Lagutskottets Utlåtande N:o 42 (Utlåtande 1895:LU42 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

N:o 42.

Ank. till Riksd. kansli den 26 april 1895, kl. 1 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner i fråga om vården
af enskildes skogar.

Frågan om lagstiftning till den enskilda skogshushållningens främjande
har vid innevarande riksdag bragts å bane i fyra särskilda motioner,
hvilka afgifvits: inom Första Kammaren af herr af Buren, n:o 13,
samt inom Andra Kammaren af herr Hammarskjöld, n:o 15, med hvilken
nio af kammarens ledamöter förenat sig, och af herr J. Johnsson i Bollnäs,
n:is 128 och 129.

I den af herr Hammarskjöld med flere afgifna motionen anföres: De
förslag till förekommande af skogsförödelse, hvilka hittills framstälts, hade
i allmänhet gått ut på att stadga utförselförbud för virke, som ej hölle
ett visst minimimått, och derigenom förhindra afverkning af den omogna
ungskogen. På denna grundval hade norrbottens- och gotlandslagarne tillkommit.
Men när det gälde att få samma princip tillämpad för hela
landet, stötte man på stora svårigheter, nemligen i första rummet jordegarens
motvilja att underkasta sig den inskränkning i egande- eller nyttjanderätten,
som en dimensionslag innebure, och i andra rummet svårigheten
eller kanske omöjligheten att finna en minimidimension, som passade
för alla orter och alla förhållanden.

En utväg, hvarigenom landet skyddades för framtida skogsbrist utan
ingrepp i den enskildes egand erätt, gåfves emellertid genom att i lag stadga
skyldighet att sörja för återväxt. Den, som afverkade skog, borde sålunda,

Bill. till ltiksd. l''rot. Utdö. 7 Samt. 2ö Haft. (N:o 12.) 1

2 Lagutskottets XJtlatande N:o 42.

der marken blifvit barhuggen eller den qvarvarande ungskogen blifvit så
utglesnad och förstörd, att af densamma ingen duglig ståndskog kunde
uppväxa, vara skyldig att inom viss tid genom sådd eller plantering sörja
för återväxten.

Man skulle tilläfventyrs mot förslaget om återväxtlag framställa åtskilliga
anmärkningar och bland annat invända, att en dylik lag lätt kunde
kringgås. Ingen kunde förmena jordegaren att inhägna till betesmark så
stor del af sin skog som han ville och derigenom undandraga sig skyldigheten
att plantera skog. Likaså kunde invändas, att genom ett till öfverdrift
utsträckt blädningssystem kunde skogen förstöras lika mycket som
genom barhuggning, utan att lagen om beredande af återväxt i dylika
fall kunde vinna tillämpning. Dessa invändningar hade utan tvifvel sin
betydelse, som icke finge underskattas, men äfven om på dessa eller andra
sätt lagen komme att kringgås, skulle sådana fall komma att utgöra ett
ringa antal i jemförelse med dem, i hvilka lagen kunde tillämpas, och det
skulle icke dröja länge, innan den motvilja, som lagen möjligtvis i början
kunde väcka, skulle förvandlas till belåtenhet, i den mån jordegarne finge
ögonen öppna för fördelarne af en lagstadgad skogskultur.

Beträffande frågan, huru vida lagen skulle gälla landet i sin helhet
eller icke, vore sjelfkärt, att de landsdelar, som redan hade särskild skogslagstiftning,
borde undantagas. Möjligt vore äfven, att förhallandena i
i Norrland i allmänhet, kanske äfven i Dalarne, på grund af de störa ytvidderna
vore sådana, att obligatorisk sådd eller plantering der icke ens
vore möjlig utan allt för stor kostnad, och att således området för lagens
tillämpning finge inskränkas. Sådant hindrade dock icke, att den kunde
tillämpas i landets öfriga delar, der den behöfdes kanske ännu bättre än
i Norrland.

Då Riksdagen sedan många år anslagit medel att genom hushållningssällskapens
försorg användas till befordrande af skogsodling, borde kostnaderna
åtminstone för de mindre jordegarne ej kunna blifva af stor betydelse.

Kontrollen öfver lagens efterlefnad torde i första hand böra åligga
kommunalnämnderna, hvilka skulle hafva att till Konungens befallningshafvande
anmäla de fall af tredska eller försummelse, som kunde inträffa.

På grund af hvad sålunda anförts, föreslå motionärerna:

att Riksdagen ville besluta aflåtandet af en skrifvelse till Kongl. Maj:t
med anhållan, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till lag om obligatorisk sådd eller plantering af skog i de
delar af landet, der det pröfvas lämpligt, och i hufvudsak i den rigtning,
som ofvan blifvit angifven.

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

I deri af herr J. Johnsson afgifna motion, n:o 128, hemställer motionären
:

att Riksdagen för sin del måtte antaga följande lag, angående åtgärder
till åstadkommande af förbättrad skogsvård.

§ 1.

Den till skogsvård egnade mark skall dervid bibehållas, der den ej
odlas till åker eller äng eller afrödjes till trädgård, byggnadstomt eller för
annat likartadt ändamål.

§ 2.

Varder till skogsvård egnad mark för annat ändamål, än i § 1 säges,
af jordens egare eller innehafvare eller, med hans lof och minne, af annan
sköflad eller förödd, så att skogens naturliga återväxt omöjliggöres eller
äfventyras, och sker det icke till följd af föreläggande vid laga skifte eller
af annat tvång, då eger Kongl. Majrts befallningshafvande i länet att, der
så nödigt pröfvas och betryggande åtgärder för skogens återväxt ej varda
vidtagna, vid vite förbjuda, att träd, som 41/2 meter från marken ej håller
i genomskärning sexton centimeter, må å ifrågavarande hemmans eller
egendoms till skogsbruk häfdade mark tillsvidare för annat än husbehof
afverkas.

2. Har förbud för afverkning å skog meddelats, och visar ej egaren
eller innehafvaren, att betryggande åtgärder för skogens återväxt blifvit
vidtagna, ege Kongl. Maj:ts befallningshafvande, efter det kommunalnämnden
i den ort, der skogsmarken är belägen, blifvit hörd, föreskrifva de åtgärder,
som böra af egaren vidtagas för vinnande af en tillfredsställande
återväxt.

§ 3.

Visar egare eller innehafvare af skog, hvilken enligt § 2 blifvit under
förbud stäld, att ändamålsenliga åtgärder för skogens återväxt blifvit vidtagna
å den afverkade marken, eller att de orsaker, som föranledt förbudet,
icke längre finnas, varder det meddelade förbudet af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
återkalladt; dock åligger egaren af skogen att deråt egna
den vård, som för nämnda ändamål nödig är, vid äfventyr att förbudet
eljest förnyas.

2. Hvad nu är sagdt om skogens egare galle, då skogen på grund
af arrende eller annat aftal af annan innehafves, äfven för innehafvaren.

4 Lagutskottets Utlåtande N:o 42»

§ 4.

1. Kommunalnämnd hålk uppsigt å skogens vård och skötsel inom
kommunen. Finner kommunalnämnd skogsförödelse vara för handen, såsom
i § 2 sagdt är, eller att hvad i § 3 stadgas icke behörigen iakttages,
göre derom anmälan hos .Kongl. Maj:ts befallningshafvande.

