Lagutskottets Utlåtande N:o 42 (Utlåtande 1903:LU42 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

N:o 42.

Ank. till Eiksd. kansli den 17 mars 1903, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om skrifvelse till Konungen
i fråga om närmare bestämmelser rörande villkoren för
värnpliktiges rätt att afflytta från riket.

Till behandling af lagutskottet har hänvisats en inom Första Kammaren
af friherre Alströmer väckt motion, n:o 22, af följande lydelse:

»I kungl. kungörelsen den 28 januari 1887 om hvad iakttagas bör
af värnpliktig, som önskar vinna tillstånd att få från riket afflytta, heter
det i 1 §: »önskar värnpliktig, som icke blifvit till landstormen öfverförd,
att för vinnande af bättre utkomst, eller på grund af eljest ömmande
omständigheter, erhålla tillstånd att afflytta från riket, ingifve han till
kompaniområdesbefälhafvaren i det kompaniområde, inom hvilket sökanden
är mantalsskrifven, eller, om han är inskrifven å sjömanhus, detsamma är
beläget, till Kungl. Maj:t ställd ansökan i ämnet och foge därvid prästbetyg
äfvensom uppgift å de medel, öfver hvilka sökanden för verkställande
af utflyttningen förfogar, samt de andra handlingar, som han till
stöd för ansökningen vill åberopa.»

Det torde icke ofta hafva inträffat, att värnpliktigs ansökan att få
ur riket afflytta icke blifvit af Kungl. Maj:t bifallen, för så vidt de inlämnade
ansökningshandlingarna varit fullständiga och sökanden icke
brustit i afseende å böters erläggande för uteblifvande från inskrifningseller
mönstringsförrättning, eller eljest haft något med rättvisan ouppgjordt.

Under tioårsperioden 1891—1900 hafva icke mindre än 32,306 värnpliktige
ynglingar med Kungl. Maj:ts nådiga tillstånd lämnat Sverige, såBih.
till Riksd. Prof. 1903. 7 Sami. 35 Höft. (N:o 42).

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

lecles i medeltal mer än 3,230 stycken årligen. Det största antalet under
denna tioårsperiod utflyttade år 1893, då 6,972 värnpliktige lämnade landet,
och det därnäst största antalet, nämligen 3,489, utvandrade år 1900.
Man kan inför dessa siffror med fog säga, att reflexionerna göra sig själfva,
eller är det icke »en händelse, som ser ut som en tanke», att året efter
urtima riksdagen det största och året före afgörandet af det väntade nya
härordningsförslaget det näst största antalet emigranter i värnpliktsåldern
lämnat landet, i synnerhet om man därtill lägger, att emigrationen af
värnpliktige under det sista året skall hafva ökats med 2,259 personer,
eller från 4,572 stycken under 1901 till 6,831 stycken under 1902.

Jag tror icke, att sammanhanget mellan den ökade värnplikten och
den ökade emigrationen kan förnekas, äfven om det villigt må erkännas,
dels att fruktan för de ökade vapenöfningarna efter hand sannolikt kommer
att minskas, och dels att de ekonomiska förhållandena i landet icke
oväsentligt inverkat och alltjämt komma att inverka på emigrationen i
allmänhet och således äfven på den värnpliktiga ungdomens utflyttning.

Då det emellertid, oafsedt det större eller mindre antalet värnpliktige,
som det ena eller andra året utflyttat, är ett faktum, att Kungl.
Maj:t aldrig, om icke på allra sista tiden, plägat afslå värnpliktigs ansökan
att få ur riket al flytta, där vederbörliga formaliteter iakttagits och
den sökande icke häftar för af en eller annan anledning ådömda böter,
så framgår däraf med all önskvärd tydlighet, att kungl. kungörelsen den
28 januari 1887 blifvit så tillämpad, att en uttalad önskan i detta afseende
är allt, som fordras af den värnpliktige för att han skall äga rättighet
att undandraga sig sin värnplikt. Ett faktum är det äfven, att
flere tusen af våra unge män i värnpliktsåldern hafva lämnat landet för
att söka sin lycka i annat land, vanligen Amerika, eller för att därigenom
undgå de ökade kraf, som fosterlandet nödgas ställa på sina söner med
hänsyn till vapenöfning och försvarsförmåga. Utan att vilja fälla någon
dom öfver dessa värnpliktiga emigranter, synes det mig vara alldeles otvifvelaktigt,
att staten har rätt att hindra sina medlemmar att, sedan de
uppnått den ålder, då de kunna börja att återgälda uppoffringarna från
det allmännas sida för deras undervisning och uppfostran, öfvergifva sitt
land; och jag menar, att det äfven är statens plikt att så göra, icke allenast
ur statens synpunkt, utan äfven för de unga emigranternas eget
bästa, hvilka, lockade af falska förespeglingar eller frestade af den äfventyrslusta,
som mer eller mindre utpräglad torde finnas hos all ungdom,
den svenska icke undantagen, lämna sitt fosterland för att i aflägsna länder
gå ovissa öden och ofta nog en säker undergång till mötes. Den
åberopade kungl. kungörelsen torde äfven vara ett bevis på att Kungl.

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Maj:t har en sådan uppfattning om åtminstone statens rätt, då Kung].
Maj:t fordrar, att tillstånd att från riket afivtta skall begäras.

