Lagutskottets Utlåtande N:o 41 (Utlåtande 1894:LU41 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

N:o 41.

Ank. till Riksd. kansli den 3 april 1894, kl. 3 e. m.

Utlåtande, i anledning af väckt motion, angående upphäfvande af
fideikommisstiftelser i fast egendom på landet.

Uti en inom Andra Kammaren af herr E. Åkerlund väckt, till lagutskottes
behandling hänvisad motion, n:o 79, hemställes,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes Kongl. Maj:t låta
utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag, hvarigenom de i riket
bestående familjefldeikommisstiftelser i fast egendom på landet upphäfvas, äfvensom
förslag till sådana lagbestämmelser, som för ordnande af rättsförhållandena
vid sista innehafvarens död må erfordras.

Till stöd för detta sitt förslag anför motionären i hufvudsak följande:
Sedan Riksdagen genom bifall till motionärens framställning om beredande
af lättnader för den mindre bemedlade delen af vårt folk att kunna
förvärfva sjelfständig jordegendom och Kongl. Maj:t genom tillsättande af
en komité för denna frågas närmare utredning hufvudsakligen biträdt de af
motionären deri uttalade åsigter, ville motionären å nyo taga Riksdagens
uppmärksamhet i anspråk för en fråga, som enligt hans förmenande nära
sammanhängde dermed. Såsom ledamot af ofvanberörda komité hade motionären
kommit till den öfvertygelse, att inom flera af våra folkrikaste län,
hvarest behofvet af lättnader för erhållande af dylik egendom torde vara
störst, icke synnerligen mycket torde kunna utträttas för ändamålet genom
statens direkta mellankomst, emedan derstädes hvarken statsdomänerna eller
tillgångarna på odlingsbara utmarker å fritt disponerade hemman relativt
vore af synnerlig betydenhet, och att man derför å sådana orter hufvud -

Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 5

sakligen vore hänvisad till att söka för saken intressera och underlätta den
enskilda företagsamheten.

Derest de förändringar uti gällande lagstiftning om hemmansklyfning
och jordafsöndring, som föreslagits, i hufvudsak af statsmagterna skulle gillas
och antagas till lag, trodde motionären, att mycket skulle vinnas för ändamålet
genom enskildes initiativ, ehuru visserligen ganska stora hinder för
upplåtelser af jordlägenheter under full eganderätt i större skala torde komma
att förorsakas utaf de inteckningar, hvilka graverade större delen af Sveriges
jord, der den innehades under eganderätt, hvarför också näppeligen någon
annan åtgärd från statsmagternas sida i så hög grad syntes kunna främja
tillväxten af den bofasta sjelfegande befolkningen inom vissa orter som upphäfvandet
af fideikommissinstitutionen i hvad den berörde jordbruksfastighet,
dels emedan dessa egendomar i allmänhet häftade i jemförelsevis ringa gäld,
dels emedan å desamma, åtminstone inom mellersta Sverige, mycket ofta
förefunnes högst betydliga odlingsbara utmarker, hvilka förblifvit obrutna
kanske främst i följd af innehafvarnes oförmåga att anskaffa erforderliga
rörelsekapital för de mången gång rent af besvärligt stora gods, de måst
bibehålla alldeles ostyckade.

Motionären vore fullt förvissad att, om fideikommissjorden öfverginge
till vanlig arfvejord, det icke skulle dröja länge, förr än betydliga delar af
densamma med för brukning till hufvudgårdarne olämpliga lägen o. s. v.
skulle komma att försäljas, och atf sådant tillvägagående icke allenast i hög
grad komme att främja befolkningens bofasthet, utan derjemte för vederbörande
fideikommissarie!’ vore vida att föredraga framför att uti mänga fall
nödgas fortgå på den inslagna vägen och genom skuldsättning så småningom
få institutionen häfd.