2. Sker sådan anmälan eller förekommer eljest anledning till vidtagande
af åtgärd, som i § 2 eller § 3 föreskrifvits, då skall Kongl. Maj:ts
befallningshafvande låta genom de i § 5 omförmälda gode män förhållandet
på stället undersöka, hvarom egaren af skogen bör förut underl ättas,
och ingifve gode männen till Kongl. Maj:ts befallningshafvande förslag om
de åtgärder, hvilka anses böra vidtagas. Kongl. Majrts befallningshafvande
infordre egarens eller innehafvarens af skogen förklaring och meddele derefter
sitt beslut. Dock ege Kongl. Maj:ts befallningshafvande, derest omständigheterna
dertill föranleda, att, sedan undersökningsinstrumentet inkommit,
innan slutligt utslag meddelats, på sätt i § 2 sagdt är, tills vidare
vid vite förbjuda aftorkning å ifrågavarande skogsmark.

3. Kostnaden för sådan undersökning skall, då skogen, på sätt i
denna förordning sägs, varder under förbud stäld, godtgöras af den, som
finnes hafva gjort sig skyldig till öfverdrifven afverkrxing, men eljest, äfvensom
der tillgång hos denne saknas, af länets skogskassa.

§ 5.

De gode män, hvilka hafva att verkställa den i § 4 föreskrifna undersökning,
förordnas, på förslag af kommunalstämman, af Kongl. Maj:ts befallningshafvande
för en tid af två år.

§ 6.

I fråga om kallelse å gode männen samt dem tillkommande ersättning
galle hvad om ersättning till skiftesgodemän stadgadt är.

§ 7.

1. Inom hvarje län tillsättes en styrelse, bestående af landshöfdingen,
som ordförande, och två af landstinget för en tid af 2 år utsedde ledamöter.

2. Styrelsen, som har till uppgift att, så långt tillgängliga medel förslå,
befordra skogskultur och skogens återväxt inom länet, eger att, efter

Lagutskottets Utlåtande N:o 42. 5

derom gjord framställning, bevilja anslag till kommuner för detta ändamål
och, jemte vederbörande revierförvaltare, öfvervaka, att anslagen varda
för det afsedda ändamålet använda.

§ 8.

1. öfver skogskassans medel och förvaltning aflemnar styrelsen, före
mars månads utgång, redovisning för det sistförflutna året,

2. Sedan redogörelsen granskats af tvenne revisorer, som jemte ett
lika antal suppleanter årligen väljas af landstinget, ineddele landstinget
styrelsen, der anledning till anmärkning ej förekommer, ansvarsfrihet.

.V''.'' §9-

Afverkas skog, som enligt § 2 är under förbud stäld, vare virket till
länets skogskassa förbrutet.

§ 10.

Åtal för öfverträdelse af denna lag tillkommer kommunalmyndighet
och de enligt § 5 tillsatte gode män samt den, Kongl. Maj:ts befallningshafvande
för hvarje särskild! fall kan finna skäligt förordna.

§ 11-

Vite, som enligt denna lag ådömes, tillfaller länets skogskassa.

§ 12.

Den, som icke åtnöjes med Kongl. Maj:t,s befallningshafvandes beslut
i de mål, hvarom här ofvan sägs, eger att deröfver hos Kongl. Maj:t föra
klagan inom fyratiofem dagar efter det han af beslutet erhöll del, dagen
då det skedde likväl oräknad; dock lände beslutet till efterrättelse, intill
dess att högre myndighet annorlunda förordnat.

§ 13.

Denna lag är ej tillämplig på Gotlands, Vesterbottens och Norrbottens
län, utan galle för (lossa län hvad särskild! är stadgadt.

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Till stöd för motionen anföres: Frågan om de åtgärder, som från
statens sida borde vidtagas i ändamål att bevara de enskilda skogarne i
riket för framtiden i det skick, som kunde anses för landets behof betryggande,
samt väcka intresse för skogskultur och uppbringandet af skogarne
till största möjliga konstanta afkastning, innefattade en synnerligen
vigtig uppgift för lagstiftaren.

Kong! Maj:t och Riksdagen hade jemväl under skilda tider behandlat
detta vigtiga spörsmål, och undantagsbestämmelser, afseende inskränkning
i den enskildes rätt att afverka skog, hade vunnit tillämpning i tre af
rikets län, dervid en s. k. dimensionslag införts eller förbud att, utan
förutgången utsyning, afverka träd för export under en viss dimension.
Att föreskrifter för andra delar af landet ej kommit till stånd hade förvisso
ej berott på bristande intresse för frågan, utan i svårigheten att, då
en dimensionslag ej ansetts lämplig, finna en lösning, som å ena sidan ej
hindrade den enskilde skogsegaren att, utan att vidkännas betydliga kostnader
för afstämpling o. d., försälja skogsalster, som utan skada kunde,
ja ofta för en rationel skogsskötsel borde afverkas, och å andra sidan betryggade
skogens återväxt.

Det torde svårligen kunna förnekas, att en väl ordnad skogsvård icke
allenast läte väl förena sig med, utan till och med nödvändigt betingade
successiv utverkning äfven af ungskog, och att en sådan utverkning, förutsatt
att det afverkade finge fritt disponeras, lemnade ett icke oväsentligt
bidrag till skogens afkastning. Det kunde följaktligen icke vara med landets
fördel eller med sunda lagstiftningsgrundsatser förenligt att, till förekommande
af öfverklagade enskilda missbruk, genom allmänna påbud inskränka
den lofvärda omtanken att på bästa sätt tillgodogöra sig värdet
af smärre dimensioner.

Det vore jemväl påtagligt, att ett förbud mot export af skogsalster
under en viss dimension icke inom öfriga delar af landet, der tillfälle
funnes till afsättning af skog till kolning, pappersmassa och en mängd
andra behof, kunde leda till bevarande af skogen och ej heller befordra
återväxten eller uppbringandet af skogens afkastning. Införandet af bättre
skogskultur utan hämmande band, der dessa ej vore oundgängligen nödvändiga,
syntes endast kunna vinnas derigenom, att vederbörande länsstyrelse
egde att, der missbruk egde rum och åtgärder för återväxt ej
vidtoges, förbjuda afverkning af skog under en viss dimension. Om den
mening vunne erkännande, att, om än staten rättsenligt både åliggande
och befogenhet att vaka öfver begagnandet af de skogar, som tillhörde
enskilda personer, staten dervid dock borde söka att med det nödiga afseendet
å samhällets väl förena friheten i den enskildes dispositionsrätt, så att

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

statens ingripande icke komme att sträcka sig längre, än omsorgen om
allas väl ovilkorligen kräfde, och den enskildes frihet så litet som möjligt
inskränktes, så torde denna dimension, jemväl ur synpunkten att vara afpassad
för hela landet, icke böra sättas högre än sexton centimeter i diameter
utanpå barken, i1/.-, meter från marken.

Der afverkningen icke utsträcktes till träd af mindre dimensioner än
de här ofvan föreslagna, torde i allmänhet återväxten vara betryggad.
För en allmängiltig bestämmelse, att jordegare borde vara pligtige bereda
återväxt å skogsmark, som ej afverkades för införande af högre kultur,
erfordrades, att jordegarne insåge gagnet af en sådan föreskrift och att de i
följd deraf sjelfva åtoge sig den hufvudsakliga tillsynen af dess efterlefnad,
hvarförutom bestämmelsen torde blifva betydelselös.

Då en obligatorisk dimensionslag, efter de grunder, som gälde för
Vester- och Norrbottens län, verkade retroaktivt, så torde länsstyrelsernas
rätt, att, der afverkning skedde i den utsträckning, att återväxten hotades,
förbjuda skogens anlitande annat än till husbehof, äfven gälla innehafvare,
eller den, som på grund af upplåtelse förvärfvat rätt till afverkning af
skog å annans mark; och torde jemväl af detta skäl förbudet ej böra utsträckas
till gröfre dimensioner än den här ofvan angifna.

