Lagutskottets Utlåtande N:o: 43 (Utlåtande 1905:LU43 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o: 43.

]*:© 43.

Ank. till Riksd. kansli den 34 mars 1905, kl. 3,so e. in.

Utlåtande, i anledning af väckt motion rörande revision af
förordningen angående åtgärder till förekommande af
öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens och
Norrbottens län.

Lagutskottet har till behandling fått emottaga en inom Andra Kammaren
af herr 7Ämdahl väckt motion, n:o 106, af följande lydelse:

»Kungl. Maj:ts förordning af den 24 juli 1903, angående åtgärder
till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog inom Västerbottens
och Norrbottens län, har, att döma af den opinion, som gjort sig
gällande inom eu stor del af Västerbotten, väckt ett missnöje, som kan
sägas gränsa till bitterhet. Detta missnöje har riktats dels emot lagens
innehåll och dels mot det sätt, hvarpå lagen inom berörda trakt i allmänhet
tillämpats.

Bonden, som af ålder varit van att okvaldt nyttja och råda öfver
sin egendom, har ansett sig genom berörda förordning ha blifvit försatt
under ett förmynderskap, som han dels icke kan tåla och som dels icke
anses tjäna till någon afsevärd nytta i och för skogens framtida'' bestånd.
Kändt är ock, att bönderna, mindre bemedlade som de i de flesta fall
äro, måste, för att kunna nödtorftigt försörja sig och de sina, känna sig
Bih. till Riksd. Prat. 1905. 7 Sami. 36 Haft. (N:is 43 och 44). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

hänvisade till att årligen till export försälja någon del af den på deras
hemmansområden befintliga skogen, hvilken dock, på grund af den ifrågavarande
lagen, måste af vederbörande skogstjänstemän vara behörigen utstämplad.
Kostnaderna härför måste betalas, innan skogen afverkas, och
da därtill saknas nödiga medel, händer det ej sällan, att afverkning sker
utan att utstämpling skett af vederbörande skogstjänstemän. Många anse
sig nämligen så godt som tvingade att för anskaffande af nödiga medel
dels till erforderliga utskylder och dels i och för försörjning af sina familjer
mot sin vilja begå brott mot den gällande skogslagen, sådan den
tillämpas.

Följden häraf blir helt naturligt, att på sådant sätt afverkadt virke
tages i beslag vid sågar och andra upplagsplatser med däraf följande
rättegångar och trakasserier. Någon ordentlig gallring af skogen anses
ej heller i allmänhet kunna äga rum af det enkla skälet nämligen, att
en stor del hemmansägare sakna medel till bekostande af en sådan, och
säkert är, att denna kostnad skulle mången gång belöpa sig till minst
hälften af det värde, skogen, stående på rot, anses hafva. För öfrigt ske
stämplingarna under stor brådska och på ett så litet område som möjligt,
och gallringen blir därelter. Till följd af de förluster, som på detta sätt
drabba mången hemmansägare och skogsinnehafvare, uppstår ej sällan
icke blott missnöje, för att ej säga hat och bitterhet, mot öfverhet, utan
äfven modlöshet, hvilken gör, att många bland den själfägande bondeklassen
anse icke annat återstå, än att sälja sina skogar till bolag eller
andra exportörer, detta till allt annat än fromma för jordbruket och en
kommande generations existens.

Eu stor del af befolkningen inom Väster- och Norrbottens län har
ock numera insett den absoluta nödvändigheten att hushålla med och, såvidt
möjligt är, spara pa sina skogar, helst som de allt mer och mer
börjat på ett mera effektivt sätt ägna sig åt jordbruket. Till hjälpkälla
behöfva de i alla händelser få använda skogen utan den kontroll, som nu
tillämpas.

Att nu gällande skogslag skulle helt och hållet upphäfvas utan att
någonting sattes i stället, torde emellertid icke böra rekommenderas.
Endast en ändring däraf är ock hvad som i allmänhet åstundas. I nu
sistberörda afseende har från sakkunniga håll och praktiskt erfarna män
blifvit framhållet såsom önskemål:

att all stämpling af jägmästare och dess betjäning af böndernas skogar
helt och hållet upphör;

Lagutskottets Utlåtande N-o 43.

