Lagutskottets Utlåtande N:o 41 (Utlåtande 1892:LU41 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

it: < Ho l ri ffijjTlH

JitJiiU .It

10 i

Tf >1»

, i.. |,

,, I

xemm<..ouni i< r;

.Di;''! i >IK''!

N:o 41.

jil.jG ''i ''Vi<i.!i! bill e.-O 4 jji| Kl 1; : 1- J ifi.gfijj 1A

Ank. till Riksd. kansli den 11 april 1892, kl. 5 c. m.

■ ."it. .'')"J

•iy ii; ni. i i .ni m ii** t 3*> j iKjRji''f!‘v t otiilra .toffla''» . L;; iföl? ■■■ • (

Lagutskottets utlåtande, i anledning af Kongl. Majis proposition med
förslag till lag angående straffarbetes och fängelsestraffs
verkställande i enrum.

V- "■ i * i''-.*-5 ‘ 1 ''-criJi. : • mil •

Genom proposition den 10 nästlidne mars, n:o 39, har Kongl.
Maj:t, under åberopande af bifogade i statsrådet ocli högsta domstolen
förda protokoll, jemlikt 87 § regeringsformen föreslagit. Riksdagen att
antaga följande

Förslag

till

Lag angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande i enrum.

4"! (• i < i #''» i •; f: ''* < ; };• j • G; i '' f t»: ‘ < {.l i. ; il*’! :>•: J‘jJ} j! #i.- i fi , Gli j'';, lj / i» ’

0 • ; f .; .

Med upphäfvande af förordningen angående straffarbetes och
fängelsestraffs verkställande i enrum den 21 december 1857, förordningen
angående utsträckt tillämpning af straffarbetes verkställande i
enrum den 30 maj 1873 och förordningen angående ändring i bestämmelserna
om verkställande af fängelsestraff, hvartill böter förvandlats,
deir 16 maj 1884, stadgas som följer:

• f .I

1 §•

; •»: * f > {'' * flM; ,''!. i I ■ fr G\y I ’ I'' ■< * ’ * 1T " : •»• ’ * t»'' > • If-’ --v/vi ''‘,l ■•1 • H * Il ’

Den, som är dömd till straffarbete på fyra år ellor kortare tid,
skall, der så sko kan, under strafftiden hållas i enrum.

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Då straffarbetet verkställes i enrum, varde från strafftiden en
fjerdedel afdragen. Uppkommer i sådant afdrag brutet månadstal,
varde fjerdedels månad till sju dagar räknad. Skall afdrag i dagatal
ske och uppkommer i afdraget brutet tal, varde för det tal hel dag å
strafftiden afräknad.

2 §.

År någon dömd till straffarbete på viss tid utöfver fyra år, skall
han, der så ske kan, vid bestraffningens början hållas i enrum under
tre år.

För den tid, straffet sålunda verkställes i enrum, skall från återstående
strafftiden afdragas en tredjedel af den tid, fången hållits i
enrum. Uppkommer vid afdragets bestämmande brutet månadstal,
räknas en tredjedels månad till tio dagar. Skall afdrag i dagatal ske
och uppkommer i afdraget brutet tal, vare lag, som i 1 § sägs.

;y : ■ 3 §."; .i;:- ^ ,,

Den, som är dömd till straffarbete på lifstid, skall, der så ske
kan, vid bestraffningens början hållas i enrum under tre år.

''• filtull

4 §.

År någon, enligt här ofvau meddelade bestämmelser, till fullgörande
af straffarbete, som blifvit honom på viss tid ådömdt, i enrum
insatt, och varder han, innan det straff fullbordadt är, för annat brott
dömd till ytterligare straffarbete; då skall, i fråga om sättet för straffens
verkställighet, iakttagas, att den sammanlagda tid, under hvilken han
må i enrum hållas, icke får öfverstiga tre år.

•V: ■! ; • n »• v,''-.; ;; ''„,j. .''..u--uo

'''' 5 §- .,

Den, som undergår straffarbete i enrum, skall sysselsättas med
det arbete, hvarpå tillgång kan finnas. Ej må han förskaffa sig eller
emottaga underhåll, beklädnad eller annat utöfver hvad honom vid straffinrättningen
bestås. Utan vederbörandes tillstånd må han ej heller emottaga
eller afsända bref eller bud från eller till annan person inom eller
utom fängelset eller mottaga besök af annan än fångvaktare, vid fän -

Lagutskottets Utlåtande N:o dl.

gelset anstäld läkare eller prest samt de personer, som öfver fängelset
hafva uppsigt eller der, till följd af innehafvande tjenstebefattning, eg a
tillträde.

»>*i Vill vy-’ 11* * t 1 ■ liv •! - r ’. f: ‘; j::: t i >: t i.; i ». »;nn

6 §•

Fängelse skall, ehvad straffet blifvit omedelbart för brott eller
såsom förvandlingsstraff, i stället för ådömda böter, ålagdt, på sådant
sätt verkställas, att fången, så vidt ske kan, förvaras i enrum. I detta
fall njute fången ej afdrag i den ådömda strafftiden.

Fångens make, föräldrar, barn eller syskon må honom i fängelset
besöka; likväl skall anmälan derom förut ske hos fängelsets styresman,
som eger att för besöken bestämma lämplig tid samt, der han så nödigt
aktar, förordna, att under besöken någon af fångbetjeningen bör vara
tillstädes.

Af andra än nu nämnda personer och dem, som i 5 § omförmälas,
eger fången ej utan tillstånd emottaga besök. Ej heller må han, utan
lof af fängelsets styresman, emottaga eller afsända bref; dock att, der
brefvet rörer enskilda angelägenheter, sådant lof ej vägras må, så
framt brefvet ej finnes innehålla något, hvaraf ordningen eller säkerheten
inom fängelset kan äfventyras.

7 §•

Då fånge undergår antingen omedelbart för brott ålagdt fängelsestraff
eller sådant straff i förening med fängelse, hvartill ådömda böter
förvandlats, vare han berättigad att med tjenlig! arbete sig sysselsätta,
om han sjelf sådant sig förskaffar; dock eger fängelsets styresman tillse,
att denna rätt ej till brottsliga företag missbrukas. Vill och kan fången
förskaffa sig bättre underhåll eller större beqvämlighet, än i fängelset
allmänneligen bestås; vare det tillåtet, så vida ordningen eller säkerheten
inom fängelset derigenom ej Btöres.

8 §•

Skall någon undergå fängelse, hvartill ådömda böter förvandlats,
och varder förvandlingsstraffet icke med annat fängelsestraff sammanlagdt,
vare fången skyldig verkställa Renligt arbete, hvarpå tillgång
finnes. Ej må han förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet
utöfver hvad honom vid straffinrättningen bestås.

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

9 §•

I fråga om hvad ytterligare i afseende å ensamhetsfångars vård,
arbete och behandling skall iakttagas, samt hvad i öfrigt till ordning
vid ensamhetsfängelse och tillsyn derå hörer, galle hvad derom redan
är eller framdeles kan blifva föreskrifvet.

Denna lag länder till efterrättelse från och med den 1 oktober
1892; dock skall straff, som före nämnda dag begynt verkställas, enligt
dittills gällande bestämmelser fullbordas.

Ifrågavarande proposition, hvilken af båda kamrarne blifvit till
utskottet hänvisad, är föranledd af en Riksdagens skrifvelse i ämnet
den 9 maj 1880, hvaruti Riksdagen af anförda skäl hemstälde, att
Kongl. Maj:t täcktes taga i öfvervägande, om och under hvilka vilkor
tiden för straffarbetes fullgörande i cell må kunna utsträckas, äfvensom
huruvida ej för dem, hvilka icke utan fara för sitt helsotillstånd
kunna underkastas cellstraff, denna straffart kunde mot annan sådan
utbytas.

I anledning af denna skrifvelse inkom redan den 2 juni 1880 från
Riksdagens dåvarande justitieombudsman ett yttrande, hvari han —
som förestälde sig att, derest Riksdagens berörda framställning vunne
afseende, en utredning af de med straffsystemet och fängelseväsendet
sammanhängande förhållanden skulle ifrågakomma af det omfång, att
de iakttagelser inom denna gren af statsförvaltningen justitieombudsmannen
under en lång följd af år haft pligt och tillfälle att göra, kunde
blifva af någon användbarhet — till det afseende Kongl. Maj:t derå
täcktes fästa, sammanfattat det väsentligaste af dessa iakttagelser.

Härjemte hafva fångvårdsstyrelsen, medicinalstyrelsen och justitiekanslersembetet
afgifvit infordrade utlåtanden i ämnet och dervid sammanstämmande
uttalat sig för en utsträckning af tiden för straffarbetes
fullgörande i cell. Fångvårdsstyrelsens utlåtande, hvilket afgifvits den
24 april 1889 och hvartill såväl justitiekanslersembetets som medicinalstyrelsens
utlåtanden i allt väsentligt ansluta sig, lemnar till en början
en redogörelse för innehållet af Riksdagens ofvan berörda skrifvelse,

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

äfvensom för Norges och Danmarks samt flera andra europeiska staters
lagstiftning på förevarande område. Vidare innehåller nämnda utlåtande
utförliga beräkningar öfver det cellutrymme, som blefve behöfligt genom
en utsträckt tillämpning af enrumsstraffet, och meddelas i sammanhang
dermed i särskilda bilagor åtskilliga statistiska uppgifter rörande vårt
fängelseväsen under tioårsperioderna 1878—1887 och 1879 — 1888. Sedan
derefter framhållits de fördelar, som ur såväl moralisk-penitentiär som
administrativ och ekonomisk synpunkt kunna väntas af en utsträckning
af enrumsstraffets tillämpning, meddelas slutligen yttrande öfver justitieombudsmannens
ofvan omförmälda erinringar beträffande tillämpningen
af gällande föreskrifter i ämnet.

Med hänsyn såväl till det stora intresse, förevarande fråga eger,
som till utlåtandets innehåll, har utskottet ansett nämnda utlåtande böra
i dess helhet bringas till Riksdagens kännedom, och utskottet har följaktligen
låtit aftrycka detsamma såsom bilaga till detta betänkande.

