Lagutskottets Utlåtande N:o 43 (Utlåtande 1908:Lu43 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

N:o 43.

Ank. till Riksd. kansli den 3 april 1908, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Kungl.

Maj:t angående lagstiftning, hvarigenom ägare af skogar
af mera betydande omfattning åläggas å dem införa
uthållighetsbruk.

Uti eu inom Andra Kammaren af gifven, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 200, har herr (Jarl Lindhagen anfört följande:

»Vid förra Riksdagen väcktes bland andra frågor om skogsvård jämväl
en framställning om uthållighetsbruk på skogar af större omfattning.
Denna framställning motiverades sålunda:

En ordentlig skogsvård kräfver icke blott att återväxten betryggas,
utan äfven att skogskapitalet bevaras och endast den årliga
tillväxten uttages. Man kan som sagdt å nuvarande enskilda skogar
vinna detta genom dylika skogars förvandling till allmänna skogar.
Men det kan också ske genom att ett dylikt så kalladt uthålligt
skogsbruk genom lag ålägges enskilde skogsägare.

Att i ett slag göra en sådan lagstiftning för all enskild skogsmark
vore teoretiskt sedt utan tvifvel det enda riktiga. Men att ålägga
alla enskilde jordbrukare, som använda sin skog endast såsom en hjälp
till jordbruket, en sådan skyldighet, därtill är tiden utan tvifvel icke
alls mogen. Den skulle gå tungt ut öfver en mängd småbönder, som
byggt sin torftiga och bekymmersamma ekonomi på vanan att kunna
i de många nödfallen lita sig till skogen, och skulle kanske drifva

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

dem till och med i landsflykt. Genomförandet af en sådan åtgärd
möter också stora praktiska svårigheter af många slag.

Men de större skogsägarne, som besitta skogen endast för industriella
ändamål eller innehafva stora arealer, som lämna öfverskott långt
utöfver husbehofvet, på dessa hvilar en ovillkorlig skyldighet att vårda
skogskapitalet åt landet och kommande generationer. Denna skyldighet
fullgöres icke i en mängd fall, och där så sker för närvarande, så innebär
detta ingen trygghet. Ty äfven här kommer det att förr eller senare
kanske i de flesta fall inträffa, att arfvingars och nya aktieägares begärelser
eller utländska anbud leda till uttagandet på en gång af stora
kapital ur skogen.

Tankar i denna riktning hafva tidigare framkommit. De äro
gömda, men de skola aldrig glömmas. Redan senaste skogsvårdsstyrelse
föreslog, att ägare af större arealer skogsmark skulle vara skyldig anställa
en forstligt bildad skogsförvaltare samt årligen afgifva uppgifter
om skogens ytvidd, beskaffenhet och skötsel samt afverkningens belopp.
Nuvarande chefen för domänstyrelsen samt byråchefen därstädes för
skogsärenden ha båda såsom förutvarande jägmästare i utlåtanden till
norrlandskommittén förordat den ifrågasatta åtgärden. Reservanter i
nämnda kommitté ha påyrkat den. Och en motion därom, som väcktes
vid 1903 års riksdag, bifölls af Andra Kammaren.

Om något ingripande skall anses ligga så att säga på brickan, så
är det väl ett åläggande för större skogsägare att sköta sina skogar
efter uthållighetsbruk, exempelvis genom fastställda hushållningsplaner.
Därigenom får man också en utgångspunkt för att komma till rätta
med dessa mera storslagna skogsköpare, som ej nöja sig med att
utplundra små bondskogar utan, såsom är en vanlig tidsföreteelse, inköpa
stora herrgårdar med sparad skog för att fullkomligt ödelägga
skogen.

Förenämnda framställning bifölls af Andra Kammaren, men afslogs
af den Första.

Denna sak är mycket angelägen. Nya bevis på behofvet af en
dylik lagstiftning hopa sig alltjämt. Senaste belysande exemplet är
nordiska trävarubolagets framställning till Kungl. Maj:t om en forcerad
afverkning af bolagets lappmarksskogar. I fråga om dessa skogar sätter
den speciella för Lappmarken gällande skogslagstiftning någon damm för
afsikterna. Men man kan förstå, hur det kan gå på andra orter, där stora
skogsägare, numera allt oftare representanter för utländska intressenter, få
tämligen obehindradt nedhugga skogarne för att skaffa sig rörligt kapital
eller uttaga öfverdrifvet höga köpeskillingar, som betingats af den
föregående ägaren.

