Lagutskottets Utlåtande N:o 42 (Utlåtande 1894:LU42 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

N:o 42.

Ank. till Kikad, kansli den 3 april 1894, kl. 3 e. m.

•it:

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad lagstiftning
rörande oäkta barns arfsrätt.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 72, har herr J. Johnsson, liksom förut vid 1892 och
1893 års lagtima riksdagar, framstält förslag i fråga om ändrade bestämmelser
rörande oäkta barns arfsrätt. Under åberopande af ej mindre de
skäl, som af motionären anförts till stöd för nämnda två motioner, än
äfven den utredning, frågan erhållit uti de utlåtanden, som af lagutskottet
vid sagde riksdagar afgifvits i anledning af motionerna, hemställer herr
Johnsson:

att Riksdagen måtte hos Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl. Maj:t ville
låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan ändring af
gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som
icke är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led, berättigas att
lika med äkta barn taga arf efter sin moder.

Till stöd för sina föregående framställningar i ämnet erinrar motionären,
hurusom förordningen den 14 april 1866, hvarigenom oäkta barn,
som icke vore afladt under äktenskapslofven, förklarats berättigadt att,
derest modern låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrk oboken för den
församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med äkta barn taga
arf efter sin moder i den egendom, som ej utgjorde bröstarfvinges laglott,
stälde det oäkta barnet i fråga om arf i en sämre ställning till sin moder
Bill. till Riksd. Prot. 1894. 7 Samt. 23 Häft. (N:is 42—43). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

än de inom äktenskapet födda eller såsom sådana ansedda barnen. I vår
religiösa åskådning likasom i den borgerliga lagstiftningen i allmänhet inginge
emellertid den grundsats, att barnen icke borde lida för föräldrarnes
förseelser, men denna så ofta framhållna och otvifvelaktigt rigtiga grundsats
vore på förevarande område icke genomförd.

Det hufvudsakliga skäl, som blifvit åberopadt emot medgifvande åt
lika arfsrätt åt oäkta barn, vore den fruktan, man förmält sig hysa, att
derigenom en betänklig rubbning skulle ske i den sedliga grunden för
äktenskapet. Men motionären hölle före, att äktenskapet icke vore så uteslutande
eller i så hufvudsaklig män bygdt på förutsättningen af egendomsgemensamhet,
att dess anseende eller familjebandets sammanhållning skulle
äfventyras genom uppfyllande i ifrågavarande hänseende af rättvisans bud
mot de oäkta barnen. Denna grundsats hade jemväl af lagutskottet vid
1863 års riksdag blifvit uttalad, ehuru den då förordade ändring icke
ledde till det åsyftade målet, och tiden torde vara inne för eu lagändring,
som bättre än den gällande lagstiftningen tillgodosåge berörda kraf.

Bestämmelsen, att endast för det fall, att modern i kyrkoboken för
den församling, der hon vore kyrkoskrifven, låtit såsom sitt anteckna
barnet, oäkta barn skulle ega att taga arf efter modern, vore enligt motionärens
uppfattning otillfredsställande. Att barnets ve eller väl skulle
uteslutande bero deraf, huruvida den prest, som döpte barnet eller mottoge
anmälan om barnets anteckning i kyrkoboken, rätteligen fullgjorde
detta åliggande, vore så mycket betänkligare, som någon påföljd icke vore
stadgad för prest, som försummade att anställa sådan anteckning. Oförstånd
och försummelse å moderns sida att anmäla barnet hade jemväl ofta haft
till följd, att barn nekats taga arf efter sin moder.

I det fall, att bevis om barnets härkomst kunde åvägabringas, borde
väl, syntes det, barnet vara berättigadt till arf efter modern, äfven om af
eu eller annan, omständighet barnet ej blifvit af modern såsom hennes antecknadt
i kyrkoboken.

