Lagutskottets Utlåtande N:o 44 (Utlåtande 1890:LU44 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

N:o 44.

Ant till Riksd. kansli den 14 april 1890, kl. 2 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af ej mindre Kongl. Maj:ts
proposition med förslag till lag angående ändring i
vissa delar af strafflagen och till lag angående ändring
i vissa delar af strafflagen för krigsmagten den 7 oktober
1881 än äfven väckta motioner om ändring i strafflagen.

Kongl. Maj:t har den 14 sistlidne februari till Riksdagen aflåtit
en så lydande proposition, n:o 21:

»Sedan nya lagberedningen, enligt nådigt uppdrag, utarbetat förslag
till dels lag angående ändring i vissa delar af strafflagen, dels
lag angående ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmagten den
7 oktober 1881, samt dessa förslag undergått föreskrifven granskning
i högsta domstolen, vill Kongl. Maj:t, med öfverlemnande af de i ärendet
förda protokoll i statsrådet och i högsta domstolen, härmed, jemlikt
87 § regeringsformen, föreslå Riksdagen att antaga härvid fogade
förslag till

l:o. Lag angående ändring i vissa delar af strafflagen; och

2:o. Lag angående ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmagten
den 7 oktober 1881.»

Propositionen har af båda kamrarne hänvisats till lagutskottet.

De vid propositionen fogade lagförslag finnas här nedan i detta
utlåtande intagna; och har utskottet, för att underlätta jemförelsen med
Bill. till Riksd. Prot. 1890. 7 Sand. 26 Höft. 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

strafflagens nuvarande lydelse, låtit jemte förslaget aftrycka de delar
af nu gällande strafflag, i livilka ändring föreslagits.

I sammanhang med den kongl. propositionen har utskottet till
behandling förehaft två särskilda, inom Andra Kammaren väckta och
af nämnda kammare till utskottet hänvisade motioner, i hvilka föreslås
ändring i strafflagen. I den ena af dessa motioner, n:o 115, afgifven
af herr A. F. Broström, framställes det förslag, »att Riksdagen ville
för sin del besluta, att straffpåföljden förlust af medborgerligt förtroende
utöfver strafftiden måtte ur strafflagen utgå».

Den andra af nämnda motioner, n:o 185, har afgifvits af herr
F. G. Björck; och föreslås deruti, att Riksdagen ville antaga följande
ändrade lydelse af 2 kap. 19 § strafflagen:

»Har den, som begått brott, hvarom nu är sagdt, derför gjort,
sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete på lifstid, skall han förklaras
förlustig medborgerligt förtroende för alltid; har han förskylt straffarbete
på viss tid, kan han, der ej annorledes i lagen särskilt stadgadt
finnes, förklaras medborgerligt förtroende förlustig för längre tid
än till straffet uttjent är.

Den, som begått brott, så att han förverkat embete, tjenst eller
annan allmän befattning, som af honom innehafves, kan ej dömas medborgerligt
förtroende förlustig längre tid än till straffet uttjent är.»

Det allmänna syftet med den revision af strafflagen, hvars resultat
föreligger i de vid den kongl. propositionen fogade lagförslag, angifves
af nya lagberedningen på följande sätt:

»Det åt nya lagberedningen lemnade uppdrag att företaga eu revision
af strafflagens straffbestämmelser har af beredningen uppfattats
sålunda, att fråga icke vore om utarbetande af en i väsentliga delar ny
strafflag, utan hufvudsakligen att, med ledning af den erfarenhet, som
vunnits under nu gällande lags tillämpning, föreslå den jemkning i
straffen, som visat sig vara af behofvet påkallad.

Till följd af denna uppfattning har beredningen ansett sig icke
böra ifrågasätta sådana ändringar i strafflagens allmänna del, hvilka
skulle medföra en rubbning af de grunder, hvarå lagen är byggd. Deremot
har beredningen tagit under behandling de med dess hufvuduppgift
nära sammanhängande frågorna om förlust af medborgerligt
förtroende, om särskildt straff för återfall i brott, om straffnedsättning
för unga förbrytare, om nödvärn samt om preskription af straff, hvilka

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

frågor kunna lösas utan en genomgripande omarbetning af lagen i öfrigt;
och har beredningen dervid funnit strafflagens bestämmelser^ rörande
dessa ämnen böra undergå vissa ändringar i mildrande riktning.

Vidkommande strafflagens speciella del har beredningen i anledning
af särskilda till densamma öfverlemnade framställningar föreslagit
straffbestämmelser dels för störande af enskilda sammankomster för gemensam
andaktsöfning och dels för förfalskning af främmande stats
allmänna stämplar och märken, hvarjemte beredningen vid granskning
af strafflagens stadganden angående mordbrand och annat eldsåsättande
funnit nödigt föreslå bestämmelser, genom hvilka försök till sådana
brott skulle blifva med straff belagdt samt med dessa brott skulle likställas
skadegörelse å Adssa föremål medelst användande af sprängämnen.
Kapitlet om stöld och snatteri har i väsentliga delar omarbetats.
I öfrigt afse de af beredningen föreslagna ändringar med. få undantag
endast straffsatserna. I regeln hafva ändringar föreslagits allenast
beträffande sådana straff, om hvilkas olämplighet erfarenhet vunnits
under strafflagens tillämpning. Straffbestämmelser för brott, hvilka
sällan, om någonsin, förekommit och blifvit föremal för åtal, hafva
lemnats orörda, så vida icke, såsom i nagra fall inträffat, en jemkning
deraf blifvit en nödvändig följd af andra ändringar i lagen. Af de
föreslån-11a ändringarne 1 straffsatserna innebär flertalet en mildimg.
Straffskärpningar hafva dock föreslagits, bland annat, för vissa misshandels-,
bedrägeri- och embetsbrott äfvensom för djurplågeri.))

Vid den granskning af det kongl. förslagets bestämmelser, som
det ålegat lagutskottet att verkställa, har utskottet, särskildt i anledning
af de båda ofvan omförmälda motionerna, haft att taga i öfvervägande
den frågan, huruvida påföljden förlust af medborgerligt förtroende
borde ur strafflagen uteslutas. Nya lagberedningen anför i
detta ämne följande:

»Ej sällan har man påyrkat, att den i strafflagen för vissa brott
stadgade påföljden förlust af medborgerligt förtroende måtte helt och
hållet borttagas, och till stöd för detta yrkande dels hänvisat till den
åsigt, som i allmänhet inom den nyare rättsutvecklingen gjort sig gällande
om förkastligheten af straff, hvilka gå på äran, dels åberopat,
att denna påföljd i tillämpningen visat sig ytterst förderflig, i ty att
den för frigifna brottslingar försvårar återgången till en loflig och nyttig
verksamhet och sålunda motverkar bestraffningens syfte. I förra

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

afseendet må emellertid erinras, att påföljden förlust af medborgerligt
förtroende ingalunda är jemförlig med de gamla ärestraffen. Dess syfte
är ej att tillfoga brottslingen något lidande genom att utsätta honom
för andra menniskors afsky och förakt, utan endast att förebygga, att
deri, som blifvit dömd för nesligt brott, må framdeles eller, der påföljden
ådömes för viss tid, förr än någon tid förflutit efter det lian
lemnat straffanstalten, inträda i sådan verksamhet inom samhället,
hvars betroende åt en person ansetts böra förutsätta, att denne gjort
sig förtjent af allmän tillit — något, hvarom sjelfva benämningen förlust
af »medborgerligt förtroende», rigtigt förstådd, innehåller en antydan.
Svårligen kan ock lagstiftaren helt och hållet uppgifva grundsatsen
att utesluta gröfre brottslingar från vise offentlig verksamhet
äfven utöfver den tid, som frihetsstraffet omfattar. Men vid sådant
förhållande är det uppenbarligen i praktiskt afseende synnerligen lämpligt
att på ett ställe, och det just i strafflagen, sammanföra bestämmelserna
rörande de brott, hvilka anses böra medföra denna påföljd,
så att särskilda lagar och författningar sedan utan vidare kunna hänvisa
härtill, och detta så mycket mera, som härigenom jemväl vinnes
den fördel, att man kan låta tidslängden för ifrågavarande påföljd,
der den ej anses böra åläggas för alltid, bestämmas af domaren med
hänsyn till de vid hvarje särskild! fall föreliggande omständigheter.

Hvad den senare anmärkningen angår, så träffar i sjelfva verket
ej heller denna strafflagens bestämmelser i ämnet. Att den, som begått
nesligt brott, skulle, för att ej beröfvas sin utkomst, bibehållas
vid embete, tjenst eller annan allmän befattning, som han kan innehafva,
lärer ej på allvar af någon sättas i fråga, och huru vida bland
de »rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god fräjd erfordras»
tilläfventyrs finnas sådana, vid hvilka, till underlättande af
straffade personers bemödanden att ärligt förvärfva sitt uppehälle, detta
förbehåll borde försvinna, är en fråga, som det ej tillkommer strafflagstiftningen
att besvara.

På grund af hvad nu blifvit anfördt har beredningen ansett sig
sakna skäl att förorda ett upphäfvande af strafflagens stadganden om
förlust af medborgerligt förtroende. För att dock ur strafflagen borttaga
hvarje stöd för den missuppfattningen, att ifrågavarande påföljd
afser att stämpla den dömde såsom vanhedrad och ovärdig medmenniskors
aktning, och för att tydligen utmärka, att densamma endast
innefattar ett utestängande från allmänna befattningar och från utöfningen
af vissa medborgerliga rättigheter, har beredningen ur 19 §
uteslutit orden »såsom vanfräjdad ansedd». För en sådan uteslutning

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

möter ej något hinder i den omständighet, att vissa lagar och författningar
begagna uttrycket »vanfräjdande brott», då i allt fall tvifvel ej kan
uppstå derom, att med sagda uttryck förstås sådana brott, hvilka, enligt
ordalydelsen i denna §, medföra den påföljd, att den dömde blir »utestängd
från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas tillgodonjutande
god fräjd erfordras».

Om således påföljden förlust af medborgerligt förtroende blifvit
bibehållen, har dock beredningen föreslagit åtskilliga bestämmelser,
genom hvilka användningen af nämnda påföljd skulle i ej obetydlig
mån inskränkas. Så har för åtskilligt brott, å hvilka hittills ovilkorligen
skolat följa straffarbete, åtföljdt af förlust af medborgerligt förtroende,
såsom straff föreslagits jemväl fängelse, med hvilken senare
straffart berörda påföljd icke förenas. Det inses lätt, hvilken stor betydelse
i det hänseende, hvarom nu är fråga, eu sådan ändring eger, då
den vidtagits med afseende å, bland annat, ett så ofta förekommande
brott som stöld.

I sammanhang med den allmänna strafflindring, som ifrågasatts
för sådana förbrytare, hvilka vid brottets begående ej uppnått aderton
års ålder, har beredningen vidare, efter utländsk lagstiftnings föredöme,
föreslagit, att förlust af medborgerligt förtroende ej må ådömas någon
för brott, som han före denna ålder begått, en föreskrift, hvilken torde
hafva sitt berättigande i den unge brottslingens mindre utvecklade själstillstånd,
som ej hos honom låter förutsätta samma fasthet i viljan och
samma förmåga att till fullo inse gerningens brottslighet, som hos personer
af en mognare ålder.

Beredningen har ock föreslagit ändrade bestämmelser om tidslängden
för ifrågavarande påföljd. Att med viss tids frihetsstraff
förena förlust af medborgerligt förtroende för alltid synes i allmänhet
vara mindre lämpligt. Redan begränsningen af det egentliga straffet
visar, att lagstiftaren utgått från den förutsättning, att hopp finnes om
brottslingens förbättring; och en tidpunkt bör följaktligen i regel kunna
antagas inträffa, då från samhällets sida giltigt hinder ej möter att åter
inrymma honom i full utöfning af hans medborgerliga rättigheter. Beredningen
har derför trott sig ega skäl föreslå, att förlust af medborgerligt
förtroende för alltid må ådömas endast i de fall, då brottet
pröfvas förtjena dödsstraff eller straffarbete på lifstid. Från denna regel
torde undantag dock böra göras för menedsbrott med afseende å så väl
detta brotts synnerligen nesliga beskaffenhet, som angelägenheten att
förhindra en menedare från att någonsin vidare bära vittne. Genom
nyssnämnda förändring undanrödjas åtskilliga oegentligheter i nu
gällande stadgande!! om förlust af medborgerligt förtroende, såsom att

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

i några fall sådan påföljd för alltid ovilkorligen förenas med straff, som
kan nedgå ända till sex månaders straffarbete; att vissa brott alldeles
icke medföra förlust af medborgerligt förtroende, när för dem dömes
till straffarbete under två år, men deremot sådan påföljd för alltid, då
straffet bestämmes till straffarbete i minst två år; samt att vid åtskilliga
brott enligt lagens ordalydelse möjlighet förefinnes att ådöma
förlust af medborgerligt förtroende för alltid i förening med äfven det
minsta mått af straffarbete.»

Vid lagförslagets granskning i högsta domstolen ifrågasattes af
två justitieråd uteslutande af stadgandena om förlust af medborgerligt
förtroende; men statsrådet och chefen för justitiedepartementet uttalade
vid ärendets föredragning inför Kongl. Maj:t den mening, att så länge
lagstiftningen på skilda områden uppstälde god fräjd såsom vilkor för
utöfningen att vissa rättigheter, det syntes vara oundgängligen nödigt,
att strafflagen bestämde, hvilka brott skola medföra ifrågavarande
påföljd.

I förevarande ämne delar lagutskottet de åsigter, hvilka, på sätt
här ofvan anförts, blifvit uttalade af nya lagberedningen och chefen
för justitiedepartementet. De ändringar i nu gällande bestämmelser,
som föreslagits i propositionen, finner utskottet ändamålsenliga. Utskottet
har dock ansett, att påföljdens tillämpning vid tjufnadsbrott kan något
mer, än i förslaget skett, inskränkas, på sätt utskottet vid 20 kap.
vill närmare angifva. Derjemte har utskottet funnit nödigt att i förslaget
införa uttrycklig bestämmelse om huru förfaras skall, då någon
för särskilda brott ådömts förlust af medborgerligt förtroende, hvarom
utskottet här nedan får tillfälle att närmare yttra sig.

För de ändringar, hvilka, enligt utskottets mening, böra vidtagas
i det kongl. förslaget, går utskottet nu att redogöra.

4 kap. 2 §.

Då i denua § stadgas, att den brottslige skall för hvarje brott
dömas till särskildt ansvar, synes föreskriften, att domstolen skall utsätta
de särskilda straff, som å hvarje brott följa bort, endast innefatta
ett onödigt upprepande; och har utskottet, på grund af denna
sin uppfattning, ändrat redaktionen af paragrafens senare del.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

I nya lagberedningens förslag var till denna § fogadt ett så lydande
tillägg: »dock skall, der någon för särskilda brott gjort sig förfallen
till förlust af medborgerligt förtroende, sådan påföljd för dessa
brott samfäldt honom ådömas, efter ty i 2 kap. 19 § sägs»; hvarjemte i
9 § af 4 kap. var infördt ett nytt stycke af följande lydelse: »Förklaras
den brottslige hafva medborgerligt förtroende för viss tid förverkat;
då skall i denna tid inberäknas den tid, under hvilken han i
följd af den förra domen kan hafva varit medborgerligt förtroende förlustig.
» Vid förslagets granskning inom högsta domstolen anmärktes
emellertid, att dessa stadganden i åtskilliga fall skulle leda till inkonseqvenser;
och hafva de båda tilläggen till 2 och 9 §§ i anledning af
dessa anmärkningar blifvit i Kongl. Maj:ts förslag uteslutna.

Af en bland högsta domstolens ledamöter anfördes i denna punkt
särskildt, att, derest förlust af medborgerligt förtroende må ådömas i
visst tidsmått utöfver strafftiden, och således tiden för denna påföljd,
räknadt från domfällandet, faktiskt förlängdes eller förkortades i mån
af strafftidens förlängning eller förkortning, de i 2 och 9 §§ föreslagna
nya bestämmelserna icke syntes vara af något behof påkallade. Denna
uppfattning torde ock vid en närmare granskning af förslagets bestämmelser
befinnas vara i viss mån rigtig. Om nemligen den brottslige
för hvarje af flera brott dömes till förlust af medborgerligt förtroende
på viss tid, och denna tid, enligt 2 kap. 19 §, för hvarje brott börjar
att löpa från den dag den straffade, efter utståndet straff, blifvit frigifven,
synes häraf följa, att om påföljden blifvit för de särskilda
brotten ådömd till olika tidslängd, den längst varande påföljden absorberar
de öfriga, så att då tiden för sistnämnda påföljd gått till ända,
straffpåföljden för samtliga brotten upphört. Såsom exempel må anföras
följande. En person har för särskilda brott blifvit dömd till
förlust af medborgerligt förtroende i 1, 5 och 10 år; en hvar af dessa
tider börjar då att löpa från den dag, då han frigifves och utlöper
hvar för'' sig, så att då de 10 åren förflutit, den dömde är från påföljden
fri. Har någon blifvit för hvarje af flera särskilda brott
dömd till förlust af medborgerlig! förtroende i t. ex. 5 år, upphör
hvarje af dessa påföljder, sedan 5 år förflutit från den dömdes frigifvande.
Det samma torde ock gälla i fråga om de fall, som i 8 och
9 §§ omförmälas.

Men om man också kan af förslagets bestämmelser draga dessa
slutsatser, synes dock ämnet vara af den beskaffenhet, att en uttrycklig
bestämmelse deruti bör meddelas. Strafflagens föreskrifter i detta
ämne skola ju tillämpas icke blott af juridiskt bildade personer, utan

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

äfven af andra, särskildt, vid betygs utfärdande, af presterskapet. Utskottet
har derför ansett, att till 4 kap. 2 § bör fogas ett nytt stycke,
som otvetydigt angifver lagstiftarens mening i denna fråga.

4 kap. 11 §.

Till denna paragraf har Kongl. Maj:t föreslagit ett tillägg, för
hvilket nya lagberedningen anfört följande skäl:

»I de fall, då särskildt straff finnes utsatt för återfall i brott,
verkar enligt vår lag.det förut begångna brottet till straffskärpning så
länge brottslingen lefver. Denna princip synes dock leda till en obillig
hårdhet. Föreskriften, att till särskildt straff för återfall i brott ej må
dömas, der ej återfallet skett sedan den brottslige till fullo undergått
det för förra brottet honom ådömda straff, utgår från det antagande,
att endast under denna förutsättning det nya brottet ådagalägger en
inrotad brottslig benägenhet af sådan styrka, att för dess bekämpande
det vanliga straffet ej gör tillfyllest. Det ligger emellertid i sakens
natur, att intrycket af en undergången bestraffning småningom försvagas,
och om vid återfall en längre tid förflutit efter förra bestraffningen,
har man följaktligen ej samma skäl som eljest till det antagande,
att det vanliga straffet icke skall göra tillbörlig verkan. Beredningen
har derför, efter utländska lagars föredöme, föreslagit ett stadgande
af innehåll, att till särskildt straff för återfall ej må dömas, der ej det
nya brottet föröfvats inom tio år efter det straffet för det förra blifvit
till fullo verkstäldt.»

Af denna motivering torde framgå att tillägget, hvilket utskottet
för sin del finner lämpligt, bör så förstås, att om preskriptionstiden
tilländagått utan sådant afbrott, som der omförmäles, vid det nya
brottets bedömande hänsyn icke skall i nu ifrågavarande afseende tagas
till något före preskriptionstidens början begånget brott, så att
t. ex. eu person, hvilken förut undergått bestraffning för andra resan
stöld, skall, om han efter de tio årens förlopp ånyo begår tjufnadsbrott,
dömas för snatteri eller för första resan stöld, allt efter brottets beskaffenhet.

5 kap. 4 §.

De sista orden i denna §: »efter ty i 4 kap. 11 § sägs» torde,
såsom öfverflödiga och möjligen vilseledande, böra uteslutas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

5 kap. 7—10 §§.

innehålla bestämmelser om nödvärn. Frågan härom har, såsom bekant,
under senare tider varit föremål för mycken uppmärksamhet
från såväl de rättslärdes som allmänhetens sida.

Det kongl. förslaget skiljer mellan två slag af allmän nödvärnsrätt,
nemligen den i 7 § omförmälda, som icke är underkastad annan
inskränkning än den, som stadgas i 9 §, eller att våldet ej får vara
större än nöden kräfver. Denna art af nödvärn eger rum, då man af
annan öfverfalles med våld eller hot, och våldet eller hotet innebär
trängande fara, äfvensom i de särskilda fall, som i andra stycket af 7
§ omtalas. Sådan nödvärnsrätt är redan i nu gällande lag stadgad.
Det andra slaget af nödvärnsrätt, hvilket icke upptages i nu gällande
strafflag, angifves i 10 § af 5 kap. enligt förslaget och skiljer sig från
det i 7 § omförmälda deruti, att såsom vilkor för det brukade våldets
straffrihet fordras icke blott att det ej varit större än nöden kräfde,
utan ock att det icke stått i uppenbart missförhållande till den skada,
som af angreppet var att befara. Sådan nödvärnsrätt eger enligt förslaget,
rum till afvärjande af ett påbörjadt eller omedelbart förestående
orättmätigt angrepp å person eller egendom, under hvilket uttryck
icke lärer kunna innefattas angrepp medelst ärekränkning.

Lagutskottet, som funnit Kong]. Maj:ts förslag om utsträckning
af nödvärnsrätten böra bifallas, har emellertid ansett ännu ett fall böra
under 10 § inbegripas, nemligen då någon medelst inbrott eller eljest
olofligen inträngt i annans rum, hus, gård eller fartyg, men inbrottet
eller inträngandet icke, såsom i 7 § 2:a stycket förutsattes, skett nattetid.
Sådant inbrott eller inträngande torde nemligen, äfven om det
icke sker nattetid, medföra så mycket obehag och oro för den, hvars
rätt derigenom kränkes, att han bör ega befogenhet att afvärja detsamma
genom våld af den beskaffenhet, som i 10 § förutsättes.

I 9 § af förslaget stadgas, likasom i nuvarande 10 § af 5 kap.,
att vid s. k. nödvärns-excess domstolen eger efter omständigheterna
pröfva, huruvida den tilltalade bör straffas för uppsåtlig gerning eller
blott såsom för vållande. Då sådan gerning väl nästan alltid måste
anses vara uppsåtlig, synes uttrycket »såsom för vållande)) vara ganska
oegentlig!, helst vid nödvärn kunna förekomma handlingar, hvilka
endast såsom uppsåtliga äro med straff" belagda. Utskottet har derför
ansett paragrafen böra ändras derhän, att domstolen eger att efter omständigheterna
pröfva, om och i hvad mån straffet må nedsättas under
hvad i allmänhet å gerningen följa bort.

Bill. till Riksd. Prof. 1890. 7 Sand. 26 llåft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

5 kap. 14 §

af nu gällande strafflag innehåller bestämmelser om åtalspreskription
och lyder sålunda:

»Straff vare förfallet för brott, som ej blifvit åtaladt: 1. inom två
år, om det ej i lagen med svårare straff, än fängelse, belagdt är; eller
2. inom fem år, om det ej i lagen med svårare straff, än straffarbete i
två år, belagdt är.»

Till denna § hade nya lagberedningen föreslagit ett tillägg af
innehåll, att straff skulle vara förfallet för brott, som ej blifvit åtaladt
inom tio år, om det i lagen icke vore belagdt med svårare straff än
straffarbete i fyra år. Detta tillägg har af Kongl. Maj:t uteslutits af
det, enligt utskottets tanke, fullt giltiga skäl, att i följd deraf brott af
synnerligt grof beskaffenhet skulle blifva straffria, derest åtal under en
tid af tio år af någon anledning ej kunde ega rum.

