Lagutskottets Utlåtande N:o 43 (Utlåtande 1902:LU43 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

N:o 43.

Ank. till Riksd. kansli den 17 april 1902, kl. 4 e. m.

Utlåtande, i anledning af Kongl. Maj ris proposition med förslag
till lag angående verkställighet i vissa fall af sträf,
ådömdt genom icke laga kraft egande utslag.

Genom proposition, n:o 23, af den 24 sistlidne januari, hvilken
blifvit af båda kamrarne till lagutskottet hänvisad, har Kong!. Maj:t,
under åberopande af propositionen bilagda, i statsrådet och högsta
domstolen förda protokoll, föreslagit Riksdagen att antaga här nedan
införda förslag till lag angående verkställighet i vissa fall af straff,
ådömdt genom icke laga kraft egande utslag.

Rörande anledningen till föreliggande lagförslag och grunderna
för detsamma har vederbörande departementschef vid ärendets föredragning
inför Kongl. Maj:t anfört följande:

»Sedan Riksdagen i underdånig skrifvelse den 3 maj 1895, med
anledning af en hos Riksdagen af dess justitieombudsman gjord framställning,
anhållit, att Eders Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till fullständigande och förtydligande af nu
gällande stadganden angående den tid, då ådömdt frihetsstraff bör taga
sin början, äfvensom till sådant tillägg till lagen den 29 juli 1892 angående
straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum, att derigenom
blefve bestämdt, huru förfaras skall vid beräkning af i samma
lag stadgadt afdrag å ådömd strafftid, samt fångvårdsstyrelsen och
Eders Kongl. Maj:ts samtlige befallningshafvande afgifvit infordrade
Bih. till Riksd. Prot. 4902. 7 Sand. 35 Käft. (N:o 43). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o. 43.

underdåniga utlåtanden öfver denna skrifvelse, blefvo, efter vidare
grundlagsenlig behandling af ärendet, den 1 juli 1898 utfärdade dels
lag, innefattande vissa bestämmelser om beräkning af strafftid, dels lag
om ändrad lydelse af 1 § i lagen den 29 juli 1892 angående straffarbetes
och fängelsestraffs verkställande i enrum.

När förslag till dessa lagar inför Eders Kongl. Maj:t framlades,
anhöll jag, under anmälan att af vissa bland de i ärendet hörda myndigheterna
gjorts särskilda framställningar, hvilka icke syntes stå i nödvändigt
sammanhang med den af Riksdagen ifrågasatta lagstiftningen,
att få vid annat tillfälle göra hemställan om de åtgärder, som af dessa
framställningar kunde föranledas.))

Efter redogörelse för hvad ifrågavarande utlåtanden härutinnan
innehölle, yttrade departementschefen vidare:

»Af åtskilliga myndigheter har förordats införande af bestämmelse
derom, att jemväl icke häktad person finge, sedan han förklarat sig
nöjd med utslag, hvarigenom frihetsstraff honom ådömts, börja undergå
straffet utan afvaktande af besvärstidens utgång. Såsom skäl derför, att
åt icke häktad person borde sålunda beredas samma förmån, som redan
genom förordningen den 30 maj 1873 angående verkställighet i vissa
fall af straff, ådömdt genom icke laga kraft egande utslag, tillförsäkrats
häktad, anföres, förutom hänsynen till den dömde, hufvudsakligen, att
beträffande de talrika brottslingar, som sakna stadig bostad, det är med
stora svårigheter förenadt att verkställa straffdomar, då de dömde äro
på fri fot och med verkställigheten måste dröjas tills besvärstiden förhud,
samt att särskildt de personer, som intill domen hållits häktade,
men i följd af densammas innehåll lösgifvits, lätteligen blifva nödsakade
att under besvärstiden antingen för sitt uppehälle återvända till hemorten
eller ock genom löst arbete under förhållanden, som gifva anledning
till nya förbrytelser, uppehålla sig på platsen.

Redan i det inom lagbyrån utarbetade förslag, som ligger till grand
för förordningen den 30 maj 1873, fans upptagen en föreskrift derom,
att bestraffning, som ådömts icke häktad person, finge utan afbidan på
besvärstidens utgång gå i verkställighet, derest såväl den dömde som
åklagare och målsegande förklarat sig nöjda med utslaget. Den sålunda
ifrågasatta föreskriften blef emellertid afstyrkt af högsta domstolen,
som fann giltig grund för ett medgifvande att verkställa icke laga kraft
egande straffdom föreligga endast, när derigenom bereddes möjlighet
för den dömde att undgå en långvarigare förlust af friheten och för
staten att vinna minskning i kostnaden för fångars underhåll. På
grund af denua anmärkning fick förslaget i denna del förfalla.

