Lagutskottets Utlåtande N:o 44 (Utlåtande 1897:LU44 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

N:o 44.

Ank. till Riksd. kansli den 1 april 1897, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående ändrad lydelse
af 11 kap. 15 § strafflagen.

Uti 15 § af 11 kap. strafflagen stadgas:

»Gör man oljud eller oväsende eller far öfverdådigt fram, så att
annan deraf skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad, å allmän
väg, gata eller torgplats eller der allmän marknad eller auktion hålles;
straffes med böter, högst etthundra riksdaler. Våldförer man annan å
sådant ställe, som nu sagdt är; då skall den omständighet, vid straffets
bestämmande för våldet, såsom försvårande anses.»

Uti eu inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 1, föreslår nu herr Ljungman en ändrad lydelse af detta lagrum.
Han anför:

Af detsamma framginge tydligen, att lagstiftaren vid dess affattning
icke haft någon tanke på den betydande samling af personer och
de oordningar, hvilka kunde ega rum vid sådant fiske, deruti eu hvar
rikets undersåte egde rätt deltaga utan hinder af strandegarerätten, och
hvilka vid t. ex. det ymniga bohuslänska sillfisket kunde vida öfverträffa
dem vid »allmän marknad eller auktion». Att bestämmelsenia i
§§ 18 och 33 fiskeristadgan den 29 juni 1852 i detta hänseende icke
Bih. till Riksd. Prof. 1897. 7 Sami. 30 Haft. (N:is 44. 45.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

gjorde till fyllest, borde vara klart redan deraf, att dessa bestämmelser
blott afsåge sådant »buller», som menligt inverkade på fiskets utöfning.
Sådan lagstiftningen nu vore, funnes alltså ingen lagbestämmelse att
åberopa, enligt hvilken eu allmän åklagare kunde genom åtals anställande
ingripa till ordningens upprätthållande vid dylikt fiske som det
ymniga bohuslänska sillfisket, hvadan alltså, med hänsyn äfven till stadgandet
i strafflagens 14 kap. 45 § om brott, som finge af allmän åklagare
åtalas, ett tillägg till lagbudet i fråga, afseende sådant fiske, torde
vara af behofvet påkalladt.

På grund häraf hemställer motionären,

att Riksdagen måtte för sin del antaga följande förslag till ändrad
lydelse af 15 § 11 kap. strafflagen, så lydande:

15 §. »Gör man oljud eller oväsende eller far öfverdådigt fram,
så att annan deraf skadas kan, eller kommer eljest förargelse åstad å
allmän väg, gata eller torgplats, eller der allmän marknad eller auktion
hålles, eller der fiske idkas, hvaruti en hvar svensk undersåte egen rätt deltaga;
straffes med böter högst etthundra riksdaler. Våldförer man annan
å sådant ställe, som nu sagdt är, då skall den omständighet, vid straffets
bestämmande för våldet, såsom försvårande anses.»

Utskottet är ense med motionären om behofvet af stadganden till
förekommande och bestraffning af oordningar bland den mängd af personer,
som samlats å icke allmänna platser för bedrifvande af sådant fiske, som
är oberoende af strandegarerätten; och utskottet tänker härvid särskilt
på sillfisket vid vestkusten. Det är för utskottet bekant, hurusom klagan
är allmän öfver de oordningar och störande uppträden, som förekomma
bland den mängd fiskande, hvilka följa fisken efter dess dref, oordningar,
mot hvilka polis- och åklagaremyndigheten ofta står magtlös i de fall,
då de ega rum på sådant område, som icke är att hänföra till »allmän
plats». En utsträckning af bestämmelsen uti ofvannämnda lagrum om
straff för oljud, oväsen och i allmänhet förargelseväckande beteende å
allmän plats till att omfatta äfven de tillfällen och platser, der dylikt
fiske bedrifves, skulle, anser utskottet, å ena sidan blifva till gagn för
fiskerinäringen, och å andra sidan skulle kringboendes berättigade kraf
på skydd mot ordningen störande uppträden derigenom uppfyllas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Då utskottet emellertid det oaktadt icke anser sig böra förorda en
lagbestämmelse i den af motionären åsyftade rigtning och inom den af
honom angifna begränsning, är det således icke derför, att utskottet anser
skäl saknas för eu sådan bestämmelse. Men utskottet håller före,
att, om eu utsträckning af gällande lagbud om straff å förargelseväckande
beteende skall ega rum, deråt borde gifvas större omfattning än den af
motionären ifrågasatta, enär, efter utskottets åsigt, samma skäl, hvilka
gifva stöd åt motionärens mening och som ligga till grund för stadgandet
uti It kap. 15 § strafflagen beträffande förargelseväckande beteende
der allmän marknad eller auktion hålles, tala för tillämpning af
en dylik bestämmelse på ett flertal andra fall, der ett större antal menniskor
samlats under förhållanden, som visat sig kunna lätt gifva anledning
till störande af allmän ordning, såsom vid jern vägsbyggnader, andra
större byggnadsföretag, vattenafledningar och dylikt.

Utskottet hemställer alltså,

att herr Ljungmans förevarande motion icke må
af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 1 april 1897.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herrar Bruzelius, Nilsson och Redelius, hvilka ansett, att utskottet bort
tillstyrka skrifvelse i motionens syfte.

Herrar F. Andersson och Jönsson hafva begärt fä antecknadt, att de
icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.