Lagutskottets Utlåtande N:o 43 (Utlåtande 1888:LU43 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

N:o 43.

Ank. till Riksd. kansli den 13 april 1888, kl. 3 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckta motioner om ändringar
i förordningen om kommunalstyrelse på landet den 21 mars

1862.

Från Andra Kammaren har lagutskottet fått emottaga sju särskilda
inom nämnda kammare afgifna motioner, i livilka föreslås ändringar i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862. Motionerna
hafva afgifvits af herrar J. A. Johansson i Strömsberg, n:o 11, J. Bengtsson
i Grullåkra, n:o 21, G. F. Östberg, n:o 23, F. Ersson i Vestlandaholra, n:o
28, J. Eliasson, n:o 49, L. P. Larsson i Bei’ga, n:o 98, samt 8. M. Olsson
i Sörnäs, n:o 139. För motionernas innehåll skall här nedan i utlåtandets
särskilda punkter närmare redogöras.

Herr L. P. Larsson upptager i sin motion den ofta behandlade
frågan om ändring i de allmänna grunderna för den kommunala rösträtten
på landet. Han föreslår nemligen, «att Riksdagen måtte besluta sådan ändring
i kong!, förordningen den 21 mars 1862 om kommunalstyrelse på landet §
11, att röstvärdet skall beräknas sålunda, att hvarje röstegande må tillkomma
en röst; dock att vid beslut om utgifter röstvärdet må beräknas efter det en
hvar åsätta fyrktal med iakttagande af den begränsning, att ingen må utöfva
rösträtt för större antal röster än som motsvarar en tjugondedel af kommunens
hela fyrktal efter fyrktalslängden.

Bill. till Likså. P-rot. 1888 7 Sami. 22 Höft.

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

Den grundsats, hvilken motionären sålunda anser böra uppställas såsom
regel, eller att utan afseende å fyrktalet endast en röst borde tillkomma hvarje
röstegande, skulle tydligen äfven med det af motionären förordade undantagmedföra
en ytterst genomgripande och till sina följder knappast beräknelig omhvälfning
af den kommunala sjelfstyrelsen. Den skulle nemligen i väsentlig
mån lägga denna styrelse i händerna på samhällsklasser, hvilka nu endast i
ringa mån utöfva något inflytande på densamma och om hvilka man för närvarande
svårligen kan antaga, att de skola ega tillräckliga insigter och tillräckligt
intresse för allmänna angelägenheter för att kunna till kommunernas
båtnad utöfva en sådan magt. Då den ifrågavarande grundsatsen skulle
tillämpas vid val, således äfven vid val af landstingsmän och valmän för utseende
af sådana, komme den att utöfva en betydande inverkan på valen af
Första Kammarens ledamöter. Lagutskottet anser följaktligen motionärens
förslag i denna del icke böra bifallas.

Motionären har emellertid tagit hänsyn till de bestående förhållandena
i så måtto, att han ej velat tillämpa den föreslagna allmänna grundsatsen vid
beslut om utgifter. Vid fattandet af sådana beslut skulle nemligen enligt
motionärens förslag röstvärdet beräknas efter det en hvar åsätta fyrktal med
iakttagande af den inskränkning, att ingen finge utöfva rösträtt för större
antal röster än som motsvarade en tjugondedel af kommunens hela fyrktal
efter fyrktalslängden.

Förslag om en dylik inskränkning i den rösträtt, som tillkommer de
högst beskattade inom eu kommun, hafva såsom bekant ofta blifvit framstälda
och jemväl vunnit Andra Kammarens godkännande. Den bråkdel af kommunens
hela röstetal, som högst skulle få tillkomma en röstegande, har föreslagits
än till en femtedel, än till eu tiondedel, än, såsom i den nu föreliggande
motionen, till en tjugondedel. Denna mångfald af olika förslag synes
gifva stöd åt den åsigt, att fastställandet af en dylik inskränkning icke kan
fotas på någon allmängiltig rättsgrund, utan ytterst måste öfverlemnas åt ett
visst godtycke. Den nu gällande kommunala rösträtten stödjer sig deremot
på den bestämda och ingalunda förkastliga grundsats, att i samma mån en
kommunalmedlem bidrager till utgifterna för kommunens ändamål, i samma
mån bör han ock vara berättigad att utöfva inflytande på ledningen af kommunens
angelägenheter.

