Lagutskottets Utlåtande N:o 44 (Utlåtande 1894:LU44 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

N:o 44.

Ank. till Riksd. kansli den 3 april 1894, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändring i 32 §
värnpligtslagen.

I 32 § värnpligtslagen stadgas:

De till beväringen hörande värnpligtige, som icke under årets
lopp varit inkallade till tjenstgöring, skola undergå mönstring kompanivis
eller, då kompaniområdets vidsträckthet dertill föranleder,
socknevis; dock äro de å sjömanshus inskrifne från inställelse vid
dylik mönstring befriade, så ock öfrige värnpligtige, hvilka till befälet
aflemna tillförlitlig uppgift om sin bostad.

Uti två särskilda inom Andra Kammaren väckta, till lagutskottets
behandling hänvisade motioner, n:is 66 och 35, hafva dels
herrar Emil Olsson i Kyrkebol, O. Anderson i Hasselbol och Erik
Andersson i Upsala samt dels herrar Olof Persson i Killebäckstorp
och Lasse Jönsson i Sandby hemstält om vissa ändringar i omförmälda
lagrum.

I den förra af dessa motioner anföres:

Den uti ifrågavarande paragraf föreskrifna mönstringen orsakade
statsverket ej obetydliga utgifter samt vederbörande befäl
och värnpligtige mycken tunga utan motsvarande nytta. Paragrafen
innehölle medgifvande af befrielse från inställelse vid mönstring för
de värnpligtige, som till befälet aflemnade tillförlitlig uppgift om
sin bostad. Genom detta medgifvande skulle det förhållande kunna
Bill. till Riksd. Prof. 1894. 7 Sami. 24 Höft. (N:o 44.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

uppstå, att samtlige värnpligtige inom ett kompaniområde uteblefve
från mönstringen, och i sådant fall vore tjenstemannens resa utan
ändamål. Bestämmelsen om mönstring syntes på grund häraf, såsom
temligen betydelselös, böra utgå, och anmälningsskyldigheten i
stället upphöjas till regel. En ej ringa lättnad för de värnpligtige
vore, om ifrågavarande anmälningsuppgift finge aflemnas till vederbörande
presterskap eller mantalsskrifningsförrättare för vidare
befordran till befälet i sammanhang med andra uppgifter, som af
nämnde tjenstemän aflemnades. Då denna sak kunde ordnas på
ett för staten billigare samt för befäl och värnpligtige fördelaktigare
sätt, hemstäldes, att Riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring
af 32 § värnpligtslagen och andra i sammanhang dermed stående
lagrum, att den stadgade årliga mönstringen af värnpligtige, som
icke under årets lopp inkallats till tjenstgöring, måtte upphöra, samt
i samma paragraf stadgade uppgift om bostad blifva obligatorisk
och kunna genom vederbörande presterskap eller häradsskrifvare
till befälet aflemnas.

Enligt utskottets mening lärer det icke kunna förnekas, att
den uti förevarande paragraf påbjudna mönstring är i princip vigtig.
Den var afsedd att stärka sambandet mellan befälet och de värnpligtige,
att tjena till att hos de senare vidmagthålla uppfattningen
om deras egenskap såsom krigsmän och gifva det förre ökadt tillfälle
att — vid granskning af inskrifningsböckerna, som de mönstringsskyldige
vid förrättningen skola medföra — lemna erforderliga
upplysningar om de värnpligtiges tjensteställning och undanrödja
möjligen befintliga villfarelser i fråga om de förpligtelse!’, som med
denna ställning äro förbundna. Sedan i värnpligtslagen blifvit infördt
ett medgifvande för värnpligtige att i stället för personlig inställelse
vid mönstringen aflemna till befälet tillförlitlig uppgift om
bostaden, visar dock erfarenheten, att endast ett fåtal värnpligtige
inställa sig vid dessa mönstringar. Under sådana omständigheter
synes det böra ifrågasättas, att de kostnader för statsverket, som
äro förenade med ifrågavarande förrättningar, skulle kunna för
statsverket besparas, i det att mönstringarna borttoges och ersattes
med en ovilkorlig skyldighet för de värnpligtige att anmäla deras
bostad.

