Lagutskottets Utlåtande N:o 43 (Utlåtande 1901:LU43 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

X:o 43.

Ant. till Riksd. kansli den 26 April 1901, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af justitieombudsmannens framställning
angående ändrade bestämmelser rörande
handläggning af lagfarts- och inteckningsärenden.

Uti sin till innevarande Riksdag afgifna embetsberättelse har justitieombudsmannen
till behandling upptagit frågan om ändrade bestämmelser
rörande handläggning af lagfarts- och inteckningsärenden och i sådant
afseende föreslagit, att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till de ändrade lagbestämmelser, som kunna finnas erforderliga, för
att den häradsrätterna nu tillkommande befattning med lagfarts- och inteckningsärenden
må, till beredande af tillräckligt ofta återkommande
tillfällen för dessa ärendens handläggning, varda Överflyttad å häradshöfdingarne.

Den till stöd för förslaget afgifna framställningen är af följande
lydelse:

»Det är en gammal klagan i vårt land, att lagskipningen på landet
är allt för långsam. Redan i lagkomiténs den 31 mars 1815 afgifna betänkande
häfdades behofvet af genomgripande förändringar härutinnan.
Det dröjde emellertid mera än femtio år, innan något verksamt steg

Bih. till Riksd. Prot. 1901. 7 Sami. 34 Häft. (N:o 43.) 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

till afhjelpande af berörda brist i lagskipningen blef taget, hvilket skedde
genom utfärdandet af förordningen den 17 maj 1872 angående ändring
i vissa fall af gällande bestämmelser om häradsting. Genom nämnda förordning
stadgades, dels att i tingslag, som ensamt utgör en domsaga,
häradsrätten årligen skall hålla tio allmänna sammanträden, dels ock att,
der två tingslag äro till en domsaga förenade, fem sammanträden skola
årligen hållas i hvarje tingslag. I de domsagor åter, som bestå af minst
tre tingslag, skulle de gamla stadgandena i 17 3 4 års lag fortfarande gälla,
så att i dithörande tingslag, såsom förut, skulle hållas tre, två eller ett
ting om året. Under den tid af nära trettio år, som efter utfärdandet
af 1872 års förordning förflutit, har på lagstiftningens väg intet blifvit
åtgjordt till obligatoriskt införande af tätare ordinarie sammanträden vid
häradsrätterna, hvaremot under samma tid berörda förordning, vanligen
genom förening af tingslag, så småningom vunnit en allt mera utsträckt
tillämpning. Förhållandena äro i ifrågavarande hänseende för närvarande
ganska olikartade i olika delar af landet. Under det att sålunda af
Skånes och Blekinges sjutton domsagor alla utom en hvar för sig utgöra
allenast ett tingslag, finnes i Norrland icke någon enda domsaga, som omfatta]*
mindre än två tingslag, och de ojemförligt flesta domsagorna i sistnämnda
landsdel bestå ännu af minst tre tingslag. Af rikets samtliga
domsagor utgöra för närvarande ungefär en tredjedel ett tingslag hvar,
och äro tingslagen två i omkring en tredjedel af hela antalet domsagor
samt tre eller flera i likaledes omkring en tredjedel af hela antalet.

Det torde alltså vara uppenbart, att den egentliga rättsskipningen
å många orter lider synnerligt men deraf, att häradsrätterna ej tillräckligt
ofta sammanträda. Emellertid handläggas vid häradsrätterna vissa
andra ärenden, som påkalla ännu tätare sammanträden än rättegångsmålen,
nemligen vissa ansökningsärenden, deribland i främsta rummet de,
som angå lagfart å fång till fast egendom samt inteckning i sådan egendom.
Det kan ej gerna anses vara tidsenligt, att ej flera tillfällen erbjuda
sig att på landet få dylika löpande ärenden uträttade, än hvad nu är
fallet. Affärsverksamheten på landsbygden har, enligt hvad ostridigt torde
vara, under de senare årtiondena mycket tilltagit i liflighet. I skilda delar
af riket hafva till stort antal uppstått betydande köpingar samt municipaloch
stationssamhällen äfvensom i de stora städernas närhet förstäder och
s. k. villastäder med liflig samfärdsel, och utvecklingen af handel och
industri, byggnadsverksamhet och bankväsen fortgår allt jemt. All denna
rörlighet på det ekonomiska området påkallar enligt min uppfattning

Lagutskottets Utlåtande N-o 43.