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Under de senaste årtiondena hafva emellertid de nyss anförda
olägenheterna deraf, att straffdomar öfver icke häktade personer ej
kunna verkställas före besvärstidens utgång, framträdt allt skarpare och
till och med på ett och annat ställe föranledt försök att, på. sidan
om lagen, införa en praxis, enligt hvilken straff verkställes, så snart
parterna förklarat sig nöjda med utslaget. Icke minst känbara hafva
ifrågavarande olägenheter visat sig i fråga om straff, ådömda af krigsdomstolarne.
Med anledning häraf utarbetade den komité, som den 20
december 1895 i nåder förordnades för revision af den militära rättegångsordningen,
ett särskildt förslag till lag om verkställighet i vissa
fall af krigsdomstols icke laga l^raft egande utslag, i hufvudsaklig öfverensstämmelse
med förut omförmälda stadgande i lagbyråns förslag.
Öfver nämnda komitéförslag inhemtades utlåtande af högsta domstolen,
hvars fleste ledamöter dervid yttrade, att de skäl, som anförts för en
lagstiftning i syfte att bereda utsträckt möjlighet att verkställa krigsrätts
utslag redan innan det vunnit laga kraft, syntes, om än dessa
skäl skulle finnas förtjenta af beaktande, icke vara af beskaffenhet att
ådagalägga behofvet af särskildt för krigsrättsmål afsedda bestämmelser,
afvikande från de i allmänhet för brottmål gällande, samt att följaktligen
en förändring i nu förevarande hänseende icke syntes böra ifrågakomma
utan att samtidigt ämnet blefve i hela dess vidd taget under
ompröfning; två ledamöter funno förslaget innebära en ej tillräckligt
motiverad afvikelse från de för kriminella utslags verkställande i allmänhet
gällande principer, medan en ledamot väl förklarade, att komiténs
förslag syntes vara mycket lämpligt såvidt anginge krigsdomstols utslag,
men dock, då det ej torde vara skäl att i denna del lagstifta särskildt
för do jemförelsevis fåtaliga krigsmålen, bemstälde att förslaget måtte
lemnas hvilande, till dess att frågan om utsträckt verkställighet af de
utaf allmänna domstolarne meddelade icke laga kraft egande utslag i
brottmål bragtes å bane.

På grund af hvad sålunda anförts, synes den nu medgifna möjligheten
att verkställa icke laga kraft egande brottmålsdom ar böra utvidgas,
så att eu s. k. nöjdförklaring må kunna med full verkan afgifvas
äfven när den dömde icke hålles häktad. Då en sådan lagstiftningsåtgärd
är påkallad icke blott af det allmännas omedelbara intresse
i aflägsnande! af hinder, uppehåll och svårigheter vid straffverkställigheten,
utan äfven af hänsyn dertill, att den dömde bör erhålla tillfälle
att så snart som möjligt få aftjena det af honom förskylda straffet,
torde det icke vara lämpligt att, såsom enligt föregående förslag var
händelsen, för nöjd förklaringens giltighet uppställa det vilkor, att

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

emväl åklagare och målsegande förklarat sig nöjda. Af samma skäl
bör, när nöjdförklaring ej afgifvits, men den dömde underlåtit att
inom föreskrifven tid söka ändring i utslaget, utslaget gå i verkställighet
utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär. De svårigheter,
som kunna uppstå, om, på talan af åklagare eller målsegande, straffet
skärpes eller målet återförvisas, äro icke andra, än som kunna förekomma
äfven då dem dömde är häktad. Att högre rätt, i brist på
kännedom om nöjdförklaringen, upptager till pröfning besvär, som af
den dömde eller å hans vägnar blifvit anförda, bör, vare sig den
dömde är häktad eller icke, förebyggas genom ett stadgande om förpligtelse
för den myndighet, inför holken nöjdförklaringen afgifvits,
att ofördröjligen insända underrättelse derom. I sammanhang härmed
torde böra uttryckligen föreskrifvas, att, om nöjdförklaring afgifves
sedan besvär redan blifvit anförda, besvären skola anses återkallade
genom nöjdförklaringen.