Då motionären äfven till fullo instämde i de öfriga skäl, hvilka för
fideikommissinstitutionens upphäfvande blifvit anförda uti tillförene väckta
motioner, hölle motionären före, att statsmagterna, vida förr än att fortfarande
hägna om stora jordkomplexers fortvara, borde, så långt sådant utan
våldsamma åtgärder kunde ske, underlätta åtkomst af jordegendom för den
stora massan af vårt folk genom slitandet af de onaturliga band, hvilka hölle
ifrågavarande gods tillsammans, samt sådan lagstiftning, som kunde förhindra
hopandet af huru stora arealer som helst på en hand. Derest icke snart
dylik lagstiftning komme emellan torde det icke dröja så synnerligen länge,
innan de, hvilka egentligen endast hade till yrke att placera penningar,
skulle nödgas nedlägga dessa äfven uti jordegendom, såsom det för resten
redan nu skedde i stor skala inom Amerikas stater, och att, om så blefve
fallet, ingen lycklig utveckling deraf torde följa, derpå gåfve i våra dagar
Norrland, Irland och, som det tycktes, snart hela Storbritannien sorgliga

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

bevis, ehuru visserligen helt andra orsaker inom Storbritannien ofta omöjliggjorde
åtkomst af sjelfständig jordegendom.

Om det också icke vore den enskilde förmenadt att genom fabriksanläggningar,
kommunikationsleders astadkommande, handel m. m., så långt
det vore förenligt med statens sanna intressen samla och föröka förmögenhet,
så borde dock jorden framför annat skyddas från penningmännens allt för
vidt gående spekulationer, emedan i motsatt fall hela folks tillvaro kunde blifva
helt beroende af ett fåtals godtycke.

Visserligen kunde tyckas, det jordbruksfideikommissens bibehållande
borde utgöra ett kraftigt korrektiv emot spekulation med åtminstone dessa
egendomar, men dels vore ju gärdet redan uppgifvet,, sedan de numera finge
belånas, dels torde nog staten kunna finna andra och lämpligare utvägar till
förhindrandet af dylik spekulation än bibehållandet af en så synnerligen
otidsenlig, ofta ur nationalekonomisk, politisk och social synpunkt skadlig
och upprörande orättvis institution som den ifrågavarande. Man hade, då
fråga tillförene väckts om fideikommissinstitutionens upphäfvande, städse
såsom skäl emot vidtagandet af en sådan åtgärd främst anfört den vördnad,
som allt fortfarande borde egnas aflidnes yttersta vilja, och deremot vore
väl intet att invända, för så vidt de bestämmelser, hvilka derigenom kunde
vara gjorda, främjade statens välförstådda intressen samt icke lade hinder i
vägen för sådan utveckling, som man icke ostraffad kunde eller borde förhindra,
men dels lade just ifrågavarande institution högst beaktansvärda
hinder för sådan utveckling, särskildt inom de orter, hvarest densammas
främjande vore af största vigt, dels hade ju staten här, likasom uti så synnerligen
många andra fall i fråga om aflidnes förordnanden, genom den skuldsättning
af fideikommiss, som allt sedan år 1810 varit tillåten, handlat så
fullkomligt i strid med alla eller åtminstone nära nog alla fideikommissförordnanden,
att man knappast hade skäl vidare så synnerligen orda om dessas
helighållande. Det hade äfven anförts, att ordnandet af de rättsförhållanden,
som skulle uppstå i omedelbart sammanhang med fideikommissrättens upphörande,
skulle möta oöfvervinneliga svårigheter, men motionären vågade
ifrågasätta, om förhållandena verkligen kunde vara sådana inom just vårt
land, då flera andra folk, hvilkas kultur och rättskänsla icke varit vår
underlägsen, hvarken funnit så synnerligen stora svårigheter emot institutionens
afskaffande eller dragit sig för att åsidosätta vederbörande fideikommisstiftares
vilja, då statens väl och medmenniskors bästa derigenom främjades.

Att jordbruksfideikommissen egde synnerligen betydligt omfång, särskildt
inom åtskilliga ganska tätt befolkade län, inom hvilka beredandet af tillfällen
att förvärfva sjelfständiga fastigheter för mindre bemedlade otvifvelaktigt
skulle visa sig mest välsignelsebringande, framginge bäst deraf, att inom

Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 7

Malmöhus, Kristianstads, Östergötlands, Södermanlands, Stockholms, Upsala,
Örebro och Vestmanlands län dessa fideikommiss intogo nära nog 10 procent
af den privata jorden efter hemmantal räknadt, deraf inom Malmöhus län
omkring 14, inom Kristianstads omkring 10, inom Södermanlands omkring 16
samt inom Stockholms omkring 13 procent.

