Lagutskottets Utlåtande N:o 41 (Utlåtande 1897:LU41 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

N:o 41.

Ad k. till Riksd. kansli den 1 april 1897, kl. 12 midd.

Utlåtande, i anledning af väckt motion angående sådan ändring i
gällande strafflagstiftning, att den tid, hvarunder tilltalad
person suttit häktad, må kunna tillgodoräknas
honom vid utmätande af straff.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottets behandling
hänvisad motion, n:o 125, anför herr Staaff:

Bland de tvångsmedel, hvilka samhället understundom funne sig
nödsakadt att använda emot för brott misstänkta personer, vore utan tvifvel
häktningen det, som djupast ingrepe i individens intressen. Ty häktningen
beröfvade ju, så länge den varade, den tilltalade fullständigt hans
personliga frihet, upphäfde derigenom i de flesta fall möjligheten för den
häktade lätt fortsätta utöfvandet af sitt yrke eller sin verksamhet och afbröte
med ett slag hans familjelif och allt hans umgänge med andra
menniskor.

Det måste då vara af högsta vigt, att lagstiftningen i fråga om häktningsinstitutet
vidtoge alla de försigtighetsmått, som kunde tjena att i
möjligaste mån förebygga obehörig häktning och att, der häktning skett,
hafva dess skadliga följder.

Detta senare hade man i de fall, då den häktade sedermera befunnits
oskyldig, sökt vinna genom att bereda möjlighet för denne att erhålla ersättning
af allmänna medel.

Men det funnes en annan sida af saken. Då den häktade verkligen
fäldes till det brott, för hvilket han åtalats, kunde han hafva suttit häktad
understundom i ganska lång tid. Redan ransakningen i underdomstolen

Bill. till Riksd. Prat. 1897. 7 Samt. 29 Höft. (Nås 41-43). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

kunde ju kräfva flera månader, ja, understundom hela året och mera. Och
om han sedan funne skäl besvära sig i högre rätter, kunde häktningstiden
utsträckas ännu mycket längre.

Härvid uppstode nu frågan: borde det lidande, som den tilltalade
sålunda utstått, alls icke räknas honom till godo? Borde straffet slutligen
utmätas alldeles oberoende af om den tilltalade kanske först vid sista slutet
af ransakningen häktats eller om han suttit häktad i månader, i halfva
eller hela år?

På dessa spörsmål hade olika länders strafflagstiftningar gifvit
olika svar.

Medan exempelvis det tyska rikets strafflag stadgade, att den tid en
person suttit häktad under undersökningen om brottet vid domens fällande
kunde helt eller delvis afräknas på det ådömda straffet, och den norska
strafflagen bestämde, att, om den tilltalade varit underkastad ransakningsfängelse,
som icke föranledts af hans förhållande under rättsproceduren,
fängelsetiden borde helt eller delvis afdragas å det straff han förskylt, så
att detta till och med kunde anses helt och hållet uttjent med ransakningsfängelset,
saknade vår lagstiftning alla stadganden i nu ifrågavarande
riktning.

Emellertid skulle det ej förnekas, att någon hänsyn äfven hos oss
vid straffets slutliga utmätande understundom torde tagas till häktningstidens
längd. Väl kunde det icke med domstolarnes egna yttranden
bestyrkas, att så vore fallet, då de kriminella utslagen hos oss ju tyvärr
nästan alltid saknade hvarje tillstymmelse till särskild motivering i fråga
om straffets utmätande. Men genom enskilda meddelanden från domstostolarne
vunnen erfarenhet gåfve dock vid handen, att äfven utståndet
ransakningshäkte någon gång torde betraktas såsom »förmildrande omständighet».

Man torde emellertid icke misstaga sig, om man betecknade såsom
sällsynta undantag de fall, i hvilka ens något afseende fästes vid att den
tilltalade varit underkastad häktning. Att häktningstiden aldrig ens tillnärmelsevis
tillgodoräknades den tilltalade i den utsträckning, som detta
kunde ske uti de länder, der lagstiftningen uttryckligen medgifvit eller
föreskrifvit sådant tillgodoräknande, vore höjdt öfver tvifvel, liksom det ju
vore gifvet, att straffet i brist på sådan lagstiftning aldrig kunde helt och
hållet bortfalla till följd af utståndet ransakningsfängelse.

Det syntes vara en uppenbar brist, att vår lag ej hade någon bestämmelse
i nu antydd rigtning.

Om en person exempelvis häktades såsom misstänkt för ett svårt
misshandelsbrott, men utredningen sedan ledde till det resultat, att brottet

Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 3

finge försonas med böter, ville det förefalla mycket rimligt, om det långt
svårare lidande, som han redan på förhand utstått som blott misstänkt
för brottet, finge tillgodoräknas honom vid utmätande af det till graden
mindre lidande, hvilket han genom slutlig dom förklarades rätteligen hafva
förskylt. Hade en person suttit häktad i t. ex. sex veckor för ett brott,
hvilket slutligen befunnes hafva förskylt ett bötesstraff af 100 kronor, toge
det sig onekligen mera ut som ett formalistiskt rätthafveri än såsom
verklig rättvisa, att samhället utkräfde det sålunda ådömda straffet af
honom.