Vården om skogarne och uppsigten om föreskrifternas efterlefnad
torde med minsta kostnad och olägenhet omhänderhafvas af de kommunala
myndigheterna jemte erforderligt antal, minst två inom hvarje kommun,
af länsstyrelsen, på förslag af kommunalstämma, förordnade personer,
som egde att bedöma skogstillståndet inom sitt distrikt, och tillse att lagen
efterlefdes, samt, då anmälan om befarad sköfling af skog förekomme,
verkställa besigtning å marken och till länsstyrelsen derom afgifva berättelse.

För att befordra en rationel skogskultur, vore det af vigt, att den
uppfattning vunne insteg, att den afverkade, för export afsedda skogen,
skulle åtminstone till någon del ersätta de kostnader, som vore nödiga att
bereda återväxt.

Förslaget om bildandet af en skogskulturfond hade under senare tiden
tagit mer bestämd form genom en af grosshandlanden N. G. Sörensen för
få år sedan utgifven broschyr i ämnet, som förordade, att en viss afgift
skulle utgå för hvarje exporterad standard virke och ton trämassa, hvilken
afgift skulle på bästa sätt användas till återplantering af skog. Detta förslag
syntes förtjent att tagas i öfvervägande.

Den, som å afverkad skogsmark anstälde återplantering och kapitaliserade
kostnaderna ej mindre för inköp af sjelfva marken än ock för återplanteringen,
skulle i de flesta fall finna, att det i sådan skogskultur nedlagda

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

kapital ej leinnade hög ränta, enär skogens återväxt ej hölle jemna steg
med i allmänhet gällande räntesatser. Bevis för denna uppfattning torde
snart komma att föreligga i de af staten för skogskultur inköpta skogsmarker.
Hvad vore då naturligare, än att man utginge från den enda
sunda och i ekonomiskt hänseende rigtiga grundsatsen, att utaf behållningen
af den afmejade skörden, i förevarande fall ståndskogen, finge användas
en del som bidrag till att sätta marken i stånd att frambringa ny
afkastning. Denna helt visst allmängiltiga grundsats borde vinna tillämpning
på vår skogsskötsel, och med varsamhet genomförd skulle den bära
de bästa frukter för framtiden.

Den afgift för exporterade trävaror eller pappmassa i en eller annan
form, som skulle erläggas, torde lämpligen kunna bestämmas till en krona
för hvarje standard trävaror om 4,318 kubikmeter, samt en krona för ton
torr och 50 öre för ton våt trämassa.

Man borde icke föreställa sig, att denna afgift komme att uteslutande
drabba sågverksegaren eller exportören. Afgiften drabbade hvar och en,
som afverkade den skog, som utgjorde föremål för export, i förhållande
till afverkningens omfattning, enär den, som köpte afverkad eller oafverkad
skog i syfte att förädla och exportera densamma, gifvetvis måste taga i
beräkning de kostnader i ett eller annat afseende, som med dess realiserande
stode i samband, således jemväl den afgift, som i berörda fall kunde
vara exportören ålagd. Afgiften drabbade således uteslutande skogsegaren
i förhållande till storleken och beskaffenheten af skogsmarken och deraf
härledd afverkning, och detta med rätta. Då afgiften vore afsedd att med
skog kultivera den afverkade skogsmarken, vore det rätt och billigt att
egaren af de marker, hvilka af kultiveringen erhölle ökadt värde, jemväl
finge vidkännas den tillfälliga uppoffringen. Detta sätt att betrygga återväxten
hade många företräden framför den obligatoriska skyldigheten att
sörja för återväxt med deraf följande vitesförpligtelser m. m. för jordegaren,
hvilket vore så påtagligt, att vidare bevis ej torde behöfva anföras.

De medel, som för exporterade trävaror komme att inflyta, torde
lämpligen förvaltas af en styrelse, bestående af landshöfdingen som ordförande
och två af landstinget för en tid af två år utsedde ledamöter.
Denna styrelse skulle uppbära de medel, som tillkomme länet och, efter
afdrag af kostnader för besigtningar af de inom kommunerna utsedde
gode män m. m., besluta om de åtgärder för skogskultur i allmänhet och
skogsplanteringar i synnerhet, som inom hvarje län borde vidtagas, samt
öfvervaka, med biträde af vederbörande revierförvaltare, att de medel, som

Lagutskottets Utlåtande N:o 42. 9

till kommun anslagits till skogsvård, blefve på ett fruktbärande sätt
använda.

Med anledning af den grundtanke, att den afgift, som erlades för
exporterade skogsalster, skulle användas för återväxt å skogsmark inom
det län, hvarest afverkningen af samma alster egt rum, torde, der till förädling
vid ett sågverk eller vid en fabrik virke hemtats från flera län,
fördelningen emellan de olika länen ske efter det antal timmer eller vagnslaster
skogsalster, som kunde vara inom det ena eller andra länet afverkade;
och torde närmare bestämmelser om de uppgifter, som kunde vara
i berörda afseende erforderliga, utfärdas af Konungen.

Härjemte har herr J. Johnsson, under åberopande af hvad han i
ofvan berörda framställning anfört, i motionen n:o 129 hemstält:

att Riksdagen må besluta:

att för skogsalster, som för export till utrikes ort utlastas, erlägger
utlastaren en krona för hvarje full standard om 4,318 kubikmeter trävaror
samt för pappmassa, alla slag, en krona för torr och 50 öre för våt
massa, per ton.

Omförmälda afgift uppbäres af Ivongl. Maj:ts befallningshafvande i
det län, der utlastningen eger rum och inlevereras till den inom länet för
skogsvården tillsatta styrelsen.

Befinnas skogsalster, eller någon del deraf, vara afverkade inom annat
län än det, der utskeppningsorten är belägen, varder afgiften af Kongl.
Maj:ts befallningshafvande i sistnämnda län fördelad emellan länen i förhållande
till det antal timmer eller vagnslaster trävaror, som inom de
skilda länen för den exporterade produkten blifvit afverkade.

Närmare föreskrifter om de uppgifter, som för beräkning af den inom
skilda län för export afverkade virkesmängden kan vara erforderlig, samt
om sättet för afgiftens uppbörd, utfärdas af Konungen. I

I den af herr af Buren inom Första Kammaren afgifna motion,
n:o 13, hemställer motionären — under erinran att han vid innevarande
riksdag väckt motioner dels om en exporttull af 30 öre pr kubikmeter
såväl för trävaror, oarbetade, sågade eller tillhuggna, som för virkesåtgången
till exporterad trämassa, beräknad efter 8 kubikmeter fast mått per
ton för torr kemisk massa och till 4,5 kubikmeter vid fast mått per ton
för torr mekanisk massa, och dels om att de medel, berörda exporttull
inbringade, måtte i den män de inflöte endast få användas till inköp af
skogsmarker för att bilda kommunalskogar inom alla landsdelar — att
Riksdagen må besluta: ,

Bill. till Iiiksd. Frat. 1895. 7 Samt. 95 Häft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

att de sålunda uppkomna kommunalskogar ställas under statens kontroll
och vård på samma sätt som våra nuvarande allmänningar.

De förslag till lagstiftning för enskildes skogar, hvilka under senaste
årtionden vid riksdagen framstälts, hafva gått i två olika rigtningar, i det
man antingen velat genom inskränkning i egarens fria dispositionsrätt
öfver skogen förebygga dennas förödande eller missvård, eller ock sökt
genom föreskrifter om beredande af återväxt å afbrukad skogsmark sörja
för uppkomsten af ny skog i den afbrukades ställe.

