Lagutskottets Utlåtande N:o 41 (Utlåtande 1904:LU41 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

2V:o 41.

Ank. till Riked. kansli den 8 april 1904, kl. 2 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion om ändring af 47 och 48
§§ landstingsförordningen.

Till förberedande behandling af lagutskottet har öfverlämnats eu
inom Andra Kammaren af herrar A. Johanson i Mossebo, A. Magnusson,
Sten Nordström, Carl Persson, L. J. Jansson och And. Andersson afgifven
motion, n:o 97, af följande lydelse:

»Uti 2 mom. af § 47 i förordningen om landsting den 21 mars
1862 stadgas, att de afgifter, som af landsting blifvit till uttaxering
beslutade, skola i de fall, då icke några sådana särskilda bestämmelser
finnas meddelade, som i 1 mom. samma § omtalas, utgå i förhållande
till den allmänna bevillning för fast egendom eller för inkomst af
kapital eller arbete, som enhvar skattskyldig till statsverket erlägger.

Den sålunda bestämda grund för utgörande af landstingsskatt
skiljer sig från de i § 58 af förordningen om kommunalstyrelse på
landet stadgade grunder för kommunalutskylders utgörande bland annat
däruti, att enligt sistnämnda lagrum kommunalutskylder skola utgå
jämväl för sådan jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej erlägges,
hvarvid till beräkningsgrund tages det belopp, som, därest bevillning
för fastigheten skulle utgå, svarar mot det taxeringsvärde, som fastigheten
blifvit åsatt. Då nu staten enligt gällande bevillningsförordning
Bill. till Riksd. Prof. 1904. 7 Sami. 33 Häft. (N:o 41.)

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

är befriad från erläggande af bevillning, så följer häraf, att för vissa
staten tillhöriga fastigheter erlägges kommunalskatt, men icke landstingsskatt,
ehuru landstingsskatten i själfva verket icke är annat än
kommunalskatt, fastän kommunen, här landstinget, är större.

I motion uti Andra Kammaren år 1889 jämte lagutskottets utlåtande
däröfver, hvartill vi hänvisa, har detta förhållande blifvit påpekadt,
och blef motionen det året af Riksdagen bifallen, ehuru beslutet
icke vann Kungl. Maj:ts sanktion.

Af »Tidskrift för Sveriges landsting» för år 1902 inhemtas, att
landstingsskatt, endast inom det län vi tillhöra, uttaxerats för samma
år till belopp af 111,936 kronor, och för åren 1863—1902 1,192,817
kronor, hvadan frågan är af så stor innebörd, att den ånyo bör bringas
under Riksdagens pröfning.

Landstingens utgifter utgå hufvudsakligen till sjukvård, till byggnader
och underhåll för vård åt idioter och döfstumma, till samfärdselns
förbättrande och andra allmänna angelägenheter, hvaraf arrendatorer
af kronodomäner och deras underhafvande hafva samma fördel
som andra länets innevånare, och då dessa arrendatorer enligt kommunallagarne
hafva rättighet att i likhet med andra röstberättigade icke
allenast deltaga i val af landstingsmän, utan ock till landstingsmän
väljas, oaktadt de icke betala landstingsskatt, så torde billighet och
rättvisa fordra, att ändring i berörda hänseende blefve med det snaraste
genomförd. Någon rättslig grund för denna undantagslagstiftning kan
näppeligen påvisas.

Af hvad sålunda blifvit anfördt våga vi vördsamt hemställa, att
Riksdagen beslutar, det § 47 mom. 2 och § 48 i gällande landstingsförordning
erhålla följande förändrade lydelse:

§ 47 mom. 2.

I de fall, då icke några sådana bestämmelser finnas, som i föregående
moment omtalas, böra de afgifter, som af landstinget blifvit till
uttaxering beslutade, utgå i förhållande till den allmänna bevillning
för fast egendom eller för inkomst af kapital eller arbete, som af enhvar
skattskyldig till statsverket erlägges; skolande jämväl för jordbruksfastighet,
för hvilken bevillning ej erlägges, landstingsskatt påföras
efter det belopp, som, därest bevillning skulle utgå för densamma,
på grund af taxeringsvärdet svarar mot sådan bevillning, hvaremot
inkomst af arrende för sådan fastighet ej skall vid påförande af
landstingsskatt tagas i beräkning

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

§ 48.

Till ledning för landstingsskattens bestämmande böra häradsskrifvarne
hvarje år efter slutade taxeringsförrättningar till landstingets
ordförande genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande insända förteckningar,
som för hvarje socken summariskt upptaga såväl beloppen af
åsatt bevillning, särskilt för i mantal satt jord, för annan fast egendom
och för inkomst af kapital eller arbete, som ock beloppet af hvad
efter taxeringsvärdet svarar mot bevillning för jordbruksfastigheter, för
hvilka bevillning ej erlägges. Genom Kungl. Maj:ts befallningshafvande
insända magistraterna dylika uppgifter för städerna; hvarefter landstingets
ordförande låter genom kamreraren däraf upprätta sammandrag,
upptagande summan för hela länet samt huru mycket sig belöper å
hvarje stad eller socken.»

