Lagutskottets Utlåtande N:o 42 (Utlåtande 1907:LU42 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

N:o 42.

Ank. till Riksd. kansli den 19 april 1907, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 8 § förordningen
om jordägares rätt öfver vattnet å hans grund.

I en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 151, yrkar herr Lindhagen, att Riksdagen beträffande enskildes
vattenfall jämte strandrättigheter måtte för sin del besluta följande förändrade
lydelse af 8 § i förordningen om jordägares rätt öfver vattnet
å hans grund den 30 december 1880, sådant detta lagrum lyder i
lagen den 20 oktober 1899:

»För tillgodogörande af vattenfall eller fors må utan hinder af
hvad i 7 § är stadgadt i kongsådra byggas; dock ej annorledes än
enligt 2, 3, 5 och 6 §§ är medgifvet, ej heller utan att Konungen därtill
lämnat tillstånd.

Tillstånd, hvarom i denna § sägs, må af Konungen meddelas endast
på viss tid, ej öfverstigande fyrtio år. Meddelas det sökta tillståndet,
föreskrifver Konungen, under förbehåll af enskild rätt, på hvilket sätt
och under hvilka villkor anläggningen må utföras och nyttjas.»

Berörda yrkande ingår i en annan af herr Lindhagen afgifven
motion, n:o 146, angående några statsåtgärder i ändamål att i erforderliga
fall förekomma och undanröja enskildes jordmonopol, men har i
anledning af stadgandet i 55 § 3 mom. riksdagsordningen uti särskild
motion upprepats.

Uti motionen n:o 146, till hvilken utskottet tillåter sig hänvisa
beträffande den allmänna motiveringen till berörda motion, har i en
särskild afdelning under rubriken enskildes vattenfall jämte strandrättigheter
uppmärksamheten hänledts å en del brister och olägenheter i vårt
lands vattenrättsförhållanden äfvensom å åtgärder, hvilka ifrågasatts såsom
ägnade att i särskilda afseenden minska eller afhjälpa desamma.

Bih. till Riksd. Prot. 1907. 7 Sami. 38 Höft. (R:o 42.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

I en inledande framställning'' anföres följande:

»Till jorden hör äfven vattnet. Det senare bidrager till landets
hushållning med de omfattande realiteterna drifkraft, bevattning, fiske
samt farled och flottled. Från vattnet vinnes ock jord genom vattenafledning,
utdikning eller invallning.

Det är klart, att jämväl i fråga om vattnets tillgodogörande kan
uppstå monopol till skada för det allmännas intressen. Lättast inträffar
detta med vattenfallen och det är därutinnan, som spörsmålet
hos oss äger aktualitet. Vårt land är nämligen rikt på vattenfall och
det timras upp stora hus af förhoppningar för framtiden på dessa
kraftkällor. Men medan man sysselsätter sig med dylika förhoppningar,
arbetar jobberiet oförtrutet för att söka grusa dem. Felet ligger
här hos samhällsförhållandena och något måste väl göras för att mota
spekulationen. Det gäller se till, att ej staten och hela orter blifva
för sina oafvisligaste behof alldeles beroende af enskildes godtycke.
Ett allmänt intresse är det ock, att den oerhörda värdeförhöjning af
vattenfallen, som med visshet kan under tidernas lopp emotses, till
afsevärd del blifver en samhällets egendom. Äfven industrien är här
en synnerligen intresserad part. Ofta sammanblandar man två skilda
saker, nämligen industrien såsom sådan samt enskildes spekulationer i
industrivärlden och deras källflöden landets naturrikedomar. Dessa
sträfvanden blifva allt mer en öfverhängande fara icke minst för industrien
själf. Sedan aktie värdena uppdrifvits, drager man sig vid
gynnsamt tillfälle tillbaka med sin vinst, kvarlämnande den verkliga
industrien att nedtryckas under allt för stora kapitalutlägg, hvaraf
sedan i sin ordning äfven konsumenterna blifva lidande. Men vattenkraftens
ökade värde i framtiden får ej bli företrädesvis en tillfällig
konjunktur vinst för några få, utan skall varaktigt fördela sig i ökad
nytta för konsumenterna och minskade bekymmer för produktionen.
Detta kan i längden ej vara annat än till gagn för den idoga industrien,
om det än framstår såsom en olägenhet för de omförmälda mellanhänderna.