(Ovisligen en rättelse och en snar rättelse i det missförhållande, som beträffande
ordningen för handläggning af lagfarts- och inteckningsärenden
ännu råder. I de tingslag, der häradsrätten håller tio allmänna sammanträden
om året, förekomma derjemte vanligen två särskilda sammanträden
för afsilande af vårtinget och höstetinget, så att de ordinarie sammanträdena
tillhopa äro tolf om året. I de tingslag, der fem allmänna sammanträden
hållas om året, äro de ordinarie sammanträdena enligt samma
grund vanligen sju om året, och i de öfriga domsagorna är, med beräkning,
att tingen afslutas. på särskilda sammanträden, det årliga antalet
ordinarie sammanträden sex, fyra eller undantagsvis två. I vanliga fall
måste sålunda den, som å landet vill genom lagfart befästa sin eganderätt
till fast egendom eller vill inteckna sin fastighet eller begära dödning
af en inteckning deri eller påkalla annan dylik åtgärd, passa på vid något
af de högst sju tillfällen under året, då det är honom medgifvet att få
så enkla saker uträttade, och derefter måste han vänta en ganska lång
tid, innan han kan från domstolen utfå dess expedition i ärendet. Den
rättssökande kan i rikets flesta domsagor sålunda få vänta på besked i
dylika ärenden åtskilliga månader, efter det han beslutit sig för den enligt
sin natur så lätt verkstälda åtgärden.

I motiveringen till det förslag rörande ordnandet af lagfarts- och
inteckningsväsendet, som den 10 juli 1867 afgafs af dertill förordnade
komiterade, framhölls, att arbetsordningen vid häradsrätterna för ifrågavarande
ärenden ännu mindre motsvarade tidens kraf än för de egentliga
rättegångsmålen; och föreslog komitén, att lagfarts-och inteckningsärenden
skulle på landet — med undantag dock för rikets nordligaste provinser
— handläggas å en enda för hela domsagan gemensam tingsstad, på bestämd
dag en gång i månaden, samt att ifrågavarande ärenden dessemellan
ej skulle få förekomma, icke ens å de ordinarie tingen. Vid handläggningen
af dessa ärenden skulle enligt komiténs förslag ej behöfva närvara
flere än tre nämndemän.

Detta komitéförslag kom emellertid ej till utförande.

Sedermera har nya lagberedningen i sitt den 6 juni 1884 afgifna
betänkande angående rättegångsväsendets ombildning föreslagit, att på landet
i regeln tjuguett lagtima sammanträden årligen skulle hållas, vid hvilka
ifrågavarande ärenden skulle få behandlas. I motiveringen till detta
förslag yttrade lagberedningen:

»Den erfarenhet, 1872 års förordning lemnat, torde gifva vid handen,
att tio allmänna domstolssammanträden äro för den egentliga rättsskip -

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

ningens behöriga handhafvande på landet till fyllest. Landsrättens allmänna
sammanträden i domsaga, som utgör en domkrets, kunna derför,
hvad rättegångsmålen angår, lämpligen bestämmas till berörda antal.

Hvad åter beträffar av sökning särendena, synas deremot den större samfärdsel
och den ökade rörlighet i affärslifvet, som numera ega rum jemväl
på landet, erfordra, att för handläggningen af dylika ärenden beredas
oftare återkommande tillfällen. I följd af dessa ärendens enkla beskaffenhet
kan sådant ock åstadkommas utan att nämnvärdt hindra eller störa
domarenas arbete å andra, mera invecklade embetsgöromål. Beredningen
har derför föreslagit att förutom ofvanberörda tio allmänna sammanträden,
afsedda för mål och ärenden af alla slag, skola årligen hållas elfva särskilda
sammanträden, på hvilka endast ansökningsärenden må upptagas.

Genom den sålunda förordade anordningen, enligt hvilken tjuguett
lagtima sammanträden årligen koinme att hållas af landsrätt, erhåller
denna domstol all den tillgänglighet eller permanens, behofvet för närvarande
synes kräfva.»

Detta yttrades för sexton år sedan. Med hänsyn till den ekonomiska
utveckling, som derefter inom landet försiggått, ega de skäl, som då anfördes
till stöd för lagberedningens förslag, nu än större giltighet.

Den reform, som alltså på ifrågavarande område är af nöden, behöfver
ej bereda synnerliga svårigheter, utan kan densamma enligt min
mening på ett ganska enkelt sätt åstadkommas. I sjelfva verket har i
fråga om handläggningen af lagfarts- och inteckningsärenden vid sidan af
lagen uppstått en praxis, hvilken innebär en tydlig anvisning, huru reformen
bör åvägabringas.

Enligt gällande rätt skola lagfarts- och inteckningsärendena handläggas
af häradsrätten, som deri bör fatta besluten. Men i verkligheten
tillgår det icke så, utan ombesörjer häradshöfdingen ensam dessa ärenden
utan något som helst biträde af nämnden. Sina beslut i ärendena fattar
häradshöfdingen i allmänhet icke på tingen, så vidt det ej är fråga om
alldeles klara åtgärder, såsom t. ex. förnyelser eller dödningar af inteckningar.
Den granskning, han i domstolen är i tillfälle att göra af de
företedda ansökningshandlingarna, är nemligen icke tillräcklig för ett pålitligt
afgörande af ärendena, och ett väsentligt skäl för häradshöfdingen
att ej genast meddela besluten förefinnes i den omständigheten, att han
ej på tingen medför fastighetsböckerna och sålunda ej kan veta, om hinder
enligt desamma möta för bifall till ansökningarna. Det är alltså praxis,
att i lagfarts- och inteckningsärenden häradshöfdingen beslutar och att

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

han gör detta efter tinget i sitt hem, men i prokollet skrifver han, att
häradsrätten fattat besluten och att detta skett på tinget.