Det säges visserligen i den nämnda kungörelsen, att skälen, som
skola angifvas för att motivera den värnpliktiges önskan att från riket
afflytta, skola vara »vinnande af bättre utkomst», eller »eljest ömmande
omständigheter»; men då någon ingående pröfning af dessa skäl icke torde
förekomma, är detta naturligtvis en död bokstaf utan inre betydelse, och
strängt taget fordras icke något annat skäl för ansökningens beviljande,
än en uttryckt önskan att emigrera. Det kan för öfrigt ifrågasättas, huruvida
»vinnande af bättre utkomst» i allmänhet kan betraktas som en »ömmande
omständighet», ty förhållandena äro här i Sverige, dess bättre,
icke sådana, att landets dugligaste och mest arbetsföra söner tvingas att
emigrera för att finna sin utkomst. Här är godt om arbetsförtjänst för
den, som verkligen vill och kan arbeta. Jag tror äfven, att de, som
genomgått den allmänna värnpliktens skola, få en annan syn på tingen
och skola förlora lusten att emigrera. De oförståndige, som icke inse
fördelande af värnpliktens uppfostrande ändamål genom vapenöfningarnas
fysiskt välgörande inverkan på kroppsutvecklingen och den teoretiska undervisningens
bildande och förädlande inflytande, må staten hafva rätt att
därtill tvinga, i synnerhet som därigenom icke blott individernas, utan hela
landets bästa tillgodoses och utsikterna att kunna försvara dess oberoende
väsentligen ökas därigenom, att landets bästa och kraftigaste söner stanna
kvar och lära sig att försvara det i farans stund. Att villkoren för rättighet
att ur riket afflytta måste skärpas, torde således ligga i öppen dag.
I "andra länder är friheten att under värnpliktsåldern utflytta mer eller
mindre inskränkt, och om jag ej alltför mycket misstager mig, är det i
ett eller annat land alldeles förbjudet under en viss del af värnpliktsåldern
att utvandra. Jag skall tillåta mig anföra, huru härmed förhåller
sig i Tyskland, där förhållandena ju i många andra afseenden likna de
hos oss rådande.

I tyska riket meddelas icke rätt till utflyttning åt värnpliktig, från
fyllda 17 år till och med fyllda 25 år, med mindre än att han kan
förete af vederbörande utfärdadt intyg, att ansökan om utflyttning »icke
uppenbarligen sker i afsikt att undandraga sig vederbörlig tjänsteplikt i
hären eller flottan». Sådant intyg skall vara utfärdadt af eu s. k. »Ersatzkornmission»
inom vederbörande område, hvars ständiga ledamöter äro
en officer och eu civil ämbetsman. Den senare, som på förslag af »kretsdagen»
tillsättes bland jordägare och ämbetsmän inom kretsen, är i Preussen
i regeln vederbörande landtråd eller polisdirektör. Denna kommission,
som äger alla förutsättningar för personkännedom och kunskap om öfriga

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

förhållanden inom orten, åligger att samvetsgrant undersöka, huruvida den
värnpliktige, som söker förskaffa sig rätt till utflyttning, icke uppenbarligen
gör detta i afsikt att undandraga sig sin tjänsteplikt. Om det visar
sig att så är fallet, skall det för utflyttnings beviljande nödvändiga intyget
den sökande förvägras. Ersatzkommissionen är i detta fall sista instansen.
Den civile ledamoten af Ersatzkommisionen har dessutom till
sitt biträde lägre civila myndigheter, som äro pliktiga att, så snart till
deras kännedom kommer, att någon värnpliktig har för afsikt att utvandra,
därom genast göra anmälan till den civile ledamoten af kommissionen.
Sådan anmälan skall äfven göras angående den, som efter erhållet utflyttningstillstånd
icke inom sex månader begagnat sig af tillåtelsen att lämna
kejsardömet, i hvilket fall det gifna tillståndet förlorar sin kraft. Skulle
meningsskiljaktighet mellan de båda ständiga medlemmarne af Ersatzkommisionen
uppstå rörande afsikten med ansökan att få utvandra, så
skall »Oberersatzkommissionens» afgörande inhämtas, innan något tillstånd
till utvandring får lämnas. Denna öfverkommission räknar såsom ständiga
ledamöter en högre officer och en högre civil ämbetsman. Det måste
naturligtvis vara förenadt med stora svårigheter att kunna afgöra, om utflyttningen
önskas för att den värnpliktige därigenom skall kunna undandraga
sig den militära tjänstgöringsskyldigheten; men med de medel, som
stå den tyska undersökningskommissionen till buds, torde i de flesta fall
kunna konstateras, om så är förhållandet eller icke. Straffbestämmelserna
för otillåten utvandring återfinnas i Strafgesetzbuch för das d. Reich § 140
och variera mellan 150 och 3,000 mark böter eller fängelse från en månad
till ett år. Sker otillåten utvandring, sedan ett kejserligt förbud för
utvandring under krig eller hotande krigsfara utfärdats, höjes straffet till
högst 2 års fängelse, hvarjämte böter till högst 3,000 mark kunna ådömas.
Äfven försök till brott af här ifrågavarande art är straffbart, och i vissa
fall kan beslag läggas på dens egendom, hvilken utvandrat utan vederbörlig
tillstånd.

