Lagutskottets Utlåtande. N:o 41 (Utlåtande 1891:LU41 Lagutskottet)

Lagutskottets Utlåtande. N:o 41.

N:o 41.

Ank. till Riksd. kansli den 29 april 1891, kl. 11 f‘. m.

Lagutskottets utlåtande, i anledning af ej mindre Kongl. Maj ds
;proposition angående förändrad lydelse i vissa delar af
värnpligtslagen den 5 juni 1885 än äfven väckta motioner
om ändring i samma lag.

Kongl. Maj:t har den 14 sistlidne mars till Riksdagen aflåtit en
af båda kamrarne till lagutskottet hänvisad, så lydande proposition, n:o 31:

Under åberopande af bilagda utdrag af statsrådsprotokollet öfver
landtförsvarsärenden för denna dag, vill Kongl. Maj:t härmed föreslå
Riksdagen att besluta, att 1 §, 3 § mom. 1, 6, 14, 25, 27 och 28 §§,
33 § mom. 2 och 3, 34 samt 52 §§ af värnpligtslagen den 5 juni 1885
äfvensom 53 § af berörda lag, sådan densamma lyder i lagen den 5
mars 1886, skola erhålla följande förändrade lydelse:

§ 1.

Hvarje svensk man är värnpligtig från och med det kalenderår,
under hvilken han fyller tjuguett år, till och med det, under hvilket
han fyller 40 år.

§ 3.

1. Värnpligten fullgöres i beväringen och landstormen. BevärinBih.
till Likså. Prot. 1891. 7 Sami. 21 Raft. (N:is 41 och 42). 1

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

gen delas i första och andra uppbådet. Tjentstetiden är åtta år i första
och derefter fyra år i andra uppbådet.

I krigstid bestämmer dock endast behofvet tjenstetidens längd för
det uppkallade manskapet.

§ 6.

Äfven före det år, värnpligten inträder, må yngling anmäla sig
till inskrifning och dervid uppgifva den truppafdelning eller flottans
station, hvilken han vill tillhöra. För bifall härtill fordras, att han är
till krigstjenst duglig och i öfrigt lämplig till den tjenst, hvartill han
anmäler sig.

Han tillhör likväl första uppbådet intill dess åtta år förflutit från
och med det år, då han fylde tjuguett år.

Hvad i denna lag stadgas om värnpligtige gäller i tillämpliga delar
för de enligt denna paragraf inskrifne, äfven innan de i värnpligtsåldern
inträdt.

§ H.

Vid inskrifningsförrättning är med undantag af den, som är å
sjömanshus inskrifven, hvarje till densamma inkallad värnpligtig skyldig
att personligen inställa sig; dock att vederbörande inskrifningsnämnd
må kunna, der omständigheterna sådant påkalla, utan personlig inställelse
inskrifva den, som vid tiden för förrättningen har fast anställning utomlands
eller derstädes uppehåller sig för idkande af studier eller utbildning
i sitt yrke och tillika i den ordning, Konungen föreskrifver, styrker,
att han är till krigstjenst duglig.

Till inskrifningsförrättning skola vederbörande tjensteman införskaffa
de värnpligtiges prestbetyg.

Efter inskrifningen erhåller den värnpligtige en inskrifningsbok,
hvaruti skall af vederbörande befäl antecknas hvad som beträffande hans
värnpligt är af vigt att kunna styrka, såsom fullgjord tjenstgöringsskyldighet
m. in. dylikt.

§ 25.

1. 1 flottan inskrifvas:

a) å sjömanshus inskrifne värnpligtige, samt

b) de, som hafva anställning vid lots- och fyrinrättningarna med
lifräddningsanstalterna.

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

2. Dessutom skola till det antal, som Konungen pröfvar erforderligt,
i flottan inskrifvas andra värnpligtige, som anses vara för flottan
behöflige.

3. Alla värnpligtige, som icke blifvit inskrift^ i flottan, äro underkastade
inskrifning i bären.

§ 27.

1. Värnpligtig är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig att för sin
utbildning tjenstgöra under fredstid i nittio dagar, hvilken tjenstgöring
skall fullgöras vid rytteriet, artilleriet och ingeniörtrupperna samt flottan
under det första året, men vid fotfolket och trängen under två år med
sextioåtta dagar under det första året och tjugutvå dagar under dét
derpå följande.

2. Från all öfning i fredstid befrias:

a) de i 25 § mom. 1 b omförmälde värnpligtige.

b) värnpligtig, som styrker, att lian vid ingången af det år, då
han fyller tjuguett år, antingen varit vid sjömanshus inskrifven minst
fyra år och deraf under minst tolf månader haft anställning i utrikes
sjöfart, eller ock efter inskrifning å sjömanshus såsom eldare eller
maskinist under minst ett år varit i dylik befattning använd, med skyldighet
likväl att för åtnjutande af sådan befrielse tillhöra flottans reserv
under hela sin värnpligtstid.

§ 28.

1. Då rikets försvar det klöfver, må Konungen efter statsrådets
hörande till tjenstgöring inkalla beväringens första uppbåd eller de större
eller mindre delar deraf, som finnas behöfliga.

2. Derest i anseende till krig eller fara för krig det för rikets
försvar tinnes nödigt, att äfven beväringens andra uppbåd, eller någon
del deraf i skilda orter eller vid olika vapen, inkallas, må Konungen
derom förordna, sedan han statsrådet hört och, såvida Riksdagen ej är
samlad eller inom trettio dagar sammanträda skall, låtit riksdagskallelse
utfärda.

3. Utom de förenade rikenas gränser må beväringens första uppbåd
vid hären användas endast till rikets försvar, och efter det att statsrådet
blifvit hördt samt riksdagskallelse utfärdats. Utan Riksdagens
medgifvande må beväringens andra uppbåd vid hären icke användas utom
de förenade rikenas gränser.

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

§ 33.

2. För den i hären inskrift^ värnpligtige, som tillhör beväringens
första uppbåd, gäller dessutom:

a) att, om han vill för längre tid än två månader vistas utom
kompaniområdet, anmälan derom skall före afresan göras hos vederbörande
kompanibefäl;

b) att, vid afflyttning till annat kompaniområde för att der mantalsskrifvas,
harf är pligtig derom göra anmälan, så väl före afflyttningen
hos det kompanibefäl, hvarunder han förut stått, som ock, inom eu
månad efter ankomsten till den nya boningsorten, hos närmaste befäl
vid det kompani, inom hvars område han inflyttat.

3. Den, hvilken enligt § 27 mom. 2 tillhör flottans reserv, så ock
annan värnpligtig vid flottan, som är inskrifven å sjömanshus och tillhör
första uppbådet, är skyldig att, då han flyttar från ett sjömanshus till
annat, derom göra anmälan hos kompanibefälet vid så väl det ena som
det andra af de kompaniområden, inom Indika dessa sjömanshus äro
belägna, men, derest lian upphör att vara vid sjömanshus inskrifven,
skall dylik anmälan göras dels hos kompanibefälet vid det kompaniområde,
inom hvilket det sjömanshus är beläget, der han senast varit
inskrifven, dels hos befälet vid det kompani, inom hvars område han är
bosatt; börande sålunda föreskrifna anmälningar ske senast en månad
efter det ombyte af eller afgång från sjömanshus egt rum.

Första uppbådet tillhörande värnpligtig vid flottan, hvilken icke
är vid sjömanshus inskrifven, vare underkastad de i mom. 2 gifna bestämmelser
rörande anmälan vid tillfällig vistelse utom kompaniområdet
eller vid afflyttning.

§ 34.

Den, som innehaft anställning vid härens eller flottans stam under
minst två år, anses hafva fullgjort sin beväringsöfning, men skall efter
erhållet afsked, så länge han i följd af sin värnpligt qvarstår i beväringen,
tillhöra dess första uppbåd.

§ 52.