Äfven i ett annat hänseende synes möjligheten att med laga verkan
afgifva nöjdförklaring böra utsträckas. För närvarande finnes sådan
möjlighet allenast när det ådömda straffet utgöres af straffarbete på
viss tid eller af fängelse. Redan enligt det förut omförmälda förslag,
som upprättades af komitén för revision af den militära rättegångsordningen,
skulle nöjdförklaring kunna af icke häktad person afgifvas
med afseende å ett af krigsdomstol ådömdt frihetsstraff, hvarunder innefattas
jemväl arreststraff. I underdånigt utlåtande öfver detta förslag
förordade krigshofrätten, med anslutning till en vid komiténs betänkande
fogad reservation, att jemväl bestämmelserna i 1873 års förordning
om verkställighet af straffarbete och fängelsestraff, som ådömts
häktad person, måtte erhålla tillämpning i fråga om disciplinstraff.
Krigshofrätten har sedermera, i eu till chefen för justitiedepartementet
stäld skrifvelse den 8 nästlidne november, ytterligare fäst uppmärksamheten
derpå, att äfven beträffande häktade personer behof funnes af
möjlighet att verkställa ådömdt arreststraff utan afbidan på besvärstidens
utgång. Den i 60 § af den militära rättegångsordningen upptagna
föreskrift, att till manskapet hörande rymmare, som ertappas,
skall i häkte tagas, tillämpades nemligen oftast så, att den, som dömes
till ansvar för rymning, hålles i häkte i afbidan på straffets verkställande,
äfven om ansvaret bestämts allenast till disciplinstraff. Vanligen
behandlades väl, då ett rymningsbrott ej skall medföra strängare
påföljd än disciplinstraff, målet såsom disciplinmål, hvarvid straffet
ålades af befälhafvaren och omedelbart verkstäldes. Men omständigheterna
kmnde lätteligen vara sådana, att befälhafvaren, enligt 152 § i

Lagutskottets Utlåtande N'';o 43.

strafflagen för krigsmakten, föranleddes att öfverlemna målet till krigsdomstol.
Till följd häraf kunde, såsom krigsliofrätten med exempel
från den senaste tidens erfarenhet bestyrkt, inträffa, att en rymmare
måste i häkte afvakta besvärstidens utgång, innan ett honom ådömdt
kortvarigt arreststraff kunde verkställas, och att han sålunda beröfvades
sin frihet under längre tid, än nödigt varit, om han för skylt det strängare
straffet fängelse.

Med anledning af hvad sålunda förekommit, och då de missförhållanden,
som kunna föranledas af nödvändigheten att uppskjuta ådömd
bestraffnings verkställande, måste anses vara i fråga om ådömda arreststraff
särskildt stötande, torde, i afseende på möjligheten att verkställa
icke laga kraft egande utslag, af domstol ålagdt disciplinstraff böra
likställas med fängelsestraff och viss tids straffarbete, ehvad den dömde
hålles häktad eller icke.

För genomförande af de förordade ändringarne i nu gällande bestämmelser
om verkställighet af icke laga kraft egande straffdomar har
lämpligaste utvägen synts vara att ersätta 1873 års förordning med en
ny lag i ämnet. Härigenom erbjudes äfven tillfälle att medelst en
förändrad affattning af vissa från den äldre förordningen upptagna
stadganden söka förebygga sådana tvifvelsmål och misstag vid tillämpningen,
som, enligt hvad liandlingarne utmärka, stundom förekommit.»

Såsom i denna framställning af departementschefen äfven on»
nämnes, finnes enligt nuvarande bestämmelser möjlighet att verkställa
brottmålsdomar, Indika icke vunnit laga kraft, medgifven endast under
förutsättning, att någon blifvit dömd till straffarbete på viss tid eller
till fängelse och skall hållas häktad i afbidan derå, att det öfver honom
fälda utslag vinner laga kraft. Derest den häktade då antingen icke
inom den för ändringssökande föreskrifna tid besvärar sig öfver utslaget
eller ock i viss närmare bestämd ordning afgifver förklaring, att han
är nöjd med detsamma och villig att undergå den ådömda bestraffningen,
skall straffet, med undantag för det fall att utslaget understälts
högre rätts pröfning, genast gå i verkställighet utan hinder af åklagares
eller målsegandes besvär.

Uti hvad sålunda är stadgadt ifrågasättes genom föreliggande
proposition ändring hufvudsakligen i två särskilda hänseenden. Dels
föreslås nemligen, att af domstol ålagdt frihetsstraff af disciplinär natur
skall beträffande verkställighet före besvärstidens utgång likställas

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

med fängelsestraff och viss tids straffarbete. Dels åsyftar ock propositionen,
att den häktad person tillkommande förmån att efter afgifven
nöjdförklaring få, innan utslaget vunnit laga kraft, börja aftjenandet af
ådömdt frihetsstraff skall utsträckas äfven till icke häktade personer.

Mot förstnämnda förslag har utskottet ingen erinran att framställa.
Det förhållande, att af domstol ådömdt arreststraff icke kunnat efter
samma grunder som fängelsestraff och straffarbete verkställas före besvärstidens
utgång, har, enligt hvad departemenschefen framhållit, föranledt
beaktansvärda olägenheter, och behofvet af den föreslagna lagändringen
synes vara otvifvelaktigt.