Häradsnämnden är sålunda enligt praxis utesluten från allt inflytande
på afgörandet af lagfarts- och inteckningsärendena, och med hänsyn till
dessa ärendens beskaffenhet är uppenbart, att ringaste nytta ej kunde
vara att förvänta af nämndens deltagande i dem. Handläggningen af
ifrågavarande ärenden inskränker sig nemligen i regeln till en enkel registreringsåtgärd,
dervid synnerlig noggrannhet är af nöden, men all öfverläggning
är fullkomligt öfverflödig, och äfven i de fall, då ärendena äro
mera invecklade, är pröfningen af en så formel natur, att nämndens deltagande
deri skulle gagna till intet. I ett särskildt fall framträder det
onyttiga i nämndens tvungna närvaro vid behandlingen af ärenden af
ifrågavarande slag i en nästan löjeväckande dager. Jag menar de ej sällan
förekommande tillfällen, då enligt 21 *§ af inteckningslagen urtima ting
eller extra sammanträden hållas för förnyelser af inteckningar, och då sju
nämndemän måste sammankallas för att med häradshöfdingen konstatera
det enkla förhållandet, att de ifrågakomna inteckningarna ännu ej äro tio
år gamla.

Då nämnden, enligt hvad ofvan anförts, faktiskt icke deltager i behandlingen
af dessa ärenden, samt nämndens deltagande i desamma icke
kan vara till någon nytta, synes det ligga nära till hands att åstadkomma
den i förevarande hänseende behöfliga reformen på det sätt, att häradsrättens
befattning med samma ärenden öfverflyttas å häradshöfdingen,
hvilken på sitt kansli finge bereda allmänheten tillräckligt ofta återkommande
tillfällen att uträtta sina lagfarts- och inteckningsärenden.

I vår senare rättshistoria saknas ej exempel på en dylik öfverflyttning
å häradshöfdingen af rättens funktioner. Genom 1862 års konkurslag
öfverflyttades sålunda vissa konkursmålen rörande åtgärder från häradsrätterna
å häradshöfdingarne, hvilka enligt samma lag, utan att någon
olägenhet deraf försports, hafva att ensamme ombesörja åtskilligt af hvad
till utredningen af konkurserna hörer. Och i 1896 års lag om hemmansklyfning,
egostyckning och jordafsöndring har åt häradshöfdingen uppdragits
att för visst fall utan biträde af egodelningsrättens ledamöter fastställa
egostyckning. I nya lagberedningen förevar ock, på sätt af dess
ofvanberörda betänkande inhemtas, fråga att låta häradshöfdingen utan
biträde af nämnd handlägga och afgöra ej blott lagfarts- och inteckningsärenden,
utan äfven vissa andra ansökningsärenden, och en ledamot af lagberedningen
ville åt häradshöfdingen öfverlåta en sådan befogenhet. På

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

sätt ofvan sagts, föreslog lagberedningen, att häradsrätten eller den s. k.
landsrätten årligen skulle hålla elfva särskilda sammanträden; på hvilka
endast ansökningsärenden skulle få upptagas. I fråga om dessa särskilda
sammanträden, hvilka benämndes inskrifningsting, var bemälde ledamot
skiljaktig från pluralitetens mening, och yttrade han till motivering af sitt
förslag, bland annat:

»Hvad särskildt angår insJcrifningstingen, förekomma dock derjemte
andra olikheter emellan beredningens och mitt förslag. Enligt det förra
skola ansökningsärenden af alla slag förekomma å omförmälta ting, der
rättsnämnd skall deltaga i ärendenas handläggning. Jag deremot anser
sådant ting fullt motsvara ändamålet, derest å detsamma få till handläggning
förekomma de ärenden, som skola upptagas i lagfarts-, intecknings-,
boupptecknings- och afhandlings-. samt förlagsprotokollen; och bör enligt
mitt förslag tinget förrättas af en ensam domare med biträde allenast af
protokollsförare eller annat vittne till rättsförhandlingen. I de ärenden,
som sålunda skola å inskrifningstingen förekomma, har domstolen endast
att på grund af skriftliga handlingar meddela beslut enligt lag; och mig
synes, att, då nämnds deltagande dervid icke kan medföra något gagn,
nämnden ej bör besväras att närvara. Då ärenden, som höra till inskrifningsting,
förekomma å allmänt ting, är visserligen nämnd närvarande,
men det ligger i sjelfva sakens natur, att jemväl i detta fall nämnden
vid dylika ärendens handläggning icke gör annan tjenst än bevittnar
handläggningen.»