Anledningen till de upprepade förslagen i ämnet har af förslagsställarne
i allmänhet angifvits vara den, att i ett antal kommuner en enda person
eger så stort röstetal, att han ensam kan utöfva kommunens beslutanderätt,
och att i andra kommuner två eller ett fåtal^personer, om de äro ense, kunna
på samma sätt öfverrösta samtliga öfrige kommunalmedlemmar. Under sådana
förhållanden kunde man ej anse, att någon verklig sjelfstyrelse funnes för

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

dessa kommuner. Ser man saken uteslutande ur denna synpunkt, kan man
emellertid mot hvarje sådant förslag anmärka, att magten genom den
ifrågasatta inskränkningen i de högst beskattades rösträtt endast skulle
öfverflyttas till ett — visserligen något större — antal jemförelsevis högt
beskattade, men att det lägre beskattade flertalet af kommunens medlemmar
lika litet som nu skulle kunna genom sin rösträtt inverka på kommunens
sjelfstyrelse.

Det är i alla händelser endast inom ett jemförelsevis ringa antal kommuner,
der en enda eller några få personer gemensamt ega ett öfvervägande
röstetal. Inom sådana kommuner skulle det i många fall vara mycket obilligt,
om dessa personer, hvilka i en öfvervägande grad måste bära de för
kommunala ändamål pålagda afgifter, skulle mot sin vilja kunna åläggas
sådana. Dä man tillika tager i betraktande, att desse högst beskattade vanligen
äro egare af stora gods eller innehafvare af stora industriella anläggningar
och sålunda hafva sitt enskilda intresse på ett mera varaktigt
sätt förbundet med kommunens gemensamma intressen, synes man kunna antaga,
att misstag och Övergrepp långt mindre äro att befara från desses
sida än från en mera vexlande majoritet af lägre beskattade.

Det bör ock här anmärkas, att det sätt, hvarpå en sådan öfvervägande
rösträtt hittills blifvit inom vårt land utöfvad, icke i allmänhet gifvit skälig
anledning till klagomål. Detta bestyrkes bäst deraf, att vid de tillfällen,
då frågan om den kommunala rösträtten varit å bane, anhängarne af de
framstälda förslagen inskränkt sig till att framhålla möjligheten af missbruk
under nu varande förhållanden, men sjelfve medgifvit, att sådana i allmänhet
icke förekommit.

Slutligen vill utskottet — ehuru den'' nu föreliggande motionen icke
omedelbart dertill föranleder — erinra, att äfven en sådan, mindre genomgripande
ändring i den kommunala rösträtten, som motionären föreslagit i
fråga om beslut rörande utgifter, skulle, om den tillämpades vid val, medföra
en icke oväsentlig rubbning af grunderna för Första Kammarens sammansättning,
en rubbning, hvilken utskottet för sin del icke finner önskvärd,

På sålunda anförda skäl får utskottet hemställa,

1) att herr L. P. Larssons förevarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Äfven herr J. A. Johansson föreslår i sin ofvan omförmälda motion
ett tillägg till § 11 i förordningen om kommunalstyrelse på landet. Hans

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

förslag afser dock icke någon rubbning i den allmänna grunden för denna
rösträtt, utan fastmera att bringa densammas utöfning i vissa särskilda
fall till öfverensstämmelse med denna grund. Motionären anför i sådant
afseende:

»Genom förordningarna och lagarne af den 26 september 1884 samt
1 maj och 12 juni 1885 bestämdes, att tingshus med häradsfängelse samt
prestgård och kyrka skola byggas och underhållas af alla, som erlägga
kommunalutskylder, sä att de skattskyldige deltaga i sådan kostnad för
fastighet efter hela och för andra beskattningsföremål efter en tjerdedel af
derå] belöpande fyrktal. Men genom förbiseende skedde på samma gång
ingen ändring i rösträtten, hvadan inkomstegare nu mera kunna rösta för
hela sitt fyrktal, men slippa att skatta för mer än en fjerdedel, så snart det
vid kommunal- eller kyrkostämmor är fråga om dylika besvär. — Att en
sådan rösträtt icke åsyftades med de nya byggnadslagarne torde väl fä
anses obestridligt, då icke skattskyldighet och rösträtt motsvara hvarandra.
En person, som har t. ex. 100 fyrkar för inkomst, får rösta för hela
antalet, men slipper att skatta för flere än 25. Detta är ännu obilligare
än den allmänna obegränsade kommunala rösträtten, ty den åtföljes åtminstone
åt motsvarande skattskyldighet. — Inom talrika kommuner är ock fyrktalet
för »alla öfriga beskattningsföremål», d. v. s. för inkomst, större än
fyrktalet för all fastighet, och här kunna således inkomsttagarne diktera besluten,
ehuru de ej behöfva deltaga i utskylderna för mer än fjerdedelen af
fyrktalet. Och detta vid så dryga utskylder som till en kyrkobyggnad.»