De särskilda bestämmelserna i § 27 mom. 1 angående de värnpligtig^
öfningstid skola endast efter hand tillämpas, på det sätt att

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

vid rytteriet, artilleriet och ingeniör trupperna samt flottan

under hvardera af åren 1887 och 1888 värnpligtige, tillhörande
första årsklassen, öfvas i trettiosex dagar och under år 1887 värnpligtige,
tillhörande andra årsklassen, med undantag af de å sjömanshus
inskrifne, i femton dagar;

under hvardera af åren 1889 och 1890 värnpligtige, tillhörande
första åldersklassen, öfvas i trettioåtta dagar;

under år 1891 värnpligtige, tillhörande första årsklassen, öfvas i
fyratio dagar; och

under år 1892 värnpligtige, tillhörande första årsklassen, öfvas i
sextiofyra dagar;

hvarefter stadgandet i § 27 mom. 1 träder i kraft; samt
vid fotfolket coh trängen

under hvardera af åren 1887 och 1888 värnpligtige, tillhörande
första årsklassen, öfvas i tjuguen dagar och värnpligtige, tillhörande andra
årsklassen i femton dagar;

under hvardera af åren 1889 och 1890 värnpligtige, tillhörande
första årsklassen, öfvas i tjugutre dagar och värnpligtige, tillhörande
andra årsklassen, i femton dagar;

under år 1891 värnpligtige, tillhörande första årsklassen, öfvas i
tjugufem dagar och värnpligtige, tillhörande andra årsklassen, i femton
dagar; och

under år 1892 värnpligtige, tillhörande första årsklassen, öfvas i
42 dagar och värnpligtige, tillhörande andra årsklassen, i femton dagar;

hvarefter stadgandet i § 27 mom. 1 träder i kraft.

§ 53.

Denna lag skall å invånarne i Gotlands län tills vidare tillämpas
med den olikhet i afseende å tiden och sättet för värnpligtens fullgörande: a)

att värnpligten för invånare i Gotlands län inträder vid början
af det kalenderår, under hvilket lian fyller nitton år, och fortfar till
och med det, under hvilket han fyller trettioåtta år;

b) att tjenstetiden i beväringen är tolf år, hvaraf åtta år i första
och fyra år i andra uppbådet;

Lagutskottets Utlåtande N:o ål.

c) att deri värnpligtige är, sedan han blifvit inskrifven, skyldig
att för sin utbildning tjenstgöra under fredstid i nittio dagar, hvilken
tjenstgöring skall fullgöras under tre på hvarandra följande år med
sextiosex dagar under första samt tolf under hvardera af de båda följande
åren; dock att under år 1891 första årsklassen öfvas allenast
trettio dagar och under år 1892 fyratio dagar;

d) att, då beväringen jemlikt § 28 till tjenstgöring inkallas, det
andra uppbådet icke skall uppfordras, förr än första uppbådet från hela
länet blifvit inkalladt, samt att så väl under fred som i krigstid de
värnpligtige i Gotlands län skola vara befriade från tjenstgöring utom
länets område.

Der för tillämpning af de i denna paragraf gifna särskilda föreskrifter
rörande värnpligtens utgörande i Gotlands län erfordras undantag
i ett eller annat hänseende från öfriga i denna lag gifna bestämmelser,
eger Konungen derom förordna.»

1 sammanhang med den kongl. propositionen har utskottet till
behandling förehaft tre särskilda, inom Andra Kammaren väckta och
till utskottet öfverlemnade motioner angående ändring i vissa delar af
ifrågavarande lag.

Sålunda hemställer uti motion n:o 87 herr A. Bokström, med hvilken
herrar P. Larsson och L. Norrby förenat sig, att Riksdagen för
sin del ville antaga ett så lydande tillägg till 53 § i värnpligtslagen
den 5 juni 1885, sådant detta lagrum lyder enligt lagen den 5 mars 1886:

»Hvad här är stadgadt gäller dock icke för vid Visby sjömanshus
inskrifna sjömän, beträffande hvilka värnpligtslagens allmänna bestämmelser
skola lända till efterrättelse»;

äfvensom att Riksdagen ville i underdånig skrifvelse anhålla, »att, om
nämnda lagförändring vinner nådigt godkännande, Konungen ville
förordna om sådan ändring i förordningen angående särskilda föreskrifter
för inskrifningen och redovisningen af värnpligtige i Gotlands
län den 17 december 1886, som af denna lagförändring påkallas.»

Uti motion, n:o 181, väckt i anledning af ofvan intagna kongl.
proposition, hemställer vidare samme motionär, med hvilken nyss
nämnde ledamöter å nyo instämt,

dels att Riksdagen ville afslå den i Kongl. Maj:ts ofvan åberopade
nådiga proposition föreslagna lydelse af § 53 värnpligtslagen den 5
juni 1885, sådan densamma lyder i lagen den 5 mars 1886;

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

dels att Riksdagen för sin del ville, i syftning att den olikhet i
afseende å tiden och sättet för värnpligtens utgörande, hvilken är särskild
för invånarne i Gotlands län stadgad, måtte undanrödjas, upphäfva
nyss omförmälda §; och

dels äfven att denna lag från och med 1892 års början skall
träda i kraft;

hvarjemte för den händelse, att denna motion icke bifalles, motionären
påyrkar bifall till hvad han uti motion n:o 87 hemstält.

Slutligen har herr A. Peterson uti motion n:o 185 hemstält,

»att Riksdagen vide besluta att på det sätt bifalla Kong! Maj:ts
proposition, att 1 §, 3 § mom. 1 och 6 § i värnpligtslagen den 5 juni
1885 må erhålla följande förändrade lydelse:

§ 1-

Hvarje svensk man är värnpligtig från och med det kalenderår,
under hviiket han fyller tjugoett år, till och med det, under hvilket
han fyller trettiofyra år.

§ 3-

1. Värnpligten fullgöres i beväringen och landstormen. Beväringen
delas i första och andra uppbådet. Tjenstetiden är sex år i
första, och derefter fyra år i andra uppbådet,

I krigstid bestämmer dock endast behofvet tjenstetidens längd
för det uppkallade manskapet.

§ 6.

Han tillhör likväl första uppbådet intill sex år förflutit från och
med det år, då han fylde tjugoett år.

Hvad i denna lag stadgas om värnpligtige gäller i tillämpliga
delar för de enligt denna paragraf inskrifne, äfven innan de i värnpligtsåldern
inträdt.»

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Uti den första af sina motioner erinrar herr Bokström hufvudsakligen,
huru som den undantagsställning i fråga om tiden och
sättet för värnpligtens fullgörande, som Gotlands län intagit och äfven
efter den förändring, 53 § i värnpligtslagen genom lagen den 5 mars
1886 undergått, ännu delvis intager, särskildt för en icke obetydande
grupp af gotländske värnpligtige visat sig medföra stora olägenheter.
Denna grupp utgjordes af de vid Visby sjömanshus inskrifne sjömännen,
hvilka genom nuvarande bestämmelser kommit i en väsentligen svårare
ställning än tillförene och i flera hänseenden vore underkastade andra
föreskrifter än deras vid andra sjömanshus i riket inskrifne jemnårige.

Härom anför motionären vidare:

»Den allmänna värnpligtslagen synes hafva förutsett, huru svårt
och nästan omöjligt det är för sjömännen, som merendels, då de icke
äro i utrikes fart för långturer sysselsatta, tidigt på våren vid sjömanshusen
inmönstra till sina befattningar i handelsflottan, att på samma
sätt som öfriga värnpligtige öfvas i vapenföring.

Sålunda är det stadgadt, att vid sjömanshus inskrifne värnpligtige
skola inskrifvas vid flottan och under fredstid fullgöra hela sin vapenöfningstjenstgöring
under första året af sin tjenstetid, och att värnpligtig,
som styrker, att han vid ingången af det år, hvarunder han
fyller 21 år, varit vid sjömanshus inskrifven minst 4 år och deraf under
minst 12 månader haft anställning i utrikes sjöfart, skall vara fri från
all öfning i fredstid emot förpligtelse att tillhöra flottans reserv under
hela sin värnpligtstid och deröfver till och med det kalenderår, under
hvilket han fyller 40 år.

Men detta gäller icke för de vid Visby sjömanshus inskrifne värnpligtig,
?- _ •

Äfven desse kunna visserligen vinna befrielse från all öfning i
fredstid (§ 13 kongl. förordningen den 17 december 1886), om de kunna
styrka sig vid ingången af det år, då de fylla 19 år, hafva varit vid
sjömanshus inskrifne minst 4 år och deraf under minst 12 månader
haft anställning i utrikes sjöfart, i hvilket fall de skola under hela sin
värnpligtstid tillhöra Gotlands läns bevärings reserv, men öfriga vid
Visby sjömanshus inskrifne hafva att precis som alla andra gotländska
värnpligtige på 3 år fullgöra sina 54 dagars vapenöfning.

