Lagutskottets Utlåtande N:o 42 (Utlåtande 1893:LU42 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

N:0 42.

Ank. till Riksd. kansli den 17 april 1893, kl. 1 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändrad
lydelse af 9 kap. 1 § giftermålsbalken.

Enligt förordningen den 11 december 1874, har 9 kap. 1 § giftermålsbalken
följande lydelse:

Sedan man och qvinna sammanvigda äro, då är han hennes rätte
målsman, och eger söka och svara för henne, utom hvad angår egendom
som är från hans förvaltning undantagen: hustrun följe ock mannens
stånd och vilkor.

År genom äktenskapsförord stadgadt, att hustrun tillhörig egendom
skall från mannens förvaltning undantagas, eller är sådant
stadgande meddeladt angående egendom, som genom gåfva eller testamente
till hustrun gifven är med vilkor att den henne enskildt tillhöra
skall; då ege hustrun öfver den egendom och afkomsten deraf råda,
det ej annorledes blifvit om förvaltningen föreskrifvet. Kan hustrun
genom eget arbete något förvärfva, deröfver må hon ock råda.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion n:o 117, föreslår herr grefve H. E. G. Hamilton,

att Riksdagen måtte för sin del besluta, att 9 kap. 1 § giftermålsbalken
skall erhålla följande ändrade lydelse:

Bih. till Riksd. Prot. 1893. 7 Sami. 20 Haft. (Näs 42—45).

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Sedan man och qvinna sammanvigda äro, då är han hennes rätte
målsman och eger söka och svara för henne, utom hvad angår egendom,
som är från hans förvaltning undantagen: hustrun följe ock mannens
stånd och vilkor.

öfver egendom, som hustrun infört i boet eller som under äktenskapet
tillfallit henne genom gåfva eller testamente med vilkor att den
skall enskildt tillhöra henne, så ock öfver afkomsten af sådan egendom,
råder hustrun, der ej, hvad angår egendom, som är gifven genom
gåfva eller testamente, annorlunda blifvit om förvaltningen föreskrifvet.
Kan hustrun genom eget arbete något förvärfva, deröfver må hon
ock råda.

Till stöd för berörda framställning anför motionären hufvudsakligen
följande. De kraf på större sjelfständighet för den gifta qvinnan,
som en senare tid medfört och måste medföra, då lagstiftningen gjort
så mycket för den ogifta qvinnans frigörelse, hade den svenska civillagstiftningen
med den vaksamhet, som alltid utmärkt densamma, i någon
mån tillgodosett, då genom förordningen den 11 december 1874
blifvit stadgadt, att hustru eger råda öfver hvad hon genom eget arbete
förvärfvar äfvensom öfver henne enskildt tillhörig egendom, så framt
genom äktenskapsförord blifvit bestämdt, att egendomen skall vara från
mannens förvaltning undantagen eller sådant blifvit stadgadt genom
gåfva eller testamente. Sedermera hade åtskilliga förslag blifvit framstälda
till vidare fortgående på den beträdda vägen, utan att dock leda
till lagstiftning i ämnet. Så hade man föreslagit än upphörande af
egendoms-gemensamheten emellan makarna och upphäfvande af mannens
målsmansrätt, än utvidgande af den samma till egendom, som
enligt nu gällande lag icke är gemensam. Betydelsefullt vore bland
dessa förslag det, som år 1884 antogs af Riksdagen, men icke vann
Kongl. Maj:ts godkännande. Enligt detta förslag skulle hustru ega att
råda öfver henne tillhörig enskild egendom, utan att sådant behöfde
genom äktenskapsförord bestämmas. Emellertid skulle äfven enligt
detta förslag äktenskapsförord i de flesta fall erfordras för att afgöra
hvad som skulle anses för hustruns enskilda egendom, ty såsom bekant,
vore enligt gällande lag all egendom gemensam, undantagandes ärfd
eller före äktenskapet förvärfd fast egendom på landet och sådan
egendom, som genom gåfva eller testamente införtsi till ena makan
med vilkor, att den skall tillhöra honom eller henne enskildt. Kändt
vore, att äktenskapsförord sällan upprättades. Den utväg, som anvisats
genom 1874 års förordning, hade följaktligen blifvit i mycket ringa