Såsom af förestående korta utredning framgår, har man i Tyskland
med hänsyn till värnpliktiges utvandring åtminstone försökt att vidtaga
åtgärder till förekommande af utvandring i afsikt att undandraga sig
värnplikten, och, ehuru jag ingalunda vill påstå, att den i Tyskland använda
metoden är fullt tillämplig hos oss eller ens skulle vara möjlig att
här införa, är jag dock öfvertygad om, att, ifall en noggrann undersökning
rörande motiven för de värnpliktiges önskan att få ur riket afflytta
här i vårt land föregått ansökningarnas inlämnande till Kungl. Maj:t, så
hade en stor procent af de värnpliktige, som på de sista 10 åren utvandrat,
fått sina ansökningar afslagna, de unge männen själfva till största

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

fördel och lycka, men äfven fosterlandet till nytta och välsignelse. Det
är ingen småsak, som det här gäller, då en hel armé genom dessa emigranter
gått förlorad för fosterlandets försvarskraft.

I den af Konung och Riksdag i sammanhang med det nya härordningsförslaget
år 1901 antagna värnpliktslagen heter det i 1 §: »Hvarje
svensk man är värnpliktig från och med det kalenderår, under hvilket
han fyller tjuguett år», och i 4 § nämnes hvilka som äro från värnpliktens
fullgörande frikallade, nämligen de, som äro till tjänst vid rikets försvar
oförmögne; men det står ingenstädes nämndt, att den, som »för vinnande
af bättre utkomst» eller »eljest ömmande omständigheter» önskar från riket
afflytta, skall hafva rättighet att med Kungl. Maj:ts nådiga tillstånd blifva
från värnpliktens fullgörande frikallad. Enligt kung], kungörelsen den
28 januari 1887, som ännu äger gällande kraft, står det emellertid hvarje
svensk man i värnpliktsåldern fritt att utvandra, blott han därom uttalar
en önskan. Det förefaller mig, att denna kungl. kungörelse hade bort
undergå en behöflig revision i och med antagandet af den nya värnpliktslagen,
alldenstund själfva grundbestämmelsen i lagen faktiskt upphäfves
genom kungörelsen, så som den tolkas. Det hade icke, synes det mig,
vant orimligt, om, såsom ursprungligen var föreslaget, staten hade fordrat
en särskild »värnskatt» af den, som är till krigstjänst fullt duglig, men af
en eller annan orsak medgifves rättighet att genom utvandring undandraga
sig sin värnplikt, och jag håller äfven före, att staten kunde fordra
värnskattens utgörande äfven af sådana, som i afsikt att undandraga sig
värnplikten ur riket afflytta före värnpliktsåldern, t. ex. efter fyllda 18
år. Jag skall för närvarande icke inlåta mig närmare på dessa frågor,
hvilka jag förmodar liksom frågan om kontrolleringen af motiven hos
dem, som ingifva ansökningar att få utvandra, komma att tagas under
ompröfning, ifall min motion vinner det afseende, som jag hoppas och
vågar tro att den förtjänar. Om det anses vara alltför svårt och måhända
motbjudande att här i »frihetens stamort på jorden» införa sådana åtgärder
som i Tyskland för undersökning af de skäl, som föranledt den värnpliktiges
ansökan att ur riket afflytta, torde det likväl vara både möjligt
och behöfligt . att underkasta dem någon pröfning, innan de utan vidare
bifallas, och införandet af en värnskatt, som skulle drabba alla emigrerande
värnpliktige lika, innebår åtminstone ingen orättvisa. En sådan
bestämmelse skulle lämpligen kunna införas såsom ett tillägg till § 4 i
värnpliktslagen.

Då frågan emellertid fordrar en noggrann utredning, tillåter jag
mig vördsamt föreslå, att Riksdagen ville hos Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t taga under ompröfning och för Riksdagen föreslå de

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

närmare bestämmelser rörande villkoren för värnpliktiges rättighet att
från riket afflytta, hvilka, utöfver hvad för närvarande finnes föreskrifvet,
lämpligen må kunna stadgas i afsikt att i betydlig mån inskränka denna
emigration af värnpliktig ungdom.»

Då i äldre tid det var värnpliktig medgifvet att för beväringsskyldighetens
fullgörande sätta annan duglig karl i sitt ställe, ägde den värnpliktige
frihet att afflytta från riket, om han på detta sätt kunde för sig
anskaffa annan man. I kungörelsen angående allmänna beväringen den

13 november 1860 gjordes emellertid frikallande från beväringsskyldigheten
i och för aflyftning till främmande land beroende på pröfning af
Kungl. Maj:t för hvarje särskildt fall. Det stadgades härvid, att ingen,
som ägde tillgång, kunde erhålla sådan befrielse, med mindre han i fredstid
eidade den afgift af 100 riksdaler, mot hvars betalande beväringsskyldig
i allmänhet kunde vinna befrielse från vapenöfning, samt i krigstid
genom lega satte annan antaglig karl i sitt ställe. Sedan genom kungörelsen
den 1 november 1872 friköpningsrätten och rätten att sätta annan
i sitt ställe afskaffats, stadgades med afseende å värnpliktigs rätt att
afflytta från riket i förordningen angående inskrifning och redovisning af
värnpliktige m. m. den 6 december 1886, att prästbetyg icke finge meddelas
beväringsman för afflyttning från riket, såvida han icke visade, att
han därtill erhållit vederbörligt tillstånd, samt utfärdades genom den af
motionären omnämnda förordningen den 28 januari 1887 angående sättet
för erhållande af dylikt tillstånd de i motionen anförda föreskrifterna.
Sistnämnda författning är dock icke, såsom motionären förutsätter, fortfarande
gällande. Den upphäfdes, liksom förordningen den 6 december
1886, genom inskrifningsförordningen den 22 december 1892, som dock
upptog i hufvudsak samma stadganden i förevarande afseende. Nu gällande
bestämmelser i ämnet innehållas i inskrifningsförordningen den 5
december 1901 och äro, jämförda med stadgandena i värnpliktslagen den