Vid ärendets föredragning i statsrådet den 31 sistlidne december
anförde departementschefen: »Då frågan om straffarbetes aftjenande i ensamhetsfängelse
förut hos oss varit föremål för lagstiftningsåtgärder, har
visserligen den uppfattning gjort sig gällande, att detta sätt för berörda
straffs verkställighet borde användas i så vidsträckt omfattning, som
lämpligen kunde ske; men dels med hänsyn till då befintligt cellutrymme
och dels emedan man ännu saknade tillräcklig erfarenhet om fångarnes
förmåga att utan skada för själs- och kroppskrafter under längre tid
uthärda cellstraffet, blef tiden för straffai-betes fullgörande i enrum begränsad
så, som gällande författningar i ämnet stadga. Emellertid har,
enligt hvad fångvårdsstyrelsen i sitt underdåniga utlåtande vitsordat,
erfarenheten numera gifvit vid handen, att, om lämpliga sanitära anordningar
vidtagas, ensamhetsfängelset i allmänhet kan af den till straffarbete
dömde fången utan fara för hans andliga och kroppsliga helsa
uthärdas vida längre tid än den i vår lagstiftning bestämda. På grund
häraf och då fångvårdsstyrelsen föreslagit, att tiden för straffarbetes
undergående i enrum må utsträckas till tre år, för genomförande af
hvilken anordning, såsom styrelsen upplyst, redan finnes tillräckligt
antal celler, samt detta förslag vunnit understöd af såväl medicinalstyrelsen
som justitiekanslersembetet, synes mig tidpunkten nu vara
inne att söka tillvägabringa en lagförändring i det syfte, fångvårdsstyrelsens
förslag afser. Derest lagförändringen kommer till stånd,
torde likväl i sammanhang med utfärdande af lag i ämnet böra tagas

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

under öfvervägande, huruvida icke, på sätt medicinalstyrelsen ochjustitiekanslersembetet
antydt, vissa föreskrifter kunna blifva erforderliga, i
ändamål att öfver enrumsfängelsets inflytande på fångarnes sinnestillstånd
utöfvas strängare kontroll än som för närvarande eger rum. Bestämmelserna
om straffarbetes verkställighet i enrum, hvilka nu återfinnas
i förordningarne af den 21 december 1857 och den 30 maj 1873,
kunna lämpligen sammanföras i en enda lag, i hvilken jemväl torde
böra intagas dels de i förstnämnda förordning befintliga stadganden om
verkställighet af ådömdt fängelsestraff, dock med uteslutande af sådana,
som numera icke ega tillämplighet, dels ock stadgandena i förordningen
den 16 maj 1884 angående ändring i bestämmelserna om verkställande
af fängelsestraff, hvartill böter förvandlats. Då straffarbetes fullgörande
i enrum innebär skärpning i bestraffningen, anser jag den nya lagen
böra, i likhet med nu gällande förordningar, innehålla medgifvande om
afkortning i ådömda strafftiden, hvarvid dock, enär inneslutning i enrum
otvifvelaktigt är svårast att uthärda under den första tiden, följdrigt.
igheten synes fordra, att hvad i nämnda förordningar är stadgadt
beträffande tidpunkten, från hvilken afkortningen tager sin början, ändras
derhän, att sådan afkortning medgifves, äfven när straffarbete är ådömdt
endast på tre månader eller kortare tid, samt att, då straffarbete är
ådömdt för längre tid, afkortningen beräknas till viss del af hela strafftiden
och icke, såsom nu är förhållandet, endast till en viss del af den
tid, som öfverskjuter tre månader. Nu gällande stadganden angående
afkortning i strafftiden hafva jemväl visat sig vara i tillämpningen underkastade
stridiga meningar, i det att, då tiden för afkortningen skall
beräknas olika, allt eftersom straffarbetet är på kortare eller längre tid
ådömdt, misstag och förvecklingar ofta yppats vid uträknandet af den
dömdes verkliga strafftid; och som, efter min uppfattning, giltiga skäl
icke förefinnas för bibehållande af .nu stadgade särskilda grunder i fråga
om bestämmande af tiden för afkortningens tillgodonjutande, anser jag
vid ny lagstiftning i ämnet böra iakttagas, att afkortningen i straffarbetstiden
varder bestämd efter en och samma grund, oberoende af
den längre eller kortare tid, på hvilken straffet blifvit ådömdt.

Hvad angår Riksdagens framställning derom, huruvida icke för
dem, hvilka ej utan fara för sitt helsotillstånd kunna underkastas cellstraff,
detta straff borde mot annan bestraffning utbytas, lärer, med hänsyn
till hvad fångvårdsstyrelsen i denna fråga anfört, någon lagbestämmelse
derutinnan icke vara af behofvet påkallad.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Det föreliggande förslaget, hvilket erhållit sin affattning i enlighet
med de anmärkningar, som inom högsta domstolen gjordes vid granskning
af det inom justitiedepartementet utarbetade ursprungliga förslaget,
synes utskottet väl egnadt att främja syftet med Riksdagens ofvauberörda
vid 1880 års riksmöte gjorda framställning. Af den i ämnet
åvägabragta utredning, särskildt jemförelsen med den utländska fångvårdslagstiftningen,
känner sig utskottet också öfvertygadt, att några
betänkligheter emot förslaget från sanitär synpunkt näppeligen kunna
göras gällande.

Allenast i fråga om det föreslagna öfvergångsstadgandet har utskottet
funnit sig böra göra en erinran. Denna gäller den tid, vid
hvilken, derest förslaget varder lag, den nya lagen skulle träda i kraft.
Att i sådant hänseende bestämma den 1 oktober 1892 synes utskottet
mindre lämpligt. Dels skulle nemligen tillämpningen af denna bestämmelse
icke undgå att störande inverka på fångvårdsstatistikens kontinuitet
och dels synes med en dylik bestämmelse den tid, som oundgängligen
erfordras för att hinna omarbeta gällande reglementen till full öfverensstämmelse
med den nya lagen, blifva alltför knappt tillmätt. Utskottet
har följaktligen ansett den nya lagen icke böra träda i kraft förr än
den 1 januari 1893, och hemställer således,

att Riksdagen, med förklarande att ifrågavarande
proposition icke kan oförändrad bifallas, ville för sin
del antaga ett förslag till

Lag

angående straffarbetes och fängelsestraffs verkställande
i enrum, af den lydelse propositionen utvisar, med den
förändring, att i förslagets öfvergångsstadgande orden:
den 1 oktober 1892 utbytas mot orden: den 1 januari
1893.

Stockholm den 11 april 1892.

På lagutskottets vägnar:

Axel Bergström.

Bill. till liiksd. Vrot. 1892. 7 Samt. 23 lliifl.

Lagutslcottets Utlåtande N:o 41.

Reservationer:

af herr L. 0. Larsson, hvilken anfört: »Mig synes att alla de, som
för begångna brott blifvit dömda till fängelsestraff, vid undergående
deraf böra underkastas enahanda behandling. Enligt 7 § i det Kongl.
förslaget är dock medgifvet sådan fånge, som sjelf eger tillgång dertill
eller som af andra omhuldas, icke allenast att sjelf skaffa sig arbete
utan ock att bereda sig större beqvämligheter än dem, som fängelset
består de fångar, hvilka sakna vänner eller förmåga att förskaffa sig
någon beqvämlighet utöfver hvad fängelset består. Detta är, såvidt jag
förstår, icke likhet inför lagen, ty det är en förmån, som här endast
tillkommer de bättre lottade. Ännu mera bjert framstår detta förhållande,
när man jemför 7 § med 8 §. Brott, som kunna försonas med
böter, äro visserligen af en lindrigare art än de brott, för hvilka fängelsestraff
omedelbart ådömes, men enligt lagen blifver straffet mildare för
den, som begått det gröfre brottet, än för den, som begått det mindre,
enär den förre eger rätt förskaffa sig beqvämligheter, som för den senare
icke äro tillåtna. Det orimliga i dessa lagstadganden framgår än
tydligare genom följande ex. Två personer hafva för enahanda brott
blifvit dömda till böter, som förvandlats till lika långt fängelsestraff för
hvardera, exempelvis två månader. Nu får ingendera af dessa enligt
8 § förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet utöfver
hvad vid fängelset bestås. Detta synes mig rätt och häfdar likheten
inför lagen. Men om en af desse två personer, jemte det brott för
hvilket han dömts omedelbart till böter, derjemte begått ett svårare
brott, som icke kan försonas med böter, utan t. ex. förskyllat en månads
fängelse, så får denne, fastän hans brottslighet är större, bereda
sig förmåner under hela fängelsetiden, som den andre, hvilken begått
ett mindre brott, icke under några förhållanden får förskaffa sig. Orättvisan
häruti synes mig ligga i öppen dag, och jag har derföre inom utskottet
yrkat, att 7 och 8 §§ skulle sammanslås och erhålla följande
lydelse:

7 §. Då fånge undergår antingen omedelbart för brott ålagdt
fängelsestraff eller sådant straff, hvartill ådömda böter förvandlats, vare
fången skyldig verkställa tjenlig^ arbete, hvarpå tillgång finnes. Ej må
han förskaffa sig eller mottaga underhåll eller beqvämlighet utöfver
hvad honom vid straffinrättningen bestås.

9 § i förslaget skulle då blifva 8 §.»

Lag utskott ds Utlåtande N:o 47.

af herrar Lilienberg, Näslund och Svensson, samt
af herr Mankcll, hvilken yttrat: »Enligt min uträkning skulle cellstraffet
genom bifall till den kongl. propositionen gestalta sig på följande
sätt i förhållande till nuvarande bestämmelser derom.

Vid straffarbete	Enligt nu gällande bestämmelser	Enligt K. Maj;ts proposition
På	två åi-	månader	183/4	18
»	tre »	»	6	22 Va
»	fyra »	»	8	36
»	fem »	»	10	36
»	sex »	»	12	36
»	lifstid	»	12	36

Om man undantager straffarbete på 2 år eller derunder, skulle
cellstraffet sålunda förlängas med det tre- eller fyrdubbla. Att cellfängelset
i sig sjelf innebär en skärpning af straffet, torde svårligen kunna
förnekas och ådagalägges bäst derigenom, att såväl i förhållande till
dess undergående en tredjedel eller en fjerdedel af den ådömda strafftiden
afdrages, som att detsamma användes till disciplinstraff vid brott
mot ordningen i fängelserna. Men för en så betydlig skärpning i straffet
finner jag i den kongl. propositionen inga tillfyllestgörande skäl anförda.

