Lagutskottets Utlåtande N:o 42 (Utlåtande 1892:LU42 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

N:o 42.

Ank. till Riksd. kansli den 11 april 1892, kl. 5 e. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring i
11 § af lagen angående eganderätt till skrift den 10 augusti

1877.

Andra stycket i 11 § af lagen angående eganderätt till skrift den
10 augusti 1877 har för närvarande följande lydelse:

»Icke heller må såsom eftertryck anses, att delar af tryckt skrift
eller, der den är af ringa omfång, hela skriften intages i sådan, ur
flera arbeten hemtad samling, som göres för att tjena till bruk vid
gudstjenst eller vid den elementära undervisningen i läsning, musik
eller teckning eller till historisk framställning; likasom ej heller att i
musikaliskt arbete ord aftryckas såsom text.»

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad
motion, n:o 148, anmärker nu herr N. Rosengren, huru som mången af
ordalydelsen i anförda lagrum toge sig anledning anse, att rättighet
vore en hvar medgifven att ur författares veide utvälja och till så kalkade
samlingverk hopställa hvad han sjelf behagade föreskrifva som
lämpligt att tjena till bruk vid gudstjenst eller vid den elementära undervisningen
i läsning, musik, o. s. v.

För gudstjenstens eller den elementära undervisningens behof af
dylikt samlingsverk stadgades heller icke något som helst vitsord. Samlaren
behöfde endast å titelbladet förebära en, låt vara af innehållet tern -

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

ligen omotiverad, loflig afsigt. Det stode honom sedan fritt att ur särskilda
författares arbeten, ja, bland hela skrifter af ringa omfång, utgallra
det bästa, det värdefullaste och sammanföra detta till en samling,
hvars afsättning beredde honom en vinst, hvilken i de flesta fall
torde vålla författarne eller deras rättsinnehafvare en motsvarande förlust.

Ifrågavarande bestämmelser torde nemligen knappast lägga något
hinder i vägen för att t. ex. under uppgiften: »att tjena till bruk vid
gudstjenst» åvägabringa särskilda samlingar af predikningar, af psalmer
och sånger, af religiösa betraktelser o. s. v. medelst urval af ansedda
författares yppersta alster.

I icke minst betänklig grad syntes tonsättarens och dennes förläggares
rätt undergräfd genom det uti ifrågavarande lagrum gifna undantaget
från skydd mot eftertryck. Blott man å samlingens titelblad
tillkännagåfve att den vore »gjord» för »att tjena till bruk vid den elementära
undervisningen i musik» eller sång — således vid småskolor,
folkskolor, lägre och högre allmänna läroverk, folk- och småskolelärareseminarier
med flera läroanstalter, hvilka bibringa elementär undervisning
—, trodde man sig ega laglig frihet att bland alla slag af musikaliska
verk, större som mindre, för sin samling anställa urval af de
bästa, mest anslående och omtyckta tonskapelser, att tillegna sig originalmusik
till gifven text eller ock en med ej ringa kostnad från tonsättarens
sida förvärfvad text till en förefintlig musik. Och att man
äfven till fullo vetat begagna sig af denna förmenta frihet, derom
vittnade oförtydbart innehållet i de allra flesta af de talrika musik- och
sångsamlingar, med hvilka vår litteratur under senast förflutna årtionde
blifvit tillökad.

Det vore ju helt naturligt, att dylika samlingar kunde till vida
billigare pris erbjuda allmänheten originalverkens skönaste skatter, än
det som dessa verk måste betinga, enär samlaren ej nödgades vidkännas
något som helst författarearfvode. Och då derjemte samlingarne
egde företrädet att utgöra ett urval, torde det få anses uppenbart, att
dessa skulle röna en jemförelsevis vidsträckt spridning och sålunda
tillskynda författarne af originalarbetena eller deras förläggare en betydande
ekonomisk förlust, till hvilken lagstiftningen förvisso icke velat
gifva anledning och som den säkerligen icke heller skulle vilja gilla.