Motionären meddelar härefter en af honom, med ledning af statistiska
centralbyråns berättelse för år 1885, uppgjord förteckning å kommuner,
der inkomstfyrken är till antalet större än fastighetsfyrken; hvarefter han
fortsätter:

»1 hela riket finnas alltså 208 landtkommuner, der inkomstfyrkarne
utgöra majoritet. Sådana kommuner finnas i rikets alla län, talrikast der
större bruk, sågverk, fiskelägen eller stationssamhällen äro belägna. — Då
landtkommunerna inalles år 1885 utgjorde 2,384 är det i 8,8 procent af
hela antalet, som ett flertal af inkomstfyrkar finnes. I G-efleborgs län
är den 34 procent, i Vesternorrlands 32 och i Jemtlands län 30 procent.
— Denna öfversigt torde mer än allt annat visa behofvet af en rättelse
i påpekade missförhållanden, hvarför jag tillåter mig föreslå, att § 11 af
förordningen om kommunalstyrelse på landet måtte erhålla följande lydelse:

§ 11. Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta
fyrktal; dock att, der för deltagande i sådana besvär, som åligga alla, hvilka
inom kommunen erlägga kommunalutskylder, annan grund än den för utgörande
af kommunalutskylder i allmänhet gällande finnes särskildt stadgad, röstvärdet

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

skall vid beslut öfver ärenden, som röra sådana besvär, beräknas efter den
särskildt, bestämda grunden.

I § 59 bör bland undantagsparagraferna § 11 då äfven nämnas.

Om de ändringar i fyrktals-, debiterings- och uppbördslängdernas
samt debetsedelsformulären, som genom de nya byggnadslagarne blifvit nödvändiga,
torde Kong!. Maj:t efter vederbörandes hörande lätt oek kunna
förordna.»

Det af motionären påpekade förhållande har, enligt hvad utskottet
inhemtat, vållat olika meningar, i det att man å några orter ansett det vara
tydligt, att röstvärdet skulle i dylika frågor som de ofvannämnda beräknas
efter samma grund som deltagandet i sjelfva besväret, då deremot andra af
lagens ordalydelse funnit sig förhindrade att biträda en sådan tolkning. Då
det emellertid uppenbart strider mot den allmänna grunden för den kommunala
rösträtten, att en kommunens medlem skulle få med hela sitt röstetal
efter fyrktalslängden deltaga i beslut om en utgift, till hvars bestridande han
ej behöfver bidraga med större afgift, än som belöper på eu fjerdedel af det
honom påförda fyrktal, finner utskottet ett uttryckligt stadgande till förekommande
häraf vara behöflig! och hemställer derför,

2) att Riksdagen ville, med bifall till herr J. A. Johanssons
motion, för sin del antaga följande

Förordning

angående ändrad lydelse af §§ 11 och 59 i förordningen
om kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att § 11 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862, sådan nämnda
§ lyder i kong! kungörelsen den 8 september 1868, samt
§ 59 i samma förordning, sådan denna paragraf lyder i
kongl. kungörelsen den 17 mars 1882, skola hafva följande
ändrade lydelse:

§ 11.

Lagutskottets Utlåtande N:« 43.

of kommunalutskylder i allmänhet gällande, finnes särskild
stadgad, röstvärdet skall vid beslut öfver ärenden, som
röra sådana besvär, beräknas efter den särskildt bestämda
grunden.

§ 59.

Kommunalnämnden skall verkställa fyrktalssättningen
och deröfver upprätta en längd, upptagande, särskildt för
hvarje skattskyldig och i särskilda kolumner: för i mantal
satt jord, för jordbruksfastighet utan mantal och för annan
fastighet debiterad bevillning enligt art. II i bevillningsstadgan
(eller, der bevillning ej utgår, det belopp, som, uträknadt
efter taxeringsvärdet, mot sådan bevillning svarar);
för Öfriga beskattningsföremål debiterad enahanda bevillning;
det åsätta fyrktalet för i mantal satt jord; fyrktalet
för jordbruksfastighet utan mantal; fyrktalet för
annan fastighet; fyrktalet för alla öfriga beskattningsföremål
och summan af den skattskyldigas fyrktal; allt
på sätt det under litt. A bifogade formulär till fyrktalslängd
närmare utvisar.

Denna längd, som ligger till grund för kommunalutskyldernas
debitering, utgör, med iakttagande af de bestämmelser
och undantag §§ 8, 9 och 11 innehålla, tillika
kommuns röstlängd. I den för anmärkningar afsedda
kolumn antecknas, om och på hvilken grund i följd af
dessa bestämmelser någon i längden uppförd skattskyldig
icke eger utöfva rösträtt. Längden upprättas i två exemplar,
af hvilka det ena i sockenstugan anslås och det
andra hos kommunalnämnden förvaras.