Man kan till fullo erkänna cellstraffets välgörande verkningar i
början af fängelsetiden till uppmjukande af brottslingens sinne och till
framkallande af hans ånger. Men att onödigtvis förlänga detsamma
utöfver den härför erforderliga tiden, i afseende på hvilken vår nu varande
lagstiftning torde funnit det rätta, synes snarare motverka än befrämja
detta syftemål samt dessutom i många fall innebära en obehöflig
grymhet. När Riksdagen 1880 skref om utsträckning af ensamhetsfängelset,
hade våra gemensamhetsfängelser ännu ej erhållit den utveckling,
som sedermera egt rum, och hvarigenom fången hålles till arbete under
absolut tystnad samt förvaras i cell både mellan arbetstiderna och under
nätterna, hvadan skilnaden mellan båda straffarterna i väsentlig mån
bortfallit. Men väl kan man förstå, att cellfängelset, om hvars förlängande
nu senast framställning ingått från fångvårdsstyrelsen, för fångvården
kan innebära samma beqvämlighet som prygelstraffet, hvilket
från satarna håll så ifrigt försvarats.

Då likväl ett dylikt motiv i en så vigtig fråga ej synes böra vara
bestämmande, och då i öfrigt ej tillräckliga skäl för den ifrågasatta,
enligt min åsigt rent af våldsamma förändringen blifvit anförda, får jag,

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

äfven om beliofvet af jemkningar i nu gällande bestämmelser af mig
skulle kunna erkännas, tillstyrka afslag å den k. propositionen.

Detta måste jag så mycket hellre göra, som en så genomgripande
reform i fäugelseväsendet ej synes böra definitivt genomföras, då frågan
om det s. k. progressiva fängelsesystemets införande, som i flere
andra länder redan blifvit löst, äfven hos oss snart torde komma på
dagordningen, och cellstraffets relativa längd i sammanhang med densamma
synes böra ordnas.»

Härjemte har herr O. Erickson velat tillkännagifva, att han icke
deltagit i ärendets behandling inom utskottet.

Bilaga till Lagutskottds Utlåtande N:o 41.

TILL KONUNGEN.

Uti underdånig skrifvelse den 9 maj 1880 har Riksdagen anfört,
att, huru olika åsigterna än vore i fråga om hvilka straffarter kunde
anses såsom de lämpligaste, blott en mening vore rådande derom, att
dessa straffarter borde så bestämmas och anordnas, att den dömde icke
genom verkställighet af straffet lede kroppslig eller andlig försämring,
till försvårande af hans framtida ärliga utkomst; att sådant, enligt hvad
kändt vore, svårligen kunde förhindras, om fången längre eller kortare
tid hölles i gemenskap med andra fångar, hvilket också insågs redan
då nu gällande strafflag utarbetades, ehuru begränsning i tiden för
straff i enrum då påkallades af två omständigheter: den ena att, i enlighet
med Filadelfia-systemet, med ensamhetsfängelse förutsattes, att
fången fortfarande skulle hållas i cellen, afskild från gemenskap ej
blott med andra fångar, utan ock med andra personer än bevakningen,
en behandling, som ej utan skada kunde under längre tid uthärdas,
och den andra, att tillräckligt antal celler på den tiden icke funnos att
tillgå; att dessa båda omständigheter emellertid numera förlorat sin
betydelse; att erfarenheten i andra länder lärt, att straffånge kunde,
utan men i kroppsligt eller andligt afseende, hållas förvarad i enrum,
skild från all gemenskap med andra fångar, längre tid, än vår lag för

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

närvarande medgåfve, derest honom bereddes besök af lärare eller
andra bildade personer, som lemnade honom undervisning eller sysselsättning
för tankarne, samt han tillika egde fortfarande tillfälle till
arbete och vistelse i fria luften en eller annan stund om dagen; att —
om derförutom toges i betraktande, att den, som, utan att på förhand
vara illa känd, gjort sig skyldig till brott, som medfört straffarbete i
enrum, efter undergången bestraffning i allmänhet icke funne hinder
att åter inträda i sin förra verksamhet; att så väl det allmännas som
individens fördel manade till att sådant underlättades; att straffarbete
i enrum innefattade något i folkuppfattningen vida mer afskräckande
än straffarbete i gemensamhetsfängelse; och att till följd af den afkortning
i strafftiden, som straffets verkställande i enrum förutsatte, eu del
af kostnaden för fångunderhållet för staten besparades — det ville synas
som giltiga skäl skulle tala derför, att i enlighet med lagstiftningen i
flere andra europeiska länder verkställighet af straffarbete i enrum hos
oss utsträcktes till längre tid än hittills varit bestämdt; och har Riksdagen,
hos hvilken framställning i ämnet skett, af dessa skäl, och då
frågan vore af djupt ingripande betydelse för vårt straffsystem och
fängelseväsen samt före sin lösning syntes erfordra en mera omfattande
och mångsidig utredning, än som inom Riksdagen kunnat åstadkommas,
samt då i alla händelser en tilläggsbestämmelse syntes Riksdagen erforderlig,
hvarigenom uttryckligen stadgades, att cellstraff endast finge
användas, der fångens helsotillstånd sådant medgåfve, hos Eders Kong!.
Maj:t i underdånighet anhållit, det Eders Kongl. Maj:t täcktes taga i
öfvervägande, om och under hvilka vilkor tiden för straffarbetes fullgörande
i cell kunde utsträckas, äfvensom huru vida ej för dem, hvilka
icke utan fara för sitt helsotillstånd kunde underkastas cellstraff, denna
straffart kunde mot annan sådan utbytas.

Genom nådig remiss den 24 november 1884 har Eders Kongl. Maj:t
anbefalt fångvårdsstyrelsen att inkomma med underdånigt utlåtande öfver
ej mindre denna Riksdagens skrifvelse, än äfven öfver en af Riksdagens
dåvarande justitieombudsman hos Eders Kong]. Maj:t gjord framställning
af den 29 maj 1880, deruti lian, som förestäldc sig att, derest Riksdagens
nyssberörda underdåniga framställning skulle vinna nådigt afseende, en utredning
af de med straffsystemet och fängelseväsendet sammanhängande
förhållanden skulle ifrågakomma af det omfång, att de iakttagelser inom
denna statsförvaltningsgren, han under en lång följd af år haft pligt och
tillfälle att göra, kunde blifva af någon användbarhet, till det afseende
Eders Kongl. Maj:t derå täcktes fästa, sammanfattat det väsentligaste
af dessa iakttagelser.

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Vid fullgörandet af denna nådiga befallning har styrelsen till eu
början trott sig böra i största korthet redogöra för de bestämmelser,
som i fråga om enrum straffets tillämpning i andra länder äro gällande.

I Norge finnes endast ett egentligt cellfängelse, och det för manliga
fångar, nemligen Bodsfamgslet vid Kristiania om cirka 250 celler,
der enrumsstraff aftjenas. Till en början, enligt lagen den 12 juli 1848,
intogos i detta fängelse, »om anledning d. v. s. utrymme fäns», de
mellan 18—30 år varande fångar, som voro dömde till straffarbete öfver
G månader: från södra delarne af riket intill 6 år och från norra delarne
intill 3 år. För vinnande af likformighet för hela landet och på
det att cellstraffet måtte komma till användning jemväl på sådane för
första gången dömde, som vore äldre än 30 år, vidtogs genom lagen
af den 6 juni 1884 en sådan ändring, hvarigenom nu i Bodsfamgslet
intagas alla män från 18 till 50 år från hela riket, dömde från 6 månaders
till 3 års straffarbete, med undantag af dem, som förut utstått
straffarbete i enrum och icke fylt 25 år vid tiden för verkställigheten
af det senast ådömd a straffet; beroende på justitieministeriet att tillåta
äfven andra, som derom göra anhållan eller dertill lemna sitt samtycke,
att i enrum aftjena ett ända till sju år ådömdt straffarbete. Vid enrumsstraff
aftjenas de sex första månaderna utan afkortning; å de derpå
följande aderton månaderna afkortas en tredjedel och af återstoden
hälften, så att ett ådömdt straff af tre år aftjenas med två års och ett
straff af sju år med fyra års cellstraff. Fånge, som insjuknar, behandlas
i sin cell eller i särskild sjukcell; men finner läkaren fånges
själs- eller kroppsbeskaffenhet vara sådan, att fången icke utan men
för helsan kan uthärda enrumsstraffet, skall han inberätta sådant hos
den myndighet, som har öfverinseendet öfver fängelset och som afgör,
huru vida enrumsstraffet må fortsättas.

Enligt danska strafflagen är straffarbete antingen tukthus- (gemensamhets-)
arbete eller förbättringshus- (enrums-) arbete. Der i lagen
icke uttryckligen bestämmes, hvilketdera af dessa båda slag skall
användas, har domstolen att pröfva, huru vida med hänsyn till den anklagades
ålder, föregående lefnadsomständigheter, brottets beskaffenhet
in. m. cellstraffet och afsöndringen från andra fångar bör vara till den
anklagades gagn, i hvilket fall detta straff bör ådömas, hvaremot tukthusstraff
bör användas på äldre och mera förhärdade förbrytare. Tukthusstraffet
ådömes från 2 till 16 år och förbättringshusstraffet från 8 månader
till G år. Ett enrumsstraff af 8 månader reduceras till 6 månader och vid
längre strafftid nedsättes densamma med en tredjedel för de första tro åren
och med hälften för återstående delen, så att sex års förbättringshus -

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

arbete aftjenas med tre och ett hälft års cellstraff. Finner fängelseförvaltningen,
att en till förbättringshusarbete dömd fånge icke lämpligen
eller utan skada till helsan kan utstå hela eller någon del af det
ådömda straffet i enrum, bör anmälan derom göras hos justitieministeriet,
som bestämmer, om straffet får aftjenas med arbete i gemensamhet,
dervid afdrag i strafftiden icke får åtnjutas. En sådan forbättringshusfånge
kan emellertid, när anstaltens läkare förklarar något hinder icke
vidare möta för straffets aftjenande i enrum, med justitieministeriets
medgifvande åter insättas i enrumsfängelse med åtnjutande af det stadgade
afdraget.