Emellertid anser utskottet, att detta skäl för uteslutande af åtalspreskription
icke gäller i fråga om vissa slag af brott, hvilka i allmänhet
icke äro belagda med svårare straff än straffarbete i två år, men
för hvilka, derest omständigheterna äro synnerligen försvårande, finnes
en extraordinär strafflatitud med högre maximum än det nyssnämnda.
Sådant är enligt det nu föreliggande förslaget förhållandet med åtskilliga
i 22 kap. omförmälda bedrägeribrott. Bedrägeribrotten äro i
afseende å graden af gerningsmannens brottslighet synnerligen vexlande;
hvarför också strafflatituden i 22 kap. 1 § är särdeles vidsträckt. Den
allmänna latituden omfattar böter, fängelse och straffarbete, hvilket
sistnämnda kan bestämmas ända till två år. Nu är i förslaget ytterligare
tillagd en'' extraordinär strafflatitud med ett maximum af fyra
års straffarbete, hvilken kommer till användning, då brottet är begånget
under synnerligen försvårande omständigheter. Följaktligen skulle, om
5 kap. 14 § bibehålies oförändrad, hvarje bedrägeribrott, äfven om det
vore så ringa, att det kunde försonas med böter, kunna åtalas efter
förloppet af huru lång tid som helst, utan att någon åtalspreskription
eger rum. Eu sådan konseqvens af de i 22 kap. föreslagna och visserligen
af behofvet påkallade straffskärpningarne kan utskottet icke finna
lämplig, hvarför utskottet ansett, att i 5 kap. 14 § 2 mom. böra inskjutas
orden »der det ej är med synnerligen försvårande omständigheter
förenadt». Genom denna förändring blifva bestämmelserna om
åtalspreskription tillämpliga på de brott, som omförmälas i 1, 2, G och
16 §§ af 22 kap. i det af Kongl. Maj:t framlagda förslaget.

Utskottet har härvid ej förbisett, att samma bestämmelser, om

Lagutskottets Utlåtande N:o 44. 11

utskottets förslag godkännes, äfven komma att erhålla tillämplighet i
fråga om några brott, beträffande hvilka någon ändring ! Kong!. Maj.ts
förslag ej blifvit ifrågasatt. Såvidt utskottet kunnat finna, äro dessa
brott icke andra än de, som omförmälas i 15 kap. 11 § (pinande till
bekännelse) och i 22 kap. 7 § (tillvällande af arfs- eller andra familjerättigheter
genom antagande af falskt namn eller stånd). För dessa
brott utgör nemligen maximum i den allmänna latituden straffarbete i
två år; men, der omständigheterna äro synnerligen försvårande, finnes
eu särskild latitud, uppgående till fyra års straffarbete. Intetdera af
dessa brott synes vara af sådan beskaffenhet, att den af utskottet föreslagna
ändring kan väcka betänkligheter. Slutligen förekommer i 25
kap. 10 § en dylik extraordinär strafflatitud, men då straffet för det
här afsedda brott enligt 5 kap. 18 § icke kan genom åtalspresknption
förfalla, har någon hänsyn till detta lagrum ej behof! tagas.

11 kap. 12 §.

Tydligt är, att hemfriden kan kränkas på åtskilliga andra sätt
än de i 11 kap. omtalade. Dylika rättskränkningar äro emellertid ej
belagda med straff, och skälen dertill kunna vara dels rättskränkuingens
obetydlighet och dels svårigheten att på ett fullt tillfredsställande sätt
angifva de kännetecken, hvilka skulle göra den straffbar. Fn form
för hemfridens kränkande, hvilken nu icke är med straff belagd, har
utskottet dock ansett böra i 12 § upptagas. Det förekommer ganska
ofta, särdeles på landsbygden och i glesare bebodda trakter, att personer,
om inträde i ett bebodt hus vägras, eller af annan anledning,
företaga sig att genom bultande och annat våld på dörrar eller väggar,
men utan sönderslående af fönster, störa de i huset vistandes hemfiid.
Sådant förfarande kan medföra eu synnerligt hög grad af obehag och
oro för husets invånare, isynnerhet om fridsstörarne äro flere till antalet,
om i huset endast finnas qvinuor eller eljest fysiskt svagare personer,
eller om gerningen föröfvas nattetid. Utskottet har derför till
11 kap. 12 § i förslaget fogat ett nytt stycke, hvarigenom förfarande
af ofvan angifven art belägges med straff.

12 kap. 13 §.

Meningen med stadgandet i första stycket af denna paragraf
torde bättre återgifvas, om ordet »och» i uttrycket »guld- och silfvermynt»
utbytes mot ordet »eller».

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

19 kap. 1 §.

I detta lagrum har utskottet vidtagit eu redaktionsändring af
liknande art.

19 kap. 13, 14 och 21 §§.

Vid granskning af förslaget till ändrad lydelse af 21 § i 19 kap.
har utskottet fäst uppmärksamhet dervid, att hvarken i denna paragraf
eller i 13 och 14 §§ af samma kapitel intagits några bestämmelser om
skydd för telefonanläggningar. Med hänsyn till telefonens stora och
alltjemt växande betydelse för den allmänna samfärdseln synes man
emellertid ega allt skäl att i fråga om straffskydd likställa dylika anläggningar
med telegrafanläggningar, hvarom ock fråga redan förut
varit väckt inom Riksdagen. Utskottet har derför ansett sig böra i
sådant syfte föreslå ändringar i 13, 14 och 21 §§ af 19 kap. strafflagen.

20 kap. 4 §.

I sista stycket af denna § har utskottet, till förtydligande af
stadgandets mening, vidtagit en obetydlig redaktionsjemkning genom
att inskjuta orden »i sadant fälb) närmast efter orden inlock må)).

20 kap. 5 §.

I fråga om tillämpningen af 2 mom. i denna § har någon tvekan
yppats, huruvida begagnande af fönsteröppning till ingång i ett hus
under do omständigheter, som i paragrafen förutsättas, skall betraktas
såsom inbrott, då det ej är förenadt med våld å fönstret. Stadgandets
ordalydelse torde gifva stöd åt den åsigt, att fönsteröppning här icke
afses, då nemligen lagstiftaren, efter ätt hafva särskild! anfört glugg
och skorsten, tillägger: »eller annan sådan ej till ingång ämnad öppning».
Dessutom hade väl lagstiftaren, då han i 1 mom. särskild! omnämnt
fönster, halt anledning att i 2 mom. omtala fönsteröppning, om
sådan varit der afsedd. Huru än det nuvarande och i förslaget bibehållna
stadgandet rätteligen bör tolkas, anser emellertid utskottet, att,
der ett fönster är så beläget att man för att bereda sig inträde genom
detsamma måste begagna ett tillvägagående, som kan betecknas såsom
»utkrypande», inträngandet genom fönsteröppningen i uppsåt att stjäla
bör betraktas såsom inbrott. Utskottet har derför upptagit fönster
jemte glugg och skorsten i förevarande moment.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

20 kap. 14 §.

Då tjufnadsbrott otvifvelaktigt äro de oftast förekommande bland
de brott, som i strafflagen äro belagda med förlust af medborgerligt
förtroende, erhåller frågan om borttagande eller inskränkande af denna
straffpåföljd onekligen sin största betydelse i fråga om tjufnadsbrotten.
Kongl. Maj:t bär, lika med lagberedningen, föreslagit en inskränkning
i användningen af nämnda påföljd för dylika brott, i det att enligt
20 kap. 14 § i förslaget förlust af medborgerligt förtroende skall
ådömas endast då brottet belägges med straffarbete, under det att enligt
1 och 7 §§ såväl första som andra resan stöld kan, der omständigheterna
äro synnerligen mildrande, försonas med fängelse. Då emellertid
straffarbete utgör den enda straffarten i den ordinarie latituden för
nämnda brott, får den föreslagna inskränkningen verklig betydelse
endast i de jemförelsevis sällsynta undantagsfall, då omständigheterna
kunna anses vara synnerligen mildrande. Utskottet föreställer sig,
att man utan fara skulle kunna gå något längre i inskränkande af
straffpåföljdens användning, nemligen sålunda, att likasom den i det
kongl. förslaget bundits vid användningen af en viss straffart, den
komme att bindas vid ett visst högre mått af denna straffart. För
valet af detta mått har utskottet särskilt fäst sig vid straffbestämmelserna
i 1 §• Maximum i den allmänna straff latituden för stöld är der
bestämdt till 6 månaders straffarbete; men för synnerligen försvårande
omständigheter angifves eu särskild latitud, som går upp till 2 års
straffarbete. Nu har utskottet ansett, alt. då stölden enligt dessa bestämmelser
kan försonas med straff, som ej öfverstiger den allmänna
latitudens maximum, den icke heller bör beläggas med förlust af medborgerligt
förtroende. Härigenom skulle i de flesta fall den, som dömes
för första resan stöld, undgå denna påföljd. Det samma bör äfven i
allmänhet .gälla om samtliga de brott, som ornförmälas i 20 kap. strafflagen.
Endast vid iteration samt i de svårare fall, som ornförmälas i
4 och 5 §§, synes man böra antaga den af Kongl. Maj:t föreslagna regel,
att påföljden skall inträda, så snart gerningen belägges med straffarbete.

22 kap. 21 §.

Såsom skäl för den föreslagna ändringen i första stycket af denna
§ har nya lagberedningen endast anfört, att man ej borde förmena en
förorättad målsegande allmän åklagares bistånd vid hedrande af de i
nya 4 mom. af 2 § samt 11 och 14 §§ omförmälda förbrytelser. Den

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

föreslagna förändringen medför dock äfven eu annan verkan än den
att målseganden vid åtalets utförande kan erhålla allmän åklagares biträde.
Enligt 19 § 4 mom. af förordningen om strafflagens införande
blir nemligen följden den, att sedan målets handläggning framskridit
till en viss punkt, det icke längre står i målsegandens magt att få
målet nedlagdt, hvadan förlikning mellan målseganden och svaranden
är i fråga om ansvarspåföljden utesluten. Detta anser utskottet icke
vara lämpligt beträffande de här ifrågavarande brotten, vid hvilka det
kan vara för målseganden ganska fördelaktigt att ingå på eu förlikning,
och hvilkas beskaffenhet icke är sådan, att det allmänna rättsmedvetandet
påkallar deras bestraffning, då målseganden. är villig att
nedlägga sin talan. Utskottet har derför föreslagit att 22 kap. 21 §
måtte oförändrad bibehållas.

23 kap. 6 och 7 §§.

Vid granskning inom högsta domstolen af nya lagberedningens
förslag anmärktes af eu ledamot, med hvilken eu annan ledamot instämde,
i afseende å dessa paragrafer följande.

»För min del kan jag ej finna, att giltigt skäl föreligger till den
skärpning i lagbestämmelserna angående oredlighet och vårdslöshet
mot borgenärer, som förslagets 6 och 7 §§ innehålla. — Den borgenär,
som gjort sig skyldig till någon af de i 2 § omförmälda handlingar,
förskingring eller afhändande af egendom utan uppsåt att bereda sig
egen fördel, men som derefter till fullo förnöjer sina borgenärer, synes
mig alldeles rigtigt i nu gällande lag vara fritagen från ansvar. När
det visat sig, att dessa gäldenär ens åtgärder icke utgjort hinder för
honom att godtgöra sina fordringsegare, torde det vara alldeles onödigt
och äfven obilligt att döma honom till ansvar för de förfoganden
han sålunda utan någons förnärmande med sin egen egendom vidtagit;
och föga rimligt synes mig att tillåta eller, hvilket här är detsamma,
påbjuda, att allmän åklagare skall ega eller till och med vara skyldig
att, oaktadt alla fordringsegare fått liqvid och någon rättskränkning
således ej egt rum, åtala gäldenärens åtgöranden. Särdeles bjert faller
detta i ögonen i fråga om den förbrytelse, som omförmäles i 5 §. En
gäldenär rymmer t. ex. i afsigt att å främmande ort genom arbete
skaffa sig medel att godtgöra sina fordringsegare. Detta lyckas honom
ock, men först t. ex. sju månader sedan han rymde. Han kommer då
tillbaka och betalar till fullo alla sina skulder, och alla borgenärerna
förklara sig nöjda. Icke desto mindre skulle, enligt förslaget, allmän
åklagare ej blott ega utan ovilkorligen vara pligtig att ställa gäldenären

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

under åtal för rymningen, hvilken skulle kunna för honom medföra
både straffarbete och förlust af medborgerligt förtroende. — Den i 7 §
föreslagna utsträckningen af allmän åklagares åtalsrätt synes mig^ derför
hvarken nödig eller billig och torde dessutom hvad angår vårdslöshet
mot borgenärer ej stå väl tillsammans med 6_ § eller med 19 §
4 mom. i promulgationsförordningen den 16 februari 1864 och 20 kap.
4 § rättegångsbalken. — De föreslagna ändringarne i 6 och 7 §§ synas
mig derför ej böra godkännas.»

Utskottet, som hufvudsakligen delar de sålunda inom högsta domstolen
uttalade åsigter, har derför ansett bestämmelserna i nuvarande
6 och 7 §§ af 23 kap. böra oförändrade bibehållas allenast med någon
jemkning af redaktionen i 6 §.

Mot furslaget till lag angående ändring i vissa delar af strafflagen
för Icrigsmagten den 7 oktober 1881 har utskottet icke funnit något att
erinra.

På grund af hvad här ofvan blifvit anfördt får utskottet hemställa,

1) att Riksdagen, med afslag å herrar Broströms
och Björcks ofvan omförmälda motioner, ville, beträffande
förslaget till lag angående ändring i vissa delar
af strafflagen, med förklarande, att Kongl. Maj:ts
förevarande proposition i denna del icke kan antagas
i oförändrad t skick, för sin del antaga följande

Lagutskottets Utlåtande N:o då.
Nuvarande lydelse:

2 K a p.

19 §.

Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde
förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende för alltid, eller för
viss tid, hvilken ej må sättas kortare, än ett, eller längre, än tio år,
utöfver den ådömda strafftiden.

Den, som till förlust af medborgerligt förtroende dömd är, näfve
förverkat embete, tjenst eller annan allmän befattning, som af honom
inuehafves; vare ock, under den tid påföljden honom ådömd är, såsom
van fräjdad ansedd och för ty utestängd från alla sådana rättigheter och
förmåner, för hvilkas tillgodonjutande god fräjd erfordras.

3 Kap

13 §.

Har någon, efter 4, 7 eller 8 §, gjort sig skyldig till straffarbete
för delaktighet i brott, hvarå förlust af medborgerligt förtroende för

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

Lag

angående ändring i vissa delar af Strafflagen.

Härigenom förordnas, att 20 Kap. Strafflagen samt nedan nämnda
delar af 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 11, 12, 14, 15, 16, 18, 19, 21, 22, 23 och
25 Kap. samma lag skola erhålla följande lydelse:

2 Kap.

19 §.

Vissa i lagen bestämda brott medföra den påföljd, att den dömde
förklaras hafva förverkat medborgerligt förtroende.

Har den, som begått brott, hvarom nu är sagdt, gjort sig skyldig
till dödsstraff eller straffarbete på lifstid; skall han förklaras förlustig
medborgerligt förtroende för alltid: hår han förskylt straffarbete på
viss tid; varde, der ej brottet är sådant, som i 13 Kap. 1 eller 2 §
sägs, förklarad förlustig medborgerligt förtroende intill dess viss tid,
minst ett och högst tio år, förflutit från det han, efter utståndet, straff,
blifvit frigifven.

Hen, som till förlust af medborgerligt förtroende dömd är, hafve
förverkat embete, tjenst eller annan allmän befattning, som af honom
innehafves; vare ock, så länge han är medborgerligt förtroende förlustig,
utestängd från alla sådana rättigheter och förmåner, för hvilkas
tillgodonjutande god fräjd erfordras.

3 Kap.

13 §.

Har någon, efter 4, 7 eller 8 §, gjort sig skyldig till straffarbete
för delaktighet i brott, hvarå förlust af medborgerligt förtroende för
Bill. till Riksd. Prof. 1890. 7 Sami. 26 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

alltid, såsom påföljd, stadgad är; varde då ock den påföljd, eller förlust
af medborgerligt förtroende på viss tid, honom ådömd, efter ty
hans brottslighet är till.

4 Kap.

2 §•

Har någon föröfvat flera brottsliga handlingar, och stå de ej till
hvarandra i det sammanhang, att de innefatta fortsättning af en och
samma förbrytelse, utan äro, hvar för sig, till särskilda brott att hänföra;
varde, för hvarje brott, ändå att brotten af samma slag äro, till
särskildt ansvar dömd, med iakttagande af föreskrifterna i 4, 5, 6 och

7 §§•

8 §•

De i 4, 5, 6 och 7 §§ om förening eller förändring af straff meddelade
föreskrifter skola tjena till efterrättelse ej blott då någon på
en gång för liera brott lagföres, utan äfven då någon, som till straff
dömes, förut blifvit ålagd annan, icke verkstäld bestraffning; och skall
domstolen alltid utsätta de särskilda straff, som å hvarje brott följa

Lagutskottets Utlåtande N:o 44. 19

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

alltid efter lag följa kan; varde då ock dömd medborgerligt förtroende
förlustig, efter ty i 2 Kap. 19 § sägs.

4 Kap.

2 §■

Har någon föröfvat flera brottsliga
handlingar, och stå de ej till
hvarandra i det sammanhang, att
de innefatta fortsättning af en och
samma förbrytelse; utan äro, hvar
för sig, till särskilda brott att hänföra;
varde, för hvarje brott, ändå
att brotten af samma slag äro, till
särskildt ansvar dömd; och skall
domstolen utsätta de särskilda straff,
som å hvarje brott följa bort, och
derefter, i händelse någon förändring
af straffen, efter hvad i 4,
5, 6 och 7 §§ sägs, skall ega rum,
derom meddela erforderliga bestämmelser.

Har någon föröfvat flera brottsliga
handlingar, och stå de ej till
hvarandra i det sammanhang, att
de innefatta fortsättning af en och
samma förbrytelse, utan äro, hvar
för sig, till särskilda brott att hänföra;
varde, för hvarje brott, ändå
att brotten af samma slag äro, till
särskildt ansvar dömd; skelande, i
händelse någon förändring af straffen,
efter hvad i 4, 5, 6 eller 7 § sägs,
bör ega rum, domstolen derom meddela
erforderliga bestämmelser.

Har någon för särskilda brott
gjort sig förfallen till förlust af
medborgerligt förtroende: äro tiderna
för fortvaron af den påföljd olika,
då skall den tid, som sist utlöper,
i sig inbegripa den eller de öfriga;
äro tiderna lika, räknas de som en.

8 §•

Nu kan så hända, att någon, sedan han blifvit till straff för ett
brott dömd, varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott, da
skall straffet så bestämmas, som hade han på en gång vant tor bada
brotten lagförd; och varde, vid straffets tillämpning, afraknadt hvad
han af det honom förut ådömda straff redan kan hafva utstått.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

bort, och derefter, i händelse någon förändring af straffen, efter hvad
ofvan sägen ar, ska ega rum, derom meddela erforderliga bestämmelser
'' -Förkomma till verkställighet på en gång flera domar, hvarigenom
samma person blifvit till straff dömd, och äro straffen af beskaffenhet,
att de, efter ty i föregående §§ stadgadt är, ej kunna, jemte hvarandra
verkställa^ gore Konungens befallningshafvande om förhållandet
anmälan hos hofratten, som förordnar huru straffen sammanläggas skola.

9§-

, ,, ?U ,kan sf handa’ att någon, sedan han blifvit till straff för ett

brott dömd, varder öfvertygad att förut hafva föröfvat annat brott; då
skall han sa domas, som hade han på en gång varit för båda brotten
agford, och värde, vid straffets tillämpning, afräknadt hvad han af det
honom förut adömda straff redan kan hafva utstått.

10 §.

till f, nar n rhan blifvif tm straff dö“d, “eu innan han det

mldf i WtUnderf ^ br°tt; då bör straffet för detta brott,

d iakttagande af de har ofvan stadgade grunder, förenas eller

sammanlaggas med hvad af det förra straffet återstod, då det nya brottet

egicks; och skall a det sålunda bestämda straffet afräknas hvad af

sagda återstod kan vara verkstäldt, efter det nya brottets föröfvande.

11 §•

ii, .ulsatter särskilt straff för den, som å nyo begår brott,

skäll det straff ej adömas, utan då sådant återfall skett sedan den brottslige
till fullo ungergatt det för förra brottet honom ådömda straff.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

9 §•

Har någon, sedan han blifvit till straff dömd, men innan han det
till fullo undergått, föröfvat nytt brott; då bör straffet för detta brott,
med iakttagande af de här ofvan stadgade grunder, af domstolen förenas
eller sammanläggas med det förra straffet eller, om detta var till
någon del verkstäldt, då det nya brottet begicks, med hvad af samma
straff då återstod; och skall å det sålunda bestämda straffet afräknas
hvad af förra straffet eller sagda återstod deraf kan vara verkstäldt
efter det nya brottets föröfvande.

10 §.

Förekomma till verkställighet på en gång flera domar, hvarigenom
samma person blifvit till straff dömd, och äro straffen af beskaffenhet,
att de, efter ty förut är sagdt, ej kunna, jemte hvarandra,
verkställas; göre Konungens Befallningshafvande om förhållandet anmälan
hos Hofrätten, som förordnar huru straffen sammanläggas skola.

ii §•

Der lagen utsätter särskildt straff för den, som å nyo begår brott,
skall det straff ej ådömas, utan då sådant återfall skett sedan dén brottslige
till fullo undergått det för förra brottet honom ådömda straff.

Hade vid den tid, då det nya brottet begicks, tio år förflutit
sedan straffet för det förra brottet blef till fullo verkstäldt; må ej heller
till särskildt straff för återfall dömas, utan så är, att den brottslige
under de tio år, hvilka närmast föregått återfallet, antingen föröfvat
brott, som i lag är belagdt med förlust af medborgerligt förtroende,
eller för sådant brott undergått bestraffning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
Nuvarande lydelse:

5 Kap.

2 §•

Har gerning, som i allmänhet är belagd med dödsstraff eller straffarbete
öfver två år, blifvit begången af den, som fylt fjorton, men ej
femton år; och pröfvas han hafva egt nog urskilning att gerningens
brottslighet inse; varde då straffad, högst, med straffarbete i fyra år,
om dödsstraff å gerningen följa kunnat, och med straffarbete i två år,
om sådant arbete på längre tid derför stadgadt är.

Ej må sådan påföljd, som i 2 Kap. 19 § utsättes, ådömas brottsling
af den ålder nu sagd är. Ej heller skall brott, som någon i den
ålder begått, honom tillräknas till förhöjning af straff för återfall i
brottet, der sådan förhöjning särskildt i lagen utsatt finnes, efter ty i
4 kap. 11 § sägs.

3 §.

Begår den brott, som fylt femton, men ej aderton år; då skall
dödsstraff eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med
sex till och med tio år nedsättas.

4 §•

Gerning, som begås af den, som är afvita, eller hvilken förståndets
bruk, genom sjukdom eller ålderdomssvaghet, är beröfvadt, vare
strafflös.

5 §•

Har någon, utan egen skuld, råkat i sådan sinnesförvirring, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj.-ts förslag:

Lagutskottets förslag :

5 Kap.

2 §.