På dessa grunder ansåge motionären icke blott, det fideikommissinstitutionen
i hvad den berör fast egendom oftast verkade skadligt ur social, politisk
och nationalekonomisk synpunkt, utan, hvad värre vore, att den i fråga om
jordbruksfastigheter verkade synnerligen hämmande för vårt lands sunda utveckling
genom främjandet af den sjelfegande befolkningens ökning å landsbygden,
särskildt inom de orter, hvarest sådan ökning vore mest af behofvet
påkallad.

Ifrågavarande ämne har förut vid flere riksdagar varit föremål för
lagutskottets uttalande. Vid 1889 års riksdag har sålunda utskottet öfver
eu af enskild motionär inom Andra Kammaren gjord framställning, gående ut
på upphäfvande af fideikommisstiftelser i fast egendom såväl å landet som i
stad, afgifvit ett så lydande yttrande:

»Det ämne, som i denna motion upptagits till behandling, har vid 1882,
1883, 1884 och 1886 årens riksdagar varit föremål för kamrarnes pröfning,
och har Andra Kammaren vid de tre förstnämnda riksdagarne uttalat sig
för fideikommissinstitutionens afskaffande, hvaremot Första Kammaren vid
samtliga omförmälda tillfällen bifallit lagutskottets i ämnet afgifna utlåtanden,
i hvilka utskottet afstyrkt åtgärd i berörda syfte. Att Andra Kammaren
år 1886 biföll utskottets afstyrkande utlåtande, torde hafva berott på den
mindre tillfredsställande form för institutionens upphäfvande, som då var
föreslagen.

Beträffande uppkomsten af ifrågavarande art af testamentariska förfoganden,
vill utskottet erinra om följande, af föregående riksdagars lagutskott
omförmälda förhållanden.

Fideikommiss har sin upprinnelse i den romerska rätten och betyder
der den egendom, en person, på grund af förhållanden, egendomliga för denna
rätt, testamenterat till en annan person med ett på förtroende till denne
grundadt uppdrag att utlemna egendomen till en viss uppgifven tredje. Man
kunde nu bestämma, att efter denne tredje egendomen skulle tillgodokomma
en fjerde, efter denna en femte o. s. v. (så kallade fideikommissoriska substitutioner).
Till sådana fideikommiss kunde göras hela förmögenheten, en
viss qvotdel deraf eller en viss särskild förmögenhetsdel.

IJr successiva fideikommiss af det sistnämnda slaget bar, under den
utveckling, den romerska rätten erhöll uti Italien och Tyskland, familjejideikommisset
framgått, hvarmed afses att fästa viss egendom — fast eller lös

8 Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

eller båda tillika — vid en viss slägt, att inom densamma öfvergå från en
slägtmedlem till en annan efter viss bestämd ordning.

Den germaniska benägenheten att fästa jorden vid slägten är bekant.
Med stöd af den sålunda utbildade romerska rätten uppkommo derför i Tyskland,
jemte de adliga »stamgodsen» och de borgerliga »arfgodsen», hvilka båda

hade sin grund uti lag eller häfd, familj efideikommissen i fast egendom till

följd af gällande privata dispositioner. I andra land framträdde likartade
anordningar. Successionen blef af naturliga skäl vanligen begränsad till män,
och med afseende på grunden för denna blefvo godsen majorat, minorat, seniorat,
primo-, secundo-, tertiogeniturer o. s. v.

Samma motiv som i öfriga land, nemligen omtanken om »familjens
heder och konservation» föranledde äfven i Sverige stiftande af familjefidei kommiss

i fast egendom, hvilka här uppkommo ej mycket senare än i Tysk land

och antagligen redan vid medlet af det sjuttonde århundradet. Stadgan
angående testamenten den 3 juli 1686 omtalar institutionen såsom något redan
kändt och lemnar uti sin 5 § om densamma närmare bestämmelser. I 1734
års lag omnämnes den icke uttryckligen, utan säger denna lag endast i 16
kap. 1 § ärfdabalken, att »vill någon, man eller qvinna, göra testamente,
kåfve våld göra det — — med eller utan vilkor.»