I sitt utlåtande i anledning af motionärens framställning i ämnet
vid 1892 års lagtima riksdag yttrade utskottet bland annat följande:

»Såsom motionären erinrat, inträdde den under ståndsriksdagarnes
tid ofta återkommande och mycket omtvistade frågan om oäkta barns arfsrätt
i ett nytt skede genom utfärdandet af förordningen den 14 april 1866.
Denna förordning tillkom närmast i anledning af Rikets Ständers skrifvelse
den 6 december 1863, deri till antagande framlades ett förslag, hvarigenom,
med ändring af hvad i 8 kap. 7 § ärfdabalken stadgades derom, att barn,
som aflats i lönskaläge utan äktenskapslofven, eller i hordom, eller i förbudna
leder, ej egde taga annat arf än efter egna barn och bröst -

Lagutskottets Utlåtande N:o 42. 3

arfvingar, förordnades, att oäkta barn jemväl Unge taga arf efter sin moder
lika med äkta barn.

I skrifvelse den 31 oktober 1865 tillkännagaf emellertid Kongl. Maj:t,
att Kongl. Maj:t vid granskning af berörda förslag funnit sig icke kunna
godkänna detsamma, hufvudsakligen af de skäl, att förslaget dels genom att
tillägga oäkta barn enahanda arfsrätt efter moder som äkta barn syntes innebära
en rubbning i grundsatsen, att endast ett lagligt äktenskap kunde erkännas
såsom familjens grundval, och dels saknade föreskrift derom, att oäkta barn
borde blifvit af modern i lifstiden erkändt, ehuruväl ett dylikt erkännande
vore ett vilkor för den presumtion af den aflidnas ej tillkännagifna yttersta
vilja, som skulle kunna antagas såsom grund för den arfsrätt, man
ville tillerkänna sådant barn.

I enlighet härmed var också det förslag upprättadt, som i propositionen
till 1865—1866 årens Riksdag förelädes till antagande och i oförändradt
skick blef bifallet, hvarefter detsamma genom ofvan berörda förordning
upphöjdes till lag.

Enligt samma förordning är nu oäkta barn berättigadt till arf under
följande tre vilkor: l:o) att det ej är afladt under det modern lefver i
äktenskap; 2:o) att det ej är afladt i förbudna led; och 3:o) att det är
erkändt af modern på det sätt, att hon låtit såsom sitt barn anteckna det
i kyrkoboken för den församling, i hvilken då hon var kyrkoskrifven. Ifrågavarande
arfsrätt, som gäller allenast efter moder, är vidare i anseende till
omfånget begränsad till den egendom, som ej utgör bröstarfvinges laglott.

Vidkommande motionärens förslag att låta arfsrätt för oäkta barn
inträda, så snart barnets härkomst gjorts sannolik, oberoende af om någon
anteckning derom skett i kyrkoboken, synes detta utskottet synnerligen
behjertansvärdt.

Såsom propositionen vid 1865—1866 årens riksdag angifver, är nu
gällande vilkor, att moder skall hafva låtit i kyrkoboken anteckna barnet
såsom sitt, grundad! på den uppfattning, att oäkta barns arfsrätt åtminstone
företrädesvis skulle hvila på presumtionen om moderns befintliga,
men ej tillkännagifna yttersta vilja, och således vore hvad man kallar eu
förklädd testamentsrätt. Oafsedt. nu, att rigtigheten af berörda uppfattning
icke synes vara obestridlig, torde i allt fall lagens fordran, att anteckningen
i kyrkoboken skall visas hafva skett på särskildt föranstaltande af
modern, vara allt för sträng och i tillämpningen vålla allehanda svårigheter.

Detta har också blifvit erkändt af lagutskottet vid 1881 och 1882
årens riksdagar, hvilket förklarade sig anse arfsrätt böra inträda, äfven
om det icke visades, att eu i kyrkoboken befintlig anteckning tillkommit
på moderns föranstaltande. Den omständighet, att en anteckning i kyrko -

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

boken funnes om oäkta barns härkomst, borde enligt utskottets förmenande
göra till fyllest. Utskottets i enlighet härmed uppgjorda förslag till ändring af
bestämmelserna i 1866 års förordning godkändes vid båda de nyssnämnda riksdagarna
af Andra Kammaren utan votering, men afslogs af Första Kammaren.

