Lagutskottets Utlåtande N:o 43 (Utlåtande 1889:LU43 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

N:o 43.

Ank. till Riksd. kansli den 6 april 1889, kl. 11 f. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af vadda motioner om ändringar
i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18
juni 1864.

Till lagutskottets handläggning har Andra Kammaren hänvisat två
särskilda inom nämnda kammare väckta motioner, iris 53 och 114, i hvilka
föreslås ändringar i förordningen angående utvidgad näringsfrihet den 18
juni 1864. Dessa motioner hafva afgifvits, n:o 53 af herr G. TF. Lyth och
n:o 114 af herr A. Lilienberg.

§ 31 af nämnda förordning lyder enligt förordningen den 23 september
1887 sålunda:

> Idkar utan i vederbörlig ordning erhållet tillstånd utländing handel
eller annat näringsyrke, eller öfverskrider han det tillstånd honom meddelats
eller i öfrig! felar mot de i denna förordning gifna, föreskrifter, är han förfallen
till böter enligt § 18; och skola olofligen till salu hållna varor vara
förverkade samt må af allmän åklagare tagas i beslag, dock att, om beslaget
skall ega bestånd, åtal mot vederbörande ofördröjligen anställes.

Böter och värdet af förverkadt gods fördelas på enahanda sätt som i
§ 23 är *tgdt; och gäller jemväl om böternas förvandling hvad der stadgats.»

Enligt § 18 kunna böter ådömas från och med fem till och med femhundra
kronor.

I sin ofvan nämnda motion anför herr G. TF. Lytli, att denna latitud
för bötesbeloppet, isynnerhet då det gälde utländsk handelsresandes öfverBih.
till Riksd. Prof. 1889. 7 Sami. 24 Höft. 1

Lagutskottet Utlåtande N:o 43.

trädelse af gällande lag, syntes vara i högsta måtto ovigtig. Att vårt lands
näringar i väsentlig grad lede åt det intrång i deras utveckling, som vore
eu följd deraf, att en mängd utländska handelsresande här i riket utbjöde
och försålde utländska handelsvaror, vore väl bekant. Att deras antal ej
vore ringa, framginge deraf, att år 1888 ej mindre än 409 utländska handelsresande
besökte ensamt Stockholm och derstädes erlade stadgad bevillning.
54 bland dessa voro dock lagbrytare eller sådana personer, som sökt undandraga
sig bevillnings erläggande; dessutom många andra, som vederbörande
icke kunnat upptäcka och hvilka i hemlighet bedrefvo sitt olagliga näringsfång.
För att i någon man kunna sätta en gräns för dylika personers framfart
inom riket, syntes motionären det mest verksamma medlet vara att förhöja
bötesbeloppet. Hvad vidare beträffade det stadgande i § 31 af nämnda
förordning, att olofligen till salu hållna varor skola vara förverkade, så bestämde
och tydliggjorde icke detta lagstadgande, hvad som afsåges med
»olofligen till salu hållna varor.» Meningarne vore väsentligen delade i
fråga om, huru vida dermed afsåges endast den eller de artiklar, som den
utländske handelsresanden bevisligen utbjudit eller försålt, eller om dermed
menades hela hans hit i landet medförda varulager. Ett förtydligande härutinnan
vore högst nödvändigt.

På grund af det sålunda anförda föreslår motionären, att Riksdagen
måtte besluta, att ofvannämnda § 31 må erhålla följande ändrade lydelse:

§ 31. Idkar utan i vederbörlig ordning erhållet tillstånd utländing
handel eller annat näringsyrke, eller öfverskrider han det tillstånd honom
meddelats eller i öfrig! felar-mot de i denna förordning gifna föreskrifter,
är han förfallen till böter från och med femtio till och med femhundra kronor.
Hållas varor af honom olofligen till salu, egen allmän åklagare att af hans
hit i riket medförda varulager anhålla och i beslag taga sä mycket deraf, som
anses motsvara dubbla bötesbeloppet, hvartill han blifvit för lagöfverträdelsen
ådömd, dock att, om beslaget skall ega bestånd, åtal mot vederbörande ofördröjligen
anställes.

Böter och värdet af förverkadt gods fördelas på enahanda sätt som i
§ 23 är sagdt; och gäller jemväl om böternas förvandling hvad der stadgats.