Under sådana förhållanden vore det väl tryggast, att staten och
kommunerna ägde vattenfallen samt själfva utnyttjade dem eller för
möjligast billiga afgifter upplät kraften för industriella behof och
belysningsändamål. ''

Lyckligtvis äger också staten redan nu många vattenfall. Vattenfallskommittén
har förtecknat såsom staten tillhöriga 271 »mera betydande»
och 105 »mindre betydande». Detta är minimisiffror. Denna
äganderätt grundar sig i en mängd fall därpå, att staten har äganderätt
till själfva stranden. Vidare äger staten vissa själfständiga vatten -

Lagutskottets Utlåtande N:o 42. 3

possessioner bestående af vattenrätt med eller utan utmål å stränder
eller holmar. Detta senare innehaf är i södra och mellersta Sverige
merendels kvarlefvor af kronans särskildt under 1500-talet framställda
anspråk på regalrätt till de större vattendragen, hvilka därför ock
i författningarna kallades kronans strömmar. I flera fall är denna
rätt tvistig och en särdeles stor framgång vann kronan då genom
Kung!. Maj:ts domar den 30 december 1899 samt den 19 augusti och
den 27 september 1901 fastslogs, att kronan vore ägare af allt vatten
i Trollhätte strömmar. I norra delen af riket har kronan i de gamla
tiderna förbehållit sig regalrätt till vattnet likaväl som till skogarna.
Vid afvittringarna, hvarigenom kronan afhände sig större delen af sina
marker därstädes, skulle enligt afvittringsförfattningarna kronan förbehållas
större strömfall, som kunde användas till farleders öppnande,
sjöars urtappning, ofvanför belägna ägors befrielse från öfversvämningar
m. m. dylikt. Åtskilliga mera betydande vattenfall, ehuru på långt
när ej alla, ha på detta sätt blifvit staten förbehållna, nämligen inom
Norrbottens och Västerbottens län 9 vattenfall utan utmål och 16
vattenfall jämte utmål samt inom Jämtlands, Gäfleborgs och Kopparbergs
län 3 fall med utmål.

Ett mycket stort antal vattenfall inom landet äro emellertid i
enskildes ägo. Men af skäl, som ofvan framhållits, får detta ej föranleda,
att staten lämnar dem utan uppmärksamhet. Det kräfves, att
statsmakten har i sin hand att här ingripa reglerande för ofvan angifna
ändamål. I detta afseende kunna åtskilliga åtgärder ifrågasättas.»

Härefter öfvergår motionären till en redogörelse för de särskilda
åtgärder, som i sådant afseende hittills kommit på tal.

Såsom en sådan åtgärd omnämnes först statsinköp af enskilda
vattenfall. Härpå upptager motionären till behandling frågan om betryggande
villkor vid koncession för framdragande af elektriska kraftledningar.
I detta ämne anföres följande:

»Vid 1896 års riksdag väcktes åtskilliga motioner i syfte att vidga
möjligheterna för industrien att draga nytta af vattenkraften i landet.
Ändamålet var naturligtvis särdeles behjärtansvärdt. Men viktigt hade
också varit att samtidigt värna om det allmännas rätt och skydda
industrien mot spekulation. Intresset för denna senare angelägenhet
lyste däremot med sin frånvaro.

Bland annat föreslogs sålunda af hr Wijkander expropriationsrätt
för framdragande af elektriska ledningar för belysning eller kraftöfverföring
öfver annans mark. Riksdagen beslöt äfven en skrifvelse i
sådant syfte.

Lagutskottets Utlåtande N.o 42.

År 1900 kom härefter en kungl. proposition i ämnet, som dock
lika litet tog någon hänsyn till det allmännas intresse. I en utredande
motion begärdes därför afslag å propositionen och nytt
förslag. Utom åtskilliga andra anmärkningar, såsom att jordägarens
rätt ej behörigen iakttagits, framhölls att för rätt att anlägga starkströmsledning
å annans mark borde sökas statens koncession, att denna
koncession jämte expropriationsrätten borde beviljas endast på viss tid
i sänder samt att vid koncessionen borde fastställas en viss årlig
koncessionsafgift efter vissa grunder att tillfalla staten och eventuellt
till vissa andelar äfven kommunen och jordägaren. Denna senare afgift
skulle bland annat hafva till ändamål att till det allmänna indraga en
del af den framtida ökningen i vattenkraftens konjunkturvärde samt
att bevara åt det allmänna möjligheten att vid trängande behof kunna
inlösa vattenfallet för rimligt pris. Första Kammaren biträdde i hufvudsak
propositionen, Andra Kammaren afslog den och begärde nytt förslag.

