Lagutskottets Utlåtande N:o 42

Utlåtande 1897:LU42

6

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

N:o 42.

Ankom till Riksd. kansli den 1 april 1897, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående tillägg till 22
kap. 11 § strafflagen.

22 kap. 11 § strafflagen är af följande lydelse:

»Förfalskar man, svikligen förbyter, försnillar eller eljest uppsåtligen
förskingrar annans gods, det man i besittning häfver, straffes högst med
straffarbete i två år.»

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 68, har herr Dahlgren föreslagit, att Riksdagen måtte för sin
del besluta, att till nämnda lagrum skall göras följande tillägg: »dock att,
der värdet af det förskingrade öfverstiger ett hundra kronor, skall till minst
fängelse dömas.»

Till stöd för motionen anföres: »Bland förbrytelser emot eganderätten,
hvilka synas taga en alltmer ohejdad utbredning, spela bedrägeribrotten en
mycket stor roll. Särskildt är detta fallet med förskingring af annans egendom,
som den brottslige har i besittning af en eller annan orsak, vare sig
såsom uppbörd eller på grund af hyresaftal eller dylikt.

Lagstiftarne hafva väl genom lagen af den 20 juni 1890 höjt strafflatituden
för så beskaffade förbrytelser, hvarom här är fråga, till högst
straffarbete i 2 år, men straffminimum är fortfarande böter från 5 kronor.

I regel torde förskingringsbrotten, der de ej åro förenade med påtagligt
försvårande omständigheter eller gälla mycket afsevärda belopp, få

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

7

försonas med bötesstraff. Men bötesstraffet är alldeles icke egnadt att afhålla
från så beskaffade förbrytelser, hvarom här är fråga, hvilka, på sätt
ofvan är anmärkt, synas vilja taga en allt större utbredning.

Brott emot eganderätten enligt 20 kap. strafflagen äro uppdelade, i
fråga om straffarbeten, efter värdet af det som tillgripes, så att, när värdet ej
öfverstiger 15 kronor, brottet bestraffas lindrigare såsom snatteri, men i annat
fall såsom stöld. Det synes icke finnas någon anledning, hvarför icke, äfven
i fråga om förskingringsbrotten, värdet af det förskingrade bör lagligen
konstituera ett högre eller lägre straff, så att om värdet af det förskingrade
är mera afsevärdt, brottet bör bestraffas med fängelse såsom minimum.

Ofta torde nu inträffa, att det belopp eller det värde, som förskingras,
fullt motsvarar beloppet af de böter, som ådömas för förskingringen,
i hvilket fall ju straffet blir nästan helt och hållet illusoriskt.

Det synes derför vara af trängande behof påkalladt, att någon ändring
sker uti det lagrum, som här afses, nemligen 22 kap. 11 § strafflagen.

Motionären utgår från den uppfattningen, att nu gällande straffbestämmelse
för förskingring ej i tillbörlig grad tager hänsyn till det större
eller mindre värdet af det förskingrade, hvarför det vore af nöden att
stadga ett högre straffminimum för förskingringsbrott, som afse större belopp.

Utskottet är härutinnan af annan åsigt.

Visserligen bestämmes, såsom motionären omnämnt, skilnaden mellan
snatteri och stöld af det tillgripnas värde, men stadgandet härom hvilar
på historisk grund och har antagligen af sådan anledning och såsom öfverensstämmande
med allmänhetens uppfattning, att i begreppet stöld ingår,
att det tillgripna skall vara af ej alltför obetydligt värde, fått i lagen
qvarstå. Att tillämpa en dylik grundsats på andra förbrytelser, kan utskottet
emellertid ingalunda förorda.

Just genom den vidsträckta strafflatitud, som för förskingringsbrotten
finnes stadgad, är det för domaren möjligt att tillmäta hvarje i det särskilda
fallet förekommande omständighet, subjektiv eller objektiv, tillbörlig
vigt och att sålunda affatta straffet efter den brottslighet, som vid afvägande
af samtliga dessa omständigheter pröfvas föreligga.

Att, såsom motionären föreslagit, tillmäta den omständigheten, att
det förskingrade uppgår till värde af ett hundra kronor, en ovilkorligen
straffskärpande inverkan, lärer ej kunna anses välbetänkt. Äfven om nemligen
för de flesta fall ett högre värde af det förskingrade ådagalägger en
större grad af brottslighet hos gerningsman!^, är sä icke alltid händelsen.

8

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Brottets straffvärdhet kan sålunda ej med tillförlitlig säkerhet bedömas
efter sådan hänsyn, utan kan endast framgå såsom resultat af samtliga
med brottet förenade omständigheter.

Härtill kommer, att hvarje gräns af sådant slag, som motionären
ifrågasatt, måste blifva godtyckligt vald, enär någon i förhållandenas egen
natur grundad princip för afgörandet ej står att vinna.

I stället för att i högre mån än den nuvarande lagstiftningen möjliggöra
ett rättvist utmätande af straff för förskingringsbrott, komme derför
enligt utskottets tanke det af motionären föreslagna tillägget att verka
hämmande i detta afseende, då domaren tvingades att åt en viss objektiv
omständighet — som godtyckligt uppstälts — tillmäta en bestämd betydelse,
oafsedt huruvida andra omständigheter förefunnes, som betoge den
förra omständigheten dess för graden af brottslighet afgörande vigt.

På grund af det anförda hemställer alltså utskottet,

att ifrågavarande motion icke må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 april 1897.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.