Utskottets

yttrande.

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Det torde, såsom 1907 års lagutskott erinrade, böra för tydlighetens
skull anmärkas, att med uthålligt skogsbruk menas ett sådant,
som, med beaktande af olika förhållanden och däraf betingade olika omloppstider
och olika brukningssätt på olika orter, bibehåller skogen
vid en stadig afkastningsförmåga.

Jag hemställer alltså: att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla
om framläggande för Riksdagen af förslag till lagstiftning, hvarigenom
bolag och enskilda personer, som äga skogar af mera betydande omfattning,
åläggas att å dem införa uthålligt skogsbruk.»

Den af motionären nu gjorda framställningen om uthålligt skogsbruk
å enskilda större skogar torde äga en förebild i det af 1896 års skogskommitté
framställda förslaget om skyldighet för bolag eller enskild
person, som ägde skogsmark, hvilken i areal uppginge, i Kopparbergs,
Gäfleborgs, Västernorrlands och Jämtlands län till 3,000 hektar eller
däröfver samt i öfriga delar af riket, för hvilka lagen angående vård
af enskildes skogar skulle gälla, till 1,500 hektar eller däröfver, att för
tillsyn öfver skogens ordentliga skötsel och vård hafva såsom skogsförvaltare
anställd en forstligt bildad man samt att årligen till skogsvårdsstyrelsen
i länet ingifva enligt fastställdt formulär affattad uppgift
å skogens ytvidd, beskaffenhet och skötsel, äfvensom den under nästförutgångna
år verkställda afverkningens belopp. Dessa kommitténs
förslag upptogos emellertid icke af Kungl. Maj:t och blefvo icke heller
af Riksdagen antagna. Redan 1903 afslog äfven Riksdagen af motionären,
jämte annan, gjorda framställningar i enahanda syfte som den nu förevarande.

Såsom utskottet i annat denna dag afgifvet utlåtande framhållit,
kan väl knappast den år 1903 tillkomna lagstiftningen angående enskilda
skogar betraktas annat än som ett steg i riktning mot en
bättre skogshushållning i vårt land, om ock ett synnerligen betydelsefullt
sådant. Mycket är otvifvelaktigt ännu att göra för förbättring''
af skogsvården. Ett närmare studium af förevarande ämne gifven
emellertid vid handen, att den öfverafverkning af skog, som hos oss
kunnat konstateras, och de beklagligaste förgripelserna mot skogen i
allmänhet inträffat å de mindre skogsägarnes marker, medan de enskilda
större skogskomplexen och kanske särskildt bolagens skogsmarker varit
minst utsatta för öfverafverkningen och ofta fullt rationellt skötta.
Detta förhållande vitsordas af skogsvårdsstyrelsernas berättelser, som
äfven upplysa, att dessa styrelsers ingrepp i de allra flesta fall gällt
rofhyggen å mindre skogar. Då man går att vidtaga vidare åtgärder
för att förhindra skadlig öfverafverkning, synes man alltså hafva att

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

vända sig i främsta rummet mot de mindre skogsegendomarna och
endast i sammanhang därmed till den öfriga skogsmarken. Att de nu
föreslagna åtgärderna ej gälla lika för alla, synes utskottet därför vara
den förnämsta anmärkningen mot motionärens förslag.

Skogshushållning efter uthållighetsbruk synes vidare utskottet
vara ett ganska sväfvande begrepp, som lämnar rum för olika tydningar.
Det torde vara sjmnerligen svårt att i vårt land med dess olika
klimatiska förhållanden fixera detta begrepp på ett fullt rättvist sätt
och med behörigt hänsyn tagande till alla omständigheter i fråga om
olikhet i sistnämnda förhållanden samt i skogens och markens beskaffenhet,
olika omloppstider, olika brukningssätt och olika behof. För fastställandet
af de föreslagna hushållningsplanerna och för handhafvandet
öfverhufvud af en sådan lagstiftning som den ifrågasatta skulle därför
erfordras icke blott en stadgad erfarenhet utan också noggrann sakkunskap.
Härför samt för öfvervakningen och kontrollen skulle tagas
i anspråk en talrik och kostsam tjänstemannapersonal, hvarpå kanske
tillgång åtminstone för närvarande icke utan svårighet skulle erbjuda
sig. Att i allt fall de föreslagna bestämmelserna, hvilka enligt motionärens
förslag endast skulle afse vissa större arealer, lätt skulle kunna
kringgås, ligger för utskottet i öppen dag.