Beträffande derefter förslaget, att nöjdförklaring skulle kunna med
laga verkan afgifvas, äfven när den dömde icke hölles häktad, har,
såsom utskottet ofvan omförmält, departementschefen härom anfört, att
en lagstiftningsåtgärd i sådant syfte vore påkallad icke blott af det
allmännas omedelbara intresse i aflägsnande! af hinder, uppehåll och
svårigheter vid straffverkställigheten, utan äfven af hänsyn dertill, att
den dömde borde erhålla tillfälle att så snart som möjligt få aftjena
det af honom förskylda straffet. Dessa skäl synas utskottet mycket
afse värda, och långt ifrån att utskottet skulle hysa några betänkligheter
att biträda den genom propositionen föreslagna utsträckning af rätten
att efter nöjdförklaring få börja undergå straff före besvärstidens utgång,
har utskottet tvärtom funnit det kunna ifrågasättas, huruvida
förslaget i tillräckligt hög grad tillgodosåge behofvet af vidgade bestämmelser
härutinnan, eller om icke åt afgifven nöjdförklaring borde
beredas sådan verkan äfven under andra förhållanden än de i propositionen
angifna.

Den uppfattningen har sålunda icke varit för utskottet främmande,
att den föreslagna lagstiftningen sannolikt skulle ganska väsentligt
vinna i betydelse, om, såsom vid förslagets behandling inom högsta
domstolen af en ledamot derstädes förordats, det medgåfves, att äfven
fängelsestraff, som utgjorde förvandlingsstraff för ådömda böter, finge
efter nöjdförklaring omedelbart gå i verkställighet. Nyttan och lämpligheten
af en sådan bestämmelse äro emellertid icke oomtvistade, och
oafsedt huru dermed må förhålla sig, torde i allt fall skälig anledning
icke finnas att ställa de nu föreslagna lagändringarna i beroende deraf,
att en dylik ytterligare utvidgning af gällande föreskrifter samtidigt
blefve genomförd. Äfven med den begränsning förslaget eger, synes
detsamma, särskildt under förutsättning af bifall till vissa förändringar,
som utskottet bär nedan skall föreslå, vara egnadt att i många

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

fall medföra verkliga fördelar och derför jemväl vara förtjent att i
hufvudsak vinna Riksdagens godkännande.

Under förslagets granskning i högsta domstolen framstäldes vid
2 och 3 §§ i detsamma af domstolens samtliga medlemmar följande
erinran.

»Enligt gällande stadganden behöfver allmän underrätts och i
vissa fall krigsrätts slutliga utslag angående häktad person icke expedieras
till vederbörande myndighet för verkställighet förr än fyra eller sex
dagar efter utslagets afkunnande. Derest, såsom förslaget innehåller,
den häktade icke förr än utslaget ankommit får förklara sig nöjd med
detsamma och börja undergå straffet, kan han följaktligen blifva nödsakad
att utöfver den stadgade betänketiden af två dagar tillbringa
ytterligare några dagar i ransakningsfängelse, utan att dessa få afräknas
å strafftiden.

En person, som blifvit genom allmän underrätts eller krigsrätts
utslag dömd till urbota bestraffning men icke hålles häktad, är i vissa
fall icke berättigad att bekomma utslaget förr än sex eller fjorton dagar
efter detsammas afkunnande. Om den dömdes rätt att förklara sig
nöjd med utslaget och undergå straffet göres beroende deraf, att han
aflemnar utslaget, kommer i följd af nämnda förhållande syftemålet
med denna lagändring att väsentligen förfelas. Särskild!, gäller detta
i det fall, att den dömde hållits häktad men enligt utslaget skall ur
häktet frigifvas. Om den dömde i sådant fall är nöjd med utslaget,
hvarigenom honom ådömts frihetsstraff, vore det i alla afseenden lämpligt,
att han finge omedelbart undergå straffet. Måste han deremot
lemna häktet och uppehålla sig på fri fot en eller två veckor, är det
i allmänhet utan betydelse, om han får vänta på straffets verkställande
ytterligare någon tid.

Nu påpekade brister i förslaget synas kunna afhjelpas på det sätt,
att den, som genom allmän underrätts eller krigsrätts utslag blifvit
dömd till straffarbete på viss tid, fängelse eller arrest, vare sig han
är häktad eller ej, berättigas förklara sig nöjd med utslaget, äfven om
hos vederbörande myndighet icke är tillgängligt ett fullständigt exemplar
af utslaget utan allenast ett bevis från domaren eller domstolen
om det straff, som blifvit ådömdt, och den utgång, målet i öfrigt genom
utslaget erhållit, samt derom, att utslaget icke blifvit högre domstols
pröfning understäldt. Ett sådant bevis borde, om den dömde skall
hållas häktad, åtfölja förpassningen och i annat fall till honom på begäran
genast aflemnas.