14 juni 1901, i hufvudsak följande. Något hinder att utvandra finnes
icke för den, som ej uppnått värnpliktsåldern d. v. s. ej inträdt i det kalenderår,
under hvilket han fyller 21 år, eller för värnpliktig, som blifvit
öfverförd till landstormen. Under den tid värnpliktig tillhör beväringen,
d. v. s. under de tolf första åren af värnpliktstiden, får han däremot ej utan
särskildt tillstånd afflytta från riket. Om sådan värnpliktig, för vinnande af

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

bättre utkomst eller på grund af eljest ömmande omständigheter, önskar
erhålla dylikt tillstånd, skall han därom hos Kungl. Maj:t göra ansökning,
därvid han bör foga uppgift å de medel, öfver hvilka han för verkställande
af utvandringen förfogar. Om tillstånd till utflyttningen meddelas,
men den värnpliktige icke begagnar sig däraf, är han fortfarande värnpliktig,
och om han vistas inom landet, då kallelse utgår till inskrifningsförrättning,
tjänstgöring eller mönstring, därvid han eljest haft skyldighet
att infinna sig, är han pliktig att vid dylik förrättning eller tjänstgöring
iakttaga inställelse. Inskrifningsförordningen innehåller därjämte föreskriften,
att betyg för afflyttning från riket ej må utfärdas för värnpliktig,
som ej får utvandra utan särskildt tillstånd, med mindre sådant tillstånd
meddelats, äfvensom åtskilliga dithörande ordningsstadganden. Dessutom
finnas t. ex. i förordningen om hvad med afseende å utvandrares fortskaffande
till främmande världsdel iakttagas bör den 4 juni 1884 bestämmelser
i syfte att åstadkomma kontroll å efterlefnaden af stadgandena i
ämnet.

Angående de bestämmelser, som beträffande värnpliktigs rätt att
utvandra gälla i våra grannländer äfvensom i åtskilliga af de stora
militärstaterna, har utskottet, till den del redogörelse i ämnet icke, såsom
med afseende å Tyskland, lämnats i motionen, haft till sitt förfogande
en inom generalstaben utarbetad promemoria, hvilken är såsom
bilaga fogad vid detta utlåtande och till hvilken utskottet tillåter sig
att hänvisa.

Till stöd för sin ifrågavarande framställning har motionären åberopat,
att fordran på särskildt tillstånd för värnpliktigs utvandring endast
vore en formalitet, enär en ansökning därom ytterst sällan skulle afslås.
Med anledning häraf har utskottet angående den praxis, som härutinnan
numera efter 1902 års början iakttages, inhämtat, att tillstånd att utflytta
icke meddelas värnpliktig, som

l:o) är inskrifningsskyldig det år, utflyttningen skall äga rum,

2:o) icke fullgjort all honom åliggande tjänstgöring i fred,

3:o) häftar för böter, påförda för underlåtenhet att fullgöra värnpliktslagens
föreskrifter, eller

4:o) ej med behörigt intyg styrkt sig äga för utflyttningen erforderliga
medel.

Angående antalet till landtförsvarsdepartementet under åren 1900—
1902 samt de tre första månaderna af innevarande år inkomna samt bifallna
eller afslagna ansökningar af värnpliktige att få från riket afflytta
har utskottet därjämte fått sig meddelad följande uppgift:

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Antal ansökningar. Afslag. Bifall.

1900 ................................ 3,489 21 3,468

1901 ................................ 4,606 40 4,566

1902 ................................ 7,655 832 6,823

1903 Vi—Va.................. 1,948 189 1,759

Såsom häraf framgår, är det en stor mängd värnpliktige, som årligen
erhålla tillstånd att ur riket utflytta. Äfven om ej alla, som erhållit
dylikt tillstånd, begagna sig af detsamma, uppväges detta sannolikt däraf,
att värnpliktige bereda sig tillfälle att utvandra utan sådant tillstånd. Med
hänsyn till dessa förhållanden hemställes i förevarande motion om vidtagande
af åtgärder i syfte, att denna utvandring af värnpliktige må kunna
hämmas eller inskränkas.