Det borde enligt min mening stadgas i lag, att häradshöfdingen två
gånger i hvarje månad, t. ex. den första och den tredje lördagen i månaden
eller, om helgdag då inträffar, nästa helgfria dag, skall under vissa
timmar på sitt kansli tillhandagå allmänheten med handläggning af lagfarts-
och inteckningsärenden. Om berörda två lördagar i månaden bestämdes
för handläggningen af dessa ärenden, kunde någon kollision med
tingen eller tingssammanträdena ej gerna inträffa. Vidkommande nemligen
först de domsagor, i hvilka 1872 års ofvanberörda förordning tillämpas,
och der alltså tingssaminanträden börja på bestämda måndagar, synes det
vara uppenbart, att någon kollision ej bör inträffa i de fall, då ifrågavarande
lördagar äro söckendagar. Och skulle den första eller den tredje
lördagen i en månad vara helgdag, samt handläggningen af ifrågavarande
ärenden alltså måste uppskjutas till nästpåföljande söckendag, hvilken i
ty fall alltid är en måndag, så inträffar det aldrig, på sått med lätthet
kan konstateras, att på den måndagen skall hållas allmänt tingssamman -

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

träde. Hvad åter angår de domsagor, i hvilka 1872 års förordning ej
vunnit tillämpning, får domaren naturligtvis bestämma tingsterminerna
så, att någon kollision af ifrågavarande slag ej må uppkomma. I några
få af dessa sistnämnda domsagor förekommer det visserligen, att domaren
är ute på tingsturer, som någon gång kanske äro ganska långvariga, men
den fordran lärer med fog kunna uppställas, att antingen domaren sjelf
eller vikarie för honom bör för allmänheten vara att träffa på kansliet
åtminstone en dag hvarannan vecka.

Huruvida det kan anses nödvändigt, att ett rättsvittne vid ifrågavarande
handläggning af lagfarts- och inteckningsärenden är tillstädes, synes man
med skäl kunna ifrågasätta. Häradshöfdingen ombesörjer redan under nuvarande
förhållanden på sitt kansli ganska vigtiga ärenden åt der tillstädeskomne
rättssökande, utan att något vittne dervid behöfver närvara, och någon
olägenhet har deraf ej försports. Embetsverkens regi stråtorer samt
andra tjensteman emottaga ock de allra vigtigaste fataliehandlingar, utan att
någon kontroll genom annan person å deras åtgöranden härvid förekommer.

Lika vigtigt som det är, att allmänheten ofta har tillfällen att anmäla
lagfarts- och inteckningsärenden till behandling, lika angeläget är
det, att expeditionens utlemnande ej får allt för länge fördröjas. Något
hinder borde ej kunna möta derför, att expeditionen i förevarande fall
vore tillgänglig fjorton dagar efter handläggningen. Att bestämma en
kortare tid synes deremot ej vara att tillråda. Dels kan naturligtvis
under stundom på en dag hopa sig ett högst betydligt antal lagfartsoch
inteckningsärenden, och dels måste det ej sällan inträffa, att häradshöfdingen
med hänsyn till andra vigtiga göromål ej får tillfälle att genast
egna sin tid åt arbetet med ifrågavarande ärenden.

Skulle för handläggningen af lagfarts- och inteckningsärenden på
landet införas den ordning, hvars hufvuddrag här ofvan antydts, skulle
deraf följa, förutom den hufvudsakliga fördelen, att de rättssökande finge
beqvämare tillgång att få sina ifrågavarande ärenden snabbt uträttade,
jemväl andra fördelar. En vinst af reformen vore, att allmänheten finge
visshet att två bestämda dagar i hvarje månad kunna träffa häradshöfdingen
hemma, eu fördel, som kan synas obetydlig, men i sjelfva verket
bör skattas ganska högt, särskildt i de domsagor, der häradshöfdingen
ofta är på resor till ting och andra embetsförrättningar. Det är nemligen
ej ovigtigt i synnerhet för långväga rättssökande att på vissa dagar få
sina ärenden hos domaren omedelbarligen besörjda.