Naturligtvis borde i sammanhang härmed vilkoret, att den dömde

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

om lian icke är häktad, skall medhafva prestbetyg, bortfalla. Att sådant
betyg först efter strafftidens början på reqvisition kommer myndigheten
tillhanda, torde icke vålla afsevärd olägenhet.»

Departementschefen fann på anförda grunder hvad högsta domstolen
sålunda erinrat icke böra föranleda någon ändring i förslaget,
och den af högsta domstolen förordade bestämmelse har icke i propositionen
upptagits.

Såsom jemväl departementschefen medgifvit, skulle emellertid införandet
af en dylik bestämmelse, att den dömde vore berättigad att
med laga verkan förklara sig nöjd med utslaget, äfven om hos vederbörande
myndighet icke vore tillgängligt ett fullständigt exemplar af
detsamma utan allenast ett bevis om målets utgång, otvifvelaktigt under
vissa förutsättningar kunna blifva till väsentlig förmån för de dömde
och i synnerhet för de icke häktade. Lika obestridligt torde äfven
vara, att ett sådant stadgande skulle i fråga om den senare kategorien
af dömde mången gång underlätta myndigheternas befattning med
straffets utkräfvande. Ju längre tid som förflyter, innan verkställigheten
af straffet får påbörjas, desto mindre sannolikhet förefinnes, att
den dömde skall sjelfmant anmäla sig till detsammas undergående,
och ofta torde påföljden af dröjsmålet blifva, att han lemmar orten,
samt att det sedermera blir förenadt med betydligt ökad svårighet och
kostnad att befordra honom till straff.

Utskottet, som af sålunda angifna skäl anser högsta domstolens
berörda uttalande synnerligen beaktansvärdt, har ej heller kunnat finna,
att några afgörande betänkligheter möta mot meddelande af den ifrågasatta
bestämmelsen. Visserligen bör den dömde, innan det kan tilllåtas
honom att afgifva nöjd förklaring, halva tillfälle att om utslagets
innebörd taga närmare och säkrare kännedom, än som är möjligt vid
detsammas muntliga afkunnande, och bör han derför erhålla skriftlig
uppgift om det ådömda straffet och hvad i öfrigt genom utslaget blifvit
honom ålagdt. Deremot är det enligt utskottets mening att gå alltför
långt, om såsom förutsättning för nöjdförklarings upptagande kräfves,
att den dömde genom tillgång till fullständigt utslag skall hafva haft
möjlighet att få kunskap om den bevisning, som legat till grund för
utslaget, och de skäl, som i öfrigt varit bestämmande för domstolens
beslut. Bortsedt från, att äfven utslaget härutinnan mången gång icke
kan lemna full klarhet, utan konseqvensen af en sådan uppfattning
måhända skulle vara, att den dömde före nöjdförklaringen borde beredas
tillfälle att taga del jemväl af protokollen, lärer det nemligen
kunna antagas, att den dömdes kännedom i dessa senare hänseenden

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

i regel icke eger någon vidare betydelse för hans beslut att afgifva
eller icke afgifva nöjdförklaring. Medvetandet af skuld eller oskuld
samt omdömet angående det ådömda straffets billighet i förhållande
till förseelsen torde härvid vara de afgörande momenten. Det skulle
ju dessutom alltid stå den dömde fritt att afvakta ankomsten af utslaget,
innan han beslöte sig i fråga om nöjdförklaringen, och om han
ansåge fullständigare upplysning önskvärd eller eljest funne anledning
till tvekan, skulle han säkerligen icke underlåta att häraf begagna sig.
Äfven om nöjdförklaring finge grundas på ett bevis af det innehåll,
som ofvan angifvits, synes det alltså icke behöfva befaras, att dylik
förklaring skulle afgifvas i förhastande och utan verkligt skäl. Ej
heller torde det böra för domaren eller domstolen medföra allt för stora
svårigheter att omedelbart meddela sådana bevis, då den redogörelse
för domskälen, hvilken vid uppsättande af fullständigt utslag väl i
allmänhet kräfver det svåraste och mest tidsödande arbetet, icke skulle
ingå i bevisen, utan desamma endast behöfde innehålla faktiska uppgifter,
affattade med största möjliga korthet. Sannolikt skulle ock besväret
härmed kunna underlättas genom utfärdande af blanketter, å
hvilka erforderliga uppgifter finge efter faststälda formulär ifyllas.

Ett sådant tillvägagående som det af högsta domstolen förordade
lärer för öfrigt redan nu icke vara främmande för rättstillämpningen
och torde, hvad häktade personer angår, ej heller vara uteslutet af
gällande bestämmelser. Att nöjdförklaring icke skulle kunna med laga
verkan afgifvas, innan utslaget kommit den myndighet tillhanda, som
skall verkställa det ådömda straffet, har nemligen hittills icke varit
uttryckligen föreskrifvet och, äfven om nuvarande stadganden i allmänhet
så tolkats, har dock äfven en motsatt tillämpning på åtskilliga
orter förekommit, utan att, så vid t utskottet har sig bekant, några olägenheter
deraf försports.

