Lagutskottets Utlåtande N:o 43 (Utlåtande 1909:LU43 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

N:o 43.

Ank. till Riksd. kansli den 5 april 1909, kl. 11 f. m.

Utlåtande, i anledning af dels väckta motioner med förslag till
lag angående förhud mot kvinnors användande till arbete
nattetid i vissa industriella företag, dels ock en med
föranledande däraf afgifven motion.

Lagutskottet har till gemensam behandling förehaft dels två i
sak likalydande motioner med förslag till lag angående förbud mot kvinnors
användande till arbete nattetid i vissa industriella företag, väckta den
ena, under n:o 34, i Första Kammaren af herr Sam. Clason med instämmande
af herr Carl Björk och den andra, under n:o 64, i Andra Kammaren
af herr Th. Först, dels ock en med föranledande af dessa motioner
i Andra Kammaren väckt motion, n:o 202, af herr Carl Lindhagen.

Uti herr Clasons motion anföres följande.

»Vid sistlidne riksdag framlades, som bekant, den 3 april en kungl.
proposition (n:o 156) med förslag till förordning angående förbud mot
kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag. Propositionen,
som här bifogas såsom bilaga, anslöt sig till den internationella
konvention i ämnet, som den 26 september 1906 undertecknats
på en diplomatisk konferens i Bern af ombud från samtliga europeiska
stater, med undantag af Ryssland, Norge och Balkanstaterna, och afsåg
att inhämta Riksdagens yttrande öfver den föreslagna förordningen, för
att regeringen därpå skulle ratificera nämnda internationella öfverenskommelse.

Bih. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 42 Höft. (N:o 43.)

Herrar Clasons
och
Furste
motioner.

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Propositionen blef af lagutskottet — mot åtskilliga reservanter —
afstyrkt och lyckades ej heller tillvinna sig någondera kammarens bifall.
Det synes mig emellertid förefinnas goda skäl att åter bringa denna
fråga under Riksdagens öfverläggning. Härför kan måhända redan den
omständigheten tala, att dess behandling sistlidne år måste företagas
under riksdagens allra senaste skede, då, som bekant, en mångfald
ärenden så starkt pläga trängas å kamrarnes bord, att uppmärksamheten
å hvarje enskild specialfråga svårligen kan vara lika spänd som eljest.
Särskildt inom denna kammare föredrogs ärendet också först närmare
midnatt efter ett ovanligt långt arbetsplenum — den 23 maj — under
hvilket omedelbart dessförinnan behandlats ett annat lagförslag af synnerlig
vikt, och diskussionen kunde under sådana förhållanden icke blifva
synnerligen omfattande. I medkainmaren hann frågan företagas först
den 27 maj, då sakens utgång genom denna kammares beslut redan
var afgjord. Äfven den tvekan, som på vissa håll faktiskt förefanns
och jämväl uttalades, synes mig under sådana förhållanden motivera
frågans framläggande till förnyad ompröfning.

De skäl, som tala för att äfven Sverige ansluter sig till denna
internationella öfverenskommelse, äro nämligen synnerligen starka. I
hufvudsak må därvid hänvisas till fjolårets kungl. proposition och till
den då förda diskussionen i kamrarne. I hvarje fall synas mig dessa
skäl vida öfverväga hvad som från olika håll anförts mot förslaget.

Då exempelvis framhållits, att äfven för män industriellt och annat
nattarbete är skadligt, och att eu lagstiftning på området därför borde
framgå parallellt för kvinnor och män, så har däremot med fullt foggenmälts,
att det ej lärer kunna bestridas, dels att man i allmänhet
dock måste räkna med kvinnan såsom en fysiskt mindre motståndskraftig
individ, om det gäller industriellt nattarbete, dels att i detta
fall alldeles särskild hänsyn måste tagas till hennes uppgift såsom det
nya släktets lärarinna och fostrarinna och såsom familjens vårdarinna i
öfrigt. Just åt sistnämnda hänsyn har j)å senare tid alltmer och med
rätta på olika områden tillerkänts en synnerligen framstående betydelse
och skyddslagstiftning för kvinnor sålunda i liera hänseenden framträdt
såsom ett särdeles behjärtansvärdt samhällsbehof, hvars vikt ingalunda
minskas därigenom, att äfven för andra individer liknande reformer i
vissa fall kunna vara önskliga. Det står ock i full öfverensstämmelse
med öfriga åtgärder i vår tid att främja samhällshygienen och såvidt
möjligt skaffa garantier för en sund utveckling från första stund af det
uppväxande släktet, åtgärder, som för hvarje år torde tillmätas ökad
vikt. Som bekant, har också erfarenheten visat, att, där förbud mot

Lagutskottets Utlåtande N:o 43-

kvinnors nattarbete inom industriella yrken någon längre tid föreiunnits,
dödligheten bland kvinnor och barn minskats.

Afgörande mot förslaget kan ej heller den omständighet få gälla,
att för närvarande i Sverige det kvinnliga nattarbetet inom industriella
yrken ännu icke förekommer i så synnerlig omfattning. Förefunnes
det i stor utsträckning, skulle detta tvärtom af enhvar betraktas såsom
en betänklig fara för samhällets sunda utveckling, men just den omständigheten,
att vi i detta hänseende ännu icke hunnit så långt som
vissa andra länder, när den ifrågavarande skyddslagstiftningen där måste
genomföras, manar oss att snarast möjligt gripa oss an därmed, eftersom
därigenom tydligtvis den eventuella konflikten på detta område
mellan samhällshygienens kraf och vissa enskildes intresse kan väsentligt
lindras. Äfven på hithörande områden gäller regeln, att man skall
söka bota en brist, innan den alltför mycket hunnit utveckla sig. Just
de senare årens statistik visar för öfrigt för vårt land en relativt
starkare ökning af de kvinnliga fabriksarbeterskorna än af de manliga
arbetarne. Det kan anmärkas, att i Tyskland vid den där senast verkställda
och nyligen fullbordade yrkesräkningen eu dylik tendens framträdt
i långt större utsträckning, än man förut trott sig hafva skäl
förmoda.

Mot förslaget har slutligen anförts, att det för dem, som för närvarande
skulle direkt drabbas af det däri inneslutna förbudet, skulle
medföra alltför stora olägenheter, och alt på denna grund representanter
för dessa grupper ställt sig afvisande mot den ifrågavarande
lagstiftningen. I sistnämnda hänseende har särskildt hänvisats till den
af Fredrika-Bremer-förbundet 1907 mot förslaget igångsatta rörelsen
och däraf framkallade uttalanden af ett par arbeterskegrupper. Äfven
dessa argument äga dock enligt min uppfattning icke nog bärkraft att
jäfva önskvärdheten af lagens antagande. Det är först och främst
gifvet, att i den mån denna rörelse mot lagen utgått från den redan
ofvan berörda, men tillbakavisade teoretiska oppositionen mot hvarje
separat lagstiftning för kvinnor, så har den tydligen beviskraft endast
för dem, som utan vidare hylla en sådan teori, men däremot icke för
alla andra, som på grund af kvinnans särskilda samhällsuppgift också
anse särskild skyddslagstiftning för kvinnor befogad. Ser man åter
frågan praktiskt, så är det en känd sak, att alla dylika skyddslagstiftningar
till en början pläga mötas af liknande opposition från enskilda
grupper, som befara att af desamma röna något intrång i sin rörelsefrihet,
men detta kan tydligen icke vara något afgörande skäl mot en
sådan lagstiftning, om den eljest är påkallad af hänsyn till hela sam -

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

hällets val. Det visade sig ock vid sistlidet års Andrakammardebatt,
att lagförslaget vann lifligt understöd af, bland andre, såväl kammarens
arbetarerepresentanter som dess yrkesinspektörer, d. v. s. af kretsar,
hvilkas sakkunskap på området och förmåga att praktiskt bedöma detsamma
måste tillmätas den största betydelse.

I själfva verket torde ock de farhågor, som hafva uttalats i fråga
om lagens menliga följder för vissa nuvarande kvinnliga arbeterskors
framtida verksamhet, varit mycket öfverdrifna. Lagen skulle, som bekant,
i intet fall träda i kraft före 1911 och i visst fall först tre år därefter,
och en ganska afsevärd öfvergångstid är sålunda stipulerad för
vederbörandes anpassning till de nya förhållandena. Och erfarenheten
från utlandet visar, att en dylik anpassning i liknande fall låter sig
verkställas, likasom ock att svårigheterna icke varit större, än att de
ansetts böra vika för det stora målets vinnande. Hvad som sedan
länge visat sig gagneligt för utlandets industrivärld, kan icke med fog
antagas vara öfvervägande skadligt för den svenska.

Just om hithörande utländska förhållanden synes emellertid vid
den svenska oppositionen mot lagen ganska mycken missuppfattning
gjort sig gällande. Så meddelades exempelvis under nämnda Andrakammardebatt
af en talare en uppgift om de menliga följder, som
genomförandet af en dylik skyddslag inom typografyrket i Frankrike
1892 skulle haft för de kvinnliga typograferna i Paris.

Den lyder som följer:

''Där (d. v. s. vid tryckerierna i Paris) förhöll sig så, att, när nattarbete^
kvinnor förbjöds, sätterierna afskedade omkring 5,000 kvinnliga typografer. Åtskilliga
af dessa kvinnliga typografer hemföllo då åt prostitutionen. Någon statistik
i detta afseende finnes naturligtvis icke. Andra måste taga sin tillflykt till andra
yrken, mindre väl aflönade än det, som de förut idkat’ o. s. v.

Det ligger för öppen dag, att denna uppgift — som lärer härstamma
från ett meddelande af en holländsk dam på en kvinnokongress
i Berlin 1904, och som för öfrigt äfven vid andra tillfällen under de
senare åren användts i vårt land såsom argument mot speciallagstiftning
för kvinnor — i Sverige upptagits under full tillförsikt till den
källa, hvarur den hämtats. Huru grumlig denna källa emellertid synes
ha varit, framgår af den kritik däröfver, som lämnades på den internationella
föreningens för lagstadgadt arbetarskydd sista kongress i Lucern
den 28—30 sistlulne september, för hvilken kongress fjolårets riksdagshandlingar
i ämnet voro bekantgjorda genom ett utförligt, i vissa fall
ordagrant franskt referat. Där lämnade nämligen en af deltagarne, herr

Lagutskottets Utlåtande N:o 43. 5

A. Keufer, vice ordförande i arbotsrådet i Paris, representant för typografföreningen
och själ!'' f. d. typograf, den märkliga upplysningen,

att då nattarbotsförbudet infördes genom lagen af 1892, sysselsatte blott eu
enda daglig tidning i Paris. »La Gazetto de Franco». Hägra kvinnliga typografer
nattetid. Dessutom arbetade äfven några kvinnor i en dol boktryckerier ibland om
nätterna. Å samtliga dessa arbetsplatser ordnades emellertid arbetet efter lagens
ikraftträdande så, att kvinnornas arbete förlädes till dagstimmarne. Ingen enda
kvinnlig typograf i Paris af skedades på grund af den nya lagen. — _— Dessutom meddelade
han den synnerligen intressanta uppgiften, att antalet kvinnliga typografer i
Frankrike icke, såsom man också i detta sammanhang varit färdig att försäkra,
vore i aftagande, utan att det i stället ökats högst betydligt såväl absolut som
relativt. År 1896 voro nämligen i de franska tryckerierna anställda 23.797 arbetare,
däraf 3,538 kvinnor, d. v. s. 15 procent, under det att år 1901 af 29,727 typografer
5,357 eller 18 procent voro kvinnor.’