Vid 1868 års riksdag framlades af enskild motionär ett förslag angående
skyldighet att vid skogsafverkning sörja för återväxt. Förslaget,
som af lagutskottet tillstyrktes, hufvudsakligen med den ändring att utskottet,
i stället för att, såsom motionen innehöll, ovilkorligen förpligta
den, som gjort sig skyldig till skogsförödelse, att inom viss tid och vid
vite vidtaga åtgärd för skogens bringande i återväxt, föreslog, att påföljden
skulle inskränkas till ett förbud mot skogens vidare begagnande annorledes
än för husbehof, intilldess ändamålsenlig åtgärd i nämnda afseende
egt rum, lyckades emellertid icke tillvinna sig Riksdagens bifall.

Efter framställning af Gotlands läns landsting framstälde enskild
motionär vid 1869 års riksdag ett förslag till lag om skogsvården på
Gotland, i hufvudsak lika med det af lagutskottet vid nästföregående riksdag
framlagda, för hela riket afsedda lagförslag. Riksdagen antog för sin
del en förordning angående åtgärder till förekommande af skogsförödelse
på Gotland, hvarefter författning i ämnet den 10 september 1869 utfärdades.
1

Till 1874 års Riksdag aflat Kongl. Maj:t proposition med förslag till
förordning angående enskilda skogsegares skyldighet att efter afverkning
sörja för skogsåterväxt. Underläte jordegaren denna skyldighet, skulle
Konungens befallningshafvande med utsättande af de åtgärder, som för
ändamålet pröfvades nödiga, vid vite ålägga jordegaren att dessa åtgärder
inom förelagd tid med viss del årligen fullborda. Stälde sig jordegaren
icke denna föreskrift till efterrättelse, skulle enligt detta förslag han fällas
till vitet och ny tid honom föreläggas vid äfventyr att, om äfven den försuttes,
arbetet komme att på hans bekostnad genom allmän försorg utföras.
Läte han äfven denna tid förflyta utan att fullgöra sin skyldighet,
skulle skogstjensteman förordnas att på hans bekostnad verkställa den
föreskrifna åtgärden. Detta förslag, som sålunda var grundadt på direkt
åläggande af återplanteringsskyldighet, öfverlemnades för behandling till
särskildt utskott, som ansåg, att vid val emellan en författning, grundad

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

såsom förhållandet var med sistnämnda förslag, endast på direkt åläggande
af återplanteringsskyldighet, och en lag sådan som gotlandsförordningen
den senare borde obetingadt föredragas redan af det skäl, att den — likasom
äfven 1856 års skogskomités förslag — grundade sig på den så kallade
fridlysningsprincipen. Utskottet heinstälde derför bland annat om
sådan ändring i det framlagda förslaget, att i stället för föreskriften om
verkställande genom det allmännas försorg på den tredskandes bekostnad
af underlåtna åtgärder till befordran af återväxt å förödd skogsmark,
skulle stadgas, att den ''tredskandes återstående skog, om och i - den mån
nödigt pröfvades, skulle vid vite ställas under förbud antingen så, att den
ej finge anlitas för annat än husbehof, eller ock på det sätt, att träd
under vissa dimensioner ej finge derifrån säljas eller bortföras. Särskilda
utskottets förslag till förordning i ämnet, hvilket, liksom Kongl. Maj:ts
proposition, afsåg allenast de orter, hvilka Kongl. Maj:t på vederbörande
landstings förslag egde bestämma, blef af Andra Kammaren godkändt,
hvaremot Första Kammaren biföll ett af reservanter inom särskilda utskottet
framstäldt förslag till bestämmelser angående enskilda skogsegares
skyldighet att efter afverkning sörja för skogsåterväxt i hufvudsak öfverensstämmande
med Kongl. Maj:ts förslag. Dessa kamrarnes beslut ansåg
utskottet, då det förra grundade sig både på principen af återplanteringsskyldighet
och på fridlysningsprincipen, men det senare endast på den
förstnämnda, stå i sådant förhållande till hvarandra, att en sammanjemkning
deraf icke kunde ega rum, i följd hvaraf den väckta frågan förföll.

I anledning af enskilda motioner och med stöd af de framställningar
om det oafvisliga behofvet af en särskild skogslagstiftning för Norrbottens
län, som blifvit gjorda af landstinget, menigheter och Konungens befallningshafvande
i länet, beslöt deremot 1874 års Riksdag, att för de delar
af berörda län, som ej hörde till lappmarken, antaga en författning rörande
åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning af ungskog.
Detta förslag, som innefattade förbud mot försågning och skeppning af
undermåligt virke, vann Kongl. Maj:ts godkännande, hvarefter förordningen
angående åtgärder till förekommande af öfverdrifven afverkning å ungskog
inom Norrbottens län den 29 september 1874 utfärdades.

Frågan om en gemensam skogslagstiftning för hela riket, som vid
1874 års riksdag förföll, återupptogs redan påföljande år, i det att dåvarande
skogsstyrelsen afgaf ett förslag till förordning i ämnet, åsyftande
eu sammanjemkning af de olika meningar, hvilka vid nämnda riksdag
gjorde sig gällande hos Riksdagens kamrar. Detta förslag jemte åtskilliga
andra framställningar rörande enskildes skogsvård öfverlemnades den 12

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

oktober 1883 till domänstyrelsen med föreskrift att deröfver afgifva utlåtande.
Domänstyrelsen afgaf ock sådant utlåtande den 26 maj 1885,
deri domänstyrelsen uttalade såsom sin åsigt, att lagstiftningen för det
dåvarande icke borde direkt ingripa uti hushållningen med de enskilda
skogarne. Den 5 november 1886 föredrogs i statsrådet detta utlåtande
jemte omförmälda till domänstyrelsen öfverlemnade förslag och framställningar.
Sedan föredragande departementschefen framhållit de svårigheter,
hvilka mötte mot en lagstiftning gående i den rigtning att genom
inskränkningen i egarens fria dispositionsrätt öfver skogen förbygga dennas
förödande eller missvård, fortsätter han:

»De yrkanden på lagstiftningens ingripande i den enskilda skogshushållningen,
hvilka på senare åren framträdt, hafva också i allmänhet
eller företrädesvis afsett, icke att på ett eller annat sätt reglera afverkningen,
utan att ålägga skogsegaren att efter afverkning sörja för återväxt.
I hvad mån en dylik lagstiftning kan anses lämplig, blir naturligen
i främsta rummet beroende deraf, huru vida särskilda åtgärder för att
åstadkomma skogsåterväxt äro af behofvet påkallade. Domänstyrelsen
anför i detta hänseende: att skogens föryngring i allmänhet icke är äfventyrad,
enär, enligt, hvad äfven skogstjenstemännen vitsordat, inom största
delen af vårt land sjelfsådd från fröträd eller kringliggande skog i de
flesta fall är att påräkna; att detta särskildt är fallet i de orter, från
hvilka den hufvudsakliga trävaruexporten eger rum och der de större
kolförbrukande jernverken äro belägna; att följderna af skogarnes öfverdrifna
anlitande också visat sig mindre deruti, att de afbrukade markerna
förblifvit skoglösa, än genom skogarnes ^glesnande; samt att under sådana
förhållanden en återplanteringslag skulle verka föga till skogstillståndets
förbättrande. Förutom på Gotland, der likväl en skogslag
med syfte att befordra återväxt redan är gällande, är det endast i Småland,
Vestergötland, Bohuslän, Halland, Skåne oeh Blekinge, som skogskultur,
enligt domänstyrelsens uppgift, gjort sig mera behöflig, och der
således en återplanteringslag skulle kunna få någon betydelse.