Jemlikt förordningen den IG juni 1875 angående lagfart å fång till

8 '' Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

fast egendom skall vid ansökning om lagfart fångeshandlingen eller den
del deraf, som angår fånget och vilkoren derför, ’ offentligen uppläsas, och
jemlikt förordningen angående inteckning i fast egendom af samma dag
skall vid ansökning om inteckning den handling, på grund hvaraf inteckning
äskas, eller den del deraf, som ligger till grund för ansökningen,
offentligen uppläsas. Äfven om dessa stadganden, såsom jag har anledning
antaga, i allmänhet icke af häradshöfdingarne efterföljas, egnas emellertid
i många domsagor åt tingen rätt mycken tid åt handläggningen af
lagfarts- och inteckningsärendena. Ett summariskt omnämnande af ansökningens
innehåll med uppgift å namn å ifrågkoinna personer och
fastigheter torde vara det minsta, hvartill handläggningen i regeln inskränker
sig. Men ofta lärer domaren, i syfte att bereda sökanden tillfälle
att, såsom ej sällan befinnes nödigt, komplettera handlingarna, företaga
en provisorisk granskning af åtkomsthandlingarna m. m. Ovanligt
torde ej vara, att särskild! å den första rättegångsdagen under tinget
eller tingssammanträdet flera timmar åtgå till handläggning af allenast
lagfarts- och inteckningsärenden, hvarigenom till stor olägenhet och ©trefnad
för nämnd, åklagare och advokater samt tingsmenighet rättegångsmålens
handläggning fördröjes. Följden blifver under stundom, att målen
draga ut långt på qvällen eller någon gång till och med in på natten,
hvilket uppenbart är till skada för deras behöriga utredning. Till förekommande
häraf står det visserligen domaren fritt att öka rättegångsdagarnes
antal, men af andra skäl gör han ogerna detta. Blefve emellertid
den af mig ifrågasatta reformen genomförd, skulle tiden på tingen bättre
räcka till för den egentliga rättsskipningen, och kanske till och med
rättegångsdagarnes antal vid ett och annat tillfälle kunna minskas.

Några afsevärda olägenheter af reformen skulle, så vidt jag kan
förutse, ej uppkomma. Skulle häradshöfdingen på sitt kansli handlägga
ifrågavarande ärenden, så inträffade visserligen för många rättssökande,
att de finge längre väg till förrättningsstället, än nu är fallet. Många
äro nemligen bosatta långt ifrån vederbörande häradshöfdings hemvist,
men hafva nära väg till sitt tingsställe. Till afhjelpande af berörda
olägenhet kunde emellertid stadgas, att häradshöfdingen, såsom tillförene,
vore pligtig att på tingen taga emot ansökningshandlingarna samt jemväl
att på begäran der återställa dem tillika med expeditionerna. 1 öfrigt
synes man med skäl kunna påyrka, att i allmänhetens intresse en inskränkning
göres i häradshöfdingarnes rättighet att välja bostad hvar som
helst inom sina domsagor. I regeln säger det sig sjelft, hvar härads -

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

höfdingen bör bo, och vanligen bor han också der, men nog inträffar det
understundom, att häradshöfdingen väljer sin bostad på en för befolkningen
i domsagan obeqväm ort. Lämpligen synes det derför kunna
stadgas, att häradshöfdingen skall hafva sin bostad eller åtminstone sitt
kansli på en viss genom öfverordnad myndighets beslut föreskrifven ort
inom domsagan, häradshöfdingen emellertid obetaget att söka utverka
särskildt tillstånd att bo eller hafva sitt kansli annorstädes, vare sig inom
eller utom domsagan.

Tilläfventyrs skall den åsigt framställas, att af den ifrågasatta reformen
skulle vållas en för rättssäkerheten menlig inskränkning beträffande
publiciteten vid ifrågavarande ärendens behandling. Hvad lagfartsväsendet
angår, är för närvarande härutinnan i 17 § af lagfartslagen stadgadt,
att domaren å landet i föreskrifven ordning skall insända förteckning
å beviljade lagfarter, upptagande fånget och vid köp jemväl köpeskillingen,
till Konungens befallningshafvande, som har att ofördröjligen genom tryck
kungöra förteckningen. Härtill kommer beträffande såväl lagfarter som
inteckningar den publicitet, som åstadkommes genom tingläsningen, dervid
nämndemännen äfvensom en och annan bland tingsmenigheten torde kunna
antagas hafva sin uppmärksamhet ganska noga fäst å förekommande lagfarts-
och inteckningsärenden, i den mån fastigheterna eller kontrahenterna
äro af vederbörande åhörare kända. Denna publicitet å tingen skulle
genom den ifrågasatta reformen alldeles försvinna. Hvad inteckningsärendena
angår, synes mig detta vara snarare en förtjenst hos reformen
än en olägenhet af densamma. Man kan nemligen med skäl ifrågasätta,
om det är lämpligt eller förenligt med eljest gällande grundsatser beträffande
affärskrediten, att fastighetsegares skuldsättning mot realsäkerhet
skall ropas ut på tinget såsom något af allmän vigt. Inteckningsärendenas
offentlighet synes ej böra göras större, än nödigt är, och den fordran,
som i sådant hänseende skäligen kan uppställas, synes vara tillbörligen
uppfyld derigenom, att enhvar har tillgång till inteckningsprotokollen och
inteckningsböckerna. Tänker man sig offentliggörandet å tinget såsom ett
skydd särskildt emot falska inteckningar, så må härvid anmärkas, att bankinrättningar
och enskilda personer få skydda sig emot falska inteckningar
på samma sätt som emot falska vexlar och falska ointecknade skuldebref,
d. v. s. genom försigtighet och omtänksamhet vid sina lånetransaktioner.
Hvad åter angår den beträffande lagfarterna stadgade publiciteten, så
måste det medgifvas, att den offentlighet, som i fråga om dessa ärenden
Bih. till Riksd. Prot. 1901. 7 Samt. 34 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