Alla de slutsatser, som med stöd af ofvannämnda uppgift från
kvinnokongressen i Berlin dragits med hänsyn till föreliggande skyddslagstiftning,
äro således fullständigt vilseledande.

Det bör också tilläggas, att äfven i öfrig! de under f jolårets riksdagsdebatter
anförda skälen mot denna lagstiftning på kongressen i
Luzern väckte synnerlig förvåning och af olika talare med mycken
styrka upptogos till vederläggning. Kongressen beslöt också uppdraga
åt sin byrå att. till den svenska regeringen aflåta en adress, ''uttryckande
föreningens tacksamhet för de ansträngningar, regeringen gjort med
hänsyn till ratificerandet af konventionen i Bern rörande förbud mot
kvinnors nattarbete, dess beklagande, att dessa ansträngningar ej krönts
med framgång, och dess förhoppning, att nya åtgärder skola föra till
önskadt resultat’. Kongressens hållning är naturligtvis så mycket
betydelsefullare, som den bland sina deltagare räknade både män och
kvinnor, representerande bortåt tjugu länder och ofta det bästa dessa
äga i fråga om teoretiska och praktiska insikter på här föreliggande
område. Sakkunskapen på området, sådan den föreligger hos utvalde
representanter från de olika europeiska staterna, har alltså med sällsynt
enighet uttalat sig för den ifrågavarande lagstiftningen.

Vid bedömande af dess betydelse bör emellertid gifvetvis det allra
kraftigaste afseende fästas just vid denna dess internationella karaktär.
Det är uppenbart, att, om den moderna industrialismens afvigsidor skola
bekämpas, detta helst bör ske på fwfernationell väg, enär eljest skulle
kunna invändas, att somliga stater ställde sig förmånligare än andra i
den mellanfolkliga ekonomiska konkurrensen. Här föreligger nu ett
fall — enligt uppgift till och med det första — där man med mycken
framgång verkligen lyckats slå in på denna väg och åstadkomma en
internationell öfverenskommelse på arbetareskyddslagstiftningens svår -

6 Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

handterliga område. Det är då naturligt, att det både för sakens egen
skull och för eventuell fortgång i andra liknande hänseenden på samma
mellanfolkliga väg är af synnerligt intresse, att öfverenskommelsen
verkligen blir genomförd och icke någon länk brister i kedjan.

Såsom ofvan nämnts, undertecknades på sin tid konventionen i
Bern af ombud från samtliga Europas stater, med undantag af Ryssland,
Norge och Balkanstaterna. Ratifikationer ha sedan ingått från

Storbritannien ..........................	....................... den 24 sept.	1907
Luxemburg.................................	...................... ,, 12 nov.	1907
Schweiz........................................	....................... m 10 jan.	1908
ett antal brittiska kolonier och protektorat den 21 febr.	1908
Tyska riket................................	....................... » 12 juni	1908
Belgien ........................................	....................... „ 20 juni	1908
Nederländerna ............................	...................... ,, 8 sept.	1908
Frankrike.....................................	....................... ,, 1 okt.	1908
Österrike-Ungern ....................	....................... ,, SO dec.	1908
Portugal.........................................	...................... ,, 31 dec.	1908

Danmark hade redan vid konventionens undertecknande förbehållit
sig att få inkomma med sin ratifikation först år 1910; i Spanien hafva
vissa förberedande arbeten ej ännu afslutats; och från Italien, där detta
äfvenledes varit fallet, har på denna grund ingått en framställning, att
den i artikeln 8 af konventionen omförmälda frist för deponerande af
ratifikationsinstrumenten måtte förlängas. Konventionen lämnar också
öppet för icke-signatärmakter att sedermera biträda densamma. I en
enda stat af de 1906 i Bern deltagande har förslaget förkastats, och
detta är Sverige! Då, såsom ofvan i korthet framhållits, de skäl, som
därvid inverkat, icke synas mig äga nog betydelse att motivera en
sådan utgång, hvilken däremot ur både samhällshygienisk och mellanfolklig
synpunkt måste anses beklaglig, får jag vördsamt hemställa,
att Riksdagen måtte såsom lag för sin del antaga det i bilagda
Kungl. Maj:ts proposition n:o 156 vid 1908 års riksdag innefattade förslag
till förordning angående förbud mot kvinnors användande till arbete
nattetid i vissa industriella företag.»

Herr

Lindhagens

motion.

Herr Lindhagens motion har följande lydelse.

»Vid 1908 års riksdag inhämtade Kungl. Maj:t genom en proposition
Riksdagens yttrande öfver ett förslag till förordning angående förbud
mot kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella företag.
Till stöd för detta förslag åberopades, utom dess nytta i och för sig,

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

tillika att därigenom skulle från Sveriges sida vinnas anslutning till
en i Bern den 26 september 1906 afslutad internationell konvention i
ämnet, på hvilken konvention det ifrågavarande förslaget byggde.

Lagutskottet afstyrkte förslaget. Såsom skäl anfördes den vidtgående
inskränkningen i kvinnans frihet att lämpa sin arbetstid i hvarje
fall efter förhållandena och behof vet samt det tvifvelaktiga, huruvida verkligen
ett bättre sakernas tillstånd vore att vänta af förbudet. En omständighet
att räkna med syntes utskottet äfven vara, att FredrikaBremerförbundet,
Typografiska kvinnoklubben och Socialdemokratiska
kvinnokonferensen ställt sig afvisande. Såsom åtgärder ägnade att
förbättra den inom industrien arbetande kvinnans ställning framhöll
utskottet i stället vidsträcktare forlön dranden af minderårigas och unga
kvinnors öfveransträngning, minskande af yrkesfarorna, införande af
kvinnlig yrkesinspektion samt moderskapsförsäkring under statens medverkan.
Af liknande skäl ansåg sig utskottet emellertid icke heller
kunna tillstyrka en väckt motion om utredning och därå grundadt förslag
om reglering af både män och kvinnors nattarbete inom industriella
och därmed närbesläktade arbetsområden.

Med denna motivering ställde sig lagutskottet tydligt afvisande
mot hvarje inskränkning geuom lagstiftningen af det skadliga industriella
nattarbetet för vuxna arbetare, män och kvinnor.

Mot denna utskottets uppfattning reserverade sig fyra ledamöter.
Tre af dessa hemställde, att Riksdagen måtte såsom lag för sin del
godkänna det framlagda författningsförslaget. Den fjärde sökte i en
utförlig reservation, på samma gång erkännande gafs åt de grundläggande
synpunkter, på livilka förslaget byggde, tillika utveckla de
betänkligheter, som bland annat från många politiskt och socialt vakna
kvinnors sida framhållits mot lagen såsom ensidigt riktad mot kvinnorna
samt ägnad att sannolikt mer eller mindre uttränga dem från deras
bästa arbete och sålunda i praktiken kunna verka motsatsen, af hvad
den afsåg. Därför hemställdes i reservationen, att i anledning af
förenämnda motion Riksdagen, med förklarande att propositionen icke
kunde i sin dåvarande affattning bifallas, måtte anhålla om utredning
i hvad mån, inom industriella och därmed besläktade arbetsområden
män och kvinnor sysselsättas med nattarbete på ett för hälsan skadligt
sätt samt därefter vidtaga de åtgärder, som kunde vara ägnade att
afhjälpa berörda missförhållande under behörigt skyddande tillika af de
ar betandes utkomstmöjligheter.

Lagutskottets hemställan bifölls af Riksdagen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Nu har vid denna Riksdag frågan ånyo framförts i båda kamrarna
genom motioner, hvilka förorda till antagande fjolårets proposition i
ämnet.

I dessa motioner beröras endast ytligt den sak, om hvilken meningsskiljaktigheter
yppats bland anhängare till en verksam skyddslagstiftning
på det industriella området äfven i fråga om nattarbetet. Det frnmhålles
hufvudsakligen hvad alla äro eniga om, huru angeläget det är att kunna
skydda kvinnorna från de skadliga följderna af nattarbete och vikten
af internationella överenskommelser på skyddslagstiftningens område.

Men saken har en annan sida. Man må därvid gärna frånse, hvad
som invändes mot befogenheten under alla förhållanden att göra en
undantagslagstiftning ensamt blott för ena hälften af ett lands myndiga
medborgare eller att lagstifta på detta sätt för kvinnorna, innan de genom
politisk rösträtt få tillfälle att deltaga i beslutet och göra sina synpunkter
gällande. Det ligger dock kanske åtskilligt äfven under särskilt det
senare. Hufvudfrågan, som motionärerna tydligen ogärna inlåta sig på,
är emellertid denna: Hvad skola kvinnorna lefva af, medan de äro ogifta
eller änkor, och huru skola de existera äfven såsom gifta, i de fall, att
deras män hafva för litet betaldt eller äro sjuka eller arbetslösa eller
förstöra arbetsförtjänsten på dryckenskap och andra utsväfningar. Statistikens
siffror om den alljämt minskade äktenskapsfrekvensen äro ej ägnade
att sprida något förhoppningens ljus för de närmaste tiderna öfver dessa
spörsmål. Samhällsförbättraren är skyldig också fråga sig och söka utreda,
om under sådana förhållanden man verkligen förbättrar kvinnornas hälsa
och kroppskrafter genom att ensidigt blott för dem förbjuda allt nattarbete
och detta att börja med just i anställningar, där de ha bäst betaldt.

Att det ifrågavarande förbudet icke kommer att skaffa kvinnorna,
hvarken de nu redan anställda eller blifvande arbetssökande, bättre
bostäder, varmare kläder, mera mat och rikligare tillfällen till verklig
hvila och förströelse torde vara obestridligt, Men om det ej blir sämre
i dessa afseenden för dem än förut, då vore ju i alla fall åtskilligt vunnet.
Men nu befara kvinnorna, icke utan fog synes det, att de i stället kunna
få det i genomsnitt sämre med eu sådan lag, därför att denna måste
mer eller mindre uttränga dem från de bäst aflönade yrkena eller de
bästa platserna i dessa yrken eller kanske ibland från allt arbete.
Det är nog bra att undgå nattarbete. Men skall förmånen köpas mot
att bo ännu uslare, frysa ännu mera och svälta rikligare, då må man
betänka sig något. Detta intresserar emellertid tydligen icke alls
den manlige så kallade lagstiftaren. Lifvet, skall brusa lika entonigt

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

som förut och ingen kommer att räkna eller mäta de lidanden, som
följa i spåren af eu byråkratisk författning.

Man säger nn möjligen, att det icke kan bevisas, att dessa farhågor
skola gå i uppfyllelse. Men meningen bör väl ej vara att med den
ifrågasatta lagstiftningen kasta sig ut i det okända, helst många sannolikheter
tala för, att en dylik fara måste vara för handen. Någon
betänksamhet borde ock kunna framgå ur det ostridiga förhållandet, att
man slår in på en väg, som ej försvaras från något håll annat än- ur
opportunitetssynpunkter.

Någon utredning om, hur de hitintills i vissa europeiska länder
antagna författningar mot vuxna själfför sörj ande kvinnors nattarbete
verkat uti förevarande hänseende, förefinnes icke. Eu fackman i ämnet,
hvars sympatier mest luta åt antagandet af det framlagda förslaget,
har uppgifvit sig trots allehanda försök icke lyckats uppspåra något
material för ett objektivt bedömande af denna försummade sida af saken.
Han håller före, att ett pålitligt material till en sådan utredning saknas.