Nu föreligger emellertid det sjelf klara förhållandet, att de vid
Visby sjömanshus inskrifne värnpligtige i regeln icke kunna med samma
lätthet som 21-årige sjömän vid andra sjömanshus redan vid 19 års
ålder styrka sig hafva varit 4 år vid sjömanshus inskrifne och deraf
tillbragt 12 månader i utrikes sjöfart. Den naturliga följden af detta

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

stadgande har bland annat varit, dels att Gotlands läns beväringsreserv
enligt de officiella uppgifterna utgjorde

den 1 januari 1890................................................... 2 man

och dels äfven att bötesförteckningarna å Gotlands iuskrifningsområde
tillhörande beväringsmän, som försummat fullgöra sin vapenöfning,
kommit att i eu oroande grad svälla ut.

Under det att sjömäns frånvaro, i och för såväl inrikes som utrikes
sjöfart, från vapenöfning vid Gotlands forna nationalbeväring ansågs
som laga förfall, så har från och med år 1887 en annan uppfattning
måst göra sig gällande i sådana fall. Sålunda hafva af vid.
Visby sjömanshus inskrift^ sjömän såsom förfallolöst frånvarande från
vapenöfning antecknats

år 1887 ....................................... 67 st. af 247 inskrifne

„ 1888..................................... 69 „ „ 288 „

„ 1889....................................... 89 „ „ 309 „

„ 1890 ......................... 229 „ „ 280 „

beroende det lägre antalet förfallolöst frånvarande under de 3 första
åren derpå, att vederbörande inskrifningsnämnder, med stöd af § 12 i
Kongl. Maj:ts ofvan åberopade förordning den 17 december 1886, meddelat
ett större antal värnpligtige sjömän uppskof med tjenstgöring
till det år, under hvilket de fylla 22 år.

Den gotländske sjöman, som numera från sina färder återkommer
till hembygden, är sålunda i regeln hemfallen till böter, som under en
flerårig frånvaro kunna växa till betydande belopp, eller, om tillgång
till böternas gäldande saknas, till fängelse, ett emottagande som icke
är egnadt att stärka de band, som fästa honom vid hembygd och fädernesland.

Att under år 1890 af 289 värnpligtige sjömän, alla tillhörande
den, såsom jag vågar påstå, synnerligen laglydiga gotländska befolkningen,
ända till 229 eller 79 procent varit från vapenöfning förfallolöst
frånvarande, under det att redovisningen af öfriga gotländske värnpligtige
lemnar ett synnerligen vackert resultat, är ett sakförhållande,
som synes vara förtjent af synnerlig uppmärksamhet och som tyder
på, att nu gällande bestämmelser rörande tid och sätt för värnpligtens
utgörande alldeles icke lämpa sig för sjömännens förhållanden.

Jemväl i ett annat vigtigt hänseende är den vid Visby sjömanshus
inskrifne värnpligtige i en mindre gynnad ställning än de vid öfriga
sjömanshus inskrifne derigenom, att de icke liksom dessa senare hänBih.
till Likså. Prof. 1891. 7 Sami. 21 Käft. 2

Lagutskottets Utlåtande N:o åt.

visats att för öfning i fredstid och tjenstgöring i krig tjena vid flottan'',
der deras'' sjömannaduglighet kan komma till gagn, utan skola de i
stället, ehvad de tillhöra Gotlands läns beväring, landstorm eller s. k.
reserv vara pligtige att göra någon sorts tjenst på landbacken, hvartill
de i allmänhet torde sakna erforderlig öfning, håg och lämplighet.))

Sedan motionären härefter uttalat sin åsigt vara, att bot för de
af honom anförda olägenheter icke kan rådas på annat sätt än genom
en ändring i värnpligtslagen i syfte att gifva dess allmänna bestämmelser
giltighet jemväl i fråga om de vid Visby sjömanshus inskrifne
sjömän, äfvensom redogjort för sin uppfattning angående betydelsen af
att berörde värnpligtige bibehållas uteslutande för Gotlands försvar,
anför han slutligen:

»Enligt officiella uppgifter beträffande Gotlands inskrifningsområdes
beväringsstyrka den 1 januari 1890 utgjorde densamma

beväring, 12 årsklasser.................................... 3,243 man

landstorm, 8 d:o ................................... 1,951 „

reserv....................................................................2 „_

eller tillsammans 5,196 man.

Enligt här bifogad uppgift från befälhafvaren vid Visby kompariiområde,
der de vid Visby sjömanhus inskrifna sjömännen äro rullförda
och skola tjenstgöra, tillhörde under år 1890 af dessa sjömän
395 beväringen
113 landstormen och
1 reserven.

Summa 509 man.

Denna siffra kan vid första påseendet synas vara af någon betydelse
för Gotlands försvar, men vid närmare granskning torde det
likväl tydligt framgå, att densamma till allra största delen är en försvarsstyrka
på papperet, men icke i verkligheten. Detta framgår af
hvad som redan anförts beträffande under åren 1887—1890 inskrifna
och förfallolöst frånvarande sjömännen och af ofvan åberopade uppgifts
innehåll i öfrigt derom, att de värnpligtige sjömän, som bevistat vapenöfningarna,
utgjorde

år	1887 ...............	.............. 11	man	af 247	värnpligtige
11	1888 ...............	............... 23	ii	„ 288	ii
11	1889 .............	............... 25	ii	„ 309	ii
ii	1890 ..............	............... 28	ii	„ 289	ii

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Häraf vill det synas mig, att de i verkligheten vapenöfvade sjömännens
antal är så försvinnande litet, att det icke kan vara åt någon
afsevärd betydelse för Gotlands försvar, om dessa sjömän rnllföras till
fullgörande af sin värnpligt vid Gotlands beväringstrupper eller vid
flottan.

Det är ock att märka, att den gotländske sjömannen icke ovilkorligen
behöfver låta inskrifva sig vid Visby sjömanshus, enär han är
lagligen berättigad att, såsom mången gotländsk sjöman redan gjort,
låta inskrifva sig vid annat sjömanshus. Detta kan vara förenadt med
någon olägenhet för honom, men om i hög grad olämpliga och obilliga
värnpligtsbestämmelser drifva honom derhän, så blir det väl så, att
allt större skaror af de gotländska sjömännen komma att begagna sig
af denna fullt lagliga utväg, som visserligen kommer att blifva synnerligen
menlig för den gotländska sjöfartsnäringen och dem, som eljest
vid Visby sjömanshus behöfva inmönstra sjöfolk.»

Uti den senare, af den kong!, propositionen töranledda motionen
tager samma motionär steget fullt ut samt yrkar, att den undantagslagstiftning,
som uti ifrågavarande afseende allt sedan århundradets
början gält för Gotlands län, måtte i dess helhet afskaflas; uppgifvande
motionären såsom närmaste anledning till sin hemställan de farhågor
han hyser för att ett bifall till 53 §, sådan densamma lyder i den föreliggande
propositionen, skulle för en lång framtid utestänga invånarne
i Gotlands län från likställighet med landets öfrige invånare.

Efter det motionären till en början lemnat en historisk redogörelse
för den gotländska nationalbeväringens uppkomst och utveckling till
närvarande tid, fortsätter han:

»Den undantagslagstiftning, som, om den nu framlagda nådiga
propositionen om ändring i värnpligtslagen varder af Riksdagen antagen,
allt fortfarande skulle komma att gälla för ensamt Gotlands län,
skulle bestå i hufvudsakligast följande afvikelser från den allmänna
värnpligtslagen:

1. Värnpligten skulle inträda vid 19 i stället för 21 års ålder.

2. De 90 öfningsdagarne skulle fördelas på 3 år, med 66 dagar
under första och 12 dagar under hvartdera af de begge närmast följande
åren, i stället för på 2 år med respektive 68 och 22 dagar.

12 Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

3. Då beväringen jemlikt § 28 till tjenstgöring inkallas, kan det
andra uppbådet icke uppfordras förr, än det första uppbådet från hela
länet är inkalladt, under det att för beväringen i öfriga delar af riket
skulle gälla, dels att Konungen må efter statsrådets hörande till tjenstgöiing
inkalla beväringens första uppbåd eller delar deraf, som finnas
behöfiiga, och dels att, derest i anseende till krig eller fara för krig
det för rikets försvar finnes nödigt, att äfven beväringens andra uppbåd
eller någon del deraf i skilda orter eller vid olika vapen inkallas,
Konungen må derom förordna, sedan han hört statsrådet och, så vida
Riksdagen ej är samlad eller inom trettio dagar sammanträda skall,
låtit riksdagskallelse utfärda.