På grund af denna bestämmelse, som dock näppeligen kan anses innefatta
ett uttryckligt fastslående af enskildes rätt att för all framtid upprätta
dylika stiftelser, ansågos emellertid fideikommissförordnanden äfven rörande
fast egendom fortfarande tillåtliga, ända tills de sociala och ekonomiska olägenheter,
som kunde vara förenade med en obegränsad rätt att genom privata
dispositioner för all framtid förfoga öfver fast egendom, föranledde, hos oss
likasom uti flera andra land, inskränkning uti en sådan förfoganderätt. Första
steget till denna inskränkning togs af Rikets Ständer, hvilka i skrifvelse till
Konungen den 27 mars 1810 anförde följande:

»De mångfaldiga missbruk, som varit följder af en oinskränkt donationsoch
dispositionsrättighet, hafva hos Riksens Ständer föranledt till öfverläggningar,
huruvida en inskränkning i friheten att göra fideikommisstiftelser
kunde vara nödig och med samhällets fördel öfverensstämmande.

Genom sådane stiftelser föreskrifves för alla tider en successionsordning,
enligt hvilken en enda arfvinge, äfven en oskyld, skall på lifstid innehafva
fastigheter, utan afseende på, om förre innehafvaren skulle derigenom
nödgas lemna de flesta eller alla sina barn i saknad af nödig uppfostran och
understöd i deras omyndiga år, och en så inskränkt egare, som hvarken af
allmänna lagens vissa stadganden om arf, eller af något sitt förordnande kan
hoppas skydd för de lottlöse, utan förutser, att egendomen skall tillfalla en
oskyld eller till äfventyrs den af barnen, som gifver minsta hopp om med -

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

lidsamhet och omvårdnad för uteslutna, kan icke annat än anse egendomen
mera för en annans än för sin, i följd hvaraf hans intresse blifver att fördubbla
och i förtid upptaga afkomsterna till skada för jordens nyttiga odling,
egendomens förbättring och samhällets deraf beroende styrka.

Man har för everdeliga tider föreskrifvit lagar för hvarje innehafva^
frihet att egendomen förvalta, utan att tänka derpå, att slika
inrättningar ofta blifva genom tiders förändrade skick för egendomens förmånliga
häfd hinderlige.

Man har för all framtid förbjudit egendomens föryttrande och förpantning,
hvarigenom dels fordringsegares lidande beredes, dels all utväg betages
innehafvaren att till medarfvingars utlösen eller egendomens häfd och förbättring
erhålla de nödvändigaste lån.

Man har gjort fideikommiss, hvilkas innehafvare varit ålagda att använda
godsets afkastning till egendomens förökande under enahanda fideikommiss-vilkor,
eu inrättning, som, om ock dess skadlighet i politiskt afseende
åsidosättes, i alla fall synes vara den mest illa beräknade, då ofelbart
är, att en allt för stor egendom i en mans hand gifver mindre afkastning
och föder vida mindre menniskor, än om den vore emellan flere egare delad.

Icke mindre skadliga hafva de stiftelser varit, som, ehuru aflägse samt
för odling och samhäfd obeqvämliga flera gods kunnat vara, likväl föreskrifvit,
att de skola hållas tillsammans och icke ens få bortbytas; och de
stiftelser, enligt hvilka vissa egendomar bort för alltid innehafvas af flere
samegare, utan rätt för någon till skiftes vitsord, hafva varit en källa till
obehagliga rättegångar och till en olycklig oenighet inom familjer.

Man har äfven sett förordnanden, som föreskrifvit beständig delning,
utan rätt för delegare att lösa hvarandra ut, som för egendomens besittning
gjort till everldeligt vilkor, att innehafvaren skall lefva ogift, ej får bekläda
någon statens tjenst och mera dylikt, och till hvilka andra orimligheter en
sådan oinskränkt frihet kan föranleda, är af dessa exempel lätt att inse,
äfvensom att slika inrättningar hafva för jordens nyttiga häfd och egendomens
förbättring det skadligaste inflytande.