Har gerning, som i allmänhet är belagd med dödsstraff eller
straffarbete öfver två år, blifvit begången af den, som fylt fjorton,
men ej femton år; och pröfvas han hafva egt nog urskilning att gerningens
brottslighet inse; varde då straffad, högst, med straffarbete i
fyra år, om dödsstraff å gerningen följa kunnat, och med straffarbete
i två år, om sådant arbete på längre tid derför stadgadt är.

Ej må sådan påföljd, som i 2 Kap. 19 § utsattes, ådömas brottsling
af den ålder nu sagd är.

3 §•

Begår den brott, som fylt femton, men ej aderton år; då skall
dödsstraff eller straffarbete på lifstid till sådant arbete från och med
sex till och med tio år nedsättas; och må jemväl straffarbete på viss
tid nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta
strafftid, dock ej under två månader.

År brottet belagdt med påföljd, som i 2 Kap. 19 § sägs; pröfve
domstolen, efter omständigheterna, huruvida sådan påföljd ådömas bör.

4 §•

Ej må brott, som någon begått Ej må brott, som någon begått,
innan han fylt aderton år, honom innan han fylt aderton år, honom
tillräknas till förhöjning af straff tillräknas till förhöjning af sträft
för återfall i brott, der sådan för- för återfall i brott, der sådan förhöjning
särskildt i lagen utsatt höjning särskild!, i lagen utsatt
finnes, efter ty i 5 Kap. 11 § sägs. finnes.

5 §•

Gerning, som begås af den, som är afvita, eller hvilken förstån -

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

han ej till sig visste; vare gerning, den han i det medvetslösa tillstånd
föröfvar, strafflös.

«§•

Pröfvas någon, som brottslig gerning begått, dervid hafva af
kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen
skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej
kan för strafflös anses efter 4 eller 5 §; då galle om dödsstraff hvad
i 3 § sägs; och må, i ty fall, efter omständigheterna, annat straff jemväl
nedsättas under hvad i allmänhet å gerningen följa bort.

7 §•

Varder man af annan öfverfallen med våld eller hot, som innebär
trängande fara; då ege man rätt till nödvärn och vare saklös för den
skada, som man till farans afvärjande gör.

8 §•

Rätt till nödvärn ege ock rum, då någon begår inbrott eller eljest
tränger sig olofligen in i annans rum, hus, gård, eller fartyg nattetid,
eller sätter sig till motvärn, ehvad det är natt eller dag, emot den,
som sitt värja eller å bar gerning återtaga vill.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj ds förslag: Lagutskottets förslag:

dets bruk, genom sjukdom eller ålderdomssvaghet, är beröfvadt, vare
strafflös.

Har någon, utan egen skuld, råkat i sådan sinnesförvirring, att
han ej till sig visste; vare ock gerning, den han i det medvetslösa
tillstånd föröfvar, strafflös.

6 §.

Pröfvas någon, som brottslig gerning begått, dervid hafva af
kropps- eller sinnessjukdom, ålderdomssvaghet eller annan, utan egen
skuld, iråkad förvirring saknat förståndets fulla bruk, ehuru han ej
kan för strafflös anses efter 5 §; då galle om dödsstraff hvad i 3 §
sägs; och må, i ty fall, efter omständigheterna, annat straff jemväl
nedsättas under hvad i allmänhet å gerningen följa bort.

7 §•

Varder man af annan öfverfallen med våld eller hot, som innebär
trängande fara; då ege man rätt till nödvärn och vare saklös för den
skada, som man till farans afvärjande gör.

Rätt till nödvärn ege ock rum, då någon begår inbrott eller eljest
tränger sig olofligen in i annans rum, hus, gård eller fartyg nattetid,
eller sätter sig till motvärn, ehvad det är natt eller dag, emot den,
som sitt värja eller å bar gerning återtaga vill.

8 §■

Rymmer fånge eller häktad person, eller sätter han sig till motvärn
emot fångvaktare eller annan, som honom från rymning hindra
vill, eller emot föreståndare eller uppsyningsman vid straffinrättning
eller häkte, då denne honom till ordning inom inrättningen eller häktet
hålla skall, eller sätter sig någon, som häktas skall, till motvärn emot
den, som eger häktningen verkställa eller dervid biträder; då må ock
det våld brukas, som till rymningens förekommande, ordningens bibehållande
eller häktningens verkställande nödigt är.

Lag samma vare, der annan, än fånge, häktad person eller den,
som häktas skall, sätter sig med våld eller hot emot den, som rymningen
hindra, ordningen bibehålla eller häktningen verkställa vill.

Bill. till Riksd. Prot. 1890. 7 Samt. 26 Höft. 4

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

9 §.

Rymmer fånge eller häktad person, eller sätter lian sig till motvärn
emot fångvaktare eller annan, som honom från rymning hindra
vill, eller emot föreståndare eller uppsyningsman vid straffinrättning
eller häkte, då denne honom till ordning inom inrättningen eller häktet
hålla skall, eller sätter sig någon, som häktas skall, till motvärn
emot den, som eger häktningen verkställa eller dervid biträder; då må
ock det våld brukas, som till rymningens förekommande, ordningens
bibehållande eller häktningens verkställande nödigt är.

10 §.

Finnes någon i fall, som i 7, 8 eller 9 § sagdt är, hafva gjort
större våld, än nöden kräfde; pröfve domstolen, efter omständigheterna,
om han för uppsåtlig gerning eller blott såsom för vållande straffas bör.

Var så trängande nöd eller fara för handen, att han sig ej besinna
kunde; då må lian från straff frias.

14 §.

Straff vare förfallet för brott, som ej blifvit åtaladt:

1. inom två år, om det ej i lagen med svårare straff än fängelse,
belagdt är; eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

Finnes någon, i fall som i 7 eller
8 § sagdt är, hafva gjort större
våld, än nöden kräfde; pröfve domstolen,
efter omständigheterna, om
han för uppsåtlig gerning eller blott
såsom för vållande straffas bör.
Voro omständigheterna sådana, att
han svårligen kunnat sig besinna;
då må han ej till straff dömas.

Nu har någon i annat fall, än
i 7 eller 8 § sägs, till afvärjande
af ett påbörjadt eller omedelbart
förestående orättmätigt angrepp å
person eller egendom, brukat våld
emot angriparen: var det våld ej
större, än nöden kräfde, och stod
det ej heller i uppenbart missförhållande
till den skada, som af angreppet
var att befara; då skall
han från straff frias. Finnes hau
hafva gjort svårare våld, än nu
sagdt är; vare lag, som i 9 § stadgas.

§•

Finnes någon, i fall, som i 7
eller 8 § sagdt är, hafva gjort
större våld, än nöden kräfde; pröfve
domstolen, efter omständigheterna,
om och i hvad mån straffet må nedsättas
under hvad i allmänhet å gerningen
följa lort. Voro omständigheterna
sådana, att han svårligen
kunnat sig besinna; då må han ej
till straff dömas.

§•

Nu har någon i annat fall än i
7 eller 8 § sägs, brukat våld till
afvärjande af ett påbörjadt eller
omedelbart förestående orättmätigt
angrepp å person eller egendom, eller
öfvat våld emot den, som meddelst
inbrott eller eljest olofiigen inträngt
i annans rum, hus, gård eller
fartyg: var det våld ej större, än
nöden kräfde, och stod det ej heller
i uppenbart missförhållande till den
skada, som af angreppet var att
befara; då skall han från straff
frias. Finnes han hafva gjort svårare
våld, än nu sagdt är; vare
lag, som i 9 § stadgas.

§•

Straff vare förfallet för brott,
som ej blifvit åtaladt:

1. inom två år, om det ej i
lagen med svårare straff, än fängelse,
belagdt är; eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande hjdelse:

2. inom fem år, om det ej i lagen med svårare straff, än straffarbete
i två år, belagdt är.

6 Kap.

6 §•

År skada gjord af person under femton års ålder, eller sådan,
som i 5 Kap. 4 eller 5 § omtalas, och kan ej skadestånd erhållas hos
någon, som för underlåten vård öfver den person är till ansvar för
vållande förfallen; gånge då skadeståndet ut af dens egendom, som
skadan gjorde.

8 K a p.

30 §.

Den, som till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 10, 11, 13, 15,
16, 18 eller 20 § sig skyldig gjort, varde ock dömd medborgerligt förtroende
för alltid eller på viss tid förlustig. Lag samma vare, om
någon till straffarbete efter 7 § förfallen är.

9 K a p.

5 §•

Talar eller skrifver man smädligen emot Konungen, Drottning,
Enkedrottning eller Tronföljare, eller förgriper sig emot någon af dem
med hotelse eller annan missfirmlig gerning; dömes till straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år eller fängelse från och
med sex månader till och med två år. Sker det emot person, som i
3 § nämnd är; vare straffet fängelse i högst ett år eller böter från
och med femtio till och med ett tusen Riksdaler.

Lagutskottets Utlåtande N:o M.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

2. inom fem år, om brottet,
der det ej är med synnerligen försvårande
omständigheter förenadt,
icke är i lagen belagdt med svårare
straff, än straffarbete i två år.

6 Kap.

«§•

År skada gjord af person under femton års ålder, eller sådan, som
i 5 Kap. 5 § omtalas, och kan ej skadestånd erhållas hos någon, som
för underlåten vård öfver den person är till ansvar för vållande förfallen;
gånge då skadeståndet ut af dens egendom, som skadan gjorde.

8 Kap.

30 §.

Den, som till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 8, 9, 10, 11, 13, 15, 16,
18 eller 20 § sig skyldig gjordt, varde ock dömd medborgerligt förtroende
förlustig. Lag samma vare, om någon till straffarbete efter
7 § förfallen är.

9 Kap.

5 §■

Talar eller skrifver man smädligen emot Konungen, Drottning,
Enkedrottning eller Tronföljare, eller förgriper sig emot någon af dem
med hotelse eller annan missfirmlig gerning; dömes till straffarbete i
högst fyra år eller fängelse. Sker det emot person, som i 3 § nämnd
är; vare straffet fängelse i högst ett år eller böter från och med femtio
till och med ett tusen Riksdaler.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
Nuvarande lydelse:

II Kap.

1 §•

Gör man våldsgerning å den, som bevistar gudstjenst; dömes till
straffarbete i högst två år. Var våldet ringa, och kom ej deraf synnerlig
förargelse; då må till fängelse i högst sex månader eller böter,
dock ej under femtio Riksdaler, dömas.

2 §•

Störer man gudstjenst genom svordom eller oljud; eller kommer
dervid eljest förargelse åstad; straffes med böter, dock ej under tjugofem
Riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.

3 §•

Hvad i 1 och 2 §§ stadgadt är, gälle ock, om der sagda brott
föröfvas vid gudstjenst, som dem tillåten är, hvilka till främmande lära
sig bekänna. Åstadkommer man hos dem, vid annat tillfälle, förargelse
genom gäckeri med deras troslära;, straffes med böter.

5 §•

Gör man våldsgerning å annan inom Konungens slott i hufvudstaden
eller annorstädes i slott, hus, eller gård, der Konungen vistas,
eller å rum, der Rikets Ständer eller deras Afdelningar eller Utskott
församlade äro, eller inför sittande Rätt, Konungens Befallningshafvande
eller annat allmänt Embetsverk; vare lag, som i 1 § sägs.

Lagutskottets Utlåtande JS:o 44.

Kongl. Maj ds förslag: ■

Lagutskottets förslag:

II Kap.

1 §•

Gör man våldsgerning å den, som bevistar gudstjenst, ehvad den
eger rum i kyrka eller annorstädes; dömes till straffarbete i högst två
år. Var våldet ringa och kom ej deraf synnerlig förargelse; då må
till fängelse i högst sex månader eller böter, dock ej under femtio Riksdaler,
dömas.

Våldförer man annan vid sammankomst för gemensam andaktsöfning,
som ej är att till gudstjenst hänföra; varde den omständighet,
vid straffets bestämmande för våldet, såsom försvårande ansedd.

2 §•

Störer man gudstjenst genom svordom eller oljud, eller kommer
dervid eljest förargelse åstad; straffes med böter, dock ej under tjugofem
Riksdaler, eller fängelse i högst sex månader.

För svordom, oljud eller annan förargelse vid sammankomst för
gemensam andaktsöfning, som ej är att till gudstjenst hänföra, vare
straffet böter.

3 §•

Hvad i 1 och 2 §§ stadgadt är, galle ock, om der sagda brott
föröfvas vid främmande, till offentlig religionsöfning berättigad församlings
gudstjenst, eller då medlemmar af sådan församling eljest
sammankommit för gemensam andaktsöfning.

5 §•

Gör man våldsgerning å annan inom Konungens slott i hufvudstaden
eller annorstädes i slott, hus eller gård, der Konungen vistas,
eller å rum, der Rikets Ständer eller deras Afdelningar eller Utskott
församlade äro, eller inför sittande Rätt, Konungens Befallningshafvande
eller annat allmänt Embetsverk; vare lag, som i 1 § 1 mom. sägs.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

6 §•

Åstadkommer man å ställe, som i 5 § sagdt är, förargelse genom
svordom eller oljud, eller annorledes; straffes efter ty i 2 § skils.

7 §•

Den, som i uppsåt att skada göra, eller eljest i vredesmod, emot
annan drager knif eller svärd, eller spänner bössa, eller reser annat
lifsfarligt vapen, vid gudstjenst, som i 1 eller 3 § sägs, eller å sådant
ställe, som i 5 § omtalas; varde, der ingen skada sker, ändock straffad
med böter, ej under femtio Riksdaler.

8 §•

12 §.

Bryter man hemfrid, i ty att man, af ondska eller öfverdåd, slår
in fönster i annans hus, eller kastar i annans gård, hus eller fartyg
in sten eller annat; straffes med böter från och med tio till och med
etthundra Riksdaler. Sker det af okynne; vare bot högst femtio Riksdaler.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag :

6 §.

Åstadkommer man å ställe, som i 5 § sagdt är, förargelse genom
svordom eller oljud, eller annorledes; straffes efter ty i 2 § 1 mom. skils.

7 §•

Den som, i uppsåt att skada göra, eller eljest i vredesmod, emot
annan drager knif eller svärd, eller spänner bössa, eller reser annat
lifsfarligt vapen, vid gudstjenst, som i 1 eller 3 § sägs, eller å sådant
ställe, som i 5 § omtalas; varde, der ingen skada sker, ändock straffad
med böter, ej under femtio Riksdaler, eller fängelse i högst ett år.

8 §■

Gör man våldsgerning å annan för det han i sak inför Rätta, hos
Konungens Befallningshafvande eller vid annat Embetsverk, sin eller
annans talan fört eller vittnesmål aflagt, eller för att honom från sakens
utförande eller vittnesmålets affläggande hindra; dömes till straffarbete
i högst två år eller fängelse i högst sex månader. Åro omständigheterna
synnerligen mildrande; må till böter, dock ej under femtio
Riksdaler, dömas.

Bryter man hemfrid, i ty att
man, af ondska, slår in fönster i
annans hus, eller kastar i annans
gård, hus eller fartyg in sten eller
annat; straffes med böter eller fängelse
i högst sex månader. Sker
det af öfverdåd eller okynne; vare
straffet böter.

Bih. till Riksd. Frat. 1890. 7 Sami.

§•

Bryter man hemfrid medelst bultande
eller annat våld å hus, som
bebodt är och der man ej lof eller
lega för sig har; straffes ock med
böter eller fängelse i högst sex månader.
Sker det i uppsåt att annan
våldföra, vare lag, som, i 10 § sägs.
26 Höft. 5

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
Nuvarande lydelse:

12 Kap.

1 §•

Deri, som sig eller arman till nytta eller att dermed skada göra,
genom tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar eller ock förstör
någon domstols eller annan offentlig Myndighets dombok eller hufvudprotokoll,
Kronans räkenskapsböcker eller andra sådana handlingar eller
skrifter, som till allmän nytta och efterrättelse äro; dömes till straffarbete
från och med fyra till och med åtta år.

2 §•

Har någon antingen förfalskat allmän handling, som är utgifven
i Konungens namn, eller i Rikets Ständers eller deras Afdelningars,
eller i domstols, Konungens Befallningshafvandes eller annan offentlig
Myndighets, eller i särskild embete- eller tjenstemans uti ärende, som
till hans embete eller tjenst hörer, eller å falsk skrift tillsatt eller annorledes
förskaffat sig underskrift eller besegling, hvarmed sken af allmän
handling deråt beredes; och har han af den falska handlingen, sig eller
annan till nytta eller att dermed skada göra, bruk gjort; dömes till
straffarbete från och med ett till och med fyra år.

3 §•

Var handlingen af mindre vigt, såsom betyg om fräjd, fattigdom,
sjukdom, eller annat dylikt; och har man deraf sig begagnat för att sig
eller annan forthjelpa, eller underhåll, sjukvård eller annan slik förmån
åt sig eller annan förskaffa; då skall till straffarbete i högst ett år
dömas.

4 §■

Den, som falskeligen i annan persons namn skrifver köpebref,
testamente, kontrakt, skuldebref, vexel, invisning, kredit- eller qvittobref,
handelsbok eller annan enskild handling, som till bevis om rättighet
eller befrielse från förbindelse tjenar, eller rigtig sådan handling

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

12 Kap.

1 §•

Deri som, sig eller arman till nytta eller att dermed skada göra
genom tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar eller ock förstör
någon domstols eller annan offentlig Myndighets dombok eller hufvudprotokoll,
Kronans räkenskapsböcker eller andra sådana handlingar eller
skrifter, som till allmän nytta och efterrättelse äro; dömes till straffarbete
från och med två till och med åtta år.

2 §.

Har någon antingen förfalskat allmän handling, som är utgifven
i Konungens namn, eller i Rikets Ständers eller deras Afdelningars,
eller i domstols, Konungens Befallningshafvandes eller annan offentlig
Myndighets, eller i särskild embets- eller tjenstemans uti ärende, som
till hans embete eller tjenst hörer, eller å falsk skrift tillsatt eller
annorledes förskaffat sig underskrift eller besegling, hvarmed sken af
allmän handling deråt beredes; och har han af den falska handlingen,
sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, bruk gjort,
dömes till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år.

3 §•

Var handlingen af mindre vigt, såsom betyg om fräjd, fattigdom,
sjukdom, eller annat dylikt; och har man deraf sig begagnat för att
sig eller annan forthjelpa, eller underhåll, sjukvård eller annan slik
förmån åt sig eller annan förskaffa; då skall till straffarbete i högst
ett år eller fängelse i högst sex månader dömas.

4 §•

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

genom tillägg, utplåning eller annorledes förfalskar; eller å falsk skrift
tillsätter eller förskaffar sig underskrift, hvarmed sken af gällande
handling deråt beredes; varde, der han den handling, sig eller annan
till nytta eller att dermed skada göra, begagnar, dömd till straffarbete
från och med sex månader till och med fyra år.

5 §•

Har man, på sätt i 4 § sägs, skrifvit eller förfalskat och begagnat
annan enskild handling, än de der nämnda, såsom orlofssedel,
betyg om fräjd, fattigdom, sjukdom eller annat dylikt; dömes till
straffarbete i högst sex månader.

7 §•

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada gorå»
å papper, vara, mått, vigt eller annat, som med Statens eller andra
allmänna stämplar eller märken tecknas, falskeligen dylika stämplar
eller märken anbringar; eller förfalskar eller missbrukar stämpling eller
märkning, som rätteligen gjord är; eller förfalskar det, som i behörig
ordning blifvit stämpladt eller märkt; dömes till straffarbete från och
med ett till och med fyra år.

År ej bruk gjordt af det förfalskade; må tiden för straffarbetet
nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.
Har man, i fall som sist sagdt är, af egen drift förstört det förfalskade
eller genom vidtagna åtgärder förebyggt all skadlig verkan deraf; vare
från ansvar fri.

10 §•

I fråga om förfalskning af handling, som utfärdas af offentlig
Myndighet i annan Stat, än nu sagd är, eller bruk af sådan veterlig
falsk handling, gälle hvad om förfalskningsbrott, som i 4, 5 eller 6 §
sägs, stadgadt är.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

5 §•

Har man, på sätt i 4 § sägs, skrifvit eller förfalskat och begagnat
annan enskild handling, än de der-nämnda, såsom orlofssedel, betyg
om fräjd, fattigdom, sjukdom eller annat dylikt; dömes till straffarbete
eller fängelse i högst sex månader.

7 §.

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra, å
papper, vara, mått, vigt eller annat, som med Statens eller andra allmänna
stämplar eller märken tecknas, falskeligen dylika stämplar eller
märken anbringar; eller förfalskar eller missbrukar stämpling eller
märkning, som rätteligen gjord är; eller förfalskar det, som i behörig
ordning blifvit stämpladt eller märkt; dömes till straffarbete från och
med sex månader till och med fyra år.

År ej bruk gjordt af det förfalskade, eller äro omständigheterna
eljest synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till två månader
nedsättas, eller ock till fängelse dömas. Har man, innan bruk blifvit
gjordt af det förfalskade, af egen drift det förstört eller genom vidtagna
åtgärder förebyggt all skadlig verkan deraf; vare från ansvar fri.

10 §.

I fråga om förfalskning af handling, som utfärdas af offentlig
Myndighet i främmande Stat, eller bruk af sådan veterlig falsk handling,
gälle hvad om förfalskningsbrott, som i 4, 5 eller 6 § sägs, stadgadt är.

Sådan Stats allmänna stämplar och märken vare, om förfalskning
eller missbruk deraf sker, lika med Svenska ansedda, der Konungen
förordnat, att de samma skydd njuta skola.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
Nuvarande lydelse:

12 §.

Eftergör någon guld- eller silfvermynt, som inom eller utom riket
gångbart är; dömes till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

Varder kopparmynt eftergjord^ då skall till straffarbete från och
med sex månader till och med två år dömas.

Har mån ej myntet utgifvit eller begagnat, eller äro omständigheterna
eljest synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet nedsättas
till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.

13 §.

Den, som i bedräglig afsigt filar eller klipper guld- och silfvermynt,
eller det eljest på något sätt minskar, eller gifver åt ringare
mynt sken af det, som högre är; dömes till straffarbete från och med
sex månader till och med fyra år.

År ej bruk gjordt af det förfalskade; må tiden för straffarbetet
nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid

14 §.

Eftergör man sedel, som af Rikets Ständers Bank eller annat
Rikets allmänna penningeverk, af annan Stats Bank, eller, med tillstånd
af in- eller utländsk regering, af enskildt penningeverk utgifven är, för
att såsom penningar allmänneligen gå och gälla; dömes till straffarbete
från och med fyra till och med tio år.

Lag samma vare, der man rigtig sådan sedel förändrar, så att
derigenom åt densamma gifves sken af högre värde, eller å dylik sedel, .
som upphört att gälla, utplånar tecken, hvarigenom sådant utmärkes,
eller eljest dermed vidtager åtgärd, hvarigenom sken af giltig sedel
deråt beredes.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag :

12 §.

Eftergör någon mynt, som inom eller utom riket gångbart är;
dömes, om det var guldmynt, till straffarbete från och med fyra, till
och med åtta år; om det var silfver mynt, till straffarbete från och med
ett till och med fyra år; och, om det var annat mynt, till sådant arbete
från och med sex månader till och med två år.

Har man ej myntet utgifvit eller begagnat, eller äro omständigheterna
eljest synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet nedsättas
till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.

Den, som i bedräglig afsigt filar
eller klipper guld- och silfvermynt,
eller det eljest på något sätt
minskar, eller gifver åt ringare mynt
sken af det, som högre är; dömes
till straffarbete från och med sex
månader till och med fyra år.

År ej bruk gjordt af det förfalskade,
eller äro omständigheterna
eljest synnerligen mildrande; må
tiden för straffarbetet nedsättas till
hälften af den eljest för brottet
stadgade minsta strafftid.