År 1902 återkom Kungl. Maj:t med saken. Väl var nu jordägarens
rätt bättre tillgodosedd, men hvad som anmärkts i fråga om det allmännas
intresse hade fortfarande lämnats utan allt afséende. Kanske trodde
man sig genom det förra tillmötesgåendet kunna lyckas tillfredsställa
Andra Kammarens majoritet. I väckta motioner upprepades emellertid
de senare anmärkningarna. Första Kammaren blef nu tvungen att
gifva med sig i fråga om den påyrkade tidsbegränsningen. Andra
Kammaren beslöt en koncessionstid ej öfverstigande 30 år och Första
Kammaren högst 50 år, hvilket sedan sammanjämkades till 40 år. Däremot
lyckades det ej vinnas någon framgång åt yrkandet om fastställelse
af en koncessionsafgift. Den beslutade tidsbegränsningen på högst
40 år återfinnes nu såsom ett moment i 2 § af lagen den 27 juni 1902
innefattande vissa bestämmelser om elektriska anläggningar.»

Härmed har motionären i sin framställning kommit öfver till det
ämne, som utgör föremål för nu föreliggande motion, och är den af
honom framlagda motivering till densamma af följande lydelse:

»Det har ofvan anmärkts, hurusom vid 1896 års Riksdag framkommo
förslag att underlätta för industrien att kunna utnyttja vattenfallen
och att ett af dessa förslag afsåg expropriationsrätt för framdragande
af elektriska kraftledningar. De andra förslagen framförda
af herrar Cederberg, Svedelius, Berndes och Wijkander åsyftade alla i
hufvudsak rättighet för strandägare att i landets forsar och vattenfall
få tillgodogöra sig vattenkraften jämväl i kongsådra.

Man må nu ha hvilka meningar som helst om kungsådrans rättshistoriska
betydelse. Faktum är att den enligt allmän lag skall hållas

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

fullständigt öppen för allmänna ändamål och att endast med statsmakternas
begifvande en rubbning kan ske i detta förhållande. Likaväl
som i fråga om expropriation af mark för kraftledningar, hvilket också
kräfde medverkan af statens lagstiftning, hade staten äfven här ett förpliktande
tillfälle att förbehålla sig ett medinflytande genom att meddela
koncession endast för viss tid i sänder och att upptaga en koncessionsafgift.
Hvad särskild! angår afgiften är en sådan i detta fall berättigad
äfven såsom en arrendeafgäld för rätten att förfoga öfver en vattenkraft,
som strandägaren förut ej fått begagna sig af.

Men såsom redan sagts sysslade 1896 års Riksdag ej med några
tankar i dessa riktningar. Riksdagen beslöt därför utan någon reservation
en skrifvelse i jämväl dessa motioners syfte.

Redan år 1899 framlades en kungl. proposition i detta ämne,
hvari föreslogs ett tillägg till förordningen om jordägares rätt öfver
vattnet å hans grund den 30 december 1880 i ändamål att för tillgodogörande
af vattenfall eller fors finge med Konungens begifvande byggas
i kungsådra. Icke heller i denna proposition inrymdes någon tanke
åt angelägenheten att på samma gång tillvarataga det allmännas rätt
för framtiden. Och en stor försummelse var att icke heller någon af
oss i Riksdagen kom att då tänka på denna sak, såsom däremot skedde
nästföljande år vid behandlingen af propositionen om expropriation för
elektriska kraftledningar. Kungl. Maj:ts förslag blef sålunda i detta
ämne genom ett rent förbiseende oanmärkt antaget af Riksdagen, hvarefter
lag utgafs den 20 oktober 1899.

