Lagutskottets Utlåtande N:o 43 (Utlåtande 1906:LU43 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 43,

N:o 43.

Ank. till Eiksd. kansli den 20 april 1906, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående skrifvelse
till Konungen med begäran om framläggande af förslag
till lag om dödande af bortkomna handlingar.

Lagutskottet bär till förberedande behandling fått mottaga en inom
Första Kammaren af herr P. R. Rabe väckt motion, n:o 7, däri anföres:

»I de flesta främmande länders lagar återfinnas mer eller mindre
fullständiga bestämmelser om dödande (Mortifikation, Amortisation, Kraftloserklärung)
af bortkomna handlingar, och under de senare årtiondena har
detta ämne flerstädes utgjort föremål för lagstiftarens särskilda uppmärksamhet.
Så äfven i våra grannländer. I Danmark och Norge uppstod
redan på 1700-talet ett mortifikationsförfarande. Den praxis, som därvid
småningom utvecklade sig, kodifierades under 1800-talet, i Danmark genom
lagar den 7 februari 1828 och den 27 februari 1866 och i Norge
genom lag den 6 mars 1869. För Finland har den 14 augusti 1901 utfärdats
eu lag om dödande af urkunder. Den svenska lagstiftningen känner
däremot ännu icke dödande af bortkomna handlingar såsom ett själfständigt
rättsinstitut.

Till det dödande, som härmed afses, hör icke dödande af inteckning
i fast egendom eller i järnväg eller af förlagsinteckning enligt de därom
gällande lagar. Vid det oftast förekommande slaget af dödande af nu

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

nämnda inteckningar måste nämligen inteckningshandlingen föreligga i hufvudskrift,
för att dödandet skall kunna äga rum. Om dödningsåtgärden
kan verkställas, utan att handlingen företes, såsom fallet är enligt 23, 24
och 45 §§ i lagen angående inteckning i fast egendom och i 14 § af förordningen
angående lagfart, inteckning in. in. af järnväg, har den rättighet,
om hvilken urkunden handlar, enligt lag upphört att finnas till, och när
detta faktum blifvit till fyllest ådagalagdt, är det naturligen med afseende
å dödningsåtgärden likgiltigt, om handlingen kan framläggas eller icke.
Gemensamt för alla dessa fall af dödanden är för öfrigt, att åtgärden
vidtages i den förpliktades intresse.

Annorlunda förhåller det sig med dödande af bortkomna handlingar.
Vid detta slags dödande sker åtgärden i främsta rummet icke till förmån
för den förpliktade, utan för den berättigades skull, i ändamål att åt denne
bevara en existerande rättighet, som han eljest genom förlusten af den däröfver
upprättade handlingen kan blifva urståndsatt att göra gällande.
Har en rättighet blifvit bunden vid en viss handling, eller är en handling
af sådan beskaffenhet, att den däri utfästade förpliktelsen kan giltigen
fullgöras till handlingens innehafvare, synes den förpliktade vara i sin goda
rätt, om lian vägrar att uppfylla sin förpliktelse, därest icke handlingen
företes. I annat fall måste nämligen för den förpliktade alltid framstå
möjligheten däraf, att tredje man kan hafva kommit i besittning af handlingen
och därigenom gentemot honom trädt i den ursprungligen berättigades
ställe eller, om innehafvande! af handlingen icke ensamt för sig medför
en dylik verkan, åtminstone förskaffat sig en sådan legitimation, att den
förpliktade icke utan vidare torde kunna vägra att fullgöra handlingens
innehåll. Visserligen kan det tänkas, att den, som förlorat handlingen,
skulle ställa säkerhet för den förlust, som kunde drabba den förpliktade
genom handlingens infriande. Men å ena sidan torde fall kunna inträffa,
då det för den förstnämnde skulle möta svårighet att anskaffa nöjaktig
säkerhet, och å andra sidan torde en dylik anordning alltid kunna innebära
någon risk för den förpliktade och i hvarje fall obehag. Dessa olägenheter
undanröjas, om tillfälle gifves att i lagstadgade former döda den bortkomna
handlingen.

