Lagutskottets Utlåtande N:o 41 (Utlåtande 1896:LU41 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

N:o 41.

Ank. till Riksd. kansli den 17 mars 1896, kl. 5 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckta motioner angående ändringar i
förordningen om kyrkostämma samt kyrkoråd och skolråd
den 21 mars 1862 m. in.

Uti en inom Andra Kammaren väckt, till lagutskottet hänvisad motion,
n:o 101, hemställer herr L. A. Eklund från Norrköping, med hvilken
trenne af Andra Kammarens ledamöter instämt,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta samt för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring i kyrkostämmoförordningen af den 21 mars 1862, att inom rikets
större städer kyrkostämmas beslutanderätt må, om sådant af henne beslutas,
i ekonomiska ärenden öfverlåtas åt eu särskild institution, benämnd kyrkofullmägtige.

Till stöd för denna motion anföres:

Då vid 1881 års riksdag lagutskottets utlåtande beträffande Kongl.
Maj:ts proposition angående författning om kyrkofullmägtige och kyrkonämnd
i Göteborg behandlades i Första Kammaren, uttalade utskottets
ordförande, herr Lagerstråle, den åsigten, att »lämpligaste utvägen att
ordna dessa förhållanden på en gång varit att föreslå ett så beskaffadt
tillägg till gällande kyrkostämmoförfattning, hvarigenom i allmänhet medgåfves,
att städer af den omfattning, att flera territoriella församlingar der
förefunnes och hvarest dessa vore benägna att öfverlåta åt en särskild
institution att handlägga deras ekonomiska angelägenheter, åt kyrkofullmägtigc
öfverlemna en så beskaffad beslutanderätt». Samme talare yttrade
vidare: »Jag vill begagna tillfället hemställa, det regeringen, utan att någon
ytterligare fråga derom väckes, dock med insigt derom, att den snart skall
komma under behandling, måtte bereda ett tillägg till kyrkostämmo -

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

förordningen, som möjliggör för kommande tider att inom dénna förordning
inrymma sådana författningar som den, hvarom nu är fråga.»: Den man,

som yttrade ofvanstående, kunde som bekant betecknas såsom varande i
främsta rummet ordnaren af de former, i hvilka vårt kommunala lif numera
rörde sig, och hans ord vunne derigenom en desto större betydelse.

Den ifrågavarande författningen för Göteborg vardt med vissa mindre
ändringar i det kongl. förslaget af Riksdagen antagen och af Kongl. Maj:t
i detta skick promulgera^ samt vore sedan dess gällande. Någon generel
författningsändring till underlättande af våra större stadssamhällens sjelfstyrelse
i det omhandlade afseendet, på sätt herr Lagerstråle föreslog, hade
icke egt rum, och om någon framställning, afseende att bereda det ena
eller andra af dem samma förmån som rikets andra stad, icke inträffat,
sa torde detta i ej oväsentlig mån få tillskrifvas obenägenheten att underkasta
frågan den långa proceduren af först eu ansökan hos Kongl. Maj:t,
sedan eventuelt en kongl. proposition till Riksdagen och slutligen kamrarnes
behandling af frågan. Ty att erfarenheten inom våra större städer i oclf
för sig talade för, att behandlingen af församlingarnas ekonomiska angelägenheter
ordnades pa annat sätt än det nu stadgade, derom vore motionären
öfvertygad.

Då kommunalförfattningarna föreskrefve, att städer, hvilka egde en
folkmängd af öfver 8,000 personer, skulle obligatoriskt utse stadsfullmägtige
(under det att åt de öfrige tillerkänts valfrihet härutinnan), leddes
lagstiftaren af den uppfattningen, att städerna i allmänhet innefattade »en
folkmängd större, än att deras röstberättigade medlemmar, allra minst ofta,
lämpligen skulle kunna sammankallas till rådplägning i stadens angelägenheter».
Ehuru de ordinarie kyrkostämmornas antal utgjorde blott 8 årligen,
gälde särdeles inom de större städerna, der de röstberättigades antal uppginge
till flera tusen, ifrågavarande omdöme lika väl om dem.

Skulle en betydligare anpart af de röstegande inom dylika städer
hörsamma kallelsen till kyrkostämma, saknades tvifvels utan inom de allra
flesta af ifrågavarande samhällen redan lokal för att inrymma stämmorna,
för att nu icke tala om svårigheten, att icke säga omöjligheten, att med
en så omfattande församling åvägabringa ärendenas behandling på ett sätt,
som verkligen blefve med parlamentarisk ordning öfverensstämmande samt
reelt fruktbärande.

En sådan freqvens förekomma emellertid — efter hvad erfarenheten
visat — knappast. Någon gång, när ett specielt ärende tilldragit sig uppmärksamheten
samt gjorts till föremål för agitation, kunde dock mycket
betydliga skaror röstberättigade strömma till kyrkostämman, och man hade
då ganska svårt att der reda sig med öfverläggningar och omröstningar.