§•

Den, som i bedräglig afsigt filar
eller klipper guld- eller silfvermynt,
eller det eljest på något sätt minskar,
eller gifver åt ringare mynt
sken af det, som högre är; dömes
till straffarbete från och med sex
månader till och med fyra år.

14 §.

Eftergör man sedel, som af Rikets Ständers Bank eller annat Rikets
allmänna penningeverk, af annan Stats Bank eller, med tillstånd af ineller
utländsk regering, af enskildt penningeverk utgifven är, för att
såsom penningar allmänneligen gå och gälla; dömes till straffarbete
från och med fyra till och med tio år.

Lag samma vare, der man rigtig sådan sedel förändrar, så att
derigenom åt densamma gifves sken af högre värde, eller å dylik sedel,
som upphört att gälla, utplånar tecken, hvarigenom sådant utmärkes,
eller eljest dermed vidtager åtgärd, hvarigenom sken af giltig sedel
deråt beredes.

40.

Lagutskottets Utlåtande No 44.

Nuvarande lydelse:

Har den, som sedel eftergjort eller, på sätt nu sagdt är, förändrat,
sedeln ej utgifvit eller begagnat; må tiden för straffarbetet nedsättas
till liälften af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.

16 §.

Utprånglar någon veterligen falskt mynt eller falsk penningesedel;
straffes så, som hade lian förfalskningen sjelf gjort.

Varder bedrägeriet yppadt innan skada skett; må tiden för straffarbetet
nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta
strafftid.

17 §•

Har någon blifvit med falskt mynt eller falsk penningesedel bedragen
och, ändå att han sådant märkt, sedan det mynt eller den sedel
till annan utgifvit eller sökt utgifva; dömes till fängelse eller straffarbete
i högst två år.

18 §.

Har någon, antingen i uppsåt att begå förfalskning eller missbruk
af stämplar eller märken, som i 7 eller 9 § omförmälas, eller att eftergöra
eller förfalska mynt eller penningesedel, eller, med vetskap om
annans uppsåt till sådant brott, förfärdigat eller anskaffat stamp, märkjern,
form eller annat verktyg, hvarmed förfalskningen verkställas skulle,
och kommer ej brottet till fullbordan; varde ändock dömd till straffarbete
i högst två år eller fängelse i högst sex månader.

Har någon utan behörigt uppdrag förfärdigat sådana stampar,
märkjern, formar eller verktyg, som i föregående moment omtalas; varde,
ändå att han om uppsåt eller vetskap, som der sägs, ej öfvertygad
varder, straffad med böter, högst etthundra Riksdaler.

Har man, i fall som i denna § sägas, af egen drift det förfärdigade
eller anskaffade förstört eller obrukbart gjort; vare från straff fri.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

Har den, som sedel eftergjort eller, på sätt nu sagdt är, förändrat,
sedeln ej utgifvit eller begagnat, eller äro omständigheterna eljest
synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet nedsättas till hälften
af den eljest för brottet stadgade minsta strafftid.

16 §.

Utprånglar någon veterligen falskt mynt eller falsk penningesedel;
straffes så, som hade han förfalskningen sjelf gjort.

Varder bedrägeriet yppadt innan skada skett; må tiden för straffarbetet
nedsättas till hälften af den eljest för brottet stadgade minsta
strafftid, dock ej under två månader.

17 §•

18 §.

Har någon, antingen i uppsåt att begå förfalskning eller missbruk
af Svenska eller Norska allmänna stämplar eller märken, eller af
främmande allmänna stämplar eller märken, hvilka lika med Svenska
anses skola, eller att eftergöra eller förfalska mynt eller penningesedel,
eller, med vetskap om annans uppsåt till sådant brott, förfärdigat eller
anskaffat stamp, märkjern, form eller annat verktyg, hvarmed förfalskningen
verkställas skulle, och kommer ej brottet till fullbordan; värde
ändock dömd till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex
månader.

Har någon utan behörigt uppdrag förfärdigat sådana stampar
märkjern, formar eller verktyg, som i föregående moment omtalas;
varde, ändå att han om uppsåt eller vetskap, som der sägs, ej öfvertygad
varder, straffad med böter, högst etthundra Riksdaler.

Har man, i fall som i denna § sägas, af egen drift det förfärdigade
eller anskaffade förstört eller obrukbart gjort; vare från straff fri.

Bill. till Likså. Prot. 1890. 7 Sami. 26 Höft. 6

Lagutskottets Utlåtande N:o 41
Nuvarande lydelse:

§ 21.

Den, som till straff efter 1, 2, 4, 7, 11, 12, 13, 14 eller 16 §
fälles, varde ock dömd medborgerligt förtroende för alltid eller på viss
tid förlustig. . Pröfvas någon skyldig till straffarbete efter 18 §; då
skall han tillika dömas till förlust af medborgerligt förtroende på
viss tid.

14 Kap.

12 §.

Gör någon uppsåtligen sådan misshandel å annan, att deraf
kommer mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom, än i 10
§ sägs; straffes högst med straffarbete i två år.

15 §.

Har någon, i uppsåt att göra skada eller eljest i vredesmod, emot
annan dragit knif eller svärd, spännt bössa eller rest annat lifsfarligt
vapen; då skall den omständighet, om skada sker, vid straffets bestämmande,
såsom försvårande anses; och må, i ty fall, för sådan misshandel,
som i 13 § sägs, till straffarbete i högst sex månader dömas.
Kommer ej skada; vare straffet böter från och med tio till och med
femtio Riksdaler.

22 §.

Har qvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid födseln
eller derefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom handaverkan
eller underlåtenhet af det, som till fostrets bibehållande vid lif nödigt
var; dömes, för barnamord, till straffarbete från och med fyra till och
med tio år.

Lagutskottes Utlåtande N:o 44.

Kong!. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

‘ 21 §.

Den, som till straff efter 1, 2, 11, 12, 13, 14 eller 16 § fälles,
varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare,
om någon pröfvas skyldig till straffarbete efter 4, 7 eller 18 §.

14 Kap.

12 §.

Gör någon uppsåtligen sådan misshandel å annan, att deraf kommer
mindre lyte eller kroppsfel eller lindrigare sjukdom, än i 10 §
sägs; dömes till fängelse eller straffarbete i högst två år. Åro omständigheterna
synnerligen mildrande; må till böter, dock ej under
tjugufem Riksdaler, dömas.

15 §.

Har någon, i uppsåt att göra skada eller eljest i vredesmod,
emot annan dragit knif eller svärd, spännt bössa eller rest annat lifsfarligt
vapen; då skall den omständighet, om skada sker, vid straffets
bestämmande, såsom försvårande anses; och må i fall, som i 11 § sägs,
der misshandeln skedde af hastigt mod, så ock för misshandel, hvarom
i 12 § förmäles, straffet förhöjas till straffarbete i fyra år, och för sådan
misshandel, som i 13 § nämnd är, till straffarbete i högst ett år
dömas. Kommer ej skada; vare straffet böter, ej under tio Riksdaler,
eller fängelse i högst sex månader.

22 §.

Har qvinna, som af oloflig beblandelse blifvit hafvande, vid födseln
eller derefter uppsåtligen dödat sitt foster, vare sig genom handaverkan
eller underlåtenhet af det, som till fostrets bibehållande vid lif
nödigt var; dömes, för barnamord, till straffarbete från och med två
till och med sex år. Åro omständigheterna synnerligen försvårande;
må tiden för straffarbetet till tio år höjas. «

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

23 §.

Har qvinnan med berådt mod gjort försök att döda fostret, och
blef endast genom omsländigheter, som voro af hennes vilja oberoende,
brottets fullbordan förhindrad, eller har hon utsat tfostret eller det uppsåtligen.
från sig skilt och i hjelplöst tillstånd försatt, och fans fostret
vid lif igen; varde hon dömd till straffarbete från och med sex månader
till och med två år. Fick fostret svår kroppsskada; må tiden för
straffarbetet höjas till fyra år. Sättes fostret ut å sådant ställe eller
under sådana omständigheter, som i 32 § sägas; vare lag, som der
stadgas.

24 §.

Har qvinnan sökt enslighet vid födseln, och varder fostrets död,
utan hennes uppsåt, orsakad af det kjelplösa tillstånd, hvari hon sig
försatt; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med
två år.

25 §.

Har qvinna, som af oloflig beblandelse hafvande vant, födt i enslighet
och fostret förstört eller å lön lagt; dömes, om hon den enslighet
sökt, till straffarbete från och med två till och med fyra år, och, om
hon den ej sökt, till straffarbete från och med sex månader till och
med två år, der ej i något af dessa fall utrönes, att fostret omkommit
utan modrens vållande, eller att det varit dödfödt eller så ofullgånget,
att det ej med lif framfödas kunnat.

26 §.

Qvinna, som, i uppsåt att döda eller fördrifva sitt foster, nyttjar
invertes eller utvertes medel, som sådan verkan hafva kan; varde dömd,
om fostret kommer utan lif eller ofullgånget fram, till straffarbete från
och med två till och med sex år, och, i annat fall, till sådant arbete
eller fängelse i högst sex månader.

27 §.

Den som, med qvinnans vilja, söker döda eller fördrifva hennes
foster, på sätt i 26 § sägs; straffes såsom i samma § stadgadt är.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Majt:s förslag:

Lagutskottets förslag:

28 §.

Har qvinna!! med berådt mod gjort försök att döda fostret, och
blef endast genom omständigheter, som voro af hennes vilja oberoende,
brottets fullbordan förhindrad, eller har hon utsatt fostret eller det uppsåtligen
från sig skilt och i hjelplöst tillstånd försatt, och fans fostret
vid lif igen; varde hon dömd till straffarbete i högst två år. Fick
fostret svår kroppsskada; dömes till straffarbete från och med sex månader
till och med fyra år. Sättes fostret ut å sådant ställe eller under
sådana omständigheter, som i 32 § sägas; vare lag, som der
stadgas.

24 §.

Har qvinnan sökt enslighet vid födseln, och varder fostrets död,
utan hennes uppsåt, orsakad af det hjelplösa tillstånd, hvari hon sig
försatt; dömes till straffarbete i högst två år.

25 §.

Har qvinna, som af oloflig beblandelse hafvande varit, födt i enslighet
och fostret förstört eller å lön lagt; dömes, om hon den enslighet
sökt, till straffarbete i högst två år, och, om hon den ej sökt, till
sådant arbete eller fängelse i högst sex månader, der ej i något af
dessa fall utrönes, att fostret omkommit utan modrens vållande, eller
att det varit dödfödt eller så ofullgånget, att det ej med lif framfödas
kunnat.

26 §.

Qvinna, som, i uppsåt att döda eller fördrifva sitt foster, nyttjar
invärtes eller utvärtes medel, som sådan verkan hafva kan, varde dömd,
om fostret kommer utan lif eller ofullgånget fram, till straffarbete från
och med ett till och med sex år, och, i annat fall, till sådant arbete
eller fängelse i högst sex månader.

27 §.

Den som, med qvinnans vilja, söker döda eller fördrifva hennes
foster, på sätt i 26 § sägs, värde dömd, om fostret kommer utan lif

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
Nuvarande lydelse:

29 §.

Föröfvar någon å qvinna, den han vet hafvande vara, sådan misshandel,
att fostret förgås eller kommer ofullgånget fram, och hade han
ej uppsåt att fostret skada; dömes, om misshandeln skedde med berådt
mod, till straffarbete från och med två till och med fyra år, och, om
den skedde af hastigt mod, till straffarbete från och med sex månader
till och med två år; dock må, der brottet är med synnerligen mildrande
omständigheter förenadt, straffet nedsättas i förra fallet till
straffarbete i sex månader och i senare fallet till fängelse.

32 §.

Sattes barnet ut å sådant ställe eller under sådana omständigheter,
att fara för dess lif eller helsa ej syntes vara för handen; då skall till
böter eller fängelse i högst sex månader dömas. Fick barnet svår
kroppsskada; dömes till straffarbete från och med sex månader till och
med två år: ljöt det döden; dömes till straffarbete från och med två
till och med fyra år.

37 §.

Förbryter man sig, såsom i 15 § sägs, emot någon af de personer,
som i 35 § äro nämnda: varde, der ingen skada sker, ändock
straffad med fängelse i högst sex månader.

46 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 18, 19, 27, 28
eller 40 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende för alltid eller på
viss tid förlustig.

15 Kap.

25 §.

Den, som till straff efter 1 eller 5 § fälles, skall ock dömas medborgerligt
förtroende för alltid förlustig. Pröfvas någon skyldig till

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kong1. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

eller ofullgånget fram, till straffarbete från och med två till och med
sex år, och, i annat fall, till sådant arbete i högst ett år.

29 §. .

Föröfva!'' någon å qvinna, den han vet hafvande vara, sådan misshandel,
att fostret förgås eller kommer ofullgånget fram, och hade han
ej uppsåt att fostret skada; dömes, om misshandeln skedde med berådt
mod, till straffarbete från och med två till och med fyra år, och, om
den skedde af hastigt mod, till straffarbete från och med sex månader
till och med två år; dock må, der brottet är med synnerligen mildrande
omständigheter förenad!,, straffet nedsättas i förra fallet till
straffarbete i sex månader och i senare fallet till sådant arbete i två
månader eller till fängelse.

32 §.

Sattes barnet ut å sådant ställe eller under sådana omständigheter,
att fara för dess lif eller helsa ej syntes vara för handen; då
skall till böter eller fängelse i högst sex månader dömas. Fick barnet,
svår kroppsskada; dömes till straffarbete i högst två år: ljöt det
döden; dömes till straffarbete från och med sex månader till och med
fyra år.

37 §.

Förbryter man sig, såsom i 15 § sägs, emot någon af de personer,
som i 35 § äro nämnda; varde, der ingen skada sker, ändock
straffad med fängelse i högst ett år.

46 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 18, 19, 27, 28
eller 40 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

15 Kap.

25 §.

Den, som till straff efter 1, 3 eller 5 § eller sista punkten i 8
§ fälles, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

straff efter 3 § eller sista punkten i 8 §; varde tillika dömd medborgerligt
förtroende på viss tid förlustig.

16 Kap.

16 §.

Den, som efter 1, 2 eller 3 § gjort sig förfallen till straffarbete
i två år eller till svårare straff, skall ock dömas medborgerligt förtroende
för alltid förlustig. Pröfvas någon efter 7 § skyldig till straffarbete
eller efter 1, 2 eller 3 § förfallen till sådant arbete under två
år; varde tillika dömd medborgerligt förtroende på viss tid förlustig.

18 Kap.

1 §■

Fader eller moder, eller annan i rätt uppstigande led, som med
barn eller barns afkomling otukt öfvar, varde dömd till straffarbete på
lifstid eller från och med åtta till och med tio år. Barnet eller afkomlingen
skall till straffarbete från och med sex månader till och
med fyra år dömas.

7 §•

Öfvar man otukt med qvinna, som ej fylt. tolf år; dömes till
straffarbete från och med fyra till och med åtta år och, om hon af
gerningen fick svår kroppsskada eller död, till straffarbete från och
med åtta till och med tio år eller på lifstid. Sker det med qvinna,
som fyllt tolf, men ej femton år; dömes till straffarbete i högst två
år eller fängelse i högst sex månader.

12 §.

Föräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller andre, som
genom koppleri till otukt förleda barn eller dem, som under deras

Lagutskottets Utlåtande N:o 44. 49

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

16 Kap.

16 §.

Den, som efter 1, 2 eller 7 § gjort sig förfallen till straffarbete,
skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare,
om någon pröfvas skyldig till straffarbete eller svårare straff efter 3 §.

18 Kap.

l §•

Fader eller moder, eller annan i rätt uppstigande led, som med
barn eller barns afkomling otukt öfvar, varde dömd till straffarbete
på lifstid eller från och med åtta till och med tio år. Barnet eller afkomlingen
skall till straffarbete i högst fyra år dömas.

7 §•

öfvar man otukt med qvinna, som ej fylt tolf år; dömes till

straffarbete från och med fyra till och med åtta år och, om hon af

gerningen fick svår kroppsskada eller död, till straffarbete från och
med åtta till och med tio år eller på lifstid.

Öfvar man otukt med qvinna, som fylt tolf, men ej femton år;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse i högst sex måna der.

kläde qvinnan fylt fjorton år, och äro omständigheterna synnerligen
mildrande; må till böter dömas.

12 §.

Föräldrar, fosterföräldrar, förmyndare, lärare eller andre, som
genom koppleri till otukt förleda barn eller dem, som under deras
Bih. till Likså. Prof. 1890. 7 Samt. 26 Haft, 7

Lagsutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

lydnad eller uppsigt stälde äro, skola dömas till straffarbete från och
med två till och med sex år; varde ock dömde medborgerligt förtroende
för alltid förlustige.

16 §.

Visar någon i behandling af egna eller andras kreatur uppenbar
grymhet; straffes med böter, högst etthundra Riksdaler.

19 Kap.

1 §•

Sätter man uppsåtligen eld å hus, byggnad, fartyg eller annat,
der menniskor bo, eller vanligt eller veterligt är, att de eljest vistas,
eller å något, hvarifrån elden till sådana boningar eller vistelserum
lätteligen spridas kan; dömes, för mordbrand, till straffarbete från och
med sex till och med tio år. Fick någon, som å sådant ställe förevar,
af branden svår kroppsskada; varde mordbrännaren dömd till
straffarbete på lifstid eller från och med åtta till och med tio år. Fick
den, som förevar, af branden döden; miste mordbrännaren lifvet eller
dömes till straffarbete på lifstid.

2 §•

Föröfvar man mordbrand, som i 1 § sägs, då allmän farsot, uppror,
fiendes åträngande eller'' annan sådan nöd eller fara för handen är, eller

Lagutskottets Utlåtande N:o 44. 51

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

lydnad eller uppsigt stälde äro, skola dömas till straffarbete från och
med två till och med sex år; varde ock dömde medborgerligt förtroende
för! ustige.

16 §.

Visar någon i behandling af egna eller andras kreatur uppenbar
grymhet; straffes med böter.

19 Kap.

1 §•

Sätter man uppsåtligen eld å hus, Sätter man uppsåtligen eld å
byggnad, fartyg eller annat, der hus, byggnad, fartyg eller annat,
menniskor bo, eller vanligt eller der menniskor bo, eller vanligt
veterlig! är, att de eljest vistas, eller veterligt är, att de eljest vistas,
eller å något, hvarifrån elden till eller å något, hvarifrån elden till
sådana boningar eller vistelserum sådana boningar eller vistelserum
lätteligen spridas kan; dömes, för lätteligen spridas kan; dömes, för
mordbrand, till straffarbete från och mordbrand, till straffarbete från och
med sex till och med tio år; dock med sex till och med tio år, dock
må, der omständigheterna äro syn- må, der omständigheterna äro synnerligen
mildrande, tiden för straff- nerligen mildrande, tiden för straffarbetet
nedsättas till fyra år, eller, arbetet nedsättas till fyra år, samt,
om ej någon å stället förevar och om ej någon å stället förevar och
för fara blottstäldes, till två år. för fara bloffstäldes, till två år.
Fick någon, som förevar, af bran- Fick någon, som förevar, af branden
svår kroppsskada; varde mord- den svår kroppsskada; varde mordbrännaren
dömd till straffarbete på brännaren dömd till straffarbete på
lifstid eller från och med åtta till lifstid eller från och med åtta till
och med tio år. Fick den, som och med tio år. Fick den, som
förevar, af branden döden; miste förevar, af branden döden; miste
mordbrännaren lifvet, eller dömes mordbrännare!! lifvet, eller dömes
till straffarbete på lifstid. till straffarbete på lifstid.

2 §•

Föröfvar man mordbrand, som i 1 § sägs, då allmän farsot, uppror,
fiendes åträngande eller annan sådan nöd eller fara för handen är, eller

52 Lagutskottets Utlåtande JS:o 44.

Nuvarande lydelse:

gör mordbrännare!! våld å någon, för att elden åsätta eller dess släckning
hindra, eller sker mordbrand å hus, byggnad eller fartyg, der mycket
folk är, som för^ fara blottställes, eller å kruthus, eller i stad, köping
eller by, eller å annat sådant ställe, der många sammanbo, eller å
Konungens slott, fäste, fartyg, förråds- eller tyghus eller annan sådan
btateim tillhörighet, eller å kyrka; då skall till straffarbete på lifstid
ellei från och med åtta till och med tio år dömas.

3 §•

Har någon uppsåtligen satt eld å uthus eller annan byggnad
fartyg, skog, torfmosse, växande eller skuren gröda, sädes-, hö- eller
halmstack, ved-, kol-, timmer- eller brädhög, eller dylikt, som annan
tillhörde och så aflägset låg, att vån ej var, att elden derifrån till
menniskors boningar eller vistelserum spridas kunde; dömes till straffarbete
hån och med två till och med sex år. Var ringa egendom i
fara, och skedde ej synnerlig skada; då må tiden för straffarbetet till
sex månader nedsättas. Fick någon, som förevar, af branden svår
kroppsskada eller död; varde gerningsmannen dömd till straffarbete från
och med fyra till och med åtta år.

4 §•

Visste gerningsmannen, att å ställe, som i 3 § sägs, någon förevar
och för fara blottstäldes; vare lag, som för hvarje fall i 1 § sägs.

Lagutskottets Utlåtande N:o åi.

Kongl. Maj:t förslag: Lagutskottets förslag:

å hus, byggnad eller fartyg, der mycket folk är, som för fara blottställes,
eller i stad, köping eller by, eller å annat sådant ställe, der många
sammanbo, eller gör mordbrännaren våld å någon för att elden åsätta
eller dess släckning hindra; då skall till straffarbete på lifstid eller från
och med sex till och med tio år dömas.

Har någon uppsåtligen satt eld å kyrka eller å Konungens slott,
fäste, fartyg, förråds- eller tyghus eller annan sådan Statens tillhörighet
eller å annans kruthus eller byggnad för upplag af andra sprängämnen
eller af eldfarliga oljor; varde, ändå att det ej skedde å tid, då vanligt
eller veterligt var, att menniskor å stället vistades, dömd för mordbrand
efter ty i denna § sagdt är; dock må, der omständigheterna äro synnerligen
mildrande, tiden för straffarbetet till fyra år nedsättas.

Sätter man uppsåtligen eld å något, hvarifrån elden till sådan
egendom, som i 2 mom. omförmäles, lätteligen spridas kan; vare ock
lag, som der stadgas.

3 §.

Har någon uppsåtligen satt eld å uthus eller annan byggnad,
fartyg, skog, torfmosse, växande eller skuren gröda, sädes-, hö- eller
halmstack, ved-, kol-, timmer- eller brädhög, eller dylikt, som annan
tillhörde och så aflägset låg, att vån ej var, att elden derifrån kunde
spridas till menniskors boningar eller vistelserum, eller till sådan egendom,
som i 2 § 2 mom. omförmäles; dömes till straffarbete från och
med två till och med sex år. Var ringa egendom i fara, och skedde
ej synnerlig skada; då må tiden för straffarbetet till två månader nedsättas.
Fick någon, som förevar, af branden svår kroppsskada eller
död; varde gerningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra
till och med åtta år.

Visste gerningsmannen, att å ställe, som nu sagdt är, någon förevar
och för fara blottstäldes; vare lag, som för hvarje fall i 1 § sägs.

4 §•

Sätter någon eld å sin egendom, i uppsåt att bedraga försäkringsgifvare,
eller i annan sådan sviklig afsigt; dömes till straffarbete från
och med sex månader till och med fyra år. Fick någon, som förevar,
af branden svår kroppsskada eller död; varde gerningsmannen dömd
till straffarbete från och med fyra till och med åtta år.