Motionären synes med sitt förslag hufvudsakligen hafva,»af sett det
förhållande, som på senare tider ej sällan förekommit, att utländsk handelsresande,
utan att hafva erhållit tillstånd att här i riket idka handel, för en
längre tid slår sig ned å en ort och drifver handel från medfördt så kalladt
proflager. I § 6 af förordningen angående bevillningsafgifter för särskilda för -

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

måner och rättigheter den 16 maj 1884 talas om utländing, »som reser
omkring i landet och för egna eller, såsom utskickad, för annans räkning
till inledande af handel samt med eller utan varuprof bjuder ut eller slutar
handel om utländska varor att framdeles från utlandet levereras»; och meddelas
i samma § åtskilliga bestämmelser ej mindre angående de utgifter,
den utländing skall erlägga, än äfven om hvad han i öfrig! har att iakttaga.
Tydligt är, att gränsen mellan sålunda beskrifven verksamhet och
den handelsrörelse, som fäller under föreskrifterna i 1864 års förordning,
stundom kan vara rätt svår att uppdraga, hvarför ock missbruk och försök
att kringgå gällande bestämmelser, såsom motionären uppgifver, lära ej sällan
förekommit.

Den skärpning af ansvaret för öfverträdelse af bestämmelserna i 1864
års förordning, som i förevarande motion föreslagits, synes emellertid icke
vara egnad att afhjelpa dessa olägenheter. Ändamålsenligare torde det vara
att, såsom motionären i eu annan, till bevillningsutskottet hänvisad motion
föreslagit, höja bevillningen för den i § 6 af 1884 års förordning omförmälda
verksamhet och i öfrigt skärpa vilkoren för densammas utöfvande. Hvad
motionären i sistherörda motion föreslagit har ock, på hemställan af bevillningsutskottet,
blifvit i hufvudsak godkändt af Riksdagen.

Hvad särskild! angår förslaget, att bestämma hvilka varor skola vara
underkastade beslag, så innefattar detta enligt utskottets uppfattning, en af
förhållandena icke påkallad lindring i påföljden för den felande; ty af lagrummets
nuvarande ordalydelse synes utskottet otvetydigt framgå, att hela
det lager, från hvithet den olofliga försäljningen skett, är underkastad! beslag.
För öfrigt vill utskottet påpeka, att, då beslaget väl alltid föregår böternas
ådömande, och bötesbeloppet icke lärer kunna af den, som verkställer beslaget,
på förhand beräknas, den föreslagna bestämmelsen om beslagtagande
af så mycket, som svarar mot dubbla bötesbeloppet, i och för sig synes
ganska otillfredsställande.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt, får utskottet hemställa,

1) att herr Lyths förevarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Herr LUienbergs ofvan omförmälda motion är af följande lydelse:
»Genom handelsordningen den 22 december 1846, som jemte fabriksoch
handtverksordningen af samma dag utgjorde brytningen med det gamla
skråsystemet, stadgades rättighet för fabriks- och handtverksidkare att utav

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

särskilt tillstånd eller ens anmälan »sina tillverkningar i hvad myckenhet
som helst å landet afyttra». Kong! förordningen den 18 juni 1864, hvarigenom
eljest näringsfriheten ytterligare utvidgades, gjorde häri den ändring,
att såsom vilkor för rättigheten att kringföra varor till salu utom boningsorten
stadgades skyldighet att derom göra anmälan hos vederbörande i mantalsskrifningsorten
med uppgift på den eller de personer, hvilka skulle såsom
biträden begagnas, äfvensom betyg, att dessa voro välfrejdade och myndige.
Genom kongl. förordningen den 20 juni 1879 skärptes bestämmelserna sålunda,
att anmälan skulle ske årligen; och skulle i det bevis, som meddelades
öfver skedd anmälan, upptagas beskrifning på utseendet jemte uppgift om
åldern både af den person, som handelsrätten tillkomme, och af den eller de,
hvilka han egde använda såsom biträden. Uti ingendera förordningen gjordes
undantag för egna tillverkningar.

Vid 1887 års senare riksdag bifölls Kongl. Maj:ts proposition angående
sådan ändring af gällande stadganden i omförmälda hänseende, att rättigheten
att kringföra varor gjordes beroende af särskild! tillstånd af Kongl. Maj:ts
befallningshafvande, och skulle dervid företes betyg så väl för näringsidkaren
sjelf som för hans biträden, utvisande att vederbörande hade god frejd, rådde
öfver sig sjelf och sin egendom samt gjort sig känd för redbarhet och ordentlighet.
Visserligen är det allt sedan 1846 medgifvet landtmän att utan anmälan
till afsalu förfärdiga fabriks- och handtverksarbeten, hvilka såsom föremål
för husflit kunna af dem åstadkommas, likasom en hvar är medgifvet
att utan anmälan eller tillstånd till salu kringföra lifsförnödenheter, jordbruks-
och ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk husslöjd; men, så vidt
ofvan berörda stadganden i öfrigt afse en näringsidkares egna tillverkningar,
är lagstiftningen nu strängare än den var år 1846 sedan handels- och handtverksordningarne
utkommit.