åstadkommes genom tingläsningen, är till obestridlig nytta. Härvid må
emellertid erinras, att derest det skulle anses, att lagfartsärendenas publicitet
blefve alltför mycket kringskuren genom den ifrågasatta reformen, så
kunde den gammalmodiga tingläsningen lätt ersättas med ett annat och
ett i sjelfva verket mycket kraftigare medel för kungörandet. Den, som
i våra dagar vill bringa ett förhållande till allmän kännedom, anlitar för
sådant ändamål tidningspressen, och ofelbart skulle kortfattade, med i
ögonen fallande rubriker uppstälda notiser i de mest lästa ortstidningarna
beträffande lagfartsärendena medföra en publicitet, som till sin verkan
blefve betydligt öfverlägsen den offentlighet, som kan nås medelst den
föråldrade tingläsningen. Den inskränkning i publiciteten, som skulle följa
af den föreslagna reformen, torde derför ej under något förhållande utgöra
ett verkligt skäl emot densamma.

Mera fog torde böra tillmätas en annan invändning, som emot reformen
kan framställas. Man kan måhända förmena, att densamma enligt
mitt förslag ej är tillräckligt omfattande. Att ärenden angående förmyndares
och gode mäns tillsättande och entledigande ej kunna fråntagas
häradsrätterna och sålunda undandragas från det inflytande, som nämnden
å dem bör ega utöfva, är uppenbart. Beträffande vidare ärenden angående
äktenskapsförord och lösöreköp föreligger ej något behof af större
skyndsamhet vid deras inregistrering, och detsamma gäller om de ytterst
sällan förekommande morgongåfvobrefven. Deremot synes man ej utan
skäl kunna framställa den mening, att i sammanhang med lagfarts- och
inteckningsärendena jemväl ärenden angående bouppteckningar och testamenten,
som bevakas, borde öfverflyttas från häradsrätterna till häradshöfdingarne.
På utredningen af sistnämnda ärenden beror mången gång
möjligheten att med framgång söka lagfart och inteckning. Emellertid
stå bouppteckningsärendena i ett så nära samband med förmynderskapsoch
godinansärendena, och testamentsbevakningarna sammanhänga så nära
med bouppteckningsärendena, att samtliga dessa ärenden torde böra behandlas
af samma myndighet. Något egentligt hinder torde dock ej möta
för öfverflyttning till häradshöfdingarne jemväl af ärendena angående bouppteckningar
och testamentsbevakningar. Skulle en sådan öfverflyttning
komma till stånd, kunde lämpligen jemväl ärendena angående äktenskapsförord,
lösöreköp och morgongåfvobref afsöndras från häradsrätternas
befattning och lemnas till häradshöfdingarne.

Skulle ifrågavarande förslag om ändring i fråga om handläggningen
af lagfarts- och inteckningsärenden vinna afseende, kunde i sammanhang

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

dermed en förenkling med fördel vidtagas beträffande expeditionen saväl
på landet som i stad af besluten i lagfarts- och inteckningsärenden.
Denna förenkling är emellertid af den art, att skäl till dess vidtagande
föreligga jemväl utan sammanhang med det ifrågavarande förslaget.

Då lagfart meddelas, erhåller sökanden derom icke mindre än fyra
expeditioner, nemligen bevis å fångeshandlingen, särskildt lagfartsbevis,
utdrag af lagfartsboken samt protokoll, och då inteckning beviljas, förnyas
eller dödas, erhåller sökanden derom i regeln tre expeditioner, nemligen
bevis å inteckningshandlingen, utdrag af inteckningsboken samt
protokoll. Någon inskränkning i det synnerligen vidlyftiga och tidsödande
skrifveri och dermed sammanhängande arbete, som ifrågavarande
ärenden sålunda förorsaka, synes utan skada kunna ega rum, och uppenbart
torde vara, att i regeln protokollen i saväl lagfarts- som inteckningsärenden
äro för den rättssökande allmänheten fullkomligt öfverflödiga.
Protokollen innehålla ju hufvudsakligen allenast afskrifter af samt anteckningar
från handlingar, som sökanden har i sin ego, och om sjelfva besluten
i ärendena får han ju, såsom ofvan antydts, i regeln utom protokollen
minst två skriftliga besked. Det borde derför enligt min mening
föreskrifvas, att skyldighet att utlösa dylika protokoll ej vidare skulle
ega rum, hvaraf följde, att utdragen ur inteckningsboken finge utfärdas
såsom sjelfständiga expeditioner. Men vissa undantag från berörda föreskrift
måste dock stadgas, i det att sökanden, såsom hittills, borde vara
skyldig lösa protokoll i de fall, då ansökningen ej bifalles, då ansökningen
afser ämne, hvarom i 13 § af lagfartslagen förmäles, da vid intecknings
förnyande eller dödande inteckningshandlingen ej företes, samt då inteckningsförnyelse
sökes vid annan rätt, än den som beviljat inteckningen.
Genom den sålunda ifrågasatta inskränkningen i skyldigheten för sökande
att lösa protokoll i lagfarts- och inteckningsärenden skulle vederbörande
expeditionshafvandes inkomster af expeditionslösen i ej ringa grad minskas,
men kunde ersättning härför lemnas dem medelst jemkning af annan
lösen i samma ärenden.»