Men äfven å de nu nämnda orterna skulle antagligen verkningarna
af en sådan lag blifva långt mindre, än man deraf förväntat sig. Endast
mera sällan förekommer nemligen, att skogen på en gång afverkas, under
det att merendels, der icke ordnad skogshushållning eger rum, och särdeles
på de talrika mindre egendomarne afverkningen sker genom planlös
blädning och uttagande, ett efter annat, af de bästa träden hvar helst
det faller sig för afverkaren beqvämast. Att vid ett sådant afbrukningssätt
bestämma, om och när återväxten är äfventyrad, lärer i de flesta
fall blifva omöjligt, och lagen skulle således endast kunna ingripa i de

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

jemförelsevis få fall, der t otalafverkning egt ruin, och fröträd, ungskog
eller växande plantor icke qvarlemnats till det antal och den beskaffenhet,
som erfordras för att deraf återväxt må vinnas.

En särskild och mycket stor svårighet vid uppställandet af en återplanteringslag
möter i frågan, om och till hvilken utsträckning, vid bestämmandet
af den mark, som bör till skogsbörd bibehållas, och hvarå
således återplantering bör i händelse af behof verkställas, undantag må
göras för mark, som betas. Den för Gotland gällande skogslagen gör i
detta hänseende intet undantag, men så väl i den norrländska skogskomiténs
förslag af år 1870 som i de olika förslag till återväxtlag, hvilka
år 1874 antogos af Riksdagens kamrar, äfvensom i skogsstyrelsens sedermera
uppgjorda s. k. sammanjemkningsförslag har från skyldighet att
derå besörja återväxt undantagits »nödig beteshage», och med hänsyn till
rådande förhållanden inom de delar af landet, der, såsom jag i det föregående
nämnt, en återplanteringslag egentligen skulle kunna anses behöflig,
torde äfven kunna antagas såsom visst, att en återplanteringslag
icke skulle kunna der bringas till stånd, med mindre ett dylikt undantag
från lagens tillämpning medgåfves. Då någon i beskaffenheten af sjelfva
marken grundad skilnad mellan skogs- och betesmark icke lärer kunna
uppdragas, är det sannolikt, att i de flesta fall den omständighet, att utmark
blifvit till betning afstängd, skulle anses utgöra tillräcklig grund för
att ställa marken utom lagens tillämpning; och särskildt torde detta blifva
förhållandet i trakter, der enligt ortens sed skogsmarken i vidsträckt grad
är föremål för betning, och hvarest, åtminstone för så vidt det gälde
egendomar med icke alltför störa skogsarealer, helt visst hela den till
egendom hörande utmark komme att betraktas såsom »nödig beteshage».
Det utan tvifvel mångenstädes väl behöfliga medgifvandet att från skogsbörd
undantaga beteshage skulle sålunda öppna en temligen lätt utväg
till lagens kringggående, så mycket betänkligare, som företrädesvis egare
af sådan skogsmark blefve i tillfälle att deraf begagna sig, der skogsproduktionens
höjande är af behofvet mest påkalladt.

Det synes mig i öfrigt af den utredning, som nu åstadkommits, klart
framgå, att förhållandena inom landets olika delar äro från hvarandra så
vidt skilda, att en lagstiftning för hushållningen å enskildes skogar —
derest en sådan skulle anses böra ifrågakomma —- måste, för att kunna
fylla sin uppgift, blifva mycket mångskiftande och gifvas olika innehåll
allt efter förhållandena inom hvarje särskild ort. Man har hittills i allmänhet
haft en alldeles motsatt uppfattning och ansett, att, om undantagslagar
för den enskilda skogshushållningen befunnos nödiga, dessa borde
i vidsträcktaste mån göras likartade. 1 öfverensstämmelse härmed var det

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

ock, som man gick till väga vid 1874 års riksdag, då förhandlingarna
rörde sig om antagandet af eu återväxtlag, ansedd icke för någon eller
några orter, utan att, i den mån vederbörande landsting derom gjorde
framställning, vinna tillämpning inom alla de län, der behof af en dylik
lagstiftning gjort sig gällande. Mig åter vill det förefalla, som gången
af ett lagstiftningsarbete i förevarande hänseende borde blifva en helt
annan och sådan, att det i främsta rummet borde vara fullständigt utredt,
om för någon viss del af landet en särskild skogslag vore behöflig, och
hvilket innehåll denna lag lämpligen borde ega, innan frågan derom underställes
de lagstiftande myndigheternas pröfning. ■>

Departementschefen hemstälde derför, att de föredragna förslagen till
lagstiftning för den enskilda skogshushållningen icke borde föranleda vidare
åtgärd. I öfverensstämmelse med denna departementschefens hemställan
fattades ock Kongl. Maj:ts beslut.

Enskilda motionärer hafva vid riksdagarne åren 1883, 1885 och 1888
gjort framställningar om antagandet af en för hela riket gemensam skogslag
i öfverensstämmelse med det förslag i ämnet, som afgafs af 1874 års
särskilda utskott, men dessa förslag hafva icke heller lyckats tillvinna sig
Riksdagens bifall.

Vid 1882 års riksdag framlade Kongl. Maj:t, i anledning af upprepade
framställningar från Vesterbottens läns landsting i syfte att den
för Norrbottens län gällande särskilda skogslag skulle utsträckas att gälla
äfven förstnämnda län, med undantag af de till lappmarken hörande
delar, förslag om en sådan utsträckning, hvilket förslag af Riksdagen
antogs, och utfärdades förordning i ämnet den 23 juni 1882.

De för Vesterbottens och Norrbottens län gällande stadganden till
förekommande af öfverdrifven afverkning af ungskogen hafva derefter,
med vidtagande af vissa ändringar, genom förordningen den 19 mars
1888 sammanförts i en författning.

Beträffande den för Gotland gällande skogslagstiftning hafva förändringar
deri vidtagits vid 1894 års riksdag i syfte bland annat, att
stadga förbud mot utskeppning af undermåligt virke, hvarefter ny författning
för nämnda län utfärdades den 30 mars 1894.

Af den här ofvan lemnade kortfattade redogörelsen för de åtgärder
till den enskilda skogshushållningens främjande, som på senare tider
blifvit ifrågasatta eller vidtagna, torde framgå, att hos såväl regeringen
som Riksdagen gjort sig gällande den uppfattning, att förhållandena inom
landets olika delar äro från hvarandra så vidt skilda, att en lagstiftning

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

för hushållningen å enskildes skogar måste, för att kunna fylla sin uppgift,
blifva mer eller mindre olika för särskilda orter. Man har sålunda
ansett, både att lagstiftningens ingripande borde af ett utaf för handen
varande förhållanden inom orten uppkommet allmänt behof föranledas,
och att de föreskrifter, som ur sådan synpunkt lemnades, skulle efter dessa
förhållanden lämpas, och utskottet delar härutinnan de betänkligheter mot
en för hela riket likartad lagstiftning på detta område, som i ofvan anförda
yttrande af dåvarande chefen för finansdepartementet år 1886
uttalats.

Då med fog kan antagas, att ortens invånare äro närmast i tillfälle
att bedöma, om och på hvad sätt lagstiftningens ingripande i den
enskilda skogshushållningen kan vara påkalladt, synes frågan derom icke
böra underställas de lagstiftande myndigheternas pröfning, förrän en allmännare
uppfattning om behofvet och lämpligheten af ett sådant ingripande
i någon ort gjort sig gällande och funnit sitt uttryck i en framställning
från den korporation, som företrädesvis kan anses representera
den upplysta allmänna meningen i orten, eller länets landsting.

