Lagutskottets Utlåtande N:o 41 (Utlåtande 1898:LU41 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

N:o 41.

Ank. till Eiksd. kansli den 11 mars 1898, kl. 12,30 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
förordningen om fattigvården.

Uti tre särskilda, inom Andra Kammaren väckta och derifrån till lagutskottet
hänvisade motioner hafva ifrågasatts olika ändringar i kongl.
förordningen om fattigvården den 9 juni 1871.

I motionen n:o 124 anför herr B. P. Ersson i Hede, att vid tillämpningen
af nämnda förordning olika tolkningar gjort sig gällande i tvistemål emellan
fattigvårdssamhällen angående beviljadt fattigunderstöd. När en fattigvårdsstyrelsepå
grund af stadgandet i § 29 af förordningen sökte att af annat fattigvårdssamhälle
återbekomma ett understöd, som beviljats eu behöfvande,
hvilken inflyttat från annan kommun och inom ett år derefter kommit i
behof af understöd, så blefve, äfven i så ömmande fall att det gälde en
enka med 7 å 8 minderåriga barn, krafvet i högre instans underkändt,
der det bevisades, att enkan vore frisk, och detta derför, att hon således
borde enligt förordningens § 3 försörja familjen utan afseende på om den
vore stor eller liten. Det vore emellertid otänkbart, att om en hustru
genom mannens sjuklighet eller död blefve ensam med flere minderåriga
barn, hon, äfven om de alla vore friska, skulle kunna, utan andra medel
dertill än sitt arbete, och utan hjelp och understöd af annan, förvärfva
hvad till familjens uppehälle oundgängligen erfordrades. På grund häraf,
och på det att en sådan nödstäld måtte kunna komma i åtnjutande af fattigunderstöd,
föreslår motionären, att i § 1 af ifrågavarande förordning måtte
efter ordet »lyte» inskjutas orden »eller andra omständigheter», och hemställer
sålunda, att Riksdagen ville för sin del besluta sådan ändring i

Bill. till Rilesd. Rrot. 18.98. 7 Sand. 23 Höft. (N:o 41.) ]

2 Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

kongl. förordningen angående fattigvården den 9 juni 1871, att dess 1 §
må erhålla följande lydelse:

§ 1. Befinnes minderårig eller den, som i följd af ålderdom, kroppseller
sinnessjukdom, vanförhet eller lyte, eller af andra omständigheter är
oförmögen att genom arbete förvärfva hvad till lifvets uppehållande oundgängligen
erfordras, sakna egna medel samt underhåll och vård af annan;
då skall nödtorftig fattigvård honom lemnas.

Med — — — — — — — —---— — — år.

Då nu gällande förordning om fattigvården tillkom, var syftet med de
bestämmelser, som meddelades i dess ännu i oförändradt skick gällande
§ 1, att inskränka den legala fattigvården, den fattigvård, som obetingadt
skall lemnas af vederbörande kommun, och för hvilken under gifna
omständigheter ersättning kan utkräfvas af annan kommun, till vissa
bestämda fall, i hvilka det ansågs vara samhällets oafvisliga pligt att
träda hjelpande emellan. Genom den af motionären föreslagna affattningen
af ifrågavarande § 1 skulle emellertid detta lagens syfte varda alldeles
förfelad t. Orden »eller andra omständigheter», inskjutna efter de i
paragrafen angifna, bestämda förutsättningarna för den fattigvård, hvarom
der är fråga, skulle gifva åt den legala fattigvården en utsträckning, som,
att döma af motiveringen för motionärens hemställan, icke ens han sjelf
åsyftat. Om man deremot endast tänker på den af honom angifna afsigten
med förslaget, att en enka med ett så stort antal minderåriga barn, att
hon, ehuru frisk och arbetsför, icke förmådde fullgöra den henne enligt
§ 3 i förordningen i fråga åliggande skyldighet att draga försorg om sin
familj, skulle blifva föremål för legal fattigvård, så kan man naturligtvis
icke förneka, att motionären här afser ofta förekommande fall af verkligt
behof, i hvilka samhället bör fullgöra sin skyldighet att hjelpa. Men den
»legala» fattigvården är icke den enda, som gällande lagstiftning ålägger
ett fattigvårdssamhälle. I § 2 af oftanämnda förordning stadgas, att för
beviljande af fattigvård i andra fall än de i § 1 omförmälda, fattigvårdssainhället
egen bestämma de grunder, som böra af fattigvårdsstyrelsen
iakttagas, och att, der sådant bestämmande ej skett, det ankommer på
styrelsen att meddela fattigvård i den mån styrelsen pröfvar nödigt. Utskottet
tror icke, att i sådana fall, der för enka med minderåriga barn
verkligt behof af understöd föreligger, vederbörande fattigvård sstyrelse
skall undandraga sig att lemna den behöfliga hjelpen, äfven om det icke
finnes möjlighet att för understödet få ersättning af annan kommun. Att