att § 2 mom. 1 i ofvanbemälda skogslag ändras därhän, att. såsom
undermåligt anses träd, som afverkadt ej håller 6 decimaltum i genomskärning
1 ‘/2 meter från storändan, barken oberäknad, men att ägare af
skog har rättighet att till husbehof afverka äfven mindre dimensioner
såsom honom godt synes och såsom varande förenligt med skogens framtida
bestånd;

att mom. 2 i samma paragraf må erhålla sådan lydelse, att virke
af trädets öfre del ej må hänföras till undermåligt virke och såsom sådant
tagas i beslag, där det tydligen visas eller ådagalägges, att detta virke
är taget af träd som ej är undermåligt;

att mom. 3 i samma paragraf erhåller följande lydelse: sparre, som
är bilad, så att, ursprungliga tjockleken af trädet ej kan utrönas, skall,
för att icke anses undermålig, hålla i omkrets vid 3 meters längd ifrån
storändan 45 centimeter eller 4/5 tum engelskt mått samt skarp kant vid
ofvan angifna längd;

att den skog, som enligt denna lag anses för undermålig och vid laga
skifte tillfaller olika hemmansägare, skall af dem inlösas mot det pris,
som af godeinän bestämmes;

att enligt denna lag fullmålig skog skall få fritt disponeras och till
skeppning på in- och utrikes orter användas, då däremot den undermåliga
skogen får användas endast till husbehof och till transport inom Norroch
Västerbotten;

att rättigheten att taga i beslag virke, som befunnits undermåligt,
och anses förbrutet, fortfarande må gälla såsom i §§ 5 och 6 i berörda
lag är stadgadt.

Fördelarna af här åsyftade ändringar i den nu gällande skogslagen
ha ansetts blifva, bland annat, att de många och för en stor del tryckande
omkostnader, som nu drabba skogsägaren, försvinna, att de minsta
dimensioner, som nu utstämplas och afverkas, få kvarstå, samt att ägaren
af skog blir i tillfälle att så småningom afverka hvad som kan lämna
någon behållning äfvensom själf omhändertaga och gallra sin skog utan
förmynderskap och en alltför stor inskränkning af hans dispositionsrätt
öfver sin egendom.

Dessutom har det från vissa håll påpekats såsom önskvärdt, att för
åstadkommande af nödig kontroll i förevarande fall en nämnd tillsattes
inom hvarje kommun, den där hade till uppgift att tillse och öfvervaka,
att ungskog, synnerligast furu, under vissa dimensioner icke under några

Lagutskottets. Utlåtande N:o 48,

Utskottets

yttrande.

förhåll anden finge af ver kas, med undantag af hvad som oundgängligen
erfordras i och för hemmanets och gårdens underhåll och vård.

Af det nu sagda torde tydligt nog framgå, att en förändring af
lagen i fråga är af behofvet påkallad, och såsom ytterligare bevis därpå
må till sist nämnas, att petitioner, undertecknade af långt mer än ett
tusental hemmansägare inom de olika socknarna i norra Västerbotten, i
dessa dagar inlämnas till Kungl. Maj:t, detta äfven i syfte att åvägabringa
en förändring af ifrågavarande skogslag.

Under sådant förhållande och med stöd af hvad nu blifvit anfördt
får jag alltså vördsamt föreslå, att Riksdagen ville besluta en skrifvelse
till Kungl. Maj:t med anhållan, det täcktes Kungl. Maj:t låta utreda och
för Riksdagen framlägga förslag angående förändrad lydelse af Kungl.
Maj:ts nådiga förordning rörande afverkning å ungskog inom Väster- och
Norrbottens län af den 24 juli 1903.»

Vid behandlingen af denna motion har utskottet haft* tillfälle att
taga kännedom om innehållet af tvänne af hemmansägare i vissa delar
af Västerbottens läns kustland till Konungen ställda petitioner, däri auhålles
om revision af den för Norrbottens och Västerbottens läns kustland
nu gällande s. k. dimensionslagen.

Genom förordningen angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven
afverkning å ungskog inom Norrbottens län den 29 september
1874, hvilken icke gällde lappmarken, infördes förbud för skeppning och
försågning vid såginrättning af virke utaf barrträd, som icke på afstånd
af 16 fot från storändan höll i genomskärning 7 decimaltum, barken
oräknad. Öfverträddes detta förbud, togs virket i beslag och dömdes
förbrutet. Då emellertid lagbud af sådant innehåll ! kunde blifva till;
hinder för en sund skogsvård, i det denna ofta kräfver afverkning af
undertryckt undermålig skog för beredande af utrymme för duglig skogsåterväxt,
medgaf lagen ägare till skog, för livilkens ordentliga skötsel och
vård fordrades afverkning af undermåligt virke, att, om han ville låta
skeppa eller såga detta virke, anmäla sig hos vederbörande revirförvaltare,

Lagutskottets Utlåtgnde N;o i3.