Enligt strafflagen för tyska riket förutsättes visserligen användandet
af cellstraff, som dock utan fångens samtycke icke får utsträckas
öfver 3 år; men i saknad af cellutrymme har enrumsstraffet inom Tyskland
ännu icke vunnit allmännare tillämpning. Åt fängelseförvaltningen
synes vara öfverlemnadt att afgöra, huru vida med hänsyn till cellutrymme
och fångens individualitet samt fysiska och psykiska tillstånd
enrumsstraffet må komma till användning eller icke. Någon afkortning
af straffet för den tid, det aftjenas i enrum, eger icke rum.

Hvad som nu blifvit sagdt om Tyskland, gäller i hufvudsak äfven
om Österrike.

I Belgien, enligt lagen af den 4 mars 1870, äro alla på viss tid,
d. v. s. ända till 20 år, dömde fångar underkastade enrumsstraff, dervid
reduktion, som icke eger rum för första månaden, stiger med strafftidens
längd och utgör 3112 af strafftiden för första året, *112 för 2—5
året, ä/i2 för 6—9 året, 6/12 för 10 —12 året, V12 för 13 och 14 året, 8/12
för 15 och 16 året och 9/i2 för 17—20 året. En strafftid på fyra år
reduceras sålunda till 2 år 9 månader, och eu strafftid på 20 år till 9
år och 9 månader. De, som äro dömde till straffarbete för lifstiden,
kunna icke underkastas enrumsstraffet för mer än de första 10 åren af
deras strafftid.

I Holland, der enrumsstraffet till en början var begränsadt till 6
månader och sedermera utsträcktes först till ett och derefter till 2 år,
skall, enligt den år 1881 antagna nya strafflagen, fängelsestraff i 5 år
och derunder aftjenas i enrum. Den, som är dömd till straffarbete öfver
5 år, skall under de första 5 åren undergå straffet i enrum, men kan
med justitieministerns tillåtelse få i enrum aftjena större eller mindre
del af det Överskjutande straffet. Enrumsstraff tillämpas icke på dem.
som icke uppnått eu ålder af 14 år, eller som, om öfver 60 år gamla,
det icke sjelfva åstunda, icke heller på dem, som af läkaren förklaras
icke lämpligen kunna detsamma undergå. Någon afkortning eger icke

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

rum, om ej såsom sådan må anses, att den dömde kan vilkorligen frigifvas,
när lian i fängelset tillbragt 3U af strafftiden och minst tre år.

I Frankrike gäller enligt 1875 års lag, att fängelsestraff på högst
ett år skall verkställas i enrum i departementalfängelserna med ?/«
afkortning å den del af strafftiden, som öfverskjuter 3 månader, och
kunna äfven de, som äro dömde på längre tid, på egen begäran få
aftjena straffet i enrum. Emellertid har denna bestämmelse icke vunnit
någon allmännare tillämpning, såsom naturligt är, då i Frankrike vid
1884 års slut i departementalfängelserna funnos allenast 2,744 dagceller
eller ungefär det antal dagceller, som finnas i läns- och kronocellfängelserna
i Sverige, 2,585.

I Storbitannien och Irland slutligen aftjenas i stads- och grefskapsfängelserna
ända till 2 års straffarbete i enrum, hvaremot i de egentliga
statsfängelserna enrumsstraffet är begränsad! till 9 månader.

Af den redogörelse, styrelsen här lemnat i fråga om enrumsstraffets
tillämpning i andra länder, framgår, att detta straff på flera ställen användes
i vida större utsträckning än hos oss: i Belgien för nära 10, i
Holland för 5, i Danmark för 3''h år o. s. v. Den längre tids erfarenhet,
som sålunda från andra länder i frågan föreligger, måste, jemförd
med iakttagelser inom vårt eget land beträffande enrumsstraffets sanitära
uthärdlighet, göra fullkomligen otvifvelaktigt, att detsamma, öfver
hufvud taget, utan fara för fångens kropps- eller sinnesbeskaffenhet
må kunna användas för längre tid än nu härstädes är bestämdt. Under
förutsättning af de anordningar, som i allmänhet kräfvas för genomgående
af cellstraffet, har ju äfven hos oss erfarenheten visat, att detsamma
kunnat utan märkbart men uthärdas ej mindre af sådana vildsinte
och farlige fångar, som af omsorg för bevakningens säkerhet år
efter år måst hållas inneslutne i förvaringscell, än äfven af sådana —
oftast qvinliga — fångar, hvilka på grund af en viss lynnets oregerlighet
gjort sig skyldiga till upprepade förbrytelser mot fängelseordningen
och, ur stånd att i sämja sammanvara med sina kamrater, sjelfva det
ena året efter det endra begärt att få fortfara med det vistande i cell,
hvilket till en början blott af disciplinära skäl ålagts dem. De läkareintyg,
som i antydda fall vid hvarje hemställan om utsträckning af
cellvistelsen infordrats, hafva vanligen alltid konstaterat, att densamma

Bill. till Eilcsd. Prof. 1892. 7 Sand. 23 Höft. 3

18 Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

visat sig vara utan menlig inflytelse å fångens helsotillstånd. Eu utsträckning
i celltiden har också vid flera tillfällen förordats af predikanterna
vid de centralfängelser, der enrumssti-aff enligt 1873 års förordning
aftjenas, dervid framhållits, att den sinnesrigtning till det bättre,
som hos fången under enrumstiden framkallas, snart nog efter hans
öfverflyttande till gemensamhetsfängelset går förlorad; och det är långt
ifrån ovanligt, att till det bättre påverkade fångar mer eller mindre
ifrigt framställa önskningar om att, för undvikande af gemensamhetsfängelsets
förderfliga inflytelser, få i enrum aftjena hela sin stundom
fleråriga strafftid, ehuru med afseende å nu gällande bestämmelser afseende
å sådana önskningar icke kunnat fästas. Att den inskränkning
i enrumsstraffet, som genom nådiga förordningen den 21 december 1857
bestämdes, likväl icke var att anse såsom en slutgiltigt faststäld gräns,
utan fastmera såsom ett af nödig försigtighet icke fullt uttaget steg
på en nyinslagen väg, torde nog tydligt vitsordas deraf, att, ehuru
lagberedningen i sitt den 25 november 1844 till Kongl. Maj:t öfverlemnade
förslag till ny fängelselag föreslagit, det på Kongl. Maj:ts
pröfning måtte få bero, huruvida icke för straff, ådömdt ända till tio
år, enrumsfängelse i stället för gemensamhetsfängelse skulle få användas,
förklarades dock i den uti Kongl. Maj:ts nådiga proposition
den 16 december 1856 intagna motivering till förberörda förordning,
att enrumsfängelset icke, åtminstone för det dåvarande, borde tillämpas,
då den ådömda strafftiden öfversköte 2 år — och detta i betraktande
så väl af det påräkneliga utrymmet i straffanstalterna under den närmaste
framtiden, som äfven af hvad dittills vunnen erfarenhet gifvit vid
handen angående den tid, derunder fångar i allmänhet kunde anses,
utan skada för helsan, böra underkastas detta cellstraff. Då likväl
numera både vunnen och stadgad erfarenhet otvetydigt gifvit vid handen,
att någon fara för fångens helsa icke föranledes genom en mera
utsträckt tillämpning af enrumsstraffet, och en sådan utsträckning i
öfrigt på de i Riksdagens ofvanberörda skrifvelse anförda skäl synes
styrelsen vara högeligen önskvärd, finner sig styrelsen böra på det kraftigaste
tillstyrka enrumsstraffets utsträckning utöfver hvad som genom
förberörda nådiga förordning af den 21 december 1857 i detta afseende
blifvit bestämdt.

Då emellertid uppdragandet af en ny och vidare gräns för tillämpningen
af enrumsstraffet står i det närmaste beroende af cellutrymmet
i våra straffanstalter, har styrelsen jemväl att utreda, i hvilken grad
detta medgifver den ifrågasatta utsträckningen af cellstraffet.

I den motion, som af framlidne generaldirektören i fångvårds -

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

styrelsen G. F. Almqvist väcktes vid 1880 års riksdag, och hvilken föranledde
den Riksdagens underdåniga skrifvelse, öfver hvilken styrelsen
nu har att utlåta sig, föreslogs, att den, som dömdes till straffarbete
för 4 år eller kortare tid, skulle, der så ske kunde och fångens helsotillstånd
sådant medgåfve, under strafftiden hållas i enrum med eu tredjedels
afkortning för den del af strafftiden, som öfversköte 3 månader, samt
att enrumsstraff icke skulle användas å den, som före straffets början
uppnått en ålder af 50 år, der han icke sjelf derom gjorde anhållan,
och ej heller å den, som för vanfrejdande brott förut undergått straffarbete
i gemenskap. Då i den omförmälda motionen icke blifvit ifrågasatt,
att bestämmelsen i kongl. förordningen den 30 maj 1873 angående
utsträckt tillämpning af straffarbetes verkställande i enrum skulle upphöra,
har styrelsen, som på skäl, hvilka nedanför skola angifvas, icke
kunnat biträda förslaget i den del, som afser, att enrumsstraff icke
skulle få tillämpas på personer öfver 50 år eller på recidivister, vid de
två beräkningar, som nedanför komma att meddelas öfver det cellutrymme,
som blefve behöflig!; genom en utsträckt tillämpning af enrumsstraffet
för till och med 4 år, utgått från den förutsättning, dels
att 1873 års förordning fortfarande skulle ega gällande kraft för de
öfver 4 år dömde, och dels att så väl äldre personer som recidivister
skulle vara underkastade cellbestraffning.