Och om en häktad person ville begagna sig af statens egna anordningar
för rättvisans rigtiga skipande genom att från den lägre och enligt
statens egen medvetna afsigt mindre väl utrustade domstolen hänvända sig
till den högre och presumtivt bättre utrustade rätten, icke borde väl detta,
äfven om det misslyckades eller blott lyckades till en viss del, utsätta honom
för ett oproportionerligt större lidande, än om han stannat vid första
domstolens utslag.

Det vore ganska visst, att mången sak, som väl förtjenat att dragas
inför högre domstols pröfning, fått stanna vid det första afgörandet af det
skäl, att den dömde funnit det klokare att godtaga ett visst, enligt hans
mening ej förskyldt straff än att söka vinna befrielse eller nedsättning i
straffet med risk af en oviss förlängning i häktningstiden. Och det behöfde
icke påpekas, att det för en lagstiftning, som hvilade på instanssystemet,
vore en synnerligen vigtig sak, att icke den dömde kunde afskräckas
från att i fall, då sådant verkligen vore skäligt, påkalla högre
rätts pröfning.

Då ämnet emellertid erfordrade en utredning, som bäst torde öfverlåtas
åt Kongl. Maj:t, hemstälde motionären,

att Riksdagen måtte i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, det Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring i den nuvarande strafflagstiftningen, att den tid, hvarunder en för
brott tilltalad person suttit häktad, kunde komma att tillgodoräknas honom
vid utmätande af det straff, hvartill han kunde blifva dömd.

Lagutskottet kan icke dela motionärens åsigt om behofvet och lämpligheten
af den utaf honom förordade lagändring.

Först och främst är det från principal synpunkt betänkligt att tillmäta
häktning betydelse af straff. Häktningsåtgärden har nemligen helt
annat syfte än straffet ; under det detta sistnämnda afser att utöfva in -

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

verkan på en brottslig vilja och således bör anordnas på ett för detta
ändamåls befrämjande lämpligt sätt, är häktningen en säkerhetsåtgärd, som
vidtages för att förebygga brottslingens afvikande och för att hindra honom
undanrödja förefintlig bevisning.

Att häktningen medför obehag för den deraf träffas, kan visserligen
ej förnekas, men detta förhållande bör ej undanskymma den väsentliga
olikheten emellan densamma och straffet.

Med hänsyn härtill kan det derför, enligt utskottets mening, ej
ifrågasättas, att häktningstiden för normala fall skulle frånräknas strafftiden.
År häktningstiden alltså ej längre än densamma för lagskipningens
utöfvande måste vara, finnes ej något skäl att låta densamma i strafftiden
ingå.

Att märka är också, att häktningstidens längd i de flesta fall beror
på den häktades eget åtgörande.

Derest en häktad, såsom skyldig till det brott, hvarför han åtalats,
redan vid första rättegångstillfället erkänner förbrytelsen, blir processen
således i regel kort. Utslag afkunnas oftast vid första rättegångstillfället,
och om den häktade sedermera, efter att i fängelset hafva haft den föreskrifna,
två dagar långa betänketiden, förklarar sig nöjd med domen, får
han omedelbart börja aftjena sitt straff.

För den händelse åter den häktade till en början nekar och först
vid ett senare rättegångstillfälle erkänner eller blir öfvertygad om brottet,
har han sjelf förorsakat förlängningen af rättegången och bör icke få tillgodoräkna
sig häktningstiden.

Understundom kan det emellertid inträffa, att utslag icke genast afkunnas,
oaktadt den häktade erkänner. Åklagaren kan nemligen begära
uppskof för att blifva i tillfälle att genom vittnens afhörande eller på annat
sätt skaffa utredning rörande de omständigheter, som kunna vara af betydelse
för ett rätt bedömande af brottet.

I detta fall skulle det ju kunna anses billigt att den förlängning af
häktningstiden, som häraf blifver en följd, tillgodoräknas den häktade vid
straffets utmätande. Så torde ock i allmänhet blifva fallet. Domstolarne
torde nemligen i sådant fall alltid taga hänsyn till den tid en person sålunda
utan sitt förvållande suttit häktad. För denna händelse är alltså en
bestämmelse i motionens syfte obehöflig.

Så är ock förhållandet i de fall, att häktningstidens förlängning är
beroende på besvärs anförande mot utslag, hvarigenom den häktade blifvit
till straff dömd.

Åro besvären befogade, torde nemligen öfverdomstolen vid straffets
bestämmande taga hänsyn till den tid, som den tilltalade på grund af be -

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

svären får i häktet qvarblifva, och det synes ej vara skäl att för andra
fall vidtaga en lagändring, som komme att uppmuntra till besvärs anförande,
äfven der berättigad anledning dertill saknas.

Utskottet kan sålunda ej tillstyrka bifall till motionärens förslag,
utan hemställer

att herr Staaffs ifrågavarande motion icke må till
någon Riksdagens åtgärd föranleda.

Stockholm den 1 april 1897.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.