Det är också klart, att det skall förhålla sig så. Den som varit
i tillfälle att på nära håll få någon kännedom om åskådningarna hos
särskildt Centraleuropas olika folkslag, finner snart, hur litet kvinnofrågans
speciella problem där ännu kommit till sin rätt. Männen äro
i det offentliga herrar såsom de alltid varit. Kvinnorna betraktas mera
som ett lösöre, med hvilket man lagstiftar och förfar efter omständigheterna.
Själfva äro kvinnorna i dylika ting sofvande och finna sig i
de ömma ehuru kanske ej alltid så osjälfviska omsorgerna, hvart det än
bär, ty så hafva de blifvit vanda. Sticker någon liten blyg opposition
upp, ett mänskligt kraf på myndighetsförklaring, så kväfves säkerligen
den lilla revolutionen gärna i sin linda med ett lagom mått af maktspråk
eller andra lämpliga medel. Eu ganska god mätare på tillståndet i
hvarje land är det beaktande, krafvet på politisk rösträtt för kvinnor
vunnit.

Emellertid kan man här och hvar uppspåra tecken, som tyda på
att det kanske icke öfverallt är såväl beställdt. Från Holland har erhållits
en del upplysningar rörande verkan af 1889 års lag om unga
personers och kvinnors arbete, hvilken lag innehåller bland annat visst
förbud för kvinnligt nattarbete. I meddelandet hänvisas till angifna
ställen uti yrkesinspektörernas officiella rapporter, enligt hvilka kvinnorna
skulle genom lagen blifvit mer eller mindre undanträngda af män
och af ynglingar på 16 eller 17 år i femton särskilda uppräknade yrken.
I ett af dessa yrken angifves dock afskedandet hafva berott på lagens
förbud för kvinnor att arbeta på söndagen. Dessutom meddelas ur inBih.
till Riksd. Prat. 1909. 7 Sami. 42 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 43-

spektörernas rapporter några allmänna iakttagelser, hvilka här nedan
återgifvas enligt meddelandet, dock med reservation för eventuella misstag
genom att yttrandena stå lösryckta ur sitt för mig obekanta sammanhang.

3:dje insp. 1890: ''Förbudet mot nattarbete har orsakat, att i alla yrken,
hvarest man arbetar nattetid, kvinnorna blifvit afskedade och ersatta med män
eller ynglingar.’

3:dje insp. 1893 sid. 280. ''De af lagen skyddade personer ha blifvit afskedade
och i de små industrierna ha de icke utsikt att erhålla någon annan plats; endast
i de stora industrierna kan man lämpa sig efter lagen. — Sid. 283. ''skyddslagstiftningen
är orsaken till, att flickor och kvinnor ersatts med män’.

3:dje insp. 1894: ''I verkligheten kan man konstatera, att under de sista åren
fabrikanterna vägra att anställa gifta kvinnor äfvensom att i många etablissement,
hvarest arbetet kan förrättas lika bra af män, alla kvinnor ha afskedats.’

3:dje insp. 1895—96 sid. 71. ''Alla kvinnorna blefvo afskedade.’ ’I allmänhet
anställas skyddade personer föga.’

6:te insp. 1895—96 sid. 9. ''Förbud mot nattarbete har orsakat, att antalet
skyddade personer minskats betydligt.’

3:dje insp. 1899—1900 sid. 369. ''Det arbete, som förr utförts af kvinnor, utföres
nu af män. Detta kostade mer i arbetslöner, men resultaten voro icke
dåliga.’

Det tillägges i meddelandet att sedermera ha då och då genom
kungl. beslut, som grunda sig på skyddslagen, nya arbetsområden sysselsättande
talrika kvinnor indragits under lagen utan garantier för kvinnorna.

I England finnes en kvinnoförening kallad Treedom of Labour
Defence’, som bildats i syfte att »skydda arbetare och speciellt kvinnliga
arbetare från sådan restriktiv lagstiftning, som beröfvar dem möjlighet
till arbetsförtjänst, inskränker deras personliga frihet och trakasserar dem
i deras privata lif». Detta är ju i hvarje fall åtminstone ett symtom.
Af en engelsman och en engelsk dam, båda tillhörande det socialdemokratiska
partiet, har jag vid personligt sammanträffande nyligen fått
den upplysningen, att skyddslagstiftningen i afsevärd mån uttränger
kvinnorna från arbetsmarknaden och de sade sig med bestämdhet veta,
att så var förhållandet också i tryckeriyrket. (Den engelska textilindustrien
lär härifrån göra ett undantag på grund af kvinnornas
större lämplighet för detta arbete.) För öfrigt påstodo de, att de socialt
intresserade engelska kvinnorna inom alla partier voro bestämda motståndare
till all vidare separat kvinnolagstiftning, så länge kvinnorna
sakna politisk rösträtt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 43. 11

Motionerna förbigå förenämnda äfven vid förra riksdagen af mig
delvis lämnade upplysningar, men göra däremot ett afgörande nummer
af en uppgift om de kvinnliga typograferna i Paris, som meddelades af
eu annan ledamot i Andra Kammaren. De försök, som gjorts att från
Paris erhålla exakta upplysningar i detta ämne, ha ej lämnat något
resultat, livad man kunnat inhämta är till en början, att mellan de
manliga och kvinnliga typograferna i Paris lär nu råda ett så spändt
förhållande, att tillförlitliga meddelanden från någondera hållet ej stå
att vinna. Att uppgiften om det stora massafskedandet är oriktig liksom
att uppgiften i motionerna om antalet anställda kvinnliga typografer
sannolikt är riktig, synes också framgå. Däremot är den af motionärerna
kursiverade upplysningen, att ingen enda kvinnlig typograf i Paris afskedades
icke heller vederhäftig. Motionärernas sagesman har i meddelanden
till Stockholm ej heller vidhållit ett sådant uttalande. Huruvida eller
i hvad mån de kvinnliga typografernas ställning i och för sig försämrats
känner man icke. Men den förenämnda tvedräkten mellan
manliga och kvinnliga typografer har säkerligen sin rot delvis äfven i
det ensidigt anordnade förbudet mot kvinnligt nattarbete, hvilket de
kvinnliga typograferna ock lära försökt få upphäfdt.

Man kan sålunda som sagdt ej få några värdefulla upplysningar
om lagstiftningens verkan utomlands i ofvan framhallna afseenden utan
får nöja sig med att bedöma frågan efter dess egen natur. Det bör
då, utöfver hvad därom redan sagts, särskilt i fråga om bestämmelserna
i Bernerkonventionen, hvilka nu skulle antagas äfven hos oss, anmärkas,
att de säkerligen i allmänhet innefatta ytterligare skärpningar i den
redan antagna utländska lagstiftningen för kvinnor, under det att man
samtidigt fortfarande underlåter att göra någon som helst parallellagstiftning
för män.

Man må vidare icke förglömma, att förslaget icke afser förbud blott
för arbete mellan kl. 10 e. in. och 5 f. in. Dessutom stadgas en oafbruten
ledighet under minst 11 timmar. Förutnämnda 7 timmar måste
således ökas med ytterligare 4 därmed sammanhängande timmar. Förslaget
stadgar således icke blott förbud för arbete nattetid, såsom dess
rubrik angifver, utan äfven för antingen allt morgonarbete eller allt
aftonarbete eller ock en väsentlig del af bådadera. Hvad detta säkerligen
i och för sig principiellt riktiga stadgande dock skall utan
garantier kunna ytterligare verka för kvinnorna i konkurrensen om
arbete kan icke öfverskådas.

Konventionen stadgar emellertid äfven vissa undantag för särskilda
förhållande. Detta innefattar i själfva verket ett medgifvande,

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

att den i tillämpningen kan verka orättvist och till öfvervägande skada
för kvinnorna. Men man vill icke förekomma dessa eventualiteter på
det enda verksamma sättet genom ett upptagande af frågan i hela dess
vidd för män och kvinnor. I stället anvisar man någon liten utväg
på måfå i förhoppning, att den till äfventyra skall hjälpa. Hvad konventionen
i detta afseende väsentligast innehåller är, att uti företag, däri
förekommer säsongarbete, äfvensom undantagsvis uti andra företag, då
arbetet måste forceras, den oafbrutna ledigheten kan under sammanlagdt
högst 60 dagar om året inskränkas från 11 till 10 timmar af
dygnet. Äfven mången anhängare af konventionen medgifver, att detta
särskilt i frågans nuvarande outredda läge är en alldeles för snäf begränsning
af möjligheterna att ordna arbetet annorledes efter förekommande
förhållanden. Man kan förstå att därmed mestadels ej vinnes
något väsentligt för de fall, då lagens konturer ej passa för verkligheten.

Fn dylik lagstiftning bjudes oss nu igen att antaga utan rätt till
eftertanke och än mindre möjlighet att modifiera densamma. Och detta
väl främst för att sålunda bidraga till det visserligen i och för sig betydelsefulla
önskemålet af internationell öfverenskommelse på skyddslagstiftningens
område. Därvid skall man tillika vara bunden i tolf år
utan att kunna vidtaga erforderliga jämkningar, eller öfvergå till
ett bättre system. Att obetingadt ingå på en dylik diktamen från främmande
håll är ganska mycket begärd t. Äfven internationella överenskommelser
måste byggas på ett allsidigt öfvervägande och en likvärdig
undersökning af frågan från de olika kontrahenternas synpunkt,
om sträfvandet kan göra anspråk på framgång. Motionärerna" upplysa
om, att Spanien och Italien begärt anstånd med anslutning till konventionen
för närmare utredning. Detsamma är förhållandet med Danmark,
där ett förslag om förbud för kvinnors nattarbete år 1901 föll på motstånd
från kvinnorna själfva. Säkerligen anser man sig i dessa länder
böra göra åtminstone någon undersökning om, hur det genom en sådan
lagstiftning skulle komma att gå för deras arbetande kvinnor, både
dessa, som redan arbeta i industrien och dem, som oundvikliga öden
ännu i långa tider skola drifva in i densamma eller eljest i ännu sämre
arbetsförhållanden.

Från Norge har ej heller något deltagande i konventionen ägt
rum. Man har där ej velat binda sig vid ett sådant ofullkomligt uppslag
utan sökt få en mera enhetlig lösning af frågan. Hos stortinget
föreligger en kungl. proposition till lag om tillsyn å arbetet i fabriker,
m. m. Här föreslås också förbud för nattarbete för vuxna kvinnor.

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Men detta förbud är begränsadt till tiden frun kl. 10 e. in. till G f. in.
samt ej såsom enligt Bernerkonventionen åtföljd t af förbud äfven för
morgon- eller aftonarbete. Det föreslås ock vida mera omfattande och
rationellare anordnade möjligheter till jämkning i förbudet, där sådan
jämkning är påkallad. Stortingets socialkommitté lägger härtill förslagom
en normalarbetsdag för både män och kvinnor pa högst 10 timmar
oberäknad! hvila och måltidsstunder samt beredelse och efterarbete såsom
uppeldning, putsning, rengöring och dylikt. Trots att de norska förslagen
äfven frånsedt bestämmelsen om normalarbetsdag synas ojämförligt
mer betryggande för kvinnorna än Bernerkonventionen star det
i alla fall där strid om befogenheten af särskildt förbud mot kvinnligt
nattarbete. Äfven inom social kommittén är en minoritet däremot, dock
såsom det synes af samma negativa skäl som 1908 års lagutskott.