4. De värnpligtig i Gotlands län skola i såväl freds- som i krigstid
vara befriade från tjenstgöring utom länets område.

Några. skäl, hvarför den år 1886 tills vidare fastslagna undantagslagstiftningen
skulle allt fortfarande, om öfningsdagarne för hela
riket bestämmas till 90 dagar och om det antal årsklasser, som redan
nu är för Gotlands län lagstadgadt, skall till beväring och landstorm
uttagas i jemväl öfriga delar af riket, vara erforderlig, äro icke angifna
i det statsrådsprotokoll, som är den kongl. propositionen härom bifogadt,
utom hvad beträffar bestämmelsen om öfningstidens fördelning på
2> år i Gotlands län i stället för 2, som gäller för alla öfriga delar af
riket.

Anledningen till denna undantagsbestämmelse skulle nemligen
bero deraf, att det vore omöjligt att med de föga talrika beväringsklasserna
i Gotlands län, hvar för sig vapenöfvade, bilda högre truppenheter,
hvilket likväl skulle möjliggöras, om 2:a och 3:e klassernas värnpligtig^
öfvas samtidigt 12 dagar under andra och 12 dagar under det
tredje året. Antalet värnpligtige vid detta års vapenöfning utgjorde
vid Gotlands infanteriregemente 270 i andra och 207 i tredje klassen.
Det kan ju icke bestridas, att summan af dessa årsklasser är större än
årsklasserna hvar för sig, men ändamålet att bilda större truppenheter
vinnes dermed i alla fall icke i någon nämnvärd grad. Dock kan lika
stor truppenhet bildas för bataljonsexercis, om den andra årsklassen
inkallas på lämplig tid, innan den första slutat sina öfningar. Anordningen
beträffande hela fastlandets beväring, som skulle fullgöra andra
årets öfning på 22 _ dagar, visar ock tydligen, att det anses för de
värnpligtiges utbildning fördelaktigare, om denna öfning fullgöres på
ett år, än om den fördelas på två. I alla händelser torde det angifna
skälet ingalunda kunna anses vara af den vigt och betydelse, att en
särskild undantagslagstiftning deraf skulle nödvändiggöras.

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

Vid de täta flyttningar, som numera ega rum emellan Gotland
och fastlandet, är det ock af största vigt att erhålla enhet i värnpligtsbestämmelserna.
En från fastlandet till Gotland inflyttad värnpligtig,
som enligt det kongl. förslaget fullgjort endast första årets vapenöfning
med sextioåtta dagar, skulle sålunda blifva pligtig att i Gotlands län
fullgöra först ett möte på tolf dagar och påföljande år, om han icke
dessförinnan åter utflyttat, ytterligare tolf dagar. Detta gör till hopa
nittiotvå dagar. Har utflyttning från Gotland skett, sedan ett tolfdagarsmöte
blifvit der fullgjordt, skall väl en sådan värnpligtigs fredstjenstgöring
fullbordas med ett andra klassens möte å fastlandet, eller med
tjugutvå dagar, och skulle hans hela tjenstetid då komma att uppgå till
etthundratvå dagar. Tänker man sig, att en gotländsk värnpligtig,
som i sin hemort fullgjort två års möten med sjuttioåtta dagar, flyttar
till fastlandet och der fullbordar sin tjenstgöring med ett andra klassens
möte, så blifva i detta fall tjenstedagarne ett hundra o. s. v.
Sådana förvecklingar äro oskiljaktiga från en dylik undantagslagstiftning,
som derför borde från detta område på det bestämdaste förvisas.

Eu annan märklig undantagsbestämmelse är, att värnpligten för
de gotländska ynglingarne skall inträda två år tidigare än för öfriga
svenska ynglingar, som börja vid fylda 21 år.

Härvid torde bemärkas, att Kongl. Maj:t vid 1856—1858 årens
riksdag föreslagit, att beväringsåldern skulle för fastlandets beväring
framflyttas till 22 års ålder, enär »den svenske ynglingen, uppfödd under
inflytelsen af ett hardt och kroppens utveckling fördröjande klimat, i allmänhet
det ar, han efter nu gällande stadganden inträdde i beväringsåldern,
icke egde den kroppsstadga och de krafter, som oundgängligen erfordrades
för att kunna beståj ett fälttågs mångfaldiga mödor, umbäranden och ansträngning
arv, och var denna nådiga framställning grundad på den mening,
som derom uttalats af landets på detta område förnämsta auktoritet,
nemligen kongl. sundhetskollegium.

Hvad Kongl. Maj:t sålunda föreslagit, vann icke Riksdagens bifall,
enär det ju ur ekonomisk synpunkt är fördelaktigare, att beväringsynglingarne
få fullgöra sin vapenöfning ju förr desto hellre, då ynglingarnes
arbetskraft lättare kan undvaras än den fullt utbildade mannens,
men den kompetenta auktoritetens mening har ingalunda blifvit vederlagd.

Åt nyssberörda skäl saknar icke heller undantagsbestämmelsen
om värnpligtsålderns inträde redan vid nitton års ålder för invånarne i
Gotlands län der anhängare, som under en lång fredsperiod icke haft

14 Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

anledning betrakta värnpligtstjenstgoringen annorlunda än som några
dagars eller veckors öfning på exercisfältet under den varmare årstiden.
Att värnpligtstjenstgöring kan komma i fråga äfven i krig under en
kallare årstid och under äfven i öfrigt svårare förhållanden än på exercisfältet,
tages icke med i beräkningen.

Nu stadgar emellertid den allmänna värnpligtslagen i § 6, att
yngling, som är till krigstjenst duglig och lämplig, får äfven före det
år värnpligten inträder dertill inskrifvas, och om derför den allmänna
värnpligtslagen skulle blifva äfven för invånarne i Gotlands län gällande
i jemväl det hänseendet, att värnpligtsåldern skall räknas från
det 21 :a året, så är detta alldeles icke något hinder för att fredstjenstgöringen
kan få börja vid det 19:e året, eller förut, om nemligen ynglingen
då är så utvecklad, att han är till krigstjenst duglig och lämplig.

Då emellertid statsmagterna förklarat sig anse, att. den svenske
ynglingen i allmänhet icke före det 21:a året bör användas till krigstjenst,
så måste det betraktas icke allenast som en oförklarlig inkonseqvens,
utan rent af som en upprörande orättvisa, om statsmagterna förpligta
ynglingarne i eu särskild provins till krigstjenst förr, än nämnda
åldersgräns är uppnådd.

Lagutskottet vid 1886 års riksdag lemnar visserligen den märkliga
upplysningen, att anledningen till att Kongl. Maj:t då föreslagit ett
tidigare inträde i värnpligten för invånare i Gotlands län skulle vara
att söka deri, att den gotländske ynglingen anses tidigare, än hvad
eljest i vårt land är fallet, ernå den kroppsutveckling, som värnpligtens
fullgörande förutsätter.

Det är icke upplyst, hvem det är som har äran af att hafva gjort
denna i sitt slag märkliga och i sanning förvånande upptäckt, men då
upptäckaren är okänd och rönet icke är beledsagadt åt någon som helst
bevisning eller af skål, som kunna hafva något sken af sannolikhet, så
torde detta påstående saklöst kunna lemnas å sido.

Om Gotland skulle göras till föremål för ett fiendtligt anfall, så
är det väl icke oantagligt, att detta kommer att ske tidigt på våren,
då Gotland och äfven Sverige i sin helhet äro mer än eljest hänvisade
till sina egna försvarsresurser. Den gotländske beväringsynglingen
behöfver för ett sådant fall mer än väl den kroppsutveckling, som
först vid uppnådda tjuguett års ålder kan i allmänhet uppnås.

Enligt den allmänna värnpligtslagens stadgande, sådant detsamma
enligt Kongl. Maj:ts förslag skulle lyda, har beväringens uppkallande,
då rikets försvar det kräfver, ansetts vara en angelägenhet af så utomordentlig
och grannlaga betydelse, att detsamma ansetts böra omgäi’das

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

med alldeles särskilda garantier, i syftning att ett sådant uppkallande
icke må ske vid andra tillfällen, än då ett tvingande behof dertill gifver
anledning.

Så föreslås, att Konungen skall höra statsrådet, innan det första
uppbådet eller delar deraf inkallas, men det andra uppbådet eller delar
deraf i skilda orter eller vid olika vapen får icke uppkallas förr, än
Konungen icke allenast hört statsrådet, utan äfven utfärdat riksdagskallelse,
om Riksdagen icke är samlad eller inom trettio dagar skall
sammanträda.

Men hvad de gotländska beväringsuppbådens inkallande beträffar,
tages saken betydligt enklare.

