Lagutskottets Utlåtande N:o 44 (Utlåtande 1893:LU44 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Herrar Lilienberg, Lundin, J. Anderson, Näslund, Wester och F.
Andersson hafva begärt få här antecknadt, att de på grund af åtnjuten
ledighet från riksdagsgöromåleu icke deltagit i utskottets behandling
af ifrågavarande motion.

Herr Hasselrot har likaledes begärt få antecknadt, att han icke deltagit
i detta ärendes behandling inom utskottet.

N:o 44.

Anlc. till Riksd. kansli den 17 april 1893, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om lagbestämmelser
i syfte att bereda vissa enskilda tjenstemän
samma skydd som statens mot förnärmelser i deras tjensteutöfning.

Sedan uti 19 kap. 11 och 12 §§ strafflagen stadgats ansvar för
skadegörelse å statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad
eller jernvägsanläggning, samt i 14 § samma kap. föreskrifvits,
att hvad enligt förstberörda lagrum gäller om statens deri nämnda
anläggningar också må tillämpas å dylik anläggning, den der tillhör
enskilda personer, menigheter eller bolag, derest Konungen förordnat,
att sådan anläggning skall njuta lika skydd som statens, så stadgas i
25 kap. 22 § 2 mom. strafflagen, att de vid dylika enskilda anläggningar
anstälda personer äro, i förhållande till allmänheten, för fel och
Bih. till Riksd. Prot. 1893■ 7 Sami. 20 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

försummelser i sin tjensteutöfning underkastade ansvar lika med de vid
statens omförmälda inrättningar antagne tjensteman.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet öfverlemnad
motion, n:o 46, anmärker herr Skytte, hurusom, då sålunda likställighet
på ofvan angifna sätt emellan de i statens tjenst och de vid i fråga
varande enskilda anläggningar anstälde personer rådde i fråga om ansvar,
det ville synas, som redan häraf borde kunna följa likställighet
jemväl i afseende å skydd mot förgripelser, som emot nämnda i statens
och i enskild tjenst varande personer i deras tjensteutöfning begingos.
Så vore emellertid icke förhållandet, ty under det att 10 kap. strafflagen
förunnade dylikt skydd åt statens tjenstemän i allmänhet och
således äfven åt de nu i fråga varande, tillkomme deremot icke sådant
skydd de vid förenämnda enskilda inrättningar tjenstgörande. Beginges
våld eller annan förnärmelse mot en sådan enskild tjensteman i
hans tjensteutöfning, drabbades den brottslige icke derför af annat ansvar
än det, som skulle följa, derest förgripelsen vore begången emot
enskild man.

För beredande af skydd åt i fråga varande, i enskild tjenst anstälda
personer emot förnärmelser i tjensten ansåg motionären jemväl
tala en annan omständighet, nemligen den stora vigt, som läge derpå,
att den allmänhet, hvilken begagnade sig af i fråga varande inrättningar,
måtte dervid kunna påräkna den största möjliga trygghet för siua
personer och sin egendom; och att det i detta afseende icke vore utan
betydelse, om den personal, af hvilken allmänheten betjenades, i sin
tjensteutöfning tryggades mot Övergrepp eller ej, vore påtagligt. För
den trafikerande allmänheten torde det vara i ungefär lika hög grad
önskvärd! att betjenas väl och säkert af tjenstepersonalen vid t. ex.
de enskilda, för allmän trafik upplåtna jern vägarna som af statsbanornas
tjenstemän. Men ville man detta, syntes det motionären också
vara skäl att för tjenstemännen vid de enskilda jernvägarna underlätta
deras tjensteutöfning genom att låta dem komma i åtnjutande af samma
skydd, som tillkomme personalen vid statens banor.

I fråga om det sätt, hvarpå en lagbestämmelse i ofvan angifna
rigtning skulle kunna lämpligen i lagen införas, hölle motionären före,
att sådant möjligen kunde ske derigenom, att uti 10 kap. 5 § strafflagen
intoges ett nytt moment, innefattande ett stadgande, motsvarande
det som förekomme i 25 kap. 22 § 2 mom. samma lag, af ungefärligen
följande lydelse:

Skall, till följd af Konungens förordnande, hvad i 19 kap. 11 och

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

12 §§ om statens kanal- eller slussverk eller annan sådan vattenbyggnad
eller jern vägsanläggning stadgadt är, tillämpas å dylik inrättning,
som af enskilda personer, meuigheter eller bolag gjord är; gälle hvad
i denna § är stadgadt äfven för det fall, att brott, som deri omförmäles,
begås emot person, som är vid sådan inrättning anstäld.

Som det emellertid möjligen kunde anses, att icke blott 10 kap.
strafflagen, utan äfven andra delar af samma lag, särskilt 25 kap.,
berördes af frågan, och då det i hvarje fall vore vanskligt för en enskild
motionär att föreslå en viss formulering af eu lagbestämmelse,
hemstälde motionären alternativt, att Riksdagen måtte för sin del besluta
lagbestämmelse eller lagbestämmelser i syfte att bereda tjensteman,
som äro anstälda vid enskilda personer, menigheter eller bolag
tillhöriga anläggningar af här ofvan angifna beskaffenhet, enahanda
skydd mot förnärmelser i deras tjensteutöfning, som tillkomme den vid
statens liknande anläggningar anstälda personal, eller att Riksdagen
måtte besluta att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl. Maj:t
ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagstadgande
i ofvan angifna syfte.

Lika med motionären finner utskottet giltiga skäl icke föreligga
för upprätthållande af den åtskilnad, som i ifrågavarande afseende för
närvarande förefinnes emellan statens tjenstemän å ena, och de af motionären
åsyftade enskilda jernvägs- och kanaltjenstemän och betjente,
å andra sidan; och får utskottet, som vid det förhållande, att tilläfventyrs
jemväl andra lagrum än det närmast afsedda, 10 kap. 5 § strafflagen,
kunna af den föreslagna lagförändringen beröras, icke anser sig
böra tillstyrka det af motionären framstälda första alternativet, följaktligen
hemställa,

att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhåller,
att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till lagbestämmelse derom,
att hvad i 10 kap. 5 § strafflagen finnes stadgadt
om ansvar för brott, begånget mot statens tjensteman,
jemväl skall gälla i fråga om brott, som föröfvas mot
i tjensteutöfning stadd person, anstäld vid sådan kanal
eller jernväg, anlagd af enskilda personer, menigheter

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

eller bolag, beträffande hvilken Konungen förordnat,
att den skall åtnjuta samma skydd som statens.

Stockholm den 17 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Herrar J. Anderson, Näslund och F. Andersson hafva begärt få
här antecknadt, att de på grund af åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen
icke deltagit i utskottets behandling af ifrågavarande motion.