Att lagstiftningen verkligen har en uppgift att skydda den berättigade
för den förlust, som kan drabba honom genom förlorandet af den handling,
hvarå han stödjer sin rätt, eller att upphäfva de svårigheter, som därigenom
kunna vållas såväl borgenären som gäldenären, torde ligga i öppen
dag och behöfver så mycket mindre särskild! ledas i bevis, som den svenska
rätten redan erkändt grundsatsens riktighet i vissa fall.

Lagutskottets Utlåtande N:o 4.3.

Enligt 73 § växellagen kan växel, som förkommit, dödas på sätt
därom särskildt stadgas, h vilket stadgande införts i 3 § af promulgationsförordningen
till växellagen. Detsamma gäller äfven om check, som enligt
13 § checklagen kan dödas på sätt om dödande af förkommen växel finnes
stadgadt. Slutligen äger enligt 167 § sjölagen den, som förlorat konnossement,
rätt att söka dödande af konnossementet.

Obestridligt torde emellertid vara, att hvarken från principiell eller
praktisk synpunkt kan andragas något skäl, hvarför ett dödningsförfarande
skall medgifvas endast beträffande dessa handlingar. Det måste väl tvärtom
erkännas, att samma orsaker, som föranledt lagstiftaren att tillåta dödande
af växel, check och konnossement, i lika hög grad göra sig gällande i fråga
om en mångfald andra handlingar, Indika innefatta bevis om privaträttigheter.
Erfarenheten visar också, att enskild praxis sökt fylla den lucka,
som i detta hänseende förefinnes i svensk lag. Så återfinnas i de flesta
aktiebolagsordningar föreskrifter om åtgärder, hvilka aktieägare, som förlorat
aktiebref, har att vidtaga för att af bolaget erhålla nytt sådant bref, och i
de af bankerna för deras sparkasseräkningar uppställda bestämmelser pläga
intagas motsvarande föreskrifter med afseende å förkomna sparkasseböcker.
Till förfarandet hör alltid kungörelse med efterlysande i tidningarna af den
bortkomna handlingen. Sista spalten å fjärde sidan af Post- och Inrikes
Tidningar bringar för öfrigt nästan dagliga vittnesbörd om behofvet af ett
»dödande» äfven af andra handlingar. Där förekomma oupphörligen, oaktadt
deras bristande rättsliga verkan, tillkännagifvanden, att förkomna depositionsbevis,
försäkringsbref m. m. efterlysas och dödas. I postsparbanksförordningen
och i sparbankslagen har till och med ett sådant efterlysningsförfarande
vunnit stadfästelse från statens sida.

Om hvad sålunda blifvit anfördt angående dödande af bortkomna
handlingar hänför sig till den berättigades intresse, gifves det likväl ett
fall, då dödande af en handling är af högsta vikt för den förpliktade. Detta
fall inträffar, om den i lag föreskrifna skyldigheten att förnya inteckning
för fordran skulle komma att upphöra. Ur fasdghetskreditens synpunkt
har ofta och länge såsom ett önskemål framhållits, att omförmälda skyldighet
måtte borttagas. Men en åtgärd i sådan riktning kan näppeligen ifrågakomma
från lagstiftarens sida, om icke dessförinnan inteckningsföremålets
ägare beredts tillfälle att under vissa omständigheter utverka dödande af
intecknade skuldsedlar, som förkommit. Genom den nu hvart tionde år
återkommande skyldigheten att förnya inteckning för fordran, vid äfventyr
att inteckningen eljest är förfallen, kan inteckningsföremålets ägare få sin
egendom befriad från fordringsinteckning, som rätteligen ej längre bör häfta

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

vid densamma, emedan fordringen blifvit af ägaren godtgjord, ehuru handlingen
sedermera förkommit för honom. Borttages förnyelseplikten, och är
icke i lag medgifven rätt att kunna erhålla dödande af inlöst, men förlorad
intecknad skuldsedel, kommer inteckningen att allt framgent stå upptagen
såsom hyllande å egendomen, till kännbar olägenhet icke blott för dennas
ägare, utan, eventuellt, äfven för hans borgenärer.