Mot förevarande förslag har vidare anförts, att, derest två samma
sak afseende handlingar, sådana som utslaget och det ifrågasatta beviset,
skulle å olika tider utfärdas, det icke torde kunna förebyggas,
att skiljaktighet dem emellan någon gång skulle visa sig. Det synes
dock ej böra ifrågasättas, att en myndighets å tjenstens vägnar afgifna
expeditioner om samma sak behöfva blifva olika. Erfarenheten från
öfverståthållareembetet, der ett sådant förfarande som det föreslagna
länge tillämpats, har ej heller gifvit stöd åt en sådan farhåga.
Lika litet synes något vigtigare skäl mot införande af berörda
bestämmelse ligga deri, att densamma vid landtdomstolarna i fråga
om icke häktade personer oftast skulle komma att sakna betyBih.
till Biksd. Prot. 1902. 7 Sami. 35 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

delse. Såsom departementschefen erinrat, meddela nemligen häradsrätterna
i mål, som ej afse häktad person, i allmänhet icke utslag
samma dag målet handlägges, utan först vid nästa sammanträde eller
vid tingets afslntande, och hålles i sådan händelse utslaget regelmessigt
tillgängligt omedelbart efter dess afkunnande. Härmed torde emellertid
förfaras olika vid olika domstolar, och i alla händelser återstår
ett stort antal fall, i hvilka bestämmelsen skulle ega tillämpning.

Då utskottet alltså ansett öfvervägande skäl tala för en bestämmelse
i ofvan angifvet syfte, har utskottet af sådan anledning underkastat
förslagets 2 och 3 §§ omarbetning i vissa hänseenden.

Utskottet har icke lemnat obeaktadt, att de af utskottet sålunda föreslagna
förändringar torde äfven utöfver nu föreliggande lag böra föranleda
till vissa nya eller ändrade bestämmelser. Sålunda lärer det vara erforderligt,
att föreskrift meddelas ej mindre derom, att bevis, som i förslagets
2 § omförmäles, skall, om den dömde hålles häktad, till den myndighet,
som har att upptaga hans förklaring, afsändas samma dag utslaget afkunnats
och, där den dömde vistas på fri fot, honom tillhandahållas
samma dag begäran derom framstälts, än äfven derom att i sistnämnda
fall bemälda myndighet skall infordra prestbetyg angående den dömde.
Vidare lärer med hänsyn dertill, att ådömd t straff skulle kunna verkställas
på grund af bevis, hvarom nu är sagdt, jemkning erfordras i
vissa delar af lagen den 1 juli 1898, innefattande vissa bestämmelser
om beräkning af strafftid, och likaså torde tillägg och ändringar blifva
behöfliga i kungörelsen den 3 oktober 1873 angående Konungens befallningshafvandes
och tillsyningsmäns vid kronohäkten skyldighet att
å de till dem för verkställighet inkommande utslag angående häktade
personer göra vissa anteckningar äfvensom i förordningen den 7 december
1883 angående expeditionslösen.

I 3 § af förslaget har utskottet funnit sig föranlåtet att ifrågasätta
eu ytterligare förändring. Den bestämmelsen, att utom i de fall,
då straffet skall af militärbefälhafvare befordras till verkställighet, nöjdförklaring
af icke häktad person ej får afgifvas inför annan myndighet
än Konungens befallningshafvande, har nemligen synts utskottet alltför
mycket inskränka möjligheterna för sådan förklarings afgifvande. Det
torde knappast kunna förutsättas, att de dömde, hvilka vore bosatta
på något längre afstånd från närmaste Konungens befallningshafvande,
i allmänhet skulle för vinsten af straffets tidigare aftjenande vara benägne
att underkasta sig det besvär och de kostnader; som vore förbundna
med en inställelse inför denna myndighet, och ändamålet med
stadgandet skulle alltså sannolikt icke komma att i någon högre grad