Lagen lägger icke något hinder i vägen för deras uppkallande
af jemväl underordnade auktoriteter. Statsrådets hörande eller Riksdagens
sammankallande är icke alls erforderligt, då det gäller att uppkalla
beväringen i denna del af riket.

Om man anser, att Gotland verkligen är eu del af Sveriges rike,
så kan en så beskaffad undantagsbestämmelse svårligen försvaras, i all
synnerhet som Gotland, med nutidens kommunikationer, står i en långt
litligare o förbindelse med rikets hufvudstad än många andra delar af
riket. Åtgärden att uppkalla beväringens uppbåd till krigstjenst är
detsamma som stagnation i alla näringar, som derigenom förlora sina
dugligaste krafter, och detta är icke mindre farligt för Gotland än för
öfriga delar af riket, hvilka man sökt skydda för en sådan olycka, tills
densamma vore oundviklig.

Kommer så till sist den undantagsbestämmelsen, att de värnpligtige
i Gotlands län skola såväl i freds- som krigstid vara befriade från
tjenstgöring utom länets gränser.

Denna s. k. förmån är ursprungligen icke af Gotlands befolkning
påkallad. Den erbjöds år 1811 åt de gotländska sockenombud, som
hördes öfver den då erbjudna beväringskonvention, och det är ju förklarligt
no g, att dessa ombud, som väl icke voro okunniga om de öden,
som drabbat landtvärnet under sista ryska kriget, i valet emellan att
som förstärkningsmanskap bortkommenderas och att i hemorten bilda
landstorm, valde det senare alternativet.

Men den gångna tidens erfarenhet har ådagalagt, att denna ursprungligen
så tilltalande förmån varit för Gotlands beväring allt för
dyrköpt.

Genom denna bestämmelse har en bestämd gränslinie blifvit uppdragen
emellan Gotlands och det öfriga rikets beväring — som lyckligtvis
icke mer än Gotlands varit som förstärkningsmanskap bort -

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

kommenderad —- och under det att den senare på allt sätt omhuldats,
har den förra råkat i förgätenhet, ända tills med år 1887 en annan sakernas
ordning tog sin början.

Men dermed har denna undantagsbestämmelse likväl icke upphört
att utöfva sitt tryck på den gotländska beväringen.

I till denna Riksdag afgifven särskild motion har jag tillåtit mig
att framhålla de ur denna undantagsbestämmelse härflytande svårigheter,
som vållats de vid Visby sjömanshus inskrifne sjömännen — omkring
500 värnpligtige — derigenom att de icke få inskrifvas vid
flottan, då de kunna fullgöra sin värnpligtstjenstgöriug under fredstid
på ett år, under det att de nu måste i hemorten tjena under tre års
öfningsmöten.

Tillämpad i krigstid, kan denna bestämmelse ock varda till verkligförargelse.
Man kan ju tänka sig sådana lägen, att Gotland är fullkomligt
skyddade, exempelvis åt en vänskaplig magts flotta, men att
likväl Sveriges existens beror på anskaffandet af erforderliga stridskrafter
på någon hotad punkt å fastlandet. Men dertill skulle den
gotländska beväringen icke få användas. Man kan ock täuka sig, att
någon afdelning af de gotländska trupperna, vikande för en öfvermägtig
fiende, lyckas rädda sig undan till fastlandet, der den till äfventyrs
kunde göra någon nytta i förening med någon annan truppsamling.
Men äfven detta skulle vara att våldföra värnpligtslagen. Det må nu
vara, att under kriget tiga lagarne, men detta är dock icke något skäl
för stiftandet af sådana lagar, som icke kunna och icke böra efterlefvas.

Dessutom är det visst, att en separat-lagstiftning sådan som den
här ifrågavarande, äfven om den tillkommit i det välmenta och fosterländska
syftet att såsom svensk besittning bevara och försvara en afskild
ö-provins, ingalunda bidrager att stärka den för hvarje folk, och
sålunda ej minst för ett litet, vigtiga samhörighetskänslan. År icke
denna känsla lefvande, skall hvarje försvarsinstitution varda vanmägtig.»

I likhet med motionären och på de af honom anförda skäl anser
utskottet likställighet mellan de gotländske och rikets öfrige värnpligtige
vara ett eftersträfvansvärdt mål, men då Kongl. Maj:t i den föreliggande
propositionen funnit den undantagsställning i fråga om värnpligtens
fullgörande, som Gotlands län kommit att intaga, böra i vissa
afseenden bibehållas, har utskottet icke tilltrott sig att på enskild

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

motionärs framställning nu bestämdt tillstyrka ändring i berörda förhållande
eller fullständigt upphäfvande af 53 § i värnpligtslagen med
deraf betingadt afslag å de uti propositionen ifrågasatta ändringar uti
berörda paragraf, så mycket mindre som uti denna undantagsställning
äfven ingår en särskild, den gotländska befolkningen förunnad förmån,
nemligen att de värnpligtige på Gotland så väl under fred som i krigstid
äro befriade från tjenstgöring utom öns område, hvilken förmån
till följd af undantagsställningens upphörande icke vidare skulle tillgodonjutas.

Utskottet hemställer följaktligen,

l:o) att Riksdagen, i anledning af ifrågavarande
motioner, ville i skrifvelse till Kongl. Maj:t anhålla,
det täcktes Kongl. Maj:t taga i öfvervägande, om och
i hvad mån invånarne i Gotlands län må kunna i
fråga om sättet för värnpligtens fullgörande likställas
med rikets öfrige värnpligtige samt för Riksdagen
framlägga förslag i ämnet.

Hvad härefter vidkommer den föreliggande propositionen i öfrigt.
äfvensom herr A. Petersons dermed sammanhängande motion får utskottet,
i fråga om propositionens tillkomst och närmare innebörd, hänvisa till
det propositionen bilagda statsrådsprotokoll.

Härjemte vill utskottet erinra, att i sammanhang med ifrågavarande
proposition till Riksdagen jemväl aflåtits propositioner angående dels
höjning i anslaget till beväringsmanskapets vapenöfniugar in. in. (n:o 32),
dels anslag under riksstatens femte hufvudtitel (n:o 33), dels afskrifning
af de å viss jord hvilande grundskatter (n:o 34), dels ändring i förordningen
den 14 september 1883 angående bevillning af fast egendom
samt af inkomst (n:o 35), dels ock höjning i de under fjerde och femte
hufvudtitlarne uppförda anslag till lindring i rustnings- och roteringsbesvären
(n:is 38 och 39) allt under förutsättning att ifrågavarande
proposition, i hvad densamma afser förändrad lydelse af 1 §, 3 § 1 inom.
och 6 §, 27 § 1 mom., 28 §, 33 § 2 och 3 inom., samt 34, 52 och
53 §§ af gällande värnpligtslag.

Då den af utskottet här ofvan under l:o) gjorda hemställan icke
för närvarande föranleder afvikelse från hvad Kongl. Maj:t föreslagit
och utskottet i öfrigt icke funnit skäl till någon anmärkning, får utskottet
på de af chefen för landtförsvarsdepartementet till statsrådsprotokollet
anförda skäl hemställa:

Bill. titt Kiksd. Prof. 1891. 7 Samt. 21 Håft.

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

2:o) att ifrågavarande proposition, i hvad den
afse)- ändrad lydelse af 14 och 25 §§ äfvensom 27 §
2 mom. af värnpligtslagen den 5 juni 1885 må af
Riksdagen bifallas, samt

3:o) att Riksdagen — under förutsättning att
Riksdagen i de frågor, som afhandlas i ofvan angifna
propositioner n:is 32, 33, 34, 35, 38 och 39 fattar
beslut, som af Kong). Maj:t godkännas — må, med
afslag å herr A. Petersons motion, bifalla ifrågavarande
proposition, jemväl i hvad den afser ändrad lydelse
af 1 §, 3 § 1 inom., 6 §, 27 § 1 inom., 28 §, 33 §
2 och 3 inom., 34 samt 52 §§ af värnpligtslagen
äfvensom 53 § af berörda lag, sådan densamma lyder
i lagen den 5 mars 1886.

Stockholm den 28 april 1891.

På lagutskottets vägnar:

C. A. SJÖCRONA.

Reservationer:

af herr F. Andersson: »Som jag vid behandlingen af Kongl. Maj:ts
proposition om ändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5
juni 1885 icke kunnat gilla det slut, hvartill utskottet kommit, vill jag
angifva några skäl för denna min afvikande mening.