Vid betraktande häraf, och då det hopp en egare häfver derom, att
hans barn och närmaste skola njuta frukten af hans mödor, befordrar flit,
hushållning och medborgerliga tänkesätt, samt för samma ändamål, jemte
befrämjande af föräldrars och husfäders anseende, en egare bör hafva magt,
att dels genom aftal, dels genom testamente utnämna sin efterträdare, och
obestridligt är att, ehuru den, som sjelf innehar disponibel egendom, kan i
en oinskränkt dispositionsfrihet för sin person finna dessa uppmuntringar och
förmåner, desamma deremot alldeles försvinna för alla hans efterträdare, om
han gör egendomen till fideikommiss; då eu oinskränkt frihet för enskilda att
Bih. till Likså. Prat. 1894. 7 Sami. 22 Häft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

ändra arfs- och eganderättslagarne för tillkommande tider icke kan stå tillsammans
med syftemålet af vid denne riksdag af Riksens Ständer tagne
beslut om frihet för en hvar, att all slags jord genom laga fång förvärfva;
då en sådan frihet skulle göra vår allmänna lag i dess vigtigaste delar
onyttig, och i stället för tydliga lagar, som beständigt kunna förbättras och
fullkomnas, anskaffa för särskilda gods speciella förordnanden, hvilka, ehuru
orimlige, otydlige och äfven oläslige de kunna vara, likväl göra anspråk på
en varaktighet, som icke en gång för våra grundlagar, enligt nu gällande
regeringsform, funnits nödvändig, och det för öfrigt skulle lända till fäderneslandets
heder, om, sedan de mest hyfsade nationer redan upphäft dessa
lemningar eller nya telningar af feodalismen, svear och göther, som aldrig
varit af främmande nationer med våld tvungne till sådane inrättningar, icke
vore de siste att förekomma ytterligare härmningar deraf, hafva Riksens
Ständer ansett oftanämnda oinskränkta dispositionsfrihet böra jemkas inom
billiga och för samhällets allmänna nytta afpassade gränser, samt till följd
deraf trott sig böra hos Eders Kongl. Maj:t i underdånighet anhålla om
nådigste sanktion och bekräftelse af följande närmare bestämmelse och tillägg
vid det för detta ämne lämpliga lagens rum i 16 kap. 1 § ärfdabalken:

Vill någon man eller qvinna göra Testamente, hafve wåld göra det
mundteliga eller skrifteliga, med eller utan willkor, och wittne twänne gode
män att thet Testamente tå var gjordt med sundt och fullt förstånd och af
fri vilja: Stånde ock honom fritt att låta wittnen veta dess innehåll eller
ej. Äro ej wittnen att tillgå, och utredt warder, att Testator intill sin död
varit utur stånd satt wittnen anskaffa, äge ock då Testamentet laga kraft,
så framt det finnes med egen hand skrifvit och underskrifva. Bortgifver
någor fäst egendom, äge ej makt om willkoren för dess förvaltning sträcka
förordnandet längre än förste emottagare^ och dess makas lifstid, eller om
ägande rätten widare än till utnämnande af Testaments- eller Gåfvotagarens
nästa efterträdare, uti hvilken sistnämndes hand fastigheten ikläder sig egenskap
af arfvejord, hvarmed i allt efter allmän lag förhålles. Ej eller må i
andre afhandlingar och contracter om fast egendom sådane willkor inflyta,
hvarigenom förvaltnings- och ägande-rätten för en framtid vidare inskränkes,
än nu sagt är. Men angående städja och arrende, gälle hvad derom särskildt
stadgadt är.»

Det sålunda af Rikets Ständer framlagda förslaget vann Kongl. Maj:ts
godkännande och erhöll enligt förordningen den 27 april 1810 kraft af gällande
lag.