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Men då spänningen i följd af frågans afgörande eller en slappad uppmärksamhet
vore öfver, hände merendels, att blott ett ringa fåtal besökte
stämmorna, så att under dylika omständigheter de förberedande delegationerna
(kyrkoråd och skolråd o. s. v.) allt som oftast blefve de afgörande
och röstade igenom sina egna förslag, utan att dessa, så som vederbort,
underkastats någon egentlig pröfning å kyrkostämman.

Då ifrågavarande delegationer tillika ej sällan, i ett lätt förstådt nit
att på sina verksamhetsområden åstadkomma det allra bästa, föranleddes
att ställa rätt störa anspråk på pekuniära uppoffringar från församlingarnas
sida, blefve under ofvan skildrade förhållanden följden den, att kyrkostämmorna
sällan vore i besittning af den återhållande kraft, som med
hänsyn till de på alla håll stegrade kommunalbudgeterna otvifvelaktigt
vore af behofvet påkallad.

Utom dess behöfde knappast påpekas, hurusom en församling af röstberättigade,
inom hvilken fluktuation mellan en större tillfällig tillströmning
och en oftast helt obetydlig minoritet egde rum, ingalunda vore i stånd
att åt ärendenas behandling bereda den kontinuitet och följdenlighet, som
för deras rigtiga vårdande otvifvelaktigt vore af nöden.

Motionären hade här hållit sig till den erfarenhet, hvilken legat honom
närmast; men han hade all anledning tro, att den öfver allt inom våra
större stadssamhällen utfallit på ungefär enahanda sätt, På grund deraf
och med stöd af den betydande auktoritet, hvilkens ord motionären tillåtit
sig taga till utgångspunkt för sin framställning, ansåge han tiden vara
inne att draga ämnet under Riksdagens pröfning i akt och mening att
söka bereda våra större städer rätt att hos sig införa kyrkofullmägtigeinstitutionen.
Herr Lagerstråles ofvan citerade uttalande gälde, såsom man
funnit, endast sådana af dem, hvilka omfattade flera territoriella församlingar.
Men då här skildrade olägenheter vid kyrkostämmoförordningens
tillämpning sträckte sig äfven till åtskilliga andra än dessa, kunde en sådan
inskränkning anses mindre tillfredsställande, och motionären ville derför
föreslå, att förändringen skulle afse rikets större städer i allmänhet, hvarvid
uttrycket »större» naturligtvis i ett eventuelt författningsförslag enklast
klargjordes genom angifvande af en viss bestämd folkmängdssiffra,

I Göteborg vore i följd af särskilda stadganden folkskolorna sedan
många år stälda under stadsfullmägtiges inseende och beslutanderätt. Utan
att inlåta sig på någon argumentation för eller mot en sådan anordning,
vore motionären viss om att, för den händelse Riksdagen beslöte i enlighet
med motionärens förslag, regeringens blifvande handläggning af ärendet
skulle omfatta äfven denna frågas utredning och ompröfvande.

Bill. till Rilcsd. Prat. 1896. 1 Sand. ''JO Höft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

I sammanhang med denna motion har utskottet behandlat äfven en
till detsamma hänvisad motion, n:o 186, som af herr Hammarlund inom
Andra Kammaren afgifvits och hvari föreslås,

att Riksdagen ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla, att Kongl.
Maj:t täcktes låta utarbeta samt för Riksdagen framlägga förslag till sådan
ändring såväl i kyrkostämmoförordningen af den 21 mars 1862 som ock
i den för Stockholms stad särskildt utfärdade kyrkostämmoförordningen
af den 20 november 1863, att inom rikets större städer kyrkostämma må,
om sådant af henne beslutas, kunna åt stadsfullmägtige öfverlåta sin beslutanderätt
i alla sådana ärenden, som röra folkskolebudgeten.

Angående skälen för förevarande hemställan anför motionären:

Hvad anginge bestämmandet af de utgifter, som röra folkskoleväsendet,
hyste motionären den åsigten, att i de större städerna lämpligast stadsfullmägtige
borde taga hand härom. Derigenom skulle bland annat vinnas
den fördelen, att en och samma myndighet blefve ansvarig för stadens
hela budget.

I andra lands större städer vore det vanligen just stadsfullmägtige,
som bestämma folkskolebudgeten. Man behöfde icke gå längre än till
Köpenhamn och Kristiania för att finna en dylik anordning. I Köpenhamn
bestämdes folkskolebudgeten af »Borgerrepresentationen», det vill säga stadsfullmägtige,
och i Kristiania af »Kommunebestyrelsen», det vill likaledes
säga stadsfullmägtige.

För öfrigt kunde i föreliggande fall åberopas erfarenhet äfven från
vårt eget land. I det praktiska Göteborg hade allt sedan 1863, det vill
säga under hela stadsfullmägtigeinstitutionens tillvaro, stadsfullmägtige haft
till åliggande att bestämma folkskolebudgeten. Så vidt till motionärens
kännedom kommit, hade belåtenheten med denna anordning varit allmän.

Frågan om ordnandet af de större städernas folkskoleväsende vore
för närvarande föremål för behandling af en af Kongl. Maj:t tillsatt komité,
hvars förslag väntades snart nog blifva offentliggjordt. Det kunde under
sådana förhållanden tänkas, att Riksdagen icke för närvarande ville härom
fatta beslut.