hvilken efter verkställd undersökning ägde, därest sådan utverkning befanns
öfverensstämma med grunderna för god skogshushållning, gifva tillstånd
till afverkning för skeppning eller sågning. Genom förordningen
den 23 juni 1882 förklarades, att föreskrifterna i Norrbottenslagen skulle
äga tillämpning jämväl å de delar af Västerbottens län, som icke tillhörde
lappmarken. 1 sammanhang härmed och för att ytterligare befordra en
rationell skogsvård stadgades, att den utsyning af undermåligt virke,
livarom nyss nämnts, skulle verkställas utan kostnad för jordägaren, därest
skogen vore indelad till ordnad hushållning enligt plan, som blifvit af
skogsstyrelsen godkänd, samt utsyningen afsåge virke, som enligt planen
vore bestämdt att afverkas. Detta stadgandes syfte att uppmuntra skogsindelning
och därpå grundad, efter hvarje skogs naturförhållande afpassad
hushållning synes dock hafva af allmänbeten föga beaktats, ty endast ett
fåtal indelningsplaner hafva ingifvits till skogs- eller numera domänstyrelsen
för godkännande. Genom förordningen den 19 mars 1888
sammanfördes dessa för Norr- och Västerbotten gällande stadgande! i en
författning. Den år 1896 tillsatta s. k. skogskommittén yttrade sig bland
annat om denna lag. Kommittén fann icke någon förändring böra föreslås
beträffande dess grundtanke, förbudet mot utförsel och försäljning af
undermåligt virke. Däremot syntes kommittén de förändringar, som under
de senare åren ägt rum i ortens kommunikationsförhållanden, påkalla ett
sådant tillägg till lagen, att utförsel af undermåligt virke icke allenast
genom skeppning, utan jämväl å järnväg blefve förbjuden. Då det därjämte
syntes vara fara, att det med lagen afsedda mål, ungskogens fredande,
skulle förfelas, därest en betydande pappersmassetillverkning vunne
insteg i dessa trakter, ansåg kommittén, att lagen borde fullständigas genom
föreskrifter, som förhindrade, att undermåligt virke annat än efter
utsyning för sådant ändamål toges i anspråk. I hufvudsaklig öfverensstämmelse
med skogskommitténs framställning framlade Kungl. Maj:t för
1903 års riksdag förslag till ny förordning i ämnet. Likväl är att märka,
att i detta förslag i öfverensstämmelse med af Västerbottens läns landsting
framställdt yrkande intagits den bestämmelse, att forslande å järnväg inom
de båda länen af undermåligt virke må vara tillåtet. Kungl. Maj:ts förslag
vann i allt väsentligt Riksdagens bifall. Efter enskild motion gjordes
likväl i slutet af 1 § en förändring af viss betydelse, Kungl. Maj:t hade
här föreslagit, att hemmansägare eller åbo ej skulle vara förment att utan
tillstånd till oundgängligt husbehof af hemmanets skog låta vid gården
eller inom samma by såga och använda undermåligt virke, därvid för kon -

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

trollens skull orden »vid garden eller inom samma by» infogals. Det
framhölls emellertid inom Riksdagen, hurusom detta stadgande vore för
snäft affattadt, då därigenom vore utesluten möjligheten att få sådant
virke försågadt i de fall, att såg ej funnes vid gården eller inom samma by.
Därför ändrades paragrafen i denna del så, att under i öfrigt föreslagna
villkor undermåligt virke får försågas å sådana såginrättningar, Indika ej
äro afsedda till försågning af virke för export (husbehofssågar).

Samtliga dessa lagar hafva haft till ändamål ungskogens fredande i
de afsedda trakterna, och man har sökt vinna detta genom den s. k.
dimensionsprineipen. Man utgår därvid ifrån den i viss mån giltiga satsen,
att visst mått, taget å trädet vid viss höjd från marken, angifver viss ålder
och däraf betingad växtkraft. För att bevara den växtkraftiga skogen
har man sålunda infört förbud mot afverkning af träd, som icke hålla
det fastslagna måttet, men samtidigt har man för beredande af tillgång
till erforderligt husbehofsvirke och möjlighet för rationell skogsvård medgifvit
skogsägare att afverka skog äfven under detta mått, likväl för sistnämnda
fall med iakttagande af de föreskrifter, lagen från kontrollsynpunkt
funnit nödiga.