Var genom den eld anuans boning, vistelserum eller egendom i

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

5 §•

j Sätter någon eld å sin egendom, i uppsåt att bedraga försäkringsgifvare,
eller i annan sådan sviklig afsigt; dömes till straffarbete från
och med sex månader till och med fyra år. Var genom den eld annans
boning, vistelserum eller egendom i fara satt, eller fick någon deraf
svår kroppsskada eller död; straffes gerningsmannen efter tv för hvarje
sådant fall i 1, 2, 3 eller 4 § skils.

6 §•

År eld åsatt och varder den släckt, innan den sig utbredt och
skada gjort; vare straffet, för de fall, som i 1 och 4 §§ sägas, straffarbete
från och med två till och med sex år; för det fall, som i 2 §
omförmäles, straffarbete från och med fyra till och med åtta år; för
det, som i 3 § nämndt är, straffarbete i högst två år eller fängelse i
högst sex månader; och för det fall, som i 5 § sagdt, är, fängelse, men,
der brottet, om elden ej släckt blifvit, skolat straffas på sätt i föregående
§§ stadgadt är,, straffarbete, efter ty förut i denna § bestämdt blifvit.

Har gerningsmannen, af egen drift, sjelf eller genom tillkallad
hjelp, släckningen åstadkommit; då må straffet, efter omständigheterna,
nedsättas under hvad i allmänhet å gerningen följa bort.

9 §•

Har någon gjort försök till brott, som i 7 eller 8 § sägs, och

blef endast genom omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

fara satt, eller visste gerningsmannen, att någon å stället förevar och
för fara blottstäldes; vare lag, som för hvarje fall i 1, 2 eller 3 §
skils; dock må straffet ej sättas lägre än till straffarbete i sex månader.

5 §•

Har någon gjort försök till brott, som förut sagdt är, och blef
endast genom omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja oberoende,
brottets fullbordan förhindrad; vare straffet för det fall, som i
1 § sägs, straffarbete från och med ett till och med sex år; för det
fall, som i 2 § omförmäles, straffarbete från och med två till och med
åtta år; och för de fall, som i 3 och 4 §§ nämnda äro, straffarbete i
högst två år eller fängelse i högst sex månader, men, der brottet, om
det fullbordadt blifvit, skolat straffas efter 1 eller 2 §, staffarbete, efter
ty för försök till brott, hvarom i dessa §§ sägs, här ofvan bestämdt
blifvit.

Efter ty nu sagdt är skall ock dömas, der eld är åsatt, men varder
släckt, innan den sig utbredt och skada gjort; dock må, om gerningsmannen,
af egen drift, sjelf eller genom tillkallad hjelp, släckningen
åstadkommit, straffet, efter omständigheterna, nedsättas under hvad eljest
å gerningen följa bort.

* 6 §. .

Hvar som uppsåtligen medelst krut eller annat sprängämne kommer
förödelse å stad å annans boning eller vistelserum, eller å hus, byggnad,
fartyg, bro eller dylikt, som annan tillhörer, straffes:

1. om det var annans boning eller vistelserum eller sådan egendom,
som i 2 § 2 mom. omförmäles, såsom för mordbrand, efter ty
för hvarje fall i 1 § eller 2 § 1 eller 2 mom. skils; och

2. i andra fall såsom för brott, hvarom i 3 § sägs, efter ty i
samma § stadgadt är.

Har någon gjort försök till brott, som i denna § sagdt är, och
blef endast genom omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja
oberoende, brottets fullbordan förhindrad; vare lag, som i 5 § om försök
till brott efter 1, 2 eller 3 § stadgadt finnes.

9 §•

Har någon gjort försök till brott, som i 7 eller 8 § sägs, och

blef endast genom omständigheter, som voro af gerningsmannens vilja

5Ö Lagutsliottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

oberoende, brottets fullbordan förhindrad; vare straffet högst, för det
fall, som i 7 § nämndt är, straffarbete i sex år, och för det fall, som
i 8 § omförmäles, straffarbete i två år, men, om brottet, der det fullbordadt
blifvit, skolat efter 7 § straffas, sådant arbete i sex år.

11 §■

Hvar som uppsåtligen förstörer Statens kanal- eller slussverk
eller annan sådan vattenbyggnad, eller jernvägsanläggning, eller å
desamma, dertill hörande byggnader, verk eller inrättningar, eller de
för framfarten å jernväg använda vagnar eller andra fortskaffa in gsmedel
gör sådan skada eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fara
eller olycka vid kanal- eller jernvägsfartens begagnande eller allmänt
farlig öfversvämning deraf uppkomma kan; dömes till straffarbete från
och med två till och med sex år. Kom deraf ej olycka, och var faran
ringa; då må tiden för straffarbetet till sex månader nedsättas.

hick annan svar kroppsskada eller död, och var den brottsliges
handling af beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka
deraf var att befara; dömes gerningsmannen, i förra fallet, till straffarbete
från och med sex till och med tio år eller på lifstid, och, i
senare fallet, till straffarbete på lifstid eller miste lifvet. Var gerningen
ej af sådan beskaffenhet, som nämnd är, men fick annan deraf
sval kroppsskada eller död, eller astadkoms allmänt farlig öfversvämning;
varde gerningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra
till och med åtta år.

13 §.

Hvar som uppsåtligen förstörer eller skadar Statens telegrafinrättning,
någon dess beståndsdel eller tillhörighet, eller vidtager åtgärder,
hvarigenom telegrafering hindras eller störes; dömes till fängelse
i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Var skadan
ringa, och förorsakades ej derigenom något hinder i telegraferingen;
må till böter dömas.

Lagutskottets flätande N:o 44.

Kongl. Maj-.ts förslag: Lagutskottets förslag:

oberoende, brottets fullbordan förhindrad; vare straffet för det fall, som
i 7 § nämndt är, straffarbete från och med ett till och med sex år,
och för det fall, som i 8 § omförmäles, sådant arbete i högst två atelier
fängelse i högst sex månader, men, om brottet, der det fullbordadt
blifvit, skolat efter 7 § straffas, straffarbete från och med ett till och
med sex år.

ii §•

Hvar som uppsåtligen förstörer Statens kanal- eller slussverk
eller annan sådan vattenbyggnad, eller jernvägsanläggning, eller å
desamma, dertill hörande byggnader, verk eller inrättningar, eller de
för framfarten å jernväg använda vagnar eller andra fortskaffningsmedel
gör sådan skada eller eljest vidtager sådana åtgärder, att fara
eller olycka vid kanal- eller jernvägsfartens begagnande eller allmänt
farlig öfversvämning deraf uppkomma kan; dörnes till straffarbete från
och med två till och med sex år. Kom deraf ej olycka, och var sådan
ej heller åsyftad; då må straffet nedsättas till straffarbete i sex
månader, eller, om faran var ringa, till sådant arbete i två månader
eller till fängelse eller böter, dock ej under etthundra Riksdaler.

Fick annan svår kroppsskada eller död, och var den brottsliges
handling af beskaffenhet, att han bort kunna inse, att dylik olycka
deraf var att befara; dörnes gerningsmaunen, i förra fallet, till straffarbete
från och med sex till och med tio år eller på lifstid, och, i senare
fallet, till straffarbete på lifstid eller miste lifvet. Var gerningen
ej af sådan beskaffenhet, som nämnd är, men fick annan deraf svår
kroppsskada eller död, eller åstadkoms allmänt farlig öfversvämning;
värde gerningsmannen dömd till straffarbete från och med fyra till
och med åtta år.

13 §.

Hvar som uppsåtligen förstörer
eller skadar Statens telegraf- eller
telefoni isättning, någon dess beståndsdel
eller tillhörighet, eller
vidtager åtgärder, hvarigenom telegrafering
eller telefonering hindras
eller störes; dömes till fängelse i
högst sex månader eller straffarbete
Bih. till Likså. Prof. 1890. 7 Sami. 26 Höft. 8

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

14 §•

Hvad i 11, 12 och 13 §§ om Statens kanal- eller slussverk, annan
sådan vattenb}rggnad och jernvägs- eller telegrafinrättning är stadgadt,
må ock å dylik, af enskilde personer, menigheter eller bolag
inrättad, anläggning tillämpas, om Konungen förordnat, att sådan anläggning
skall lika skydd, som Statens, njuta.

21 §.

Den, som ouppsåtligen, genom vårdslöshet, oförsigtighet eller
försummelse, är vållande till eldskada å annans egendom eller till
skeppsbrott, eller till sådan skada eller öfversvämning, som i 11 §
nämnd är, eller dertill att fara uppstått för begagnande af verk, byggnad
eller anläggning, som i sagda § omförmäles, straffes med fängelse
i högst sex månader eller böter.

År någon, på sätt nu sagdt är, vållande till skada å fyr- eller
känningsbåk eller annat sådant tecken, som i 10 § nämndt är; straffes
med böter. För dylikt vållande till skada, hinder eller uppehåll, som
i 12 eller 13 § omförmäles, eller till skada, som i 15 § sägs; vare
hot högst tvåhundra riksdaler.

Hvad i denna § om statens kanal- eller slussverk, annan sådan
vattenbyggnad och jernvägs- eller telegrafinrättning är stadgadt, må
ock å dylik, af enskilde personer, menigheter eller bolag inrättad anläggning
tillämpas, om Konungen förordnat, att sådan anläggning skall
lika skydd, som statens, njuta.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj ds förslag:

Den, som ouppsåtligen, genom
vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse,
är vållande till eldskada
å annans egendom eller till förödelse
derå efter ty i 6 § sägs,
eller till skeppsbrott, eller till sådan
skada eller öfversvämning, som
i 11 § nämnd är, eller dertill att
fara uppstått för begagnande af
verk, byggnad eller anläggning,
som i sist sagda § omförmäles,
straffes med fängelse i högst sex
månader eller böter.

År någon, på sätt nu sagdt är,
vållande till skada å fyr- eller känningsbåk
eller annat sådant tecken,
som i 10 § nämndt. är; straffes
med böter. För dylikt vållande
till skada, hinder eller uppehåll,
som i 12 eller 13 § omförmäles,

Lagutslmttets förslag:
i högst två år. Yar skadan ringa
och förorsakades ej derigenom något
hinder i telegraferingen eller
telefoneringen; må till böter dömas.

§•

Hvad i 11, 12 och 13 §§ om
Statens kanal- eller slussverk, annan
sådan vattenbyggnad och
jernvägs-, telegraf- eller telefoninrältning
är stadgadt, må ock å dylik,
af enskilde personer, menigheter
eller bolag inrättad, anläggning
tillämpas, om Konungen förordnat,
att sådan anläggning skall lika
skydd, som Statens, njuta.

§•

Den, som ouppsåtligen, genom
vårdslöshet, oförsigtighet eller försummelse,
är vållande till eldskada
å annans egendom eller till förödelse
derå efter ty i 6 § sägs, eller till
skeppsbrott, eller till sådan skada
eller öfversvämning, som i 11 §
nämnd är, eller dertill att fara uppstått
för begagnande af verk, byggnad
eller anläggning, som i sist
sagda § omförmäles, straffes med
fängelse i högst sex månader eller
böter.

År någon, på sätt nu sagdt är,
vållande till skada å fyr- eller
känningsbåk eller annat sådant, tecken,
som i 10 § nämndt är; straffes
med böter. För dylikt vållande
till skada, hinder eller uppehåll,
som i 12 eller 13 § omförmäles,

Lagutskottets Utlåtande N:o 4b.

Nuvarande lydelse:

20 Kap.

Om stöld och snatteri.

1 §•

Hvar, som stjäl gods eller penningar öfver femton Riksdaler, dömes,
för stöld, till straffarbete i högst sex månader, der ei annorledes
här nedan stadgadt är.

Går värdet ej öfver femton Riksdaler, och är gerningen ej utmärkt
med sådan omständighet, att den ändock, efter ty i 7, 10 eller 12 §
sägs, för stöld anses skall: då kallas den snatteri; och vare straffet
derå böter, högst etthundra Riksdaler, ellqr fängelse i högst sex månader.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag:

eller till skada, som i 15 § sägs,
vare bot högst tvåhundra Riksdaler.

Hvad i denna § om Statens
kanal- eller slussverk, annan sådan
vattenbyggnad och jernvägs- eller
telegrafinrättning är stadgadt, må
ock å dylik, af enskilde personer,
menigheter eller bolag inrättad anläggning
tillämpas, om Konungen
förordnat, att sådan anläggning
skall lika skydd, som Statens, njuta.

Lagutskottets förslag:
eller till skada, som i 15 § sägs,
vare bot högst tvåhundra Riksdaler.

Hvad i denna § om Statens
kanal- eller slussverk, annan sådan
vattenbyggnad och jernvägs-, telegraf-
eller telefoninrättning är stadgadt,
må ock å dylik, af enskilde
personer, menigheter eller bolag inrättad
anläggning tillämpas, om
Konungen förordnat, att sådan anläggning
skall lika skydd, som
Statens, njuta.

22 §•

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 7, 8 eller
10 §, 17 § 1 mom. eller 18 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende
förlustig. Lag samma vare, om någon gjort sig skyldig till straffarbete
eller svårare straff efter 6 §, eller till straffarbete efter 5 eller 9 §.

2 0 Kap.

Om stöld och snatteri.

1 §•

Hvar, som stjäl gods eller penningar öfver femton Riksdaler, dömes,
för stöld, till straffarbete i högst sex månader, der ej annorledes
här nedan stadgadt är. Åro omständigheterna synnerligen försvårande;
må tiden för straffarbetet till två år höjas: äro de synnerligen mildrande;
må till fängelse i högst sex månader dömas.

Går värdet ej öfver femton Riksdaler; då skall, der ej gerningen
efter 4, 6, 8 eller 9 § bör annorledes anses, för snatteri dömas till
böter eller fängelse i högst sex månader.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

2 §•

Den, som å skog eller mark, deri han ej eger del eller den han
ej innehafver eller eger rätt att nyttja, olofligen fäller träd, i uppsåt
att trädet eller något deraf sig eller annan tillegna, eller i sådant uppsåt
olofligen tager, af växande träd, ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon
eller nötter; varde, ändå att han det icke bortfört, straffad såsom för
stöld, der värdet går öfver femton Riksdaler. Går det ej öfver femton
Riksdaler, vare lag, som i 24 Kap. sägs.

3- §

Begår någon stöld eller snatteri af säd, skuren eller oskuren, hö
eller halm, stackadt eller ostackadt, ute å mark; växande fruktträd;
träd- eller jordfrukt ur trädgård eller på åker, eller annat, som der
planteradt eller sådt är; huggen ved, timmer, gärdsel eller annat dylikt
i skog eller eljest ute å mark eller å flottled, åker-, kör- eller trädgårdsredskap
ute å mark; uteliggande malm vid grufva eller redskap,
som till grufvedrift hörer och ej instängd är; utestående bistock, fisk,
ur dammar, sumpar, nät, mjärdar, katsor eller annat fisketyg, eller ock
sjelfva fisketyget, som ute ligger; foglar eller andra djur ur jagtredskap
eller sjelfva redskapen ute å marken; ankare eller tåg, hvarmed uteliggande
fartyg förtöjdt är; eller ock saker, som till blekning eller
torkning eller för annan sådan orsak utlagda eller utstälda äro; eller
mjölkar man annans ko, får eller get, i uppsåt att mjölken sig eller
annan tillegna, eller tager man olofligen tagel ur man eller svans på
häst, under det kreaturet går i bete ute å mark; det varde, vid straffets
bestämmande, såsom försvårande omständighet ansedt; och må, i ty
fall, vid stöld, tiden för straffarbetet till ett år höjas.

Går, vid stöld, värdet af det tillgripna öfver ett tusen Riksdaler;
då må ock sådan förhöjning af tiden för straffarbetet ske, som nu sagdt är.

4 §•

Begär någon stöld e ler snatteri i Konungens slott eller af det,
som veterligen tillhörer Staten eller mild stiftelse eller inrättning till
fattigas försörjning eller sjukas vård; eller föröfvas stöld eller snatteri
af tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan enskild tjenare
från sitt husbondefolk eller deras gäst, eller af handtverkare eller

Lagutskottets Utlåtande N:o iå. 63

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

2 §•

Den, som å skog eller mark, deri han ej eger del eller den han
ej inneliafver eller eget rätt att nyttja, olofligen fäller träd, i uppsåt
att trädet eller något deraf sig eller annan tillegna, eller, i sådant uppsåt,
olofligen tager, af växande träd, ris, gren, näfver, bark, löf, bast, ollon
eller nötter; varde, ändå att han det icke bortfört, ansedd såsom både
han stöld föröfvat, der värdet går öfver femton Riksdaler. Går det ej
öfver femton Riksdaler; vare lag, som i 24 Kap. sägs.

3 §•

Såsom stöld eller snatteri skall anses:

1. om tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan enskild
tjenare uppsåtligen förskingrar eller, i uppsåt att sig eller annan det
tillegna, undandöljer hvad i dess vård af husbondefolket eller deras
gäst lemnadt är;

2. om någon försnillar gods, som annan i hans vård under lås,
försegling eller annat dylikt stängsel insatt, eller som blifvit honom
förtrodt att vårda, då det ur eld, sjö eller från fiende frälsadt är;

3. om skeppare, forman eller deras folk tillgriper hvad dem förtrodt
är att föra eller förvara;

4. om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergerar resande
eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus,
tillgriper hvad i dess vård af gästen lemnadt är;

5. om man svikligen tager något från barn, som ej fylt tolf år,
eller från afvita.

4 §•

Till straffarbete i högst fyra år
dömes:

1. om man stjäl i kyrka något,
som kyrkan tillhörer eller af andra
der i förvar satt är;

Till straffarbete i högst fyra år
dömes:

1. om man stjäl i kyrka något,
som kyrkan tillhörer eller af andra
der i förvar satt är;

64 Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

arman arbetare från den, hos hvilken han arbetar; vare lag, som i 3
§ sägs.

. Har tjenstehjon, köpmansbetjent, gesäll, lärling eller annan enskild
tjenare uppsåtligen förskingrat eller, i uppsåt att sig eller annan det
tillegna, undandolt hvad i dess vård af husbondefolket eller deras gäst
lemnadt är; värde ock derför, efter ty nu är sagdt, såsom för stöld
eller snatteri, straffad. Lag samma vare, om någon försnillar gods
som annan i hans vård under lås, försegling eller annat dylikt stängsel
insatt eller som blifvit honom förtrodt att vårda, då det ur eld, sjö
eller från fiende frälsadt är.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj ds förslag:

2. om man stjäl penningar eller
annat, som åt allmänna posten förtrodt
är, ehvad det sker i posthus
eller under forslingen;

3. om man stjäl ur försegladt
bref, som ej åt allmänna posten
förtrodt är, eller ur kläder, som
någon bär på sig;

4. om man stjäl medelst inbrott,
som i 5 § sägs, eller, för brottets
föröfvande, bortförer och med våld
eller list öppnar skåp, kista, skrin
eller annan förvaringspersedel, som
med lås, försegling eller annat dylikt
stängsel tillsluten är;

5. om man stjäl nattetid i hus,
som bebodt är, och gerningsmannen
olofligen, dock utan inbrott, dit
inkommit eller der sig undangömt;

6. om gerningsmannen för stöldens
föröfvande sig med vapen instält
eller användt ringare skräcmedel
eller hot, än att gerningen
till rån hänföras kan;

7. om man stjäl kreatur, som
går i bete ute å mark;

8. om man stjäl af fartyg, som
strandadt eller eljest förolyckadt är
eller utan folk i sjö drifver, eller,
under bergning, hvad till dylikt fartyg
hörer eller derå fördt var; eller

9. om man stjäl från den, som
genom allmän farsot, eldsvåda,
vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendes
åträngande eller annan sådan
nöd eller fara är satt ur stånd att
sin egendom värja.

Går, i fall, hvarom i denna §
förmäles, värdet af det tillgripna
ej öfver femton riksdaler; skall
Bih. till Riksd. Prof. 1890. 7 Samt.

Lagutskottets förslag :

2. om man stjäl penningar eller
annat, som åt allmänna posten förtrodt
är, ehvad det sker i posthus
eller under forslingen;

3. om man stjäl ur försegladt
bref, som ej åt allmänna posten
förtrodt är, eller ur kläder, som
någon bär på sig;

4. om man stjäl medelst inbrott,
som i 5 § sägs, ellei'', för brottets
föröfvande, boi-tförer och med våld
eller list öppnar skåp, kista, skrin
eller annan förvaringspersedel, som
med lås, försegling eller annat dylikt
stängsel tillsluten är;

5. om man stjäl nattetid i hus,
som bebodt är, och gerningsmannen
olofligen, dock utan inbrott, dit
inkommit eller der sig undangömt;

6. om gerningsmannen för stöldens
föröfvande sig med vapen instält
eller användt ringare skräckmedel
eller hot, än att gerningen
till rån hänföras kan;

7. om man stjäl kreatur, som
går i bete ute å mai''k;

8. om man stjäl af fartyg, som
strandat eller eljest förolyckadt är
eller utan folk i sjö drifver, eller,
under bergning, hvad till dylikt fartyg
hörer eller derå fördt var; eller

9. om man stjäl från den, som
genom allmän farsot, eldsvåda,
vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendes
åträngande eller annan sådan
nöd eller fara är satt ur stånd att
sin egendom värja.

Går, i fall, hvarom i denna §
förmäles, värdet af det tillgripna
ej öfver femton Riksdaler; skall
26 Höft. 9

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

5 §•

Till straffarbete i högst ett år dömes:

1. om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som herbergera!-resande eller för sin näring eller vinning emottager gäster i sitt hus,
stjäl från resande eller gäst, eller om denne stjäl från värden;

2. om man stjäl från badande eller simmande, eller från sofvande
ute å marken, eller från den i svår sjukdom ligger, eller från död
menniska;

3. om man stjäl något i likhus eller graf eller, under gudstjenst,
från annan inne i kyrka eller annorstädes, der gudstjenst hålles, eller ute
å kyrkovali.

Såsom för stöld, efter ty i denna § sägs, skall ock dömas, om
skeppare, forman eller deras folk tillgripa hvad dem förtrodt är att
föra eller förvara, eller om gästgifvare, värdshusvärd eller annan, som
herbergerar resande eller för sin näring eller vinning emottager gäster
i sitt hus, tillgriper hvad i dess vård af gästen lemnadtär; så ock om
man svikligen tager något från barn, som ej fylt tolf år, eller från afvita.

6 §.

Till straffarbete från och med sex månader till och med fyra år
dömes:

1. om man stjäl något i kyrka, ehvad det kyrkan tillhörer eller
af andra der i förvar satt är;

2. om man stjäl penningar eller annat, som åt allmänna posten
förtrodt är, ehvad det sker i posthus eller under forslingen;

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

ändå för stöld dömas, efter ty nu ändå för stöld dömas, efter tv nu
sagdt är; dock må, der omständig- sagdt är; dock må, i sådant Joll,
heterna äro synnerligen mildrande, der omständigheterna äro synnertill
fängelse i högst sex månader ligen mildrande, till fängelse i högst
dömas. sex månader dömas.

5 §•

Har någon, i uppsåt att stjäla,

1. med våld å mur, vägg, golf,
tak, lucka, fönster, port, dörr, lås
eller annat dylikt stängsel brutit
sig in i gård, hus, rum eller fartyg;
eller

2. medelst klättring öfver mur,
vägg, port eller tak, eller medelst
inkrypande genom glugg, skorsten
eller annan sådan ej till ingång
ämnad öppning, eller ock genom
bruk af dyrk eller falsk nyckel förskaffat
sig ingång i gård, hus, rum
eller fartyg; eller

3. med våld eller list öppnat
skåp, kista, skrin eller annan beväringspersedel.
som med lås, försegling
eller annat dylikt stängsel
tillsluten var, utan att den borttaga;

varde, der tillgrepp ej sker, för
inbrott, dömd till straff, som i 1 §
för stöld utsatt är.