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

vinnas, om förenämnda bestämmelse bibehölles. Utskottet har derför
ansett önskvärdt, att jemväl andra myndigheter måtte få upptaga nöjdförklaringar,
hvaraf väl äfven skulle blifva en följd, att den, som inför
någon dylik myndighet afgifvit förklaring i detta syfte, skulle genom
myndighetens försorg på allmän bekostnad införpassas för straffets
undergående. Att förklaringen upptoges af myndighet, som icke vore
alltför aflägsen från den dömdes hemvist, skulle dessutom innebära en
fördel äfven så tillvida, som misstag om vederbörandes identitet då icke
så lätt kunde förekomma, ett förhållande, hvilket särskildt fort]enar
beaktande, derest, såsom utskottets förslag innebär, nöjdförklaring skulle
få afgifvas utan företeende af prestbetyg. Någon betänklighet mot att
tillerkänna vissa lokala myndigheter befogenhet i förevarande hänseende
torde knappast böra förefinnas. Emellertid synes det lämpligen kunna
öfverlemnas åt Kong]. Maj:t att bestämma, åt hvilka myndigheter
denna behörighet skulle uppdragas. I stad torde magistrat och borgmästare
böra ifrågakomma samt på landet kronofogde och möjligen
länsman. Äfvenledes lärer böra tagas under öfvervägande, huruvida
sådan befogenhet i vissa fall kan anförtros åt tillsyningsman vid
kronohäkten.

Beträffande 4 § har inom utskottet blifvit ifrågasatt, huruvida icke
den myndighet, inför hvilken nöjdförklaring afgifvits, borde vara pligtig
att derom ofördröjligen afsända underrättelse äfven till den Konungens
befallningshafvande, dit utslaget skall insändas af den domstol, som
ådömt straffet. Den möjligheten har nemligen synts icke vara utesluten,
att en person, hvilken på grund af nöjdförklaring inför annan myndighet
än nämnda Konungens befallningshafvande redan aftjenat det
honom ådömda straff, derefter skulle i anledning af utslaget blifva föremål
för efterspaning och, om han anträffades, löpa risken att få å nyo
undergå straffet. Emellertid lärer ett sådant missförhållande kunna förebyggas
genom införande i hofrätternas arbetsordningar af bestämmelse
derom, att då utslag, innan det i vanlig ordning befordras till verkställighet,
insändes till vederbörande hofrätt för att förses med laga
kraftbevis, liofrätten, som ofördröjligen erhåller underrättelse om afgifven
nöjdförklaring, angående sådan förklarings afgifvande skall göra anteckning
å det insända utslaget, hvarigenom vederbörande få kännedom
om att verkställighet af straffet redan egt rum.

I öfrigt har föreliggande lagförslag icke gifvit utskottet anledning
till någon erinran.

Utskottet föranlåtes alltså hemställa,

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

att Riksdagen, med förklarande att förevarande
proposition icke kan i oförändradt skick bifallas, måtte
för sin del antaga följande:

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

Lag angående verkställighet i vissa fall af straff, ådömdt
genom icke laga kraft egande utslag.

Med upphäfvande af förordningen den 30 maj
1873 angående verkställighet i vissa fall af straff,
ådömdt genom icke laga kraft egande utslag, förordnas
som följer:

1 §•

Har den, som blifvit dömd till straffarbete på
viss tid eller till fängelse eller arrest, icke besvärat
sig öfver utslaget inom den för ändringssökande föreskrifna
tid, eller har han före besvärstidens utgång,
i den ordning denna lag bestämmer, förklarat sig
nöjd med utslaget och villig att undergå den ådömda
bestraffningen; då skall straffet genast gå i verkställighet
utan hinder af åklagares eller målsegandes besvär.

År utslaget af domstolen understäldt högre rätts
pröfning, ege hvad nu är sagdt ej tillämpning.

2 §•

Vill någon, som hålles
häktad, afgifva förklaring,
hvarom i 1 § är sagdt,
skall det ske: om den dömde
förvaras i länsfängelse,
inför Konungens befallningshafvande;
om den
dömde hålles i militärhäkte,
i vittnens närvaro inför
den befälhafvare, som öfver
häktet har uppsigt; och i

2 §•

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

öfriga fall inför tillsyningsmannen
eller föreståndaren
vid häktet i vittnens närvaro.
Ej må förklaringen
gälla, der ej utslaget vid
tiden för förklaringens afgifvande
kommit den myndighet
till hända, hvarom
nu är sagd!, samt den dömde,
före den dag, då förklaringen
afgifves, och
efter den dag, då utslaget
för honom vid rätten afkunnades
eller, om det ej
sålunda afkunnats, blef honom
annorledes delgifvit,
haft två dagars betänketid
inom fängelset.

och i öfriga fall inför tillsyningsmannen
eller föreståndaren
vid häktet i vittnens
närvaro. Ej må förklaringen
gälla, der ej vid
tiden för dess afgifvande
utslaget eller rättens eller
domarens bevis om den ådömda
bestraffningen och hvad
i öfvigt genom utslaget biff vit
den dömde ålagdt kommit
den myndighet till hända,
hvarom nu är sagdt, samt
den dömde, före den dag, då
förklaringen afgifves, och
efter den dag, då utslaget
för honom vid rätten afkunnades
eller, om det ej
sålunda afkunnats, blef honom
annorledes délgifvet,
haft två dagars betänketid
inom fängelset.