Vid 1886 års riksdag gjordes en liknande framställning i en inom
Första Kammaren väckt motion, som hänvisades till behandling af ett
tillfälligt utskott. Detta hemställde emellertid, att motionen icke måtte
föranleda någon åtgärd, och Första Kammaren biträdde denna hemställan.
Till stöd för sin hemställan anförde utskottet, som fann motionens
syfte behjärtansvärdt, att det syntes utskottet betänkligt att vägra
de värnpliktige, som för vinnande af bättre utkomst eller på grund
af eljest ömmande omständigheter önskade afflytta från riket, tillstånd
därtill. Ett sådant förbud skulle icke kunna uppehållas utan en tillsyn,
som för samfärdseln med främmande länder skulle vara i högsta
grad tryckande. Strängare ansvarsbestämmelser än de gällande skulle icke
verka afskräckande å dem, hvilka utvandrade för att aldrig mer återvända
till Sverige, men skulle möjligen för den, som efter några års vistelse utomlands
längtade hem, utgöra ett hinder för uppfyllande af denna hans
önskan. Utskottet höll före, att i händelse af mobilisering tillstånd till
utvandring ej skulle lämnas värnpliktig samt att, om under olyckliga förhållanden
ytterligai’e bestämmelser erfordrades för att kvarhålla de värnpliktige
i riket, Kungl. Maj:t ej skulle underlåta att vidtaga de åtgärder,
som då af omständigheterna kunde påkallas. Slutligen anförde utskottet,
att det syntes riktigt, att tillstånd till utvandring, då det ej borde nekas,
lämnades under enkla former utan någon för den sökande betungande omgång
eller någon vidlyftig skriftväxling mellan myndigheter.

Hvad af nämnda tillfälliga utskott anfördes, synes lagutskottet fortfarande
äga giltighet. Emigration är väl i allmänhet eu beklaglig företeelse
för ett land och särskildt måste det vara önskvärdt att hämma utvandringen
af de yngre personer, på hvilka staten företrädesvis kan ställa
den berättigade fordran, att de genom fullgörande af sina medborgerliga

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

skyldigheter och utförande af arbete i fosterlandets tjänst skola återgälda
detsamma något af hvad på dem uppoffrats. Det är ock sannolikt, att,
såsom motionären antydt, fruktan för militärtjänst ofta är en orsak till
utvandring. Den hastiga ökningen af antalet ansökningar om tillstånd att
utflytta från riket året efter det den nya härorganisationen hos oss antagits
synes häntyda på ett samband mellan dessa förhållanden. Men i
allmänhet ligga nog emigrationens orsaker djupare. Känslan af ekonomiskt
betryck och önskan hos de utvandrande att förbättra sin ekonomiska
ställning äro väl härutinnan de vanliga driffjädrarna. Det kan då ifrågasättas,
huruvida det är lämpligt och riktigt att genom särskildt kraftiga
åtgärder söka kvarhålla dem, som af sådana anledningar vilja utvandra.
Sedan man kommit till insikt om att emigrationens onda kan varaktigt
botas endast genom undanröjande af dess orsaker, har man i de civiliserade
länderna allt mera öfvergifvit den förut vanliga utvägen att stadga
utvandringsförbud eller på annat direkt sätt söka förhindra emigrationen.
Dessa förhållanden regleras i allmänhet lämpligast utan lagstiftningens
direkta ingripande. Ökad fosterlandskärlek och förbättrad insikt om de
fördelar, hemlandet erbjuder, torde vara de medel, hvilka bäst och säkrast
leda till målet.

Af den omständigheten att, såsom ofvanintagna uppgift synes utvisa,
på senaste tiden ett jämförelsevis stort antal ansökningar om utflyttning
afslagits, torde för öfrigt få dragas den slutsats, att Kungl. Maj:t numera
underkastar ansökningarna en noggrannare saklig pröfning, än hvad förut
måhända varit händelsen, och detta utgör enligt utskottets mening en
ytterligare anledning att ej nu åtgöra något i ämnet. Äfvenledes kan
tagas för gifvet, att, om Kungl. Maj:t finner de nuvarande bestämmelserna
icke motsvara sitt ändamål, vidare åtgärder från Kungl. Maj:ts sida äro
att förvänta.

Med sin förut angifna uppfattning i frågan saknar utskottet anledning
att inlåta sig på en närmare granskning af de utländska bestämmelserna
i ämnet, men vill dock anmärka, att utredning saknas, i hvilken
grad de stadganden, som i ena eller andra hänseendet blifvit meddelade,
visat sig motsvara sitt syfte, samt att, om effektiv kontroll möjligen annorstädes
kunnat åvägabringas, förhållandena i vårt land med dess vidsträckta
sjögränser i allt fall äro sådana, att svårigheterna härutinnan icke
lätt torde kunna öfvervinnas.

Såsom motionären antydt, var i det förslag till värnpliktslag, som
af Kungl. Maj:t förelädes 1901 års Riksdag, införd bestämmelse därom,
att s. k. värnskatt skulle erläggas bland annat af den, som afflyttade från
riket, för hans återstående tjänstetid i beväringen. Förslaget om införande
Bill. till Riksd. Prof. 1003. 7 Sami. 33 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

af värnskatt vann öfverhufvud ej Riksdagens bifall. Motionären synes
emellertid anse, att genom en sådan skatt för dem, som önska utvandra,
skulle åstadkommas en lämplig utväg att. inskränka de värnpliktiges utvandring
eller åtminstone bereda staten en ersättning för dess förlust genom
utvandringen. Härtill vill utskottet endast anmärka, att denna skatt
naturligen ej kan sättas så hög, att den ens tillnärmelsevis skulle utgöra
en sådan ersättning, och att för öfrigt, då de värnpliktige, som utvandra,
väl i allmänhet ej äga tillgångar utöfver hvad som erfordras för verkställande
af själfva utflyttningen, skatten, till hvars verkan att afhålla
från utvandring utskottet icke har någon större tilltro, skulle komma att
egentligen drabba den utvandrandes anhöriga.