Frågan om ändring af gällande bestämmelse rörande landstingsskattens
utgörande i det syfte, föreliggande motion afser, bär upprepade
gånger varit föremål för Riksdagens pröfning. Redan vid 1884
års riksdag förelåg till behandling en af enskild motionär väckt framställning
om sådan ändring i bevillningsförordningen, att alla staten
tillhöriga jordar och boställen blefve i taxeringslängderna upptagna i
likhet med andra fastigheter och sålunda icke »det ena hemmanet
framför ett annat» befriadt från erläggande af landstingsskatt och skjutsentreprenadafgifter.
Dåvarande bevillningsutskottet, till hvars handläggning
framställningen hänvisats, förklarade i afgifvet betänkande,
att motionärens yrkande på likställighet emellan statens bevillningsfria
jordbruksfastigheter och annan jordbruksfastighet i fråga om skyldighet
att deltaga i landstingsskatt och skjutsentreprenadafgifter väl syntes
berättigad!, men att, då den sedan gammalt gällande grundsats, att
staten för sina fastigheter voro fri från bevillning, icke borde rubbas,
det af motionären öfverklagade förhållandet torde böra rättas icke genom
en ändring i bevillningsförordningen, utan genom införandet i förordningen
om landsting och i skjutsstadgan af föreskrifter lika dem, som
funnes uti 58 § i förordningen om kommunalstyrelse å landet. I enlighet
härmed afstyrkte utskottet bifall till framställningen, och blef denna
hemställan af båda kamrarue bifallen.

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Frågan, i hvad densamma rörde landstingsskatten blef emellertid
snart nog ånyo dragen under Riksdagens pröfning. Vid 1888 års riksdag
föreslogs nämligen i en inom Andra Kammaren väckt motion, att
förordningen om landsting måtte så ändras, att den skillnad, som i förevarande
afseende funnes mellan föreskrifterna i nämnda förordning och
förordningen om kommunalstyrelse å landet, blefve upphäfd. I häröfver
afgifvet utlåtande anförde lagutskottet, dit berörda motion hänvisats,
hurusom utskottet för sin del icke kunde finna något giltigt skäl för
den skillnad, som i de särskilda författningarna blifvit i nu ifrågavarande
afseende gjord beträffande grunderna för utgörande af kommunalutskylder
och landstingsskatt, hvilken sistnämnda ju äfven till sin natur vore
en kommunalskatt, ehuru utgående för en större kommuns behof, och att
utskottet förty lika med motionären ansåge, att ändring i gällande bestämmelser
borde ske till åvägabringande af likformighet härutinnan.
Arrendator erna af ifrågavarande egendomar skulle visserligen härigenom
få sig ålagda afgifter, från hvilka de förut åtnjutit befrielse; men landstingsskatten
vore i allmänhet icke af den betydenhet, att detta förhållande
borde väcka någon betänklighet mot den föreslagna ändringen.
Dessutom vore väl på många ställen, såsom motionären antydt, dessa
arrendatorer redan taxerade för inkomst af arrendet och deltoge på
denna grund i landstingsskatten, hvilket emellertid, därest motionärens
förslag blefve upphöjdt till lag, ej vidare skulle äga rum.

På dessa skäl hemställde utskottet, att Riksdagen ville, med anledning
af motionen, i skrifvelse anhålla, det täcktes Kungl. Maj:t låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådana ändringar i
gällande lagstiftning, att jordbruksfastighet, för hvilken bevillning ej
erlades, skulle påföras landstingsskatt efter det belopp, som, därest bevillning
för fastigheten skulle utgå, på grund af taxeringsvärdet mot
sådan bevillning svarade, hvaremot inkomst af arrende för sådan fastighet
ej skulle vid åsättande af landstingsskatt tagas i beräkning. Denna
utskottets hemställan blef af Andra Kammaren utan votering bifallen,
men afslogs af Första Kammaren med 47 röster mot 39.

Vid följande riksdag förnyades den vid 1888 års riksdag afgifna
framställningen och åtföljdes då af förslag till ändrad lydelse af 2 mom.
i § 47 af förordniugen om landsting.

Förslaget, jämväl då tillstyrkt af lagutskottet, blef denna gång
af båda kamrarne — Första Kammaren efter omröstning med 53 röster
mot 38 — bifallet med det tillägg rörande 48 § i nämnda förordning,
som utskottet förordat.

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Det förelag i ämnet, som Riksdagen sålunda för sin del antagit,
bief medelst skrifvelse den 3 april 1889 hänskjutet till Kungl. Maj:ts
pröfning. Sedan infordrade utlåtanden öfver berörda förslag inkommit
från samtliga länsstyrelser och landsting i riket, äfvensom från domänstyrelsen,
föredrogs ärendet i statsrådet den 28 november 1890. Härvid
förklarade Kungl. Maj:t sig icke kunna antaga Riksdagens förslag.

Redan vid 1892 års riksdag bragtes, det oaktadt, frågan å nyo å
bane, nu åter förenad med frågan om skjutsentreprenadafgifterna.

