Lagutskottets Utlåtande No 44

Utlåtande 1891:LU44

Lagutskottets Utlåtande No 44.

1

N:o 44.

Ank. till Riksd. kansli den 5 maj 1891, kl. 7 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 7 § i jagtstadgan den 21 oktober 1864.

Angående rättigheten att a annans jagtmark fullfölja å egen mark
börjad jagt, eller den s. k. förföljningsrätten, finnes i 7 § af nu gällande
jagtstadga den 21 oktober 1864 stadgadt:

»Drifver någon upp djur å egen mark, eller der han eger lof att jaga,
kåfve rätt att jagt en in på annans egor fullfölja, om djuret förut är såradt;
så ock att behålla detsamma, om det der fälles. År det björn, varg, lo
eller jerf, som jagas, vare lag samma, äfven om djuret förut icke blifvit
saradt.»

Uti en inom Första Kammaren väckt och till lagutskottet hänvisad
motion, n:r 15, har nu herr Unger föreslagit:

det Riksdagen för sin del ville besluta, att 7 § af kong!, jagtstadgan
den 21 oktober 1864 måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»Drifver någon upp djur å egen mark, eller der han eger lof att jaga,
hafve ej rätt att jagten in på annans mark fullfölja, der det icke är björn,
varg, lo eller jerf, som jagas, dock att den, som under utöfning af loflig
jagt sårar villebråd så, att det å angränsande jagtmark faller, må detsamma
der tillvarataga och sjelf behålla.»

Sedan motionäien till en början erinrat, hurusom något allmänt stadgande
om förföljningsrätt icke torde hafva förekommit förr än i jägeristadgan
den 13 april 1808, der förföljningsrätten inskränktes till såradt villebråd
af hvad slag som helst, och att i fråga om förfölj ningsrätten intill nyss
nämnda tid antagligen tillämpats åtskilliga landskapslagars föreskrifter eller
Bill. till Likså. Prot. 1891. 7 Sami. 23 Häft. (Näs 44—46.) 1

2

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

särskilda orters sedvänjor, enligt hvilka förföljningsrätten torde hafva grundats
allenast derå, att den förföljande drif vit upp eller rest djuret, anför
motionären vidare till stöd för sin framställning:

»Angående den äldre utländska lagstiftningen om förföljningsrätt saknar
jag närmare kännedom, men numera finnes, så vidt jag har mig bekant,
lagstadgad förföljningsrätt icke i något europeiskt land mera än i Norge
och Sverige, sedan förföljningsrätten blifvit upphäfd redan 1789 i Frankrike,
1830 i England och 1848 i Preussen och icke heller finnes medgifven i
Danmarks eller Finlands jagtlagar, samt sedan, det allmänningsbegrepp, som
förut varit fäst vid jagt och jagträtt, nu alltmer undanträngts af egendomsbegreppet.

Då detta begrepp om jagträtt och insigten om nödvändigheten af förbättrad
jagtvård nu, äfven i vårt land, utvecklats så, att öfvertygelsen om
olämpligheten af för följ ningsr ättens bibehållande, utom hvad angår vissa
större rofdjur, synes vara allmän, åtminstone bland dem, som särskild! intressera
sig för bättre jagtskick och jagtvård och — jag tillägger — bättre
djurskydd, har jag, sedan min egen erfarenhet stält klar för mig förfölj -ningsrättens skadlighet, ansett mig böra föreslå upphäfvande af den nu gällande
rättigheten att utan jagträttsinnehafvarens goda lof och minne å annans
mark förfölja såradt villebråd.

Att förföljningsrätten i äldsta tider, då jagt bedrefs såsom näringsfång
och egendomsbegreppen voro föga utbildade, stadgats i lag och genom landssed,
har naturligtvis grundats på helt andra skäl, än dem man nu får höra
anföras till stöd för förföljningsrättens bibehållande, hvadan jag icke vidare
skall uppehålla mig vid dessa äldre skäl, än att jag vill hafva erinrat, det
de, enär de faktiska förutsättningarne för desamma nu är förändrade, väl
icke kunna anses hafva någon historisk betydelse.