Mot sist antydda uppfattning hade visserligen blifvit invändt, att
sådana samlingsverk, hvilkas spridning vore särdeles omfattande, långt
ifrån att tillskynda författarne eller deras rättsinnehafvare förlust, tvärt
om bidroge att göra eu författare känd och sålunda befordra afsättningen
af hans alster.

Lagutskottets Utlåtande N:o 42.

Det torde dock på goda skäl kunna ifrågasättas, huruvida man i
allmänhet underkastade sig betydande uppoffringar för att förvärfva sig
åtskilliga originalarbeten, hvilkas hufvudsakliga och förnämsta innehåll
man redan egde i en samling, som betingat ett jemförelsevis ringa belopp.
Erfarenheten hade att framvisa ett motsatt förhållande.

Omförmälda invändning kunde väl åtminstone icke ega någon
giltighet i sådant fall, då hela skriften, der den vore af ringa omfång

— en för öfrigt, såsom det villo synas, allt för sväfvande bestämning

— intoges i sådan, ur flera arbeten hemtad samling. Men i synnerhet
när det gälde eu jemförelse mellan musikalier och verk af annat innehåll,
vore det ju allmänt insedt och orkändt, att ett arbete af förra
slaget med mindre omfång ej sällan af författaren kräfde mera uppoffring
af arbete och möda än ett till volumen större arbete af det senare.
Med fästadt afseende på detta sakförhållande torde det blifva
svårt att finna något rimligt skäl, hvarför författare till skrifter af ringa
omfång skulle för dessa eg a mindre skydd mot eftertryck än det, som
tillerkändes dem, hvilkas arbeten hade ett större omfång, ehuru dessa
senare måhända i mera än ett afseende vore i värde de förra underlägsna.

Det kunde visserligen icke förnekas, hvad som i detta sammanhang
äfven blifvit anmärkt, att nemligen utgifna samlingsverk för undervisningen
och folkbildningen vore af stor betydelse. Men detta faktum
borde väl ej få anses som giltigt motiv för att ställa vissa författare i
saknad af ett i öfrigt nöjaktigt erkändt eganderättsskydd. Ty utgifningen
af samlingsverk, när detta skedde utan biafsigter i ärligt syfte att
dermed gagna gudstjenst eller den elementära undervisningen, kunde
ej blifva synnerligen försvårad derigenom att lagen i sådant fall tillförsäkrade
författaren lämplig godtgörelse för den egendom, som han
öfverläte till det allmännas tjenst, det vill säga lämplig lön för hans
arbete.

Genom en sådan, som det syntes rättmätig och af förhållandena
påkallad åtgärd från lagstiftningens sida finge deremot det allmänna
rättsmedvetandet den tillfredsställelsen, att det oftast af öfverdrifvet
vinstbegär och fåfänga framkallade samlingsnitet icke längre skulle
kunna ostraffadt kränka eganderättens helgd genom missbruket af en
medgifven frihet. Utan tvifvel skulle ock mången framstående författare
och tonsättare, som nu sorgfälligt underläte att åt sina alster gifva
offentlighet, med stegradt intresse ställa sin förmåga i framåtskridandets
och den allmänna bildningens tjenst, sedan han för sina arbeten Båge

Lagutskottets Utlåtande N:o 42. 39

sig frigjord från sin nuvarande undantagsställning af rättslöshet mot
eftertryck.