Slutligen vill det synas utskottet, som om de nu ifrågasatta lagstiftningsåtgärderna
knappast skulle kunna annat än få karaktären af
en undantagslagstiftning mot de större skogsägarna och skogindustriidkarne.
En dylik förefaller i fråga om dem desto mindre motiverad,
som, på sätt förut nämnts, de större skogarna ovedersägligen äro de
bäst vårdade, och densamma ej heller såsom i fråga om skogslagarna
för Norrbotten, Västerbotten och Gottland påkallas af klimatiska förhållanden
eller såsom i fråga om t. ex. fideikommisskogarna af fideikommissariens
plikt att åt efterkommande innehafvare bevara den egendom,
hvartill han har blott ett slags nyttjanderätt.

På grund af livad utskottet sålunda anfört, får utskottet hemställa,

att förevarande motion icke måtte till någon
Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 3 april 1908.

På lagutskottets vägnar:

ERNST TRYGGER.

Bih. till Riksä. Prof. 1908. 7 Sami. 40 Iiåft.

Lagutskottets Utlåtande Ko 43.

Reservation:

af herrar Zetterstrand, Lindhagen, Åkerlund, Jansson i Edsbäcken,
Ersson, Nordin och Pettersson i Södertälje, hvilka ansett, att utskottet
bort hemställa,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
må i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t, efter verkställd erforderlig utredning, låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lagstiftning,
hvarigenom bolag och enskilda personer,
som äga skogar af mera betydande omfattning, åläggas
å dem införa uthålligt skogsbruk.

Till stöd för denna hemställan har särskildt anförts:

af herr Zetterstrand:

»All skogssköfling är af ondo, medför vantrefnad och är oförenlig
med den omtanke man bör hafva för de efterkommande. En skärpning
af gällande lagbestämmelser i syfte att kraftigare motverka skogssköfling
i allmänhet vore därför önskvärd, men innan dylik strängare lagstiftning
kommit till stånd, torde man måhända böra söka att åtminstone
motarbeta sköflingarna i de fall, då verkningarna af desamma äro mest
ödesdigra, d. v. s. i fråga om större skogskomplexer.

Man kan ursäkta, om än ej försvara, att ägaren af en mindre
fastighet för att kunna hålla sig kvar vid den fäderneärfda torfvan eller
för att komma ur en svår ekonomisk ställning förgriper sig på fastighetens
skogstillgång, men det är svårare att bevittna, hurusom ägaren
af större skogskomplexer kalhugger desamma och därigenom åstadkommer
vantrefnad och en ekonomisk tillbakagång i hela nejden.

Särskilda lagbestämmelser beträffande större skogskomplexer i enskild
ägo tror jag därför vara af nöden påkallade och dessa torde böra
hafva sin tillämpning å skogar, hvilka hafva en viss efter lokala förhållanden
lämpad, af statsmakterna bestämd minimiareal.

Lagstiftningen bör enligt min mening ej lägga hinder i vägen
för att skogen må efter ägarens önskan afverkas i tidigare eller senare

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

stadium eller skötas efter det ena eller andra hushållningssättet, ej heller
må den hindra, att vid något tillfälle för begagnande af ogynnsamma
konjunkturer en afverkning sker ett eller ett par år i förtid, blott att
skogstillgången ej i någon betydligare mån minskas.