Motionärerna ha särskild! lagt stor vikt vid ett uttalande å den
internationella föreningens för lagstadgadt arbetareskydd kongress sistliden
höst i Luzern. För denna kongress skulle fjolårets riksdagshandlingar
blifvit bekantgjorda »genom ett utförligt i vissa fall ordagrant
franskt referat». De anförda skälen mot denna lagstiftning skulle väckt
synnerlig förvåning och kongressen hade beslutat afbita en adress till
svenska regeringen.

Jag har varit i tillfälle att en gång få se förenämnda franska
referat. Lagutskottets yttrande fanns tror jag ordagrant återgifvet och
detta yttrandes afståndstagande i princip från förbud mot industriellt
nattarbete, vare sig det gäller män eller kvinnor, är ju onekligen ägnadt
att väcka uppseende. Den utförliga reservation åter, som rörde sig om
den nu föreliggande frågan eller tvistepunkten mellan skyddslagstiftningens
vänner, af den fanns ingenting alls återgifvet mer än själfva
slutyrkandet. Af de muntliga yttrandena i kamrarna voro finansministerns
och herr Fursts anföranden i sin helhet eller till väsentligaste
delar återgifna, hvilket ju var en glädjande läsning för alla rättänkande.
De talare åter, som sökt försvara kvinnornas synpunkter voro refererade
på några rader. Såsom representanter för Sverige hade också af regeringen
sändts endast persouer, som vore icke blott anhängare af Bernerkonventionens
förslag utan äfven, med ett undantag kanske, ogärna vilja
resonera om, att det också kan ha brister. Det var således väl sörjdt
för att kongressen skulle gripas af ''synnerlig förvåning. De ofvannämnda
uppgifterna från Holland och England synes man också tegat
om vid kongressen, hvilket styrker, att de kanske äro belysande, under
det att den delvis oriktiga uppgiften från Paris beriktigades af en fransk

Lagutskottets Utlåtande iV.-o 43.

kongressdeltagare, hvilket sedan gått genom svenska pressen såsom
kongressförhandlingarnes tungt vägande inlägg i ämnet.

För öfrigt skulle det nog gjort detsamma, hvad som sagts på
denna kongress. Dylika församlingar måste följa sin ledning och kunna
gifvetvis ej i hast smälta synpunkter, som man ej förr hört talas om. Men
förr än en diskussion bygges på ömsesidigt erkännande af att en sak
kan ha mer än en sida, när den verkligen har två, förr är det inte
värdt att tala om hvad sakkunskap och objektiv forskning ha att förtälja.

Äfven den schweiziska lagstiftningen innehåller ända sedan 1877
åtminstone principiellt förbud för nattarbete för både män och kvinnor.

Mången säger nu: Låt vara att Bern erkonventionen möjligen går
hårdare ut öfver kvinnorna än den hjälper dem. Det är åtminstone icke
uteslutet, att så kan ske. Alla framsteg kräfva dock offer. Löpgrafven
måste fyllas af nedtrampade kroppar för att de efterföljande skola
komma öfver. Detta kan visserligen vara sant ibland. Men en dylik
stridsordning bör dock helst undvikas. Och dylika offer synas ej gifvetvis
behöfvas i förevarande frammarsch, för hvilken bör kunna beredas
normal väg, blott män och kvinnor ville hjälpas åt. För öfrigt,
hvarför skall löpgrafven i detta fall fyllas endast af kvinnor? Männen
få allt vara så goda och lämna äfven sitt bidrag. Det är en punkt i
detta ärendes afgörande, som icke får alldeles förbises och det är angelägenheten,
att de olika synpunkterna hänsynsfullt beaktas, så att ej
onödig split uppstår bland dem, som dock måste hålla ihop.

Det har i motionerna ock åberopats, att förslaget i sitt nuvarande
skick förra året vann lifligt understöd af såväl Andra Kammarens
arbetarerepresentanter som dess yrkesinspektörer. Detta är visserligen
ett förhållande, som bör beaktas, men vid bedömandet, i hvad mån en
dylik opinion . skall väga något i vågskålen, är det af vikt att också
beakta den opinionerandes kön.

Enligt hvad jag har mig bekant har sålunda den finska kvinnliga
yrkesinspektören en alldeles motsatt uppfattning mot sina manliga
yrkeskamrater inom svenska Riksdagen.

Hvad åter allmänhetens och särskildt arbetarnes opinion angår, så
torde man för närvarande ej komma längre än att åberopa de fakta,
som föreligga till den kraft det hafva kan. I eu sådan fråga kunna
vi litet hvar ej göra anspråk på att äga någon ofelbar mening ännu.
Man tar ställning mera instinktivt och därnäst efter auktoriteter. Det
blir då lättare för männen att ta parti för en skyddslagstiftning af
ifrågavarande slag blott för kvinnor. Kvinnorna åter ställa sig instinktivt

Lagutskottets Utlåtande. N:o 43. 15

mera misstänksamma, och slå de till reträtt härifrån, sa sker det merendels,
tror jag, mot en bakgrund af manliga förmaningar.

'' Faktum är att 1907 års socialdemokratiska kvinnokonferens, där
68 ombud från olika delar af landet voro tillstädes, enhälligt uttalade sig
mot förevarande undantagslagstiftning för kvinnor. Vid 1908 års Riksdag
lära samtliga socialdemokratiska riksdagsmännen med undantag af tre
vid omröstningen ställt sig på motsatta sidan. Vid socialdemokratiska
partikongressen (den politiska organisationens kongress) i maj 1908
begärdes från riksdagsgruppens sida ett godkännande af dess uppfattning,
hvarvid omröstningen först gaf 90 röster mot 90 och sedan ny omröstning
112 röster för nämnda uppfattning mot 93. I kongressen
deltogo endast 13 kvinnor, af hvilka 12 lära röstat för kvinnokonferensens
mening och 1 för riksdagsgruppens. I augusti 1908 hölls en socialdemokratisk
kvinnokongress, men denna gjorde ej något uttalande i
ämnet. Vid ett diskussionstillfälle lära dock fyra kvinnliga ombud uttalat
sig för obetingad anslutning till Bern erkonventionen, hvilket åter bemöttes
från annat håll.

Den riktiga och önskligaste vägen är ej svår att finna. Jämsides
med andra skyddsåtgärder, hvarpå 1908 års lagutskott anförde exempel,
måste också nattarbetet förhindras, där sådant utan olägenhet kan ske,
och detta oafsedt de arbetandes kön. Möjligen kan i sådant sammanhang
vissa särbestämmelser för kvinnor visas vara obestridligen befogade.
Landsorganisationens fjärde ordinarie kongress år 1906 (den fackliga
organisationens kongress) beslöt också i anledning af en utaf Kem.-tekn., Kvarn- och Läderarbetareförbundet väckt motion om nattarbetets
afskaffande dels uttala, att vid löneaftal bestämmelser om en fast, sitt
ändamål motsvarande öfvertidsprocent för nattarbete borde införas och
att i industrier med fortgående nattarbete arbetsskiften höra förändras
från nuvarande i allmänhet gällande tvåskiftessystem å 12 timmar till
treskiftessystem å 8 tim. per dygn, och dels uppmana socialdemokratiska
riksdagsgruppen att inför Riksdagen framlägga motion om förbud föi
nattarbete för de arbetaregrupper och industrigrenar, där detsamma ej
af tvingande omständigheter nödvändiggöres.

Gifvetvis får ej i detta landsorganisationens kongressbeslut inläggas
den betydelsen, att kongressen tagit ställning till den förevarande frågan.
Men det undras, om ej ett enigt och kraftigt fullföljande af den väg,
nämnda kongress sålunda utstakat, skulle i anknytning till de aktualiteter,
som Bernerkonferensens inbjudan och tillvaron för närvarande af
en särskildt yrkesfarekommitté erbjuda, gifvit en snabbare och lyckligare

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Utskottets

yttrande.

lösning af de föreliggande viktiga spörsmålen. Det är icke för sent
ännu att inslå på den vägen.

Det må här anmärkas, hurusom ett ingripande mot skadligt nattarbete
för både män och kvinnor säkerligen skulle bäst ske i samband
med en praktisk lösning af spörsmålet om en normalarbetsdag i industriella
yrken.

På grund af hvad sålunda anförts och då denna fråga i hvarje
fall verkligen behöfver eu annan och bättre utredning, än som hitintills
kommit den till del, får jag, under hufvudsakligt åberopande i öfrigt af
den utveckling af ämnet, som återfinnes i min reservation till 1908 års
lagutskotts betänkande, hemställa:

l:o) att Riksdagen med anledning af förevarande motioner ville
bos Kungl. Maj:t anhålla om ett öfvervägande, i hvad mån och på
hvad sätt förbud för nattarbete af såväl kvinnor som män må kunna
åvägabringas inom industrigrenar, där detsamma ej af tvingande omständigheter
nödvändiggöres, samt framläggande för Riksdagen skyndsammast
möjligt af det lagförslag i ämnet, hvartill utredningen kan
gifva anledning;

2:o) att Riksdagen däremot måtte förklara det af motionärerna
framlagda lagförslag icke kunna i sitt nuvarande skick bifallas.»

i anledning af den af motionärerna omnämnda kungl. proposition,
som i det förevarande ämnet afläts till 1908 års Riksdag, hade herr
Lindhagen uti afgifven motion yrkat, att Riksdagen måtte i skrifvelse
till Kungl. Maj:t anhålla, att Kungl. Maj:t ville skyndsammast möjligt
låta utreda, i hvad mån inom industriella och därmed närbesläktade
arbetsområden män och kvinnor sysselsattes med nattarbete på ett för
hälsan skadligt sätt, samt därefter vidtaga de åtgärder, som kunde vara
ägnade att alhjälpa berörda missförhållande, under behörigt skyddande
tillika af de arbetandes utkomstmöjligheter.

Nästlidet års lagutskott hemställde i afgifvet utlåtande i ämnet,
att såväl den kungl. propositionen som nyssnämnda motion icke måtte
till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Till stöd härför anförde utskottet följande:

»Den stora utveckling industrien i senare tid undergått och den
utsträckta arbetsfördelning, som däraf följt, har gjort det för staterna
nödvändigt att genom lagstiftning ingripa till skydd för den i de
industriella yrkena arbetande personalen, för dess värjande mot de med

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

arbetet förenade faror och mot öfveransträngning. Så har varit förhållandet
äfven i vårt land, där hvad speciellt kvinnoarbetet beträffar
genom lag af den 17 oktober 1900 angående minderårigas och kvinnors
användande till arbete i industriellt yrke förbud meddelats att till arbete
under jord, grufva eller stenbrott använda kvinna äfvensom att sysselsätta
kvinna, som födt barn, med arbete i industriellt yrke under de
fyra första veckorna efter barnsbörden, därest icke med läkarbetyg
styrkes, att hon tidigare kan utan men börja arbetet. T hvad mån
samhället bör reglerande ingripa till skydd för arbetaren inom do industriella
yrkena, måste emellertid bero af de faktiska förhållandena.
Dessa gestalta sig naturligtvis olika i olika länder, och hvad som är
erforderligt eller lämpligt i ett land, är gifvetvis därmed icke passande
i ett annat.