På grund af hvad han sålunda anfört, hemställer motionären,

»att Riksdagen för sin del måtte besluta sådan ändring af § 11
mom. 2 i lag angående eganderätt till skrift den 10 augusti 1877, att
författare och deras rättsinnehafvare må för sina i tryck utgifna arbeten
under i öfrigt stadgad skyddstid bekomma ett verksamt skydd mot
missbruket af den i nämnda lagrum för vissa ändamål medgifna samlingsfriheten.
»

Såsom framgår af förhandlingarna vid 1877 års riksdag rörande
det då föreliggande kongl. förslaget till lag i förevarande ämne, uttalades
såväl inom lagutskottet som inom Riksdagens kamrar åtskilliga
betänkligheter mot den enligt fleres förmenande alltför vidsträckta rätt
att medelst utgifvande af samlingsverk tillgodogöra sig alstren af andres
författareverksamhet, som nämnda förslag lemnade öppen för deri
enskilda företagsamheten. Dessa betänkligheter, hvilka i motionären
ånyo fått en förespråkare, ledde också till väsentliga inskränkningar i
den frihet uti förevarande afseende, som af det kongl. förslaget förordades.
Enligt samma förslag skulle nemligen såsom eftertryck icke
anses, att delar af annans skrift eller, der den vore af ringa omfång,
hela skriften intoges i sådan ur flere arbeten hemtad samling, som gjordes
för att tjena till bruk vid gudstjensten, till undervisning i läsning,
musik eller teckning, till historisk framställning eller till annat dylikt
ändamål. Då det emellertid, på det icke rättigheten att utgifva samlingar
af andras arbeten skulle kunna leda till missbruk, större än de
fördelar man dermed afsett, vore af vigt att noga bestämma de ändamål,
hvarför sådana samlingar finge göras, ansåg lagutskottet orden:
»eller till annat dylikt ändamål» böra såsom ledande till osäkerhet vid
tillämpningen uteslutas. Härjemte betonade en reservant inom utskottet
nödvändigheten deraf att rättigheten att utgifva samlingar till undervisning
i musik inskränktes derhän, att, på sätt i den för tyska riket
gällande lagstiftning iakttagits, samlingens innehåll allenast finge lämpa
sig för den elementära undervisningen i sådana allmänna skolor, der
musikundervisningen icke vore hufvudsak och sålunda icke afse de
egentliga musikskolorna, enär eljest den musikaliske författaren eller
hans rättsinnehafvare lätteligen skulle kunna tillskyndas en känbar eko -

Lagutskottets Utledande N:o 42.

nomisk förlust. Såväl utskottets som reservantens ändringsförslag, det
senare efter återremiss till utskottet, blefvo af Riksdagen äfvensom af
Kongl. Maj:t godkända.

Att nu, på sätt motionären föreslagit, ytterligare begränsa rätten
att utgifva samlingsverk finner utskottet betänkligt. Utskottet vill ingalunda
förneka, att gällande bestämmelser i detta ämne kunna af en
tilltagsen samlare missbrukas, i det att afsigten att tjena det allmänna
lika lätt kan tänkas blott föreburen som verklig, men den stora, äfven
af motionären erkända betydelse, som tillvaron af ifrågavarande, i utlandets
lagstiftning allmänt hyllade grundsats eger för den andliga odlingen,
gör det till en pligt för lagstiftaren att icke utan tvingande
skäl inskränka tillämpningen af nämnda grundsats. En dylik betydelse
kan utskottet emellertid icke tillmäta de skäl, motionären anfört för en
sådan ytterligare inskränkning, lika litet som utskottet kan anse motionären
hafva vederlagt den vid lagens tillkomst uttalade åsigt, att ett
väl anordnadt samlingsverk, långt ifrån att tillskynda de författare, från
hvilkas verk bidragen lånats, någon förlust, i allmänhet genom att göra
desse författare kända och omtyckta i vida kretsar bör befordra afsättningen
af deras skrifter. Motionären har dessutom icke lemnat någon
bestämd antydan, på hvilket sätt ett verksamt skydd emot de af
honom öfverklagade missbruken skulle kunna beredas, och utskottet
hemtar i denna omständighet ett ytterligare skäl för sin hemställan,

att ifrågavarande motion icke må af Riksdagen
bifallas.

Stockholm den 11 april 1892.

På lagutskottets vägnar:

Axel Bergström.