Vid läns- och kronocellfängelserna och Stockholms stads ransakningsfängelse,
hvilka fängelser äro afsedda till förvarande af ransakningsfångar
samt för verkställighet af straffarbete i 2 år och derunder
äfvensom af fängelsestraff, finnas för närvarande, med inberäkning
af de 113 celler, som genom senaste tillbyggnad vid kronohäktet å
Långholmen tillkommit, tillsammans 2,585 dagceller. Antalet fångar i
dessa fängelser, som under slutet af 1860-talet uppgick ända till 2,600, har
derefter varit i ständigt nedgående och utgjorde vid slutet af förra året
1,520. Då emellertid detta fångantal af flera olika orsaker kan undergå
starka vexlingar, hvilket visar sig af bifogade uppgift å fångantalot vid
slutet af hvarje månad under de sista 10 åren, bil. litt. A, deraf synes,
att antalet fångar vid vissa tillfällen i synnerhet under vintermånaderna
uppgått till 1,800 å 2,000, under det att sommarmånaderna visat vida
lägre siffror, och då till undvikande af transport af ransaknings- och
kortare tids fångar nödigt är att vid hvarje fängelse afse ett visst antal

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

celler till reserv, så torde af samtliga celler vid läns- och kronocellfängelserna
icke mer än cirka 300 böra påräknas för en utsträckt tillämpning
af cellstraffet.

Till dessa vid läns- och kronocellfängelserna disponibla
...................................................................................................... 300 dagceller

bör läggas det antal dagceller vid de manliga centralfängelserna,
som äro inrättade för aftjenande af enrumsstraff
enligt 1873 års nådiga förordning, nemligen

vid centralfängelset å Långholmen........................... 200

» » i Malmö..................................... 137

» » å Nya Varfvet................ 58 395

efter afdrag af nödigt antal reserv- och disciplinceller 117 278 »

Härtill kommer det antal dagceller, som styrelsen afsett
skulle inrättas vid det nya centralfängelse för qvinnor,
hvars uppförande, enligt hvad styrelsen uti underdåniga
skrivelser den 3 februari och 3 december 1888 hos Eders
Kongl. Maj:t anmält, är af största behof påkalladt, eller 72 »

då hela det antal dagceller, som skulle blifva disponibelt,
ej mindre för aftjenande af enrumsstraffet enligt 1873 års

förordning än äfven för en utsträckt tillämpning af en- _

rumsstraffet i allmänhet, skulle blifva...................................... 650 dagceller.

Sedan sålunda blifvit visadt, huru stort antal celler må finnas disponibla
för enrumsstraffets tillämpning på straffarbete, ådömdt för längre
tid än två år, dervid emellertid bör bemärkas, att för tillämpning af
nådiga förordningen den 30 maj 1873 erfordras circa 160 celler för
män och 40 celler för qvinnor, går styrelsen att yttra sig om, i hvad
utsträckning verkställighet af straffarbete i enrum må af det disponibla
cellutrymmet medgifvas.

Uti bifogade tabell, bil. litt. B, meddelas uppgift för åren 1878
—1887 å antalet män och qvinnor, som i fängelserna intagits för undergående
af straffarbete på viss tid utöfver 2 år eller för lifstiden,
bland dessa sistnämnda likväl icke inräknade återfallna, förut vilkorligt
benådade lifstidsfångar, på hvilka Eders Kongl. Maj:t, efter högsta domstolens
hörande, i skrifvelse till styrelsen den 1 juli 1881 förklarat
1873 års förordning icke vara tillämplig. Efter beräkning att enrumsstraffet,
i enlighet med framlidne generaldirektören Almqvists förberörda
förslag, skulle utsträckas till en tid af 4 år med en tredjedels afkortning
för den tid, som öfverskjuter 3 månader, då längsta cellstraff blefve 2

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o il.
år 9 månader, skulle, på sätt nämnda bilaga visar, erfordras

för män...................................................................................... cirka 400 dagceller

d qvinno!’................................................................................. » 100 »

tillsammans 500 dagceller,

derifrån likväl bör afräknas det antal celler, som vinnes
genom den större afkortning, som enligt förslaget skulle
ega rum för strafftiderna under 2 år, utgörande enligt

bil. litt C ................................................................................. cirka 50 d

då sålunda för enrumsstraffets utsträckning till 4 år skulle

erfordras..................................................................................., cirka 450 dagceller,

deruti inberäknade de celler, som behöfvas för tillämpning af bestämmelserna
i 1873 års förordning.

Ville man, med hänsyn dertill, att enrumsstraffet växer i intensitet,
ju längre det varar, medgifva en reduktion, ungefärligen sådan, som
förekommer i de norska och danska lagarne, nemligen att straffet för
de första 3 månaderna verkställes oafkortad!, att för derpå följande 21
månader afkortas en tredjedel och för återstoden hälften, hvarigenom

en ådömd strafftid af 4 år skulle försonas med 2 år 5 månaders en rumsstraff,

skulle erfordras för män........................................... 370 dagceller

» qvinnor.................................... 93 »

tillsammans 403 dagceller

eller efter afdrag af ofvannämnda antal genom den större
afkortningen för strafftiderna under 2 år vunna ............... 50 s>

tillsammans 413 dagceller,

deruti också inberäknadt det antal celler, som erfordras för en fortsatt
tillämpning af bestämmelserna i 1873 års förordning.

Emellertid har det synts styrelsen, som om enrumsstraffets ifrågasatta
utsträckning skulle kunna utföras på ett annat och lämpligare sätt,
än som vid 1880 års riksdag blifvit föreslaget. Riksdagens justitie^
ombudsman har i sin ofvanberörda framställning på, såsom det synes
styrelsen, fullt grundade skäl framhållit det betänkliga i att ett genom
domstols laga kraftvunna utslag bestämdt straff icke verkställes i enlighet
med utslagets föreskrift; och med anförande af en mängd svårigheter,
som i synnerhet efter tillkomsten af 1873 års förordning mött
vid beräknandet af det stadgade afdraget i strafftiden, har han ifrågasatt,
huru vida icke sådant afdrag, om än af angifna skäl berättigadt
vid en tid, då cellfängelser i alla län icke funnos, numera, då så icke längre
är förhållandet, borde kunna upphöra. Till de svårigheter, som af ju -

22 Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

stitieombudsmannen blifvit angifna, skulle ock visserligen än flera kunna
läggas, exempelvis den ifrån hvilken dag förlusten af medborgerligt
förtroende »utöfver strafftiden» skall räknas. Emellertid och om, såsom
justitieombudsmannen medgifver, rättvisa och billighet kräfva, att, der
straffarbetet i enrum aftjenas, ersättning för detta straffs skärpning gifves
genom strafftidens förkortning, är naturligtvis gifvet, att rättvisans
och billighetens fordringar komme att eftersättas genom upphörande af
denna afkortning, så länge det förhållandet eger rum, att straffarbete
under viss tidsgräns aftjenas i enrum, men deremot öfver samma gräns
i gemensamhetsfängelse. Då nu enligt 1857 års förordning den, som
är dömd till 2 års straffarbete och som med åtnjutande af stadgadt afdrag
får försona sitt brott med 1 år 6 månader och 23 dagars cellstraff,
skulle, om afdraget bortfölle, få i enrum aftjena sitt straff under nära
lika lång tid som den, hvilken, ådömd straffarbete i 2 år i förening
med ett 2 månaders fängelsestraff, under 2 år och 1 månad hålles i
gemensamhetsfängelse, synes för vidtagande af den utaf justitieombudsmannen
ifrågasatta åtgärden jemväl påfordras, att nu påpekade missförhållande
undanrödjes; och detta synes styrelsen icke kunna ske på mera
än ett sätt, det nemligen att, såsom i den senaste holländska lagen blifvit
stadgadt, straffarbete, för huru lång tid det vara må, under första tiden i
enrum aftjenas och det utan afkortning. Ehuru bestämmelserna hvad angår
tiden för straffverkställighet handhafvas af andra embetsmyndigheter
och således icke direkt tillhöra fångvårdsstyrelsens erfarenhetsområde,
har styrelsen dock icke kunnat undgå att rörande sagda bestämmelser
och de med deras tillämpning förenade svårigheter inhemta nog mycken
kännedom för att icke finna sig ega tillräckligt skäl i underdånighet
påpeka, hvilken lättnad för vederbörande myndigheter, likasom hvilken
jemnhet i bestämmelsernas tillämpning genom en så beskaffad ändring
som den nu anförda skulle åstadkommas. Mot densamma torde, så vidt
styrelsen förstår, icke vara något att invända vare sig från teoretisktpenitentiär
eller praktisk synpunkt. Men då vid straffmåttens bestämmande
i nu gällande strafflag hänsyn tagits dertill, om straffen komme
att aftjenas i enrum eller icke, lärer dock vara oundgängligt, att straffmåtten,
åtminstone de, som äro satta öfver 2 år, i någon mån reduceras;
och då strafflagen, efter hvad styrelsen tror sig veta, för närvarande
i andra stycken utgör föremål för revision, hemställer styrelsen,
huru vida ej Eders Kong!. Maj:t må finna hvad styrelsen i förevarande
afseende tillåtit sig underdånigst föreslå, vara förtjent af nådig
uppmärksamhet och böra föranleda en revision och reduktion af straffmåtten
i sammanhang med en pågående strafflagsrevision.