Såsom framgår af statsrådet och chefens för finansdepartementet
här ofvan intagna yttrande till statsrådsprotokollet, är det förslag till
förordning angående förbud mot kvinnors användande till arbete nattetid
i vissa industriella företag, hvaröfver Kungl. Maj:t genom ifrågavarande
proposition inhämtat Riksdagens yttrande, byggdt på en i Bern den
26 september 1906 afslutad internationell konvention i ämnet. Den
ifrågasatta förordningens ändamål och omfattning angifves i dess 1 §
— jämförd med 11 § —, som motsvarar konventionens 1 och 2 artiklar.
Häraf framgår, att förordningen afser att tillförsäkra kvinna, som användes
i där omförmäld industriell verksamhet, oafbruten ledighet från
arbetet under minst elfva timmar hvarje dygn, samt att i denna ledighet
skall ingå tiden mellan klockan tio på aftonen och klockan fem på
morgonen. Häruti äro sedermera vissa inskränkningar gjorda, dels
med hänsyntagande till tillfälliga inträffande omständigheter, nämligen,
enligt 2 §, dels af mera generell natur, såsom i 3 och 4 §§. I fråga
om inskränkningarna är äfven att anteckna, att, i enlighet med konventionens
artikel 8, tiden för den ifrågasatta lagstiftningens ikraftträdande
föreslagits till den 1 januari 1911, dock att den i förslagets
1 § föreskrifna ledighet från arbetet må under en öfvergångsperiod af
tre år från nyssnämnda dag uppgå till allenast tio timmar hvarje dygn.
Att beakta är, att konventionen enligt sin artikel 11 icke kan af stat,
som biträdt densamma, uppsägas före utgången af en tidrymd af tolf år
från tiden för afslutandet af protokollet öfver ratifikationskandlingarnas
deposition, som skall hafva skett före den 31 december 1908.

Då utskottet för sin del icke kunnat förorda en sådan lagstiftning
för vårt land, som den sålunda ifrågasatta, vill utskottet här nedan
angifva de hufvudskäl, som härutinnan varit för utskottet bestämmande.

Bih. till RiJcsd. Prof. 1909. 7 Samt. 42 Höft. 3

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Af den officiella fabriksstatistiken framgår, att år 1896, som är
det första år, under hvilket det nu gällande systemet med afseende på
fabriks statistikens omfattning tillämpades, användes vid fabriksarbetet i
vårt land 163,511 manliga och 38,782 kvinnliga arbetare, eller tillsammans
202,293. För år 1905, det sista, för hvilket uppgifter föreligga,
var de manliga fabriksarbetarnes antal 227,176 och de kvinnligas 53,819,
eller tillsammans 280,995. Ökningen under dessa nio år var för båda
kategorierna öfver hufvud taget relativt lika eller omkring 39 procent,
och utgjorde, hvad arbeterskorna beträffar, icke mindre än 15,037.
Under de senare åren har däremot ökningen per år varit relativt störst
för de kvinnliga arbetarna; år 1903 visar nämligen en ökning mot
nästföregående år af 2,8 0 procent för de manliga arbetarne och 3,9 1
procent för de kvinnliga, under det att motsvarande siffror för 1904
voro 2,15 procent och 3,8 8 procent samt för 1905 respektive 0,8 0 procent
och 2,5 6 procent.

Enligt de på delvis annat material än fabriksstatistiken grundade
uppgifter, afseende år 1905, som lämnats af den kommitté, den s. k.
yrkesfarekommittén, som den 4 november 1907 afgifvit betänkande
och förslag i det föreliggande ämnet, belöpte sig de arbetsställen, där
kvinnliga arbetare voro anställda, till 3,937 och arbeterskornas antal
till 52,098, af hvilka dock endast 47,576 kommo på de 1,622 arbetsställen,
där arbetarnes antal uppgick till öfver tio och som följaktligen
berördes af här ifrågavarande lagstiftning. Af uppgifterna framgår
vidare, att nattarbete af ett eller annat slag för de kvinnliga arbetarna
förekom vid 205 arbetsställen samt att 2,904 arbeterskor däri deltogo.
Af dessa hade 749 nattarbete på skift, 97 annat ordinarie nattarbete
samt 2,058 mera tillfälligt nattarbete på öfvertid. Med iakttagande af
de i förslagets 3 och 4 §§ medgifna inskränkningar skulle antalet
kvinnliga nattarbetare dock reduceras till 2,407.

Äfven om det antal kvinnor, som sålunda skulle falla under lagstiftningen
ifråga, ännu så länge för vårt lands vidkommande är jämförelsevis
litet, ådagalägga dock redan de anförda siffrorna sannolikheten
af samma lagstiftnings för framtiden alltmer omfattande betydelse.
Det är tydligt, att ensamt det husliga arbetet icke räcker till för kvinnans
förvärfsbehof, samt att af denna och andra anledningar många och allt
fler bland dem med eller mot sin vilja sökt och komma att söka, sin
utkomst inom den alltjämt tillväxande industrien. Det är äfven klart,
att, i den män antalet af de inom industrien arbetande kvinnorna ökas,
de faror, som för dem äro förenade med sådant arbete, jämväl blifva
mera omfattande. En af dessa faror är naturligen äfven det öfver -

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

drifna nattarbetet, som för individens hälsa otta måste vara menligt.
Å andra sidan är och förblir nattarbete inom vissa industrier nödvändigt.
Frågan blir då, huruvida de skäl, som anförts till stöd för lagstiftningen
i fråga, nämligen omsorgen om det uppväxande och kommande
släktet och hänsynen till kvinnans i jämförelse med mannen svagare
kroppskonstitution, kräfva en så vidgående inskränkning i kvinnans
frihet att lämpa arbetstiden efter i hvarje fall föreliggande förhållanden
och behof, som här påyrkas och som skidle förblilva gällande under
den i konventionen bestämda tiden af tolf ar, samt huruvida verkligen
ett bättre sakernas tillstånd är att vänta af det ifrågasatta förbudet,
hvilket afser såväl mera regelmässigt nattarbete på skilt som tillfälligt
öfvertidsarbete under den för natthvilan afsedda tiden.

Det är väl sant, att kvinnan är mannen underlägsen i kroppsstyrka,
men hennes arbete tages i allmänhet icke i anspråk i de fall,
där sådan större styrka behöfves. I många andra afseenden är hon
otvifvelaktigt mannen jämbördig och i en del hänseenden honom måhända
öfverlägsen. Hvad angår den kvinna, som vid sidan af uppfyllandet
af sina plikter såsom hustru och moder, äfven måste med särskilt
arbete därutöfver bidraga till familjens uppehälle, följer det ingalunda
af, att hon förbjudes arbeta i fabriken eller å sin arbetsplats utom
hemmet under natten,'' att hon kan eller får använda denna tid af dygnet
till hvila eller vederkvickelse. Hennes bestyr med hemmet och barnen
måste måhända i anledning af förbudet blott mera helt förläggas till
samma tid. Men när denna tid kommer, är hon kanske efter ett till
följd af förbudet mera oafbrutet arbete under dagen mindre förmögen
att ägna hemmet den vård, som då kan hafva’ varit i samma grad behöflig.
Eu annan ej mindre beaktansvärd följd af det ifrågasatta förbudet
synes blifva en större svårighet för den inom industrien arbetssökande
kvinnan, att, sedan hennes handlingsfrihet pa arbetsmarknaden
så inskränkts, som genom förbudet skulle ske, konkurrera med mannen
inom de yrken, som skulle drabbas af detsamma. Då inom dessa yrken
kvinnan ej längre kan utföra det fortfarande lika behöfliga nattarbetet,
synes nämligen hennes arbetskraft där komma att blifva mindre begärlig.
En fabrik, där regelbundet nattarbete måste förekomma, lärer
väl ofta ej vara villig att hålla sig med en _ kvinnlig daguppsättning
och en manlig nattuppsättning. Och äfven i fråga om de industrier,
där endast tillfälligt öfvertidsarbete på natten behöfver förekomma,
synes det vara ganska möjligt, att kvinnorna uteslutas, emedan de ej
få användas i händelse af'' behof. Om också detta ej inträffar, synes
dock med sannolikhet kunna af förbudet förväntas eu reduktion af

20 Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

ii t lön i ngen föi kvinnans arbetsprestation inom många industrier, där
kanske utan detsamma skulle hafva gällt orubbad principen: lika lön för
lika arbete. Af nu anförda förhållanden synes kunna följa, att kvinnan
mer _ och mer dragés bort från fabriksarbetet och i stället söker sig
den inkomst, hon eller hennes hem behöfver, genom hemarbete, som ej
inbegripits under skyddslagstiftningen. I hemmen, i små osunda lokaler
utföres da arbetet från fabrikerna mot endast underbetalning. I
stället för att arbeterskan förut var i stånd att med det högre betalda
arbetet i fabriken, som ibland måste utföras under natten, väl sörja för
både sig och hemmet, äger hon kanske just till följd af skyddslagstiftningen
ej längre förmåga därtill.

En omständighet att vid bedömande af den ifrågasatta lagstiftningens
lämplighet äfven räkna med, synes utskottet vara deras uttalade mening
i ämnet, hvilka närmast beröras åt densamma. I detta afseende må
framhållas, att, enligt hvad som framgår af det förutnämnda kommittébetänkandet,
såväl Fredrika-Bremer-förbundet som Typografiska kvinnoklubben
och Socialdemokratiska kvinnokonferensen ställt sig afvisande
mot den ifrågasatta lagstiftningen.

Med hvad utskottet nu yttrat vill utskottet långt ifrån hafva förnekat,
att den inom industrien arbetande kvinnans ställning inom vårt
land kan genom lämpliga åtgärder förbättras. Såsom lämpliga sådana
från statens sida må särskildt framhållas förhindrandet i vidsträcktare
man, än enligt gällande lag är stadgadt, af minderårigas och unga
kvinnors öfveransträngning, minskande af yrkesfarorna och införande
ad kvinnlig yrkesinspektion. Frågan om nya och förbättrade lagstiftningsåtgärder
i dessa hänseenden är föremål för behandling af den af
Kungl. Maj:t den 20 januari 1905 för sådant ändamål tillsatta, ofvan
omförmälda s. k. yrkesfarekommitten. En åtgärd att i detta sammanhang
omnämna är äfven innevarande riksdags i anledning af enskild
motion fattade beslut att hos Kungl. Maj:t anhålla om utredning* rörande
frågan om moderskapsförsäkring under statens medverkan.

Liksom utskottet af anförda skäl icke kunnat tillstyrka den nu
ifrågasätta lagstiftningen angående förbud mot kvinnors nattarbete, har
utskottet icke heller ansett sig kunna förorda den i herr Lindhagens
här ofvan omförmälda motion gjorda framställning, att Riksdagen måtte
hos Kungl. Maj:t begära en sådan både män och kvinnor omfattande
utredning, som däruti påyrkats. I nämnda hänseende vill utskottet
fästa uppmärksamheten på det nyss omförmälda redan pågående kommittéarbetet.
»

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Utskottet finner anledning icke hafva förekommit att frångå hvad
utskottet år 1908 sålunda anfört.

Beträffande det under 1) i herr Lindhagens förevarande motion
gjorda yrkande vill utskottet framhålla, att frågan om för vårt land
lämpliga förändringar i den industriella skyddslagstiftningen fortfarande
är föremål för kommittéutredning, hvars resultat, enligt hvad utskottet
inhämtat, kan förväntas under innevarande år. Att, såsom i sistnämnda
motion begäres, härutöfver träffa anstalter för förbud af industriellt
nattarbete för såväl kvinnor som män, anser utskottet vara en med
hänsyn till rådande förhållanden alltför ingripande åtgärd, som utskottet
därför icke kan tillstyrka.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

1) att förevarande motioner af herrar Sam. Clason
och Th. Först icke måtte till någon Biksdagens åtgärd
föranleda,

2) att det i punkt 2 af herr Lindhagens ifrågavarande
motion gjorda yrkande måtte anses besvaradt
af utskottets hemställan under 1), samt

3) att det i punkt 1 af herr Lindhagens omförmälda
motion gjorda yrkande icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 29 mars 1909.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Reservationer:

I fråga om utskottets hemställan under 1).