De uttalanden, som i omförmälda skrifvelse gjordes af Rikets Ständer,
innefattade i sjelfva verket ett ogillande af hela fideikommissinstitutionen,

Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 11

ehuru man då icke ansåg sig böra gå längre än att hindra uppkomsten af
nya fideikommiss i fast egendom. Dock utfärdades samma är den 3 april
en förordning, hvarigenom bestämdes, att i de fall, då någon innehaivare
af fideikommissegendom kunde komma i behof att derå emot inteckning göra
lån eller för egendomen anse förmånligt att få göra utbyte af till fideikommisset
hörande jord eller ock finna sig föranlåten att söka häfvande af vissa
uti fideikommisstiftelser innehafvaren föreskrifna vilkor, ansökningar i dessa
eller andra dylika ämnen om fideikommissers rätta mening och bästa tilllämpning
och som icke rörde frågor, hvilka mellan fideikommissarie!’ och
medarfvingar kunde yppas och enligt allmänna rättegångsordningen måste
behandlas, borde hos Kongl. Maj:t i underdånighet anmälas, på det att
Kongl. Maj:t med dess högsta domstol, i likhet med annan förklaring öfver
allmänna lagar och författningar, måtte dervid, efter sig företeende omstän
digheter, kunna förfara. Genom de sålunda meddelade bestämmelserna tillerkändes
Kongl. Maj:t med högsta domstolen befogenhet att i viss mån rubba
grunderna för en bestående fideikommisstiftelse, en befogenhet, som, särskildt i
fråga om tillåtelse att inteckna fideikommissegendom, i enskilda fall kan leda
till fideikommissrättens upphörande.

De i Rikets Ständers ofvannämnda skrifvelse omförmälda olägenheter,
som äro förenade med tillvaron af fideikommiss i fast egendom, qvarstå
ännu, och — med den utveckling, som ej mindre lagstiftningen än äfven
den allmänna uppfattningen i politiska och sociala frågor undergått sedan
1810 — hafva de undantagsbestämmelser, som gälla i detta ämne, kommit
att allt mera framstå såsom oegentliga och stridande mot sunda lagstiftningsgrundsatser.
Ur politisk och social synpunkt lärer det icke kunna anses
fördelaktigt, att stora jordegendomar äro hopade och allt jemt bibehållas i
en enda persons eller familjs hand, likasom det, ur nationalekonomisk syn
punkt sedt, måste lända till skada, att sådana egendomar alltjemt inneliafvas
af personer, hvilkas förfoganderätt öfver desamma är så begränsad som vid
fideikommiss är förhållandet. Ser man äter saken från rättvisans och billighetens
sida, så ligger det onekligen något för rättskänslan upprörande deruti,
att, såsom fallet är vid de flesta fideikommisstiftelser, en enda person
skall på sin lott erhålla den värdefullaste, möjligen enda qvarlåtenskapen
efter en afliden, till hvilken han icke stått i närmare slägtskapsförhållande
än andra, som af qvarlåtenskapen bekomma föga eller intet. Detta sistnämnda
missförhållande framträder numera, sedan den lika arfsrätten mellan
syskon blifvit införd såsom allmän regel, så mycket skarpare. Det har ock
ej sällan föranledt fideikommissinnehafvare att bruka fideikommissegendom på
sådant sätt, att den på kort tid lemnat största möjliga afkastning, som kunnat
bilda ett till fördelning mellan hans öfriga arfvingar tillgängligt kapital,

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

utan att hänsyn dervid tagits till egendomens framtida bestånd. Det har
ock stundom framkallat grof misshushållning med dylik egendom under fardagstiden,
då en afliden fideikommissaries sterbhusdelegare sökt bereda sig
största möjliga fördel af densamma, innan den skulle af ny fideikommissarie
tillträdas. Om förekomsten af dylika missbruk vittnar en afgifven motion
om inskränkning af den rätt, som i afseende på fideikomissfastighet tillkommer
delegare i boet efter afliden fideikommissarie.

Ehuru ofvan antydda olägenheter, till hvilka utan tvifvel ytterligare
andra skulle kunna läggas, äro förenade med tillvaron af fideikommiss
i fast egendom, har likväl mot alla förslag till dessa stiftelsers upphäfvande
anmärkts, att lagstiftaren icke skulle kunna utan rättskränkning upphäfva
desamma, då de tillkommit under skydd af en lagstiftning, som tillät deras
bildande, och att ordnandet af de rättsförhållanden, som skulle uppstå i
omedelbart sammanhang med fideikommissrättens upphörande, skulle möta
oöfvervinneliga svårigheter. Det har visserligen medgifvits, att verkligt
nödtvång kan berättiga lagstiftaren att bryta dispositioner åt ifrågavarande
art, men tillika anförts, att förhållandena i vårt land, särskild! med afseende
å omfånget af de bestående fideikommisstiftelserna, icke vore sådana,
att de påkallade en slik åtgärd.