De af herrar J. Bengtsson och Gr. F. Östberg afgifna motionerna om
ändring i förordningen om kommunalstyrelse på landet afse ett förtydligande
af förordningens föreskrifter i fråga om tidpunkten för rösträtts inträdande
i vissa fall. Herr Östberg anför i afseende härå följande:

»Korn m linål för fä tf ni n ga r n e äro icke fullt tydliga i afseende å frågan,
vid hvilken tid rösträtten för fäst egendom på landet, som blifvit försåld

Lagutskottets Utlåtande N:o 43. 7

eller öfvergått från en brukare till en annan, öfverflyttas från den förre till
den senare innehafvare!!.

Rösträtten är i allmänhet bunden vid skattskyldigheten. Skattskyldigheten
för fastighet inträder så snart fastigheten öfvergått från en brukare
till en annan, oberoende deraf, huruvida den ene eller den andre är upptagen
i kommunens längder. Vid sådant förhållande och då 8 § i kong],
förordningen angående kommunalstyrelse på landet stadgar, att en hvar välfrejdad
svensk undersåte, som är medlem af en kommun samt enligt 57 §
förbunden att till kommunen erlägga skatt och icke häftar för oguldna kommunalutskylder,
skall vara berättigad att deltaga i kommunalstämmans öfverläggningar
och beslut, synes det, som om lagstiftarens mening varit, att, då
en fastighet ombytt egare eller brukare, den nye innehafvare!! skulle omedelbart
komma i åtnjutande af den rösträtt i kommunen, som åtföljer fastigheten,
lika väl som hans skattskyldighet genast inträder.

Det tinnes emellertid tvenne stadganden, som stå i strid med en sådan
uppfattning. Rösträtten förutsätter, att man är medlem af kommunen, men
för att vara medlem af kommunen måste man enligt 4 § antingen vara
mantalsskrifven i kommunen eller ock vara till allmän bevillning uppförd,
d. v. s. vara upptagen i taxeringslängden. Om derför en person inflyttar
från främmande kommun och icke förut haft jordbruk eller idkat någon
näring inom den kommun, dit han flyttar, kan han icke vara medlem af
den sistnämnda kommunen och kan derför icke få rösträtt för den fastighet,
han tillträdt. Vidare stadgar 59 §, att fyrktalslängden utgör kommunens
röstlängd, och innehåller ingen anvisning, att eu person kan, sedan längden
vunnit laga kraft, blifva deruti införd, hvaraf kan dragas den slutsats, att
rösträtt icke kan öfvergå från en person till en annan.

Förordningens bestämmelser i ifrågavarande afseende synas stridiga, och
olika uppfattningar hafva derför gjort sig gällande. Eu framstående statsrättslärare
har utgått från den mening, att §§ 8 och 57 vore hufvudstadganden
i ämnet, och förklarat, att den, som förvärfvat sig egande-, besittningseller
arrenderätt till fastighet i kommunen och på grund deraf har att utgöra
kommunalutskylder för fastighet, ej behöfver afvakta tiden för uppgörande
af ny röstlängd, utan omedelbart inträder i den rösträtt, som
fastighetens innehafvande grundar, så snart han tillträdt densamma och
sådant anmäler, så att anteckning derom blifver gjord i samma röstlängd
(Rydin, Svenska Riksdagen, I, sid. 136).

Deremot förefaller det, som om man i allmänhet ansett, att fyrktalslängden
oförändrad bör ega vitsord, till dess ny sådan blifvit i vederbörlig
ordning uppgjord, och derför, när fastighet blifvit försåld eller öfvergått
från jordegare till arrendator eller tvärtom eller från en arrendator till en

B Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

annan, låtit den förre innehafvaren behålla rösträtt till dess ny taxeringslängd
och ny fyrktalslängd blifvit upprättade.

Om flen tolkning, som sålunda vunnit tillämpning, är den rigtigaste
ur rent juridisk synpunkt, synes den likväl icke öfverensstämma med de
principer, hvarpå författningen hvilar, och ännu mindre gifva en praktisk
lycklig lösning af frågan. Det tinnes knappast något skäl, hvarför en
person, som sålt sin egendom eller afträdt ett arrende, skulle fortfarande behålla
kommunal rösträtt för den egendom, han innehaft; det kan ej heller
vara lämpligt, att rösträtten för samma egendom skulle ligga nere ända till
årets slut, men det är deremot billigt, att den nye innehafvaren, hvars
skattskyldighet genast inträder, äfven omedelbart erhåller den rösträtt, som
tillhör fastigheten, och sålunda blir i tillfälle att deltaga i beslut om de
kommunalutskylder, hvilka han skall betala. Jag vill derför föreslå, att
förordningen förtydligas i den rigtning, att, då fast egendom på landet ombyter
innehafvare, rösträtten inträder för den nye innehafvaren, så snart
han tillträdt egendomen.