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 23

Under förutsättning häraf och i den förmodan att Eders Kongl.
Maj:t derjemte skulle finna lämpligt, att, i fråga om straffverkställigheten,
i vår lagstiftning införes ett stadgande motsvarande det i nya
holländska strafflagen af den 3 mars 1881, art. 11, införda, hvarmed
skulle följa ett upphäfvande af 1873 års förordning, har styrelsen trott
sig böra beräkna, för hvilken tidslängd ett sålunda bestämdt enrumsstraff
med hänsyn till cellutrymmet skulle kunna verkställas; och har
till grund för denna beräkning lagts den i bil. litt. B förekommande
uppgift å antalet under åren 1878—1887 till straffarbete på viss tid öfver
2 år eller för lifstiden dömda. Enligt denna beräkning, och derest
straffarbete, ådömdt för 2 år eller derunder, under hela tiden och sådant
arbete, ådömdt för viss tid öfver 2 år eller för lifstiden, under de 2
första åren komme att i enrum aftjenas, skulle ungefärligen det antal
celler, som ofvan beräknats såsom disponibelt, eller 650, komma att erfordras.
Då det likväl torde vara nog antagligt, att ett större antal
celler i läns- och kronocellfängelserna än det af styrelsen här ofvan
beräknade af cirka 300 kan blifva disponibelt, helst de vid en del länsfängelser
inrättade provisoriska tvångsarbetsanstalter inom få år, i sammanhang
med det definitiva ordnandet af anstalterna för ådömdt tvångsarbetes
aftjenande, torde kunna indragas och ett antal af mer än 100
celler derigenom frigöras, hyser styrelsen den öfvertygelse, att cellutrymmet
skall vara tillräckligt, äfven om i den ifrågasatta nya förordningen
bestämmes, att straffarbete, ådömdt för 3 år eller derunder, under
hela strafftiden och sådant arbete, ådömdt för viss tid utöfver 3 år
eller för lifstiden, under de 3 första åren, skall i enrum aftjenas. Styrelsen
anser sig ock, med afseende på de sjmnerligen beaktansvärda
fördelar, som genom utsträckning af cellstraffet och motsvarande inskränkning
af strafftid i gemensamhetsfängelse, efter all erfarenhet att
döma, skola ernås, böra under förut omförmälda förutsättningar underdånigst
hemställa om enrumsstraffets utsträckande ända till 3 år; dock
att, med hänsyn till möjligen inträffande eventualiteter, förordnandet
härom i likhet med motsvarande stadgande i nådiga förordningen den
21 december 1857, genom ett tillagdt: »der så ske kan» sättes i befogadt
beroende af faktiskt för handen varande förhållande}!.

Sedan styrelsen visat, att det påräknehga cellutrymmet i våra
fängelser mycket väl medgifver en utsträckt tillämpning af envumsstraffet,
och att en sådan utsträckning är synnerligen önskvärd och utan

24 Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

fara kan verkställas, öfvergår styrelsen till besvarande af senare delen
af Riksdagens framställning, eller den, huru vida ej vissa undantag i
sådant fall böra föreskrifvas. I sådant afseende hade i den ofvan omförmälda
motionen föreslagits, att enrumsstraff, för huru kort tid det än
vore ådömdt, icke skulle användas, der fånges helsotillstånd icke sådant
medgåfve, icke heller på den, som före straffets början uppnått en ålder
af 50 år, utan att han sjelf derom gjorde anhållan hos den myndighet,
som om straffets verkställighet hade att förordna, och icke heller på
den, som för vanfrejdande brott förut undergått straffarbete i gemensamhet.
Detta förslag, i hvad det afser undantag för dem öfver 50 år
äfvensom för recidivister, synes vara hemtadt från de i Danmark och
Norge gällande bestämmelser; men då dessa stadganden, såsom ofvanför
blifvit visadt, tillkommit allenast af bristande cellutrymme i dessa
länder, och då otvifvelaktigt är, att, om än enrumsstraffet icke lika
kraftigt påverkar recidivisten som den första gången dömde eller förmår
hos honom framkalla en ny sinnesrigtning, detsamma i allt fall af
honom vida mera fruktas än gemensamhetsfängelset, så synes icke vara
skäl att följa grannländernas exempel i detta afseende. Att enrumsstraffet
äfven för en så kort tid som några månader icke skulle få användas
på den, som är äldre än 50 år (holländska lagen stadgar 60
år), derest han icke sjelf derom gör anhållan, synes styrelsen hvarken
lämpligt eller af någon allmängiltig erfarenhet påkalladt; och icke heller
synes vara skäl göra något allmänt undantag för dem, som äro under
en viss åldersgräns — detta under förutsättning att fångvårdsstyrelsen
hädanefter som hittills eger meddela föreskrift om cellstraffets upphörande,
der det i ett eller annat hänseende verkar menligt på fångens
helsa. Alltsedan cellstraffets tillämpning i vårt land har nemligen föreskrift
varit meddelad fängelseläkare att anställa noggranna undersökningar
på de fångar, som undergå straffet i enrum, och att till styrelsen
inberätta, huru vida cellstraffet på fångarnes helsa utöfvade menligt
inflytande. Den för läkare vid cellfängelserna utfärdade instruktion
innehåller, att han bör egna uppmärksamhet åt cellfängelsets inverkan
på fångarnes sinnestillstånd samt, när han hos fånge förmärker sinnesoro
och djup svårmodighet, derom ofördröjligen underrätta direktören
och, med afseende å för handen varande omständigheter, meddela honom
råd och anvisningar i fråga om fånges behandling. Den för
fängelseföreståndare utfärdade instruktion bestämmer i samma syfte,
att lian, så vidt ske kan, bör utforska hvarje fånges lynne och sinnesbeskaffenhet,
för att derefter lämpa fångens behandling, samt att, om
hos fånge förmärkes sinnesoro och djup svårmodighet, anmoda fängel -

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

sets predikant och läkare att skyndsamt fången besöka och efter undersökning
af hans sinnesförfattning, meddela närmare råd och anvisningar,
dervid bör tagas i betraktande, om ej cell med större fönster må begagnas
och lämplig fånge utses att i cellen eller sjukrummet lemna
den sjuke tillsyn och vård. Der på grund af de till styrelsen aflåtna
läkarerapporterna det synts styrelsen, som enrumsstraffets fortsatta
tillämpning skulle medföra fara för fångens helsa, har styrelsen meddelat
föreskrift om detta straffs utbyte mot gemensamhetsfängelse och
sådant i de från trycket utgifna årliga berättelserna hos Eders Kongl.
Maj:t anmält, och har styrelsen hemtat stöd för sådant tillvägagående
af innehållet i § 7 af nådiga förordningen den 21 december 1857. Då
kändt är, huru som den fånge, som kommit till insigt och ånger af sin
brottslighet, betraktar såsom en synnerlig förmån att undgå samvistelsen
med andra fångar, under det att den förhärdade brottslingen finner det
största behag i denna samvistelse, är klart, att, om ett sådant allmänt
stadgande i lagen införes, att cellstraff icke får tillämpas på den, som
i följd af själs- eller kroppsbeskaffenhet af läkaren anses icke utan
fara för helsan kunna sådant undergå, detta skall ge anledning till en
mängd simulationer och försök att undandraga sig enrumsstraffet, och
att fängelsernas direktörer och läkare härigenom mången gång skola
komma i en allt annat än behaglig ställning och utsättas för pock och hot
af de med hänsyn till sinnelaget farligaste fångarne. Styrelsen anser
derför, att något så beskaffadt allmänt stadgande icke bör i lagen införas,
och att hädanefter som hittills på fångvårdsstyrelsen må ankomma
att på grund af inkommande läkarerapporter för hvarje särskildt
fall föreskrifva, huru vida och i hvad mån cellstraffet må modifieras
eller utbytas mot straffarbete i gemensamhet, allt efter som fångens
själs- och kroppsbeskaffenhet, hans ålder m. m. göra sådant nödvändigt.

Hvad slutligen angår de ekonomiska följder, som en utsträckt
tillämpning af cellstraffet skulle medföra, får å ena sidan icke förbises,
att arbetena i cell svårligen lära kunna bedrifvas lika förmånligt som
i gemensamhetsfängelse, äfvensom att vid det mindre antal länsfängelser,
som skulle afses för aftjenande af enrumsstraffet för någon längre
tid, i de fall der nödig yrkeskunskap för inlärande och ledning af fångarbetet
icke hos fängelsebetjeningen skulle kunna påräknas, nödigt torde
blifva att anställa lämplig person såsom undervisare och arbetsledare,
Bill. till Riksil. Vrot. 7 Sami. HD Höft. 4

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

liksom möjligen ock må ifrågakomma att vid dessa fängelser i någon
mån öka bevakningspersonalen och bereda dem samt tjenstemännen en
af vare sig de ändrade arbetsförhållandena eller de skärpta tjenstegöromålen
betingad förbättring i aflöningsvilkor; men denna tillökning i
utgift kommer mer än väl att motsvaras af den minskning i omkostnaderna
för fångunderhållet, som föranledes af de reducerade strafftiderna.

Utöfver denna minskning i fångunderhållskostuaden skulle dock
genom en utsträckt tillämpning af enrumsstraffet statsverket beredas
en högst betydande fördel. Såsom bekant är, saknar staten tidsenliga
arbetsanstalter för de arbetsföre manspersoner, hvilka, förut straffade
för brott, hemfallit i lösdrifveri och dömts till tvångsarbete. Ett
mindre antal af desse tvångsarbetare, omkring 100, sysselsättes vid
Borghamns kalkstensbrott för fortifikationens räkning; men större
delen af dem är utackorderad åt enskild arbetsentreprenör och är
inlogerad i byggnader, som af denne entreprenör på enskild tillhörig
mark å ön Tjurkö i Karlskrona skärgård blifvit uppförde. Det
med denne entreprenör upprättade aftal löper med ett års ömsesidig
uppsägning; och om en sådan uppsägning skulle från entreprenörens
sida ske, skulle styrelsen råka i den största förlägenhet för anskaffandet
åt denna personal af nödiga logement och arbeten. Härtill
kommer att, så länge denna personal är inlogerad i enskild person
tillhörande byggnader, måste det nuvarande logements- eller kasernlifvet
med alla dess förderfliga, af fångpredikanten i hans årsberättelser
ständigt framhållna följder också fortfara; ty lika litet som det torde
kunna ifrågasättas, att staten skulle på enskild person tillhörig mark
med betydande kostnader uppföra eu tidsenlig med nattceller inredd
tvångsarbetsanstalt, lika litet lärer den enskilde entreprenören kunna
förmås att åtaga sig uppförandet af en sådan, såsom också visat sig
vid de underhandlingar, som af styrelsen i sådant afseende blifvit med
honom inledda.

Genom den utsträckning i enrumsstraffets tillämpning, som nu
blifvit ifrågasatt, skulle emellertid fångvården kunna komma ur denna
förlägenhet.