Herrar Budebeck, Gezelius, Magnuson, Widén, grefve Hamilton,
Jansson och Ersson hafva ansett, att utskottet bort hemställa om bifall
till herrar Clasons och Fursts ifrågavarande motioner.

Herr IAndhagen, med hvilken herr Pettersson från Södertälje instämt,
har anfört följande:

»Utskottet har i år ännu tydligare än förra året tagit afstånd
från reglering genom lagstiftningen af industriellt nattarbete, det må
gälla kvinnor eller män. Gentemot en dylik uppfattning måste häfdas
nödvändigheten att inlåta sig på denna ATiktiga länk i arbetet för värnandet
af släktets hälsa.

Motionärerna uppdela emellertid här det myndiga arbetande folket
i två hälfter efter kön såsom indelningsgrund och de föreslå förbud för
nattarbete att gälla endast för kvinnorna. Ån värre är, att i deras
framställningar ej kan spåras någon hänsyn för frågan i dess organiska
enhet, än mindre någon ansats till ett besjäladt intresse för densamma.

Demokratien erkänner ej någon dylik indelningsgrund såsom rättesnöre
i sina sträfvanden för allas rätt och bästa och således icke
heller i detta fall. Normalarbetsdag, som utgör slutmålet för reglering
af arbetstiden inom industrien, är också i programmen beskärd man och
kvinna lika. Så förhåller det sig ock med dess underafdelning, inskränkning
af nattarbetet. När hos oss arbetarepartiets fackliga organisation
på sin kongress år 1906 begärde detta senare krafs förflyttning
från programmet ut i verkligheten, gjorde därför kongressen ingen
skillnad mellan man och kvinna. Det är otänkbart, att från detta håll
skulle kunnat ens ifrågasättas en petition om förbud endast för kvinnors
nattarbete.

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Den af motionärerna förordade utsöndringen af kvinnosläktet i förevarande
fall är en uppfinning af ämbetsverkens, katedrarnes och filantropiens
socialpolitik. Den goda afsikten är omisskänlig och värd det
största erkännande. Men den har ledts vilse af fördomen. Vid skapandet
af botemedel mot det onda har det manliga nedblickaudets ande sväfvat
öfver vattnet.

Man började i skyddslagstiftningen med »barn» utan att göra
skillnad på gossar och flickar. Därnäst vändes uppmärksamhet till »unga
personer» af båda könen. När det sedan gälde att utsträcka omsorgerna
till myndiga personer kuude man väntat, att äfven detta skett utan
hänsyn till kön. Men samhället har sedan urminnes tider anvisat kvinnan
en plats på de omyndigas, de svagas och rättslösas bänk. Barn och
kvinnor ha i föreställningssättet hört oskiljaktigt ihop. Utan ingående
undersökuingar eller något försjunkande i tankar framstod det för alla
vederbörande såsom själfskrifvet, att efter barnen var det kvinnornas tur.

Denna traditionella åskådning vann ytterligare stöd däraf, att
jämväl männen i de djupa leden ingalunda voro frigjorda från densamma
och dessutom mångenstädes gärna lämnade den oanmärkt äfven
därför, att den i mycket framstod såsom fördelaktig för dem. De politiska
maktområdena har mannen alltid vetat förbehålla sig. Endast sent,
helst aldrig, vill man släppa kvinnorna dit. Att väsentligen behärska det
ekonomiska maktområdet, arbetsmarknaden, har också alltid varit något
eftersträfvansvärdt.

Detta är upprinnelsen och förklaringen till det ensidiga sträfvandet
att i nattarbetsfrågan syssla endast med kvinnorna. När åter de faktiska
forhållandena omöjliggöra en åtskillnad mellan könen eller männens
intresse att få vara med öfverväger både deras fördomar och deras
intresse att bli af med kvinnornas konkurrens, ske regleringarne af
arbetstiden i enhetens tecken. Så är exempelvis fallet med det för
Riksdagen i år framlagda förslaget om butikers stängningstid. Detta
förslag afser i själfva verket ett förbud för butikbiträdens kvällsarbete
och där göres såsom sig bör ingen skillnad mellan manliga och kvinnliga
biträden.

Det internationella arbetareskyddets korta historia är äfven belysande
i detta afseende. Man framkastade, att det internationella samarbetet borde
inrikta sig på att »reglera i synnerhet söndagsarbetet samt barns och
kvinnors arbete i industrien». Detta program sönderdelades sedan i
vissa hvad man kallade postulat, det vill säga satser, som ej behöfva bevisas.
Bland dessa postulat upptogs förbud för barns arbete samt för unga
personers och kvinnors nattarbete. Bernerkonferenserna, den grund -

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

läggande åt'' år 1905 och den diplomatiska af år 1906, togo sedan sikte
på kvinnornas nattarbete. De till innehållet magra förhandlingarna äro
såvidt jag kunnat finna, befriade från hvarje aning om, att det kan vara
eu fråga värd att diskutera, huruvida ej de myndiga kvinnorna mera
höra ihop med de myndiga männen än med barnen.

Hade någon tänkt sig före, skulle man kanske upptäckt, att
lifvet sådant det är utan förbarmande sammanför på arbetsmarknaden
kvinnor och män mera än kvinnor och barn. Man förkastade tanken
på att förbjuda nattarbete för ensamt gifta kvinnor, bland annat därför
att de såsom det sades skulle försättas i ogynnsam konkurrens i förhållande
till de ogifta kvinnorna. Men den förutnämnda fördomen skymde bort
konsekvenserna, när det ifrågasattes att stadga förbud för kvinnor i
allmänhet.

Hvarje framstegssträfvande måste, på samma gång det tillgodoser
sitt ändamål, bygga äfven på rättens grund. Går man fram brutalt
och orättvist, skjuter sträfvandet förbi målet och splittrar i stället för
att samla. Endast en skyddslagstiftning, som tar hänsyn till de verkliga
litsförhållandena, kan bereda verkligt skydd. Den nu föreslagna lagstiftningen
lämnar männen å sido samt blir för kvinnorna mindre en
skyddslagstiftning än en restriktiv lagstiftning.

För öfrigt, vill man begränsa sig till en början att skydda
endast de svagaste arbetarne, så är gränslinjen äfven ur denna synpunkt
uppdragen alldeles oriktigt, Ingen undersökning har ådagalagt,
i hvad mån män eller kvinnor i olika yrken skadas mera eller mindre
af nattarbete. Men hvad man vet är, att de flesta starka kvinnor säkerligen
i allmänhet uthärda det bättre än de flesta svaga män.

Vill man skydda afkomman, talar också detta för att utsträcka
omsorgerna samtidigt till både män och kvinnor. På den nu föreslagna
vägen bli kanske några kvinnor friskare, de flesta komma att få fortlefva
i enahanda förhållanden, för många skall det ställa sig ännu sämre än
förut. Ingen vetenskap har dessutom ådagalagt, i hvad mån sjukdomsanlag
fortplantas mer från fäder eller mödrar. Hvad man vet är, att
barnet ärfver sjuklighet från båda föräldrarne och icke minst från fadren.

Vill man skydda hemmen, så lyckas ej heller detta genom att
stänga en del af arbetsmarknaden för kvinnorna. Hägra hem gagnas
kanske däraf, de flesta måste blifva lika lidande som förut, många gå
ännu mer under. Det vill andra vägar till för att nå detta viktiga
mål. I den mån reglering af nattarbetet kan inverka därpå, vinnes
mera och förloras mindre genom att skyddet utsträckes samtidigt till
män och kvinnor. Fruktansvärdt orättfärdigt är att på denna grund för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

bjuda arbetot för alla dessa ogifta kvinnor, som måste försörja sig själfva
och icke hafva något eget hem.

Ett särskildt undantag måste ske för kvinnans hafvandeskap. Både
för fostret och modren kräfves, att modren skyddas viss tid före och efter
födseln för ansträngande arbete. Detta har dock ej speciellt med nattarbetet
att skaffa. Särskilda föreskrifter fordras för detta fall, och
skyddet kräfves lika, oafsedt yrken eller arbetstider.

I en mängd sysselsättningar förbjuder sig kvinnoarbete af sig
själft utan lagstiftning och förekommer således icke heller om natten.
En undersökning skall kanske gifva vid handen, att i något eller några
yrken, där kvinnor äro sysselsatta, kvinnoarbete under alla förhållanden
är förkastligt. I andra fall skall man måhända finna, att kvinnoarbetet
är oumbärligt. Ett förbud för kvinnligt nattarbete blir då visserligen
obetingadt gagneligt, enär det drar med sig upphörandet af männens
nattarbete såsom skedde exempelvis i den engelska textilindustrien. Men
lagstiftningen kan då likaväl omfatta både män och kvinnor.

Man må nu hafva hvilka meningar som helst. Ett är visst, och
det är, att i detta ärende till skillnad från andra någon verklig utredning
ej ansetts nödig. Detta leder till, att man bygger på förmodanden
bara. Det har till och med förmenats, att frågan gäller endast en hand
full typografer, och att motviljan mot lagstiftningen från kvinnornas sida
har sitt säte blott i liufvudstaden. Bifogade två skrivelser tala ett
annat språk (bil. A); de visa åtminstone vid sidan af inläggen från
typograferna och åtskilliga kvinnoorganisationer, detta och de två nästföregående
åren hur behöflig en utredning är.

När det kommer till stycket, betonas också såsom det liufvudsakliga
motivet för att vi nu skola kasta oss i armarne på ifrågavarande
lagstiftning, att den är internationell. Det är skada och skam för oss
att ej vara med i den europeiska konserten på detta område, säger man.
Eu motsatt uppfattning påstås vara uttryck allenast för en ensidig
feminism.

På detta behöfver med hänvisning till det ofvan sagda endast
svaras, att det verkligen ej kan anses vare sig gagnande eller smickrande
att få eftersägningsvis vara med i fmalen af denna manskör ur
en bortdöende maskulin kulturvärld. Vi hade kunnat blifva det första
europeiska folk, som genomfört allmän rösträtt både för män och kvinnor,
men vi valde att i stället blifva det sista, som slöt sig till de gamla
vägarne. Ännu kunna vi vara de första att i skyddslagstiftningen med
rättvisa ställa det arbetande folkets myndiga män och kvinnor vid hvarandras
sida som kamrater. Men det ser ut, som om vi äfven här skulle
Bill. till Riksd. Prof. 1909. 7 Sami. 42 Höft. 4

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

försmå denna ära för vanäran att vara bland de sista i efterliknandet
af metoder, som dock en gång måste öfvergifvas.

Med stöd af hvad sålunda anförts och under hänvisning till min
förenämnda motion äfvensom till min reservation till utskottets betänkande
år 1908 i ämnet (bil. B.) hemställes:

att det af herrar Sam. Clason och Th. Furst
Iramlagda lagförslag icke måtte i sitt nuvarande skick
af Riksdagen antagas.»

I fråga om utskottets hemställan under 3).