Då förhållandena i stad ej oväsentligt skilja sig från dem, som förefinnas
på landet, och något behof af förändring derstädes ej synes vara för
handen, anser jag mig icke böra afgifva något förslag till förändring af de
för städerna gällande föreskrifter uti ifrågavarande ämne.»

På grund af det sålunda anförda föreslår herr Östberg, att Riksdagen ville
för sin del besluta, att 4 och 59 §§ i kongl. förordningen angående kommunalstyrelse
på landet den 21 mars 1862 måtte erhålla följande förändrade lydelse:

»4 §. Medlem af en kommun på landet är en hvar, som der är mantalsskrifven,
äfvensom hvar och en, hvilken, utan att vara i kommunen
mantalsskrifven, derstädes eger, besitter eller brukar fast egendom eller är
för inkomst af kapital eller arbete till allmän bevillning uppförd.

59 §, 2 mom. Denna längd, som ligger till grund för kommunalutskyldernas
debitering, utgör, med iakttagande af de bestämmelser och undantag,
8 och 9 §§ innehålla, tillika kommunens röstlängd. Har fast egendom,
sedan längden upprättades, öfvergått till ny innehafvare, eger denne att efter
anmälan blifva i längden uppförd för samma egendom. I den för anmärkningar
afsedda kolumn antecknas, dels om af ofvan angifven orsak rösträtt
för fast egendom öfvergått till annan person, dels om och på hvilken grund,
i följd af bestämmelserna i 8 och 9 §§, någon i längden uppförd skattskyldig
icke eger utöfva rösträtt. Längden — — förvaras.»

Herr J. Bengtsson andrager i fråga om tolkningen af gällande bestämmelser
och rörande önskvärdheten af rösträttens omedelbara inträdande,
då densamma grundas på egande, besittande eller brukande af fast egendom,
väsentligen samma skäl som herr Östberg. Derjemte anser herr Bengtsson

Lagutskottets Utlåtande N:o 43. t)

att detsamma äfven bör gälla i fråga om öfvertagande af förut taxerad
bergsbruks- och fabriksrörelse; och föreslår herr Bengtsson, till vinnande af
det af honom åsyftade mål, att Riksdagen ville för sin del antaga såsom
ett 3:dje moment till § 8 af förordningen den 21 mars 1862 angående
kommunalstyrelse på landet följande tillägg:

»Person, som förvärfva!'' sig egande-, besittnings- eller arrenderätt till
fastighet eller öfvertager i gång varande och förut taxerad rörelse, inträder
omedelbart i den rösträtt, som innehafvandet af fastighet eller rörelse grundar,
så snart han nemligen tillträdt denna samt hos vederbörande med handlingar
styrkt detta, så att anteckning derom kunnat göras i röstlängden.»

Hvad först angår frågan om inträdandet af rösträtt, då denna grundas
på »i gång varande och förut taxerad rörelse», hvilken grund för rösträtt
faller under det i förordningens 4 § begagnade uttrycket »inkomst af kapital
eller arbete», så har, så vidt utskottet har sig bekant, icke blifvit
ifrågasatt, att rösträtt enligt nu gällande bestämmelser skulle kunna på denna
grund förvärfvas förr än innehafvaren af rörelsen blifvit inom kommunen
uppförd till allmän bevillning och i sammanhang dermed upptagen i kommunens
röstlängd. Hvad herr J. Bengtsson i denna del föreslagit innefattar
således otvifvelaktigt ett förslag till ändring i hvad nu är stadgadt.

Något annorlunda förhåller det sig med herr Östbergs förslag och den
del af herr Bengtssons förslag, som till sitt syfte dermed sammanfaller.
Herr Östberg har i sin motion åberopat, att enligt en statsrättslärares åsigt
ny egare, innehafvare eller brukare af fastighet eger, omedelbart efter tillträdet
af fastigheten, för densamma utöfva rösträtt, och en härmed öfverensstämmande
mening uttalades af lagutskottet vid 1879 års riksdag i utlåtande,
n:o 20, öfver väckta motioner i liknande, ehuru mera omfattande
syfte. Praxis inom de särskilda kommunerna lär också på många orter gå
i sådan rigtning.