Antalet till straffarbete å viss tid öfver 2 år eller för lifstiden
dömde män, som vid slutet af år 1888 förvarades i gemensamhetsfängelse,
och för hvilka de vid centralfängelserna å Långholmen, i
Malmö, i Karlskrona och å Nya varfvet inredda nattceller äro afsedda,
utgjorde sammanlagdt 1,011. Skulle nu verkställigheten af straffarbete
i enrum komma att utsträckas enligt någotdera af här ofvan ifrågasatta
förslag, blefve det antal nattceller, som finnas vid de 3 senast anord -

Bilaga till Lagutslcottcts Utlåtande N:o il. 27

nalle fängelserna å Långholmen, i Malmö och å Nja Varfvet, eller tillhopa
840 nattceller, mer än tillräckligt för inrymmande af de på längre
tid till straffarbete dömde män, som i gemensamhetsfängelse borde förvaras;
och då blefve centralfängelset i Karlskrona, som innehåller 300 nattceller
och 26 dagceller, disponibelt för inrymmande af de vid stationen å
Tjurkö intagna tvång sarbetsfång arne, hvilka under nästlidet år utgjorde ett
antal af omkring 320. Då fångarne vid centralfängelset i Karlskrona
för närvarande sysselsättas med stenarbeten för samme entreprenör,
som sysselsätter tvångsarbetsfångarne å Tjurkö, behöfde någon förändring
i desse senares arbeten icke af förflyttningen föranledas; utan
skulle de fortfarande sysselsättas med huggning och bearbetning af
sten, dertill, såsom nu, ämnen komme att från Tjurkö införas. För
hela den å Tjurkö befintliga personal af tvångsarbetsfångar skulle sålunda
erhållas ett tidsenligt med nattceller inredt etablissement, hvilket
eljest i uppförande skulle ådraga staten utgifter, som icke torde kunna
beräknas lägre än 600 å 800 tusen kronor; men dertill och då lönerna
till tjensteman och bevakningspersonal vid stationen å Tjurkö uppgå
till mer än 40,000 kronor årligen, skulle fångvården beredas en högst
betydlig årlig besparing i utgift i män af nuvarande tjenstinnehafvares
afgång eller anställning i annan tjenst.

Sedan styrelsen nu besvarat Riksdagens till styrelsens utlåtande
remitterade underdåniga skrifvelse, går styrelsen att yttra sig öfver de
af justitieombudsmannen gjorda framställningar.

I första punkten fäster justitieombudsmannen uppmärksamheten
på den olika tillämpning, som hos de straffverkställande myndigheterna
gjort sig gällande i det fall, att fånge, som blifvit dömd till straffarbete
i 2 år, derjemte vore fäld till böter, hvilka vid bristande tillgång borde
till straffarbete förvandlas, i det att några länsstyrelser låtit till gemensamhetsfängelse
försända sådan fånge, under det andra låtit honom i
enrum aftjena hela straffet. Det senare förfaringssättet har, så vidt
styrelsen kunnat inhemta, varit det allmännaste; och endast hos ett fåtal
länsstyrelser har den förra meningen gjort sig gällande, men har
då vanligen underdånig framställning hos Eders Kongl. Maj:t skett om
meddelande af nådigt tillstånd för'' fånge att i enrum få aftjena straffet,
dertill tillstånd också alltid erhållits. För att emellertid undanrödja all
tvekan i förevarande hänseende, och då någon menlig inverkan på fångens
helsa af ett med några få dagar öfver cellstraftcts maximum ut -

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

sträckt enrumsstraff icke är att befara, synes styrelsen ett stadgande,
härom vara önskvärdt.

Nästa af justitieombudsmannen gjorda framställning gäller, huru
vida fånge, som från fängelse blifvit försänd till hospital eller allmänt
sjukhus, får såsom strafftid tillgodoräkna sig den tid, han sålunda vistats
utom fängelset. Med anledning häraf får styrelsen meddela, att samtliga
straffängelser äro försedda med sjukrum, der fånge, således äfven
enrumsfånge, som icke kan vårdas i cellen, erhåller nödig skötsel, hvarför
det icke heller bör ifrågakomma, att kroppsligt sjuk fånge flyttas
till allmänt sjukhus, der icke läkaren intygar, att sådan vård, som för
fångens återställande till helsan erfordras, icke kan inom fängelset beredas.
Svaret åter på den frågan, huru vida sinnessjuk fånge, som intages
å hospital, får räkna denna tid såsom strafftid, lärer blifva beroende
derpå, huru vida man anser, att straff verkligen undergås, der den
straffskyldige befinner sig i den sinnesförfattning, att han icke är derom
medvetande, och att den svenska kriminallagstiftningen hittills hvilat på
denna förutsättning, torde framgå deraf, att tillgodoräknandet såsom
strafftid af tid, derunder sinnessjuk fånge vistats å hospital, allenast i
nådeväg kommit fången till godo.

Dernäst uppkastar justitieombudsmannen den frågan, huru vida
fånge, som i cellfängelse insjuknar och i cellen dag och natt skötes af
annan fånge eller fri person, kan betraktas såsom den der i enrum aftjena!''
straffet och förty bör åtnjuta afkortning i strafftiden. Med afseende
härå får styrelsen, jemte upplysning att, så vidt styrelsen erfarit,
sådan fånge öfverallt i cellfängelse betraktas såsom enrumsfånge, uttala
den mening, att ett annat tillvägagående skulle i straffverkställighetsväg
och i fråga om beräknandet af strafftidens slut medföra stora praktiska
svårigheter. Frågan kommer heller icke att vidare hafva någon betydelse,
derest, enligt styrelsens ofvan omförmälda förslag, all afkortning
för enrumsstraff hädanefter komme att bortfalla.

Vidare fäster justitieombudsmannen uppmärksamhet på det oegentliga
deri, att ett genom domstols laga kraftvunna utslag bestämdt straff
icke verkställes i enlighet med utslagets föreskrift samt att genom nådiga
förordningarne den 31 december 1857 och den 30 maj 1873 olika grunder
för enrumsstraffets afkortning blifvit bestämda, hvarigenom en mängd
förvecklingar i fråga om strafftidens beräkning m. in. uppkomma. Hvad
sålunda blifvit yttradt har st3o-elsen redan i det föregående till besvarande
upptagit; och torde här endast behöfva påpekas, att de af justitieombudsmannen
framhållna förvecklingar i fråga om strafftidens beräknande
skulle genom antagandet af någotdera af de af styrelsen ofvan

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 29

ifrågasatta förslagen komma att vare sig helt och hållet eller till största
delen upphöra.

I derpå följande punkt nämner justitieombudsmannen, hurusom,
när det inträffar, att en fånge under pågående strafftid tilltalas för
brott, begånget före eller under strafftiden, detta gifvit anledning till
meningsskiljaktighet hos de straffverkställande myndigheterna i fråga
om tiden, då straffet skall anses afbrutet och fången åter betraktas såsom
ransakningsfånge; och delar styrelsen den af justitieombudsmannen
uttalade önskan om behöfligheten af en föreskrift i detta afseende.

Hänvisande till det otillfredsställande förhållande, att med tillämpning
af nådiga förordningen den 13 november 1860 angående beräkning
af tiden för ådömdt straffarbete eller fängelsestraff den, som är
dömd till ett två månaders straff och börjar detsamma undergå exempelvis
under juli månad, kommer att hållas tre dagar längre i fängelse
än den, som i februari börjar undergå ett lika långt straff, ifrågasätter
justitieombudsmannen, huru vida icke tidsbestämningen månad borde
ur lagar och författningar utgå och ersättas af bestämningen dagar;
och hemställer styrelsen till Eders Kong]. Maj:ts nådiga pröfning, huru
vida förändring i sagda syfte må vara påkallad af det utaf justitieombudsmannen
påpekade förhållande.

Vidare fäster justitieombudsmannen uppmärksamheten derpå, att
böter, som ådömas enligt grufvestadgan af den 12 januari 1855, lotteriförordningen
den 21 mars 1844, legostadgan den 23 november 1833
och förordningen angående tillverkning, vård och försäljning af krut den
1 oktober 1858 förvandlas enligt annan grund eller till annan straffart,
än som i allmänna lagen finnes bestämd, hvarför en ändring i detta
hänseende synes honom önskvärd. En sådan ändring är redan vidtagen
i och med utfärdandet af ny lotteriförordning den 6 augusti 1881 och
ny grufvestadga den 16 maj 1884 och har, hvad legostadgan angår,
gjorts obehöflig genom upphäfvandet af vatten- och brödstraffet. Deremot
synes den af justitieombudsmannen gjorda anmärkningen, att de
för böters förvandling i förordningen om tillverkning m. in. af krut
den 1 oktober 1858 gällande bestämmelser, enligt Indika fängelsestraff
vid bristande tillgång till böter kan ådömas för en tid af ända till ett
år, böra föranleda till nödig ändring.

Slutligen har justitieombudsmannen påpekat den egna ställning,
som intages af nådiga förordningen den 1 mars 1830, angående ansvar
för den, som falskeligen å sig bekänner missgerning af mindre svår
art, än att den dödsstraff förtjenar, i det denna förordning stadgar, att
den, som gjort sig skyldig till sådan förbrytelse, skall »plikta med fän -

tillaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

gelse vid vatten och bröd efter omständigheterna», och att, så vidt honom
kändt vore, detta vore det enda ännu gällande lagbud, som föreslcrifver,
att fängelse vid vatten och bröd omedelbarligen skall någon
åläggas. Då emellertid detta lagbud varit hänförligt till kap. 13 § 5 i
den gamla missgerningsbalken, hvilken genom nådiga förordningen den
16 februari 1864 angående nya strafflagens införande blifvit med vissa
uttryckligen nämnda undantag, ''till hvillca nu ifrågavarande lagbud icke
är att räkna, upphäfd, vill det förefalla styrelsen, som detsamma icke
numera är gällande.

Remisshandlingarna återställas.

Stockholm den 24 april 1889.

Underdånigt

SIGFRID WIESELGREN.

Victor Ljungstedt. N O. Gerle.

C. It Ulfsax.

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Bilaga litt. A.

Uppgift å fångantalet vid läns- och kronocellfängelserna
vid slutet af hvarje månad åren 1879—1888.