För lämpligheten af ett dylikt tillvägagående talar ock den erfarenhet,
man såväl från vårt eget land som andra länder haft derom, att hvarje
lagstiftning i detta ämne, hvilken icke vunnit understöd af den allmänna
meningen och skogsegarne sj elfva, varit af föga betydelse.

På dessa skäl anser sig utskottet icke böra tillstyrka de förslag till
lagstiftning för den enskilda skogshushållningen, hvilka framstälts af herrar
Hammarskjöld och J. Johnsson och som åsyfta att med undantag för de
landsdelar, för hvilka särskilda skogslagar redan finnas utfärdade, åstadkomma
en för hela riket gemensam skogslagstiftning.

Hvad derefter den af herr af Buren afgifna motion beträffar, så vill
utskottet erinra derom, att Riksdagens båda kamrar, på hemställan af
bevillningsutskottet, förklarat sig icke kunna bifalla det af samme
motionär framlagda förslag om exporttull å trävaror och trämassa, vid
hvilket förhållande ifrågavarande motion icke torde böra till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Vid detta förhållande synes icke heller den af herr J. Johnsson, i
sammanhang med det af honom väckta förslaget till skogslag, gjorda
framställning om afgift vid export af skogsalster kunna af utskottet tillstyrkas.

På grund af hvad sålunda anförts, föranlåtes utskottet hemställa:

l:o) att herr Hammarskjölds i ämnet väckta motion
icke må af Riksdagen bifallas;

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

2:o) att det af herr J. Johnsson i motionen n:ö

128 väckta förslag om antagande af en lag angående
åtgärder till åstadkommande af förbättrad skogsvård
icke må af Riksdagen bifallas;

3:o) att herr af Buréns motion icke må till någon
Riksdagens åtgärd föranleda; samt

<i fl, . <

4:o) att det af herr J. Johnsson i motionen n:o

129 framstälda förslag om afgift för skogsalster, som
för export till utrikes ort utlastas, icke heller må af
Riksdagen bifallas.

il'',;

j.'' "> ■ ,fv .: .• i >''••?*.* - /‘i ».*'' .. fp/VAr i ■1'' • • 5 .«*• 11 -

Stockholm den 26 april 1895.

■'' Hd i JO IB • : • *. 1 x* i B ; - . 1 >) /*Oi « ; vO‘ 1 i ii i J \ i • -ii • . T,f

1 iui>i jKyiirr vä • :ri- Jo.- V-.; .00*2- .fij

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

t rl

* i •:: o f;! B- • •:; s’A> . • i f,o •• .... Oj « u >, lo .; • -Tf (t'' V!

.• t-ii . Reservationer:

:i; : .ii i. tv >:f. .! • '' . f V! ''U-".! ;<! .CiO.jU .‘{ill

af herr Poignant, som anfört:

»Då detta ärende af utskottet företogs till behandling, hade från finansdepartementet
till utskottet inkommit och från domänstyrelsen i ett antal
tryckta exemplar till Riksdagen aflemnats nämnda styrelses den 18 sistlidne
februari afgifna underdåniga utlåtande med förslag till »lag angående
åtgärder till förekommande af förödelse af ungskog». I utlåtandet anföres
bland annat, att under den tid, som förflutit sedan styrelsen den 26 maj
1885 afgaf ett afstyrkande utlåtande angående lagstiftning för den enskildes
skogshushållning, hade förhållandena i vissa afseenden ändrats.
Allmänt klagades nu öfver, hurusom både i de norra och södra delarne
af landet ungskogen tillgripes för export af pitprops, egyptiska sparrar

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

in. in. samt för uttagande af pappersmasseved. Ehuru styrelsen fasthölle
sin förut uttalade åsigt, att några fullt effektiva åtgärder till främjande
af enskildes skogsvård ej kunde framkallas ensamt genom skogslagar, ansåge
styrelsen lagstiftningens mellankomst för de nuvarande ungskogarnes
skydd vara af stort allmänt gagn och fullt påkallad af nuvarande förhallanden.
Styrelsen hade tänkt sig, att, om de nuvarande ungskogarne
kunde skyddas mot sköfling under tiden för deras lifligaste växt, samt
god skötsel och vård åstadkommas å afbrukade marker till befordrande
af kraftiga och täta ungskogars uppkomst, de vigtigaste vilkoren blefve
uppfylda för en bättre hushållning å de enskildes skogar.

Efter ett sådant uttalande af domänstyrelsen torde det vara obestridligt,
ej mindre att lagstiftningens mellankomst till skydd emot skogsförödelse
är af stort allmänt gagn, än äfven att tiden är inne för lagstiftningen att
inskrida. En lag, som förbjuder endast sådan afverkning, som pröfvas
vara skogsförödande, men tillåter planmessig, icke förödande afverkning,
såväl af ungskog som af mogen skog, kan svårligen anses alltför mycket
ingripa i den enskildes dipositionsrätt öfver skogen. Domänstyrelsens
förslag öfverensstämmer i hufvudsak ej mindre med den alltifrån år 1869
gällande särskilda lagstiftningen för Gotland än med herr Johnssons nu
förevarande motion, men ansluter sig i enskilda bestämmelser uti §§ 3—6
närmare till gotlandslagen än till motionärens förslag.

Då jag för min del ej funnit vare sig motionärens eller domänstyrelsens
förslag fullt tillfredsställande, har jag inom utskottet framlagt ett
ändringsförslag, som, jemte domänstyrelsens förslag, här införes.

Domänstyrelsens förslag.

Lag

angående åtgärder till förekommande
af förödelse af ungskog, gällande för
riket med undantag af Gotlands, Vesterbottens
och Norrbottens län samt
Sårna socken af Kopparbergs län.

§ I Mom.

1. Varder å mark, som ej
odlas till åker eller äng eller afrödjes
till trädgård eller byggnadstomt
eller för annat likartadt ändamål,
Bill. till Iliksd. Prof. 1895. 7 Sami. 25

Ändringsförslag.

Lag

angående åtgärder till åstadkommande
af förbättrad skogsvård.

§ 1.

Den af naturen till skogsbörd
egnade mark skall dertill bibehållas,
der den ej odlas till åker eller äng
eller afrödjes till trädgård eller bygglläft.
3

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Domänstyrelsens förslag.

växande ungskog af barrträd sköflad
eller förödd af jordens egare eller
innehafvare eller, med hans lof och
minne, af annan, då ege Kongl. Maj:ts
befallningshafvande vid verkande vite
förbjuda, att skogen å ifrågavarande
hemmans eller egendoms till skog
eller beteshage häfdade mark tills
vidare anlitas för annat än husbehof.

Mom. 2. Såsom ungskog räknas
inom södra och mellersta delarne af
landet sådan skog, som ej uppnått
40 års ålder, inom Kopparbergs län
och Gestriklands fögderi af Gefleborgs
län skog af mindre än 50 år, inom
öfriga delar af sistnämnda län skogunderstigande
60 år samt inom Yesternorriands
och Jemtlands län skog,
som är yngre än 70 år.

§ 2.

Såsom sköflande eller förödande
af ungskog är ej att anse, der afverkning
eger rum till följd af föreläggande
vid laga skifte eller af annat
tvång eller i enlighet med skogshushållningsplan,
som blifvit af skogstjensteman
upprättad, eller å inhägnad
och till beteshage häfdacl mark
för betets befordrande eller ock åannan
utmark för skogsvårdens främjande
genom hjelpgallring eller hyggesrensning.