Först och främst förefaller det mig såsom en stor brist, att den
nu föreliggande kongl. propositionen ej, såsom vid 1883 års riksdag
var fallet, innehåller någon fullständig organisationsplan af vårt försvar,
utan blott partiella förslag till reformer. Och äfven i de punkter, der
Kongl. Maj:t ansett ändring vara nödig, sjmas mig de föreslagna stadgandena
ej fjolla sitt ändamål. Så t. ex. skola rust- och rotehållarne
fortfarande rekrytera och remontera samt underhålla husar och soldat

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

med dertill hörande ovissa besvär och onera. emot den förut bestämda
ersättning, som redan nu på många ställen visar sig alldeles otillräcklig.
Skulle nu dessutom, som utan tvifvel är meningen, den indelta
stammens öfningstid än vidare ökas, så blir ju följden den, att manskapet
också kommer att fordra högre aflöning, och då qvarstå de förut
öfverklagade orättvisorna, ett förhållande så mycket oegentligare, som
båtsmanshållet redan för flera år sedan fått sina afgifter i nämnda hänseende
fixerade.

Slutligen får jag tillkännagifva, att, ehuru gerna jag önskade,
att dessa gamla orättvisor blefve afskaffade och en rättvisare skattereform
genomfördes, jag dock ej vill, att denna rättelse, som ju endast
kommer ett fåtal till godo, må utgöra vederlag för en ökad värnpligtstid,
hvilken börda drabbar alla klasser, helst som ingen höjd dagaflöning
blifvit af Kongl. Maj:t föreslagen.

Hufvudsakligast på grund af dessa skäl har jag icke kunnat bifalla
Kongl. Maj:ts proposition»;

af herr H. Andersson: »Jemte andra ändringar i värnpligtslagen
den 5 juni 1885 föreslår Kongl. Maj:t i proposition till Riksdagen, att
de värnpligtiges öfningstid skall utsträckas till nittio dagar, äfvensom
att de skola tillhöra beväringen i tolf år samt derefter landstormen i
åtta år.

Genom en dylik anordning skulle visserligen eu ganska stor del
bättre öfvadt manskap än hvad nu är förhållandet kunna tillföras hären
i händelse af krig, men ett oeftergifligt vilkor att med framgång kunna
möta en fiende är att äfven hafva tillgång på tillräckligt befäl för manskapets
ledning, hvilket, derest detta förslag antages, ej lärer vara förhållandet;
och Kongl. Maj:t har hvarken angifvit sättet för denna brists
afhjelpande eller de kostnader, som derför erfordras.

Jag hyser den meningen, att vårt försvar lämpligast kan ordnas
enligt de grunder, Kongl. Maj:t i sin till 1883 års Riksdag aflemnade
proposition i ämnet angifver, med de inskränkningar, som påkallas af
hänsyn till vårt lands läge och vårt folks jemförelsevis mycket begränsade
tillgångar. Genom en dylik organisation skulle enligt mitt
förmenande såväl en dugligare som jemväl eu betydligt starkare stamtrupp
vara att tillgå än hvad nu är fallet, samt då dessutom af en
stam, utbildad enligt sistnämnda förslag, antagligen kunde erhållas rätt
dugligt underbefäl för de värnpligtige, synes en sådan organisation
vara den för vårt land mest lämpliga samt fullt tillräcklig för att upprätthålla
vår neutralitet, hvilket enligt mitt förmenande bör vara det

Lagutskottets Utlåtande jV.-o 41.

hufvudsakliga mål, hvarpå vi vid organisationen af vårt försvarsväsen
böra rigta vår uppmärksamhet.

Då Kongl. Maj:t i särskilda propositioner till innevarande riksdaggjort
frågan om ordnandet af våra skatteförhållanden beroende på antagandet
af vissa föreslagna ändringar i värnpligi slagen, kan jag ej
undgå att i största korthet beröra äfven dessa frågor.

Såväl föregående regeringar som jemväl Riksdagen hafva ganska
tydligt gifvit till känna, att en jemn och rättvis grund vore önskvärd
i fråga om vårt beskattningsväsen, hvilken åsigt äfven delas af den allmänna
meningen inom landet.

Genom Kongl. Maj:ts nu framlagda förslag till lindringar komma
likväl ganska stora oegentligheter att qvarstå, orättvisor så mycket
mer i ögonen fallande som, då kostnaderna för båtsmanshållet redan
blifvit fixerade och genom det nu framlagda förslaget äfven de grundskatteskyldige
blifva helt och hållet befriade, rust- och rotehållare fortfarande
skulle utgöra de dem ålagda skyldigheter mot den ersättning,
som bestämmes enligt angifna värdet i lagen af den 5 juni 1885 om
lindring i rustnings- och roteringsbesvären, hvilken ersättning redan
nu på många ställen visar sig vara otillräcklig gent emot den verkliga
kostnaden, och som blifver ännu otillräckligare i den mån arbetsprisen
höjas eller derest det skulle blifva nödigt att bland den indelta stamtruppen
utbilda underbefäl för de värnpligtige. Då dertill kommer, att
den olikhet, som nu är rådande emellan de rust- och roteringsskyldige
sjelfve i så måtto, att en fastighet med ett flerdubbelt högre taxeringsvärde
än en annan har lika skyldigheter, äfven framdeles skulle blifva
rådande, samt oaktadt de rust- och roteringsskyldige äro pligtige att
till hvad pris som helst anskaffa knekt och likväl sjelfve i många fall,
gent emot bestämmelserna i de gamla knektekontrakten, vid en mobilisering
intaga plats i hären, så framgår häraf att förslaget äfven i
denna del, med de förutsättningar under hvilka det är framlagdt, är så
otillfredsställande, att, så gerna jag än önskar en utjemning af de nu
berörda orättvisa skatteförhållandena, jag likväl nödgas hemställa,

att Kongl. Maj:ts förslag till ändringar i 1 §,
3 § 1 inom., 6 §, 27 § 1 mom., 28 §, 33 § mom. 2
och 3 samt 34, 52 och 53 §§ värnpligtslagen icke
må af Riksdagen bifallas»;

af herrar J. Anderson och O. Erickson: »Förbättrandet af vårt
försvar och en jemnare fördelning af skattebördorna äro frågor, som

Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 21

under årtionden tagit Riksdagens tid i anspråk, som alltmer trängt sig
fram och som snarligen måste erhålla sin lösning.

Kongl. Maj:t har ock till innevarande års Riksdag i aflåtna propositioner
framstält förslag i sådant syfte. I propositionen u:r 31,
angående förändrad lydelse i vissa delar af värnpligtslagen den 5 juni
1885, hvilken proposition blifvit till lagutskottets förberedande behandling
hänvisad, föreslås, bland annat, i § 1 förlängning af värnpligtstiden
från 12 till 20 år, i § 3, att tjenstetiden skulle ökas i beväringen
från 6 till 12 år och i landstormen från 6 till 8 år, och i § 27, att de
värnpligtiges öfningstid skulle ökas från 42 till 90 dagar, hvilken
ökning den jemväl föreslagna ändringen i 52 S redan 1893 skulle träda
i full kraft.

Hvad Kongl. Maj:t härutinnan föreslagit har utskottet ansett sig
böra tillstyrka. Men då vi, ehuru i likhet med utskottets majoritet
intresserade för dessa frågors nöjaktiga lösning icke minst derför, att
ett nu fattadt beslut om utsträckning af värnpligten enligt vår åsigt
skulle för en längre tid aflägsna dessa frågor från Riksdagens bord,
icke kunnat oförändradt tillstyrka Kong]. Maj:ts förslag i nämnda §§
och således ej heller den föreslagna förändringen uti 6 §, hafva vi
funnit oss pligtiga att mot utskottets förslag i dessa delar afgifva vår
reservation.

Hvad do föreslagna ändringarne i §§ 1, 3 och 6 beträffar, ansluta
vi oss till det förslag till lydelse af dessa §§, som af herr Peterson i
Hasselstad i motionen n:o 185 framstälts.