Men om ock en sådan praxis kan anses såsom grundad på en rigtig
uppfattning af kommunallagstiftningens anda, synes det dock svårt att förlika
densamma med ordalydelsen af § 4 i förordningen om kommunalstyrelse
på landet, der det uttryckligen stadgas, att en person, hvilken icke är i
kommunen mantalsskrifven, måste, för att vara medlem af densamma, vara
derstädes uppförd till allmän bevillning för fäst egendom eller inkomst af
kapital eller arbete. Enligt denna paragrafs ordalydelse synes således en
inom kommunen icke mantalsskrifven person icke kunna utöfva rösträtt för
en inom kommunen belägen fastighet, förr än han blifvit i taxerings- och
röstlängderna införd såsom egare eller brukare af fastigheten. Vid sådant
förhållande lärer man nödgas erkänna, att lagstiftningen härutinnan är i
Bih. till Rilcsd. Prof. 1888. 7 Samt. 22 Höft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

behof af ett förtydligande, och lagutskottet tvekar för sin del icke derom,
att förtydligandet bör gå i den retning, som af herr Östberg föreslagits.

Det är nemligen uppenbart, att, då enligt kommunallagarnes anda
rättigheten att deltaga i besluten om kommunens angelägenheter har sin
grund i skyldigheten att deltaga i bestridandet af kommunens utgifter, lagstiftaren
bör tillse, att en person, hvilken deltager i de senare, icke utan
giltig anledning för längre eller kortare tid beröfvas rätten att deltaga i
besluten. Då en persons rösträtt inom en kommun grundas på inkomst af
kapital eller arbete, kan det emellertid ej undvikas, att hans rösträtt inträder
något senare än skattskyldigheten, ty denna sistnämnda, efter hvilken
rösträtten skall beräknas, kan ej till sitt mått bestämmas, förr än personens
inkomster blifvit af vederbörande taxeringsmyndigheter i vederbörlig ordning
uppskattade. I fråga om fastighet förefinnes deremot icke något sådant
hinder. Den skattskyldighet, hvilken åligger densammas egare, innehafvare
eller brukare i denna hans egenskap, bestämmes nemligen uteslutande med
hänsyn till sj elfva fastighetens beskaffenhet, och den omständighet, att personen
ombytes, utöfvar icke någon inverkan på fastighetens taxering. Det
kan således icke vålla någon tvekan eller svårighet att såsom röstberättigad
för en fastighet när som helst i röstlängden införa den person, hvilken behörigen
styrker sig vara egare, innehafvare eller brukare af samma fastighet.

Den inkomst af rörelse, som i herr Bengtssons motion omtalas, är
deremot endast ett särskildt slags inkomst af kapital eller arbete och taxeras
efter helt andra, vida mera af personliga förhållanden beroende grunder än
fast egendom. Den bevillning för inkomst af sådan rörelse, som blifvit en
föregående idkare af densamma påförd, synes således icke kunna utan vidare
läggas till grund för dens rösträtt, hvilken öfvertagit rörelsen.

Herr Östberg yttrar i sin motion, att något behof af en motsvarande
ändring i förordningen om kommunalstyrelse i stad icke synes vara för
handen. Utskottet hyser för sin del tvekan om rigtigheten af denna motionärens
uppfattning, särskildt med hänsyn till den inverkan, förändringen kan
utöfva på inträdandet af den politiska rösträtten, i hvilket afseende en olikhet
mellan land och stad skulle skapas genom att vidtaga den ifrågasatta
ändringen endast för landtkommuner.

I anledning häraf och då en fullständigare utredning af de för ändamålets
vinnande nödiga lagändringar torde vara erforderlig, anser utskottet
en skrifvelse i ämnet böra till Kongl. Maj:t aflåtas, och får utskottet följaktligen
hemställa,

3) att Riksdagen ville, med anledning af herrar J. Bengtssons
och G. F. Östbergs förevarande motioner, i skrifvelse

Lagutskottets Utlåtande JS:o 43.

anhålla, att Kong! Maj:t täcktes låta utarbeta och för
Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring i förordningen
om kommunalstyrelse på landet, att den, som
inom en kommun egen eller brukar fast egendom, må,
sedan han egendomen tillträdt och efter skedd anmälan,
införas i kommunens röstlängd och utöfva rösträtt för
det egendomen påförda fyrktal.

Uti 3:dje momentet af § 57 i förordningen om kommunalstyrelse på
landet stadgas, att jordegare eller boställsinnehafvare, som åt landbo eller
arrendator upplåtit jord eller boställe, är från erläggande af kommunalutskylder
derför befriad, enär dessa utskylder enligt lista momentet af
samma § skola af brukaren erläggas. Till detta stadgande föreslås af herrar
J. Eliasson och S. M. Olsson i deras ofvan omförmälda motioner ett tillägg i
syfte att, der arrendatorn saknar tillgång till kommunalutskyldernas gäldande,
dessa skola betalas af jordegaren eller boställsinnehafvare!!. Tilläggets
lydelse formuleras af herr Eliasson sålunda: »I de fall, der arrendator eller
landbo saknar tillgång till gäldande af sådana utskylder, skall dock jordegare
eller boställshafvare för desamma vara ansvarig.» Enligt herr Olssons
förslag skulle tillägget hafva följande lydelse: »Saknar arrendator eller
landbo tillgång till kommunalutskyldernas erläggande, åligger egaren att desamma
betala.»