För öfvervakande af att lagöfverträdelser i detta hänseende ej
ske erfordras enligt min mening ej några andra öfvervakande myndigheter
än de, som nu finnas, nämligen skogsvårdsstyrelserna och deras
tjänstemän, ty förändringen i deras instruktion skulle allenast blifva den,
att, under det de nu hafva att tillse det inom deras områden ej sådan
afverkning sker, hvarigenom skogens återväxt äfventyras, skulle de, beträffande
de större skogskomplexer, livilka här afses, ha att öfvervaka,
att på dem någon afverkning ej måtte ske, hvarigenom fara skulle inträda
för afsevärd minskning af skogstillgången.»

af herr Lindhagen:

»Vid 1907 års Riksdag tillstyrkte lagutskottet och biföll Andra
Kammaren den i ämnet då väckta motionen. Till stöd för sin berörda
hemställan anförde utskottet följande:

»Sveriges lagstiftning rörande privatskogarne under senaste tre
århundraden visar till en början en gradvis skeende öfvergång från en
ursprungligen fullständig frihet på detta område till så stai\k inskränkning,
att omsider äfven liusbehofsafverkningen stod under statens tillsyn.
Därefter följde en återgång, hvilken slutligen ånyo ledde till nästan
fullständig frihet. Under senare hälften af förra århundradet har därpå
inträdt en reaktion, som medfört åtskilliga fortfarande bestående inskränkningar
i den enskilde skogsägarens rätt att förfoga öfver skogen särskildt
i vissa landsändar. Med den år 1903 genomförda lagstiftningen
har man emellertid först åter på allvar och för då oberörda delar af
landet brutit med det förut härskande låt-gå-systemet och i lagen uttalat,
att den enskildes rätt till skogen är underordnad det allmännas
intresse af skogens bestånd.

Likväl lärer nyssnämnda lagstiftning endast vara att betrakta som
ett första steg mot det åsyftade målet, en fullt tillfredsställande skogsvård.
Af flere anledningar kom man år 1903 att stanna vid då antagna
lagar. Sedan dessa emellertid nu genomförts och en ny och god
princip därmed vunnit insteg på hithörande lagstiftningsområde, torde
det vara lämpligt att tillse, huruvida därmed allt är uti ifrågavarande
afseende väl beställdt. Därtill gifver ock förevarande motion anledning.

Vid en sådan undersökning visar det sig snart, att 1903 års lagstiftning
lämnar åtskilligt öfrigt att önska. Skogsvårdsstyrelsernas

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

första berättelser ådagalägga ock detsamma. Utskottet liar i detta sammanhang
icke anledning att härom i alla afseenden uttala sig. Blott det
må här framhållas, att enligt utskottets mening gällande lagstiftning om
vård af enskildes skogar erfordrar en ganska väsentlig komplettering,
innan betryggande garantier erhållits för en verkligt god skogsvård i
landet. Med hänsyn härtill synes ock syftet med förevarande motion vara
värdt synnerligt beaktande. Den tanke, som däri uttalats, är icke ny;
1896 års skogskommitté var icke främmande därför. Med rätta, säger
kommittén, synes det kunna fordras af den, som förfogar öfver en mera
betydande del af landets skogbevuxna område, att han lämnar samhället
den garanti för att detta ej blir föremål för hänsynslös förstöring,
som kan anses ligga däruti, att han till hjälp vid förvaltningen af
skogen anställer ett forstligt bildadt biträde. Kommittén föreslog ock,
att bolag eller enskild person, som ägde skogsmark, hvilken i areal uppgick
till 3,000 hektar i norra delarne af riket och till 1,500 hektar i
det ofri ga riket, skulle vara skyldig att anställa ett sådant biträde samt
att årligen afgifva uppgifter om skogens ytvidd, beskaffenhet och skötsel
samt afverkningens belopp. Förslaget härom inflöt dock icke i den till
1903 års Riksdag aflåta a propositionen. Men af enskilda motionärer
framburos vid samma riksdag förslag uti längre gående riktning. I
senare afseendet yrkades från två håll på en lagstiftning, hvarigenom
både bolag och enskilda personer, som ägde skogar af mera betydande
omfattning, ålades att bruka dessa enligt hushållningsplaner, som fastställts
af vederbörande myndighet. Det särskilda utskott, so_m behandlade
skogsvårdslagstiftningen, afstyrkte emellertid dessa motioner. Fn
häremot afgifven, i motionernas syfte gående reservation blef emellertid
af Andra Kammaren antagen, hvaremot Första Kammaren godkände
utskottets hemställan. Såsom motionären framhåller, hafva ock från
andra håll yrkanden i liknande riktning framkommit,

