Lagutskottets Utlåtande N:o 41 (Utlåtande 1901:LU41 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

N:o 41.

Ank. till Riksd. kansli den 18 april 1901 kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående införande af
vissa bestämmelser rörande sysslomäns förvaltning af
konkursgäldenärs egendom.

Lagutskottet kar till förberedande behandling fått emottaga
en af herr H. Sandén inom Andra Kammaren väckt motion, n:o 25,
af följande lydelse:

»Uti gällande konkurslag finnas ganska fullständiga föreskrifter,
hvad en konkurssyssloman har att iakttaga allt ifrån det han
emottagit ett sådant uppdrag och till dess sammanträde för slututdelning
i konkursen hålles. Deremot saknas helt och hållet bestämmelser
angående redovisningen af de medel, som enligt utdelningsförslaget
tillkommer vederbörande fordringsegare, och lagstiftaren synes
härvid hafva förutsatt, att det må anses såsom en fordringsegarens
ensak, om och när han önskar uppbära liqvid för sin fordran, hvarintill
medlen emellertid få hos syssloman innestå.

Detta förhållande torde ej så sällan hafva föranledt dertill,
att hos konkurssysslomän kommit att qvarstå belopp, större eller
mindre, under en lång följd af år, och i den omständigheten, att
syssloman vill ej är skyldig redovisa ränta å sålunda innestående
medel, kan derjemte förefinnas ett visst intresse för honom att ej
underrätta eu fordringsegare, som uraktlåtit afhemta sin liqvid, om
den tillgängliga utdelningen i konkursen.

Bih. till Riksd. Prof. 1901. 7 Sami. 92 Häft. (N:o 41).

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Om ock ett visst berättigande måste gifvas åt den invändningen,
att en fordringsegare, som ej bättre tillvaratager sina intressen,
må skylla sig sjelf, så tror jag dock, att lagstiftaren här har en
hicka att fylla. Konkurser kunna, såsom väl är kändt, uppehållas
i åratal, och då sent omsider sammanträde för slututdelning annonseras,
kan tillkännagifvandet härom lätteligen undgå en fordringsegare,
som, sedan han förut erhållit kännedom om att blott några få procent
af hans fordran äro att påräkna i utdelning, icke egna! konkursen
och förhandlingarnes fortgång någon särskild uppmärksamhet.

Ofta torde väl redan nu af konkurssysslomän iakttagas, att
särskild underrättelse om slututdelningen och det belopp, som finnes
att lyfta, meddelas fordringsegare, som ej vid slutsammanträdet varit
närvarande eller representerade, men då måhända minst lika ofta
en sådan underrättelse underlåtes, synas mig lagstadgade bestämmelser
härom vara af behofvet påkallade.

Vidare kan jag ej finna det rigtigt, att de medel, som fordringsegare
af en eller annan anledning underlåter att afhemta, skola utan
tidsbegränsning förblifva i sysslomannens vård. Utom att större
trygghet skulle beredas vederbörande fordringsegare, skulle helt
säkert slutredovisningen i de flesta fall påskyndas, om i konkurslagen
funnes stadgande derom, att syssloman vore skyldig inom
viss tid, exempelvis tre månader från det sammanträde för slututdelning
i konkursen hållits, antingen göra medlen för fordringsegarens
räkning räntebärande genom desaminas insättande i bankinrättning
eller ock, hvilket måhända skulle bereda största tryggheten,
deponera beloppet i vederbörande landtränteri, allt under
förutsättning, att fordringsegaren ej dessförinnan hos sysslomannen
uppburit liqvid.

Att bestämmelserna i ofvan berörda hänseenden komme att
af sysslomännen efterlefvas skulle det enligt mitt förmenande
åläggas rättens ombudsman att öfvervaka med skyldighet för honom
att, om sysslomännen inom föreskrift^ tiden antingen till samtliga
fordringsegare fullgjort liqviden eller, på sätt ofvan nämnts, insatt
medlen i bankinrättning eller nedsatt dem i landtränteri, derom hos
rätten göra anmälan, men i motsatt fall att, med tillämpning af
redan gällande föreskrifter, mot sysslomännen vidtaga de åtgärder,
hvartill omständigheterna kunde föranleda.