Mot dessa grundprinciper i lagen riktar sig motionären. Han önskar
nämligen till en början, att all, åtminstone från statens sida utgående, kontroll
skall med afseende på böndernas hemman borttagas, och såsom skäl
härför anför han dels den för den enskilde skogsägaren med sådan kontroll
förenade kostnad, dels det obehöriga förmynderskap, som därigenom
öfvas mot den enskilde, och dels slutligen det ringa gagn, skogsägaren har
af dessa kontrollförrättningar, som ofta icke med tillräcklig omsorg utföras.
Vidare föreslår motionären ett nedsättande af det mått, hvilket för
närvarande angifver hvad som med undermålig skog skall förstås, äfvensom
införande af annat sätt att taga detta mått.

Utskottet är icke af samma åsikt som motionären angående behofvet
eller nyttan af sålunda förändrade bestämmelser i dimensionslagen. Det
har allmänt erkänts, att ifrågavarande lag till väsentlig del utgjort ett
hinder mot skogssköflingen i de trakter, där den är gällande, och genom
skogens bevarande i sin mån bidragit till att bevara befolkningens välstånd.
1896 års skogskommiité erinrade ock om, hurusom lagen tillkommit
efter upprepade framställningar från de båda länens landsting, och
framhöll, hurusom densamma fortfarande af befolkningens flertal omfattades
med förtroende. Samtidigt med att 1903 års lagstiftning införde sådana
skärpningar, som af förändrade kommunikations- och industriförhål -

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

landen erfordrades, gjorde den beträffande försagningen af undermåligt
virke en eftergift i från befolkningens sida önskad riktning.

Utskottet kan icke heller tillstyrka, att den kontroll, som enligt gällande
lag utöfvas genom statens jägmästare och jägeribetjänte, skulle helt
borttagas för att eventuellt ersättas af sådan genom nämnd eller dylikt.
Afverkning^ af undermålig ungskog till oundgängligt husbehof är utan
vidare tillåten, och då härutöfver utverkning medgifves med hänsyn till
skogens rationella vård, torde det icke vara lämpligt att åt den enskilde
skogsägaren eller en inom orten vald, kanske icke alltid fullt opartisk
nämnd öfverlåta afgörandet af hvad härutinnan erfordras. Där afverkning
af ungskogsbestand äger rum utan de garantier, som eu af
skogstjänsteman verkställd undersökning medför, innebär detta fara för
skogens förödande. De kostnader, det nuvarande systemet medför för
den enskilde skogsägaren, då denne önskar biträde för erhållande af undersökning
och utsyning å undermålig skog, torde icke heller, särskilt
da förrättningen inom rått tid begäres, vara särdeles betungande: till
skogstjänsteman, när han verkställt förrättningen i samband med årsutsyningen
a statens skogar, dagtraktamente enligt gällande resereglemente
under den tid förrättningen varar, men eljest reseersättning och dagtraktamente
enligt samma reglemente, samt för utsyning och stämpling
godtgörelse till förrättningsmannen för den tid förrättningen å stället upptager
med fem kronor för dag äfvensom nödig kost och husrum eller ersättning
därför. Däremot verkställes dylik utsyning eller stämpling å skog,
indelad till ordnad hushållning enligt af domänstyrelsen godkänd plan, utan
kostnad för jordägaren, där tjänsteåtgärden afser virke, som enligt planen
är bestämdt att afverkas.

Genom ett nedsättande af det för närvarande fastslagna måttet för
fullmålig skog och genom ett annat beräkningssätt af detsamma än lagen
uppställer vill, såsom förut nämnts, motionären äfven utvidga den fria
dispositionsrätten till skogen. Utskottet finner icke detta förslag vara att
tillstyrka. Af fackmän vitsordas, att barrträd vid det mått, motionären
föreslår, i regel icke uppnått fröbarhetsåldern, och obestridligt är, att genom
utverkning af ungskog, som ej ännu nått denna ålder, den naturliga
skogsföryngringen, som i våra vidsträckta skogsbygder företrädesvis måste
påräknas, i följd af bristande fröproduktion äfventyras. Då motionären
vidare föreslår att beräkna det uppställda måttet vid en höjd å trädet af
1,5 meter från storändan, barken oberäknad, vill utskottet häremot framila]
la, att ett dy]likt beräkningssätt, enligt vunnen erfarenhet, icke leder

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

till likformigt resultat vid alla träd, beroende på dessas olika växtsätt
och andra tillfälliga förhållanden, något som däremot mera är fallet med
det nuvarande vid 4,7 5 meter från storändan tagna måttet. Detta har
ock påpekats af Västerbottens läns landsting i samband med dess öfver
skogskommittén afgifna yttrande.

Med stöd af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 24 mars 1905.

På lagutskottets vägnar:
ERNST TRYGGER.