Utskottet kan äfven för sin del ej annat än på det lifligaste tillstyrka
en sådan lagstiftning. De skäl, som nu och förut anförts för
att större skogsägare böra underkastas en sådan, finner utskottet fullt
bindande. Och det är påfallande, hvilka stora fördelar för landet och
dess ekonomiska framtid härigenom skulle vinnas. På mycket betydande
arealer af vårt land skulle skogskapitalet bevaras och därmed en stadigvarande
arbetsförtjänst på dessa orter beredas befolkningen, en pålitlig
virkesafkastning vara att tillgå för en trävaruindustri, som vill räkna
med framtiden, samt en jämn inkomst af detta kapital kunna påräknas
för hela landet. Särskildt i våra dagar, då spekulationen arbetar oförtrutet
för att på bekostnad af allmänt och enskildt gagn skaffa spe -

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

kulanterna stora vinningar, är en sådan lagstiftning på ett iögonenfallande
sätt af förhållandena påkallad. Det kan icke vara försvarligt att
stillatigande åse, huru på dessa stora komplexer redan nu och med all
sannolikhet i allt större utsträckning skogskapitalet i följd af de genom
spekulationen uppdrifna köpeskillingarne i ett slag realiseras i penningar,
hvilka till på köpet sedan kanske till stor del ga ut ur landet.

Det torde till sist för tydlighetens skull böra anmärkas,. att hvad
man här önskar torde kunna sammanfattas under krafvet på införande
a’f ett rationellt eller, såsom det äfven kallas, uthålligt skogsbruk, d. v. s.
ett sådant, som, med beaktande af olika förhållanden och däraf betingade
olika omloppstider och olika brukningssätt på olika orter, bibehåller
skogen vid en stadig afkastningsförmåga.»

Dessa skäl äga fortfarande sin fulla giltighet och befogenheten
af ett ingripande från lagstiftningens sida i förevarande afseende bekräftas
alltjämt af erfarenheten.

I öppen dag synes också ligga att vid ett fortsatt gradvis fortgående
på lagstiftningens väg i och för vinnandet af en förbättrad enskild
skogsvård måste främst tagas hänsyn till rådande ekonomiska hushållningssystem
och vederbörande skogsägares förmåga att omedelbart rätta sig
efter de nya förhållandena. Att man därför skulle såsom utskottet
förordar snarare börja med de mindre skogsägarne i stället för med
de större, synes vara ett föga hållbart påstående.

Enligt mitt förmenande bör den ifrågasatta tillsynen icke anförtros
åt domänstyrelsen och dess tjänstemän. Saken synes, naturligast
och lämpligast böra ordnas sa, att det ifrågasätta tillägget till föieskrifterna
om vården af enskildes skogar öfvervakas liksom de för närvarande
gällande af skogsvårdsstyrelserna i de olika länen på sätt nu
äger rum. Öfverträdelser komma då att beifras efter anmälan i särskilda
fall och den af utskottet befarade talrika tjänstepersonalen behöfver
ej ifrågakomma. Med en sådan anordning skulle man kanske äfven
blifva i tillfälle att med den tillämnade lagstiftningen omfatta icke blott
de största utan äfven en del medelstora skogar.

Att lagstiftningen lätt skulle kunna kringgås, anser utskottet
ligga i öppen dag. Därmed syftas på möjligheten att klyfva en
lagen underkastad skog i så små delar, att ingen af dessa skulle falla
under lagen. Häremot måste erinras, att en dylik klyfning dock är förenad
med svårigheter och kostnader. I hvarje fall star det öppet att förekomma
dylikt kringgående genom exempelvis bestämmelse, att en skog,
som varit underkastad lagen, skall fortfarande, äfven om den styckas,
Bih. till Biksd. Prot. 1908. 7 Sami. 40 Håft. B

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

kunna vara underkastad densamma. Förebild till en dylik bestämmelse
finnes i det af Kungl. Maj:t vid innevarande Riksdag framlagda förslaget
till norrländsk arrendelag.

Herrar af Ekenstam och Widén hafva begärt få här antecknadt,
att de icke deltagit i detta ärendes behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1908,