De lagbestämmelser, som sålunda af mig ifrågasättas, torde
lämpligen kunna affattas i hufvudsaklig öfverensstämmelse med hvad

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

i afseende ä utmätningsmans redovisningsskyldighet för influtna
exekutionsmedel finnes stadgadt; men då ett bifall till min framställning
måhända skulle påkalla ändring derutöfver af en eller
annan paragraf i gällande konkurslag, synes mig lämpligast, att
Riksdagen uti skrifvelse öfverlemnar frågan till Kongl. Maj:t, som
efter närmare utredning bäst vore i tillfälle att afgifva förslag till
behöfliga bestämmelser i ämnet.

På grund af hvad jag sålunda anfört, tillåter jag mig vördsamt
föreslå, att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det Kongl. Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen
framlägga förslag till sådana bestämmelser i gällande konkurslag,
dels att syssloman förpligtas underrätta fordringsegare, då slututdelning
i konkurs egt rum, och dels att medel, som inom viss tid
efter det för slututdelning hållna sammanträde icke hos syssloman
afhemtats, skola antingen för fordringsegarens räkning göras räntebärande
genom medlens insättning i bankinrättning eller ock i landtränteri
deponeras.»

Utskottet kan ej finna lagbestämmelser sådana som de af
motionären ifrågasatta vara af något verkligt behof påkallade.
Redan enligt gällande konkurslags 44 § hafva borgenärerna befogenhet
att gifva sysslomännen föreskrift, hvarefter de i förvaltningen af konkursboet
sig rätta skola, och intet hindrar således borgenärerna att, om
de så anse behöfligt och lämpligt, ålägga sysslomännen skyldighet att
genom bref särskildt underrätta hvarje borgenär, hvars adress är
känd, om tiden för slututdelningen och i allmän penningeinrättning
insätta de medel, som ej lyftas inom viss tid efter den för
slututdelningen bestämda dag. Den befogenhet, som sålunda tillkommer
borgenärerna i konkurs, synes utskottet utgöra ett fullt
verksamt medel att förekomma olägenheter af den art, motionären
till stöd för sin framställning åberopat. Vilja borgenärerna ej deraf
sig begagna, må detta vara deras ensak och bör efter utskottets
mening ej föranleda lagstiftningens ingripande till skydd för enskilda
intressen, som vederbörande sjelfva ej akta nödigt tillgodose.
Motionären synes för öfrigt hafva öfverskattat behofvet deraf, att
borgenärerna särskildt underrättas om tiden för slututdelningen.
Den annonsering, som i tidningarna eger rum, är nog i allmänhet
tillfyllest att bringa underrättelsen om slututdelningen till borge -

Lagutskottets Utlåtande IV.o 41.

närernas kännedom, sedan numera den plägseden utvecklat sig, att
ej blott de större dagliga tidningarna utan i många fall äfven ortstidningarna
upptaga meddelandena angående konkurser i Post- och
Inrikestidningar.

Utskottet vill slutligen beträffande förslaget om insättande i
landtränteri eller bank af medel, som efter slututdelningen innestå
hos sysslomännen, framhålla, hurusom en sådan anordning skulle
kunna medföra afsevärda praktiska olägenheter ej blott med afseende
å svårigheten för den enskilde borgenären att utfå de sålunda
för hans räkning insatta medlen, utan äfven för det fall, att
medel finge hos penningeinrättningen innestå under lång tid, utan
att någon till medlens utfående berättigad person läte sig afhöra.

På grund af hvad sålunda anförts får utskottet hemställa,

att ifrågavarande motion ej må till någon Riksdagens
åtgärd föranleda.

Stockholm den 18 april 1901.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

af herr Lindhagen.

Herrar Trygger och Jönsson hafva begärt få antecknadt, att
de icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Stockholm, Oskär Eklunds boktryckeri, 1901.