Lagutskottets Utlåtande N:o 43 (Utlåtande 1897:LU43 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

N:o 43.

Ank. till Riksd. kansli den 1 april 1897, kl. 12 midd. ^

Utlåtande, i anledning af väckt motion om tillägg till 16 och 60
■§■§ i sjölagen.

16 och 60 §§ i sjölagen äro af följande lydelse:

»16 §. Redovisning skall afgifvas å sammanträde, dertill redarne
kallats på sätt 12 § bestämmer, och skola vid sammanträdet räkenskaperna
till granskning framläggas.

Vill redare klandra redovisning, göre det genom stämning inom sex
månader efter det redovisningen afgafs; försittes den tid, hafve redare sin
rätt till klander förlorat.»

»60 §. När fartyget efter slutad resa ankommit till hemorten, så
ock eljest när redaren det äskar, skall befälhafvaren afgifva redovisning.
Vill redaren klandra redovisning, göre det genom stämning inom sex
månader efter det han mottog densamma; försittes den tid, hafve redaren
sin rätt till klander förlorat.

I redovisning skall befälhafvaren föra redaren till godo all särskild
godtgörelse, som han erhållit af befraktare, lastegare, leverantörer eller
andra, med hvilka han i sin egenskap af befälhafvare haft att skaffa, der
han icke fått redarens uttryckliga medgifvande att den behålla.»

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 18, hemställer herr Brodin, att följande tillägg införas i gällande
sjölag, nemligen:

Bih. till Likså. Prat. 1897. 7 Sand. 29 Häft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

under § 16:

Hufvudredare vare skyldig med ed inför domstol betyga rigtigheten
af aflemnade räkenskaper, då redare, egande minst en tredjedel i fartyget,
sådant påyrka;

under § 60:

Befälhafvaren vare skyldig, när redaren det yrkar, med ed inför
domstol betyga rigtigheten af aflemnade räkenskaper.

Motionären anhåller tillika, att, för den händelse lagutskottet ej skulle
anse sig kunna tillstyrka motionen oförändrad, utskottet ville göra de förändringar,
som finnas erforderliga för att motionens syfte måtte kunna vinnas.

Till stöd för sin motion anför herr Brodin:

»I äldre sjölagen var föreskrifvet, att skeppare var skyldig med ed
bekräfta rigtigheten af sina aflemnade räkningar.

1 sjölags upplagorna af 1864 och 1891 hade denna bestämmelse borttagits,
och hade detta förhållande antagligen bidragit till att det förekomme,
det befälhafvare i strid med § 60 i gällande sjölag för egen räkning
behölle returkommissioner, som skulle godtgöras rederiet.

Likaledes funnes exempel på, att hufvudredare på liknande sätt
tillgodosett sig på medredares bekostnad och det till ganska betydliga
belopp. Dylika handlingar blefve i regeln ostraffade, då det vore omöjligt
att anskaffa, den juridiska bevisningen, oaktadt det mången gång vore
påtagligt, att sådana oegentligheter blifvit begångna.

Dylika missförhållanden skulle antagligen kunna inskränkas till ett
minimum, om sjölagen föreskrefve, att såväl befälhafvare som hufvudredare
vore skyldiga att, om så påyrkades, med ed betyga rigtigheten af de
lemnade räkenskaperna. Medvetandet om skyldigheten att, om så ifrågasattes,
med ed intyga rigtigheten af de lemnade räkenskaperna och fruktan
för det straff och den vanära, som medföljde mened, skulle förmodligen
vara tillräckligt afskräckande, för att dylika handlingar vidare skulle förekomma,
» "ciTötm vyäLD > m:: ''■>. *•>[■''e-.n-j eu

! * * f

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Motionären har, enligt utskottets mening, i väsentlig mån öfverskattat
de fördelar, som af ett bifall till motionen kunde vara att förvänta.
Derest nemligen en befälhafvare eller hufvudredare vore så oredlig och
brottslig, som måste förutsättas för uppkomsten af de utaf motionären omnämnda
missförhållandena, lärer han åtminstone ej ofta af den ifrågasatta
edsbestämmelsen låta afskräcka sig från utförande af den brottsliga gerningen.
Ej heller torde, för den händelse befälhafvaren eller hufvudredaren
verkligen låtit komma sig till last svikligt förfarande vid handhafvande
af rederiets angelägenheter, eden i fråga kunna antagas annat än undantagsvis
framtvinga erkännande härom.

Ett bifall till motionärens förslag skulle också i sina konseqvenser
leda till användande af ed äfven i andra fall, då förvaltare af annans medel
eller angelägenheter hade att härför afgifva redovisning.

Den moderna rättsutvecklingen visar dock en tydlig tendens att verka
inskränkande såväl å de fall, för hvilka ed tillätes, som ock med afseende
å de särskilda förutsättningarne för eds afläggande. Att utsträcka edsinstitutets
användning bör derför ej utan tvingande skal komma i fråga,
och enligt utskottets mening äro sådana ej för handen i de af motionären
påpekade förhållanden.

Med stöd af det anförda hemställer alltså utskottet,

att förevarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 april 1897.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.