Jemväl lagutskottet vid 1885 års riksdag, som i öfrigt afstyrkte
hvarje förändring i den bestående lagstiftningen, fann tillämpning af 1866
års förordning mindre tillfredsställande, i det att den på grund af åtskilliga
förhållanden icke verkade så, som med densamma afsetts. Utskottet
hemstälde för ty till Riksdagen att i skrifvelse anhålla, att genom cirkulär
hos vederbörande presterskap måtte inskärpas angelägenheten deraf, att
ifrågavarande anteckning verkstäldes på sådant sätt, att den innefattade
bevis, att qvinnan låtit anteckna barnet såsom sitt. Denna hemställan blef
af Riksdagen bifallen, och utfärdades cirkulär i ämnet den 5 juni 1885.

Såsom utskottet redan antydt, anser utskottet emellertid billigt, att,
äfven om af en eller annan anledning, t. ex. moderns död vid barnsbörden,
anteckning icke kunnat ske i den ordning gällande lag föreskrifver, oäkta
barn, om hvars härkomst icke föreligger något tvifvel, bör tillerkännas
arfsrätt efter sin moder. Lika med lagutskottet vid 1881 och 1882 årens
riksdagar finner utskottet i sådant hänseende en anteckning i kyrkoboken,
äfven om den icke tillkommit på moderns föranstaltande, i allmänhet böra
göra till fyllest, men jemväl en på annat sätt åvägabragt. juridiskt bindande
maternitetsbevisning torde icke böra frånkännas enahanda verkan. Regler
böra emellertid gifvas för en dylik maternitetsbevisning och viss tid stadgas,
inom hvilken arfsanspråk må af oäkta barn framställas för att komma
under beaktande.

Hvad angår förslaget att vidga omfånget af oäkta barns arfsrätt,
anser utskottet jemväl detsamma förtjent af understöd. Som bekant är
det hufvudsakligen från tre synpunkter, den allmänna moralens, kyrkans
och statens, som motståndet mot en dylik utsträckning plägar hemta sitt
stöd. Man har sålunda fruktat, att hvarje handling, hvarigenom de oäkta
födde i familjerättsligt hänseende förblandades med äkta barn, skulle inverka
störande på sedernas helgd, att familjelifvets renhet skulle fläckas,
om frukten af en osedlig förbindelse vunne rättigheter, som eljest grundade
sig allenast på det af äktenskapet sedliggjorda blodsbandet, och slutligen
att skandalösa rättegångar skulle deraf blifva en följd. Men — såsom en
författare i ämnet med skäl anmärkt — man kan fråga, hvarifrån den
menniskokännedom är hemtad, som tror, att lättsinne och utsväfningar
förekommas genom medvetandet, att frukten deraf går förlustig äkta barns
rätt, och man kan med allt skäl anmärka, att den allmänna sedligheten
skulle genom ett motsatt, till återhållsamhet manande system snarare be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

fästas än försvagas, att äktenskapets helgd och familjelifvets renhet bäst
vårdas derigenom, att handlingar, som strida mot sedlighetens lag, icke
företagas, att föräldrarnes vandel står för de äkta barnen lika litet fläckfri,
då de oäkta ega arfsrätt, som då detta icke är händelsen, samt att
möjlighet till chikanösa processer redan föreligger i de oäkta barnens af
lagen erkända anspråk på uppfostringsbidrag.