Innan man, såsom i § 27 föreslagits, beslutar utsträckning af
beväringens öfningstid till 90 dagar, torde man böra noga betänka sig;
och för vår del kunna vi icke under för handen varande, i flera hänseenden
kritiska förhållanden inom landet tillstyrka sådant. Vi skola
icke i någon mån, och kunna det icke heller, ingå från militärisk synpunkt
på pröfning af denna fråga; men vi anse oss icke berättigade
att tillstyrka utsträckning af öfningstiden längre, än hvad dessa förhållanden
för närvarande enligt vår åsigt medgifva eller till mer än
60 dagar. Att den förändring, som härutinnan
helhet träda i kraft, såsom Kong], Maj:t föreslagit, redan år 1893, synes
oss icke heller lämpligt, då den senaste ändringen i fråga om öfningstidens
längd beslöts så nyligen som år 1885 och ännu icke hunnit till
fullo genomföras. Sextio dagars öfningstid är för öfrigt icke något
nytt förslag, ty Andra Kammaren har förut, vid olika tillfällen, senast
år 1883, förklarat sig villig att ingå på 60 dagars öfning. JDet skedde
dock mot vilkor af indelningsverkets upphäfvande; och då vi nu före -

Lagutskottets Utlåtande N:o 41,

slå denna öfningstid utan uppställande af nämnda vilkor derför och
oaktadt förhållandena sedan 1883 ändrats i sådan retning, att hvarje
utsträckning af öfningstiden skulle blifva mycket känbarare för landet
nu än då, torde vi icke kunna med skäl förebrås för brist på intresse
för försvaret. Bristen på jordbruksarbetare blifver år efter år större;
och det är af allra största vigt, att de få arbetskrafter, som ännu
återstå på landsbygden, icke allt för mycket frånryckas landtbruket just
under den tid af året, då de bäst behöfvas. Allt tyder i sanning derpå,
att den tid icke är aflägsen, då Sveriges jordbrukare befinna sig i saknad
af nödiga arbetskrafter; de skola snart icke kunna bruka den jord,
som nu finnes upptagen, och ännu mindre kunna utvidga eller förbättra
densamma.

Men äfven den af oss ifrågasatta förhöjningen af öfningstiden bör
icke beslutas med mindre, än att den värnpligtige erhåller skälig ersättning
för den tid, han använder i det allmännas tjenst, hvilket, synes
oss vara ett nödvändigt vilkor för att den värnpligtige utan motvilja
skall kunna åtaga sig en ökad börda för landets försvar. Ett beslut
i sådan rigtning betingas helt enkelt af billighet och rättvisa och skulle
också i någon mån minska den utvandring, som — skälen härtill må
vara hvilka som helst — för närvarande eger rum och beröfvar landet
dess bästa arbetskrafter. Visserligen skulle kostnaderna för staten genom
förhöjning af dagaflöningen betydligt ökas. Men anser man en förhöjning
deraf rättvis, får man icke tveka att besluta den, och kostnaden
skulle icke oväsentligt utjemnas genom den minskning, som
kunde ega rum af det beräknade anslaget för beväringsmanskapets
vapenöfningar, om öfningsdagarne bestämdes till endast 60.

I sammanhang med ändring i värnpligtslagen har Kongl. Maj:t
äfven föreslagit, att den lindring i rustnings- och roteringsbesvären,
som nu utgör 30 procent af dessa besvärs uppskattade värde, skulle
successivt ökas så, att lindringen från och med 1901 skulle utgöra hela
beloppet af samma värde. Då väl meningen härmed är, att de rustningsoch
roteringsskyldige skulle från och med nämnda år erhålla full ersättning
för den verkliga kostnaden af dessa besvär, men ett en gång
bestämdt oföränderligt värde på grund af vexlande förhållanden ej alltid
kan blifva det verkliga, är det enligt vår åsigt nödvändigt och
äfven för såväl staten som den enskilde billigt, att, såsom herr Dahn
i sin motion n:o 186 framhållit, ny uppskattning häraf kommer att ske
åtminstone hvart tionde år, och att lindringen beräknas i enlighet med
den senast verkstälda uppskattningen af värdet.

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

På grund af hvad vi här anfört och hvad i öfrigt i saken förekommit,
tillåta vi oss hemställa,

att Riksdagen — under förutsättning, dels att
hvad Kong], Maj:t i sina till Riksdagen aflåtna propositioner
n:is 34 och 38 föreslagit angående afskrifning
af de å viss jord hvilande grundskatter in. m. samt
lindring i rustnings- och roteringsbesvären vinner
Riksdagens bifall, dels att, med anledning af i ämnet
väckta motioner, de värnpligtiges dagaflöning, slitningsersättning
för de s. k. småpersedlarne inräknad,
höjes till 80 öre, och dels att, såsom herr Dahn yrkat,
uppskattning af kostnaden för rustnings- och roteringsbesvären
beslutes skola ega rum hvart tionde år, och
lindring beräkuas efter den senast verkstälda uppskattningen
af värdet — för sin del beslutar, att
§§ 1, 3, 6, 27 och 52 i värnpligtslagen den 5 juni
1885 skola erhålla följande lydelse:

§ 1.

Hvarje svensk man är värnpligtig från och med
det kalenderår, under hvilket han fyller tjuguett år,
till och med det, under hvilket han fyller 34 år.

§ 3.

1. Värnpligten fullgöres i beväringen och landstormen.
Beväringen delas i första och andra uppbådet.
Tjenstetiden är sex år i första och derefter
fyra år i andra uppbådet.

I krigstid bestämmer dock endast behofvet
tjenstetidens längd för det uppkallade manskapet.

§ ö.

Äfven före det år, värnpligten inträder, må ynglinganmäla
sig till inskrifning och dervid uppgifva den
truppafdelning eller flottans station, hvilken han vill
tillhöra. För bifall härtill fordras, att han är till

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

krigstjenst duglig och i öfrigt lämplig till den tjenst,
hvartill han anmäler sig. Han tillhör likväl första
uppbådet, intill dess sex år förflutit från och med det
år, då han fylde tjuguett år.

Hvad i denna lag stadgas om värnpligtige gäller
i tillämpliga delar för de enligt denna paragraf inskrifna,
äfven innan de i värnpligtsåldern inträdt.

§ 27.

1. Värnpligtig är, sedan han blifvit inskrifven,
skyldig att för sin utbildning tjenstgöra under fredstid
i sextio dagar, hvilken tjenstgöring skall fullgöras
vid rytteriet, artilleriet och ingeniörtrupperna samt
flottan under det första året, men vid fotfolket och
trängen under två år med fyratiotvå dagar under det
första året och aderton dagar under det derpå följande.

2. Från all öfning i fredstid befrias:— — —
(lika med utskottet.)

§ 52.

De särskilda bestämmelserna i § 27 mom. 1
angående de värnpligtiges öfningstid skola endast
efter hand tillämpas, på det sätt att

vid rytteriet, artilleriet och ingeniörtrupperna samt

flottan

under hvartdera af åren 1887 och 1888 värnpligtige,
tillhörande första årsklassen, öfvas i trettiosex
dagar och under år 1887 värnpligtige, tillhörande
andra årsklassen, med undantag af de å sjömanshus
inskrift^, i femton dagar;

under hvartdera af åren 1889 och 1890 värnpligtige,
tillhörande första åldersklassen, öfvas i trettioåtta
dagar;

under år 1891 värnpligtige, tillhörande första
åldersklassen, öfvas i fyratio dagar;

under hvartdera af åren 1892 och 1893 värn -

Lagutskottets Utlåtande N:o 41. 25

pligtige, tillhörande första årsklassen, öfvas i femtio
dagar;

under hvartdera af åren 1894 och 1895 värnpligtige,
tillhörande första årsklassen, öfvas i femtiotre
dagar; och,

under hvardera af åren 1896 och 1897 värnpligtige,
tillhörande första årsklassen, öfvas i 56 dagar;

hvarefter stadgandet i § 27 mom. 1 träder i
kraft; samt

vid fotfolket och trängen

under hvardera af åren 1887 och 1888 värnpligtige,
tillhörande första årsklassen, öfvas i tjuguen
dagar och värnpligtige, tillhörande andra årsklassen,
i femton dagar;

under hvardera af åren 1889 och 1890 värnpligtige,
tillhörande första årsklassen, öfvas i tjugutre
dagar och värnpligtige, tillhörande andra årsklassen,
i femton dagar;

under 1891 värnpligtige, tillhörande första årsklassen,
öfvas i tjugufem dagar och värnpligtige, tillhörande
andra årsklassen, i femton dagar;

under hvardera af åren 1892 och 1893 värnpligtige,
tillhörande första årsklassen, öfvas i trettiofem
dagar och värnpligtige, tillhörande andra årsklassen,
i femton dagar;

under hvartdera af åren 1894 och 1895 värnpligtige,
tillhörande första årsklassen, öfvas i trettioåtta
dagar och värnpligtige, tillhörande andra årsklassen,
i femton dagar; och

under hvartdera af åren 1896 och 1897 värnpligtige,
tillhörande första årsklassen, öfvas i fyratio
(lagar och värnpligtige, tillhörande andra årsklassen,
i sexton dagar;

hvarefter stadgandet i § 27 mom. 1 träder i kraft.