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

någon ojemnhet i understödsskyldigheten de olika kommunerna emellan
så väl i det af motionären omförmälda som i andra fall stundom kan förekomma
lärer icke kunna undvikas.

Af hvad utskottet sålunda anfört föranlåtes utskottet hemställa,

rf, , . a •, - ''• 1 . ;v:; tt.,

l:o) att herr B. P. Erssons förevarande motion icke
''tf k må af Riksdagen bifallas.

I motionen n:o 141 anför herr A. G. Andersson i Himmelsby

»I kongl. förordningen angående fattigvården af den 9 juni 1871
finnes i dess 4 § stadgadt, att för försörjning af tjenstehjon, statfolk samt
fabriks-, handtverks-, bruks- eller grufarbetare äfvensom af deras hustrur
och hemmavarande minderåriga barn skall, under den tid arbetsaftalet
gäller, husbonde ansvara, så att de ej falla fattigvården till last.

Att under den tid af något öfver 26 år, som denna förordning varit
gällande, den gifvit anledning till mycket missnöje samt i följd deraf äfven
många tvister mellan arbetsgivare och kommuner, torde vara bekant, och
att så är förhållandet, har nog sin anledning i det till obillighet gående
stränga åliggandet, att en arbetsgifvare skall svara för att icke hans arbetare
eller deras hustrur och minderåriga barn under hela den tid, som arbetsaftalet
gäller, icke falla fattigvården till last, och att detta åläggande är
obilligt och för strängt, skall jag söka att med sådana exempel, som många
gånger inträffat, visa. En arbetsgifvare har antingen genom städjande
eller på annat sätt slutit arbetsaftal på ett år med en person, som har
hustru och minderåriga barn; om då nämnda person dör under första
delen af den tid, som arbetsaftalet gäller, eller han sjuknar och blifver
oförmögen till arbete under nästan hela den tiden, skall likväl arbetsgifvaren
svara för att icke hustru och hemmavarande minderåriga barn
komma fattigvården till last under hela den tid, som arbetsaftalet gäller,
det vill väl egentligen säga, att, oaktadt arbetaren icke kunnat fullgöra
någonting eller endast en ringa del af det arbete, han sig atagit, arbetsgifvaren
ändå skall utbetala hela den öfverenskoinna ersättningen derför,
likasom om arbetaren kunnat ordentligt fullgöra de skyldigheter lian sig
åtagit. Att detta är öfverensstämmande med rättvisa och billighet, tror
jag knappast, att någon skall vilja påstå, och att det maste kännas hardt för
en arbetsgifvare att nödgas utbetala ersättning lör ett arbete, som den,
hvilken det sig åtagit, blifvit urståndsatt att fullgöra, då han således måst
skaffa en annan att fullgöra detsamma och derigenom nödgats utbetala

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

dubbelt så mycket i ersättning derför som det var värdt, torde ingen
vilja förneka, och att således en ändring i detta afseende kan anses befogad.
»

På grund häraf hemställer motionären, att Riksdagen måtte besluta
ett tillägg till fattigvård sförordningens § 4, så att den erhölle följande
lydelse:

För försörjning af tjenstehjon, statfolk samt fabriks-, handtverks-,
bruks- ^eller grufarbetare äfvensom deras hustrur och hemmavarande
minderåriga barn skall, under den tid arbetsaftalet gäller, husbonde
ansvara, så att de ej falla fattigvården till last;

dock, om arbetstagaren dör eller till följd af sjukdom eller annan
anledning ej kan fullgöra det arbete, han sig åtagit, icke längre än tre
månader af den tid, som arbetsaftalet gäller.