Såsom i de föreliggande motionerna framhålles, kunna ganska betydliga
förluster tillskyndas en kommun derigenom, att arrendatorn af en inom kommunen
belägen fastighet saknar tillgång att erlägga de kommunalutskylder,
som skolat för fastigheten utgå; och dessa förluster blifva större och känbarare,
ju större fastighetens fyrktal är i förhållande till hela kommunens
fyrktal. På sådant sätt kunna kommunens öfrige medlemmar nödgas att
bekosta utgifter, till hvilkas beslutande arrendatorn med de på fastigheten
belöpande röster i mer eller mindre betydande män bidragit.

Motionärernas förslag synes vara väl egnadt att förekomma eller åtminstone
i väsentlig grad minska faran för dylika förluster. Då det är
jordegaren, som antagit arrendator och han dervid haft anledning att taga
kännedom om dennes ekonomiska ställning, synes det icke obilligt, att jordegaren
får ansvara för de förluster, som genom arrendator^ obestånd eljest
, skulle drabba kommunen, helst de utskylder, som påföras för en fastighet,
kunna i viss mån anses åligga sjelfva fastigheten utan afseende å inne -

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

hafvarens person. Det har visserligen mot den nu föreslagna bestämmelsen
erinrats,* att jordegaren genom arrendator^ obestånd sjelf lider en förlust,
som skulle genom ansvaret för arrendator^ utskylder ytterligare ökas; men
denna anmärkning torde förlora i vigt, då man besinnar, att jordegaren vid
arrendeaftalets uppgörande kan betinga vilkor, som skydda honom för personlig
förlust, och dessutom har förmånsrätt för arrendet enligt 17 kapitlet
6 § handelsbalken.

På grund af hvad sålunda blifvit anfördt hemställer utskottet,

4) att Riksdagen ville, med anledning af herrar J. Eliassons
och S. M. Olssons motioner, i skrifvelse anhålla, det
t täcktes Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen

framlägga förslag till sådan ändring i förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862, att der
landbo eller arrendator af jord eller boställe, hvilken
enligt mom. 1 af § 57 i nämnda förordning skall erlägga
kommunalutskylder för den af honom brukade fastighet,
saknar tillgång till deras gäldande, jordegaren eller boställsinnehafvaren
skall vara pligtig att betala samma
utskylder.

Utskottet har slutligen att yttra sig öfver herr P. Erssons i början
af detta utlåtande nämnda motion, hvilken åsyftar ändring i mom. 1 af § 57
uti förordningen om kommunalstyrelse på landet. Detta moment har följande
lydelse:

»Skyldig att till kommunens i § 5 omförmälda gemensamma utgifter
lemna bidrag är en hvar, som inom kommunen, ehvad han derstädes bosatt
är eller ej, eger eller brukar hemman, hemmansdel eller annan i mantal
satt jord eller från hemman under full eganderätt afsöndrad eller till allmän
bevillning för sig taxerad fastighet, eller derstädes idkar bergsbruk, fabriksrörelse,
handel, handtverk eller annan till allmän bevillning taxerad näring;
äfvensom en hvar, som inom kommunen sitt rätta bo och hemvist har, och
eger sådan inkomst, att bevillning till staten enligt art. II bevillningsstadgan
derför skall, såsom för inkomst af kapital eller''arbete, erläggas.»

Under åberopande af de skäl, motionären anfört i en annan vid innevarande
riksdag af honom afgifven motion, n:o 27, om tillägg till bevillnings -

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

förordningens 12 §, och under förutsättning att samma motion vinner Riksdagens
bifall, föreslår motionären, att i ofvan anförda lagrum måtte efter
orden »taxerad näring» inskjutas orden: »prestman för inkomst inom den
kommun, från hvilken inkomsten utgår.»

Då det synes utskottet uppenbart, att det ändamål, hvars vinnande
i motionen åsyftas, kan fullständigt uppnås endast genom ändring af bevillningsförordningen,
utan att förordningen om kommunalstyrelse pa landet
derför behöfver ändras, får lagutskottet, som vid sådant förhållande anser
det icke tillkomma utskottet att ingå i någon pröfning, huru vida åtgärder
för det åsyftade ändamålets vinnande böra af Riksdagen vidtagas, hemställa,

5) att herr P. Erssons förevarande, till lagutskottet hänvisade
motion icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 13 april 1888.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖGRÖN A.