Lagutskottet, som äfven denna gång hade att i frågan sig yttra,
anförde i afgifvet utlåtande bland annat:

»Utskottet vidhåller fortfarande don åsikt, utskottet tillförene tvenne
gånger uttalat i förevarande ämne. — — — — Utskottet medgifver
villigt, att den beskattning, som söker träffa allenast den verkliga inkomsten
af jordbruksrörelse, ur teoretisk synpunkt har afgjordt företräde
för en beskattning, som grundar sig på jordbruksfastigheternas
taxeringsvärden. Å andra sidan lärer det emellertid icke kunna förnekas,
att den praktiska tillämpningen af den förra beskattningsmetoden
erbjuder långt flera vanskligheter än tillämpningen af den senare, och
hvad särskildt angår uppskattningen af den inkomst, som arrendena
af kronodomäner må kunna lämna, tror sig utskottet veta, att i do
visserligen icke talrika fall, där dylik taxering förekommer, densamma
varit tämligen godtycklig. Att under närvarande förhållanden arrendatorerna
af kronans domäner skulle i allmänhet vara i sämre ekonomisk
ställning än landets själfägande mindre jordbrukare och enskilda
arrendatorer, lärer näppeligen kunna påstås. Såsom en synnerligen
beaktansvärd omständighet må slutligen antecknas, att rikets samtliga
landsting och med endast två undantag samtliga länsstyrelser tillstyrkte
bifall till Riksdagens ofvanberörda förslag. Samma förslag lämnades
äfven af domänstyrelsen utan annan erinran, än att till undvikande af
all misstjrdning uttryckligen borde förklaras, att kronoparker fortfarande
vore frikallade från erläggande af landstingsskatt.»

På grund af hvad sålunda anförts och då den omständighet, att
frågan delvis redan varit föremål för Kungl. Maj:ts pröfning, enligt utskottets
tanke icke borde utgöra hinder för ett förnyadt uttalande i
ämnet från Riksdagens sida, gjorde utskottet till Riksdagen en hemställan,
som i hvad densamma afsåg landstingsskatten var af alldeles
samma innehåll som den af 1888 års lagutskott afgifna.

Andra Kammaren biföll äfven denna gång utan votering utskottets
hemställan, hvaremot Första Kammaren efter yrkande af lagutskottets
dåvarande ordförande afslog densamma.

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Sedermera upptogs frågan ånyo vid 1896 års riksdag, men föranledde
oj heller då till någon Riksdagens åtgärd.

Utskottet delar den af lagutskottet vid flera föregående tillfällen
uttalade uppfattningen om rättvisan och billigheten af den i motionen
ifrågasatta ändring af bestämmelserna om landstingsskattens utgörande.
Utskottet anser således lagändring i motionens syfte vara önskvärd och
lämplig.. Det af motionären framlagda formulerade lagförslaget i ämnet
finner sig emellertid utskottet ej kunna förorda till antagande. Visserligen
öfverensstämmer detsamma med det förslag som, enligt hvad
ofvan nämnts, antogs af 1889 års riksdag; men det bör uppmärksammas,
att 58 § af förordningen om kommunalstyrelse på laude!, med hvilket
lagrum motionen såväl nu som 1889 åsyftar att bringa reglerna om landstingsskattens
utgörande i öfverensstämmelse, efter sistnämnda år undergått
en förändring, som just berör frågan om statens skattskyldighet
för sina fastigheter. Genom lag den 2 april 1898 har nämligen till
tredje stycket af berörda 58 § fogats ett tillägg af innehåll, att hvad i
paragrafen stadgats om skyldighet att gälda kommunalskatt för jordbruksfastighet,
för hvilken bevillning ej erlägges, skall gälla jämväl
kronopark, som bildats vare sig af mark, som åt kronan inköpts efter
1874 års början, eller af staten tillhörig jordbruksdomäu eller del af
sådan. Denna fråga, om statens skattskyldighet för kronoparker, synes
utskottet böra äfven beträffande landstingsskattens utgörande lösas i
samband med frågan om statens skattskyldighet för jordbruksfastighet
i egentlig mening, och utskottet anser vid sådant förhållande lämpligast,
att Riksdagen ej nu antager något formuleradt förslag i ämnet utan
öfverlämnar åt Kungl. Maj:t att taga frågan i förnyadt öfvervägande.

Utskottet hemställer alltså,

att Riksdagen, i anledning af förevarande motion,
ville i skrifvelse till Kungl. Maj:t anhålla, det
täcktes Kungl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådan ändring i förordningen
om landsting den 21 mars 1862, att jordbruksfastighet,
för hvilken bevillning ej erlägges, skall påföras
landstingsskatt efter det belopp, som, därest bevillning
för fastigheten skulle utgå, på grund af faxe -

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

ringsvärdet mot sådan bevillning svarar, hvaremot inkomst
af arrende för sådan fastighet ej skall vid
åsättande af landstingsskatt tagas i beräkning.

Stockholm den 8 april 1904.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.