Lagutskottets Utlåtande N;o 44.

Enligt hvad utskottet fått sig meddeladt, uppgingo dessa kostnader
för år 1892:

för Första lifgrenadierreg:tets	inskrifningsområde	till kr.	706: —
» Skaraborgs regementes	d:o	» »	793:16
» Södermanlands regementes	d:o	» »	481: 20
» Dalregementets	d:o	» »	746: 55
» Norrbottens regementes	d:o	» »	1,116: 14
» Norra skånska inf.-reg:ts inskrifningsområden	» »	1,117: 40

eller i medeltal för hvarje område 826 kronor 75 öre. För rikets
30 regementens och corpsers inskrifningsområden har således kostnaden
uppgått till omkring 25,000 kronor.

Att Riksdagen i frågans nuvarande skede och innan den utredning,
som endast af Kong! Maj:t kan åstadkommas, har föregått,
skulle fatta beslut i ämnet, synes emellertid utskottet icke kunna
tillstyrkas.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

l:o att Riksdagen ville i skrifvelse till Kong!
Maj:t anhålla, det Kong! Maj:t måtte låta utreda,
huruvida den i 32 § värnpligtslagen stadgade mönstring
må kunna upphöra, och, der detta finnes kunna
ske, om möjligt redan för nästkommande Riksdag,
framlägga förslag till de ändringar i värnpligtslagen,
som i sådant afseende finnas nödiga.

I den senare motionen anföres:

Enligt värnpligtslagen den 5 juni 1885 ålåg det de till beväringen
hörande värnpligtige, med vissa i lagen stadgade undantag,
att årligen, då de icke under årets lopp varit inkallade till tjenstgöring,
efter kallelse medelst kungörelse undergå mönstring, som
förrättades af kompaniområdesbefälhafvaren, eller senast å mönstringsdagen
till kompaniområdesbefälet lemna uppgift om sin bostad,
vid äfventyr att för hvarje gång, sådant försummades, bota fem kronor;
samma stadganden återfinnas i nu gällande värnpligtslag.

Då nu värnpligtig enligt gamla värnpligtslagen endast under
sex år, eller från och med det år, han fylt tjugoett, till och med

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

det, under hvilket han fylt tjugusex år, tillhörde beväringen och
derefter öfverflyttades till landstormen, men nya lagen föreskrifter
en tjenstetid i beväringen af tolf år, har det inträffat, att de, som
jemlikt äldre lagen redan varit öfverförda till landstormen och till och
med i sina inskrifningsböcker erhållit intyg derom af vederbörande
befälhafvare, åter förflyttas till beväringen och såsom följd häraf,
då ej annat i lagen uttryckligen stadgas, ansetts åter vara underkastade
den mönstrings- och anmälningsskyldighet, hvarifrån de redan
förut vunnit befrielse, och för ty jemväl det ansvar för uraktlåtenhet
häraf, som i lagen föreskrifves.

Äfven om den nya lagen må anses hafva retroaktiv verkan
i det afseendet, att den ålägger eller berättigar en redan till landstormen
öfverförd värnpligtig att åter inträda i beväringen, torde
sådan verkan icke rätteligen böra tillerkännas densamma i fråga om
rena skyldigheter, minst sådana, för hvilkas åsidosättande stadgas
ansvar och från hvilka enligt äldre lag befrielse redan erhållits.
Att denna åsigt ock är i öfverensstämmelse med det allmänna rättsmedvetandet
har tydligt framgått deraf, att en ofantlig mängd till
beväringen återförda värnpligtige, i öfvertygelse att redan, i enlighet
med innehållet i dem lemnade inskrifningsböcker, vara från mönstringsskyldighet
befriade och, i okunnighet om den nya lagens stadgande^
uraktlåtit att infinna eller anmäla sig vid mönstring. Så
har t. ex. här i Stockholm, der för år 1892 endast omkring tretusen
bötfäldes för uteblifvande vid mönstring, antalet af sådana bötfälde
under år 1893, då nya lagen först tillämpades, uppgått till ej mm dre
än 9,478. Skilnaden mellan nämnda tal synes ungefär angifva det
antal värnpligtige här i staden, som enligt äldre lag erhållit befrielse
från mönstringsskyldighet, men enligt bokstaflig tolkning af den
nya lagen dertill varit skyldige och nu hvar för sig, såsom oss synes
orättvist, få umgälla sin omedvetna förseelse med fem kronors böter
eller deremot svarande fängelse.