Herr Lindhagen, med hvilken herr Pettersson från Södertälje instämt,
har anfört:

»På de skäl, som anförts i min ofvanstående under punkt 1) upptagna
reservation, får jag hemställa,

att Riksdagen, med anledning af herrar Clasons
Fursts och Lindhagens ifrågavarande motioner, ville
anhålla, att Kungl. Maj:t måtte låta utreda, i hvad
mån och på hvad sätt förbud för nattarbete af såväl
kvinnor som män erfordras och må kunna åvägabringas
inom industrigrenar, där det ej af tvingande
omständigheter nödvändiggöres, samt för Riksdagen
skyndsammast möjligt framlägga det lagförslag, hvartill
denna utredning kan gifva anledning.»

Herrar Gustaf Andersson och Zetterstrand hafva anhållit få här
antecknadt, att de icke deltagit i behandlingen af detta ärende inom
utskottet.

Herr af Ekenstam har begärdt få antecknadt, att han icke deltagit
i den slutliga behandlingen af ärendet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Bil. A.

Arlöf den ,6/s 09.

Herr riksdagsman C. Lindhagen.

Med anledning af, att lierr Th. Först i Andra Kammaren vackt motion om nattarbetets
afskaffande i industriella yrken för kvinnor samt Eder motion om afslag af denna motion och i
stället skrifvelse till Kungl. Maj:t om utredning, om och på hvad satt nattarbete kan förbjudas
för såval män som kvinnor, får styrelsen för sockerindustriarbetarnes samorganisation, och hvilken
organisation inom sig inrymmer cirka 800 kvinnor fördelade pa olika sockerfabriker inom landet, be
Eder, herr riksdagsman, att, om så vid motionernas behandling kan vara lämpligt, framföra, att
sockerindustriens arbetare bestämdt protestera mot ett lagförslags antagande sådant, som det
hvarom herr Först motionerat, enär det skulle på grund af det arbetssätt och de tekniska detaljerna
i öfrigt, som äro rådande inom sockerindustrien, absolut göra mellan 5 å 600 kvinnor, enbart inom denna
industri, arbetslösa. Däremot instämma vi fullt och helt i den af Eder väckta motionen om
ytterligare utredning af frågan och i öfrigt att ett direkt ingripande i hågan bäst kan ske eller
nära nog enbart sker genom en lösning af spörsmålet: fastställandet af en bestämd normalarbetsdag
på 8 timmar, inom industrierna i sin helhet. Vi anmoda äfven Eder att bringa detta till
socialdemokratiska riksdagsgruppens kännedom.

Högaktningsfullt

För sockerindustriarb. samorganisation.

Nils Andersson.

Herr riksdagsman C. Lindhagen.

Sv. grof- och fabriksarbetareförbundets afd. n o 27 i Arlöf, som inom sig inrymmer cirka
175 kvinnliga arbeterskor, beslöt på möte den 30 mars att fullt och helt instämma i den skrifvelse,
som af sockerfabriksarbetarnas samorganisation afskickats till Eder, herr riksdagsman, och som
afser protest mot de motioner, som öro framkomna i Riksdagen om förbud för kvinnors nattarbete
inom industriella yrken.

För sv. grofarbetarnes förbundsafdelmng, Armt,

Emil Persson.

Afd. ordförande.

Bil. B.

Herr Lindhagens reservation till lagutskottets utlåtande n:o 76 i ämnet vid 1908 års
riksdag:

»Det gifves oåterkalleligen en kvinnofråga, som väntar på sin lösning. Den leder i högre
mening sitt ursprung från det obestridliga förhållandet, att kvinnan är på en gång människa och
en personlighet för sig med sina särskilda andliga bestämningar. Från denna sida sedt är kvinnorörelsen
utbrottet af kvinnonaturens ouppfyllda trängtan efter utveckling och efter utvecklingens
medel: kunskaper, arbete och själfbestämning. ... , .

All utveckling förmedlas emellertid af samhället. Det är således där, som äfven kvinnans
utveckling måste äga rum. Kvinnorörelsen betyder därför praktiskt sedt kvinnans utträde i det

28 Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

sociala lifvet. Hon har förut med mannen delat familjelifvet eller hemmet. Hon skall med tiden
ätven taga sin halfva anpart åt samhället.

, .. ^Jär nu kvinnan träder in i det sociala lifvet, möter hon främmande förhållanden, då samhället
under långliga tidsskeden tillhört mannen och danats närmast efter hans behof och skaplynne
hånligt utvecklingens lag skall det blott efter långvariga evolutioner lyckas kvinnan bryta samhällets
motstånd och finna sig till råtta därstädes. Kvinnorörelsen blir således också liktydig med
kvinnans kamp mot samhället, hvilken väl att märka icke är att likställa med en strid mot marinen.

Ur !?.es^a synP>jnkter måste följaktligen såvidt jag förstår äfven bedömas det nu föreliggande
omstridda lörslaget till förbud för kvinnors användande till arbete nattetid i vissa industriella
företag.

Första frågan är då, huruvida ett dylikt allmänt förbud för kvinnor till skillnad från män
år ett medel eller ett hinder för kvinnorna i deras ofvannämnda väg till utveckling. Mycken hänsyn
därvid ägnas kvinnornas egen opinion, den opinion bland dem, som sökt lösgöra sig

tran. hätdvunna föreställningars tryck och tänka själfständigt öfver kvinnornas frågor. Må man
dariör ej för hastigt expediera saken efter gamla formulär utan stanna något i eftertanke, huruvida
ej vid sidan af de djupa ledens gemensamma frammarsch mot bättre tider kvinnorörelsen är en
stark strömning för sig, som måste med egna vågor gå genom hafvet.

De fyra nordiska folken hafva ännu icke genomfört ensidigt förbud för kvinnors nattarbete
nT* .‘II,1™'' Mången anser, att detta är en eiterblifvenhet. Men är detta så alldeles säkert?
Het fälldes en gång ett ord söder ifrån, att ljuset kommer från norden. Det ordet gällde särskildt
kvinnofrågan. År 1901 åstadkommo danska kvinnor från skilda läger, att den då i Danmark
väckta fragan bordlädes. Samma strid föres nu i Sverige, då saken genom den förevarande kungl.
propositionen kommit på dagordningen. I Norge och Finland är diskussionen i full gång bland
kvinnorna för att man må vara beredd, när tilläfventyrs afgörandet äfven där en gång kommer.
Ue nordiska kvinnorna äro säkerligen pioniärer i förhållande till sina medsystrar i det öfriga
Europa. Den kvinnliga politiska rösträtten har också i Norden haft sina första genombrott.

( OI i Mt nu öfvergå till själfva saken, är det obestridligt, att regelbundet nattarbete är
skadligt och särskildt när det äger rum under de ohälsosamma inflytelser, hvarmed industriellt
arbete ofta bedrifves. Det kan då vid första påseendet förefalla som om ett förbud för kvinnors
nattarbete i industriella yrken vore en själfklar och riktig sak. Visserligen invändes, att förbudet
äfven bör omfatta män. Härtill svarar man till synes också med fullt fog, att allt ej kan vinnas
på en gång. Förslaget är i alla fall ett steg i rätt riktning, och därför bör man taga det som
erbjudes. °

Så enkel är dock saken säkerligen icke. Vid närmare eftersinnande upptorna sig en mängd
andra synpunkter, som icke kunna förbises.

. , Man för sålunda till en början val akta sig för att i sin välmening på något omfattande

och obehörigt sätt kränka de myndiga kvinnornas oförgripliga rätt till arbete. Detta är icke att
proklamera någoii förkastlig konkurrens med männen. Det är en elementär rätt, som tillkommer
individen såsom sådan. Här får ej finnas någon skillnad mellan man och kvinna, lika litet som
en dylik skillnad såsom princip någonsin skulle tillåtas mellan olika kategorier af män. Redan
härutinnan verkar förslaget i sitt framträdande brutalt genom att det utan vidare skör hela kvinnosläktet
såsom sådant öfver en kam. Man får en viss förnimmelse af, att det sticker fram något
så att säga af bockfoten i det gamla omhuldade programmet om allmän och lika politisk rösträtt.
När det gällde medborgarrätt voro enligt detta program själffallet ur räkningen: kvinnor, barn,
darar och brottslingar. Detta program vidhålles som bekant ännu i Sverige.

Vid närmare granskning finner man också, att själfva utgångspunkten eller att kvinnor i
gemen mer skadas af nattarbete än männen grundar sig mera på ett antagande än verklig kännedom,
huru därmed förhåller sig. Det är ju antagligt att i vissa fall så kan vara förhållandet,
i andra åter^ är det säkerligen icke så. Ja, kanske det äfven gilves fall, där männen mindre än
kvinnorna stå ut med nattarbetet. Skall här börjas med ett reformarbete måste det börjas
yrkesvis och helst först med de yrken, där missförhållandena äro störst Visar det sig därvid,
att inom något visst yrke nattarbete är alldeles ruinerande för kvinnorna till skillnad från
männen, må man då stänga detta yrke för kvinnorna Men kan nattarbete undvaras eller är
nattarbetet i stort sedt skadligt för både män och kvinnor, må man då lösa missförhållan(leria
lika för kvinnor och män. Ett belysande exempel, hur en reform rätteligen bör gå, lämnar
textilindustrien i England. Det var särskildt med hänsyn till denna, som i England infördes förbud
mot kvinnors nattarbete. Men då i textilindustrien kvinnans arbete ej kan undvaras, ledde
detta i tillämpningen ej till att kvinnorna beröfvades sitt arbetsområde utan föranledde i stället
att de i industrien anställda männen erhöllo samma förmåner, som man tillämnat kvinnorna.

Lagutskottet* Utlåtande N:o

lo.

Emellertid slå vi snart till återtåg ifrån donna ståndpunkt samt fnltu vår slulliga position
i det påståendet, att lagens framstå ändamål är att skydda de blifvande mOdrurnus hälsa och
krafter och därmed äfven det kommande och uppväxande släktets hälsa och utveckling. Därför
bör lagen till eu början omfatta de gifta kvinnorna. Men äfven de ogifta måste vara med, ty
äfven de, säga vi, plåga understundom föda barn. Att äldre kvinnor, som ej längre hafva utsikt
utt blifva mödrar, också införlifvus i våra omsorger, kan för konsekvensens skull ej hjälpas.

Ett sådant sätt att tänka kun åtminstone ej sägas vara påfallande riktigt. Man förbiser
till eu början det inflytande på släktets hälsa, som i så hög grad utöfvas jämväl af barnafadrens
fysiologi. Det är vidare här något, som man tycker sig känna igen. En insats i den gamla rösträttslösen
val-, att kvinnornas hufvudsakliga uppgift bestod i att blifva mödrar och därför behöfde
de ej politisk rösträtt. Det faller sig lätt att af samma skäl förklara kvinnosläktet i sin helhet
höra besparas arbete utan att man behöfver gifva någon anvisning på hvad det skall försörja sig
med. 1 hvarje fall är detta föga hugnesam! för kvinnorna, innan de blifva mödrar, och ännu
mindre för den mängd arbeterskor, som icke blifva det. Kvinnorna eller åtminstone de af dem,
som på något sätt drabbas af förbudet, kunna omöjligt vara med på detta under annan förutsättning
un att de verkligen erhålla lika god utkomst och bättre vård i stället eller i nödfall försörjas af
männen såsom i gamla lider. Därpå inlåter sig emellertid ej undersökningen. Klart är däremot,
att mödrarna måste i främsta rummet och under alla förhållanden skyddas. Vår lag har redan
en svag ansats därtill, om den ens kan benämnas såsom sådan. Moderskapsförsäkringen, hvarom
denna Riksdag afla tit en skrifvelse, utgör en riktigare och verkningsfullare form för moderskapsskyddet.