Ändringsförslag.

nadstomt eller för annat likartadt
ändamål.

§ 2-

Varder till skogsbörd egnad mark
för annat ändamål, än i § 1 säges,
af jordens egare eller innehafvare
eller, med hans lof och minne, af
annan så afverkad, att skogens naturliga
återväxt omöjliggöres eller
äfventyras, och sker det icke till följd
af föreläggande vid laga skifte eller
af annat tvång eller i enlighet med
skogshushållningsplan, som blifvit af
skogstjensteman godkänd, eger Konungens
befallningshafvande att vid verkande
vite dels förbjuda, att skogen
å ifrågavarande hemmans eller egendoms
till skog eller beteshage häfdade
mark tillsvidare anlitas för annat

Lagutskottets Utlåtande 1V:o 42.

Domänstyrelsens förslag.

§ 3.

Visar egare eller innehafvare af
skog, hvilken enligt § 1 blifvit under
förbud stäld, att å den afbrukade
marken erhållits återväxt eller att de
orsaker, som föranledt förbudet, ej
längre förefinnas, varde det stadgade
förbudet af Kong! Maj:ts befallningshafvande
återkalladt; dock åligge egaren
eller innehafvaren af skogen att
fortfarande egna återväxten nödig
vård, vid äfventyr att förbudet eljest
förnyas.

§ 4.

Mom. 1. Kommunalnämnd hålle
uppsigt å skogens vård och skötsel
inom kommunen. Enahanda uppsigt
åligge kronobetjente, hvar och en för
sitt tjenstgöringsområde. Finner kommunalnämnd
eller kronobetjening förödelse
af ungskog vara för handen
eller att hvad i § 3 stadgas rörande
återväxts vård icke behörigen iakttages,
göre derom anmälan hos Kongl.
Maj:ts befallningshafvande.

Mom. 2. Sker sådan anmälan eller
förekommer eljest anledning till vidtagande
af åtgärd, som i § 1 eller

An drinysför slag.

än husbehof, och dels föreskrifva
sådd, plantering eller andra ändamålsenliga
åtgärder för beredande af
återväxt.

§ 3.

Visar egare eller innehafvare af
skog, hvilken enligt § 2 blifvit under
förbud stäld, att ändamålsenliga åtgärder
för skogens återväxt blifvit
vidtagna å den afbrukade marken,
eller att de orsaker, som föranledt
förbudet, icke vidare förefinnas, varde
förbudet af Konungens befallningshafvande
återkalladt; dock åligger
egaren eller innehafvaren att åt skogens
återväxt fortfarande egna den
vård, som för ändamålet är nödig,
vid äfventyr att förbudet eljest förnyas.

§ 4.

1. Kommunalnämnd hålle uppsigt
å skogens vård och skötsel inom
kommunen. Finner kommunalnämnd
skogsförödelse vara för handen, såsom
i § 2 sagdt är, eller att åt skog, som
varit stäld under förbud, ej egnas
i § 3 föreskrifven vård, göre derom
anmälan hos Konungens befallningshafvande.

2. Sker sådan anmälan eller varder
af kronofogde eller länsman hos
Konungens befallningshafvande an -

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Domänstyrelsens förslag:

§ 3 föreskrifven är, då skall Kongl.
Maj:ts befallningshafvande låta genom
vederbörande skogstjensteman och två
gode män förhållandet på stället undersöka
och infordra egarens eller
innehafvarens af skogen förklaring
och meddele derefter sitt beslut, Kongl.
Maj:tsbefallningshafvande dock öppet,
derest omständigheterna anses böra
dertill föranleda, att, sedan undersökningsinstrumentet
inkommit, innan
slutligt utslag meddelas, tills vidare
vid vite förbjuda skogsafverkning
annat än till husbehof å ifrågakomna
egendom.

Mom. 3. Kostnaden för sådan undersökning
skall, då skogen, på sätt
i denna lag sägs, varder under förbud
stäld, godtgöras af den, som finnes
hafva gjort sig skyldig till skogsförödelsen,
men eljest, äfvensom der tillgång
hos denne saknas, af landstings
medel utgå.

§ 5.

Mom. 1. De gode män, hvilka
hafva att jemte vederbörande skogstjensteman
verkställa den i § 4 föreskrifna
undersökning, utses af landstinget,
två för hvarje länsmansdistrikt.
Desse gode män väljas för två år,
och böra vid undersökning två oj afviga
gode män tillstädesvara, helst
de, som blifvit utsedda för det distrikt,
der undersökning skall ske.

Ändring sförsl ag:

mäldt, att anledning förekommer till
vidtagande af åtgärd, som i § 2 eller
§ 3 är föreskrifven, då skall Konungens
befallningshafvande låta genom
skogstjensteman och två gode män
förhållandet på stället undersöka, Infordre
ock egarens eller innehafvarens
af skogen förklaring samt meddele
derefter sitt beslut, Konungens
befallningshafvande dock obetaget att,
derest omständigheterna dertill föranleda,
sedan undersökningsinstrumentet
inkommit, innan slutligt utslag
meddelas, tills vidare vid vite
förbjuda skogsafverkning annat än
till husbehof å ifrågakomna egendom.

3. Kostnaden för sådan undersökning
skall, då skogen, på sätt i
denna lag sägs, varder under förbud
stäld, godtgöras af den, som finnes
hafva gjort sig skyldig till skogsförödelse,
men eljest, äfvensom der
tillgång hos denne saknas, utgå af
allmänna medel.

§ 5.

1. De gode män, hvilka hafva
att jemte skogstjensteman verkställa
den i § 4 föreskrifna undersökning,
utses af landstinget, två för hvarje
länsmansdistrikt. Desse gode män
väljas för två år, och böra vid undersökning
två ojäfvige gode män tillstädesvara,
helst de, som blifvit utsedde
för det distrikt, der undersökning
skall ske.

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Domänstyrelsens förslag:

Mom. 2. Under förrättning samt
resa dit och derifrån njute gode
männen ersättning för underhåll och
skjuts, såsom för gode män vid landtmäteriförrättning
är stadgadt.

§ 6.

Den som icke åtnöjes med Kongl.
Maj:ts befallningshafvandes beslut i
de mål, hvarom härofvan sägs, ege
att föra klagan i den ordning som
för fullföljd af talan i ekonomimål
i allmänhet är stadgadt; dock lände
beslutet till efterrättelse, intill dess
att högre myndighet annorlunda förordnat.

Ändringsförslag :

2. Under förrättning samt resa
till och från förrättningsstället njuta
gode männen ersättning för underhåll
och skjuts, såsom för gode män
vid landtmäteriförrättningar är stadgadt.

§ 6.

Den, som icke åtnöjes med Konungens
befallningshafvandes beslut
i de mål, hvarom här ofvan sägs,
eger att deröfver föra klagan i den
ordning, som för fullföljd af talan i
ekonomimål i allmänhet är stadgad;
dock lände beslutet till efterrättelse,
intill dess att högre myndighet annorlunda
förordnat.

§ 7.

Denna lag, som träder i kraft
den 1 januari 1896, gäller icke för
statens eller andra allmänna skogar,
om hvilka särskild! är stadgadt, och
ej heller för enskildes skogar inom
de norrländska länen, Kopparbergs
län och Gotlands län.