Slutligen och då vi på de skäl, herr Bokström i sin motion n:o 181
anfört, anse, att den olikhet i afseende å tiden och sättet för värnpligtens
utgörande, hvilken är i § 53 värnpligtslagen den 5 juni 1885,
sådan densamma lyder i lagen den 5 mars 1886, särskild för invånarne
Bill. till Biksd. Prof. 1891. 7 Sami. 21 Häft. 4

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

i Gotlands län stadgad, måtte undanrödjas, tillåta vi oss tillika föreslå
Riksdagen att besluta, att omförmälda paragraf, på sätt herr Bokström
i sin nämnda motion yrkat, upphäfves»;

af herr Mankell: »Mellan de kongl. propositionerna 31—40 finnes
det inbördes sammanhang,

att å ena sidan medgifves afskrifning af grundskatte- och roteringsbörda,

. mot å andra sidan,

värnpligtens utvidgande i afseende på åldersklassernas antal och
beväringens öfningar, såsom eu öfvergång till det rena värnpligtssystemet,
indelningsverkets bibehållande såsom militärbörda,
medelst beviljande till stammens ökande för såväl de värnpligtiges
förlängda öfvande, som Norrlands försvar,

ökande af bevillningen för jordbruksfastighet, jemte deraf följande
ändringar i bevillningsförordningen och kommunalstadgarne, och

bibehållande af den låga accisen för hvitbetssockertillverkningen,
hvarjemte, till bestridande af kostnaderna för de ökade militära
behofven och för afskrifningen, synes antagligt:

att de nuvarande / ifs me dels tull a me, utöfver de hittillsvarande orättvisa
skattebördorna, måste bibehållas,

att efter de utländska handelstraktaternas tilländagående ökad tullbeskattning
förestår,

att i ölskatten en ytterligare förbrukningsskatt kan tillkomma, och
att dertill må hända äfven kommer en förhöjd stämpelskatt.

Utan tvifvel äro de särskilda jordskatternas afskrifning och försvarets
stärkande genom värnpligtens utvidgande hvar för sig särdeles
beaktansvärda syftemål. Och vore här blott fråga om en öfverenskommelse
mellan de oprivilegierade jordbrukarne och regeringen, Indika båda
parter sålunda mot åtskilliga fördelar skulle göra motsvarande eftergifter,
så synas häremot föga betänkligheter böra uppstå.

Men i denna fråga finnes äfven en tredje part, hvilken icke blifvit
tillfrågad och hvars intressen i samhällsfridens namn icke torde böra
förbises. Jag menar de orepresenterade folkklasserna, de obemedlade
massorna, de från Riksdagen uteslutne tre fjerdedelarne af Sveriges myndige
män.

Granskar man närmare ofvan nämnda öfverenskommelses beskaffenhet,
så finner man, att det förnämligast blir dessa klasser, som få bekosta
dess genomförande. På dem, som mer än andra för sin utkomst
äro beroende af sitt dagliga arbete, kommer öfningarnas utsträckning,

Lagutskottets Utlåtande N:o 41.

äfven om beväringens aflöning'' förhöjdes, i främsta rummet att trycka.
På dem kommer i synnerhet tungan af de ökade skatter, som äro behöfliga
för verkställande af afskrifningen och de stegrade försvarskostnaderna,
att falla. Redan förut orättvist tryckta af en skattebörda, som,
utom personliga skatter, förnämligast består af dem särskildt drabbande
förbrukningsskatter, till Indika på senare tider äfven kommit lifsmedelstullarne,
hotas de icke allenast af de sistnämndas bibehållande, utan äfven
af nya förbrukningsskatters tillkomst.

Till nämnda öfverenskommelse kan jag derför, såsom lika mycket
representant för de orepresenterade folkklasserna som för det nu rådande
fåtalet, icke lemna mitt bifall utan tillgodoseendet af tvenne fordringar,
hvilka jag anser mig böra uppställa såsom oafvisliga vilkor för afskrifningen
och försvarets stärkande, nemligen:

införandet af allmän rösträtt vid val till Andra Kammaren, på det
alla medborgares intressen i lika mån vid riksdagen måtte representeras,
åtminstone inom representationens ena afdelning; och

bestridandet af alla ökade kostnader för afskrifningen och försvaret
medelst progressiv tillägg sb evillning, gradvis ökad för de bemedlade klasserna,
hvarigenom lifsmedelstullarnes bibehållande och andra skatters påläggande
göras mindre behöfliga.

Men då ingen af dessa fordringar för närvarande torde hafva utsigt
att villfaras, finner jag deri ett tillfyllestgörande skäl att bestämdt
afstyrka det föreliggande förslaget till värnpligtens fördubbling och allt
hvad dermed sammanhänger.

Oberäknadt dessa allmänna grunder för afstyrkande, har jag dertill
äfven andra, om än äf jemförelsevis underordnad beskaffenhet.

Till en början finner jag i de kongl. propositionerna ej anförda
tillräckliga skäl eller utredningar för åldersklassernas ökande, särdeles i
afseende på beväringen, så länge en väsentligt ökad stam bibehålies.
Ej heller anföras tillfyllestgörande grunder för behöfligheten af det andra
beväringsuppbådet. Dessutom saknas stadganden om den ordningsföljd,
enligt hvilken de särskilda åldersklasserna skola uppkallas, och Indika
måste anses lika betryggande för befolkningen som nödvändiga för eu
god ordning inom hären.”

Vidare kan jag ej inse behofvet af nya stam truppers uppställande
i Norrland eller i allmänhet af ett särskildt försvar för denna landsdel,
då densamma numera genom flere jernvägslinier ettdera redan är eller
snart blir förbunden med rikets öfriga delar samt således lätteligen
från dem kan understödjas. Stammens ökande synes mig derjemte så
mycket mindre lämpligt, som den nu ifrågasatta utvidgningen af värn -

Lagutskottets Utlåtande N:o åt.

pligten, enligt regeringens eget medgifvande, blott är att betrakta såsom
en förberedande åtgärd för öfvergången, inom kort, till den rena värnpligtshären
utan stam.

Dernäst måste jag anse höjandet af bevillningen för jordbruksfastighet,
utöfver- den för annan fastighet stadgade, vara grundad på
origtiga antaganden och föreställningar.

Derjemte måste indelningsverkets bibehållande såsom militärbörda,
utan samtidigt fixerande af denna bördas storlek, förr eller senare föranleda
ett sådant ökande af den kostnad, som minskar fördelarne af afskrifningen.

Slutligen synes mig, hvad beträffar hvitbetsbeskattningen, tiden nu
vara inne, då hvitbetssockertillverkningen tillräckligt länge varit skyddad
och nu blomstrar, att höja densamma.

På dessa samfälda grunder anser jag, att lagutskottet bort afstyrka
den kong! propositionen om ändringar i värnpligtslagen»;

af herr Wester: »Af herr statsrådets och chefens för kong! landtförsvarsdepartementet
utlåtande till statsrådsprotokollet den 14 sistlidne november
må med skäl kunna antagas, att vid nästkommande riksdags
början kan förväntas nådig proposition om fullständig ombildning af försvarsväsendet,
hvaremot efter mitt förmenande icke framhållits någon
omständighet, som gör det behöflig! att redan nu till ompröfning upptaga
föreliggande förslag till förändring endast i vissa delar af nuvarande
försvarsorganisation, hvarigenom väl betydelsefull förstärkning af försvaret
beredes, men som saknar flera vigtiga, för organisationens genomförande
i krigstid nödvändiga betingelser; och då bifall i mer eller
mindre vidsträckt mån till förevarande och öfriga i sammanhang dermed
för Riksdagen framlagda kongl. propositioner möjligen kan menligt inverka
på bedömandet af de ytterligare förslag Kongl. Maj:t kan finna
nödigt framlägga för att, äfven i den form försvarsorganisationen nu
har, bringa den till sådan utveckling, att vårt försvar må anses betryggande,
finner jag mig icke kunna tillstyrka bifall till ifrågavarande
kongl. proposition, såvidt rörer ändringar i 1 §, 3 § 1 mom, 6 §, 27 §
1 mom., 28 §, 33 § 2 och 3 mom. samt 34, 58 och 53 §§ i värnpligtslagen»
;

samt af herr Näslund.

Härjemte har herr Lilienberg begärt få antecknadt, att han i följd
af sjukdom icke deltagit i ärendets behandling inom utskottet.