Då nu den inskränkning i näringsfriheten, som sålunda kommit till
stånd, ofta för den mindre näringsidkaren innebär ett hinder i hans sträfva])
att ärligen försörja sig;

då dessutom tillämpningen måste blifva ojemn, i ty att det för länsstyrelsen
blir hardt när omöjligt att vid pröfning af ansökningar uti ifrågavarande
hänseende skipa rättvisa, så framt icke alla ansökningar skola
bifallas, i hviiket fall åter föreskriften att söka tillstånd ju icke är af
nöden, och

då i allt fall kostnaden för de mångfaldiga betyg, som måste årligen
anskaffas för erhållande af tillstånd, äro för den mindre bemedlade näringsidkaren
ganska känbara, får jag föreslå, att Riksdagen för sin del besluta]''
följande förändrade lydelse af 11 § 2 mom. i kongl. förordningen angående
utvidgad näringsfrihet den 18 juni 1864:

Lag»:skot tets Utlåtande N:o 43.

»För öfrig! vare det fabriks- och handtverksidkare obetaget att utan
särskildt tillstånd till salu kringföra sina egna tillverkningar, äfvensom en
hvar eger att utan anmälan eller tillstånd till salu kringföra lifsförnödenheter,
jordbruks- och ladugårdsprodukter samt alster af inhemsk husslöjd.»

Hvad motionären sålunda anfört till stöd för det af honom framstälda
förslag synes utskottet förtjent af synnerlig uppmärksamhet. Af de
förhandlingar, som föregått en hvar af de i motionen omförmälda lagstiftningsåtgärder
efter år 1846, synes ock framgå, att man icke särskildt åsyftat
att meddela inskränkande föreskrifter i fråga om rätt för fabriks- och handtverksidkare
att till salu kringföra egna tillverkningar, ehuru något undantag
i detta afseende ej blifvit stadgadt. Särskildt må erinras, att den motionär,
hvilkens vid 1886 års riksdag framstälda förslag föranledde Riksdagens sistnämnda
år aflåtna skrifvelse i ämnet, uttryckligen framhöll, att han icke
afsäg någon inskränkning i denna rätt.

Då det nu synes utskottet vara uppenbart, att de i förevarande
motion påpekade inskränkande bestämmelser för åtskilliga smärre fabriksoch
handtverksidkare i väsentlig mån försvåra afsättningen af deras tillverkningar,
torde en ändring af hithörande lagstiftning i det af motionären
ifrågasatta syfte vara önskvärd. Denna ändring lärer dock böra vidtagas
med synnerlig försigtighet, så att man ej, genom att göra undantaget från
de inskränkande bestämmelsernas tillämpning för vidsträckt, öppnar tillfälle
till kringgående af desamma för sådana näringsidkare, med afseende på
hvilka dessa bestämmelser särskildt ansetts nödiga. Ett dylikt tillfälle synes
den af motionären föreslagna lydelsen af 11 § 2 mom. i 1864 års förordningerbjuda,
så vidt som den icke innefattar hinder för näringsidkaren att genom
ombud, hvartill han skulle kunna använda hvem som helst, kringföra sina
tillverkningar. På detta sätt skulle nemligen den förra gårdfarihandel^
mot hvilken 1887 års förordning är rigtad, kunna på en omväg åter upplifvas.
Utskottet har derför väl funnit ifrågavarande näringsidkare böra
tillerkännas rätt att utan föregående särskild anmälan eller tillstånd till salu
kringföra egna tillverkningar, men ansett denna rätt böra göras beroende
deraf, att kringförandet verkställes af tillverkaren sjelf, hans hustru eller
hemmavarande barn.

Af dessa skäl får utskottet, som i förevararande ämne finner lämpligast,
att Riksdagen hos Kong!. Magt anhåller om ifrågasatta ändring af
hithörande bestämmelser, hemställa,

Lagutskottet Utlåtande N:o 43-

2) att Riksdagen ville, med anledning af herr Lilienbergs
motion, i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl.
Maj:t vidtaga sådan ändring i förordningen angående utvidgad
näringsfrihet den 18 juni 1864, att fabriks- och
handtverksidkare må erhålla rätt att, utan särskild anmälan
eller tillstånd, sjelfve eller genom hustru eller
hemmavarande barn till salu kringföra sina egna tillverkningar.

Stockholm den 6 april 1889.

På lagutskottets vägnar:
AXEL BERGSTRÖM.