kunna framställa den fordran, att de sakkunnige uttalade ett
slutomdöme om händelsens orsaker och att detta omdöme komme till
parternas och den myndighets kännedom, som å det allmännas vägnar
skulle granska, om undersökningen vore fullständig. Med hänsyn särskild!
till stadgandet i 321 § sjölagen om dylik granskning syntes det böra
åläggas de sakkunnige att afgifva ett rnotiveradt uttalande till protokollet.
Därigenom borde också bevisningen i eu blifvande rättegång underlättas
och olägenheterna af domarens brist på sjöteknisk sakkunskap i någon
mån minskas. Kommittén hemställde fördenskull, att Kungl. Maj:t måtte
vidtaga åtgärd för sådan ändring af sjölagen, att det blefve stadgadt att,
när i sammanhang med sjöförklarings upptagande undersökning enligt
317 § hölles, de därvid tillkallade sakkunnige skulle till protokollet afgifva
rnotiveradt yttrande angående orsaken till sjöolyckan.

I samband med de genom upprepade motioner i Riksdagen väckta
frågorna om åtgärder i allmänhet till förebyggande af de med sjöfarten
förbundna faror har förevarande spörsmål äfven varit föremål för pröfning.
I Riksdagens skrifvelse den 17 maj 1904 t— däri Riksdagen anhöll, att
Kungl. Maj:t måtte taga i öfvervägande, hvilka lagbestämmelser kunde,
utöfver de nu gällande, vara erforderliga och lämpliga i ändamål att, till
motverkande af de med sjöfarten förbundna faror, åstadkomma en beBih.
till Riksd. Prof. 1906. 7 Samt. 38 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

tryggande kontroll å fartygs sjövärdighet, samt därefter till Riksdagen
inkomma med de förslag, hvartill den verkställda utredningen kunde föranleda
— uttalades, hurusom frågan om åstadkommande af mera effektivitet
vid undersökningar i anledning af inträffade sjöolyckor vore viktig
och förtjänt af synnerligt beaktande. Genom eu skärpning af den utredning,
som skulle följa på hvarje olycka till sjös, genom större noggrannhet
vid upptagande af sjöförklaring än hvad i allmänhet ägde rum
skulle otvifvelaktigt åstadkommas ett lämpligt medel att göra kontrollen å
fartygs sjövärdighet effektiv. Erfarenheten hade visat, att de sakkunnige
vid sjöförklaringars upptagande spelade eu alltför underordnad roll. Följden
hade blifvit, att, om också sjöförklaringarna och utredningarna om
sjöolyckor vore bättre än före den nya lagens antagande, de dock ingalunda
vore hvad de borde vara. Utan genomgripande ändring i sjölagen
kunde enligt Riksdagens mening på de partiella reformernas väg
något åtgöras för att sjölagens stadganden i förevarande hänseende
erhölle större effektivitet. Tillsättande af nautiskt bildade personer att
närvara vid undersökningar med anledning af sjöolyckor vore enligt Riksdagens
tanke eu utväg, som kunde komma i betraktande. En annan
anordning eller en utväg vid sidan af den förra vore att i kommerskollegium,
hvarest inkomna protokoll öfver dylika undersökningar skulle granskas,
men erforderlig sakkunskap härutinnan ej förefunnes, anställdes ett
sjötekniskt biträde för sådant ändamål och för öfvervakande däraf, att
åtal anställdes, där undersökningsprotokollet därtill gåfve anledning.

Af de reformer, som senast antydts, har som bekant redan den kommit
till stånd, som afsåg att hos kommerskollegium anställa ett sjötekniskt
biträde för ofvan angifna ändamål. Motionärerna afse nu åstadkommande
af en omorganisation af rådstufvurätternas sammansättning vid upptagande
af sjöförklaringar, och med afseende härå hafva i motionen framställts
vissa tankar och önskningsmål. Af dessa synes förslaget, att de
sakkunnige skulle vara edsvurna samt uttryckligen åläggas att framställa
frågor och verkställa sjöteknisk utredning — hvarigenom de i verkligheten
skulle göras till ledamöter af domstolen — beaktansvärdt. Om
en sådan anordning kommer till stånd, torde det dock vara mindre
nödvändigt att, såsom jämväl i motionen ifrågasättes, öka de sakkunniges
antal. Mera lämplig och närmare till hands liggande synes då den
reformen vara, att de sakkunnige utses icke af domstolen själf utan af
kommunalrepresentationen i öfverensstämmelse med hvad redan nu gäller
om sakkunnige i dispaschmål och handelstvister.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Hvad beträffar motionärernas förslag, att de sjötekniska bisittarne
skulle åläggas att gifva ett utlåtande öfver orsakerna till olyckan och
därom, huruvida den kan anses vållad genom fel eller försummelse, lärer
det dock med fog kunna sättas i fråga, huruvida eu sådan anordning —
hvarom, såsom ofvan anförts, äfven tidigare framställts förslag •— verkligen
må vara lämplig. Ofta torde det för de sakkunnige bisittarne icke vara
möjligt att afgifva ett sådant uttalande på grund af ofullständigheten hos
det material, som eu sjöförklaring erbjuder. Då t. ex. angående ett fall
af fartygs sammanstötning sjöförklaring afgifves af det ena fartygets befälhafvare
och besättning, är den utredning, som vinnes härigenom och
innan den andra parten blifvit hörd, naturligen ganska ensidig.

Såsom af det anförda framgår, har den fråga, motionen afser, redan
i sammanhang med andra sjöfarten berörande spörsmål hänskjutits till
Kung!. Maj:ts pröfning. Det torde icke behöfva befaras, att icke de
enligt utskottets mening åtminstone delvis beaktansvärda synpunkter för
frågans lösning, som motionen innehåller, under den sålunda väckta frågans
vidare behandling af Kung!. Maj:t tagas i öfvervägande. Riksdagen
torde därför icke nu behöfva göra ytterligare framställning i ämnet.

Utskottet hemställer alltså,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 20 april 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr Lilliesköld har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.