Justitieombudsmannen har efter utskottets uppfattning underskattat
fördelame af den nuvarande formen för handläggning å landet af lag -

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

farts- och inteckningsärenden. Såväl den offentlighet, hvilken beredes
ifrågavarande ärenden genom deras föredragning inför häradsrätten, som
nämndens deltagande i ärendenas behandling äro enligt utskottets åsigt
af mycket större betydelse än justitieombudsmannen velat tillmäta desamma.
Hvad offentligheten angår, ligger efter utskottets förmenande uti
den tingläsning, som nu förekommer, en särdeles kraftig garanti emot lagfarts
eller intecknings meddelande åt obehörig person och de rättsförvecklingar,
som deraf kunna uppkomma. I regel torde vid häradsrättens ordinarie
tingssammanträden tillstädesvara folk från olika delar af tingslaget,
hvilka pa grund af intresse för och nära förtrogenhet med sin orts förhållanden
med uppmärksamhet följa föredragningen af lagfarts- och inteckningsärenden
och väl äro i tillfälle kontrollera, när ett dylikt ärende företer
någon saklig oegentlighet af beskaffenhet att böra för Eätten anmälas.
Särskild! såsom skydd mot försök att på grundvalen af falska handlingar
erhålla lagfart eller inteckning måste offentliggörandet vid tinget anses
verksamt, och det vore att befara, att en försämring härutinnan skulle inträda,
derest, såsom justitieombudsmannen föreslagit, lagfarts- och inteckningsärendena
öfverflyttades från häradsrätten till häradshöfdingen.

Offentligheten vid nämnda ärendens behandling har visat sig ega betydelse,
äfven sa till vida, att särskildt bevis om emottagande af de för lagfart
eller inteckning ingifna handlingarna derigenom gjorts obehöflig!; skulle
ifrågavarande ärenden handläggas af häradshöfdingen å hans kansli, blefve
för kontrollens skull ofta nödvändigt för parten att lösa diariebevis om
handlingarnas inlemnande, hvilket sålunda komme att medföra ökad
kostnad.

Beträffande nämndens deltagande i berörda ärendens handläggning har
justitieombudsmannen påstått, att detsamma numera nedsjunkit till en
tom formalitet. Så är dock, enligt utskottets mening, ej förhållandet. Äfven
om lagfarts- och inteckningsärendena i de flesta fall äro af beskaffenhet att
kunna afgöras, utan att nämndens biträde dervid erfordras, bör å andra
sidan ej förgätas, hurusom, efter hvad erfarenheten utvisat, i åtskilliga fall,
särskildt då det gäller frågor om lagfart på grund af arf o. d., nämnden
ofta kan vara i tillfälle att meddela upplysningar, som för ärendenas afgörande
kunna vara af betydelse. Att justitieombudsmannens uppfattning om
obehöfligheten af nämndens deltagande i lagfarts- och inteckningsärendenas
behandling ej står i öfverensstämmelse med den allmänna åskådningen
bland dem, som närmare känna hithörande förhållanden, torde ock
nogsamt framgå af det faktum, att af ledamöterna i de många komitéer

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

och delegationer, som haft frågan om förbättrade anordningar för lagfartsoch
inteckningsärendenas behandling under ompröfning, endast en enda
ledamot — den af justitieombudsmannen i hans framställning åberopade
— funnit sig böra ifrågasätta upphäfvande af den hittills varande regeln,
att nämnd skall deltaga i dessa ärendens handläggning.