På grund af det anförda hemställer utskottet,

att förevarande motion ej må till någon Riksdagens åtgärd
föranleda.

Stockholm den 17 mars 1903.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Herr A. Olsson har begärt få antecknadt, att han af arbete inom
särskilda utskottet n:o 1 varit förhindrad att deltaga i behandlingen af
detta ärende.

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

P. M.

angående gällande föreskrifter rörande »värnpliktiges rätt att afflytta ur
riket», i hvad rörer Norge, Danmark, Ryssland, Frankrike och österrikeUngern.

Norge.

Ansökan om tillåtelse att utvandra afgöres af sessionsstyrelsen (närmast
motsvarande den svenska inskrifning srevisionen).

Dylik ansökan skall af värnpliktig, som tillhör i fredstid tjänstgöringspliktig
årsklass, vara insänd i så god tid, att ärendet kan hinna
afgöras före den 1 mars.

Värnpliktige, tillhörande någon af linjens 3 (vid specialvapnen 4)
yngsta årsklasser eller landvärnets yngsta årsklass, erhålla icke tillstånd
att utvandra under tiden från och med den 1 mars intill slutet af årets
vapenöfningar.

På det under bataljonssamlingarna (repetitionsöfningarna) af delningarnas
numerär ej må nedgå under ett visst minimum, beviljas värnpliktige
tillhörande specialvapnen tillstånd att utvandra endast i begränsad
utsträckning. Ej heller kan utvandringstillstånd beviljas manskap af
rekrytårsklassen tillhörande specialvapnen i större utsträckning, än att
antalet man under första tjänsteåret uppgår till minst 80 procent af den
från början utskrifna styrkan.

Utflyttad värnpliktig, som återvänder till hemlandet, skall ofördröjligen
anmäla sig hos distriktskommissionen * i det distrikt, hvarest han
tager sin bostad. Han är nu skyldig fullgöra återstående del af tjänstgöringen,
dock ej längre än till utgången af det år, hvarunder han fyller
40 år. Har han underlåtit att anmäla sin återkomst, varar hans tjänstgöringsplikt
intill utgången af det år, hvarunder han fyller 47 år.

* Bestående af en officer — i regeln landvärnskompanichefen — såsom ordförande
samt länsmannen — i städerna en polistjänstemän — och ett för lottdragningsdistriktet valdt
ombud såsom ledamöter.

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Danmark.

Uti Danmark finnas inga särskilda bestämmelser utfärdade i fråga
om värnpliktiges rätt att afflytta ur riket, men däremot är beträffande
värnpliktig, som önskar resa utom riket, följande stadgadt:

Värnpliktig må icke, så länge han kvarstår i linjen (de 8 första
värnpliktsåren) företaga resa utom riket, så framt han icke erhållit behörig
tillåtelse härtill. Ansökan om sådant tillstånd ställes till chefen för det
truppförband, vid hvilket den värnpliktige är rullförd.

Tillstånd att resa utom riket kan medgifvas för en tid af högst 3
år åt gången, men beviljas aldrig för det fall, att sannolikhet föreligger,
att den värnpliktige på grund af sitt lottdragningsnummer skall komma
att inkallas till täckande af tillfällig afgång inom en årsklass, hvilken ej
i sin helhet blifvit inkallad till tjänstgöring.

Tillåtelse att företaga resa utom riket under tid, då värnpliktig
förutses blifva inkallad till »fortsatt öfning» (repetitionsöfning), beviljas
endast på grund af särskilt tvingande skäl.

För att under omständigheter, då sådana skäl icke kunna andragas,
erhålla resetillstånd, erfordras antingen att tiden för inkallelsen till »fortsatt
öfning» blifvit af vederbörligt generalkommando ändrad, eller ock att
krigsministeriet medgifvit fullständig befrielse från inkallelsen i fråga.
Sådan befrielse medgifves dock endast i sällsynta undantagsfall.

Resetillståndet utfärdas skriftligen och tillhandahålles den värnpliktige
genom kegd-(socken-)föreståndaren.

Anmälan såväl om afresa som om återkomst skall ske hos lmgdföreståndaren.
Begagnas icke tillståndet inom en månad efter att det blifvit
utfärdadt, förlorar det sin giltighet och skall ofördröjligen återlämnas till
lajgdföreståndaren.

Värnpliktig, som öfverförts till förstärkningen (de 8 sista värnpliktsåren),
äger rätt att i fredstid, men icke i krigstid, företaga resa utom riket
utan att därom begära tillstånd, hvilket naturligtvis icke fritager honom
från inställelse, då order om sådan utfärdas. I likhet med linjens manskap
äro värnpliktige tillhörande förstärkningen skyldiga att hos laegdföreståndaren
anmäla sig såväl vid afresan som vid hemkomsten, hvarjämte sådan
anmälan skall göras jämväl till vederbörligt truppförband.

Värnpliktig, som afrest till utlandet och erhåller kännedom om att,
med anledning af färdighållning för möjligen förestående krig, inkallelse
af hemförlofvade värnpliktige i större skala ägt rum, samt af sin soldatbok

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

finner att han hör till de inkallade, skall ofördröjligen återvända för att
enligt inställelseorderns bestämmelse anmäla sig till tjänstgöring.