Hvad vidare angår den uppfattning, som från kyrkans synpunkt
flnner en utsträckning af oäkta barns arfsrätt förkastlig, må erinras, hurusom
det visserligen var under kristendomens äldre tider i vårt land, som
grunden lades till vår nu gällande lagstiftning i ämnet och att följaktligen
den slutsats synes berättigad, att denna, lagstiftning är betingad af den
kristna läran. Men — såsom lagutskottet vid 1859—1860 årens riksdag
rigtigt anmärkte — det är af vigt att ihågkomma, att detta var den kristna
läran, sådan den representerades af katolicismen, hvilken satte kyrkan i
stället för kristendomen och sträfvade derhän att få alla band, som icke
af kyrkan helgats, ansedda såsom ogiltiga inför lagen och ur stånd att
grundlägga några rättigheter, icke ens de naturliga och allmänt medborgerliga.
Man sökte sålunda och lyckades äfven utbreda den åsigt, att
rättigheten för oäkta födde att taga arf vore erkännande af en osedlig
princip, förblandande dermed den felande med den oskyldige och tryckande
osedlighetens kännemärke på den senares panna.

Kommer så den tredje synpunkten, hvilken ligger till grund för
satsen, .att endast lagligt äktenskap gifver laglig arfsrätt. Från denna
grundsats, åberopad jemväl vid 1866 års förordnings tillkomst, hafva dock
1734 års lagstiftare, på sätt lagutskottet vid nyssnämnda riksdag vidare
anmärkt, medgifvit flera så väsentliga undantag, att den ''näppeligen förtjenar
namn af ledande princip. Ty först — och för att icke fästa sig
dervid, att barn, aflade med fästeqvinna eller under äktenskapslöfte anses
såsom äkta barn — måste beaktas, att barn, som är afladt i lönskaläge
och således oäkta, får arfsrätt, om blott fadern sedermera tillsäger modern
äktenskap. En dylik tillsägelse är visserligen att anse som en legitimation,
men ostridigt är likväl, att barnet var frukt af en förbindelse, som icke i
sig innebar det ringaste moment af ett lagligt äktenskapsband. Vidare är
barn, som blifvit afladt under våldtägt, berättigadt att taga arf såsom
äkta barn, ehuru qvinnan visserligen icke erhåller laggift hustrus rätt. I
sistnämnda fall är, äfven om till stöd för arfsrätten åberopas moderns
oskuld, faderns brottslighet desto större, och likväl ärfver barnet äfven
honom. Lika ohållbar visar sig berörda grundsats derutinnan, att enligt
stadgandet i 8 kap. 8 § ärfdabalken, oäkta barns efterlemnade egendom
går i arf till föräldrarne.

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

I våra grannland Norge och Danmark ärfva oäkta barn likasom
äkta barn moder och mödernes fränder, i Norge derjemte under vissa
vilkor fader och fädernes fränder. De flesta europeiska länder tillägga,
om ock med vissa begränsningar, oäkta barn arfsrätt efter moder, och det
kan egentligen sägas vara allenast den engelska i detta afseende på feodalistisk
grund hvilande rätten, som ännu nekar dem en dylik rätt. Slutligen
må nämnas, hurusom äldre lagberedningen i sitt förslag till ärfdabalk
(1 kap. 21 §) ville tillägga oäkta barn, som ej aflats under moderns
äktenskap eller i förbudna led, obegränsad arfsrätt efter moder eller hennes
skyldeman, hvarjemte beredningen, fullt följdrigtigt, synes det utskottet,
föreslog, att arf efter oäkta född icke skulle få gå till skyldeman, som han
ej sjelf kunnat ärfva.»

På grund af hvad sålunda anförts, tillstyrkte utskottet skrifvelse till
Kongl. Maj:t af samma innehåll, som angifves i motionärens vid denna
riksdag gjorda framställning; och enahanda hemställan gjordes på samma
grunder af lagutskottet vid 1898 års riksdag, sedan motionären då i ämnet
väckt förslag af samma lydelse som det nu ifrågavarande. Utskottets
hemställan vid 1892 års lagtima riksdag hade nemligen, ehuru bifallen af
Andra Kammaren, af Första Kammaren afslagits.