Äfven ur synpunkten af häradsrättens egen ställning och auktoritet
inför befolkningen är det, efter utskottets åsigt, af stor vigt, att handläggningen
af lagfarts- och inteckningsärenden fortfarande såsom hittills
der eger rum. Det torde nemligen med fog kunna påstås, att den allmänna
aktning och det förtroende, som våra häradsrätter bland befolkningen
åtnjuta, i afsevärd mån sammanhänga med den af ålder gällande
rättssedvänjan, att häradsrätterna hafva sig anförtrodda ej blott egentliga
rättegångsmål utan äfven en hel del ärenden af administrativ och ekonomisk
natur, hvilka föranleda liflig beröring emellan häradsrätten och
ortens befolkning. Hvarje steg i rigtning att upphäfva eller inskränka
häradsrättens befattning med ärenden af sistnämnda art medför alltså fara
för rubbning af en bland grundvalarne, hvarpå häradsrättsinstitutionens
allmänna anseende hvilar, och är ur denna synpunkt särdeles betänkligt,
liksom det ej heller torde kunna påräkna stöd hos den allmänna uppfattningen,
hvilken tvärtom går i rigtning att stärka och befästa häradsrätternas
ställning. Senast innevarande riksdag har, såsom man torde erinra
sig, i sådant syfte beslutit skrifvelse till Kong! Maj:t om inskränkning
i vissa fall af nämndemännens antal.

Ofvan angifna omständigheter ådagalägga efter utskottets uppfattning
till fyllest, att den af justitieombudsmannen ifrågasatta reformen ej gerna
kan förordas, desto mindre som något allmänt behof af förändring beträffande
formen för handläggning af lagfarts- och inteckningsärenden ej
föreligger. Hvad de södra och mellersta delarne af vårt land angår, äro
förhållandena efter utskottets mening tvärtom ganska tillfredsställande.
I de domsagor, som bestå af ett tingslag, synes all nödig skyndsamhet i
ärendenas behandling vara tillförsäkrad genom de tio ordinarie sammanträden
och två slutsammanträden, som häradsrätten der årligen håller, och
äfven i tingslag, der endast sju dylika sammanträden hållas, torde med
någon förtänksamhet från den lagfarts- eller inteckningssökandes sida
större tidsutdrägt kunna undvikas. Der, såsom i större delen af Norrland,
domsagan består af tre eller flere tingslag, är dock förhållandet onekligen
annorlunda. För dessa domsagor föreligger nog ett behof af förbättrade

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

anordningar för handläggningen af lagfarts- och inteckningsärenden. Det
är emellertid ej blott dessa ärenden, som der kräfva skyndsammare handläggning
än nu kan ske, utan detta gäller äfven om andra ansökningsärenden
liksom ock om de egentliga rättegångsmålen. Den af justitieombudsmannen
föreslagna reformen vore sålunda i alla händelser otillräcklig
att råda bot för de olägenheter, som äro förenade med den
nuvarande rättegångsordningen inom domsagor med tre eller flere tingslag.
Ett vida lämpligare medel i sådant hänseende är sammanslagning af
tingslag. De fall, då denna utväg af en eller annan anledning ej kan
anlitas, kunna efter utskottets uppfattning ej utgöra tillfyllestgörande
orsak att för landet i dess helhet införa en form för handläggning
af lagfarts- och inteckningsärenden, som strider emot hvad af ålder
galt och som, efter hvad ofvan påvisats, kan medföra afsevärda olägenheter.

Äfven mot detaljerna af justitieombudsmannens förslag kunna erinringar
göras. Justitieombudsmannen har ifrågasatt, att häradshöfdingen
den första och tredje lördagen i hvarje månad skulle vara pligtig att å
sitt kansli emottaga ansökningar i lagfarts- och inteckningsärenden. Häremot
må framhållas, att det ingalunda är säkert, att häradshöfdingen å
angifna tider kan vara hemma. Om t. ex. ett tingssammanträde räcker
fem å sex dagar — hvilket förstnämnda förhållande ej är så ovanligt —
är ju häradshöfdingen, särskildt om en helgdag infaller under samma
vecka och afståndet emellan tingsstället och hans bostad är stort, ej i
tillfälle att komma hem till den för handläggning af lagfarts- och inteckningsärenden
utsatta tid; och att, såsom justitieombudsmannen för
dylika fall synes hafva afsett, ålägga häradshöfding, som är i tjensteutöfning,
att för fullgörande af annat till hans tjenst hörande värf anskaffa
vikarie, torde ej rimligen kunna ifrågasättas.

Till stöd för sitt förslag har justitieombudsmannen bland annat framhållit,
att derigenom skulle vinnas den afsevärda fördelen, att allmänheten
finge visshet att två bestämda dagar i hvarje månad kunna träffa
häradshöfdingen hemma. Utskottet uppskattar visserligen denna förmån
och anser för sin del önskligt, att åtgärder i sådant syfte vidtagas, men
utskottet håller före, att denna fråga bör lösas för sig, t. ex. genom lagbestämmelser
om domsagas kansli, och ej sammanbindas med anordningar,
som hafva ett helt annat hufvudsyfte.

Lagutskottets Utlåtande N:o 43. 15

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet alltså hemställa,

att justitieombudsmannens ifrågavarande framställning
ej må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 26 april 1901.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.