Behofvet af en utsträckning i svensk lag af rätten att få bortkomna
handlingar dödade lärer med det nu sagda vara tillräckligt ådagalagdt. Den
fråga, som härefter närmast framställer sig, är den, hvilka handlingar böra
kunna blifva föremål för dödande.

I detta afseende må till en början erinras, att det ur den berättigades
synpunkt ej torde vara lika viktigt, att icke löpande handlingar kunna
dödas som löpande. De rättigheter, förstnämnda handlingar afse, äro nämligen
ej så strängt bundna vid själfva papperet som de, hvilka omförmälas
i löpande handlingar. Enligt svensk rätt är det för utöfvandet af rättigheter,
som blifvit upplåtna i icke löpande handlingar, särskild! fordringsbevis,
i allmänhet ej nödvändigt, att handlingen företes. Har gäldenären
icke kännedom därom, att rättigheten öfverlåtits till annan än den i handlingen
omnämnde fordringsägaren, kan gäldenären uppfylla förbindelsen till
denne, äfven om han ej innehar fordringsbeviset. Men då, i synnerhet i
de fall, där gäldenären förbehållit sig, att handlingen skall förses med anteckning
om prestationens fullgörande eller återställas, svårigheter onekligen
kunna uppstå, därest handlingen förkommit, torde tillfälle att döda äfven
icke löpande handlingar böra medgifvas.

Hvad åter de löpande handlingarna angår, är det klart, att, då dessa
gälla i eu godtroende innehafvares hand, så att han kan göra handlingen
gällande enligt dess ordalydelse, det för den, som förlorat en dylik handling,
måste framstå såsom i högsta måtto angeläget, att han kan få handlingen
dödad. Löpande handlingar gifvas dock, hvilka icke böra få bli
föremål för dödande. Hit höra ovillkorligen banksedlar. Den finska lagen
har dit hänfört äfven »annan vid uppvisandet betalbar, räntelös skuldförbindelse
till innehafvare!!», och den öfverensstämmer härutinnan med den
tyska civillagen. Enligt både finsk och tysk lag äro vidare rånte- och
dividendkuponger uteslutna från dödningsförfarandet. Det synes emellertid
kunna ifrågasättas, huruvida undantaget under alla omständigheter är billigt
emot den berättigade. Har t. ex. en obligation efter utlottning eller uppsägning
förfallit till betalning, skall den enligt vanlig ordalydelse vid inlösningstillfatlet
åtföljas af alla icke förfallna kuponger; i motsatt fall afdrages
å kapitalet ett mot de felande kupongerna svarande belopp. Nu

8 Lagutsliottets inlåtande N:o 43.

händer det ej sällan, att ett kupongark kan innehålla kuponger, livilkas
sammanlagda summa uppgår till eller rent af öfverstiger kapitalbeloppet.
En obligationsinnehafvare, som förlorat ett sådant kupongark, kan då blifva
ställd inför utsikten att icke erhålla någonting för sin obligation. Men
om han kunnat få kupongarket dödadt, därest äfven kuponger finge göras
till föremål för dödande, måste det af honom kännas såsom eu onödig
stränghet hos lagen, att han skall vara utesluten från möjligheten att rädda
sin rätt. Denna stränghet framträder ännu bjärtare, där, såsom i Finland,
det är uttryckligen tillåtet att döda talong, som ju egentligen icke är annat
än ett representativ för ett nytt kupongark. Dansk och norsk lag veta ej
af detta undantag, ej heller fransk rätt.