Denna försummelse, hvilken man senare kom underfund med,
gjordes ett försök att reparera vid behandlingen år 1904 af väckt fråga
om revision af lagstiftningen om jordägares rätt till vattnet å hans grund.
I en reservation till lagutskottets betänkande påyrkades, att i motiven till
Riksdagens skrifvelse skulle fästas uppmärksamhet på, att dylika upplåtelser
borde meddelas endast genom ett modernt koncessionsförfarande.
Samma skäl menade man, som talade för begränsning af tiden för
koncession å elektriska ledningars framdragande, borde äfven föranleda
till att det allmänna ej för all framtid afhände sig förfoganderätten
öfver vattenkraften i kungsådra och att äfven möjlighet hölles öppen,
att utarrenderingen kunde ske mot en viss afgäld. I fråga om en tidsbegränsning
kunde ytterligare åberopas behandlingen vid 1902 års Riksdag
af en kungl. proposition om tillgodogörande af statens vattenkraft vid
Trollhättan. Det hade af Kungl. Maj:t, underbart att säga, äfven här
föreslagits att upplåta en stor del af vattenkraften till ett enskildt
bolag för all framtid mot afstående af en liten del af stranden. Men

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

båda kamrarne blefvo i princip eniga om, att den ifrågasatta upplåtelsen
ej borde ifrågakomma för längre tid än högst 40 år i sänder.

Ifrågavarande reservation lyckades dock ej samla majoritet ens i
Andra Kammaren. Man kan ju tycka, att detta var underligt, då saken
var densamma, för hvilken i ett liknande ämne med framgång striddes
åren 1900 och 1902. De yttre förhållandena voro dock mycket olika.
Kammaren bestod af många nya medlemmar, som voro främmande för
ämnet, lag var redan antagen och förslaget att kort efteråt ändra
den framkom tämligen tillfälligt utan stöd af någon framställning i
den föreliggande motionen. Därtill kom den icke oviktiga omständigheten,
att striden om betryggande villkor vid koncession för framdragande
af elektriska kraftledningar rörde äfven tillgodoseendet af
jordägarens rätt. Därigenom hade äfven hänsynen till det allmännas
rätt lättare att få komma med bland landtmännens naturliga intresse
för den förra saken.

Fortfarande kvarstår dock såsom en stor otillbörlighet, att staten
på detta sätt för all framtid utan omtanke bortgifver vattenkraften i
kungsådra och såmedelst öppnar ytterligare marknad för jobberiet.
Lätt skall det också inträffa, att staten nödgas för allmänt ändamål
återköpa gåfvan med det belopp, hvartill en evärdelig nyttjanderätt
kan uppskattas. Det står visserligen Kungl. Maj:t nog öppet att vid
sitt tillstånd i alla fall fästa villkor i förevarande afseende. Men detta
lärer ej vara att förvänta allra minst efter den utgång frågan åren
1899 och 1904 erhöll i Riksdagen. I de hitintills gifna tillståndsrésolutionerna
har ock upplåtelsen skett för evärdelig tid och utan all
ersättning. Att vänta något af den år 1904 begärda revisionen af
vattenrättslagstiftningen är af samma skäl hopplöst. Dessutom är denna
fråga brådskande. Äfventyrliga tillståndsresolutioner kunna meddelas
slag i slag, och sedan är det för sent. Ett tillägg bör således omedelbart
ske till 8 § i 1880 års författning innefattande enahanda begränsning
af tiden för upplåtelse af rätt att öfverbygga kungsådra som intagits
i 2 § af 1902 års lag om elektriska kraftledningar. Äfven frågan om
en koncessionsafgift bör åter upptas. Denna afgift har i detta fall en
dubbel uppgift såsom en skatt på oförtjänt värdestegring och tillika
en arrende afgift. Ur den förra synpunkten skall frågan längre fram
upptagas i samband med spörsmålet om skatt på jordvärdestegring i
allmänhet, och torde då arrendesynpunkten kunna få följa med såsom
sällskap.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 42. 7

Bestämmelsen i 1734 års lag om kungsådras öppenhållande var
ovillkorlig och upptogs i denna form jämväl i 1880 års förordning
angående jordägares rätt öfver vattnet å hans grund. En ändring i
detta förhållande inträdde, då genom lagen den 20 oktober 1899 möjlighet
bereddes strandägare att för tillgodogörande af vattenfall eller
fors vinna tillstånd att bygga i kungsådra.