Såsom skäl för förfölj ningsrättens bibehållande får man i öfrigt höra
anföras ett juridiskt och ett djurskvddsvänligt.

Det juridiska skälet innefattas i den af sammansatta stats-, lag- samt
allmänna besvärs- och ekonomiutskottet i dess betänkande af den 21 juli
1863 anförda »gamla regel» att »eganderätt till jagadt djur vinnes genom
dess sårande, så vidt den jagande derefter äfven sätter sig i besittning af
villebrådet» — ja — men eganderätt förvärfvas, enligt denna »gamla regel»,
icke genom sårandet allena, utan först genom lagligt besittningstagande, vid
hvilket förhållande någon eganderätt icke heller inskränkes eller upphäfves
genom en lag, som säger att besittningstagande icke må ega rum genom
förföljande af såradt villebråd å annans jagtmark. Och att den i nu gällande
jagtstadga medgifna rätt att förfölja såradt villebråd icke heller ansetts grunda
sig å eganderätt eller börjadt besittningstagande genom sårande synes jemväl

Lagutskottets Utlåtande N:o 44. 3

framgå deraf, att högsta domstolen vid tillämpning af förföljningsrätten förklarat
densamma icke innefatta rätt till vidare förföljande än under den
dagens jagt, då sårandet egt rum.

Hade förföljningsrätten ansetts grunda sig å det ofvan anförda juridiska
skälet, hade naturligtvis sådan prsescription af rättigheten ej kunnat ens
ifrågasättas.

Återstår alltså det djurskyddsvänliga humanitetsskälet, att det vore en
oafvislig pligt emot det sårade villebrådet att genom dess förföljande, vare
sig å egna eller andras marker, söka döda detsamma och såmedelst förkorta
och göra slut på dess lidande.

Till en början torde här få erinras, att tillämpning af förföljningsrätten,
utom hvad angår större rofdjur, med afseende å hvars jagande och
förföljande någon ändring af hittills gällande stadganden icke ifrågasättes,
hufvudsakligen förekommer vid jagt å elg, men deremot å smärre djur till
följd af flera olika, af en hvar lätt insedda skäl, så sällan, att hänsyn till
dem nu icke torde vid frågans bedömande böra tagas.

Hvad då beträffar elg, så vet hvarje elgjägare mycket väl, att allt
förföljande af en lätt sårad elg i allmänhet är ändamålslöst och icke tjenar
till annat än att föröka elgens lidande i ty att han trots sina sår måste,
skrämd och varsam, hålla undan den förföljande jägaren, i stället att få i
ostörd ro sköta om sina sår.

Och åter, om elgen är svårt sårad — ja — då kan han vanligen ock
få nådeskottet, innan han hinner in på annat jagträttsområde, och äfven om han,
svårt sårad, skulle komma in på mark, den hans förföljare ej finge beträda,
så förmenar jag, att det, ur djurskyddssynpunkt sedt, är bättre att elgen,
om han icke, såsom ofta sker, påträffas af andra jägare, får lägga sig ned
i sin svala bäck och do, än att han skall ytterligare jägtas och lemlästas,
till dess han omsider träffas af ett dödande skott.

Men vare dermed huru som helst, så bör, enligt mitt och en
mängd sakkunniges förmenande, förföljningsrätten just ur djurskyddssynpunkt
upphäfvas endast af det skäl, att den rätten föranleder hänsynslöst
elgsårande.

Då den snikne elgskytten å sin kanske till arealen mycket inskränkta
jagtmark påträffar elg och väl vet, att, om han blott lyckas såra elgen,
han får fullfölja sin elgjagt öfver alla angränsande marker, vårdar han
sig nemligen icke om att söka afbida eller bereda sig tillfälle till ett säkert
och dödande skott, eller att eljest spara sitt skott och sitt djur, utan nöjer
sig med ett skott, som endast mer eller mindre sårar, ty genom några
droppar blod i spåret förvärfvar han sig rätt till jagt å grannarnes väl vårdade
jagtmarker, der det må hända finnes än flere elgar och annan jagthärlighet.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Genom detta, hufvudsakligen af förföljningsrätten sig härledande, hänsynslösa
elgsårande vållas, förmena djurskyddets och jagtens sanna vänner,
vida mera djurplågeri och större förlust af nyttigt villebråd, än derigenom
att en eller annan elg, till följd af förbud mot förföljande å annans mark,
får, utan vidare jägtande, läkas eller do af sina sår.