Reservationer:

mot utskottets hemställan under punkterna 1) och 2):

af herrar Lilienberg, Smedberg, A. P. Lind, A. Nilsson i Rinkaby,
C. Persson i Ställhult, P. Pehr son i Törneryd och Stockman: »Vid
flera föregående riksdagar har lagutskottet föreslagit och Riksdagens Andra
Kammare antagit förändring af förordningen om kommunalstyrelse på landet
i syfte att begränsa den kommunala rösträtten. Det skäl, som blifvit
anfördt för en sådan begränsning, nemligen att densamma utgör en nödvändig
förutsättning derför, att begreppet kommunal sjelfstyrelse, som ligger
till grund för kommunallagarne, skall blifva en verklighet, är utan tvifvel
fortfarande giltigt, och hafva vi derför, med anslutning till det förslag till

Lagutskottets Utlåtande N:o 43.

ändring af omförmälda förordning, som, på sätt nämndt är, vid flera riksdagar
vunnit Andra Kammarens bifall, och i öfrigt, med godkännande af
det förslag till ändring af §§ 11 och 59 i förordningen, som i 2:dra punkten
af utlåtandet blifvit af lagutskottet tillstyrkt, ansett, att utskottet bort med
anledning af herrar L. P. Larssons och J. A. Johanssons motioner, tillstyrka
Riksdagen antagande af följande:

förordning angående ändrad lydelse af §§ 11 och 59 i förordningen om
kommunalstyrelse på landet den 21 mars 1862.

Härigenom förordnas, att §11 i förordningen om kommunalstyrelse på
landet den 21 mars 1862, sådan nämnda § lyder i kongl. kungörelsen den
8 september 1868, samt § 59 i samma förordning, sådan denna § lyder i
kongl. kungörelsen den 17 mars 1882, skola hafva följande ändrade lydelse:

Röstvärdet skall beräknas efter det en hvar röstegande åsätta fyrktal;
dock att, der för deltagande i sådana besvär, som åligga alla, hvilka inom
kommunen erlägga kommunalutskylder, annan grund, än den för utgörande af
kommunalutskylder i allmänhet gällande finnes särskilt stadgad, röstvärdet
skall'' vid beslut öfver ärenden, som röra sådana besvär, beräknas efter den
särskildt bestämda grunden. Eg må någon utöfva rösträtt för större antal
röster, än som svarar mot en tiondedel af kommunens hela röstetal efter röstlängden,
eller i något fall för högre röstetal, än det, som enligt röstlängden
sammanräknadt tillkommer öfrige röstegande. Uppkommer vid sådan beräkning
af rösträtt bråktal, skall det bortfalla.

Kommunalnämnden skall verkställa fyrktalssättningen och deröfver
upprätta en längd, upptagande, särskildt för hvarje skattskyldig och i särskilda
kolumner: för i mantal satt jord, för jordbruksfastighet utan mantal
och för annan fastighet debiterad bevillning enligt art. II i bevillningsstadgan
(eller, der bevillning ej utgår, det belopp, som, uträknadt efter taxeringsvärdet,
mot sådan bevillning svarar); för öfriga beskattningsföremål debiterad
enahanda bevillning; det åsätta fyrktalet för i mantal satt jord; fyrktalet
för jordbruksfastighet utan mantal; fyrktalet för annan fastighet; fyrktalet
för alla öfriga beskattningsföremål och summan af den skattskyldiges fyrk -

§ 11.

59.

Lagutskottets Utlåtande N:o 43. ib

talj allt på sätt det under litt. A bifogade formulär till fyrktalslängd närmare
utvisar.

Denna längd, som ligger till grund för kommunalutskyldernas debitering,
utgör med iakttagande af de bestämmelser och undantag §§ 8, 9 och
11 innehålla, tillika kommuns röstlängd. I den för anmärkningar afsedda
kolumn antecknas, om och på hvilken grund i följd af dessa bestämmelser
någon i längden uppförd skattskyldig icke eger utöfva rösträtt. Längden
upprättas i två exemplar, af livilka det ena i sockenstugan anslås och det
andra hos kommunalnämnden förvaras.»

mot utskottets hemställan under punkten 3):
af herrar Liljesköld och IL W. Huss; samt

mot utskottets hemställan under punkten 4):
af herrar Sjöcrona, Liljesköld, grefve Wachtmeister och II. W. Huss.

Nedannämnde ledamöter hafva begärt få här antecknadt, att de, på
grund af ledighet från riksdagsgöromålen, icke inom utskottet deltagit i behandlingen
af följande punkter, nemligen

herrar Victor Ekenman och von Baumgarten iris 1)—4),

herr Fröberg n:is 3) och 4), och

herr A. Göranson i Åsen n:is 1) och 2).