För undvikande af ett sådant återupprepande få vi, med stöd
af det anförda, föreslå ett tillägg till 32 § i gällande värnpligtslag
af innehåll, att de värnpligtige, som, innan den nya lagen trädde i
kraft, fylt 26 år, må vara fritagna från den mönstringsskyldighet,
som i nämnda § omförmäles.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Då det ligger i sakens natur, att det militära värdet af den
utsträckning i tjenstetid för värnpligtige, som genom 1892 års förändrade
värnpligtslag infördes, väsentligen skulle minskas, om undantag
gjordes beträffande vissa af deras skyldigheter, och enär det
tydligen är af största vigt, att de årsklasser af de värnpligtige, hvilka
på grund af nämnda lag återförts till beväringen, varda underkastade
den mönstring eller anmälningsskyldighet, utan hvilken en ordnad
redovisning under fred och ett skyndsamt inkallande vid mobilisering
af ifrågavarande beväringsklasser icke varda möjliga, kan det
af motionärerna föreslagna tillägget till 32 § värnpligtslagen icke
anses befogadt, i synnerhet som besväret af den personliga inställelsen
vid mönstringen redan väsentligen är lindradt genom medgifvande!
att ersätta densamma med skriftlig adressanmälan och, derest
den af utskottet under n:o 1 ifrågasatta ändring i värnpligtslagen
varder genomförd, skulle alldeles försvinna.

Med de från förhållanden i Stockholm hemtade siffrorna synas
motionärerna vilja visa, att antalet från mönstringen uteblifne värnpligtige
efter de senaste förändringarna i värnpligtslagen väsentligt
ökats på grund deraf, att ett stort antal mönstringsskyldige, som
enligt äldre lag redan vunnit befrielse från men nu återförts till
ifrågavarande skyldighet, genom okunnighet härom underlåtit att
fullgöra sin pligt. Utskottet tvekar dock, huruvida dessa siffror
kunna anses bevisa något sådant. Vid de mönstringar, som år 1892
i hufvudstaden förrättades i öfverensstämmelse med föreskriften i
värnpligtslagen den 5 juni 1885, och från hvilka, enligt motionärernas
utsago, omkring tre tusen värnpligtige uteblefvo, voro af fotfolket,
som flertalet af värnpligtige tillhör, endast fyra årsklasser
skyldige att inställa sig, under det att vid de mönstringar, som förrättades
1893 för fotfolket, antalet mönstringsskyldiga årsklasser ökats
till tio. Om således fyra årsklasser hafva att uppvisa omkring 3,000
för uteblifvande från mönstring bötfälde, är det ju ganska naturligt,
att af tio årsklasser antalet sålunda bötfälde skall uppgå till eu väsentligt
högre siffra, och den af motionärerna anförda, eller 9,478,
behöfver således icke vara ens i hufvudsaklig del beroende af den
åberopade okunnigheten om den nya lagens stadganden.

Enär således enligt utskottets uppfattning ett upphäfvande i
berörda hänseende af värnpligtslagens retroaktiva verkan skulle för
Bill. till Riksd. Prof. 1894. 7 Sami. 24 Hiift. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

en längre tid förringa värdet hos den senast beslutade utsträckningen
utaf beväringens tjenstetid, får utskottet hemställa,

2: o) att ifrågavarande motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

A i • • j T ; r ;\r■ ^ • I T’ i - ; O »i u ; lOi

Stockholm den 3 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Herr Bruzelius har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm 1894, Koersners Boktryckeri-Aktiebolag