3 §■

År den dömde icke häktad,
ege han, med aflemnande
af utslaget äfvensom
af prestbetyg, afgifva den i
1 § omförmälda förklaring,
der straffet skall af militärbefälhafvare
befordras till
verkställighet, i vittnens
närvaro inför denne och i

3 §•

År den dömde icke häktad,
ege han, med aflemnande
af utslaget eller sådant
bevis som i 2 § sägs
afgifva den i 1 § omförmälda
förklaring, der straffet
skall af militärbefälhafvare
befordras till verkställighet,
i vittnens när -

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Kongl. Maj:ts förslag. Utskottets förslag.

annat fall inför Konungens varo inför denne och i anbefallningshafvande.
nät fall inför Konungens

befallningshafvande eller
annan myndighet, som Konungen
förordnat att dylik
förklaring emottaga.

4 §•

Den myndighet, inför hvilken förklaring enligt
2 eller 3 § afgifvits, skall ofördröjligen afsända underrättelse
derom till den domstol, som egt upptaga besvär
öfver utslaget.

5 §.

Förklaring, som afgifvits i öfverensstämmelse
med hvad i 2 och 3 §§ är för hvarje fall stadgadt,
må icke återtagas. Har den dömde, innan förklaringen
afgifves, besvärat sig öfver utslaget, skola besvären
anses vara genom förklaringen återkallade.

6 §.

Varder straff, hvars verkställighet börjat, af öfverrätt
skärpt, skall bestraffningen ändock fortgå enligt
underrättens utslag, till dess den dömde, på sätt i
denna lag är sagdt, förklarat sig nöjd med öfverrättens
utslag eller detta eljest emot honom vunnit
laga kraft.

7 §•

Då straff, som den dömde undergått, skall å
annat frihetsstraff afräknas, förfares enligt de i 4 kap.
6 § af allmänna strafflagen och 32 § af strafflagen
för krigsmakten stadgade grunder.

15.

Lagutskottets Utlåtande N:ö 48.

Denna lag skall träda i kraft den 1 januari 1903, men eger ej
tillämpning i fråga om utslag, som derförinnan meddelats.

Stockholm den 17 april 1902.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservationer:

af herrar Hasselnöt, Almgren och Hedenstierna beträffande utskottets
hemställan om den ändring i lagförslagets 2 och 3 §§, att rättens eller
domarens bevis må i der afsedda fall kunna ersätta det utslag, hvarigenom
bestraffning ådömts:

af herr Zetterstrand, som anfört:

»Med fullt erkännande af att det föreliggande lagförslaget afser
genomförande af mycket önskvärda reformer samt att det går i en
rätt rigtning, kan jag dock ej underlåta att mot detsamma framställa
en del erinringar:

l:o) att stadgandena om verkställighet af straff torde hafva bort
underkastas en mera allsidig revision än den, hvarom nu är fråga;

2:o) att i lagen sålunda bland annat bort intagas bestämmelser
derom, att äfven bötesstraff finge gå i verkställighet, så snart den
dömde äfvensom åklagare och målsegare förklarat sig med utslaget
nöjda;

3:o) att, då enligt förslagets § 2 nöjdförklaring af en i de mindre
häktena förvarad person kan få afgifvas inför föreståndaren vid häktet

1 vittnens närvaro, det synes mig oegentligt, att föreståndare för ett
länsfängelse ej skall vara behörig att upptaga en dylik förklaring,
utan att densamma nödvändigt skall afgifvas inför Konungens befallningshafvande;
samt

4:o) att det synts mig önskligt, om redan nu bestämmelse meddelats
derom, att den med allt fog i § 2 bibehållna betänketiden af

2 dagar fått inräknas i strafftiden.

VCi

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

De af utskottet föreslagna förändringar i §§ 2 och 3 hafva no g
medfört en väl behöflig utvidgning af lagens tillämplighet, men det
förefaller mig dock mindre tilltalande, att man vid stiftandet af en lag
utaf den jemförelsevis ringa omfattning som den förevarande skall
finna sig föranledd att, på sätt i sista raden af 3 § skett, hänvisa till
en framtida supplerande kong! förklaring.

Då jag i allt fall ej kan förneka, att lagförslaget, särskildt i dess
af utskottet ändrade form, medför åtskilliga fördelar, har jag varit
ytterst tveksam med afseende å den ställning, jag i frågan borde intaga,
och kommer ett eventuelt af mig framstäldt afslagsyrkande endast
att grundas på den förhoppning, att ett mera omfattande förslag, gående
i . samma rigtning som det nu föreliggande, med det snaraste blifver
Biksdagen förelagdt;»

af herr Lindhagen i fråga om vissa delar af utskottets motivering.

Herr Jansson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
ärendets behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG 1S02.