Med detta är man inne på den föreslagna lagstiftningens verkningar i stort sedt för kvinnorna
och detta är naturligtvis hufvudsaken. Enligt förslaget skulle af detsamma för närvarande
beröras omkring 2,400 kvinnor, af hvilka de flesta ej användas i fullt nattarbete utan endast i
arbete på Övertid. Det synes vara ett ostridigt förhållande, att dessa kvinnor just genom sitt
öfvertidsarbete höra till de bäst aflönade industriarbeterskorna. Hvad vinnes då genom lagen?
Säkerligen ingenting annat än att de, man velat gagna, äfventyra i lyckligaste fall att få bibehålla
anställningar i yrket med sämre aflöningar. I många fall få de söka sin utkomst bäst de kunna
på annat “håll, merendels kanske inom den usla hemindustrien, därför att arbetsgivare nödgas i
stället anställa manliga arbetare för att kunna hafva till hands arbetskraft, som får användas, när
öfvertidsarbete erfordras. För de kvinnliga arbetarna i allmänhet stängas för framtiden de mest
lönande arbetsområdena. Detta är för kvinnorna en stor förlust äfven därutinnan, att det endast är de
bäst situerade arbeterskorna, som få tid och någon penning öfver till att ägna omtanke åt höjandet
af tillvaron för sina sämst lottade medsystrar. Männen skola aldrig lägga in sin själ på detta,
därom kan man vara öfvertygad. Det är kvinnorna själfva, som skola göra det. Den kungl.
propositionen hoppas att de platser, som de till ersättning antagna manliga arbetarna lämnat, i
någon mån skola komma de bortstötta arbeterskorna till godo. Då nu manliga arbetare gifvetvis
ej antaga anställning med utsikt till nattarbete, om de ej därigenom få det bättre, innebär redan
detta ett direkt erkännande från Kungl. Maj:ts sida, att lagen verkar till en försämring af det
arbetande kvinnosläktets lefnadsvillkor. Det kungliga förslaget åberopar ock, att nattarbete inom
vår industri hitintills förekommit endast för ett jämförelsevis ringa antal kvinnor. Ett dröjsmål

ången till de nya förhållandena. Detta är riktigt, då

förbättras, uppstå inga dylika

skulle därför sannolikt endast försvåra öfvergång

man ämnar gå till väga så, att de anställda komma i sämre ställning än förut. Söker man åter
reglera saken på det sättet, att de anställdas ställning i allmänhet förbät
svårigheter genom en ökad tillströmning af kvinnliga arbeterskor.

Man får nu emellertid icke förbise, att hvad som drifver fram den ifrågavarande lagstiftningen,
trots de förenämnda många betänkligheterna, är icke blott dess erkännande i princip åt
behofvet af en skyddslagstiftning, utan också åtskilliga högviktiga lifsfrågor, som med makt göra
sig gällande.

En sådan realitet är det kvinnliga industriarbetets påtagliga skadliga inverkan på hemmen.
Arbetet i fabrikerna utbildar inga insikter i sådana göromål, af hvilka familjens trefnad och
ekonomi äro beroende. Skall därtill arbeterskan såsom hustru fortsätta med fabriksarbetet, kan
det ej bli någon ordning med bemlitvet. Det ligger da nära till hands att vilja se kvinnorna
borta från industriellt arbete i allmänhet. Till detta mål blir då förbud för kvinnligt nattarbete
ett steg och därför är man med om detsamma. Men man vinner säkerligen ej detta i och Rusig
eftersträfvansvärda syfte på dylika vägar. Man kan icke hejda utvecklingens ström och de
nya hemmen skapas ej genom förbud för arbete. Enda utvägen torde nog vara att leda tidsströmningarna
icke tillbaka utan in i nya fåror, Såvidt jag förstår, kan detta sko, bland annat, genom
att bereda någorlunda lika lön för ogifta män och kvinnor för samma arbete, och sedan öka lönen

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

vid ingånget giftermål samt låta hustrun uppbära denna högre lön såsom ersättning för sitt arbete
1 hemmet. Då skulle man också finna eu giltig utgångspunkt för att kunna till eu början såsom
regel förbjuda allt industriellt arbete af gifta kvinnor såväl dag som nattetid.

En annan sak, som bär nog mycket spelar in, är fruktan från männens sida för kvinnornas
konkurrens på arbetsmarknaden. Man säger visserligen ibland åt kvinnorna, att det ej anstår
dem att anlägga en så underordnad synpunkt, som att det här skulle för dem gälla att upptaga
en konkurrens med männen. Men nnmärkarna besjälas härvid själfva i icke ringa mån af just
konkurrensinstinkter. Det manliga släktet vill icke ogärna förbehålla arbetsfältet för sig
ål. , ..sJam^ Söra skillnad på kön med förglömmande, att män och kvinnor måste vara kamrater,
oärskildt framträder detta sätt att se i en ofta uttalad ovilja öfver, att kvinnorna vilja intränga
pa arbetsområden, i hviska männen genom sina ansträngningar skapat goda aflöningsförmåner.
Man kan förstå dessa känslor. Men de kunna icke godtagas såsom uttryck för någon bärande
tranitidstfinke. Männen se gärna att bland deras led rycka in oorganiserade manliga kamrater.

e höra aa förstå, att det är en vinst för hela släktet, att allt större skaror af de kvinnliga
medborgarna komma upp i bättre villkor. Det går icke an, att man i samhällsarbetet släpper
den grundsatsen, att vi genom arbetet för oss själfva äfven skola arbeta för alla.
i • fai''h%a, som äfven framhålles, är'' att man äfventyrar ett bakslag i arbetareskydds lagstinningen

genom att ej nu antaga det kung], förslaget. ‘Är en sak i och för sig betänklig
kan man dock med den icke heller gagna det hela. Skyddslagstiftningen går fram på många

vrkesinspc»—.. . ™i=»,iua onjuusuiioiaiuugar ar iomaranoe unner utredning åt yrkesfare kommittén.

Denna kommitté skall såsom i Kung], propositionen omnämnes äfven sysselsätta sig
med missförhållandena i det s. k. hemarbetet och hemindustrien för annans räkning/Denna Riksdag
har vidare beslutat eu särskild skrifvelse om moderskapsförsäkring. Förbättrad försäkring
yrkes fara är också under utredning Den stora frågan om normalarbetsdag i vissa yrken står
på dagordningen och är föremål för en riksdagsmotion. Genom flera af dessa åtgärder får man
säkerligen ett riktigare och mera praktiskt grepp äfven på frågan om kvinnornas nattarbete än
genom det nu framlagda hufvudsakligen teoretiska förslaget. Återstår då frågan om en direkt
regleung i erforderliga fall af nattarbetet för både män och kvinnor, livilket skulle ställa nattarbets
ragan på sin råtta plats. Man behöfver verkligen icke frukta, att ens frågan om mäns
nattarbete skall förhalas genom att förevarande förslag får i sin nuvarande affattning förfalla.
Snarare torde den blifva mera aktuell genom att såsom vederbör sammanföras med den kvinnliga
nattarbetsfrågan. Det kan ifrågasättas, om de nattarbetande männen själfva komma att ådaga"ågot
öfverdrifvet intresse för sin nattarbetsfråga, sedan konkurrensen för kvinnorna väl
hh ty it nedslagen. Betalningen för arbetet kommer alltid att blifva eu hufvudsak och de hygieniska
lordnngarne bevakas nog ganska verkningsfullt af fackföreningarne.

, tid säges slutligen, att Sverige ej bör undandraga sig att deltaga i dylika internationella
^överenskommelser. Vi skulle annars ådraga oss en föga smickrande uppmärksamhet i utlandet.
Häremot vill jag åberopa hvad ofvan anmärkts därom, att kvinnofrågans mångahanda spörsmål
uppenbarligen icke ännu framförts med samma målmedvetenhet inom Europas öfriga stater som i
de nordiska länderna. Det är bättre att vi bemöda oss att komma -ifrån vår efterblifvenhet på
alla de Övriga obestridligen riktiga vägarne till en effektiv arbetareskyddslagstiftning än att skynda
oss att, .‘‘.''“"''•‘h vara meh på den enda, om hvilken man kan säga, att den åtminstone är minst
sagdt tvitvelsam. bör öfngt äro de förhandlingar, som ledde till den ifrågavarande Bernkonventionen,
icke så synnerligen imponerande. En samling män ha sammankommit för att obesedt
underskriiva ett gammalt socialpolitiskt axiom utan alt ägna någon uppmärksamhet äfven åt en
nyare tids tankar i det viktiga ämnet. Ingen enda kvinna har fått deltaga iförhandlingarna och
ingå kvinnor rådfrågades. De synpunkter, som från kvinnohåll i denna sak framhållas kommo
ö ver hufvud taget icke alls på tal under förhandlingarna. De danska delegerade sägas väl under
hand omnämnt lör sin svenska kollega det motstånd mot saken, som enligt 1901 års erfarenhet i
Danmark vore att vänta från danska kvinnors sida: men i de offentliga förhandlingarna röjde de
danska delegerade icke något härom. Icke heller frågans allt intimare samband med hemarbetet
och hemindustrien synes kommit till något öfvervägande inom kongressen. Såsom i den Kungl.
propositionen upplyses hafva från vederbörande i Schweiz, där initiativet till konventionen tagits,
tC vt lic ens gifvas besked, huruvida konventionen äfven inbegriper nyssnämnda arbetsområden,
f åtskilliga länder har man sedermera besluta sig för att anse, att så icke varit förhållandet.
Den svenska yrkesfarekommittén stannade i en motsatt mening, livilket åter föranledt Kungl. Maj:t

Lagutskottets Utlåtande N:o 43. 31

utt i sitt förslag uttryckligen uttala, att det icke ufser de arbetsområden, där ett ingripande mest
behöfves.

Från kvinnligt håll har ifrågasatts, att frågan såsom omtvistad och närmast berörande
kvinnorna borde anstå, till dess att de genom politisk rösträtt själfva blifva i tillfälle att bevaka
sin talan. Man kan hafva olika meningar om befogenheten af detta kraf. Det förhållandet, att
kvinnorna af statsmakterna nyligen åter förvägrats medborgarrätt utgör i hvarje fall en särskild
uppfordran att fördomsfritt beakta de synpunkter, som framförts från deras sida. Då jag således
försökt göra detta och därvid vägt det ena mot det andra, har jag kommit till den öfvertygelsen,
att Kungl. Maj:ts proposition icke bör i sin nuvarande alfattning bifallas. Visserligen är det
onekligt, att det principiella syftet i förslaget är riktigt och måste fasthållas. Men man bör säkerligen
gå fram andra vägar. På åtskilliga af dessa äro vi såsom ofvan framhållits redan inne.
Återstår således den väg, som närmast anknyter sig till förslaget och som återfinnes i min motion,
hvilken afser utredning om nattarbete för både män och kvinnor samt omfattar icke blott industriella
utan äfven därmed besläktade arbetsområden, däribland särskild! det af den större
industrien beroende hemarbetet och hemindustrien.

Det hemställes följaktligen, att Riksdagen — med förklarande att Kungl. Maj:ts förevarande
proposition icke kan i sin nuvarande affattning bifallas — måtte anhålla, att Kungl. Maj:t
ville låta utreda, i hvad mån inom industriella och därmed besläktade arbetsområden män och
kvinnor sysselsättas med nattarbete på ett för hälsan skadligt sätt samt därefter vidtaga de
åtgärder, som kunna vara ägnade att afbjälpa berörda missförhållande under behörigt skyddande
tillika af de arbetandes utkomstmöjligheter.»