Hvad då först angår frågan om fideikommiss-stiftelsernas omfång i vårt
land, tillåter sig utskottet att hänvisa till de uppgifter, hvilka lemnats af
kongl. statistiska centralbyrån och äro grundade på Kongl. Maj:ts befallningshafvandes
senast afgifna femårsberättelser. Af dessa uppgifter framgår, att
taxeringsvärdet å samtliga fideikommissfästigheter i riket vid 1885 års slut
utgjorde till hopa 109,404,407 kronor, deraf den å landet befintliga fasta
egendomen af fideikommiss-egenskap uppskattades till 106,965,907 kronor.
Detta utvisar, enligt utskottets mening, att frågan om fideikommiss-stiftelsernas
bibehållande eller upphäfvande i vårt land ingalunda är ur det allmännas
synpunkt af så ringa betydelse, som man stundom förmenat, utan fastmer
egnad att tilldraga sig lagstiftarens allvarliga uppmärksamhet.

Beträffande vidare frågan om helgden af enskildes dispositioner, gjorda
i enlighet med de vid tiden för deras tillkomst gällande lagbestämmelser,
erkänner utskottet visserligen, att lagstiftaren dertill bör taga all skälig
hänsyn, men hyser för sin del den bestämda öfvertygelse, att, der dylika
dispositioner under den tid, som förflutit från deras tillkomst, uppenbarligen
kommit i strid med det allmänna rättsmedvetandet och uppfattningen af
hvad samhällets sunda utveckling kräfver, de böra och måste vika för hänsynen
till statens väl. Denna åsigt har. såsom utskottet nedan skall visa,
i fråga om fideikommiss i fast egendom gjort sig till fullo gällande i åt -

Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 13

skilliga andra länders lagstiftningar, och att den ej heller är främmande för
vår egen lagstiftning, torde ganska otvetydigt framgå af ofvan anförda förordning
af den 3 april 1810, som, på sätt utskottet redan anmärkt, tillåter
ganska väsentliga modifikationer af de förordnanden, på livilka dessa stiftelser
äro grundade.

I fråga om sättet för tillämpningen af allmänna eganderätts- och arfsgrundsatser
på sådan egendom, som nu utgör familjefideikommiss, kunna
åsigterna vara ganska delade, och detta ämne kräfver för visso en sorgfällig
utredning och undersökning. Utskottet vill här erinra om de åtgärder,
som härutinnan vidtagits i några stater, der familjefideikommissen blifvit
upphäfda. I Frankrike är genom lagen den 17 januari 1849 stadgadt, att
alla af privata gods hildade majorat, som redan från förste innehafvaren
räknadt, gått i två successiva led, upphäfvas; att de gods, som bilda dessa
majorat, blifva fria gods uti innehafvarnes hand, och att för framtiden succession
i dylika majorat, begränsad till två led, från förste innehafvaren
räknadt, endast får ega rum för personer, födde eller aflade innan tiden för
lagens promulgation. I Nederländerna har lagen den 1 oktober 1833 visserligen
förbehållit den närmaste fideikommissarien hans rätt, men tråntagit
de efterföljande, om än redan födde, deras utsigt att erhålla fideikommisset;
och i Italien har lagen den 30 november 1865 upphäft alla då bestående
fideikommiss, majorat och andra fideikommissoriska substitutioner samt tilllagt
den dåvarande innehafvaren full eganderätt till halfva fideikommissförmögenheten
och den närmaste arfvingen full eganderätt till andra hälften,
dock med förbehåll af nyttjanderätt för dåvarande innehafvaren under hans
lifstid. I 1866 års danska grundlag 93 § stadgas, likasom i den äldre
grundlagen af 1849, att intet län, stamhus eller fideikommissgods kan
för framtiden upprättas och att genom lag skall närmare ordnas, huru de
nu bestående kunna öfvergå till fri egendom, ehuru sistnämnda bestämmelse
ännu icke genom statsmagternas samverkan ledt till någon påföljd.