öfverträdelse af de för flyttning inom riket och för tillstånd att resa
utom riket utfärdade bestämmelser straffas med böter intill 100 och 200
kronor respektive eller med fängelse.

Härförutom utsätter sig värnpliktig genom dylik öfverträdelse för
risken att icke i rätt tid erhålla vederbörlig inkallelseorder, hvilket kan
hafva till påföljd särskildt straff för olofligt uteblifvande.

Ryssland och Finland.

Personer af mankön, som fyllt 18 år, kunna erhålla pass för resa
till utlandet endast om de kunna förete intyg, att de inskrifvits uti inskrifningsområdets
rullor (skyldighet till dylik inskrifning inträder vid
fyllda 16 år). Den, som ingått i sitt 21:a år, då värnpliktsskyldigheten
inträder, eller öfverskridit denna ålder, äfvensom de, hvilka gjort krigstjänst
såsom frivilliga, måste härvid förete intyg jämväl om att krigstjänstskyldigheten
i aktiva armén fullständigt blifvit fullgjord. (De som tillhöra
reserven eller landstormen äro sålunda oförhindrade afresa till utlandet).

Riksrådsbeslut den 8 april 1875. Passreglementet.

Personer af mankön, öfver 25 år gamla, kunna lösas från sina förpliktelser
såsom ryska undersåtar, endast därest de fullständigt fullgjort
sin värnplikt eller på grund af lottdragning befriats från tjänstgöring i
aktiva armén.

(V ärn pliktslagen.)

Frankrike.

Ynglingar, som före fyllda 19 år bosatt sig utrikes, utom Europa,
och där hafva sin stadigvarande sysselsättning kunna i fredstid, på framställning
af franska konsuln, frikallas från militärtjänst under tidrymden
för deras vistelse utomlands. De äro dock skyldiga att årligen styrka sitt
laga försvar.

Om de återvända till Frankrike före fyllda 30 år, äro de skyldiga
att fullgöra den dem enligt gällande lag åliggande tjänstgöring, men kunna
icke kvarhållas under fanorna sedan de uppnått 30 års ålder.

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Om de återvända efter fyllda 30 år, äro de endast underkastade
samma skyldigheter som deras årsklass.

Under den tid, som de äro bosatta utrikes, få de icke tillfälligtvis
vistas i Frankrike längre tid än 3 månader, under förbehåll jämväl att de
underrätta konsuln om sin bortovaro.

Hvar och en, som blifvit inskrifven och rullförd, åligger vid ombyte
af vistelseort:

Om han ärnar bosätta sig å utrikes ort, skall han före sin afresa
förete sin inskrifningsbok till påteckning hos vederbörande myndighet (mairie
ou gendarmerie) och är därjämte skyldig att efter framkomsten anmäla
sig hos den franske konsularagenten, som gifver honom ett kvitto * (récépissé)
att han uppvisat sin inskrifningsbok och fullgjort sin anmälningsskyldighet,
hvarjämte från konsulatet inom 8 dagar skall insändas en afskrift
af kvittot till krigsministern.

Om han utomlands ändrar vistelseort, skall han såväl vid afresan
som återkomsten anmäla sig hos konsularagenten, som därom underrättar
krigsministern.

När han återkommer till Frankrike, är han likaledes skyldig att anmäla
sig hos vederbörande myndighet (gendarmerie) å den ort, där han
skall bosätta sig.

De, som ställt sig nu nämnda föreskrifter till efterrättelse, äga att,
vid mobiliseringstillfälle eller då deras årsklass inkallas, åtnjuta särskild
tidsfrist före inställelsen, hvilken tidsfrist är beroende af det afstånd, som
hvar och en har att tillryggalägga (för dem, som vistas utom Frankrike,
men i Algeriet och Europa, är fristen en månad och för dem, som vistas
utom Europa, tre månader).

De, som icke hafva fullgjort dem åliggande skyldigheter, anses icke
hafva ändrat hemvist eller uppehållsort.

De, som icke hörsammat inkallelsen, ådömas i krigstid 2—5 års fängelsestraff.
Deras namn skola, under hela den tid kriget pågår, offentligen
anslås inom alla kommuner i den ''»canton» de tillhöra. De äro därjämte
fråntagna sina politiska rättigheter.

Anm. Utrikes vistande värnpliktige, som tillhöra linjens reserv eller
territorialarmén, anses hafva erhållit uppskof med dem åliggande repetitions -

* Till hvarje inskrifningsbok (livrét) höra perforerade blanketter till dylikt kvitto.

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

öfningar intill dess de återvända till Frankrike. Armékårchef må dock
till föreskrifna öfningar inkalla värnpliktige, som äro fast bosatta i angränsande
länder, för så vidt icke deras affärsställning härigenom varder
rubbad.

Österrike-Ungarn.

Så snart det blifvit offentligen kungjordt, att monarkien hotas af
ett nära förestående krig, och inkallelseorder utgått till reserven och landtvärnet,
äro alla utrikes vistande personer, som tillhöra hären (krigsflottan)
och landtvärnet skyldiga, att ofördröjligen återvända till fäderneslandet
utan att afvakta särskild inkallelseorder.

Om den straffpåföljd, som drabbar enhvar, hvilken underlåter denna
skyldighet eller icke hörsammar inkallelseordern, är uti lag särskilt stadgadt.