Att, såsom i några utländska lagstiftningar äger rum, ytterligare
utsträcka undantagen äfven till vissa andra slag af innehafvarepapper,
synes ej lämpligt eller behöfligt, om nämligen dödningsförfarandet anordnas
på ett, särskildt med hänsyn till tredje mans möjliga rätt, betryggande
sätt.

Härmed står man inför den måhända viktigaste frågan vid institutets
legislativa behandling. Det gäller att inrätta själfva dödningsförfarandet
så, att största tänkbara trygghet vinnes därför, att tredje mans
rätt icke äfventyra^ Detta måste vara den ledande principen för hela
dödningsinstitutet, men den gör sig naturligen med särskild styrka gällande
vid reglerandet af proceduren. Att denna kan ordnas på ett tillfredsställande
sätt lärer väl få anses vara satt utom allt tvifvel redan
därigenom, att institutet blifvit infördt i de flesta länder.

Det skulle blifva alltför vidlyftigt, liksom det i det hela torde vara
obehöflig^ att här redogöra för alla enskildheterna i förfarandet. Endast
hufvudfrågorna må beröras för att i någon mån åskådliggöra dess förlopp.

Den finska lagen har beträffande den, hvem det tillkommer att
göra ansökning om inledande af dödningsåtgärder, det stadgande, att
»dödande af urkund må äskas af senaste innehafvare!! eller annan, som
äger rätt till densamma». Denna regel torde vara allmänt vedertagen.

Enligt dansk och norsk rätt skall ansökningen ingifvas till och
behandlas af administrativ myndighet. För öppnande af ett mortifikationsförfarande
erfordras i Danmark i allmänhet tillstånd af justitieministeriet,
i Norge af Konungen. I Finland — och i Sverige i de fall, där
dödande kan äga rum — ingifves ansökningen till domstol, som följaktligen
handlägger ärendet från början, en anordning, hvilken det ej torde
finnas skäl att frångå.

I 3 § af promulgationsförordningen till växellagen ålägges det den,

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

som söker dödande af förkommen växel, att inlämna en afskrift däraf
»eller sådan uppgift om dess innehåll, som rätten pröfvar nödig för
växelns säkra igenkännande». Enahanda stadgande återfinnes i 167 §
sjölagen beträffande dödande af konnossement. Föreskriften, som är upptagen
äfven i den finska lagen, afser att individualisera handlingen och
torde vara oeftergiflig. Härförutom åligger det enligt finsk lag sökanden
att förete sannolika skäl för sin behörighet att utverka urkundens dödande
samt att den gått förlorad. Nyss angifna ställen i svensk lag
innehålla liknande stadgan den. Med afseende å innehaf vaxpapper går
den norska lagen ännu längre. Däri fordras nämligen, att sökanden skall
ådagalägga eller bringa till öfvervägande grad af sannolikhet, att handlingen
förlorats under sådana omständigheter, att den måste anses tillintetgjord,
t. ex. genom skeppsbrott eller eldsolycka, I Danmark lärer
praxis i detta stycke öfverensstämma med norsk rätt, men den finska
lagen uppställer ej denna fordran. Ett dylikt villkor synes också kunna
leda till onödig obillighet emot den berättigade.

Den utredning, sökanden sålunda förebringar, bör domstolen äga
rätt att söka komplettera i de hänseenden, den anser erforderligt. Den
finska lagen stadgar härom, att rätten äger förelägga sökanden att till
hörande inkalla den förpliktade eller annan person, hvars rätt är af
saken beroende, eller ock att förete utredning om viss omständighet,
som pröfvas vara af vikt för sakens bedömande. Har domstolen funnit
hinder för det äskade dödningsförfarandet ej föreligga, utfärdas offentlig
stämning med kallelse till den, som innehar handlingen, att inom viss
tid uppvisa densamma. Skulle i anledning häraf en person anmäla sig
med den förlorade handlingen, torde det inledda förfarandet böra afbrytas.
Om handlingen äga parterna därefter att tvista i vanlig ordning. Hörsammas
åter stämningen ej af någon, bör förfarandet fortgå och, där
domstolen finner saken vederbörligen utredd, leda till utslag, hvarigenom
den förlorade handlingen dödas.