Har någon, i uppsåt att stjäla,

1. med våld å mur, vägg, golf,
tak, lucka, fönster, port, dörr, lås
eller annat dylikt stängsel brutit
sig in i gård, hus, rum eller fartyg;
eller

2. medelst klättring öfver mur,
vägg, port eller tak, eller medelst
inkrypande genom fönster, glugg,
skorsten eller annan till ingång ej
ämnad öppning, eller ock genom
bruk af dyrk eller falsk nyckel
förskaffat sig ingång i gård, hus,
rum eller fartyg; eller

3. med våld eller list öppnat
skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel,
som med lås, försegling
eller annat dylikt stängsel
tillsluten var, utan att den borttaga;

varde, der tillgrepp ej sker,
för inbrott, dömd till straff, som i
1 § för stöld utsatt är.

6 §.

Begår någon snatteri tredje gången; varde ansedd såsom hade
han första resan stöld föröfvat.

Snatteri af den, som förut begått rån, försök dertill, stöld eller
inbrott, skall ock såsom stöld anses.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

3. om man et-jäl ur försegladt bref, som ej åt allmänna posten
förtrodt är, eller ur kläder, som någon bär på sig;

4. om man stjäl medelst inbrott, som i 9 § sägs, eller, för
brottets föröfvande, bortförer och med våld eller list öppnar skåp, kista,
skrin eller annan förvaringspersedel, som med lås, försegling eller
annat dylikt stängsel tillsluten är;

5. om man stjäl nattetid i hus, som bebodt är, och gerningsmannen
olofligen, dock utan inbrott, dit inkommit eller der sig undangömt; 6.

om gerningsmannen för stöldens föröfvande sig med vapen
instält eller eljest användt, ringare skräckmedel eller hot, än att gerningen
till rån hänföras kan;

7. om man stjäl kreatur, som går i bete ute å mark;

8. om man stjäl af fartyg, som strandadt eller eljest förolyckadt
är eller utan tolk i sjö drifver, eller, under bergning, hvad till dylikt
fartyg hörer eller derå fördt var; eller

9. om man stjäl från den, som genom allmän farsot, eldsvåda,
vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan nöd
eller fara är satt ur stånd att sin egendom värja.

7 §•

I de fall, som här ofvan i 5 och 6 §§ nämnda äro, skall, såsom
för stöld, dömas efter ty der sägs, ändå att det tillgripnas värde ej
går öfver femton riksdaler.

8 §• ''

Nu kunna, vid samma stöld, två eller flera af de i 3, 4, 5 och
8 §§ sagda fall sammanträffa; då må tiden för straffarbetet ökas med

Lagutskottets Utlåtande N:o 44

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag.

7 §•

Begår någon andra gången stöld; dömes till straffarbete i högst
tre år; dock må, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till
fängelse i högst sex månader dömas. Inträffar fall, som i 4 § nämnes;
vare straffet straffarbete i högst fem år.

Begår någon tredje gången stöld; dömes till straffarbete i högst
fyra år, eller, der stölden är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete i
högst sex år.

Kommer han åter fjerde gången eller oftare; dömes till straffarbete
från och med sex månader till och med sex år, eller, der stölden
är sådan, som i 4 § sägs, till straffarbete från och med ett till och
med tio år.

Inbrott utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning
af straff, efter ty nu sagdt är.

Samma lag vare om rån eller försök dertill, der sådant förut
begånget är af den, som för stöld eller inbrott straffas skall.

8 §•

Varder någon, under en lagföring, förvunnen att hafva å särskilda
ställen eller tider föröfvat snatteri; skall han, der det till -

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

högst ett år utöfver det, hvartill den brottslige för det svåraste fallet
pröfvas hafva gjort sig skyldig.

9 §•

Har någon, i uppsåt att stjäla,

1. med våld å mur, vägg, golf, tak, lucka, fönster, port, dörr,
lås eller annat dylikt stängsel brutit sig in i gård, hus, rum eller
fartyg; eller

2. medelst klättring öfver murj^vägg, port eller tak, eller medelst
inkrypande genom glugg, skorsten eller annan sådan ej till ingång
ämnad öppning, eller ock genom bruk af dyrk eller falsk nyckel
förskaffat sig ingång i gård, hus, rum eller fartyg; eller

3. med våld eller list öppnat skåp, kista, skrin eller annan förvaringspersedel,
som med lås, försegling eller annat dylikt stängsel
tillsluten var, utan att den borttaga;

dömes, der tillgrepp ej sker, för inbrott, till straffarbete i högst
sex månader.

10 §.

Begår någon snatteri tredje gången; varde ansedd såsom hade
han första resan stöld föröfvat.

Snatteri af den, som förut begått rån, försök dertill, stöld eller
inbrott, skall ock såsom stöld anses.

§•

Begår någon andra gången stöld; må tiden för det straffarbete,
hvartill han för den gerning gjort sig skyldig, ökas med högst två år.

Begår någon tredje gången stöld; ökes tiden för straffarbetet
med högst fyra år utöfver hvad för den gerning första gången följa bör.

Kommer han åter fjerde gången eller oftare; dömes till straffarbete
från och med fyra till och med tio år; dock må, der omständigheterna
äro synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till två år
nedsättas. Inträffar fall, som i 6 § nämnes; då må till straffarbete på
lifstid dömas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag :

gripnas sammanlagda värde öfverstiger femton Riksdaler, för stöld
straffas.

Går sammanlagda värdet ej öfver femton Riksdaler; straffes efter
ty i 4 Kap. 3 § stadgadt är.

9 §•

Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott,
eller sådant brott och snatteri, och varder han derför på en gång lagförd;
straffes efter ty i 4 Kap. 3 § sägs; och må straffet förhöjas till
straffarbete i ett år utöfver den för det svåraste fallet bestämda högsta

strafftiden. .... .

Ej må dock genom sådan förhöjning tiden för straffarbetet i något

fall öfverskrida tio år.

10 §.

Har någon stöld, snatteri eller inbrott med råd eller dåd främjat,
såsom i 3 Kap. 4 § sägs, och tillika i det tillgripna tagit del eller
eljest af brottet vinning haft; straffes som vore han sjelf gerningsman.

11 §■

Skola flere, som i stöld eller snatteri delaktige äro, såsom
gerningsmän straffas; varde, vid straffets bestämmande, det tillgripnas
hela värde för hvar af dem afsedt.

Lagutskottets Vlåtande N:o 44
Nuvarande lydelse:

. . Inoro^ utan tillgrepp skall lika med stöld anses i fråga om förhöjning
af straff, efter ty nu sagdt är.

Samma lag vare om rån eller försök dertill, der sådant förut begånget
är af den, som för stöld eller inbrott straffas skall.

12 §.

•u ^ar^er uågon, under en lagföring, förvunnen att hafva å särskilda
ställen eller tider föröfvat snatteri; skall han, der det tillgripnas
sammanlagda värde öfverstiger femton Riksdaler för stöld
straffas.

Har någon å särskilda ställen eller tider begått stöld eller inbrott,
derför han på en gång lagföres; varde straffad efter ty i 4 Kap. 3 §
sägs, och må tiden för straffarbetet ökas med högst ett år. Sammanträffa
deivid sådana fall, hvarom i 8 § sägs; gälle ock hvad der stadgadt
är.

13 §.

Straffarbete, der det för stöld skall å viss tid sättas, må ej genom
sådan förökning, som i 8, 11 eller 12 § sägs, i något fall öfverskrida
tio år.

14 §.

15 §.

Skola flere, som i stöld eller snatteri delaktige äro, såsom gerningsmän
straffas; varde, vid straffets bestämmande, det tillgripnas hela
värde för hvar af dem afsedt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj ds förslag:

Lagutskottets förslag:

12 §.

Den som, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit,
dolt, köpt eller föryttrat något af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning
eller förändring deraf, skall, med afseende å värdet af det,
hvarmed han dylik brottslig befattning tagit, straffas för stöld eller
snatteri efter 1 §; vare ock lag, som i 6 eller 7 § sägs, der han förut
stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill begått.

Ej må hvad nu stadgadt är tillämpas för delaktighet i brott efter
2 §, då'' värdet af det, hvarmed brottslig befattning tagits, ej går öfver
femton Riksdaler.

13 §.

Har man, i uppsåt att inbrott, som i 5 § sägs, föröfva, förfärdigat
eller förskaffat sig dyrk eller falsk nyckel, eller har man,
med vetskap om annans uppsåt till sådant brott, åt honom förfärdigat
eller anskaffat slikt verktyg; straffes med böter eller fängelse i högst
sex månader.

Den, som för brott, hvarom i
detta kapitel förmärs, gjort sig
förfallen till straffarbete, skall ock
dömas medborgerligt förtroende förlustig.

§•

Den, som för brott emot 4 §\
5 §, 6 § 2 mom. eller 7 § gjort sig
förfallen till straffarbete, skall ock
dömas förlustig medborgerligt förtroende.
Lag samma vare, der någon
för brott, hvarom eljest i detta
kapitel förmäles, gjort sig skyldig
till straffarbete under längre tid, än
sex månader.

Bill. till Riksd. Prot. 1890. 7 Samt. 26 Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse :

16 §.

Den, som, med vetskap om den olofliga åtkomsten, emottagit,
dolt, köpt eller föryttrat något af hvad stulet är, eller besörjt omarbetning
eller förändring deraf, skall, med afseende å värdet af det,
hvarmed han dylik brottslig befattning tagit, straffas för stöld eller
snatteri efter 1 §; vare ock lag, som i 10 eller 11 § sägs, der han
förut stöld, snatteri, inbrott, rån eller försök dertill begått.

Ej må hvad nu stadgadt är tillämpas för delaktighet i brott
efter 2 §, då värdet af det, hvarmed brottslig befattning tagits, ej
går öfver femton Riksdaler.

17 §•

Har man, i uppsåt att inbrott, som i 9 § sägs, föröfva, förfärdigat
eller förskaffat sig dyrk eller falsk nyckel, eller har man, med
vetskap om annans uppsåt till sådant brott, åt honom förfärdigat eller
anskaffat slikt verktyg; straffes med böter eller fängelse i högst sex
månader.

18 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 6 eller 11 §, skall
ock dömas medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid förlustig,
och den, som gjort sig förfallen till straff för stöld efter 1, 3, 4 eller
5 § eller till ansvar efter 9 §, varde till förlust af medborgerligt förtroende
på viss tid dömd.

21 Kap.

1 §•

Hvar, som medelst våld å person eller användande af hot, som
innebär trängande fara, af annan tager gods eller penningar, dömes,
för rån, till straffarbete från och med fyra till och med tio år, der ej
annorledes här nedan stadgas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

2 1 Kap.

1 §•

Hvar, som medelst våld å person eller användande af hot, som
innebär trängande fara, af annan tager gods eller penningar, dömes,
för rån, till straffarbete från och med två till och med åtta år, der ej
annorledes här nedan stadgas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

Öfverfaller man annan, på sätt nu sagdt är, men gitter ej rånet
genom tillgrepp fullborda, varde, för försök till rån, dömd till'' straffarbete
från och med två till och med sex år.

Åro omständigheterna synnerligen mildrande; då må tiden för
straffarbetet nedsattas, i förra fallet, till två år och, i senare fallet,
till ett år.

2 §.

Med straffarbete på lifstid eller från och med sex till och med
tio år skall rån beläggas i dessa fall:

1. om två eller flere sällat sig samman att rån föröfva och dylikt
brott begått;

2. om man rånat egendom, som åt allmänna posten förtrodd var;

3. om rånet skett å någon, som genom allmän farsot, eldsvåda,
vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendens åträngande eller annan sådan
nöd eller fara var i den belägenhet, att han sig och sin egendom svårligen
värja kunde;

4. om rånet skett nattetid i bebodt hus och rånaren dit inkommit
genom inbrott, som i 20 Kap. 9 § sägs.

Har, i dessa fall, försök till rån skett, på sätt i 1 § sagdt är;
dömes gerningsman nen till straffarbete från och med fyra till och med
åtta år.

3 §.

Hvar, som föröfvar rån eller gör försök dertill, som i 1 § sägs,
andra gången eller sedan han andra gången stöld begått, dömes till
straffarbete på lifstid eller i tio år; och vare i detta fall inbrott utan
tillgrepp så ansedt, som i 20 Kap. 11 § stadgadt är.

9 §.

Har någon för delaktighet i brott, som i detta kapitel nämndt
är, gjort sig skyldig till straff efter 3 Kap. 4 §; då må det straff ej lägre
sättas, än till straffarbete i sex månader. Om sådan delaktighet i rån,
som i 20 Kap. 16 § om stöld sägs, vare lag, som der stadgadt finnes.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Majrts förslag: Lagutskottets förslag:

Öfverfaller man annan, på sätt nu sagdt är, men gitter ej rånet
genom tillgrepp fullborda, varde, för försök till rån, dömd till straffarbete
från och med ett till och med sex år.

Åro omständigheterna synnerligen mildrande; då må tiden för
straffarbetet nedsättas, i förra fallet, till ett år och, i senare fallet,
till sex månader.

2 §.

Med straffarbete på lifstid eller från och med fyra till och med
tio år skall rån beläggas i dessa fall:

1. om två eller flere sällat sig samman att rån föröfva och
dylikt brott begått;

2. om man rånat egendom, som åt allmänna posten förtrodd var;

3. om rånet skett å någon, som genom allmän farsot, eldsvåda,
vattunöd, skeppsbrott, uppror, fiendes åträngande eller annan sådan
nöd eller fara var i den belägenhet, att han sig och sin egendom
svårligen värja kunde;

4. om rånet skett nattetid i bebodt hus och rånaren dit inkommit
genom inbrott, som i 20 Kap. 5 § sägs.

Har, i dessa fall, försök till rån skett, på sätt i 1 § sagdt är;
dömes gerningsmannen till straffarbete från och med två till och med
åtta år.

3 §•

Hvar, som föröfvar rån eller gör försök dertill, som i 1 § sägs,
andra gången eller sedan han andra gången stöld begått, dömes till
straffarbete på lifstid eller från och med fyra till och med tio år;
dock må, der gerningen stannat vid försök och omständigheterna äro
synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet till två år nedsättas.

Inbrott utan tillgrepp vare i fall, hvarom i denna § förmäles, så
ansedt, som i 20 Kap. 7 § stadgadt är.

9 §.

Har någon för delaktighet i brott, som i detta kapitel nämndt
är, gjort sig skyldig till straff efter 3 Kap. 4 §; då må det straff ej
lägre sättas, än till straffarbete i två månader. Om sådan delaktighet
i rån, som i 20 Kap. 12 § om stöld sägs, vare lag, som der stadgadt finnes.

Lagutskottets Utlåtande N:o 4å.

Nuvarande lydelse:

10 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7
eller 8 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende för alltid eller på
viss tid förlustig.

2 2 Kap.

1 §•

Hvar, som genom antagande af falskt namn, stånd eller yrke
eller genom annat sviklig^ förfarande, bedrager sig till gods eller penningar,
eller förlust deraf annan tillskyndar, dömes, der ej annorledes
häi nedan stadgas, till böter eller fängelse i högst sex månader. År
bedrägeriet med synnerligen försvårande omständigheter förenadt; då
må till straffarbete i högst två år dömas.

2 §•

Såsom bedrägeri skall anses och efter 1 § straffas:

1. om man, sig eller annan till nytta eller att dermed skada
gorå,, begagnar eller beropar sig å veterligen falska sådana handlingar,
som i 12 kap. 4 och 5 §§ omförmälas och i diktade personers namn
skrifna äro;

2. om man. på veterligen falsk uppgift förskaffar sig försäkring
för brand- eller sjöskada eller annat;

3. om man sätter ut pant, som veterligen falsk är;

4. om man, under falskt sken af köp, gåfva eller annat aftal,
egendom sig'' af hän der, för att förekomma utmätning eller eljest hindra
annan att göra sin rätt till egendomen gällande;

5. om man uppsåtligen, till förfång för annans rätt, förstör eller
gör obrukbara de handlingar, hvarå den sig grundar;

6. om man, för att något dermed sig tillegna, lägger märke å
det, som hörer annan till, eller utplånar annans märke.

6 §•

.Tillvällar sig någon svikligen, i uppsåt att skada göra eller fördel
sig eller annan bereda, utöfning af embete eller tjenst; dömes till
straffarbete från och med sex månader till och med två år.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag:

Lagutskottets förslag:

10 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1, 2, 3, 4, 5, 6, 7
eller 8 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag
samma vare, om någon gjort sig förfallen till straffarbete efter 9 §.

2 2 Kap.

1 §■

Hvar, som genom antagande af falskt namn, stånd eller yrke,
eller genom annat sviklig^ förfarande, bedrager sig till gods eller penningar,
eller förlust deraf annan tillskyndar, dömes, der ej annorledes
här nedan stadgas, till böter eller fängelse i högst sex månader eller
straffarbete i högst två år. Åro omständigheterna synnerligen försvårande;
må tiden för straffarbetet till fyra år höjas.

2 §.

Såsom bedrägeri skall anses och efter 1 § straffas:

1. om man på veterligen falsk uppgift förskaffar sig försäkringför
brand- eller sjöskada eller annat;

2. om man sätter ut pant, som veterligen falsk är;

3. om man, under falskt sken af köp, gåfva eller annat aftal,
egendom sig afhänder, för att förekomma utmätning eller eljest hindra
annan att göra sin rätt till egendomen gällande;

4. om man uppsåtligen, till förfång för armans rätt, förstör eller
gör obrukbara de handlingar, hvarå den sig grundar;

5. om man, för att något dermed sig tillegna, lägger märke å
det, som hörer annan till, eller utplånar annans märke.

6 §•

Tillvällar sig någon svikligen, i uppsåt att skada göra eller fördel
sig eller annan bereda, utöfning af embete eller tjenst; dömes till
straffarbete från och med sex månader till och med två år. Åro om -

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

Gifver man sig eljest obeliörigen ut för embete- eller tjensteman
och utöfVar något af hvad till dennes befattning hörer; dömes till
böter, dock ej under femtio Riksdaler, eller fängelse i högst ett år.

9 §■

Understicker eller förbyter man barn; dömes till straffarbete från
och med två till och med åtta år. Åro omständigheterna synnerligen
mildrande; må straffet nedsättas till fängelse i sex månader.

10 ■§.

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra,
olofligen bryter eller öppnar annans förseglade bref eller handling eller
annat, som honom enskildt angår och med försegling eller på annat
sätt tillslutet är, dömes till straffarbete i högst två år. Sker det eljest
med vilja utan ondt uppsåt; vare straffet böter.

Tager någon olofligen från posten ut annans bref och det uppsåtligen
förstör eller undanhåller; vare lag, som här ofvan i denna § sägs.

11 §•

Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen
förskingrar annans gods, det man i besittning häfver; straffes
med böter eller fängelse.

13 §.

Fordrar man betalning för gäld, den man vet gulden vara, eller
nekar man emot bättre vetande sin hand och förskrifning eller till
pantsatt, lånt, legdt eller inlagd! gods, eller hvad eljest det är, som
hörer annan till och man i besittning häfver; eller återfordrar man det
gods, som blifvit till annan utlegdt eller förtrodt eller lemnadt såsom
pant eller lån, ändå att man det veterligen återbekommit; eller tager

■Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag '':

Lagutskottets förslag :

ständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet till
fyra år höjas.

Gifver man sig eljest obehörigen ut för embets- eller tjensteman
och utöfvar något af hvad till dennes befattning hörer; dömes till
böter, dock ej under femtio Riksdaler, eller fängelse i högst ett år.

Understicker eller förbyter man barn; dömes till straffarbete från
och med två till och med åtta år. Åro omständigheterna synnerligen
mildrande; må straffet nedsättas till straffarbete eller fängelse i sex
månader.

Den som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra,
olofligen bryter eller öppnar annans förseglade bref eller handling eller
annat, som honom enskildt angår och med försegling eller på annat
sätt tillslutet är, dömes till fängelse i högst sex månader eller straffarbete
i högst två år. Sker det eljest med vilja utan ondt uppsåt;
vare straffet böter.

Tager någon olofligen från posten ut annans bref och det uppsåtligen
förstör eller undanhåller; vare lag, som här ofvan i denna

Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen
förskingrar annans gods, det man i besittning häfver; straffes
högst med straffarbete i två år.

Fordrar man betalning för gäld, den man vet gulden vara, eller
nekar man emot bättre vetande sin hand och förskrifning eller till
pantsatt, lånt, legd! eller inlagdt gods, eller hvad eljest det är, som
hörer annan till och man i besittning häfver; eller återfordrar man
det gods, som blifvit till annan utlegdt eller förtrodt eller lemnadt
såsom pant eller lån, ändå att man det veterligen återbekomma; eller
Bill. till Riksd. Prof. 1890. 7 Sand. 26 Käft. It

io §.

sags.

11 §.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

man svikligen åter det gods, man i pant till annan lemnat eller denne
eljest under panträtt innehafver; straffes med böter. Åro omständigheterna
synnerligen försvårande; då må till fängelse dömas.

Lag samma vare, der man säljer eller annorledes emot vedergällning
föryttrar ondt för godt, mängdt för omängdt eller det, hvaruti
man vet fel vara, utan att sådant uppenbara; eller säljer, städjer
eller leger tvem ett, eller tager städja såsom tjenstehjon hos två husbönder
för samma tid.

14 §.

Går fullmägtig i sak, den honom betrodd är, svikligen hufvudmannens
vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller
med råd eller skäl, eller eljest till hufvudmannens skada främjar sin
eller andras nytta, eller begår syssloman vid annat uppdrags utförande
trolöshet emot hufvudman; vare lag som i 13 § sägs; och varde fullmägtig,
som med sådant brott beträdes, dömd ovärdig att vidare föra
andras talan inför Rätta.

Förleder man, i sviklig afsigt, annan till oskälig rättegång; straffes
med böter.

16 §.

Sätter man olofligen å tillverkning, som till salu hålles, annans
märke, än rätte tillverkarens; straffes med böter eller fängelse, efter
ty i 13 § stadgas.

År för brott, som sagdt är, tillverkningens förlust för visst fall
särskild! stadgad; gälle ock det till efterrättelse.

18 §.

Begagnar sig någon svikligen af orlofssedel, pass eller annat
dylikt bevis, som för annan utgifvet är; straffes med böter från och
med tjugo till och med tvåhundra Riksdaler.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

tager man svikligen åter det gods, man i pant till annan lemnat eller
denne eljest under panträtt innehafver ; straffes med böter eller fängelse.

Lag samma vare, der man säljer eller annorledes emot vedergällning
föryttrar ondt för godt, mängdt lör omängdt eller det, hvaruti
man vet fel vara, utan att sådant uppenbara; eller säljer, städjer eller
leger tvem ett, eller tager städja såsom tjenstehjon hos två husbönder
för samma tid.

14 §.

Går fullmägtig i sak, den honom betrodd är, svikligen hufvudmannens
vederpart tillhanda, vare sig med skrifts uppsättande, eller
med råd eller skäl, eller eljest till hufvudmannens skada främjar sin
eller andras nytta, eller begår syssloman vid annat uppdrags utförande
trolöshet emot hufvudman; vare lag som i 11 § sägs; och värde fullmägtig,
som med sådant brott beträdes, dömd ovärdig att vidare föra
andras talan inför Rätta.