År och månad.	Män.	Qvinnor.	Summa.	År och månad.	Män.	Qvinnor.	Summa.
	1,540 1,554	192	1,738 1,742 1,750	1881. Maj ............	1,334	180	1,520
Februari..........	188	Juni................	1.348 1.349	200	1,554
	1,544	200	Juli.................	215	1,504
April...............	1,427	220	1,047	Augusti...........	1,430	193	1,023
Maj................	1,345	199	1,544	September ......	1,408	204	1,012
	1,318	215	1,533	Oktober..........	1,503	184	1,687
	1,339	210	1,549 1,599	November........	1,606	193	1,799
	1,398	201	December.......	1,572 1,698 1,760	202	1,774
	1,462 1,402	208	1,070	1882. Januari...........	209	1,907
	203	1,605	Februari..........	226	1,992
	1.537 1.538	179	1,710 1,707	Mars...............	1,718 1,006 1,489 1,417	242	1,900
	169	April...............	226	1,832
	1,008	174	1,782 1,790	Maj................	235	1,724
	1,594	190	Juni................	237	1,054
	1,010	170	1,792	Juli ...............	1,440 1,474	234	1,074 1,721
April...............	1,449	178	1,027	Augusti...........	247
Maj................	1,395	180	1,575	September.......	1,494	222	1,710
	1,356	180	1,536 1,587	Oktober..........	1,556	237	1,793
	1,395	192	November........	1,581 1,443	204	1,785 1,633
	1,445	182	1,627 1,727	December........	190
September ......	1,531	190	1883. Januari...........	1,474 1,456	187	1,001
Oktober..........	1,554	185	1,739 1,755 1,727	Februari..........	188	1,644 1,058
	1,508 1,502	187		1,466	192
December........	105	April...............	1,303	187	1,650 1,422
1881. Januari ..........	1,550	183	1,733	Maj.................	1,243	179
	1,595	170	1,705	Juni................	1,242 1,223	188	1,430
	1,018	190	4,814 1,011	Juli ............	189	1,412
April...............	1,441	170	Augusti ..........	1,240	187	1,433

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41,

År och måuad.	Män.	Qvinnor.	Summa.	. År och måuad.	Män.	Qvinnor.	Summa.
1883. September.......	1,248	187	1,435	1886. Maj................	1,234	183	1,417
	1,342	194	1,536		1,253	194	1,447
	1,346	199	1,545	Juli.................	1,291	189	1,480
December.......	1,340	204	1,544	Augusti ..........	1,303	171	1,474
'' 1884. Januari.!».ii....	1,376	205	1,681	September.......	1,343	197	1,540
	1,418	206	1,624		1,473	190	1,663
	1,343	211	1,554		1,549	197	1 746
April...............	1,294	202	1,496	December .......	1,510	180	1,690
Maj.................	1,174	183	1,357	1887# Januari...........	1,457	176	1,633
Juni ...............	1,160	210	1,370	Februari..........	1,464	166	1,630
Juli.................	1,190	193	1,383	Mars...............	1,492	159	1,651
Augusti ..........	1,201	207	1,408	April...............	1,398	167	1,565
September.......	1,241	195	1,436	Maj.................	1,337	160	1,497
Oktober..........	1,263	193	1,456	Juni ...............	1,302	167	1,469
	1,330	205	1,535	Juli.................	1,265	177	1,442
December .......	1,297	198	1,495	Augusti ..........	1,349	170.	1,519
	1,318	177	1,495		1,331	169	1,500
	1,376	177	1,553	Oktober..........	1,420	178	1,598
Mars...............	1,343	176	1,519	November.......	1,468	189	1,657
April...............	1,290	175	1,465	December.......	1,431	170	1,601
	1,200	168	1,368	1888. Januari...........	1,413	166	1,579
	1,228	167	1,395	Februari..........	1,435	147	1,582
	1,231	193	1,424	Mars...............	1,324	138	1,462
	1,253	198	1,451	April...............	1,354	136	1,490
	1,301	171	1,472	Maj.................	1,251	145	1,396
	1,349	193	1,542	Juni ...............	1,280	154	1,434
	1,379	171	1,550	Juli.................	1,243	161	1,404
	1,416	157	1,573	Augusti...........	1,272	154	1,426
188G. Januari..........	1,348	165	1,513	September ......	1,251	169	1,420
	1,316	174	1,490	Oktober...........	1,373	184	1,557
	1,291	165	1,456	November.......	1,416	179	1,595
April...............	1,266	172	1,438	December .......	1,360	160	1,520

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Bilaga litf. B.

il;

äril

Uppgift å antalet under åren 1878—1887 till straffarbete
utöfver 2 år dömde män och qvinnor, hvilka jemlikt kongl.
förordningen den 30 maj 1873 skolat aftjena första delen

af straffet i enrum.

—"11

Män, dömde till straffarbete

Qvinnor, dömda till straffarbete.

■

År 1878

‘ 1879

1880.

Summa

Medeltal för åren 1878—1887

Bih. till Rilcsd. Trot. 1892. 7 Sand. 23 Raft.

Bilaga till LagutsJeottets Utlåtande N:o 41.

Approximativ beräkning å det antal dagceller, som med beräkning
af förestående medeltal erfordras för verkställighet af straffarbete
utöfver 2 år eller för lifstiden.

.-i f -t p t }■ i1 ■■f f o r i r A i . i Enligt kongl. förordningen den 3 maj 1873.	Om enrumsstraffet utsträckes till 4 år och å deh tid, som öfverskjuter 3 månader, afkortning får beräknas med en tredjedel för hela tiden, med tillämpning der-jemte af 1873 års förordning (d. v. s. G. F. Almqvists förslag).

M ä n.	Q v i n n o r.	Män.	Q v i n n o r.
43 ä [6—1 m.] 6 m. =215 m.	4X5 = 20	43 å [3+(27—9)18] 21 = 903 m.	OO II T—t X
41 å [6—1 m.] 5 in. =205 m.	6X5 = 30	41 å [3+(33—11)22]25 =1,025 in.	6X25 =150
66 å [8—1% m.] 6‘/s m. =348''/„m.	21X6 Va = 133	65 å[3+(45-15)30]33 =1,815 m.	21X33 =693
49 ä [10—27ain.] 7%m. = 375%m.	19 X 7% = 145ä,s	49 (såsom nn) = 375% m.	19 (såsom nn) = 145%
29 å [12—3 m.] 9 m. =261 m.	8X9 = 72	29 ( d:0 ) = 261 m.	8 ( d:o )= 72
46 ä [12—3 m.] 9 m. =414 in.	8X9 = 72	46 ( d:o ) = 414 m.	8 ( d:o )= 72
tills, månader =1,819	= 472%	månader =4,793%	= 1,216%
eller år = 151’/n	3 87A>	eller år = 399n/8e	= 101*736
tillsammans 191 celler.	tillsammans 500 celler.

Om enrumsstraffet utsträckes till 4 år och å den tid intill 2 år, som öfverskjuter 3 månader, afkortning får beräknas med en tredjedel och med hälften på återstoden. 7 •
Män.	kvinnor. !
43 å [3+(21—7)14+(6—3)3]20 = 860 m.	4X20 = 80 m.
41 å [3+(21—7)14+(12—6)6]23 = 943 m.	6X23 =138 in.
65 å [3+(21-7)14+(24—12)12]29 =1,695 m.	21X29 =609 m. ;
49 å (såsom nu) = 3762/s m.	19 (såsom nu) = 145%m.
29 å ( d:o ) = 261 m.	8 ( d:o ) = 72 m.
46 å ( d:0 ) = 414 m.	8( d:o ) = 72 m. i
månader =4,448%	= 1,116%
eller år = 370l8/,8	= 93Vi»
tillsammans 463 celler.

Bilaga till Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Bilaga lift. C.

Uppgift å antalet under åren 1878—1887 vid läns- och
kronocellfängelserna intagna, till straffarbete i två år och
derunder dömda, äfvensom å tidslängden af det ådömda

straffet.

	från 2 t. o. m. 3 månader.	från 3 t. o. m. 4 månader.	från 4 t. o. m. 5 månader.	från 5 t. o. m. 6 månader.	från 6 t. o. m. 7 månader.	från 7 t. o.''m. 8 månader.	från 8 t. o. m. 9 månader.	från 9 t. o. m. 10 månader.	från 10 t. o. m. 11 månader.	från 11 t. o. m. 12 månader.	från 1 år till 1 år och 6 månader.	från 1 år och sex månader till 2 år.	Summa.
År 1878 ...................	309	132	54	160	64	118	69	30	9	128	147	94	1,304
> 1879 ...................	311	142	55	157	61	102	43	36	2	127	157	117	1,310
» 1880....................	376	141	49	166	62	117	73	36	7	115	161	108	1,411
> 1881....................	354	160	73	187	66	104	66	62	8	127	173	116	1,486
> 1882....................	401	186	56	190	87	128	55	39	8	171	145	126	1,592
> 1883....................	311	173	63	147	71	92	51	26	3	103	186	91	1,266
» 1884....................	321	164	71	161	69	122	74	39	12	106	120	95	1,334
> 1885....................	333	153	57	176	78	125	53	39	14	129	133	108	1,398
» 1886....................	826	149	80	191	70	106	Öl	32	13	121	124	76	1,338
• 1887....................	320	145	66	155	79	124	50	38	3	113	114	102	1,298
Summa	3,362	1,545	613	1,680	697	1,138	575	367	79	1,240	1,409	1,032; 13,737
Medeltal för åren 1878									!•> •			* ,]
—1887 ..................	336	155	61	168	70	114	58	37	8	124	141	103	1,374

Afkortnmgstid i månader för dem af ofvanstående medeltal, som öfverskjuta

3 månader.

För	155 i 1	månad ..
y	61 i 2	månader
>	168 i 3	y	.............. 504 »
>	70 i 4	y
y	114 i 5	» ‘	.............. 570 » .
y	68 i 6	>	.............. 348 >
y	37 i 7	>	.............. 269 >
y	8 i 8	).	.............. 64
			Transport 2,302 månader

Transport 2,302 månader.

För 124 i 9 månader............... 1,116 >

> 141 i 16 > .............. 2,115 »

> 103 i 21 » ......... 2,163 >

Tillsammans 7,696 »

Afkortningen deraf med */, gör 1,924 mån.
eller 160 år 4 mån.

Afkortningen deraf med Va gör 2,666‘/o mån.
eller 213 år 7 mån.