Den sålunda föreslagna lagen torde kunna antagas blifva lämplig för
de mellersta och södra delarne af riket, i hvilka jordbruk och ej skogsbruk
är hufvudnäring, men synes ej höra utsträckas till att gälla för

Norrland och Dalarne, helst som Jemtlands läns landsting i underdånig

framställning, som ännu ej blifvit af Kongl. Maj:t pröfvad, anhållit om
stiftande af en särskild skogslag, i hufvudsak anslutande sig till 1888 års

skogslag för Vesterbottens och Norrbottens län och afsedd att gälla an tingen

för Gefleborgs, Vesternorrlands och Jemtlands län gemensamt eller
ock lör sistnämnda län ensamt. Den fullständiga utredning, som finnes i

22 Lagutskottets Utlutande N:o 42.

deri norrländska skogskomiténs den 21 december 1870 afgifna underdåniga
betänkande med förslag till skogordning för alla de norrländska länen,
föranleder också till antagande att, om och i den mån lagstiftning för
skogsvården inom dessa län tinnes vara nödvändig, densamma bör grundas
på bestämmelser, som svårligen kunna anses tillämpliga för sydligare belägna
orter. Skogsförhållandena inom Kopparbergs län äro, enligt hvad
äfven den norrländska skogskomitén antagit, likartade med dem i Norrland.
För Sårna socken med Idre kapellag, utgörande den nordligaste delen af
Kopparbergs län, är genom kongl. brefvet den 27 juni 1879 angående
storskifte och afvittring särskilt stadgadt om inskränkning i jordegares
dispositionsrätt öfver skogen. Inom nämnda och flere andra socknar i
Kopparbergs län äro vid afvittringen betydande kommunalskogar bildade,
på sätt som äfven skett inom åtskilliga socknar i Norrbottens län.

Öfriga af mig ifrågasatta ändringar dels i motionärens och dels i
domänstyrelsens förslag torde ej behöfva omständligt motiveras. Icke allenast
den af motionären föreslagna minimidimensionen af 16 centimeter i
genomskärning på ett afstånd af 4,5 meter från marken, hvilken dimension
skulle beteckna gränsen mellan ungskog och mogen skog, utan^ äfven den
af domänstyrelsen i enahanda syfte antagna åldersgränsen, 40 ar för mellersta
och södra delarne af riket, anser jag kunna med fördel utelemnas,
såsom utgörande föga lämpliga, mången gång vilseledande och i allt fall
icke nödvändiga bestämmelser i en lag för mellersta och södra delarne af
riket. Att, såsom motionären föreslagit, inrätta en särskild skogsstyrelse
inom hvarje län, hvilken styrelse skulle hafva till uppgift att »befordra
skoqskultur och skogens återväxt», synes också vara öfverflödigt, åtminstone
ifall, såsom domänstyrelsens förslag i likhet med gotlandslagen innehaller,
sakkunnig man skall med biträde af gode män förrätta de undersökningar
lagen föreskrifver. Den undersökningskostnad, som i vissa fall både enligt
domänstyrelsens förslag och enligt gotlandslagen skall gäldas af landsting
smedel och, enligt herr Johnssons förlag, af dånets skogskassa», anser
jag böra utgå af statsmedel. För Gotlands läns landsting hafva sadana
kostnader under tiden från och med 1870 till och med 1894 intet ar uppgått
till 400 kronor och i medeltal för hvarje år utgjort endast 118 kronor
96 öre, hvadan det ej synes vara att befara, att tillämpningen af en med
gotlandslagen jemförlig lag för mellersta och södra delarne af fastlandet
skall kunna medföra för statsverket betungande utgifter, helst som kronan
bör erhålla andel i ådömda viten.

Angående den gotländska författningens tillämpning aberopas för öfrigt
följande från länsstyrelsen inkomna uppgift a handlagda mal angående
skogsförödelse.

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

1870—1875 anmälda	56; skogsförbud i 35; ej	vidare	åtgärd 21.
1876—1880	25 ■''» » 10 »		» 15.
1881—1885	14 » » 6 »	»	8.
1886—1890	15 » »12 »	»	» 3.
1891-1894	8 » »4 »	»	» 4.
Summa anmälda 118; skogsförbud i 67; ej	vidare	åtgärd 51.

Det torde få anses uppenbart, att en lag, som går ut på att förekomma
skogsförödelse och förbättra skogsvården, ej blott genom stadgande
af förbud mot afverkning till afsalu, utan derjemte genom bestämda föreskrifter
om beredande af återväxt, skall medföra åtminstone samma fördelar,
som den i sistberörda hänseende mindre fullständiga gotlandslagen
onekligen tillskyndat Gotland, såsom att den allmänna meningen utvecklas
derhän, att den stämplar skogsförödelse som en förbrytelse mot samhället;
att befolkningen allt mer och mer söker ordna sin saluafverkning så, att
lagöfverträdelse med deraf följande äfventyi'', förbud och undersökningskostnader
må undvikas; och att man i sådant syfte vänjer sig att rådfråga
skogstjenstemännen, hvilka till följd deraf vinna ökadt förtroende hos allmänheten
och derigenom lättare komma i tillfälle att bidraga till förbättrande
af den enskilda skogsvården. Att den gotländska skogslagstiftningen
verkat välgörande, framgår äfven af minskningen i antalet hos
länsstyrelsen gjorda anmälningar, på grund af hvilka meddelats skogsförbud.
Detta antal, som under åren 1870—1875 utgjort tillsammans
trettiofem, eller i årligt medeltal nära sex, har efter hand nedgått och under
åren 1891—1894 varit sammanräknadt endast fyra eller i medeltal för
hvarje år ett.

På de skäl jag nu anfört och med stöd af domänstyrelsens ofvan åberopade
utlåtande af den 18 sistlidne februari anser jag utskottet hafva
bort tillstyrka Riksdagen att bifalla herr Johnssons motion n:o 128 med
de af mig föreslagna ändringar»;

af herrar J. Anderson, F. Andersson, Erickson och E. Svensson, hvilka
anfört:

»Enär, enligt vår uppfattning, lagstadganden om en förbättrad skogsvård
inom landet i allmänhet äro behöfliga och således lagstiftningen häråt
bör egna sin uppmärksamhet, hafva vi, som dock ansett, att en lika lagstiftning
för de landsdelar, hvilka ännu äro i saknad af dylika lagstadganden,
icke är lämplig, utan att lagstiftningen måhända för olika delar
af landet bör ordnas efter de der inom rådande särskilda förhållandena,
icke kunnat biträda utskottets förslag om afstyrkande af herr Hammar -

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

skjölds in. fl. motion, utan med anledning af densamma yrkat aflåtande af

eu skrifvelse till Kongl. Maj:t i den rigtning här antydts»;

af herr Kardell, som anfört:

»Då frågan om införande af lagbestämmelser i syfte att få en förbättrad
skogsvård i vårt land till stånd för närvarande står pa dagordningen
och dess snara lösning är af verkligt behof påkallad, har jag icke
kunnat biträda utskottets hemställan om rent afslag på de i ämnet väckta
motionerna, utan yrkat, att utskottet måtte med anledning af herr Hammarskjölds
in. fl. motion hemställa,

att Riksdagen må i skrifvelse till Konungen anhålla,
att Konungen måtte låta utarbeta och till Riksdagen
inkomma med förslag till skogslagstiftning för
de delar af vårt land, der sådan ännu icke kommit till
stånd.»

Herr von Krusenstjerna har begärt få här antecknadt, att han icke
deltagit i behandlingen af de motioner, om Indika är fråga i punkterna
1 och 2 i utskottets hemställan, hvarjemte herr Bruzelius anmält, att han
icke deltagit i handläggningen af ifrågavarande ärende.

Stoekholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1895.