Vid 1893 års riksdag fattade Andra Kammaren för sin del beslut i
enlighet med utskottets tillstyrkan, hvaremot Första Kammaren beslöt att,
i enlighet med en vid utskottets utlåtande fogad reservation, i skrifvelse
anhålla, att Kongl. Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta barns
arfsrätt, att oäkta barn, som icke vore afladt under moderns äktenskap
eller i förbudna led, berättigades att, derest modern låtit såsom sitt barn
anteckna det i kyrkoboken för deri församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven,
lika med äkta barn taga arf efter sin moder. Sedan utskottet, i
ändamål af sammanjeläkning utaf kamrarnes olika beslut, hemstält, att
Andra Kammaren måtte biträda Första Kammarens beslut, men denna hemställan
af Andra Kammaren afslagits, förföll frågan jemväl vid 1893 års
riksdag.

Beträffande omfånget af oäkta barns rätt till arf efter moder, har
utskottet icke funnit, skal frånträda den ståndpunkt i frågan, utskottet vid
1892 och 1893 årens lagtima riksdagar intagit, och anser utskottet följaktligen,
att oäkta född, som har rätt att ärfva sin moder, också bör hafva
rätt till lika stor del af moderns efterlemnade egendom som det äkta barnet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Hvad angår de vilkor, under hvilka en sådan arfsrätt bör tillerkännas
oäkta barn, finner utskottet hvad motionären härutinnan föreslagit, eller att
barnet icke skall vara afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led,
icke vara till fyllest, utan bör, enligt utskottets mening, derjemte föreskrifvas,
att modern i lifstiden erkänt det oäkta barnet såsom sitt. Ett sådant
erkännande kan den moder, som vill tillförsäkra sitt oäkta barn rätt till
arf, i allmänhet säkrast gifva genom att låta i kyrkoboken för vederbörande
församling anteckna barnet såsom sitt. Men nu gällande lags ovilkorliga
fordran på just denna form för erkännandet synes vara allt för sträng.
Dels lärer det nemligen kunna inträffa — t. ex. då modern aflider vid
barnsbörden — att modern är ur stånd att föranstalta om en dylik anteckning,
dels kan en kyrkobok förstöras eller förkomma, utan att en moder,
som i en sådan kyrkobok låtit införa anteckning om ett sitt oäkta barn,
får vetskap derom och sålunda blir i tillfälle att i samma form afgifva ett
nytt erkännande. Hvarje annan laglig bevisning derom, att modern erkänt
barnet såsom sitt, bör derför tillförsäkra barnet rätt till arf efter modern.

-i V-W.7 d-K, .''V*.. ■ ,uV> ;|1 -

På grund af hvad sålunda anförts, hemställer utskottet:

att Riksdagen måtte i skrifvelse anhålla, att Kongl.
Maj:t ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga
förslag till sådan ändring af gällande bestämmelser rörande
oäkta barns arfsrätt, att oäkta barn, som icke är
afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led,
berättigas att, derest modern låtit såsom sitt barn anteckna
det i kyrkoboken för den församling, i hvilken
hon då var kyrkoskrifven, eller modern eljest bevisligen
erkänt barnet såsom sitt, lika med äkta barn taga arf
efter moder.

Stockholm den 3 april 1894.

På lagutskottets vägnar:
L. ANNERSTEDT.

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Reservation:

af herrar Annerstedt, Hasselrot, C. H. Lundström, L. 0. Larsson,
Lundin, Sjölund och Håkansson, hvilka ansett, att utskottets hemställan
bort affattas i öfverensstämmelse med det af utskottet vid sistlidet års
riksdag framlagda sammanjemkningsförslag och följaktligen allenast innehålla,
att Riksdagen i skrifvelse till Kongl. Maj:t måtte anhålla, att Kongl.
Magt ville låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring af gällande bestämmelser rörande oäkta barns arfsrätt, att oäkta
barn, som icke är afladt under moderns äktenskap eller i förbudna led,
berättigas att, derest modern låtit såsom sitt barn anteckna det i kyrkoboken
för den församling, i hvilken hon då var kyrkoskrifven, lika med
äkta barn taga arf efter sin moder;

samt af herr Fröberg.

Herrar von Krusenstjerna, Öländer, Pehrsson och Näslund hafva begärt
få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling inom
, utskottet.