Motionären hade emellertid ansett sig böra framställa sitt förslag, för
den händelse Riksdagen skulle anse tidpunkten inne för en skrifvelse i ämnet.

Bland de till kyrkostämmas beslutanderätt enligt nu gällande lag
hörande ärenden ingå äfven sådana frågor, som för ett rigtigt afgörande
kräfva mera detaljerad sakkunskap än den, som i allmänhet kan förutsättas
hos flertalet af de i kyrkostämman röstegande.

Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 19

Följden häraf blir lätteligen den, att de myndigheter, som haft den
förberedande behandlingen af dessa frågor sig anförtrodd, komma att på
frågornas afgörande utöfva större inflytande än som från synpunkten af
kyrkoförsamlingens eget intresse kan anses vara betingad. Dessa olägenheter
tillväxa i såväl antal som storlek i samma mån som kyrkoförsamlingen
innefattar en större mängd röstegande, och det kan för större städer
f skäligen betecknas såsom en mindre välbetänkt anordning att låta frågor
/ af större vigt och omfattning, till hvilka kunna hänföras såväl frågan om
; folkskolebudgeten som de flesta andra ekonomiska ärenden, finna sitt af/
görande i eu korporation så talrik och af så vexlande kompetens som
Lv kyrkostämma. Hvarken den sakliga pröfningen af föreliggande frågor eller
► konseqvensen i behandlingen af desamma gynnas af det utaf erfarenheten
bestyrkta faktiska förhållandet, att kyrkostämmorna besökas af ett högst
vexlande antal röstegande, hvithet tillika merendels är synnerligen ringa.

Af denna anledning och på de öfriga grunder, som af herr Eklund i
motionen anförts, anser utskottet en förändring i den af motionärerna angifna
rigtning vara att förorda. Genom en sådan bereddes nemligen möjlighet
till frågornas afgörande af personer, som antingen redan från början
kunde såsom sakkunnige anses eller hvilka i högre mån än de flesta öfriga
församlingsmedlemmar kunde befinnas villiga att egna tid och krafter för
att kunna om frågorna förskaffa sig närmare kunskap. Att åt fullmägtige
öfverlemna viss del af kyrkostämmas beslutanderätt skulle för ty, enligt
utskottets tanke, verka synnerligen befordrande för ärendenas omsorgsfulla
pröfning och välbetänkta afgörande.

Då det emellertid icke synes böra ifrågasättas, att kyrkostämmas beslutanderätt
må till viss del åt fullmägtige öfverlemnas, utan att en allmännare
önskan om en dylik förändring är för handen, anser utskottet
det böra uppställas såsom ett oeftergifligt vilkor för fullmägtigeinstitutionens
införande rörande kyrkliga frågor i ett större stadssamhälle, att, i
analogi med hvad om tillsättande af kommunalfullmägtige är fallet, kyrkostämman
med mer än hälften af hela röstetalet efter röstvärdet förenar
sig om ett beslut af ifrågavarande innehåll.

Utskottet vill slutligen erinra derom, att särskildt utsedde komiterade
den 6 sistlidne december afgifvit betänkande och förslag till ordnande af
folkundervisningen i vissa städer samt att i detta förslag jemväl ingår förslag
om inrättande af skolfullmägtige i vissa städer.

Utan att ingå i närmare bedömande, huruvida eller i hvad omfång
de till kyrkostämmas afgörande nu hörande frågor kunna böra öfverlemnas
till kyrkofullmägtige eller om särskildt frågor, som röra folkskolan, lämpligen
böra öfverlemnas till stadsfullmägtige eller till särskilda skolfullmäg -

20 Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

tige, synes det utskottet, att jemväl de i föréliggande motioner härutinnan
väckta förslag böra hänskjutas till Kongl. Maj:ts pröfning i sammanhang
med komiterades ofvannämnda betänkande; och får utskottet, med stöd af
hvad sålunda anförts, alltså hemställa,

att Riksdagen, i anledning af herrar Eklunds och
Hammarlunds föreliggande motioner, ville i skrifvelse till
Kongl. Maj:t anhålla, att, i sammanhang med den pröfning,
Kongl. Maj:t lärer underkasta den hos Kongl. Maj:t
nu hyllande fragan om ordnandet af folkundervisningen
i vissa städer, Kong! Maj:t ville taga i ompröfning, huruvida
skäl förefinnes att inom större städer öfverlåta äfven *
vissa andra af de till kyrkostämmas behandling nu hörande
ärenden åt särskilda fullmägtige, samt derefter för
Riksdagen framlägga det förslag, hvartill denna utredning
kan gifva anledning.

Stockholm den 17 mars 1896.

På lagutskottets vägnar:
CARL B. HASSELROT.

af herr Nilsson.

Reservation

Herr F. Andersson har begärt få antecknadt, att han, till följd af erhållen
ledighet från riksdagsgöromålen, inom utskottet icke deltagit i behandling
af detta ärende.

Stockholm, Ivar Hseggströms boktryckeri, 1896.