Förleder man, i sviklig afsigt, annan till oskälig rättegång; straffes
med böter.

16 §.

Hvar som, sig eller annan till nytta eller att dermed skada göra,
begagnar eller beropar sig a veterligen falsk, i diktad persons namn
skrifven handling af beskaffenhet, som i 12 Kap. 4 § sägs, döraes till
fängelse i högst sex månader eller straffarbete i högst två år. Äro
omständigheterna synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet
till fyra år höjas.

Yar handlingen af beskaffenhet, som i 12 Kap. 5 g omtömäles;
då skall till fängelse i högst sex månader eller böter dömas.

18 §.

Begagnar sig någon svikligen af orlofssedel, pass eller annat
dylikt bevis, som för annan utgifvet är; straffes med böter.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

19 §.

Låter man ej så lysa fynd eller hittegods, som i lag stadgadt
är; bote högst dubbla värdet af det hittade.

Förtiger man fynd eller hittegods, då egaren eller annan dertill
berättigad sig anmäler eller eljest tillkännagifver; straffes som för bedrägeri
i l.§ skils.

21 §.

Brott, som i 2 § 5 mom., 8 § 1 mom., 11 och 12 §§, 13 § 1 mom.,
°C^ ^ §§ omförmälas, må ej åtalas af annan än målsegande;
ej heller brott, hvarom i 5 § 3 mom. förmäles, der det ej skett i Kronans
magasiner, vid in- och utlastning å fartyg, eller i öppna bodar eller
magasiner, der handel och rörelse idkas. Brott, hvarom i 13 § 2 mom.
sägs, må ej åtalas af annan än målsegande, der ej någon vid försäljning
eller annan föryttring af lifsmedel afyttrat ondt för godt, mängdt
för omängdt eller det, hvaruti han vetat fel vara, utan att sådant
uppenbara.

Brott, som i 10 § sägs, må ej åtalas af annan än den, som brefvet
afsändt eller till hvilken det skrifvet är, eller af den, som eger, i vård
häfver eller emottaga skulle det, som eljest brutet eller öppnadt blifvit,

Brott, som i 8 § 2 och 3 mom. omförmälas, må ej af allmän
åklagare åtalas, der ej förty återgång af fästning eller giftermål blifvit
sökt eller, i fall fästning eller giftermål ej skett, målsegande brottet
till åtal angifvit.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj ds förslag:

Lagutskottets förslag:

19 §.

Låter man ej så lysa fynd eller hittegods, som i lag stadgadt
är; böte högst dubbla värdet af det hittade.

Förtiger man fynd eller hittegods, då egaren eller annan dertill
berättigad sig anmäler eller eljest tillkännagifver; straffes med böter
eller fängelse.

Brott, som i 8 § 1 mom., 12 §,
13 § 1 mom., 19 och 20 §§ omförmälas,
må ej åtalas af annan än
målsegande; ej heller brott, hvarom
i 5 § 3 mom. förmäles, der det ej
skett i Kronans magasiner, vid inoch
utlastning å fartyg, eller i öppna
bodar eller magasiner, der handel
och rörelse idkas. Brott, hvarom i
13 § 2 mom. sägs, må ej åtalas af
annan än målsegande, der ej någon
vid försäljning eller annan föryttring
af lifsmedel afyttrat ondt för
godt, mängdt för omängdt eller det,
hvaruti han vetat fel vara, utan att
sådant uppenbara.

Brott, som i 10 § sägs, må ej
åtalas af annan än den, som brefvet
afsändt eller till hvilken det skrifvet
är, eller af den, som eger, i vård
häfver eller emottaga skulle det,
som eljest brutet eller öppnadt
blifvit.

Brott, som i 8 § 2 och 3 mom.
omförmäias, må ej af allmän åklagare
åtalas, der ej förty återgång af
fästning eller giftermål blifvit sökt
eller, i fall .fästning eller giftermål
ej skett, målsegande brottet till

§•

Brott, som i 2 § 4 mom., 8 §
1 mom., U & 12 & 13 § 1 mom.,
samt 14, 19 och 20 §,§ omförmäias,
må ej åtalas af annan än målsegande;
ej heller brott, hvarom i
5 § 3 mom. förmäles, der det ej
skett i Kronans magasiner, vid inoch
utlastning å fartyg, eller i
öppna bodar eller magasiner, der
handel och rörelse idkas. Brott,
hvarom i 13 § 2 mom. sägs, må
ej åtalas af annan än målsegande,
der ej någon vid försäljning eller
annan föryttring af lifsmedel afyttrat
ondt för godt; mängdt för
omängdt eller det, hvaruti han
vetat fel vara, utan att sådant
uppenbara.

Brott, som i 10 § sägs, må ej
åtalas af annan än den, som brefvet
afsändt eller till hvilken det
skrifvet är, eller af den, som eger,
i vård häfver eller emottaga skulle
det, som eljest brutet eller öppnadt
blifvit.

Brott, som i 8 § 2 och 3 inom.
omförmäias, må ej af allmän åklagare
åtalas, der ej förty återgång
af fästning eller giftermål blifvit

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

22 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 3 eller 4 §, skall ock
dömas medborgerligt förtroende på viss tid eller för alltid förlustig;
och varde samma påföljd under viss tid ådömd den, som gjort sig
förfallen till straffarbete efter 1, 2, 5, 6, 7, 8, 9, 10 eller 19 §!

23 Kap.

1 §•

Finnes gäldenär, som kommit till konkurstillstånd, hafva öfvat
bedrägeri mot sina borgenärer i något af dessa fall:

1. att han under lånadt namn köpt egendom och den bland tillgångarne
ej uppgifvit, eller under falskt sken af köp, gåfva eller annat
aftal egendom från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen
förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat något af sina tillgångar; eller

2. att han i hemligt förstånd med någon föregifven borgenär
uppgifvit ellet vidgått falsk skuld; eller

3. att han, der han idkat handel eller annan rörelse, hvaröfver
bok hållas bör, fört falska böcker, eller sina böcker svikligen förändrat
eller uppsåtligen förstört, undanstuckit eller oläsliga gjort;

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med två
till och med sex år, så ock till förlust af medborgerligt förtroende för
alltid eller på viss tid.

2 §•

Har gäldenär oredlighet emot sina borgenärer brukat i ty

1. att lian, sedan han sjelf sökt att få sin egendom afträda, eller,
der konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning derom honom
kunnig blef, något af egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslug:

åtal angifvit: ej heller må brott, sökt eller, i fall fästning eller gifsom
i 2 § 4 mom., 11 § eller 14 § termål ej skett, målsegande brottet
sägs, åtalas af allmän åklagare, till åtal angifvit.
der ej brottet af målsegande till
åtal angifvits.

22 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 3 eller 4 §, skall ock
dömas medborgerligt förtroende förlustig. Lag samma vare, om någon
gjort sig förfallen till straffarbete efter 1, 2, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 14
eller 16 §.

23 Kap.

l §•

Finnes gäldenär, som kommit i konkurstillstånd, hafva öfvat bedrägeri
mot sina borgenärer i något af dessa fall:

1. att lian under lånadt namn köpt egendom och den bland tillgångarne
ej uppgifva, eller under falskt sken af köp, gåfva eller annat
aftal egendom från konkursboet undandragit, eller annorledes svikligen
förskingrat, undandolt eller ur vägen skaffat något af sina tillgångar; eller

2. att han i hemligt förstånd med någon föregifven borgenär
uppgifvit eller vidgått falsk skuld; eller

en sådan gäldenär skall dömas till straffarbete från och med två
till och med sex år, så ock till förlust af medborgerligt förtroende. Åro
omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för straffarbetet till
sex månader nedsättas.

2 §.

Har gäldenär oredlighet emot sina borgenärer brukat i ty
1. att han, sedan han sjelf sökt att få sin egendom afträda, eller,
der konkursen tvungen är, sedan borgenärs ansökning derom honom
kunnig blef, något af egendomen, borgenärerna till förfång, dock utan

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

sviklig afsigt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes
förskingrat; eller

2. att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga
att rätt för sig göra, genom gåfva eller annan åtgärd, som till sin
följd dermed lika är, afhändt sig egendom af sådant värde, att borgenärerna
deraf märkelig skada haft eller få kunnat;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock,
der han till straffarbete dömes, förklarad medborgerligt förtroende på
viss tid förlustig.

6 §•

Har åtal på grund af 2, 3, 4 eller 5 § egt rum, men inför Rätten
styrkes, att borgenärerne i konkursen blifvit till fullo förnöjde; varde
den tilltalade från allt vidare ansvar eller påföljd fri förklarad.

7 §•

Brott, som i 2 eller 3 § omförmäles, ehvad det begåtts af gäldenär
eller, efter ty i 4 § sägs, af syssloman, så ock brott, som i 5 §
omförmäles, må ej åtalas af annan än målsegande.

25 Kap.

11 §•

Tillgriper och förskingrar embetsman penningar eller annat, vare
sjg statens eller annans tillhörighet, som han i kraft af sitt embete
till förvarande, förvaltning eller redovisning emottagit; dömes till afsättning
och straffarbete från och med sex månader till och med fyra

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj.ts förslag: Lagutskottets förslag:

sviklig afsigt att bereda sig fördel, sålt, uppsåtligen förstört eller annorledes
förskingrat; eller

2. att han, med kännedom om sitt obestånd eller sin oförmåga
att rätt för sig göra, genom gåfva eller annan åtgärd, som till följd
dermed lika är, afhändt sig egendom af sådant värde, att borgenärerna
deraf märkelig skada haft eller få kunnat;

dömes till straffarbete i högst två år eller fängelse; varde ock,
der han till straffarbete dömes, förklarad medborgerligt förtroende förlustig.

Styrker inför Rätten den, som
gjort sig skyldig till ansvar efter
3 §, ehvad det är gäldenär eller
sådan syssloman, som i 4 § sägs,
att borgenärerna i konkursen blifvit
till fullo förnöjda; varde från allt
vidare ansvar fri förklarad.

Brott, som i 3 § omförmäles,
ehvad det begåtts af gäldenär eller,
efter ty i 4 § sägs, af syssloman,
må ej af allmän åklagare åtalas,
der ej brottet af målsegande till
sådant åtal angifves.

Styrker inför Rätten den, som
gjort sig skyldig till ansvar efter 5
§ eller ock efter 2 eller 3 §, ehvad
det är gäldenär eller sådan syssloman,
som i 4 § -sägs, att borgenärerna
i konkursen blifvit till fullo
förnöjda; varde från allt ansvar fri
förklarad.

Brott, som i 2 eller 3 § omförmäles,
ehvad det begåtts af gäldenär
eller, efter ty i 4 § sägs, af syssloman,
så ock brott, som i 5 § omförmäles,
må ej åtalas af annan än
målsegande.

25 Kap.

ll §•

Tillgriper och förskingrar embetsman penningar eller annat, vare
sig statens eller annans tillhörighet, som han i kraft af sitt embete till
förvarande, förvaltning eller redovisning emottagit; varde afsatt och
förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas samt dömes dessBih.
till Biksd. Prof. 1890. 7 Smil. 26 Raft. 12

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

år: varde ock förklarad ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas. Gitter
han det förskingrade genast ersätta, eller sådan säkerhet derför ställa,
att någon skada af tillgreppet ej komma kan; varde afsatt.

12 §.

Har embetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper
eller böcker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna
medel eller upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar,
som icke skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat
handlingar, företett veterligen origtiga verifikationer, eller föröfvat
annat sådant bedrägeri; dömes, ändå att han det förskingrade
ersätter eller säkerhet derför ställer, till afsättning och straffarbete från
och med sex till och med tio år: varde ock dömd medborgerligt förtroende
för alltid förlustig.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag: Lagutskottets förslag:

utom till straffarbete från och med'' sex månader till och med fyra år
eller, der omständigheterna äro synnerligen mildrande, till fängelse.
Gitter han det förskingrade genast ersätta, eller sådan säkerhet derför
ställa, att någon skada af tillgreppet ej komma kan; dömes till afsättning.

12 §.

Har embetsman, som i 11 § omtalas, genom falska räkenskaper
eller böcker sökt dölja sitt tillgrepp, såsom att han uteslutit influtna
medel eller upptagit dem såsom restantier, eller å räkning uppfört utbetalningar,
som icke skett, eller har han, till bristens döljande, undanskaffat
handlingar, företett veterligen origtiga verifikationer, eller föröfvat
annat sådant bedrägeri; dömes, ändå att han det förskingrade
ersätter eller säkerhet derför ställer, till afsättning och straffarbete
från och med fyra till och med tio år: varde ock förklarad ovärdig
att i rikets tjenst vidare nyttjas samt dömd medborgerligt förtroende
förlustig. Åro omständigheterna synnerligen mildrande; må tiden för
straffarbete till två år nedsättas.

samt

2) att Riksdagen, i fråga om förslaget till lag
angående ändring i vissa delar af strafflagen för krigsmagten,
ville, med bifall till den kongl. propositionen
i denna del, antaga följande

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
Nuvarande lydelse:

58 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 41, 42, 43 eller 44 §,
varde ock dömd medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid
förlustig.

Lag samma vare, om någon är förfallen till straff för brott, som
i 49 § omförmäles, der brottet skett i förrädlig afsigt.

113 §.

Stjäl man något af krigsmagtens förråder eller egendom ur tyghus,
varf, verkstad, fartyg, kasern, tält, stall, åkdon eller annat ställe,
der sådan egendom veterligen förvaras, eller stjäl någon eljest egendom,
som han vet vara för krigsmagtens behof afsedd; dömes till straffarbete
från och med sex månader till och med två år.

Begås sådan stöld under krig eller sedan krigsmagten eller någon
del deraf blifvit på krigsfot stäld; dömes till straffarbete från och med
ett till och med fyra år; och må, om tillgrepp sker af lifsmedel, krigsredskap
eller annan krigsförnödenhet från den, som förer sådant gods
till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, der krigsfolk under
krig eller till krigsföretag sammandraget är, tiden för straffarbetet
höjas till sex år.

114 §.

Hvar, som från annan, hvilken är förlagd med honom i samma

qvarter, kasern, tält, militärsjukhus, eller annat dylikt ställe, eller tjenst -

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.
Kongl. Maj:ts förslag:

Lag

angående ändring i vissa delar af Strafflagen för Krigsmagten

den 7 Oktober 1881.

Härigenom förordnas, att 58, 113, 114, 116, 121, 122, 123 och
126 §§ Strafflagen för Krigsmagten skola erhålla följande lörändrade
lydelse:

58 §.

Den, som gjort sig skyldig till straff efter 41, 42, 43 eller 44 §,
varde ock dömd medborgerligt förtroende förlustig.

Lag samma vare, om någon är förfallen till straff för brott, som
i 49 § omförmäles, der brottet skett i förrädlig afsigt.

113 §.

Stjäl man något af krigsmagtens förråder eller egendom ur tyghus,
varf, verkstad, fartyg, kasern, tält, stall, åkdon eller annat ställe, der
sådan egendom veterligen förvaras, eller stjäl någon eljest egendom,
som han vet vara för krigsmagtens behof afsedd; dömes till straffarbete
i högst två år.

Begås sådan stöld under krig eller sedan krigsmagten eller någon
del deraf blifvit på krigsfot stöld; dömes till straffarbete från och med
sex måuader till och med fyra år; och må, om tillgrepp sker af lifsmedel,
krigsredskap eller annan krigsförnödenhet från den, som förer
sådant gods till fästning, krigsfartyg, läger eller annan ort, der krigsfolk
under krig eller till krigsföretag sammandraget är, tiden för straffarbetet
höjas till sex år.

114 §.

Hvar, som från annan, hvilken är förlagd med honom i samma

qvarter, kasern, tält, militärsjukhus, eller annat dylikt ställe, eller tjenst -

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

gör å samma fartyg, föröfvar stöld af gods, som denne der har förvandt,
dömes till straffarbete i högst ett år.

116 §.

Föröfvar skildtvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning
af gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp af
det, som är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till
straffarbete från och med ett till och med fyra år. Sker det i kriodå
må tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

121 §.

■för öfrig! skall hvad allmän lag innehåller om stöld, snatteri,
xån,^ försök dertill eller inbrott gälla i afseende på sådana brott, då de
begås af dem, som lyda under denna lag.

Sammantiäiffa vid samma stöld eller då flera stölder på en gång
åtalas två eller flera af de här ofvan i 113, 114 och 116 §§ sagda fall,
eller är stöld, som i någon af samma §§ omtalas, förenad med inbrott
eller annan sådan omständighet, att den jemväl är straffbar efter 20
Kap. 3, 4, 5 eller 6 § allmänna strafflagen; då skall 8 § i samma Kap.
tillämpas.

122 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 108, 116, 117, 118
eller 119 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende för alltid eller
på viss tid förlustig, och den, som gjort sig förfallen till straff efter
113 eller 114 §, varde dömd till förlust af medborgerligt förtroende på
viss tid. r

123 §.

Officer eller underofficer, som i disciplinmål uppsåtligen med straff
belägger eller hos annan, som innehar bestraffningsrätten, till bestraffnln.
^i.an^1 .r ,^en ^an vet _ oskyldig vara, skall afsättas och förklaras
ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas samt dessutom dömas,

a) om den oskyldige undergick sträng arrest eller var officer eller
underofficer och undergick vaktarrest, till straffarbete från och med sex
månader till och med två år; och,

Lagutsliottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Maj:ts förslag:
gör å samma fartyg, föröfvar stöld, af gods, som denne der har förvaradt,
dömes till straffarbete i högst ett år. Åro omständigheterna
synnerligen försvårande; må tiden för straffarbetet höjas till två år.

116 §.

Föröfvar skildtvakt eller annan, som är på vakt eller till bevakning
af gods kommenderad, tillgrepp till större eller mindre belopp af
det, som är under hans skydd eller bevakning; dömes för stöld till
straffarbete från och med sex månader till och med fyra år. Sker det
i krig; då må tiden för straffarbetet höjas till åtta år.

121 §.

För öfrigt skall hvad allmän lag innehåller om stöld, snatteri,
rån, försök dertill eller inbrott gälla i afseende på sådana brott, då de
begås af dem, som lyda under denna lag.

Stöld, som i 113 § 2 mom. eller 116 § omtalas, skall i fråga om
förböjning af straff, efter ty i 20 Kap. 7 § allmänna strafflagen stadgas,
anses lika med sådan stöld, som i 4 § i samma Kap. sägs.

Sammanträffa vid samma stöld två eller flera af de här ofvan i
113, 114 och 116 §§ sagda fall; då må straffet förhöjas till straffarbete
i ett år utöfver den för det svåraste fallet bestämda högsta strafftiden.

122 §.

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 108, 113, 114, 116,
117, 118 eller 119 §, skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

123 §.

Officer eller underofficer, som i disciplinmål uppsåtligen med straff
belägger eller bos annan, som innebar bestraffningsrätten, till bestraffning
angifver den han vet oskyldig vara, skall afsättas och förklaras
ovärdig att i rikets tjenst vidare nyttjas samt dessutom dömas,

a) om den oskyldige undergick sträng arrest eller var officer eller
underofficer och undergick vaktarrest, till straffarbete från och med sex
månader till och med två år; och,

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Nuvarande lydelse:

b) om den oskyldige undergick lindrigare bestraffning, eller om
straff ej blef på grund af angifvelsen ålagdt eller, fastän det ålades,
icke kom att verkställas, till fängelse i högst sex månader eller böter
högst ett tusen kronor.

Lag samma vare, der någon vid krigsmagten anstäld civil embetseller
tjensteman uppsåtligen till bestraffning angifver den han vet
oskyldig vara.

Gör annan, som lyder under denna lag, angifvelse, som här är
nämnd, skall han dömas, der den oskyldige undergick straff, som under
a) sagdt är, till straffarbete från och med sex månader till och med
två år, och, der sådant fall inträffar, som omförmäles under b), till
fängelse i högst sex månader eller disciplinstraff af sträng arrest.

Har någon icke af midt uppsåt, men ändå utan laga skäl, af förhastande
eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angifvelse mot
annan i disciplinmål; dömes, om den brottslige är officer eller underofficer,
till böter, beräknade efter 25 Kap. 21 § allmänna strafflagen,
eller mistning af embete eller tjenst på viss tid, eller, der omständigheterna
äro synnerligen försvårande, till afsättning, och, om han hörer
till manskapet, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete i
två år, skall ock dömas medborgerligt förtroende för alltid förlustig.
Pröfvas någon förfallen till straffarbete på kortare tid än två år; varde
tillika dömd medborgerligt förtroende på viss tid förlustig.

126 §.

Har någon, för egen vinning eller annans fördel eller eljest i
oloflig afsigt, i berättelse eller redogörelse angående den under hans
befäl stälda afdelning af krigsmagten, lemnat origtig uppgift om krigsfolk,
hästar eller tjenstedagar, eller angående vapen, ammunition, redskap
eller annan krigsförnödenhet; dömes, så vida brottet ej medförer
straff efter 43 §, till straffarbete från och med två till och med sex år;
varde ock dömd medborgerligt förtroende för alltid eller på viss tid
förlustig.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Kongl. Majtts förslag:

b) om den oskyldige undergick lindrigare bestraffning, eller om
straff ej blef på grund af angifvelsen ålagdt eller, fastän det ålades, icke
kom att verkställas, till fängelse i högst sex månader eller böter högst
ett tusen kronor.

Lag samma vare, der någon vid krigsmagten anstäld civil embetseller
tjensteman uppsåtligen till bestraffning angifver den han vet
oskyldig vara.

Har någon icke af ondt uppsåt, men ändå utan laga skäl, af förhastande
eller oförstånd, med straff belagt eller gjort angifvelse mot
annan i disciplinmål; dömes, om den brottslige är officer eller underofficer,
till böter, beräknade efter 25 Kap. 21 § allmänna strafflagen,
eller mistning af embete eller tjenst på viss tid, eller, der omständigheterna
äro synnerligen försvårande, till afsättning, och om han hörer
till manskapet, till disciplinstraff eller fängelse i högst sex månader.

Den, som efter detta lagrum gjort sig förfallen till straffarbete,
skall ock dömas medborgerligt förtroende förlustig.

126 §.

Stockholm den 14 april 1890.

På lagutskottets vägnar:

AXEL BERGSTRÖM.

Bill. till Likså. Prof. 1890. 7 Sand. 26 Haft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

Reservationer:

af herr Lilienberg: »1 nedannämnda hänseenden har jag varit af
skiljaktig mening.

2 Kap. 19 §.

I fråga om påföljden förlust af medborgerligt förtroende har jag
ansett det icke vara rådligt att, såsom herr Broström i sin motion
yrkat, låta densamma ur lagstiftningen försvinna. Enligt mitt förmenande
skulle det icke vara välbetänkt att på detta sätt bryta med
den hos befolkningen i vårt land djupt rotade föreställningen om det
vanhedrande, som ligger i vissa brott, hvilken föreställning tagit sitt
uttryck i denna fordran på god frejd, som i lagar och författningar i
så många fall är uppstäld såsom vilkor för utöfvande af borgerliga
rättigheter.

Men jemte det jag hyser denna åsigt, anser jag det vara angeläget,
att de hinder, den ifrågavarande påföljden medförer för den, som
drabbats af densamma, att försörja sig, i möjligaste mån undanrödjas
och jag kan för ingen del godkänna Nya Lagberedningens åsigt, att
detta vore ett ämne, hvarmed strafflagstiftningen icke egde att befatta
sig. Då fråga är, huruvida en straffart skall fortfarande bibehållas eller
icke, måste man väl tillse, huru straffet verkar och hvad som kan åtgöras
för att borttaga eller mildra verkningar, hvilka man beklagar.