Vinner detta utslag laga kraft, är handlingen sedermera kraftlös,
i hvilkens hand den än må befinna sig. Detta är dock endast utslagets
negativa verkan. Den positiva uttryekes i den finska lagens 16 § på
följande sätt: »Har någon utverkat dödande af urkund, vare behörig att
med lika giltighet, som om han vore innehafvare af densamma, göra
gällande den rätt, hvaröfver urkunden utgifvits; äge ock makt, där han
kostnaden förskjuter, att äska utfärdande af ny urkund i den dödades
ställe med påteckning om Utbytet. Är intecknad skuldsedel dödad, varde
Bih. till Likså. Prot. 1906. 7 Sami. 37 ffäft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

på begäran bevis om meddelad och senast förnyad inteckning af rätten
tecknadt å den nya urkunden, så oek att den såsom hufvudskrift gäller.»

Dessa äro de allmänna dragen af förfarandets gång. Vid anordningen
däraf skall uppenbarligen tagas den största hänsyn till tredje
mans möjliga anspråk. De särskilda bestämmelser, som äro erforderliga
för att reglera förfarandet i alla dess enskildheter, måste likaledes gå
ut på att skydda hans rätt. Fall kunna emellertid tänkas, då ett dödningsutslag
kommer att strida mot en tredjes rätt. Blotta möjligheten
af en så olycklig tillfällighet bör dock lika litet hos oss som i utlandet
få utgöra hinder för institutets införande. I hvarje händelse har naturligen
tredje man, som förlorat den rättighet den dödade handlingen gaf,
ett personligt ersättningsanspråk mot den, som på hans bekostnad vunnit
handlingens dödande och därmed den honom i själfva verket tillkommande
rättigheten.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, tillåter jag mig hemställa,
att Riksdagen ville i skrifvelse till Konungen anhålla, det Kungl. Maj:t
täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag om
dödande af bortkomna handlingar».

Såsom af motionärens framställning synes, har dödande af bortkomna
handlingar — i olika omfattning och under olika former — blifvit
föremål för åtskilliga främmande länders lagstiftning; och jämväl hos oss
har i några få fall sådant förfarande blifvit genom lag ordnadt. Behofvet
att kunna i vidsträcktare mån tillämpa detta förfarande synes emellertid
vara i motionen ådagalagdt och lärer icke gärna kunna bestridas. Hvad
motionären anfört i afseende å sättet för den väckta frågans lösning,
anser utskottet vara väl förtjänt af uppmärksamhet. I saknad af nödig
utredning vågar utskottet likväl icke nu göra något uttalande rörande
den omfattning, i hvilken bortkomna handlingar af olika slag kunna eller
böra blifva föremål för mortifikation. Icke heller anser utskottet lämpligt
att nu söka angifva de former, under hvilka mortifikationsförfarandet
bör anordnas, eller att närmare antyda de fordringar i bevisningsafseende,
hvilka böra uppfyllas för vinnande af bifall till ansökan om
mortifikationsförf arande.

Frågan synes dock böra blifva föremål för allsidig utredning, som
endast kan af Kungl. Maj t åstadkommas.

Lagutskottets Utlåtande N:o 43. 11

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det täcktes
Kungl. Maj:t låta utreda, i hvilken omfattning och
under Indika förutsättningar bortkomna handlingar må
kunna dödas, samt för Riksdagen framlägga det förslag
till lag, hvartill denna utredning kan gifva anledning.

Stockholm den 20 april 1906.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr Lindhagen har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.