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

mån anlitad. Det syntes motionären derför, som, derest man ville tillgodose
de berättigade fordringarne på ökad sjelfständighet för den
gifta qvinnan, sådant kunde, utan att grunderna för lagstiftningen i
detta ämne väsentligen rubbades, dock på ett verksamt sätt ske derigenom,
att man fortginge på den väg, hvarpå man inslagit år 1874,
nemligen sålunda, att hustrun berättigades råda öfver all egendom, som
hon inför i boet eller som under äktenskapet tillfallit henne genom
gåfva eller testamente, utan att sådant behöfde genom äktenskapsförord
föreskrifvas.

Den mening motionären sålunda uttalat hade, tillägger motionären,
i hufvudsak delats af en reservant vid nya lagberedningens den
1 juli 1886 afgifna förslag till förändrade lagbestämmelser i fråga om
äkta makars inbördes egendomsförhållanden.

I anledning af förevarande motion tillåter sig utskottet erinra,
huru som — efter det Kongl. Maj:t, med föranledande af Riksdagens,
af motionären omförmälda skrifvelse den 7 maj 1884, uppdragit åt nya
lagberedningen att på grundvalen af berörda skrifvelse utarbeta förslag
till förändrade bestämmelser angående äkta makars inbördes egendomsförhållanden
samt förslag i ämnet af beredningen den 1 juli 1886 afgifvits
— Kongl. Maj:t, i enlighet med hvad högsta domstolens flesta
ledamöter tillstyrkt, vid ärendets föredragning den 31 december 1891
fann beredningens förslag icke böra läggas till grund för någon framställning
till Riksdagen, och i stället uppdrog åt beredningen att utarbeta
de förslag till ändringar i gällande bestämmelser angående boskilnad
och dermed sammanhängande lagstadganden, som kunde finnas
erforderliga i syfte att dels bereda hustru lättare tillfälle till vinnande
af boskilnad, dels ock inskränka eller undanrödja hustrus eller enkas
betalningsansvarighet för gäld, som mannen ensam ådragit det gemensamma
boet.

Det beredningen sålunda lemnade nya uppdrag har beredningen
numera fullgjort, i det att beredningen medelst skrifvelse den 21 december
sistlidna år öfverlemnat förslag dels till lag angående makars
ansvarighet i visst fall för gäld i boet, dels ock till lag angående ändring
i vissa delar af förordningen om boskilnad och undanskiftande
af egendom i makars bo den 18 september 1862.

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Öfver ifrågavarande förslag, till hvilka utskottet härmed hänvisar,
har regeringen, enligt hvad utskottet försport, infordrat högsta domstolens
yttrande; och lärer vid sådant förhållande proposition i ämnet
kunna förväntas redan till nästinstundande riksdag.

Då det — hvad ock motionären sjelf i sin framställning vid sistlidet
års lagtima Riksdag rörande andra hithörande ämnen synes medgifva
— icke lärer kunna förnekas, att den fråga, som af den föreliggande
motionen beröres, eger omedelbart samband med de ämnen, som
utgjort föremål för det förberedande lagstiftningsarbete hvilket för
närvarande föreligger till regeringens pröfning, torde den af motionären
ifrågasatta utvidgningen af gift qvinnas förvaltningsbefogenhet med
afseende å viss gemensam egendom i boet icke böra komma under bedömande
annorledes än i sammanhang med en blifvande granskning
från Riksdagens sida af de andra förslag, åsyftande att bereda gift
qvinna större sjelfständighet i fråga om egendomsförvaltningen, hvilka
på grundvalen af ofvan angifna lagstiftningsarbete komma att af Kongl.
Maj:t föreslås.

Utskottet föranlåtes följaktligen hemställa,

att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 17 april 1893.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation:

af herr Lilienberg, som ansett, att motionen bort af utskottet tillstyrkas.

Herr Näslund har begärt få här antecknadt, att han på grund
al åtnjuten ledighet från riksdagsgöromålen icke deltagit i utskottets
behandling af ifrågavarande motion.