Hvad nu beträffar den inverkan påföljden förlust af medborgerligt
förtroende kan medföra, då fråga är om den straffades anställning
hos enskilde arbetsgivare, så torde lagstiftningen icke härvid kunna
verka bestämmande. Nya Lagberedningen föreslog visserligen, att i
lag skulle stadgas förbud för presterskapet att i betyg som på begäran
meddelades för vinnande af anställning hos enskilde, göra anteckning
om frejd, men, såsom det vill synas på goda skäl, har detta
förslag icke af regeringen antagits. Annat är deremot förhållandet,
der i lagar och författningar god frejd uppställas såsom vilkor för utöfvande
af näring eller yrke. Ett sådant vilkor bör kunna borttagas,
om icke öfver allt, der det förekommer, så åtminstone ur den allmänna

Lagutskottets Utlåtande N:o 44

näringslagstiftningen. Lagen bör icke stadga förbud för den, som
ådragit sig påföljden förlust af medborgerligt förtroende, att genom
idkande af handel, handtverk eller annat yrke årligen försörja sig.
Vill han söka att genom sådant arbete vinna förtroende hos sina meclmenniskor
och derigenom mildra den ådömda påföljden, bör lagstiftningen
icke derför lägga hinder i vägen.

På grund häraf hemställer jag,

att Riksdagen måtte, med godkännande af första
stycket af förevarande §, sådant det af utskottet
föreslagits, derjemte i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t ville taga i öfvervägande, dels huruvida icke
stadgandet i kongl. förordningen angående utvidgad
näringsfrihet den 18 juni 1864 om god frejd såsom
vilkor för idkande af handel, handtverk eller, annat
yrke, må kunna upphäfvas, dels ock om och i hvad
mån enahanda vilkor, der det förekommer i andra
författningar rörande näringslifvet, må kunna borttagas.

Det torde vara genom erfarenheten bestyrkt, att nu .gällande lags
stadgande om förlust af medborgerligt förtroende för alltid såsom ovilkorlig
påföljd för menedsbrott är för strängt. Högsta Domstolen har
också enhälligt uttalat sig för att för sådant brott borde kunna adomas
förlust af medborgerligt förtroende på viss tid, forutsatt dock att härigenom
ej gjordes ändring i stadgandet i 17 Kap. 7 § Rättegångsbalken,
att menedare icke må höras som vittne. Jag hemställer, att andra
stycket af 19 § måtte erhålla följande lydelse:

Har den, som begått brott, hvarom nu är sagdt,
gjort sig skyldig till dödsstraff eller straffarbete på
lifstid; skall han förklaras förlustig medborgerligt förtroende
för alltid: har han förskylt straffarbete pa
viss tid; varde, der ej annorledes är för visst fall
stadgadt, förklarad förlustig medborgerligt förtroende,
intill dess viss tid, minst ett och högst tio . år, forflutit
från det han, efter ut ståndet straff, blifvit fri
gifven.

100

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

4 Kap. 2 §.

. utskottet har jag varit ense deruti, att för vinnande af säkerhet
i lagtillämpningen ett förtydligande borde införas i lagen rörande
det fall, då någon för särskilda brott gjort sig förlustig medborgerligt
förtroende på viss tid; men då jag anser, att det af utskottet föreslagna
stadgande icke är med tillräcklig tydlighet affattadt och att, derest detsamma
skall vara fullständigt samt följaktligen innehålla bestämmelse
jemväl för det fall, att någon, sedan han blifvit frigifven från straffarbete,
som han förskylt för brott, som medförer förlust af medborgerligt
förtroende, men, innan tiden för denna påföljd gått till ända, ånyo
begår sådant brott, stadgandet lämpligen har sin plats i slutet af Kap.,
hemställer jag, att det af utskottet föreslagna tillägg till förevarande
§ måtte utgå samt att i stället i slutet af Kap. måtte införas en ny §
den 13:de, af följande innehåll:

Har någon för särskilda brott blifvit dömd till
förlust af medborgerligt förtroende på viss tid, vare
sig genom samma dom eller genom flera domar,
hvilka på en gång till verkställighet förekommit, då
skall sådan påföljd ej vara gällande utöfver tiden för
den påföljd, som längst är, eller, om han för de särskilda
brotten blifvit dömd till förlust af medborgerligt
förtroende på lika lång tid, ej utöfver den tid;
och skall, der någon, sedan han blifvit frigifven efter
utståndet straff för brott, för hvilket, förlust af medborgerligt
förtroende på viss tid blifvit ådömd, men,
innan denna tid tilländagått, ånyo blifvit dömd till
sådan påföljd, samma lag gälla i afseende å hvad af
tiden ^ för den för förstnämnda brott ådömda påföljd
återstår, da den sedermera ådömda inträder, och denna
påföljd.

5 Kap 10 §.

Då, såsom särskilda ledamöter inom Högsta Domstolen anfört,
nödvämsrätt icke torde böra medgifvas mot andra rättskränkningar än
sådana, som efter strafflagen hafva karakteren af brottslighet, och

101

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

dessutom det i den kong!, propositionen använda uttrycket »angrepp
på person» torde vara tvetydigt i så måtto, som det efter vanlig tolkning
måste afse jemväl angrepp medelst ärekränkning, hvilket dock,
enligt livad det vid den kongl. propositionen fogade statsrådsprotokoll
upplyser, icke skall vara meningen, hemställer jag, att 10 § måtte erhålla
följande lydelse:

Nu har någon i annat fall, än i 7 eller 8 §
sägs, brukat våld till afvärjande af brott, hvarigenom
hans lif, helsa, frihet eller egendom i fara sattes,
eller öfvat våld mot den, som begått inbrott eller
eljest olofligen inträngt i hans hemvist: var det våld
ej större än nöden kräfde och stod det ej heller i
uppenbart missförhållande till den skada, som var att
befara; då skall han från straff frias. Finnes han
hafva gjort svårare våld, än nu sagdt är; vare lag,
som i 9 § stadgas.

11 Kap. 7 §.

Lagförslaget innehåller särskilda bestämmelser derom, att, då
misshandel sker vid sammankomst för gemensam andaktsöfning, som
ej är att hänföra till gudstjenst, detta skall anses såsom försvårande
omständighet, hvarjemte för svordom, oljud eller annan förargelse vid
sådan sammankomst stadgas särskildt ansvar af böter. Följdrigtigheten
synes fordra, att särskildt stadgande införes derom, att, derest någon
vid sådan sammankomst, som nyss är nämnd, emot annan reser
lifsfarligt vapen, jemväl detta betraktas såsom en försvårande omständighet;
och föresiår jag derför, att till 7 § fogas följande stycke:

Sker det vid sammankomst för gemensam andaktsöfning,
som ej är att hänföra till gudstjenst;
varde den omständighet, vid bestämmande af det
straff, som å gerningen bör följa, såsom försvårande
ansedd.

11 Kap. 12 §.

Det af utskottet föreslagna tillägg till förevarande § torde, såsom
dels vid jemförelse med öfriga lagstadganden till skydd för hemfriden

102

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

öfverflödigt, dels till innehållet obestämdt och följaktligen föranledande
olikhet i tillämpningen, böra utgå.

13 Kap. 6 §.

Derest min vid 2 Kap 19 § uttalade mening, att förlust af medborgerligt
förtroende för alltid icke bör ovilkorligen stadgas såsom
påföljd för menedsbrott, vinner bifall, måste förevarande § undergå
ändring. Jag föreslår följande lydelse:

Den, som gjort sig förfallen till straff efter 1
eller 2 § skall ock dömas medborgerligt förtroende
för alltid eller på viss tid förlustig.

18 Kap. 7 §.

I andra stycket af denna § föreslås ett tillägg om strafflindring
för visst fall, nemligen för otukt med qvinna, som fylt tolf men ej
femton år, hvilket brott, der qvinnan fylt fjorton år och omständigheterna
äro synnerligen mildrande, ansetts kunna umgällas med böter.

Då en dylik lindring icke synes vara af behofvet påkallad, hemställer
jag, att det föreslagna tillägget måtte utgå.

20 Kap. 3 §.

De i nuvarande 3, 4 och 5 §§ af 20 Kap. strafflagen uppräknade
qvalifikationsbestämningar hafva, måhända med skäl, blifvit ur lagförslaget
uteslutna; i stället har man höjt straffmaximum för första resan
stöld till straffarbete två år; men, såsom inom Högsta Domstolen blifvit
anmärkt, torde genom uteslutandet kunna uppstå tvekan, huruvida
olofligt tillgrepp af växande fruktträd eller af växande gräs, som blifvit
sådt i trädgård eller på åker, fortfarande bör straffas såsom tjufnadsbrott.
Enahanda tvekan synes kunna uppstå i fråga om tillgrepp af
annat, som blifvit i trädgård eller på åker sådt eller planteradt. Jag
hemställer derför, att till förevarande § måtte läggas ett 6:te mom.
så lydande:

6. Om tillgrepp sker af växande fruktträd
eller af växande gräs eller annat, som i trädgård eller
på åker sådt eller planteradt är.

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

103

23 Kap. 7 §.

Med utskottet har jag varit ense i förslaget till ändring af 6 §
i förevarande Kap., hvarigenom nuvarande stadgande skulle bibehållas.
Deremot anser jag att lagstiftningen bör i så måtto tillmötesgå en af
allmänna tänkesättet fordrad skärpning i strafförfarandet emot oredliga
gäldenärer, att allmän åklagare berättigas att efter angifvelse^ af målsegande
ställa sådana gäldenärer under åtal, och jag föreslår derför
följande lydelse af § 7:

Brott, som i 2 § omförmäles, ehvad det begåtts
af gäldenär eller, efter ty i 4 § sägs af syssloman,
så ock brott emot 5 § må ej åtalas af allmän åklagare,
der ej brottet af målsegande till sådant åtal
angifves. Brott, som i 3 § sägs, ma ej af annan än
målsegande åtalas»;

af herr Bergström: »Inom utskottet hafva åsigter, skiljaktiga från
utskottets, af mig förfäktats i nedannämnda delar af ifrågavarande lagförslag:
# . .

l:o. 11 Kap. Om fridsbrott, 12 §, vid behandling af hvilket lagrum
jag motsatt mig införande af ett nytt, andra stycke; åberopande
jag härvid de af herr Lilienberg i hans särskilda reservation anförda
skäl.

2:o. 20 Kap. Om stöld och snatteri, 14 §, hvars oförändrade

lydelse enligt Kongl. Maj:ts proposition jag förordat

3:o. 22 Kap. Om bedrägeri och annan oredlighet, 21 §, hvars

antagande i oförändradt skick jag påyrkat. ^ .....

4:o. 23 Kap. Om bedräglig, oredlig eller vårdslös gäldenär i

konkurs, 6 och 7 §§, i Indika jag ansett någon förändring icke hafva
bort af utskottet föreslås.

Slutligen får jag tillkännagifva att jag biträdt herr Lilienbergs
med anledning af herr Broströms motion framstälda förslag till underdånig
skrifvelse»;

af herr Claeson, med hvilken herrar Lundin, grefve Klingspor
och O. Nilsson instämt: »1864 års strafflag bestämde i 20 Kap. 11 §
3 mom. straffet för den, som begick stöld fjerde gången eller oftare,
till straffarbete från och med sex till och med tio år eller på lifstid.

104

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

I enlighet med enskild motionärs förslag ändrades år 1872 detta
sålunda, att straffarbete på lifstid finge ådömas endast för de gröfre
arter af stöld, hvarom förmäles i 6 § af 20 Kap. och hvilka i det nu
föreliggande förslaget äro uppräknade i 4 §, att straffet i öfrigt skulle
vara straffarbete från och med fyra till och med tio år samt att, der
omständigheterna vore synnerligen mildrande, tiden för straffarbetet
kunde nedsättas till två år.

Lika med Kongl. Maj:t och lagutskottet anser jag, att i dessa
sålunda ej obetydligt mildrade straffsatser ytterligare nedsättning nu
kan och bör ega rum; men jag är af den mening, att man härvid dels
gått längre än med nödig omtanke om rättssäkerheten väl öfverensstämmer,
dels i fråga om sättet, hvarpå man gifvit uttryck åt de nya
straffbestämmelserna, varit mindre lycklig än 1872 års lagstiftare.

Latitudsystemet medför nemligen lätt den olägenhet, att brott,
hvilka sinsemellan äro ganska lika, blifva väsentligen olika bestraffade
på grund af den ene och den andre domarens olika åskådningssätt och
isynnerhet ligger faran härför nära till hands, då man, såsom i förevarande
lagrum är händelsen, skall bestämma straffmått för ej blott
ett iterationsbrott, fjerde resan stöld, utan så många följande, som den
biottsliges lifs- och frihetstid medgifver, och följaktligen latituden måste
vara mycket rymlig uppåt. Det var således en välbetänkt åtgärd af
1872 års lagstiftare, att, när de sänkte lägsta straffet för fjerde resan
stöld, de faststälde ett straffmått, hvarunder domstolen i vanliga fall
e.j Ange _ gå, och ett ännu lägre, hvilket kunde tillämpas, der synnerligen
mildrande omständigheter förefunnes. Denna åsigt om lämpligheten
af ett s. k. extra straffminimum kan desto mindre anses vara i
allmänhet underkänd af den nyaste lagstiftningen, som det nu föreliggande
förslaget tillämpat den i flera nya fall, såsom exempelvis
20 Kap. 1 och 4 §§ samt 7 § 1 mom., och det förefaller mig derför
så mycket oegentligare, att man återgår ifrån principen uti ett fall,
der, enligt min tanke, den är af behofvet synnerligen påkallad för att
ej alltför stor olikhet inför lag skall komma att uppstå,

De, hvilka göra sig förfallna till straff enligt nu ifrågavarande
lagrum, torde i allmänhet tillhöra den klass af menniskor, hvilken,
såsom lagberedningen yttrar, gjort tjufnad till sitt yrke och näringsfång;
och, då samhällets uppgift är att skydda samhällsmedlemmarne
ej blott till lif och lemmar utan ock till egendom, samt tjufnadsyrket
genom det lönliga sätt, hvarpå det bedrifves, och polisbevakningens
otillräcklighet isynnerhet på landsbygden, i rätt stor skala kan utöfvas,
utan att yrkesmännen nås af lagens arm, torde det ej vara klokt att,
genom att endast ådöma korta frihetsstraff, väsentligt öka antalet af

105

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

dylika, samhällstrefnaden störande yrkesidkare och särskild! kan det
ej vara lämpligt att personer, kvilka genom idkeliga tjnfnader hunnit
upp till, exempelvis, tionde resan stöld ej skola, äfven om omständigheterna
äro mycket försvarande, kunna ådömas högre straff än straffarbete
i sex år.

Lika litet i detta lagrum som i fråga om stöld begången tredje
gången torde det vara af nöden att utsätta särskild! straffminimum för
enkel och särskild! för gröfre stöld.

Hvad slutligen angår straffarbete på lifstid, må väl lagens ordalag
så förändras, att deraf otvetydigt framgår, att detta straff, hvilket
säkert redan nu ej ofta ådömes för stöld, blott i sällsynta undantagsfall
kommer till användning; men att fullständigt boittaga detsamma
så att det ej ens kan ådömas, då personer, ansedde såsom ytterst samhällsvådlige,
samfäldt begå en hel serie af grafva stölder under sådana
omständigheter, att brottet lätteligen kunnat öfvergå till groft rån,
finner jag ej vara tillrådligt. _

På grund af hvad jag sålunda anfört får jag vördsamt föreslå,
att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 20 Kap. 7 § 3 mom. skall
erhålla följande lydelse:

Kommer han åter fjerde gången eller oftare;
dömes till straffarbete från och med två till och med
åtta år; dock må, der omständigheterna, äro synnerligen
mildrande, tiden för straffarbetet till ett år nedsättas.
Inträffar fall, som i 6 § omnämnes, då må
till straffarbete i tio år eller, der omständigheterna
äro synnerligen försvårande, på lifstid dömas»;

af herr Göransson, som instämt med herr Lilienberg i fråga om
2 Kap. 19 §, 13 Kap. 6 § och 18 Kap. 7 §. strafflagen samt vidare
anfört: »Då de i 11 Kap. 7 § och första punkten i 12 § samt i 14 Kap.
15 § omförmälda brott, synes mig vara åt så betänklig art att de icke
böra få försonas med böter, har jag icke kunnat biträda det slut, hvartill
utskottet kommit i fråga om straffbestämmelser för dessa brott, och
får jag härjemte beträffande 7 §, på de i herr Lilienbergs reservation
anförda skäl, instämma i hans förslag om ett tillägg till sagda §.

På grund häraf anser jag att nämnda §§ böra hafva följande lydelse:

11 Kap. 7 §. Den som i uppsåt att skada göra,
eller eljest i vredesmod, emot annan drager knif eller
Bih. till Likså. Prat 1890. 7 Samt. 26 Häft. 14

106

Lagutskottets Utlåtande N:o åd.

svärd, eller spänner bössa, eller reser annat lifsfarligt
vapen, vid gudstjenst, som i 1 eller 3 § sägs, eller å
sådant ställe, som i 5 § omtalas; varde, der ingen skada
sker, ändock straffad med fängelse i högst ett år.

Sker det vid sammankomst för gemensam andaktsöfning,
som ej är att hänföra till gudstjenst; varde
den omständighet, vid bestämmande af det straff, som
å gerningen bör följa, såsom försvårande ansedd.

12 §. Bryter man hemfrid, i ty att man af
ondska slår in fönster i annans hus, eller kastar i
annans gård, hus eller fartyg in sten eller annat,
straffes med fängelse i högst sex månader. Sker det
af öfverdåd eller okynne; vare straffet böter.

Bryter man hemfrid medelst bultande eller annat
våld å hus, som bebodt är och der man ej lof
eller lega för sig har; straffes med böter eller fängelse
i högst sex månader. Sker det i uppsåt att
annan våldföra, vare lag, som i 10 § sägs.

14 Kap. 15 §. Har någon i uppsåt att göra
skada, eller eljest i vredesmod, emot annan dragit
knif eller svärd, spännt bössa eller rest annat lifsfarligt
vapen; då skall den omständighet, om skada
sker, vid straffets bestämmande, såsom försvårande
anses; och må i fall, som i 11 § sägs, der misshandel
skedde af hastigt mod, så ock för misshandel, hvarom
i 12 § förmäles, straffet förhöjas till straffarbete i fyra
år, och för sådan misshandel, som i 13 § nämnd är,
till straffarbete i högst ett år dömas; kommer ej skada,
vare straffet fängelse i högst sex månader»;

af herr H. Andersson i Nöbbelöf, som instämt med herr Lilienberg
i fråga om 2 Kap. 19 § andra stycket, 11 Kap. 7 §, 11 Kap. 12 §, 13 Kap.

6 § och 23 Kap. 7 § strafflagen samt vidare anfört: »I likhet med
öfrige ledamöter inom lagutskottet har jag ej kunnat biträda de motioner,
som inom Riksdagen blifvit afgifna och till lagutskottet hänvisade samt
afse fullständigt upphäfvande af straffpåföljden »förlust af medborgerligt
förtroende». Mig synes det ej vara välbetänkt att personer, som begått
så nesliga handlingar som mord, rån, mordbrand och förräderi in. fl.,
genast efter strafftidens slut böra vara berättigade till alla de politiska
och kommunala förtroendeuppdrag, hvartill de genom det af dem begångna
brottet blifvit inkompetente; och så länge i våra lagar ännu

Lagutskottets Utlåtande N:o 44. 107

qvarstå de bestämmelser, att såsom vilkor för erhållande af dylika uppdrag
fordras »god frejd», kan nämnda straffpåföljd ej gerna alldeles
borttagas. Deremot har jag ansett, att staten bör så mycket som
möjligt, utan att statens eller den enskildes säkerhet derigenom riskeras,
vidtaga sådana åtgärder, att från fängelset frigifne personer, hvilka i
många fall ej hafva annat försörjningsmedel än det arbete, de hos
annan arbetsgifvare kunna erhålla, ej må, med anledning af de bestämmelser
lagen föreskrifver, uteslutas från de tillfällen, som kunna gifvas
att ärligen försörja sig och de sina.

Enligt meddelanden, som lemnats af personer, hvilka haft anställning
vid fångvården, lär det nog icke vara ovanligt, att personer
efter strafftidens slut på allvar försökt att ärligt försörja sig, men till
följd af anmärkningen i deras betyg om »förlust af medborgerligt förtroende»
har arbetsförtjenst ej kunnat erhållas, utan personen har för
att erhålla sitt lifsuppehälle nästan tvungits att till fara för samhället
å nyo beträda brottets sorgliga bana samt som en följd häraf återigen
för längre eller kortare tid, ja kanske för all tid, hamna i fängelset.

För att i någon mån förekomma dessa sorgliga återfall i brott,
synes mig hvad nya lagberedningen föreslagit vara ett ganska verksamt
medel, nemligen ett förständigande för presterskapet att i de s. k.
arbetsbetygen, hvilka utfärdas för personer, som på annan ort söka
arbete, ej må göras anteckning om personens frejd.

På grund häraf har jag ansett, att lagutskottet bort tillstyrka
Riksdagen att i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla om sådant tillägg
till stadgandena i afseende å frejdbetyg, som af presterskapet meddelas;
hvarigenom förordnades,

att i betyg, som på enskild persons begäran af
presterskapet meddelas, anteckning om frejd ej må
göras i annat fall än då betyget begäres:

för flyttning från en församling till annan, eller
till fullgörande af domstols föreskrift om uppvisande
af frejdbetyg, eller

i ändamål, för hvilket bevis om frejd enligt lag
eller författning erfordras; skolande, der skriftlig ansökan
eller anmälan bör vara åtföljd af frejdbevis,
iakttagas, att beviset tecknas å inlagan»;

af herr Hassebot mot utskottets hemställan beträffande 11 Kap.
12 § strafflagen;

108

Lagutskottets Utlåtande N:o 44.

af herr von Baumgarten mot utskottets hemställanden beträffande
11 Kap. 12 §, 22 Kap. 21 § samt 23 Kap. 6 och 7 §§ strafflagen;

af herr Redelius, som instämt med herr Bergström i fråga om
23 Kap. 6 och 7 §§ strafflagen;

af herr Smedberg, som instämt med herr Lilienberg i fråga om
2 Kap. 19 §, 11 Kap. 7 §, 13 Kap. 6 § och 23 Kap. 7 § strafflagen;

af herr C. Persson i Stallerhult, som instämt med herr Lilienberg
i fråga om 2 Kap. 19 §, 11 Kap. 7 §, 11 Kap. 12 § och 13 Kap. 6§
strafflagen samt med herr Bergström i fråga om 23 Kap. 6 och 7 §§
strafflagen; samt

af herr A. Nilsson i Rinkaby, som instämt med herr Lilienberg
i fråga om 2 Kap. 19 § andra stycket, 11 Kap. 7 och 12 §§, 13 Kap.
6 §, 20 Kap. 3 § och 23 Kap. 7 §.

Nedannämnda ledamöter hafva begärt få antecknadt. att de på
grund af erhållen ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit: herr
Fröberg i behandlingen af hela ärendet, herr Redelius i behandlingen
af 12—22 Kap. strafflagen, samt herr Wendt i behandlingen af 2 Kap.
19 §, 4 Kap. 2 och 11 §§, 5 Kap. 14 §, 18 Kap., 19 Kap., 20 Kap.,
21 Kap., 22 Kap. och 23 Kap. strafflagen samt herrar Broströms och
Björcks motioner.

STOCKHOLM, ISAAC MAECUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1890.