Enligt denna lag erfordras för hvarje särskildt fall Kungl. Maj:ts
tillstånd. Någon begränsning af den tid, för hvilken tillståndet må
meddelas finnes icke bestämd och lärer ej heller utaf Kung]. Maj:t
iakttagits vid hittills meddelade tillståndsresolutioner. Det är mot
berörda förhallanden denna motion i nu ifrågavarande punkt riktar sig.

Visserligen lär Kungl. Maj:t i hittills meddelade tillståndsresolutioner
sökt genom ganska utförliga bestämmelser sörja för att de allmänna
intressen, hvilka framdeles skulle kunna blifva lidande genom
kungsådras öfverbyggande, obehindradt måtte komma till sin rätt. Men
så länge icke genom en ny lagstiftning förhållandena blifvit genom bestämmelser
i lag säkrare ordnade, finnes icke full säkerhet, att villkoren
för öfverbyggandet alltid blifva tillräckligt betryggande för det allmänna.
Utskottet delar på grund häraf motionärens uppfattning angående
olämpligheten däraf att med nu gällande lagbestämmelser rätt till
öfverbyggande af kungsådra upplåtes utan tidsbegränsning. Genom en
dylik anordning kan det hända, att staten afhänder sig för all framtid
bestämmanderätten öfver vattnet i kungsådran och därmed tillika afskär
möjligheten att genom reglering efter omständigheterna af villkoren
lör den. enskildes begagnande af nämnda vatten öfvervaka, att det allmänna
intresse, bestämmelserna om kungsådra äro afsedda att befordra,
icke åsidosättes.

Den föreslagna begränsningen för tillståndet till 40 år finner
utskottet härvidlag lämplig, särskildt med hänsyn därtill att denna
tidsbegränsning gäller på ett annat område af vår lagstiftning, där
ifrågavarande grundsats trängt igenom, nämligen vid koncession för
framdragande af elektriska kraftledningar.

Till följd af Riksdagens skrifvelse den 10 maj 1904 pågår för
närvarande inom eu af Kungl. Maj:t tillsatt kommitté arbete för fullständig
revision af vattenrättslagstiftningen. Denna kommitté lärer,
enligt hvad utskottet inhämtat, vara betänkt på förslag, hvarigenom
väsentligen afvikande bestämmelser mot nu gällande skulle införas till
skydd för de intressen, som nu gagnas genom stadgandet om kungsådras
öppenhållande, bestämmelser, som dock icke vore afsedda att
liga tillämpning på strömfall, som vid den föreslagna lagens trädande

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

i kraft redan äro i laga ordning öfverbyggda eller eljest till fullo utnyttjade.
Utskottet finner uti detta förhållande ett ytterligare skäl,
hvarför icke genom tillstånd utan tidsbegränsning till kungsådras öfverbyggande
rättigheter i detta hänseende skola än vidare förvärfvas, som
kunna blifva till hinder för genomförande i fullständigast möjliga mån
af ny lagstiftning i ämnet.

Utskottet, som alltså är med motionären ense därom, att det
ligger vikt uppå, att bestämmelser i angifven riktning snarast möjligt
erhållas, har dock med hänsyn därtill, att vattenrättslagstiftningen är
föremål för en fullständig utredning och revision, hvars resultat jämförelsevis
snart torde vara att emotse, icke ansett sig böra nu förorda
till antagande det framlagda förslaget om tillägg till den nu gällande
lagen, utan håller före att ändamålet lämpligast bör kunna vinnas
genom en framställning till Kungl. Maj:t om begränsning till tiden i
afseende å tillåtelser att bygga i kungsådra, som hädanefter och intill
dess ny lagstiftning i ämnet kommit till stånd kunna komma att
meddelas.

På grund af hvad sålunda anförts, får utskottet hemställa,

att Riksdagen i anledning af förevarande motion
måtte i skrifvelse till Kungl. Maj:t hemställa, det
täcktes Kungl. Maj:t, intill dess ny vattenrättslagstiftning
kommit till stånd, vid meddelande af tillstånd
till byggande i kungsådra göra sådan begränsning
af tiden för tillståndet, att detsamma komme
att gälla allenast för högst 40 år.

Stockholm den 19 april 1907.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Herr Andersson har begärt få antecknadt, att han icke deltagit i
detta ärendes behandling inom utskottet.

STOCKHOLM, ISAAC MARCUS’ BOKTRYCKERI-AKTIEBOLAG, 1907.