Om än den husbonde enligt § 4 af ifrågavarande förordning åliggande
skyldighet att, under den tid arbetsaftal gäller, ansvara för försörjning af
tjenstehjon, samt de i paragrafen angifna arbetare med deras hustrur och
hemmavarande minderåriga barn, så att de icke falla fattigvården till last,
mången gång kan blifva betungande nog, så synes i allt fall denna skyldighet
för husbonden, hvilken, hvad den i arbetsaftalet afsedda tid angår, betingat
sig rätten att använda tjenstehjonets eller arbetarens kraft och som
derför måste anses vara närmast att, då denna kraft sviker, draga nödig
försorg om tjenstehjonet eller arbetaren och deras familjer, icke böra inskränkas.
Det ifrågavarande stadgandet hvilar, enligt utskottets åsigt, på
en patriarkalisk uppfattning af förhållandet mellan arbetsgivare och arbetstagare,
hvilken uppfattning utskottet icke vill bidraga att rubba.

Utskottet hemställer på grund häraf,

2:o) att herr A. G. Anderssons ifrågavarande motion
icke må till någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Uti motionen n:o 183 anför herr J. Johanson i Valared:

»Med afseende å svensk medborgares hemortsrätt ur fattigvårdens
synpunkt stadgas i § 22 af kongl. förordningen angående fattigvården

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

den 9 juni 1871 följande: i fråga om fattigvård skall svensk medborgare,
för hvilken behof deraf uppstår, anses, med nedan stadgade undantag, hafva
hemortsrätt i fattigvårdssamhälle, hvarest han senast författningsenligt blifvit
eller bort blifva mantalsskrifven. Det första af undantagen från den allmänna
grundsatsen finna vi i § 23 af samma kong! förordning, enligt
hvilket författningsrum den, som fylt sextio år, behåller derefter den hemort
han då egde. Motivet till sistnämnda afvikelse från den allmänna
principen torde vara lika sjelfkärt som berättigad! Hos den, som uppnått
sagda åldersgräns, torde i de flesta fall kroppskrafterna vara i aftagande
och följaktligen arbets- och själfförsörjningsförmågan på väg att minskas.
Det är derför med rättvisa och billighet öfverensstämmande, att den kommun,
som tillgodogjort sig frukterna af den kraftfulle medborgarens lifsgerning,
vid dennes på grund af hög ålder öfverhandtagande oförmåga
att sig sjelf i allo försörja eger förpligtelse att lemna honom nödtorftig
fattigvård. Att denna åskådning hvilar på en rättvis och förnuftig grund
lärer af ingen bestridas. Det torde icke heller kunna förnekas, att, liksom
enligt hvad jag nu erinrat, viss hög ålder utgör hinder för vinnande af
ny hemortsrätt med thy åtföljande rätt till fattigvård, äfven obotlig sinnessjukdom
bör utgöra ett sådant hinder, och detta desto hellre som ju den
kommun, i hvilken genom en eller annan tillfällighet en obotlig sinnessjuk
kommer att vistas ett kalenderår, ej kan påräkna att draga någon
som helst nytta af dennes arbetskraft, hvilket senare deremot mycket
ofta torde blifva fallet med en visserligen ålderstigen, men dock arbetsduglig
person. Den senare kan likväl ej vinna ny hemortsrätt ur fattigvårdssynpunkt,
men den förre, som uteslutande blir eu tärande samhällsmedlem,
kan vinna sådan. Alla skäl tala derför, att en bevisligen
obotligt sinnessjuk bör vara och förblifva hemortsberättigad inom det
fattigvårdssamhälle, hvilket han tillhörde, då det sinnessjuka tillståndet
tog sin början. Utgifterna för en sinnessjuk persons vård äro för visso
ansenligt drygare än för fattighjon i allmänhet. Det bör derför vara af
största vigt att i’ fråga om en för kommunens ekonomi så betungande
börda som underhållet af en obotligt sinnessjuk rättigheter och skyldigheter
väl afvägas mot hvarandra. Den kommun, som tillgodogjort sig
den möjligen förr friske och idoge medborgarens arbetskraft, bör ej kunna
ega möjlighet att från sig vältra försörjnings- och vårdnadspligten vid inträffande
obotlig sinnessjukdom genom att den sjuke på ett eller annat
sätt kommer att vistas nog lång tid inom en annan kommun.