Under åberopande af dessa nu anförda förhållanden vågar jag hoppas,
att hvarken historiska, juridiska eller djurskyddsvänliga betänkligheter måtte
anses såsom tillräckliga skäl för förföljningsrättens bibehållande, helst då i
betraktande tages betydelsen af den ifrågasatta förändringen ur jagtvårdsoch
sedlighetssynpunkt.

Att jagtvården måste i hög grad försvåras, och intresset för densamma
till följd deraf ock slappas genom en lag, som tillstädjer den, som å sin
mark lyckats såra ett djur, att med jagtsällskap och hundar och kanske med
en skara dreffolk tåga fram öfver den jagtmark, der man sökt freda sitt
villebråd och sina elgstånd, lärer väl för en hvar, som eger någon erfarenhet
eller eljest kännedom om slika förhållanden, våra uppenbart.

Och att det i sedligt hänseende måste verka skadligt samt till undergräfvande
af jagtlagens helgd och af djurskyddets pligt, att en hvar genom
grymt sårande af villebråd eller möjligen genom vidtagande af bedrägliga
åtgärder, som göra sårandet antagligt, skall kunna förvärfva laga rätt till
ingrepp i annans jagträtt, lärer väl ock, åtminstone för dem, som i skog och
mark eller vid häradsrätterna sett de vidriga efterspelen af brukad eller
missbrukad förföljningsrätt, framstå så klart, att de, vid afvägande af skälen
för och emot förföljningsrättens upphäfvande, icke må tveka att biträda förslaget
om inskränkning af denna i vår jagtlag allt för länge bibehållna, ofta
missbrukade rätt.

Vid upphäfvande af rättigheten att förfölja såradt villebråd torde
emellertid, till förekommande af framtida tvister, böra stadgas, att såradt
villebråd, som å angränsande jagtmark faller, må af den det sårat tillvaratagas
och behållas.

Den i nu gällande jagtstadga medgifna rätt att, äfven om djuret icke
förut är såradt, in på annans mark fullfölja jagt å björn, varg, lo eller jerf
torde dock, med hänsyn till dessa djurs skadlighet, så mycket hellre kunna
bibehållas, som något missbruk af jagt, vid förföljande af sådana numera
sällan förekommande rofdjur, icke synes vara att befara.»

Lika med motionären finner utskottet det i den ordnade jagtvårdens
äfvensom djurskyddets intresse vare synnerligen önskligt, att rätten att på

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

5

annans mark fullfölja jagt efter ett på egen mark såradt villebråd upphäfves
och, såsom motionären hemstält, utbytes mot rättigheten att utan jagtens
fortsättande uppfånga och tillvarataga ett villebråd, som å jägarens egen
mark eller der har haft lof att jaga fått banesåret, ehuru detsamma icke
stupat der. Att emellertid tillerkänna skytten denna rätt allenast för så vidt
det dödsskjutna djuret faller på angränsande jagtområde, synes utskottet
icke fullt lämpligt. Det kan nemligen lätt inträffa, att det angränsande
området utgöres af en smal jordremsa, öfver hvilken till och med ett dödsskjutet
djur kan flykta undan, så att det först på ett annat område faller
till marken.

På grund häraf får utskottet i anledning af motionen hemställa,
att Riksdagen ville, för sin del antaga följande:

Förordning

angående ändrad lydelse af 7 § i jagtstadgan den 21
oktober 1864.

Härigenom förordnas, att 7 § i jagtstadgan den 21
oktober 1864 skall hafva följande lydelse:

»Hvar som under utöfning af loflig jagt sårar villebråd
så, att det faller å annans mark, må detsamma tillvarataga
och behålla. Der någon å egen mark eller der
han eger lof att jaga drifver upp björn, varg, lo eller
jerf, ege han att jagten in på annans egor fullfölja.»

Stockholm den 5 maj 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.