Då lagutskottet sålunda för sin del anser, att vigtiga och obestridliga
skäl tala för upphäfvande af nu bestående fideikommiss i fast egendom, samt
att en sådan åtgärd icke är oförenlig med redan godkända lagstiftningsgrundsatser,
äfvensom eger föredömen i främmande lands lagstiftningar, får
utskottet, som visserligen icke förbiser de svårigheter, hvilka kunna vara
förenade med frågans lösning, och derför anser en fullständig utredning, som
endast af Kongl. Maj:t kan åstadkommas, böra föregå framläggande af förslag
i ämnet, hemställa, att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det täcktes
Kongl. Maj:t låta utarbeta och för Riksdagen framlägga förslag till lag,
hvarigenom de i riket bestående familjefideikommisstiftelser i fast egendom

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

på landet och i stad upphäfvas, äfvensom förslag till sådana lagbestämmelser,
som för ordnande af rättsförhållande vid siste innehafvarens död må erfordras».

Utskottets berörda hemställan blef af Andra Kammaren bifallen, hvaremot
densamma, dock med en ringa röstöfvervigt, afslogs af Första Kammaren.
Enahanda framställning gjordes vid 1890 års riksdag, men afslogs
äfven då af Första Kammaren, och samma utgång erhöll utskottets tillstyrkande
hemställan vid 1893 års riksdag i anledning af en motion, af lika
lydelse med den nu ifrågavarande, väckt äfven den af samme motionär, som
nu ånyo bragt frågan på tal.

I likhet med lagutskottet vid 1889 års riksdag och med anslutning
i hufvudsak till hvad nämnda utskott i ämnet anfört, anser utskottet,
att ett upphäfvande af bestående fideikommiss i fast egendom skulle lända
till båtnad för samhället; och gäller detta först och främst fideikommissstiftelserna
i fast egendom på landet, dels emedan dessa hafva för frågan
den ojemförligt största betydelsen — enligt officiella uppgifter utgjorde år
1890 taxeringsvärdet å fast egendom på landet af fideikommiss-natur
104,427,107 kronor eller omkring VM af värdet utaf all svensk enskild jord,
under det att taxeringsvärdet å dylik egendom i stad icke uppgick till högre
belopp än 2,598,300 kronor —, dels ock emedan utan tvifvel de öfverklagade
olägenheterna af fideikommissinstitutionen äro särskilt känbara på landsbygden.
Utan att närmare ingå i pröfning af den svårlösta frågan, på hvad
sätt ifrågavarande bestående fideikommisstiftelser kunna, utan att enskildes
rätt obehörigen kränkes, på lagstiftningens väg upphäfvas, och huru de
genom en dylik lagstiftningsåtgärd uppkommande nya rättsförhållanden böra
rätteligen ordnas, hemställer utskottet i anledning af motionen,

att Riksdagen ville i skrifvelse anhålla, det Kongl. Maj:t,
efter verkstäld utredning om beskaffenheten och omfånget
af bestående familje-fideikommisstiftelser rörande fast egendom
å landet, täcktes taga under öfvervägande, huruvida
gällande bestämmelser om dylika stiftelser må kunna upphäfvas
eller så förändras, att, enligt öfverenskommelse

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

med vederbörande slägt, eller under andra lämpliga vilkor
och förbehåll, dessa stiftelser må kunna upphöra, samt för
Riksdagen framlägga förslag till de stadganden, hvartill
den verkstälda utredningen kan föranleda.

Stockholm den 3 april 1894.

På lagutskottets vägnar:

L. ANNERSTEDT.

Reservation:

af herrar Annerstedt, C. H. Lundström och C. F. Pettersson, hvilka
ansett, att motionen bort af utskottet afstyrkas;

samt af herrar Kardell och E. Svensson.

Herrar von Ktusenstjerna, Fröberg, Pehr sson., Öländer och Näslund
hafva begärt få här antecknadt, att de icke deltagit i ärendets behandling
inom utskottet.