Jag tillåter mig relatera ett rättsfall, som är egnadt att belysa denna
fråga. Eu 68 år gammal medellös person inflyttade år 1889 från F.

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

kommun till H. kommun, naturligtvis utan att inom den senare kornmunnen
vinna hemortsrätt och rätt till fattigvård. Men hans till myndig
ålder komne, från hospital som obotligt sinnessjuk utskrifne son, hvilken
åtföljde fadern till den senare kommunen, vistades sedermera kortare
olika tider inom sagda kommuner och ännu en tredje kommun hos
hjelpsamma anhöriga intill november 1891, hvarefter han stadigt vistades
inom H. kommun. Denne son vinner hemortsrätt inom H. kommun och
skall af denna underhållas, enligt hvad Kong! Maj:t, inför hvilken frågan
drogs, genom utslag den 15 januari 1897 dömt de tvistande kommunerna
emellan. Att lagtolkningen i fråga varit rigtig, lärer ej kunna bestridas,
men obilligheten i gällande lagstiftning i ämnet torde ligga i öppen dag.
En lagändring till förebyggande af dylik orättvisa bör derför enligt min
åsigt komma till stånd.

I syfte alltså att den, som utskrifves från hospital eller vårdanstalt
såsom obotligt sinnessjuk, derefter ej må kunna vinna ny hemortsrätt,
tillåter jag mig, på grund af hvad jag ofvan anfört, vördsamt föreslå,

att Riksdagen för sin del måtte besluta att § 23 i kongl. förordningen
angående fattigvården den 9 juni 1871 skall ega följande lydelse: Den,

som fylt sextio år, eller den, som utskrifvits från allmän vårdanstalt som
obotligt sinnessjuk, behåller derefter den hemortsrätt han då egde».

Äfven om motionären hade rätt deruti, att cn obotligt sinnessjuk af
samma skäl, som gälla för den, hvilken fylt sextio år, icke borde kunna
förvärfva ny hemortsrätt i fattigvårdshänseende, tala enahanda skäl för en
ytterligare utsträckning af bestämmelserna härutinnan, så att de komma att
omfatta icke blott den, som drabbas af obotlig sinnessjukdom utan äfven
på annat sätt obotligt sjuka eller vanföra personer. Det kan emellertid
icke vara lämpligt, att lagen för särskild! fall meddelar ett undantagsstadgande,
som rätteligen och af samma grunder borde omfatta ett flertal
likartade fall, och utskottet skulle sålunda redan af den begränsning, som
motionären gifvit sitt förslag, föranledts att afstyrka bifall till den af honom
ifrågasatta lagändringen. Men härtill kommer, att äfven om sådana
missförhållanden, som de af motionären framhållna, i enstaka fall förekomma,
utskottet dock tror, att de praktiska olägenheterna uti ifrågavarande
afseende äfven med nu gällande lagbestämmelser icke äro af någon

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

betydenhet, helst sedan det, allt efter som antalet af asyler ökats, blifvit
alltmera vanligt, att obotligt sinnessjuka från hospitalen öfverflyttas ej till
hemorten utan till särskildt för dem afsedda anstalter.

Utskottet föranlåtes alltså att hemställa,

3:o) det herr J. Johansons förevarande motion icke
må af Riksdagen bifallas.

Stockholm den 11 mars 1898.

På lagutskottets vägnar:

CARL B. HASSELROT.

Reservation

mot utskottets hemställan under l:o) och 2:o) af herr Ersson.

Herr Husberg har begärt få antecknadt, att han icke deltagit uti
ifrågavarande ärendens behandling inom utskottet.