Frikallelse i och för utvandring innan ännu tjänstgöringsskyldigheten
blifvit fullgjord kan meddelas dem, som tillhöra hären (krigsflottan), af
rikskrigsministern. *

För öfriga värnpliktige äfvensom dem, hvilka ännu icke äro inskrifningsskyldiga,
är utvandringen beroende på landtförsvarsministerns **
bifall.

Den, som är tjänstpliktig i linien, eller ännu icke är inskrifningsskyldig,
eller af någon anledning icke helt och hållet fullgjort sin inskrifningsskyldighet,
kan undfå utvandringstillstånd endast för såvidt han utvandrar
tillsammans med sina föräldrar eller efterlefvande fader eller
moder.

Utvandringen anses fullbordad först då vederbörande under ett helt
år verkligen varit i utlandet bosatt i afsikt att där hafva sin framtida
uppehållsort. Blifver utvandringen inställd, åligger det vederbörande att
vid truppförbandet (i landtvärnet) fullgöra den honom återstående, genom
frikallelsen afbrutna tjänstetiden.

Under mobilisering och i krig kan ingen person, som tillhör krigsmakten,
erhålla tillstånd att utvandra.

* Riks-krigsministeriet är centralmyndigheten för hären och krigsflottan.

** Landtförsvarsministeriet i Wien och Budapest är centralmyndigheten för de respektive
ländernas landtvärn och landstorm.

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

K. K. landtförsvarsministeriet har för verkställighet af ofvan anförda
lagrum utfärdat en del närmare bestämmelser i afsikt att i värnpliktens
intresse inskränka utvandringen, hvilka bestämmelser dock till större delen
förefunnits redan innan den nu gällande lagen trädde i kraft.

Dessa bestämmelser innehålla i hufvudsak följande:

1) Tillstånd att utvandra tillsammans med föräldrar eller efterlefvande
fader eller moder får utan inskränkning beviljas gossar, som ännu
icke öfverskridit det 14:de lefnadsåret, för så vidt icke några särskilda
tvingande omständigheter lägga hinder i vägen.

Sådant tillstånd får efter erhållet bemyndigande från den högre
»politiska» (allmänna — civila — motsats till militär-) myndigheten utfärdas
af områdesbefälhafvaren (Bezirkshauptmann), som icke heller räknas
till de militära myndigheterna.

2) Ynglingar frän fyllda 14 till och med 16 år kunna jämväl erhålla
tillstånd att utvandra tillsammans med föräldrar eller efterlefvande
fader eller moder för så vidt

de bevisligen äro till blifvande krigstjänst odugliga eller

om särskildt ömmande familjeskäl föreligga.

3) Ynglingar, som fyllt 16 år men ännu icke uppnått inskrifningsäldern
(det år, under hvilket den värnpliktige fyller 21 år), eller sådana,
som helt och hållet fullgjort sin inskrifningsskyldigliet * erhålla af de högre
civila myndigheterna tillstånd att utvandra tillsammans med föräldrar eller
efterlefvande fader eller moder under förutsättning,

att de förra (d. v. s. de, som ännu icke uppnått inskrifningsåldern),
blifvit inför en särskild kommission undersökta,** och befunnits vara till
krigstjänst fullständigt odugliga, samt

att de senare (d. v. s. de, som helt och hållet fullgjort sin inskrifningsskyldighet),
såsom odugliga till all militärtjänst blifvit ur inskrifning
slängderna för alltid affärda.

4) Alla ansökningar om tillstånd att få utvandra enskildt, som ingifvas
från ynglingar, hvilka ännu icke uppnått inskrifningsåldern eller
icke fullständigt fullgjort sin inskrifningsskyldighet, skola afvisas.

5) Ansökningar om frikallelse i och för utvandring från personal
tjänstpliktig i linjen, reserven eller ersättningsreserven insändas till vederbörlig
områdesmyndighet. För tjänstpliktige tillhörande linien skall intyg

* Inskrifningsskyldigheten räcker i tre år, under hvilken tid den värnpliktiges krigstjänstduglighet
undersökes; antingen förklaras han genast duglig, eller mindre duglig, för
tillfället oduglig o. s. v., hvarefter hans värnpliktsförhållande skall slutligen afgöras 3:e året.
Den, som försummar att inställa sig till inskrifning, är inskrifningsskyldig intill fyllda 36 år.

** För utvandring till Ungarn erfordras icke någon undersökning.

Lagutskottets Utlåtande N:o 42. 17

bifogas, att sökandens föräldrar, eller efterlefvande fader eller moder, äfven
utvandra.

Sedan ansökningshandlingarna passerat rekryteringsområdeskommandot
(Ergänzungsbezirks-commando) in. fl. militära myndigheter, blifva de slutligen
i riks-krigsministeriet definitivt afgjorda.

Vid handlingarnas pröfning och afgörande skall den noggrannaste
hänsyn tagas till för handen varande ömmande familj oskäl.

6. Ansökningar om tillstånd att utvandra från dem, som tillhöra
landtvärnet, passera på enahanda sätt de olika landtvärnsmyndigheterna och
hänskjutas i vissa fall till landtförsvarsministeriet.

7. Alla värnpliktige, som öfverskridit 33:e lefnadsåret och inträdt
i landstormen, kunna i fred utan vidare utvandra.

Under mobilisering och i krig får ingen landstormsman under några
förhållanden utvandra.

Bill. till Riksd. Prof. 1903. 7 Sami. 35 Haft.